Anders Carl Rutström 300 år: Midsommardagen/Johannes Döparens dag - Herren Guds heliga testamente

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! Dessa viktiga ord äro ett stycke av prästen Zakarias´ lovsång, då han uti sin sons Johannes Döparens födelse såg, att gamla testamentets tid var nu snart till ända, och världens Frälsares ankomst nalkas, för vilken Johannes, såsom hans ängel, var kommen till att för Honom bereda väg; då lovar Zakarias Gud och uppräknar på flerahanda sätt den stora nåd, som Herren, Israels Gud, härigenom bevisade sitt folk; och ibland andra nådens skatter, fröjdar han sig ock däröver, att Herren fullbordade sitt löfte till Abraham, att i hans säd skulle alla släkter på jorden varda välsignade. Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! 

Älskliga vänner! Veta och förstå vi dessa orden rättsligen, vad Guds heliga testamente i Jesus vill säga? Om en människa ägde ett lekamligt testamente, som tilldelade henne några betydande förmåner, och hon antingen icke visste därav eller icke förstod dess rätta innehåll, vore hon icke lika när om dess förmåner, såsom den där intet testamente haver fått? Är detta olyckligt i lekamliga ting, då det rör timliga och förgängliga saker, huru olycksaligare äro icke människorna, när de icke veta av eller förstå det testamente, som angår deras själs eviga välfärd och salighet. Av vilken okunnighet då händer, att man icke med samma hjärta som Zakarias kan lova och säga: Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! 

Herren, vår Gud, vare i dag när oss, och läre oss fatta och begripa samt fröjda oss över denna outsägliga salighet. Amen! Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 1:57-80

Betraktelse:

Herren Guds heliga testamente
1) Innehållet
2) Åtnjutandet av detta heliga testamente

Innan vi kunna förstå, vad Guds heliga testamente har att innebära, är nödigt, att vi förut något litet överväga de förbund, som Skriften säger att Gud har ingått med människor. Förbund är vanligen tvenne jämlika personers frivilliga och otvungna överenskommelse om det, som dem på ömse sidor länder till nytta; i kraft varav den ena parten är skyldig att fullborda sitt löfte, så länge den andra icke ryggar, vad han har försäkrat.

Nu ehuruväl människor så mycket mindre kunna vara Guds jämlikar, som de, såsom hans kreatur, äro skyldiga att lyda alla hans befallningar, ehuru icke heller den ringaste nytta kan tillflyta Gud av hans kreatur, än mindre att deras förhållande kan pålägga Honom något band eller skyldighet, så är det dock onekligt, att vad som i Skriften talas om Guds förbund, icke på alla ställen bör och kan förstås som en blott befallning. Utan såsom han i flera fall av oändlig barmhärtighet lämpat sig efter människorna och jämväl genom nådebelöningar velat uppmuntra dem till lydnad, så har Han ock vid åtskilliga tillfällen under någon art av överenskommelse och med vissa villkor gjort dem varjehanda försäkringar; varemot å deras sida förnämligast ankommit, att de emottaga sådana försäkringar, oaktat detta så väl som allt annat, vartill de kunnat utfästa sig, måste dessutom anses för en deras plikt och skyldighet.

Att Gud ingått ett förbund med Adam uti fullkomlighetens tillstånd, ses tydligen av profeten Hosea (6:7). Innehållet därav var å Guds sida löfte om nåd, välsignelse och allt gott, samt liv och evig salighet, så framt Adam använde de undfångna nådekrafterna till att enligt Guds lag bibehålla sig i sin medskapade fullkomlighet; men i annan händelse hotades han med straff och vrede eller med den timliga, andliga och eviga döden (1 Mos. 2:16-17). Att Adam trädde in i detta förbund både för sig och å alla sina efterkommandes vägnar, ses klart därav, att icke allenast han själv, utan ock hela människosläktet råkade i fördärv och elände, då han överträdde detta förbund (Rom.5 :12). Detta förbund heter med rätta ett lagförbund, emedan Guds därvid gjorda försäkran var lämnad under villkor av lagens fullbordan.

Som nu hela människosläktet genom Adams avfall ifrån förbundet med Gud både blev skyldigt till evigt straff och därhos oskickligt att leva efter Guds behag, så härrör dess återupprättelse endast och allenast av den grundgode Gudens kärlek och barmhärtighet, som i anledning därav, att han i sin allvetenhet förutsåg människans beklagliga syndafall, redan av evig tid (Jes. 24:5, 1 Petr. 1:20) slutit ett i anseende till oss människor så kallat nådeförbund med sin egen enfödde Son, vilket i och för sig självt var samma lagförbund, som Gud med Adam ingått, men nu blivit överträtt och av den fallna människan icke kunde gottgöras. Sonen åtog sig, att uti en med sin gudomliga natur förenad mandom, såsom den andre Adam, företräda människornas ställe till deras försoning och att följaktligen för dem alla både uppfylla lagens fordringar och utstå det straff, vartill de genom lagens överträdelse gjort sig skyldiga, med ett ord, att varda lydig intill döden, ja, intill korsets död (Fil. 2:8). Varmot, som Paulus säger, löftet skedde till honom (Gal. 3:16), det är, han erhöll på människornas vägnar försäkran om all den salighet, som dem ifrån början var tillsagd, men de genom syndafallet hade förlorat; eller efter Davids ord: undfick gåvor för människorna (Psalt. 68:19, Ef. 4:8, Apg. 2:33), att såsom deras herre och konung utdela ibland dem, vilka därföre åt honom skulle överlämnas såsom en egendom att uti och genom honom behållas och förvaras till saligheten (Joh. 17:12, 24). Således kallas han ock en medlare emellan Gud och människor (1 Tim. 2:5), en överstepräst till det tillkommande goda (Hebr. 9:11), en profet, som är kommen att predika de fångna förlossning (Jes. 61:1, Luk. 4:24), och vår salighetshövding (Hebr. 2:10), emedan han för alla dem, som honom lyda, är en orsak till evig salighet (Hebr. 5:9).

Vad således av evighet inom gudomens sköte blivit beslutat, och av ingen människa till alla dess förundransvärda omständigheter kan begripas, kallas i Skriften förbund, så vida därvid anses personerna, som det med varandra ingått. Men då man har avseende på de skatter och förmåner, som Sonen genom detta förbunds fullkomnande förvärvat, och dem Gud av nåd förklarat sig vilja genom och uti Sonen upplåta till människosläktet, nämligen det andliga livet, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, frid med Gud, förlossning från alla våra andliga fiender, barnaskapet, den Helige Andes inneboende kraft till helgelse o.s.v., samt huru dessa skatter genom Kristi död likasom med arvsrätt skulle utbekommas (Gal. 3:18, Hebr. 9:15, Rom. 8:17) skulle utbekommas, så igenfinna vi häruti det eviga testamente, som i Hebreerbrevet 13:24 omtalas, det testamente, som icke varder ogillat, emedan det av Gud själv uppå Kristus är fastgjort (Gal. 3:17), det testamente, som haft sin verkan både före och efter stiftarens död, vilken för dess visshets skull varit av Gud ansedd såsom redan skedd ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8, Hebr. 13:20).

Nu vilja vi i

Senare delen

av vår betraktelse tillse, huru man kommer till åtnjutande av detta Guds heliga testamente. Emedan detta Guds heliga testamente icke annat är, än de nådeskatter, som människorna genom Adams fall förlorade, men genom Kristus åter blivit dem förvärvade, vilka genom evangelium varda åt alla tillbjudna, men komma allenast dem till godo, vilka helt övertygade om sitt avfall och olyckliga tillstånd i tron taga sin tillflykt till medlaren, som äger att utdela samma salighets skatter; så är ock klart att ingen kan med tacksamhet emottaga och nyttja dem, vilken är okunnig därom och ännu lever fram i sin naturliga blindhet. Intet öga haver någonsin sett och intet öra hört och uti ingen människas hjärta är uppstiget, vad Gud haver i sitt nådeförbund i Jesus berett dem, som Honom älska. Den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer. Skola vi kunna veta, vad oss av Gud givet är, så måste Gud uppenbara oss det genom sin Ande (1 Kor. 2:9 ff).

Här fordras alltså mer än en naturlig tro; här måste vara en av Guds Ande verkad tro, emedan saken är så stor och viktig, att en människa av naturens krafter omöjligen kan föreställa sig den, än mindre i fullkomlig och otvivelaktig trons tillit vederbörligen anamma den. Bör ett mänskligt testamente göras kunnigt, så framt man skall veta både vilka arvtagarna äro, och huru de komma att använda det genom testamentet dem tillfallna arvet; fastmera är vid Guds heliga testamente en sådan kungörelse nödig, som både kan upplysa människornas hjärtan och förmå dem att med glädje emottaga och rätt nyttja de i Kristus dem av Gud skänkta salighetsskatter.

Kungörelsen av detta Guds testamente eller nådesförbund sker alltså genom Guds uppenbarade ord, dock icke genom lagen, som endast vet av det med Adam i oskyldighetens tillstånd slutna lagförbundet och dess påföljder; utan genom evangelium, vilket är ett sådant glatt och hugneligt budskap, som förehåller människorna Guds dyra nådelöften om de herrliga skatter och välgärningar, dem Kristus har förvärvat och i en viss ordning vill tilldela oss. Det heter alltså försoningens ord (1 Kor. 5:19), emedan det omtalar, huru det i Adam brutna lagförbundet genom Jesu görande och lidande lydnad blivit å människornas vägnar fullgjort; det kallas ock nådens och salighetens ord (Apg. 13:26; 14:3), alldenstund det bebådar för alla salighet, av idel nåd, utan avseende på någon laggärning eller förtjänst å människans sida.

Strax efter syndafallet blev detta evangelium eller försäkran om Guds heliga testamente, som genom Jesus skulle verkställas, för våra första föräldrar i paradiset förkunnat (1 Mos. 3:15), och sedan ännu tydligare upprepat för Abraham och de övriga fäderna, samt sedermera genom profeterna allt mer och mer kunnigt gjort för den israelitiska kyrkan. Varom Sakarias talar i vår text, då han säger, att Herren Israels Gud haver ihågkommit sitt heliga testamente och den ed, som Han svurit haver vår fader Abraham att giva oss; Han haver upprättat oss salighetens horn uti sin tjänare Davids hus, som han i förtiden talat haver genom sina heliga profeters mun.

Nödvändigheten av denna evangelii kungörelse, så framt människorna skola kunna tro och genom tron bliva saliga, visar Frälsaren själv i sin tillsägelse till sina apostlar, vilka fingo befallning att göra Guds testamente bekant i världen, då Han säger: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig (Mark. 16:15) Och Paulus, en av dessa Herrens härolder, frågar med mycket eftertryck: Huru skola de tro honom, som de hava icke hört av, och huru skola de predika, utan de varda sända att frid förkunna och gott förkunna (Rom. 10:14). 

Men som denna ljuvliga predikan antingen alldeles föraktas eller ock missbrukas av dem, vilka icke rätteligen kännas vid sitt genom fallet iråkade fördärv, så måste Gud låta lagen genom sina stränga fordringar och förbannelser så länge följa människan, till dess hon livligen blir varse både uti vad för stor syndaskuld hon står inför Gud, och huru oförmögen hon är att göra sig densamma kvitt, på det hon måtte bliva nödsakad att falla Medlaren till fota, då hon genom evangelium därtill blir kallad, lockad och dragen. Kommer hon därhän, att hon ger akt på evangelii kallelse och icke allenast anammar ordet med glädje (Luk. 8:13), utan ock med den helige Andes fröjd (1 Tess. 1:6), så att ordet med tron varder förblandat (Hebr. 4:2), så kommer hon till åtnjutande av Guds heliga testamente, av de nådeskatter, som genom Kristus äro förvärvade och av Gud utlovade.

Detta Guds eviga testamente, varav man genom tron blir delaktig, bör icke förblandas med det så kallade gamla och nya testamentet, som också kallas det gamla och nya förbundet. Gamla testamentet var den synnerliga hushållning, som Herren företog med Israels folk, i det Han ingick ett förbund med dem, att de skulle i möjligaste måtto efterleva de lagar, stadgar och ordningar, som Han dem föreskrev vid utgången ur Egypti land, och om de det gjorde, försäkrade dem om en rolig besittning av Kanaans land och varjehanda lekamliga förmåner framför andra folk på jorden. En stor del av allt detta var förebilder av det eviga testamentets uträttande genom Kristus och var alltså en viss slags nådeskallelse till delaktighet av det eviga testamentet, varför ock Paulus säger, att det testamentet, som tillförne fast gjort var på Kristus, blev icke ogillat med lagen (Gal. 3:17); men som det innehöll skuggan och förebilden till Kristus, så blev det genom Honom avskaffat och ett nytt i dess ställe upprättat, som med hans eget blod beseglades (Hebr. 8:9).

Det nya testamentet är alltså den Guds hushållning, däruti han på långt tydligare och kraftigare sätt, än i gamla testamentet, tillbjuder alla och verkligen meddelar dem, som tro, det eviga testamentets nådeskatter. Härav ser man då, att det eviga testamentet står fast och är enahanda både i det gamla och nya testamentet; ty, säger aposteln Petrus, genom Herrens Jesu Kristi nåd tro vi (i nya testamentet) att vi skola saliga varda, såsom ock de (i gamla testamentet), Apg. 15:11.

Här torde någon fråga: Vartill skall då lagen tjäna, sedan det gamla testamentets hushållning, som innefattade dessa lagar och stadgar, numera blivit avskaffad? Varför behöver lagen nu predikas, då vi likväl veta, att Kristus har uppfyllt honom i vårt ställe, att de trogna få honom inskriven i sitt hjärta genom evangelium, och att den hos oomvända icke annat åstadkommer än antingen skrymteri eller träldomsfruktan eller ock förtvivlan?

Härtill svaras: Lagen bör predikas och föreställas 1) för oomvända människor, dels såsom en spegel, varav de få känna och se sina synder och således kunna bliva brottsliga för Gud (Rom. 3:19-20), dels såsom en tuktomästare, varav de drivas att emottaga den förlossning, som i evangelium varder tillbjuden (Gal. 3:24). 2) För omvända bör han tjäna, dels till en bom och tygel, varigenom det onda köttets retelser kunna tämjas och tillbakahållas (Gal. 5); därför säger Kristus, att Han icke var kommen till att upplossa lagen; att till dess himmel och jord förgås, varder icke förgången den minsta bokstav eller prick av lagen, och den som upplossar ett av de minsta buden och lärer så människorna, han skall kallas den minste i himmelriket; men att den, som det gör och lärer, han skall kallas stor i himmelriket (Matt. 5:17-19). I detta avseende utlåter sig ock aposteln Paulus ganska märkligen, då han säger: Göre vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprätta lagen (Rom. 3:31).

Låt vara att lagens predikan icke gjorde någon annan nytta hos oomvända människor, än att de därigenom förmåddes till att blott i utvärtes måtto uppföra sig fogligt, så är dock det tillsvidare ganska gott, emedan icke allenast andra därmedelst befrias från deras förargliga och ondskefulla framfarande, utan ock de själva hindras från ett ännu djupare fall i fördärv och säkerhet, som för framtiden skulle göra deras omvändelse långt svårare än eljest vore till förmodandes. Men så vet man ock, att framhållandet av lagens andlighet kan öppna ögonen på skrymtare och skenhelgon, kan förvara de trogna från återfall ur nåden in i köttslig säkerhet och giver dem den bästa anledning att fortsätta förnyelsen och fullborda helgelsen i Guds räddhåga. Ty all skrift av Gud utgiven, följaktligen även lagen, som därtill hörer, är nyttig till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet (2 Tim. 3:16).

Härav är då lätt att finna, huru man kommer till åtnjutandet av Guds heliga testamente; nämligen man varder av Gud därtill kallad genom evangelium (1 Kor. 1:9, 2 Tess. 2:14). Men som i människan av naturen ligger icke allenast en hemlig fiendskap till Gud, utan ock en omåttlig kärlek till sig själv och de ting i världen äro, så är Herren nödsakad att genom lagen upptäcka synden, det är, hennes oviga och ifrån honom, som är all salighets källa, avvända hjärta med alla de förbannelser, olycksaligheter, straff och plågor, som åtfölja ett sådant tillstånd, på det hon må stanna i sitt lopp, besinna sig och giva akt på Guds kallande röst i evangelium.

Bliva då människorna förda i de trångmål, att de med de fordna avfälliga judar i Jeremiae tid instämma: Si, vi komma till dig, Herre; ty du är Herren vår Gud; sannerligen, det är icke annat än bedrägeri med de högar och med alla berg; sannerligen, Israel haver ingen hjälp, utan allena av Herren vår Gud (Jer. 3:22), så svarar dem Jesus i evangelium: Kommen till mig, jag vill vederkvicka eder (Matt. 11:28). Vänden eder till mig, så varden I saliga, ty jag är Gud och ingen mer (Jes. 45:22).

Det första av testamentet, som människan då blir ägare utav, är enligt vårt evangelium salighetens kunskap till sina synders förlåtelse; det andra är: förmågan att tjäna Gud utan träldomsfruktan i helighet och rättfärdighet för Honom i alla sina livsdagar; det tredje är: tillväxt och förstärkning i andan; det fjärde är: en andens frimodighet att med ord och gärning bekänna och uppenbara för andra människor den nåd en är vederfaren och den salighet, Gud i Kristus berett och verkligen meddelar alla dem, som av hans heliga testamente vilja varda delaktiga.

Men fridens Gud, som igenfört haver ifrån de döda den store Fåraherden genom dess eviga testamentes blod, vår Herre Jesus, Han göre oss skickliga uti allt gott verk till att göra sin vilja och skaffa uti oss, vad Honom täckeligt är genom Jesus Kristus, vilken vare ära av evighet i evighet, amen. (Hebr. 13:20-21).

Anders Carl Rutström 300 år: Andra söndagen efter Trefaldighet - Evangelium för alla kreatur vilket somliga icke tro och varda fördömda men somliga tro och varda saliga

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759 [sic! skall vara 1758, skr anm], då D:r Rutström gjorde sitt inträde

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd.  (Mark 16:15-16)

Dessa nådefulla ord äro den heliga befallning, som vår allradyraste Frälsare Jesus Kristus vid sitt uppfarande till himmelen efter det fullkomnade återlösningsverket gav de elva apostlar och tillika med dem hela nya testamentets prästerskap, varefter de hade att förhålla sig vid utövningen av deras apostoliska ämbete intill världens ände. Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd.

Detta är ett fast profetiskt ord, i all måtto väl värt, att vi akta därpå såsom på ett ljus, som skiner i ett mörkt rum. Ty hela världen var vid dess uppenbarande icke annat, än ett gräsligt mörkt land, och vars och ens hjärta är efter naturen ännu i dag statt i blindhet och okunnighet. "Vårt förnuft förblindat är, mörker all vår själ betäcker." Men Jesus, som är rik av ljus, vishet och barmhärtighet, har tänkt uppå oss, förrän vi tänkte på honom, och sänt oss detta herrliga budskap: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd. 

Gån ut i hela världen. Alla voro inbegripna i hans dyra medlareämbete, judar och hedningar, därföre skall ock nu hela världen få höra av den salighet, som deras Frälsare dem förvärvat. Tiden var inne, på vilken ock hedningarna skulle höra Guds salighet, medelbalken var nederbruten, och frid skulle förkunnas dem, som när och dem, som fjärran voro (Ef. 4).

Och prediken evangelium. Evangelium betyder i den heliga Skrift såväl läran om nåden i Jesus Kristus, som ock allt Guds uppenbarade råd till vår salighet. Allt detta skola lärarna förkunna. Därför anför evangelisten Matteus i 28 kapitlet: Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder.

För alla kreatur. Med dessa ord visar vår milde Jesus nådens allmännelighet. Han säger för kreatur och alla kreatur. Men då torde något spetsfundigt huvud hava gjort därvid den förtydning, att det är mycket att vara en människa, en så dygdig människa, som en vis och ärbar hedning av naturen kan vara, och för dessa borde allena evangelium predikas, men Jesus säger för alla kreatur till ett bevis, att ingen, vare vem han vara må, var utestängd ifrån evangelii underrättelse, alla kreatur, som under himmelen äro. Judarna först, så ock grekerna (Rom 1).

Den som tror och bliver döpt, han skall varda salig. Den som i den helige Andes nådesordning bliver kallad och låter sig kallas, bliver upplyst och låter sig upplysas, lärer känna sitt hjärtas uselhet och elände, samt låter skänka sig nåd och tro i ende Sonens namn, och låter sig döpas, han skall varda salig, få frid i sitt samvete och syndernas förlåtelse, han skall ock upprättas dagligen till hans beläte, som honom skapat haver, och slutligen få evinnerligt liv.

Men den där icke tror, han skall varda fördömd. "De andra ej omtalas, / som det ej kunna nå, / ty de må ej hugsvalas / och ingen glädje få / av den, dem evigt var beredd / av Herren Sebaot."

Älskade åhörare, när jag nu har den nåden av min trofaste förbarmare, att på detta ställe första gången framträda för en talrik och dyr menighet, vilka Guds råd om det fallna människosläktets upprättelse fulleligen angår, vad skulle jag hellre frambära, än detta mitt stora kreditiv, mitt ombetrodda värv? Vad skulle mer fägna ett människohjärta, än att Jesus har befallt, att evangelium skall predikas för alla kreatur? Ett nådens ord, ett rättfärdighets ord går av hans mun, som tillika är ett nådens brev till eder och ett heligt rättesnöre för mig. Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd. Så lyda orden till min efterrättelse och eder salighet. Den där öron haver till att höra, han höre,

Älskade åhörare, genom dens hand, som allting regerar, äro vi således, I med mig och jag med eder, vordna till ett folk. Och vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av inför Gud. Vi äro likasom ett hus´ folk under vår välsignade överherde, den allsmäktige regeraren.

Vad jag personligen är, det sade jag nyss, en fattig syndig människa. Det kan var och en av eder veta av sig själv, men jag vet det bättre, och Herren vet det allra bäst. Jag är den förnämligaste ibland alla syndare på jorden, högre tankar har jag icke om mig, men mig är barmhärtighet vederfaren. Och ära vare Gud, jag vet på vem jag tror! Allt annat, som fiender gissa om mig, lånar jag icke en gång mina öron åt, ty Herren är mitt vittne, och den mig känner bor i höjden.

Innan jag nu slutar detta mitt enfaldiga samtal med eder, så låtom oss rådgöra med varandra om några angelägenheter för oss i framtiden. Min ämbetsplikt och min ed förbinda mig att hava Guds ord och min nådiga överhets lag till min dagliga eftersyn. I veten det förut. Men jag nämner det nu i synnerhet för mig. Genom Jesu nåd skall allt Guds ord i hela sin vidd av mig förkunnas, utdelas, höras och föras. Bevare mig milde Herre Gud ifrån något annat. Och vad i övrigt mitt ämbetes noggrannhet angår, så give mig ock Jesus nåd till dess fulla iakttagande, och jag måste bekänna mig för den som, vad lagens allvarsamhet angår, därmed icke kan skrymta eller skämta. Jag torde ock snart få den lyckan, att därför närmare varda känd. Jag håller så före, att med heliga saker är icke att gäckas eller leka, utan bör lag och rätt, kristendom och goda seder, plikt och skyldighet, skick och ordning både hos högre och lägre, som kristendomen väl anstår, på det noggrannaste iakttagas. Och när således var och en sin syssla sköter, så går oss väl evad oss möter.

För övrigt beder jag av allt mitt hjärta var och en av eder, att jag måtte få så mycken tid på mig, att jag må visa det hopp, som i mig är, och min hjärtliga beredvillighet emot var man. Det kan för eder icke bliva svårt att se, vem jag är. Min syssla är i allas ögon här i Herrens hus, de övriga mina ämbetsförrättningar kunna heller icke vara eder fördolda, Jag lever sålunda såsom på en teater inför allas ansikten. Jag har rikt tillfälle att visa min enfaldiga välmening, och I att kristligen döma däröver. Och vill jag icke begära någons ynnest, förrän jag hunnit oförvitligen förvärva mig densamma. Den mig sedan älskar, välsigne Herren. Och den mig utan sak hatar, välsigne ock den tålmodige förbarmaren. 

Sålunda får jag nu nämna ett ord till eder var och en i sitt stånd:

I lärare här vid denna kristliga församling: Herren välsigne eder. I veten bättre, huru här står till, om Jesu tro intagit åhörarenas hjärtan, och om i hela hopen är ett hjärta och en själ, samt om ett rättskaffens väsende i Kristus Jesus är allas prydnad. Låten mig åtnjuta eder kärlek och förtroende. Låtom oss med en anda och en mening bygga upp Sions murar. Låtom ingen tvedräkt vara emellan oss, ty vi äro bröder; låtom oss bära varandras börda, så fullborda vi Kristi lag.

I fäder och mödrar! I ären uti edert hus edert folks ledare. När I hushållen om eder och edert folk, så lindren I edra lärares bekymmer och lätten deras börda. Det är en stor konst att vara en fader i Kristo. Värden har många tuktomästare, men där äro icke många fäder, som giva sina barn förnuftets mjölk och sköta dem såsom de betarva det. Herren Jesus välsigne eder och edra barn mer och mer, att I mån vara och förbliva Herrens välsignade, vilken himmel och jord gjort haver.

I tjänare och tjänarinnor! Herren tänke uppå eder till det bästa och böje edert hjärta till sin kärlek och i Jesu Kristi tålamod. I tycken tilläventyrs, att eder värld är eder för tung, emedan I ären mer tvungna; men om Jesus får göra eder fria, så ären I rätteligen fria. Hans tålamod räknen för eder salighet och given eder med allt hjärta till honom, ty hans ok är lustigt och hans börda är lätt. Hos honom är intet anseende till personen, utan i allehanda folk, den som fruktar Gud, han är honom täck. Gömmen dessa orden uti edra hjärtan. Jesus välsigne eder!

För övrigt alla samtliga, som hör församlade äro och bliva: Herren låte sitt ord göra eder bistånd och salighet och samle eder uti en tro endräkteligen samt låte eder en gång i herrlighetens tempel stå med frimodighet på hans stora dag. Gud, vår Gud välsigne eder; Gud välsigne eder och all världen frukte honom.

Sålunda gå vi nu i Jesu namn till dagens heliga evangelium, det stora ämnet för vår tillämnade betraktelse. Det är visst ett salighetens evangelium för alla syndare. Den Helige Ande vare när oss och läre oss det rätteligen besinna och nu förut i tron bedja:

Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 14:16-24

Betraktelse

Evangelium för alla kreatur, vilket somliga icke tro och varda fördömda, men somliga tro och varda saliga.

1) Evangelium för alla kreatur

2) De som icke tro det, och varda fördömda

3) De som tro det och varda saliga.

O du herrlighetens sken,

ljus, av Faderns ljus utgånget,

gör vår håg från mörkret ren,

som vårt hjärta håller fånget.

Styr vårt hjärta, mun och öra

till att rätt vår gudstjänst göra.

Vad är evangelium? Ett ljuvligt och glatt budskap, en tidning därom, att Gud är "oss nådelig, vilka voro döden värda; han haver allom sagt det till, att han barmhärtig vara vill, vad står nu oss till tränga?"

Första delen: Evangelium för alla kreatur

Nu om detta evangelium.

1) Söndagens högmässotext uppenbarar detta vårt herrliga evangelium: Kommen, ty allting är nu redo. Jesus förklarar den i honom givna och förvärvade nåden under liknelse av en stor nattvard, till vilken många bjudas. Jesu tillredda salighet är tillräckligen tillbjuden för alla folk. Si, jag bådar eder stor glädje, vilken alla folk vederfaras skall; detta, säger jag, är sålunda evangelium för alla kreatur.

2) Men vad vill egentligen detta evangelium säga? Vad har det att innebära? Vad bådar och förkunnar det för alla kreatur? Svar:

Evangelium är det, att Gud haver utvalt oss i Kristus Jesus, förrän världens grund var lagd, att vi skola vara heliga och ostraffliga inför honom i kärleken, och haver tagit oss sig själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov, genom vilken han haver oss täcka gjort uti honom, som kärkommen är (Ef 1).

Evangelium är det, att i kvinnans säd skulle alla släkter på jorden välsignade varda, vilket var Guds eget muntliga evangelium i paradiset för våra första föräldrar samt för Abraham, Isak och Jakob (1 Mos. 3:22).

Evangelium är det, att då tiden var fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, på det han skulle förlossa dem, som under lagen voro (Gal. 4).

Evangelium är det, att Jesus är kommen i världen till att frälsa syndare (1 Tim. 1), att han tagit på sig vår värk och sveda, att han är slagen för våra synder och sargad för våra missgärningars skull, att Herren kastade allas våra synder uppå honom (Jes. 53).

Evangelium är det, att han var lydig intill döden, ja, intill korsets död (Fil. 2), att då han fullkommen vart, blev han för alla dem, som honom lyda, en orsak till evig salighet (Hebr. 5).

Evangelium är det, att han är gjord till synd för oss, att vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom, att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv och förebrådde dem icke deras synder (2 Kor. 5), att han i Guds ögon ansågs såsom den ende syndaren, då han för sitt folks missgärning plågad var, ty han bar deras synder (Jes. 53).

Evangelium är det, att som Jesus är död för alla, så äro de ock alla döda, att Guds Lamm borttager världens synder (Joh. 1), att han nedslagit djävulens gärningar (Joh. 3), att synden är borttagen, missgärningen betäckt, överträdelsen försonad och den eviga rättfärdigheten framhavd (Dan. 9), att Herren borttagit sitt folks synder på en enda dag (Sak. 13), att han är sålunda Herren vår rättfärdighet (Jer. 3:1), att han är medlaren hos Gud för oss (1 Tim 2), att han beder och manar gott för oss alltid hos Gud (Hebr. 7), att han är uppstånden till vårt liv och för vår rättfärdiggörelses skull (Rom. 4), att livets rättfärdning är kommen över alla människor genom Jesus Kristus, som den enda människan är i nåden (Rom. 5), att nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus (Joh. 1), att han har sänt oss den Helige Ande (Joh. 15), att han bjuder alla nåd, en nåd, som är, lik solen, var morgon ny (Psalt. 50), att han vill det hans barn och händers verk hänvisas till honom (Jes. 45), att vi den trösten icke glömma, att vår broder skall oss döma.

Allt detta är evangelium för alla kreatur - som angår alla. Kommen, ty allting är nu redo; den detta icke tror, han skall varda fördömd.

Andra delen: De som icke tro, och varda fördömda.

Texten: De begynte allesammans att ursäkta sig.

När detta förstås om andliga ting, så må man högeligen undra, huru människorna kunna ursäkta sig att emottaga så stora saligheter, som nyss blevo nämnda. De måtte antingen icke begripa, vad Jesus menar, i vilket fall denna världens Gud haver förblindat de otrognas sinnen, att dem icke skall lysa evangelii ljus av Kristi klarhet, och är då evangelium förtäckt, så är det förtäckt för dem som förtappade varda; eller måtte det så hänga tillsammans, att de äro för mycket jordiska och akta mera, vad jorden tillhörer, och akta så litet sin fattiga själ, som får dyrt betala synden. Eller ock äro de fiender till Kristi kors och deras ändalykt är förtappelse.

Men till att lära känna en förhärdad syndare, som icke tror och icke anammar nåd till bättring, så

a) växer han ofta upp utan kännedom om Gud och far in i fåfängligheten med kropp och själ. Han frågar icke, var själen skall stanna. Andliga ting och tankar äro besvärliga, ja, förtretiga ting; därföre kan en säker människa mitt i kristenheten vara så okunnig om salighetens grund, medel och ordning, som en hedning. De föraktare i evangelium sätta varjehanda timliga saker framför det att lyda Herrens kallelse. Är det icke en högst beklaglig och bedrövlig sanning, att människorna använda den minsta tiden av hela sin levnad till sin själs räddning? Mig, som är en levande källa, säger Jesus, övergiva de och göra sig usla brunnar, som intet vatten kunna giva (Jer. 2:13): De förakta Guds tålsamhets och långmodighets rikedomar, icke förståndandes, att Guds mildhet lockar dem till bättring, uttan efter sin hårdhet och obotfärdiga hjärta samla de sig självom vrede, på vredenes dag, när Guds rättvisa dom bliver uppenbar. (Rom. 2:4).

b) varav händer, att dylika människor, som längre tid gå under förakt för Guds nåd, ju längre ju mer bliva hårda och obekymrade, bliva till sina sinnen avvanda från Gud och andliga saker, världsligt och syndigt sinnade. leva i vällust och äro levande döda. Ett alltför ömkligt själstillstånd.

c) Man måste noga besinna, att nådens ordning till salighet är en kedja av nådens verk, som, var det första, som är kallelsen, försummas och föraktas, så bliver det sedermera ingenting av med uppysning, bättring, tro, helgelse och salighet. Ingen av de män, som bjudna voro, skall smaka min nattvard.

d) Den där icke tror, han skall varda fördömd. Förskräckliga ord. Vad vore då angelägnare för människorna här på jorden, än att pröva sig granneligen, om de äro i tron? Av dessa ord får ingenting prutas på Herrens stora dag. Antingen vara funnen i Jesus och hava varit delaktig av hans nåd, eller ock vara evinnerligen förlorad.

Text: Då vart husbonden vred. Detta utmärker Guds oföränderliga rättfärdighet, varmed han skall döma jordens krets. Där en syndare icke är under Jesu nåd, så är han under vreden. Det tredje tillståndet gives icke. Den där icke tror Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede bliver över honom. Dessa olyckliga människor leva sålunda fram sin usla tid, och det utan åtanka, vart själen skall lända; därföre gå de ock förtvivlade och förlorade in i evigheten. Nåden har i tiden ropat honom och väntat uppå honom; men då skall Herren icke vara honom nådelig, utan då skall Herrens vrede och nit hämnas över den mannen, och uppå honom skall all den förbannelse lägga sig, som i boken skriven är (Upp. 21), och Herren skall utskrapa hans namn under himmelen (5 Mos. 29:20).

Vi gå nu till vår betraktelses

Tredje del: De som tro och varda saliga.

1) Huru de tro. Gack snarligen ut på gator och gränder i staden, och de fattiga, och krymplingar, halta och blinda hav här in,  säger texten. Här se vi, huru de se ut, som komma och anamma nåd. De äro fattiga. Icke så, att ju icke deras naturliga tillstånd har varit som andra syndares i blindhet och hårdhet, men de hava av Herrens förberedande och beredande nåd lärt se sitt djupa syndafördärv. De äro blivna i sin anda, som bönen lyder: Jag fattig, syndig människa. Herrens helighet, vilken hans rättfärdighets lära uppenbarat för dem, är vorden dem uppenbar i deras hjärtan, och de hava fått erfara, huru de utan Jesus äro fördärvade, fattiga och elända; därföre är nåden i Jesus Kristus dem så mycket dyrbarare.

b) Det vore ju det största raseri att föreställa sig, att en människa med stolt och obrutet hjärta kunde anamma nåd. De helbrägda behöva ju ingen läkare, utan de kranka. Kan evangelium skänka nåd åt dem, som icke behöva eller värdera nåd? Kan evangelium för det, att det är en lära om nåd, kalla synd annat än synd? Nej, för de fattiga varder evangelium predikat.

c) Därav tändes trons gnista i fattiga syndares hjärtan, när Jesus för dem målas, när de nådefulla orden höras och den Helige Ande får lägga dem i deras hjärtan, som hungra och törsta, dessa orden nämligen:  Kommen, ty allting är redo. De se i sig själva allsintet och i Jesus allting. I Jesus är all salighet; omfattom hans rättfärdighet. Håll dig med tron till honom fast; han hjälper dig av all din last. En fattig syndare hörer sålunda med glädje, att allting är i Jesus redo: synden förlåten, rättfärdigheten förvärvad, nåd och hyllest hos Gud återvunnen, och det blott allena för Jesu död och lydnad samt uppståndelses skull.

d) Ju mer den Heige Ande får förklara den på korset dödade Jesus för en sådan fattig syndare, ju starkare förtröstan får han därav i sit hjärta, så att det bliver, som D:r Luther säger i företalet till episteln till de Romare: Tron är en livaktig och stadig förtröstning till Guds nåd, så viss, att man tusende gånger dödde däröver. Dock är icke denna tron var mans. Tron kan ock i början vara en innerlig hunger och längtan efter åtnjutandet av den nåd, som i Jesus är given. Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola varda mättade; men med det förbehåll, att i dess anda ingen falskhet är (Psalt. 32).

e) Denna tron lämnar icke hjärtat vid världen, utan omskapar och förändrar en människas hjärta, drager det ifrån de skapade tingen till alla tings Skapare, och gör, att han är hjärtats enda tröst och del (Psalt. 73). Den Helige Ande tugjuter Guds kärlek i deras hjärtan och giver dem nåd att älska alla människor med en uppriktig anda. Kort sagt: tron gör en syndare till en Guds och människors vän, samt kläder honom med ett rättsinnigt väsende i Kristus Jesus.

2) Och dessa varda saliga.

a) De varda saliga redan i tiden, det är: de få frid med Gud genom Jesus Kristus, sedan de rättfärdiga vordna äro av tron. Ty såsom de, som icke tro, redan äro dömda (Joh. 3), så äro ock de saliga, som tro (Matt. 5).

b) De äro även saliga i döden. De hava fått syndernas förlåtelse och lott ibland dem, som helgade äro. Vad de hava fått, har ock den Helige Ande uti dem bevarat intill förlossningens dag. De dö i Herranom, de fara hädan i frid till en bättre stad, vilkens skapare och byggmästare är Gud. 

Du store allsvåldige Gud, som i din Son haver berett en så stor salighet för jordens inbyggare, låt din Helige Ande göra kraftiga nådeverkningar på våra hjärtan. Låt din Sons pina ej förlorad vara och ditt verk det fina ej förfara!

O store Herre Gud! du djuphet av all nåde,

en evig kärlek du båd´ är och blir och var.

Ett nådens nattvardsbord vi nu med undran skåde,

det du i Sonens död för alla tillrett har,

och dina sändebud förordnat här på jorden

att båda syndare till dukta nådeborden.

Gjut neder Anden din utöver man och kvinna,

utöver hög och låg samt barn och barnabarn,

utöver tjänare samt var en tjänarinna,

dem du till evigt liv har löst ur dödens garn.

De äro med din död till livet alla köpta,

de äro till din död, till livet alla döpta.

Låt, Jesu, dem med mig och mig med dem tillhopa

i trone smaka få din nattvards värdighet.

Lär mig på Sions borg därom så troget ropa,

att du därmed är nöjd, men satan har förtret.

Tag i din herdevård båd´ mig och dessa lammen

och låt oss dig, vår Gud, lovsjunga evigt.

Amen.