Anders Carl Rutström 300 år: Första söndagen efter trefaldighet - Den dyra sista färden ur tiden in i evigheten genom en antingen osalig eller salig död

 hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1758

I Jesu namn.

Ett saligt avsked mig förlän, 

o Gud, av denna världen,

när jag skall dö och fara hän

den dyra sista färden.

Det äventyrliga steget ur tiden in i evigheten borde människan med mer allvar, än i allmänhet sker, visserligen betänka sig uppå, innan hon det gör. En säker syndare frågar föga efter Gud och salighet och aktar icke, vart själen skall lända. De leva som ingen Gud och ingen Domare vore till, som en gång skall döma jordens krets med rättfärdighet.

En Pilatus dömer att så ske skulle, som de begärde, och tänker sig vara ren, när han tvagit sina händer i vatten, då trodde han, att han var oskyldig i den rättfärdige mannens blod.

En Herodes låter mörda alla gossebarn i Betlehem, till att därigenom befästa sitt rikes spira i sina och sina efterkommandes händer.

En Hannas och en Kaifas sova icke, när Jesus skulle oskyldigt anklagas, beljugas, kindpustas, hädas och fördömas. Och dessa hette likafullt andliga fäder.

De översteprästerna och de äldsta och hela rådet sökte efter falskt vittnesbörd emot Jesus, att de måtte låta döda honom, dessa, som dock voro kärnan och de förnämsta av Guds egendoms folk.

En Judas, som dock varit Jesu vän och hört hans oskyldiga lära i flera år och ätit bröd med honom, säljer sin Skapare för 30 silverpenningar.

En rik man kläder sig i kostiga linnekläder och lever var dag kräsligen och besinnar icke, att hans liv haver ett mål och att han hädan måste.

En förmögen yngling går tvärt ifrån Jesus för sina ägodelars skull och hördes aldrig mer komma tillbaka till Jesus igen.

En grek, det är en som tänker efter förnuftets mörka grund, anser predikan om den korsfäste Kristus för en galenskap.

För en jude, det är en som far efter att upprätta sin egen rättfärdighet och är icke Guds rättfärdighet undergiven, är denna predikan om den korsfäste Kristus en förargelse. Med ett ord:

En obotfärdig syndare samkar sig själv vrede på vredens dag, när Guds rättvisa dom bliver uppenbar, och föraktar Guds tålsamhets och långmodighets rikedomar, icke förstående, att Guds godhet lockar honom till bättring.

Alla dessa leva såsom oskäliga djur och de dö såsom slaktefår, och de gå förlorade, då de ogudaktiga människor skola fördömas.

Den anförda versen är fördenskull av den vikt, att den med allvar bör påtänkas. Vi måste ju alla dö och stå inför Guds domstol. Den lagen ändras icke: o människa, du måste dö! För att få ett saligt avsked ur denna världen, när man dör, fordras mera än endast bedja, att det må ske. Nog vill Jesus och hans Fader och Ande, som gjort allt därtill, att ingen människa skulle förloras evinnerligen. Men han vill, att människorna skola på jorden först hava ett saligt liv, innan de i döden kunna undfå ett evinnerligt.

Rike mannen och Lasarus i denna dagens heliga evangelium äro bägge döda, men båda äro de ock för oss i dag levande exempel på en salig och osalig hädanfärd i döden, varom vi idag genom Jesu nåd ärna tala.

Herre, du evige Gud! Förlän mig trona rena på din Son Jesus Krist. Och sedan:

Ett saligt avsked mig förlän, 

o Gud, av denna världen,

när jag skall dö och fara hän

den dyra sista färden.

EVANGELIUM 

Lukas 16:19-31

Betraktelse:

Den dyra sista färden ur tiden in i evigheten genom en antingen osalig eller salig död.

1) Den dyra sita färden ur tiden in i evigheten genom en osalig död.

2) Genom en salig död.

Herre, lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi må förståndiga varda.

Det är ett ögonblick, varpå hela evigheten beror. Det är den sista blick, som människorna göra i tiden, den yttersta andedräkt de taga, som på nådens tid gör ett evigt slut, som tillsluter nådens dörr evinnerligen. Den som förlorad gör denna blick, han glömmer i evighet icke den färden, varom vi nu ärna tala i vår betraktelses

Förra del

1) Jesus har av Guds nåd smakat döden för alla, Hebr 2:9. Av evighet har Gud berett oss till liv och icke till död. Helvetet är berett för djävulen och hans änglar, men himmelen är beredd för människor (Matt 25). Vi ligga då återlösta själar och pinas svårligen i den lågan och i kulan, där intet vatten uti är? Huru har då en sådan människas levnad varit, som tagit ett så beklagligt slut?

2) Hon har låtit synden vara väldig uti sin dödliga lekamen. Hon har givit sig tillfreds under mörkrets väldighet. Hon har låtit det medfödda onda hos sig taga överhand. Hon har levat världen lik och följt sin egen viljas svik och Jesu kors förglömt och hatat. Hon har föraktat, när Herren henne förmanat. Han har ropat, men hon har sovit och varit liksom förtjust. Han har bedit, hon har förhärdat sig. Han har tillbjudit nåd, hon har försmått. Han har oroat hennes samvete med eftertryckliga föreställningar, hon har som nogast förskräckts ett ögonblick för helvetet. Han har varnat, hon har slagit det i vädret. Han har lockat, hon har lupit ifrån honom. Han har haft tålamod med henne, hon har missbrukat detsamma. Han har ropat hela dagen, hon har icke velat höra. Han har varit hennes förbarmare, men hon hans fiende. Han har givit henne sin ende Son och allt gott med honom, hon har icke velat emottaga honom. Han har dundrat vid Sinai, hon har varit orörd. Han har dött på Golgata, hon har sett därpå. Han har givit vad hon behövt, men hon tror sig hava nog och behöva intet. Han har befallt henne ödmjuka sig under Guds mäktiga hand, hon har varit lika högfärdig. Han har sagt: du skall inga andra gudar hava för mig; hon har haft buken till sin gud. Han har föreskrivit henne hela sin heliga lag, hon har förkastat den. Han har låtit höra evangelium, hon har icke åtlytt det. Så lever en osalig människa.

3) Omsider heter det: du dåre, i denna natt skall din själ varda tagen ifrån dig. Hon får en dödspost, en sjukdom, som angriper henne, som i förstone icke just ser så farlig ut, men gör likväl, att man då kanske första gången med något mer allvar börjar tänka på, ifall man skulle dö, huru det då skall gå, varest själen skall komma.

4) Faller sjukdomen, så förfaller ock detta bekymret; men bliver sjukdomen häftigare, så ökar sig ock oron. Ty "själen som rädes för domen att stå, / hon fruktar fullsvåra, huru då vill gå, / därför skälver hon och rister sig svåra." Hon anser för en faselig olycka, att hon blev sjuk, ty hon är rädd för döden, som för helvetet. Och emedan hela faran vore förbi, om man bleve frisk igen, så gör man all möjlig anstalt om lekamlig läkedom först; slår den väl an, så att den lekamliga läkaren giver något hopp, så har det, tycker man, med saligheten ingen hast. Man får vid lägligare tid tänka därpå, och den lägliga tiden har i 50, 60 och flera år för mången aldrig fallit in; det har alltid kommit till att uppskjutas med en allvarlig bättring. Man har immerfort trott: jag hinner väl, eller ock har man tänkt: jag vet intet ont med mig, jag hoppas med Guds hjälp bliva salig.

5) Ack du arma syndare, huru du är din egen bedragare! Menar du dig bliva salig utan en sann omvändelse och utan att du vet, om den är försiggången eller icke, antingen ditt namn står i eller är utstruket utur livets bok, utan att Guds Ande vittnar med din ande, att du är ett Guds barn, utan att du känner ditt djupa syndaelände eller Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus, utan att du vet, på vem du tror, utan att du fått dina många synders förlåtelse, utan att du kommit till en sannfärdig själs- och samvetsfrid, utan att din gamla människa är korsfäst med Kristus och utan att hava levat ett andligt liv i Jesus här på jorden. Vad talar du, vad gissar du? Går det an att så bliva salig? Ack nej, i evighet nej!

6) Men i fall den lekamlige läkaren giver en sådan människas lekamliga liv förlorat, så och då först börjar man göra anstalt om det eviga, och det med mycket buller i samvetet, såsom ett brusande hav. Det ena djupet brusar här, ett annat där. Den ena syndastyggelsen klagar, biter, sliter och klämmer efter den andra. Man vet väl, att Gud är nådig, men man vet icke, om den nåden är visserligen min. Man saknar allting; man tror och tror sig icke varda salig. man ser icke tillbaka såsom man bör i tron på Jesu död och försoning, utan man ser framåt evigheten och med ett dött hjärta övertalar sig själv att tro, att man skall bliva salig; man söver sig in med en sådan osalig tro; man menar, man bör tro, och därför inbillar man sig, det man gärna vill, nämligen slippa helvetets fördömelse och få komma in i himmelen. Men man kan icke veta, huru det går, utan vad vissheten vidkommer, så menar man: jag får väl se, när jag är inkommen i evigheten, vad Gud har i evighet beslutit över mig, och vad dom jag kan få. Herre Jesus, vad de arma människor mitt i den evangeliska kristenheten kunna fara vilse till sin eviga förtappelse!

7) Men sjukdom bliver stundligen häftigare, krafterna avtaga. Och där är icke mer att förmoda någon hälsas återfående eller att få längre leva; man ser sig icke kunna leva till aftonen; döden sitter på läpparna, klockan är rättnu på slaget, glaset är utrunnet. Hela världen kan icke hjälpa; man ville giva allt, vad man äger för sitt liv; man beder någon läsa en psalm eller vers för sig. Man knäpper händerna tillsamman och hör på så mycket man för sjukdomen förmår. Man ropar: Gud, förbarma dig över mig! Ja, det är nu så dags, sedan du har immerfort från din födelsestund gjort många tusende synder, och "när dig Gud av nåd till bättring kallat har, / har du föraktat all den nåd han till dig bar." Och nu först frågar du efter Gud och efter ditt förlorade liv. "När man icke längre leva får, vill man först annat sinne få och Gudi sig befalla. / Jag fruktar det varder då försent, honom blir hans uppsåt då förment. Gud kan han ej rätt åkalla." Vem ropar icke, när han ser döden stå framför sig och önskade vara långt därifrån, men om de ropa rätteligen, det är en annan fråga. De ropa: "O Herre, o Herre, låt opp, låt oss icke bli uteslutna! / men ute var nåden, all väntan, allt hopp, ty bliva de arma förskjutna / till helvetets jämmer och pina."

8) Man tänker hjälpa sig i hastighet, huru man kan. Man skickar efter en lärare och begär Herrens nattvard. Man ber honom taga bröder och vinet med sig, likasom allt nu vore väl beställt, och det endast återstod att besegla den undfångna nåden och den kristna tron i hjärtat med Herrens välsignade lekamens och blods åtnjutande under bröd och vin. Man ber honom skynda, det är bråttom. Budet vet icke, om han lever tills det kommer itllbaka. Än om han dör då, bliver han fördömd, må tro, för det han icke fick nattvarden? Nej, han var redan dömd, eftersom han icke trodde i Guds ende Sons namn. Saknaden av nattvarden förorsakade icke hans förtappelse, ävensom åtnjutandet av nattvarden icke hade hulpit honom, när han hade ett hjärta, som vaer tomt på bättring och tro och fjärran från Gud samt främmande från löftets testamente; utan snarare hade Jesu lekamens och blods ovärdiga anammande insövt honom hårdare och åstadkommit en odrägligare dom i helvetet.

9) Du säger: Men är det då icke möjligt att på sotsängen bliva salig? Jag svarar: Jo, det är möjligt, men då skall du icke göra början till din omvändelse med Herrens nattvard, som, ehuru välsignande och styrkande den är för dem som tro och genom tron äro levande gjorda i Jesus, icke kan annat än skada en obotfärdig människa, emedan hon bliver saker på Herrens lekamen och blod och inbillar sig att, efter hon fått nattvarden, så är allt väl beställt och hon är nu en riktig kristen; utan hon bör, ehuru sent det ock kan vara, begynna med omvändelsen och på sin sotsäng såsom rövaren på korset gå nådens ordning igenom. Annars är det omöjligt så väl i som utom sotsängen.

10) Rövaren på korset, sade jag, gick hela nådens ordning igenom. Han sade: Vi lida det våra gärningar äro värda; han erkände Jesus i hans djupaste förnedring för Jehova. Han straffar den andre, som talade ogudaktigt och hädade Jesus. Han bekände det, som icke en gång lärjungarna vågade säga: Denne, nämligen Jesus, haver intet ont gjort; han tillbad Jesus såsom Herre in i evigheten, dit han nu ämnade sig. Sådan var denne avlidandes sena men sanna bättring. Den som så gör i sin sista levnadstimme, han har ock nåd; men den som icke gör, han bliver utan tvivel förtappad evinnerligen, och det är visserligen sant.

11) Hans färd in i evigheten är en osalig färd, jag talar om dem, som så levat, som vi nu hava sagt, hans död är en osalig död, och hans lön är i den sjön, som brinner med eld och svavel.

12) Rike mannen i evangelium höres icke hava varit ibland de grövsta ogudaktiga. Det står icke om honom, att han varit en Guds och Jesu fiende, att han varit en samvetslös hatare av sanning och dygd, att han levat i grova och uppenbara köttets gärningar, med mera sådant; utan här står, att han levde präktigt i mat och kläder, vilket, ehuru det är ett otrons tillstånd och ett bukens avguderi, likväl ofta ibland människorna på jorden icke anses så farligt. Rike mannen tålte ock, att en sårig och stinkande Lasarus låg för hans präktiga hus´ dörr. Vem vet om mången skulle nu tåla det? Men oaktat allt detta, som hos rike mannen synes mindre grovt, ehuru det var ett osaligt själstillstånd, så heter det dock: han blev död, han kom till helvetet och pinan, och så upplyfte han sina ögon. Ack, det hade han bort göra förr! När nådens tid en gång är platt försvunnen, och du vid liv ej mera varder funnen, då är försent.

13) Då ångrar man, men med förtvivlan, hela sin förflutna nådetid; då grämer det en fördömd själ, att hon haft en Frälsare och dock skall ligga i helvetet; då gnager döden dem. Deras mask skall aldrig dö, och deras eld skall aldrig slockna. 

Så lären människor alla

att göra bättring i tid,

att när Gud eder kallar,

han må då finnas blid.

Tiden försvinner. Den senare delen besparas. Till slut en fråga: Om någon av de döda uppstå, månne människan då icke skulle bättra sig? "De hava Moses och profeterna, höre dem!" Om Lasarus predikade högmässan och rike mannen aftonsången, så tro de icke, om de icke tro profeterna.

Herre Jesus, förbarma dig över oss!

Amen.

Anders Carl Rutström 300 år: Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar

 Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes, Amen!

Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. Med dessa ord beprisar konung Hiskia den milde Herrens vår Guds ömma själavård om hans fattiga själ, då han intet annat visste, än att hans levnadsdag skulle lyktas förr än aftonen kom, och han skulle slitas sönder såsom en klen tråd. Denne konung uti Juda hade regerat med sannskyldigt hjärta inför Herren och blev på sitt 40:e år dödssjuk; då bad han till Herren och grät svårligen, ty profeten Esaias hade sagt honom, att han skulle beställa om sitt hus, ty han måste dö och icke bliva vid liv. Men Herrens ord kom åter till Esaias, att han skulle säga Hiskia, det Herren hade förlängt hans livsdagar i 15 år. Bland annat säger då denne gudfruktige konung: Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. (Jes. 38:17).

Hiskia lovar Gud därför att Han hade mot honom visat sin synnerliga själavård. Den eviga kärleken har visserligen vårdat sig om alla människosjälar av evighet. Och detta är vad vi i dag vilja taga som ämne för vår betraktelse.

Guds hushållning med det fallna människosläktet till deras upprättelse och salighet har visst varit och är förunderlig och herrlig, i synnerhet däruti, att Han skänkt oss sin ende Son, som låtit sitt liv för oss. Denna Guds milda hushållning och omvårdnad har Han även gjort kännbar såväl i det gamla som nya testamentet, ehuru nya testamentets hushållning vida övergår Hans även milda och gudomliga omvårdnad med människorna i det gamla, vilken hushållning, huru herrlig hon ock är i nya testamentet, likväl, efter Pauli ord i 2 Kor. 4:3, är förtäckt för många, som varda förtappade.

Ingen må inbilla sig att kunna vara rättsligt underrättad om Guds milda själavård, därest han icke äger en salig insikt i nya testamentets herrlighet och vänt sitt hjärta till Herren samt låtit täckelset borttagas ifrån sina ögon, vilket, så länge de äro oomvända, hänger för dem.

Och medan vi nu äro i begrepp att tala om Guds själavård om oss, så låtom oss med några ord omnämna skillnaden emellan gamla och nya testamentets herrlighet, vilken är så nödig att veta, och således känna Guds sanning, hans herrliga vilja, råd och befallningar, såsom ock nåden, som är given i Jesus Kristus för evig tid, vilken alltid har varit en och densamma, så att däruti allsingen förvandling varit, är eller bliver. Men så länge Gud ännu icke var uppenbar vorden i köttet, så var Herrens hushållning under gamla förbundet med mångahanda seder och rätter, vilka utgjorde den ceremonialiska lagen, och vilka skulle hålla Israel att, på sätt som Gud hade befallt, genom offren förebilda den tillkommande världens Frälsare. Och som denna förebildande gudstjänst i Jerusalems tempel var en del av gamla testamentets evangelium, så var det den eviga visheten behagligt att däröver hålla en helig och sträng hand, så att ingen fick däremot bryta vid sitt livs förlust, såsom man ser av Ussa, Abinadabs son, som allena rörde vid arken och blev död slagen av Herren (2 Sam. 6:7), ty om Israel hade onäpst fått förändra något, så är intet tvivel, att de hade bortlagt alltsammans i den ceremonialiska lagen; därför måste Herren med mångahanda lagar, stadgar, bud, seder och rätter vidmakthålla det gamla testamentets hushållning. Detta skall vara eder en evig rätt. (4 Mos. 16:29). Detta är det, som Herren bjudit haver (17:2). Om I hållen mina bud, säger Herren, så skall du vara välsignad på mångfaldigt sätt, och om du icke lyder Herrens din Guds röst, så skall du även på mångfaldigt sätt vara förbannad (5 Mos. 28). Sådana villkor voro av Herren satta för det gamla förbundets barn, vilkas iakttagande ofta gjorde hos dem, som icke förstodo sanningen, vilken låg i det fördolda, en trälaktig anda; detta var det förbund, som Israel icke höll, och Herren dem tvinga måste (Jer. 31:32).

Men sedan Jesus är kommen i världen, äro alla dessa villkor, som Herren hade satt för det gamla Israel, upphävda; ty denna lag skulle vara intill Kristus (Gal. 3:19). Men sedan Jesus kom och med sin död beseglade synerna och profetiorna (Dan. 9), så heter det nu icke: Om I hållen mina ceremonialiska bud, så skolen I leva; utan det heter så: Mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allting är nu redo; kommen! Och så snart en fattig syndare, i den ordning som Herren befallt, anammar dessa nådens tidningar och genom tron undfår syndernas förlåtelse utan förskyllan, utan betalning, blott för Jesu döds och uppståndelses skull, så har han icke träldomens anda till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader! Men där Jesus icke sålunda varder anammad, göra mäniskorna ofta av det herrligaste evangelium en fördömande lag; ty de se icke Herrens herrlighet. De se icke hans obeskrivliga nådesvård om nya testamentets salighet, som skall predikas för alla kreatur, som äro under himmelen, dem som när och dem som fjärran äro. De se icke, att den eviga nåden i Kristus är given icke efter våra gärningar, utan efter Guds eviga nådesuppsåt. De se icke, att nåden gives, men icke förtjänas; de se icke, att Gud är försonad i Kristus, utan de mena, Han bliver då först, när de omvända och bättra sig; de mena, nåden kommer av bättring, tro och helgelse, då likväl både bättring, tro och helgelse komma av nåden. Detta är en evig grundsanning.

Vad vill nu allt detta säga? Jo, Herrens hjärtliga vård om våra själar. Han har låtit sitt liv för dem. Han är den gode Herden, Han är rättfärdighetens sol, Han är nådastolen, Han är fader, fridsfurste, den äldste ibland bröderna, hälsobrunnen. Vad vilja dessa namnen? Jo, de locka de borttappade fåren till att undergiva sig hans milda själavård, varom vi nu ärna något tala. Herren Jesus låte det falla i god jord. Fader vår...

Evangelium: Joh. 10:11-16

Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar

1) I det Han låtit sitt liv för dem.

2) I det Han känner dem och lärer dem känna sig.

Ingen är god utan Gud allena. Andra herdar vårda ofta sina får för lön och fly, när de se ulven komma, och låta honom både förskingra och bortrycka fåren. Dessa förtjäna visst inte namn av goda herdar; men Jesus, som låtit sig så högt vårda om fåren, att Han låtit sitt liv för dem, må visst heta framför alla andra den gode Herden.

Denne gode herden har låtit sig hjärtligen vårda om våra själar i det Han låtit sitt liv för dem, som sades skulle bliva vår betraktelses

Förra del.

1) Så säger Jesus i evangelium: Jag är den gode herden. Den gode herden låter sitt liv för fåren. Detta är den stora sak, varpå all världen borde vara uppmärksam. Alla människor äro däruti varannan lika, att de äro uti Adam förlorade får. Då förlorade vi Gud och all salighet, och Gud blev genom vår ondska skild från oss, och hans ansikte gömdes för oss, varför ock Adam gömde sig ibland träden i lustgården undan Herrens ansikte. Den allsmäktige domarens dom var fallen över allt folk, och hans vredes eld brann över synden till nedersta helvetet. På jorden var ingen salighet mer och ingen hjälp. Alla Adams barn voro dödade uti Adams, sin faders, fall och död; alla lågo i sitt blod, döda i överträdelser och synder; alla hade blivit Guds fiender och gått in i satans anhang; alla voro syndens tjänare; alla voro bortkomna från det liv, som i Gud var. Alla voro dödens trälar, de där mördat sina själar.

2) Och si, mitt i denna all världens allrauslaste belägenhet och olycksalighet gav den eviga kärleken löftet om "kvinnans säd", som är Jesus, och i Honom nåd och barmhärtighet över de förtappade fåren, som voro döden värda. Han skänkte Honom hedningarna till arv och världens ändar till egendom; det blev den gode herdens fårahjord och arvedels får, dem Han skulle köpa och lösa med sitt eget liv.

3) Och Sonen sin Fader lydig var, kom till oss hit på jorden och blev en medlare emellan Gud och oss. Vår gode herde, som på den stora försoningstid och dag, som av Fadern var förelagd, inställde sig, tog på sig all världens synd och dog för sitt folks missgärning, varmed han hävde hela det mänskliga släktets skuld, fastnaglade dess handskrift vid sitt kors, fullkomnade sitt dyra medlareämbetet och dog såsom en Abel för sin fårahjord, sedan han i 33 år, som Jakob, hade troget tjänat för Rakel, sin dyrköpta församling.

4) Herrliga ting varda predikade i dig, du Guds stad! Det är detta, som Guds Ande i Ef. 3 kallar Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O, vilken djuphet av Guds eviga förbarmande, o, vilken höjd, bredd och längd! Att den evige Guden, Gud över allt välsignad i evighet, så hjärtligen låter sig vårda om de förlorade syndare, att Han stiger ned ifrån himmelen, antager människonatur och gör dem fria, som i all sin tid under dödens räddhåga skulle trälar vara! Så är Han vorden ett offer för de fåren, som skulle slaktas och evinnerligen dö; så är Han vorden en försoning för syndare; så är missgärningen förlåten, överträdelsen borttagen och synden betäckt och den eviga rättfärdigheten framhavd. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus.

5) En evig nåd är sålunda vederfaren oss arma förtappade får. Och Herren har ett obeskrivligt, armhärtigt och kärleksfullt hjärta över och emot syndare. Kan en moder förgäta sitt livs son, så vill Han likväl icke förgäta oss, på händerna haver han tecknat oss. Lagen är fullbordad och rättfärdigheten har fått fyllest. Till lagen må vara vårt tal: Trots att du mig fördöma skall, Kristus dig fullgjort haver. "Vi kunna nu då fråga: / Var är din udd, du död? / du helvetets grymma låga, / var är din svåra glöd?" "Han har vår själ uttagit / från döden och vår fot / ifrån fall, all gråt avtvagit, / oss givit salig bot." "Nu är botad all den skada, / som oss Adam hade gjort." "Med oss så har nu ingen nöd, / ty satan, synd och evig död / har Jesus Kristus nederlagt, / allt som hans ord det haver sagt." "Vore världen av vår Herre / tusen gånger större gjord, / och dess synder större, smärre... släckas." O, nåd över all nåd! Han lät sig ganska hjärtligen vårda om våra själar; Han är sålunda vår salighet, ty Han är död för oss, Han lever för oss, vi skola ock leva. Dessa orden: för fåren, för oss, lägge Jesus djupt in i våra hjärtan. De betyda mer, än vi i hastigheten kunna fatta. Vi äro i Honom friade, och Han är för oss marterad; Han är död för oss, och vi leva för hans skull! "Dessa orden: för eder, kräva synnerligen ett troget hjärta."

6) Sålunda har den gode Herden icke förr avlåtit, än Han med sitt eget liv hade köpt sig en fårahjord av fattiga syndare. Vi äro sålunda hans egendom med rätta. I ditt blod, du gode herde, är jag din. Vi äro nu hans arvedels får, dyrt köpta med hans blodiga sår av Faderns eviga råd och dom, när vi Honom skänktes till egendom; säll är den, som känner detta, säll den, som låter sig ledas till denna herdens hjärtliga själavård och som låtit Honom uppsöka sitt förvillade hjärta och fått känna kraften och saligheten av hans dyra och hjärtliga själavård, i det Han,

Andra delen:

känner oss och lär oss att känna sig.

1) Det säges om herdarna hos Israels folk, att de klädde sig i fårakläder, till att därmedelst dess bättre trygga de skrämda och skygga fåren till sig. Det synes kunna slutas av liknelsen, som Jesus brukar i Matt. 7:15 om de profeter, som komma i fårakläder. När Jesus ville draga det avfallna människosläktet åter till sig, så ikläder Han sig ock fårens, eller människornas natur; ty Herren, såsom en förtärande eld, hade vi visst aldrig vågat nalkas. Därför bliver Han bröderna lik och såsom ett menlöst lamm, det till slaktning ledes. Varför skulle vi då icke låta Honom vårda sig om oss, när hans uppsåt icke är att förkasta syndare utan att taga oss på sina axlar och bära oss till hjorden. "Ingen herde kan så leta / efter ett borttappat får. / Kunde du Guds hjärta veta, / huru ömt för dig det slår, / längtar, trängtar innerlig / efter den som söndrat sig / från hans hjord och får så såta, / skulle du av glädje gråta."

2) Han känner sina får. Så lyder Jesu egna ord i texten. Vi hava sålunda denna lärdom av Jesu egen mun. Och det är nog tydligt, att Frälsaren Jesus här icke talar om sin allvetenhets kännedom; ty på det sättet känner Han även de ogudaktiga, som äro Guds fiender, ja, himmel och jord och allt, vad däruti är; Han förstod sina fienders skalkhet och visste, vad uti dem var (Joh. 5:42); utan Han känner sina får för sina egna. Herren känner sina, som Herren Honom givit haver; Han skämmes icke att kalla dem bröder. Han känner bäst, vad dessa arma får kostat Honom, huru Han funnit det ena efter det andra i öknen, burit det på sina axlar hem till hjorden, förbundit det sönderbråkade, helat det sargade och skött var och en, som han tarvat; huru Han dem dragit, och de hava sig draga låtit.
     Han känner sina fårs krafter och svagheter, tro och otro, kallsinnighet och kärlek, fall och bestånd, deras många brister och bräckligheter; Han känner vårt svaga väsende, att vi äro mull och stoft. Han känner sina får i nåd och barmhärtighet. Han är när dem alla dagar intill världens ända, och för hans ögon är ingenting fördolt; alla ting äro Honom uppenbara. Deras namn äro skrivna i livets bok. De äro tecknade på sina anleten med Hans Faders tecken. Och skulle icke den gode och allvise herden känna sina får ifrån getterna? Han känner dem och skall ställa dem till höger uppå sin stora tillkommelses dag, då Han skall döma jordens krets med rättfärdighet. Vilken hög tröst är icke detta för en fattig syndare, som således icke behöver gömma sig för sin eviga själaherde utan vandra i hans ljus, efter han vet, att Jesus ändå vet mycket mer, än hans eget hjärta vet.

3) Han känner sina får, såsom Fadern känner Honom. Huru kan detta vara? Den kunskap är mig för hög, jag kan icke begripa det. Vem haver känt Herrens sinne? Och vem vet vad i Gud är, utan den Helige Ande, som utrannsakar allting, ja, ock Guds djuphet? Det är sålunda omöjligt för ett svagt människobegrepp, att kunna veta, huru Fadern i sin eviga fullkomlighet känner Sonen. Men det veta vi, att Fadern haver Sonen kär (Joh. 3:35). Så känner ock Jesus sina får; såsom Han älskade dem, medan Han var i världen, så älskade Han dem intill änden.
     O, huru kär haver Herren folken! Fadern känner Sonen såsom människosläktets fullkomlige medlare, som i deras stad och ställe har erlagt en fullgällande betalning och för dem blivit rättfärdigad i Anden, så erkänner ock Jesus sina för det rättfärdiga folket, som tro bevarat haver. Salig är den, som detta vet och erfar. Han må komma i vad besvär han vill, han må utstötas av synagogan och i världen dömas såsom avfälling och vilsefarande, det inseglet står dock fast: Herren dömer rätt, Herren känner sina.

4) Och mina känna mig, säger Jesus. De känna Honom med en salig kännedom; med förstånd och vilja, med själ och hela hjärtat känna de sann Gud och den Han sänt haver, Jesus Kristus. Jesus själv har lärt dem i sitt ord känna sig. Saliga äro de, som icke se och dock tro. Han har gjort som herden med naturliga får; Han har icke med ovanligt buller skrämt det annars nog skygga fåret, utan av nåd låtit dem känna, att de mot Herren hava syndat. Han har hjärtligen frågat dem: Vi vill du så dö? Huru kan du trivas under syndens och satans våld? Besinna dock, vad du är och vad du kan bliva och förspill icke din arvedel. Detta har såsom ett lagens ord gått dem till hjärtat, de hava givit hans herderöst gehör, och det har sårat dem, att de övergivit Honom, sin levande källa, och gjort sig usla brunnar.
    De hava lärt känna Honom såsom sin profet, överstepräst och konung. Hans tveeggade svärd, som är lagen och evangelium, har givit dem ett stygn i deras hjärtan, så att de, såsom fattiga syndare, hava lärt att vårda och emottaga hans dyra försoning; de känna Honom såsom sina samvetens hugsvalare och alla synders förlåtare; de känna Honom såsom av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning, och efter alla de skiften av tider och öden, de iråka, använda de denna sin saliga kännedom till hans ära och sin andliga och eviga förkovring och sällhet; med ett ord: de erkänna för sin största salighet, att den gode Herden låtit och låter sig så hjärtligen vårda om deras själars salighet.

Vad Fadern dig har givit,
du ej borttappa vill.
Du för till rätta livet
allt vad dig hörer till.
Dit värdes mig ock föra,
att jag må dig tillhöra
i tid och evighet.