onsdag 19 april 2023

Andra söndagen efter Påsk - Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar

Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes, Amen!

Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. Med dessa ord beprisar konung Hiskia den milde Herrens vår Guds ömma själavård om hans fattiga själ, då han intet annat visste, än att hans levnadsdag skulle lyktas förr än aftonen kom, och han skulle slitas sönder såsom en klen tråd. Denne konung uti Juda hade regerat med sannskyldigt hjärta inför Herren och blev på sitt 40:e år dödssjuk; då bad han till Herren och grät svårligen, ty profeten Esaias hade sagt honom, att han skulle beställa om sitt hus, ty han måste dö och icke bliva vid liv. Men Herrens ord kom åter till Esaias, att han skulle säga Hiskia, det Herren hade förlängt hans livsdagar i 15 år. Bland annat säger då denne gudfruktige konung: Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. (Jes. 38:17).

Hiskia lovar Gud därför att Han hade mot honom visat sin synnerliga själavård. Den eviga kärleken har visserligen vårdat sig om alla människosjälar av evighet. Och detta är vad vi i dag vilja taga som ämne för vår betraktelse.

Guds hushållning med det fallna människosläktet till deras upprättelse och salighet har visst varit och är förunderlig och herrlig, i synnerhet däruti, att Han skänkt oss sin ende Son, som låtit sitt liv för oss. Denna Guds milda hushållning och omvårdnad har Han även gjort kännbar såväl i det gamla som nya testamentet, ehuru nya testamentets hushållning vida övergår Hans även milda och gudomliga omvårdnad med människorna i det gamla, vilken hushållning, huru herrlig hon ock är i nya testamentet, likväl, efter Pauli ord i 2 Kor. 4:3, är förtäckt för många, som varda förtappade.

Ingen må inbilla sig att kunna vara rättsligt underrättad om Guds milda själavård, därest han icke äger en salig insikt i nya testamentets herrlighet och vänt sitt hjärta till Herren samt låtit täckelset borttagas ifrån sina ögon, vilket, så länge de äro oomvända, hänger för dem.

Och medan vi nu äro i begrepp att tala om Guds själavård om oss, så låtom oss med några ord omnämna skillnaden emellan gamla och nya testamentets herrlighet, vilken är så nödig att veta, och således känna Guds sanning, hans herrliga vilja, råd och befallningar, såsom ock nåden, som är given i Jesus Kristus för evig tid, vilken alltid har varit en och densamma, så att däruti allsingen förvandling varit, är eller bliver. Men så länge Gud ännu icke var uppenbar vorden i köttet, så var Herrens hushållning under gamla förbundet med mångahanda seder och rätter, vilka utgjorde den ceremonialiska lagen, och vilka skulle hålla Israel att, på sätt som Gud hade befallt, genom offren förebilda den tillkommande världens Frälsare. Och som denna förebildande gudstjänst i Jerusalems tempel var en del av gamla testamentets evangelium, så var det den eviga visheten behagligt att däröver hålla en helig och sträng hand, så att ingen fick däremot bryta vid sitt livs förlust, såsom man ser av Ussa, Abinadabs son, som allena rörde vid arken och blev död slagen av Herren (2 Sam. 6:7), ty om Israel hade onäpst fått förändra något, så är intet tvivel, att de hade bortlagt alltsammans i den ceremonialiska lagen; därför måste Herren med mångahanda lagar, stadgar, bud, seder och rätter vidmakthålla det gamla testamentets hushållning. Detta skall vara eder en evig rätt. (4 Mos. 16:29). Detta är det, som Herren bjudit haver (17:2). Om I hållen mina bud, säger Herren, så skall du vara välsignad på mångfaldigt sätt, och om du icke lyder Herrens din Guds röst, så skall du även på mångfaldigt sätt vara förbannad (5 Mos. 28). Sådana villkor voro av Herren satta för det gamla förbundets barn, vilkas iakttagande ofta gjorde hos dem, som icke förstodo sanningen, vilken låg i det fördolda, en trälaktig anda; detta var det förbund, som Israel icke höll, och Herren dem tvinga måste (Jer. 31:32).

Men sedan Jesus är kommen i världen, äro alla dessa villkor, som Herren hade satt för det gamla Israel, upphävda; ty denna lag skulle vara intill Kristus (Gal. 3:19). Men sedan Jesus kom och med sin död beseglade synerna och profetiorna (Dan. 9), så heter det nu icke: Om I hållen mina ceremonialiska bud, så skolen I leva; utan det heter så: Mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allting är nu redo; kommen! Och så snart en fattig syndare, i den ordning som Herren befallt, anammar dessa nådens tidningar och genom tron undfår syndernas förlåtelse utan förskyllan, utan betalning, blott för Jesu döds och uppståndelses skull, så har han icke träldomens anda till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader! Men där Jesus icke sålunda varder anammad, göra mäniskorna ofta av det herrligaste evangelium en fördömande lag; ty de se icke Herrens herrlighet. De se icke hans obeskrivliga nådesvård om nya testamentets salighet, som skall predikas för alla kreatur, som äro under himmelen, dem som när och dem som fjärran äro. De se icke, att den eviga nåden i Kristus är given icke efter våra gärningar, utan efter Guds eviga nådesuppsåt. De se icke, att nåden gives, men icke förtjänas; de se icke, att Gud är försonad i Kristus, utan de mena, Han bliver då först, när de omvända och bättra sig; de mena, nåden kommer av bättring, tro och helgelse, då likväl både bättring, tro och helgelse komma av nåden. Detta är en evig grundsanning.

Vad vill nu allt detta säga? Jo, Herrens hjärtliga vård om våra själar. Han har låtit sitt liv för dem. Han är den gode Herden, Han är rättfärdighetens sol, Han är nådastolen, Han är fader, fridsfurste, den äldste ibland bröderna, hälsobrunnen. Vad vilja dessa namnen? Jo, de locka de borttappade fåren till att undergiva sig hans milda själavård, varom vi nu ärna något tala. Herren Jesus låte det falla i god jord. Fader vår...

Evangelium: Joh. 10:11-16

Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar

1) I det Han låtit sitt liv för dem.

2) I det Han känner dem och lärer dem känna sig.

Ingen är god utan Gud allena. Andra herdar vårda ofta sina får för lön och fly, när de se ulven komma, och låta honom både förskingra och bortrycka fåren. Dessa förtjäna visst inte namn av goda herdar; men Jesus, som låtit sig så högt vårda om fåren, att Han låtit sitt liv för dem, må visst heta framför alla andra den gode Herden.

Denne gode herden har låtit sig hjärtligen vårda om våra själar i det Han låtit sitt liv för dem, som sades skulle bliva vår betraktelses

Förra del.

1) Så säger Jesus i evangelium: Jag är den gode herden. Den gode herden låter sitt liv för fåren. Detta är den stora sak, varpå all världen borde vara uppmärksam. Alla människor äro däruti varannan lika, att de äro uti Adam förlorade får. Då förlorade vi Gud och all salighet, och Gud blev genom vår ondska skild från oss, och hans ansikte gömdes för oss, varför ock Adam gömde sig ibland träden i lustgården undan Herrens ansikte. Den allsmäktige domarens dom var fallen över allt folk, och hans vredes eld brann över synden till nedersta helvetet. På jorden var ingen salighet mer och ingen hjälp. Alla Adams barn voro dödade uti Adams, sin faders, fall och död; alla lågo i sitt blod, döda i överträdelser och synder; alla hade blivit Guds fiender och gått in i satans anhang; alla voro syndens tjänare; alla voro bortkomna från det liv, som i Gud var. Alla voro dödens trälar, de där mördat sina själar.

2) Och si, mitt i denna all världens allrauslaste belägenhet och olycksalighet gav den eviga kärleken löftet om "kvinnans säd", som är Jesus, och i Honom nåd och barmhärtighet över de förtappade fåren, som voro döden värda. Han skänkte Honom hedningarna till arv och världens ändar till egendom; det blev den gode herdens fårahjord och arvedels får, dem Han skulle köpa och lösa med sitt eget liv.

3) Och Sonen sin Fader lydig var, kom till oss hit på jorden och blev en medlare emellan Gud och oss. Vår gode herde, som på den stora försoningstid och dag, som av Fadern var förelagd, inställde sig, tog på sig all världens synd och dog för sitt folks missgärning, varmed han hävde hela det mänskliga släktets skuld, fastnaglade dess handskrift vid sitt kors, fullkomnade sitt dyra medlareämbetet och dog såsom en Abel för sin fårahjord, sedan han i 33 år, som Jakob, hade troget tjänat för Rakel, sin dyrköpta församling.

4) Herrliga ting varda predikade i dig, du Guds stad! Det är detta, som Guds Ande i Ef. 3 kallar Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O, vilken djuphet av Guds eviga förbarmande, o, vilken höjd, bredd och längd! Att den evige Guden, Gud över allt välsignad i evighet, så hjärtligen låter sig vårda om de förlorade syndare, att Han stiger ned ifrån himmelen, antager människonatur och gör dem fria, som i all sin tid under dödens räddhåga skulle trälar vara! Så är Han vorden ett offer för de fåren, som skulle slaktas och evinnerligen dö; så är Han vorden en försoning för syndare; så är missgärningen förlåten, överträdelsen borttagen och synden betäckt och den eviga rättfärdigheten framhavd. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus.

5) En evig nåd är sålunda vederfaren oss arma förtappade får. Och Herren har ett obeskrivligt, armhärtigt och kärleksfullt hjärta över och emot syndare. Kan en moder förgäta sitt livs son, så vill Han likväl icke förgäta oss, på händerna haver han tecknat oss. Lagen är fullbordad och rättfärdigheten har fått fyllest. Till lagen må vara vårt tal: Trots att du mig fördöma skall, Kristus dig fullgjort haver. "Vi kunna nu då fråga: / Var är din udd, du död? / du helvetets grymma låga, / var är din svåra glöd?" "Han har vår själ uttagit / från döden och vår fot / ifrån fall, all gråt avtvagit, / oss givit salig bot." "Nu är botad all den skada, / som oss Adam hade gjort." "Med oss så har nu ingen nöd, / ty satan, synd och evig död / har Jesus Kristus nederlagt, / allt som hans ord det haver sagt." "Vore världen av vår Herre / tusen gånger större gjord, / och dess synder större, smärre... släckas." O, nåd över all nåd! Han lät sig ganska hjärtligen vårda om våra själar; Han är sålunda vår salighet, ty Han är död för oss, Han lever för oss, vi skola ock leva. Dessa orden: för fåren, för oss, lägge Jesus djupt in i våra hjärtan. De betyda mer, än vi i hastigheten kunna fatta. Vi äro i Honom friade, och Han är för oss marterad; Han är död för oss, och vi leva för hans skull! "Dessa orden: för eder, kräva synnerligen ett troget hjärta."

6) Sålunda har den gode Herden icke förr avlåtit, än Han med sitt eget liv hade köpt sig en fårahjord av fattiga syndare. Vi äro sålunda hans egendom med rätta. I ditt blod, du gode herde, är jag din. Vi äro nu hans arvedels får, dyrt köpta med hans blodiga sår av Faderns eviga råd och dom, när vi Honom skänktes till egendom; säll är den, som känner detta, säll den, som låter sig ledas till denna herdens hjärtliga själavård och som låtit Honom uppsöka sitt förvillade hjärta och fått känna kraften och saligheten av hans dyra och hjärtliga själavård, i det Han,

Andra delen:

känner oss och lär oss att känna sig.

1) Det säges om herdarna hos Israels folk, att de klädde sig i fårakläder, till att därmedelst dess bättre trygga de skrämda och skygga fåren till sig. Det synes kunna slutas av liknelsen, som Jesus brukar i Matt. 7:15 om de profeter, som komma i fårakläder. När Jesus ville draga det avfallna människosläktet åter till sig, så ikläder Han sig ock fårens, eller människornas natur; ty Herren, såsom en förtärande eld, hade vi visst aldrig vågat nalkas. Därför bliver Han bröderna lik och såsom ett menlöst lamm, det till slaktning ledes. Varför skulle vi då icke låta Honom vårda sig om oss, när hans uppsåt icke är att förkasta syndare utan att taga oss på sina axlar och bära oss till hjorden. "Ingen herde kan så leta / efter ett borttappat får. / Kunde du Guds hjärta veta, / huru ömt för dig det slår, / längtar, trängtar innerlig / efter den som söndrat sig / från hans hjord och får så såta, / skulle du av glädje gråta."

2) Han känner sina får. Så lyder Jesu egna ord i texten. Vi hava sålunda denna lärdom av Jesu egen mun. Och det är nog tydligt, att Frälsaren Jesus här icke talar om sin allvetenhets kännedom; ty på det sättet känner Han även de ogudaktiga, som äro Guds fiender, ja, himmel och jord och allt, vad däruti är; Han förstod sina fienders skalkhet och visste, vad uti dem var (Joh. 5:42); utan Han känner sina får för sina egna. Herren känner sina, som Herren Honom givit haver; Han skämmes icke att kalla dem bröder. Han känner bäst, vad dessa arma får kostat Honom, huru Han funnit det ena efter det andra i öknen, burit det på sina axlar hem till hjorden, förbundit det sönderbråkade, helat det sargade och skött var och en, som han tarvat; huru Han dem dragit, och de hava sig draga låtit.
     Han känner sina fårs krafter och svagheter, tro och otro, kallsinnighet och kärlek, fall och bestånd, deras många brister och bräckligheter; Han känner vårt svaga väsende, att vi äro mull och stoft. Han känner sina får i nåd och barmhärtighet. Han är när dem alla dagar intill världens ända, och för hans ögon är ingenting fördolt; alla ting äro Honom uppenbara. Deras namn äro skrivna i livets bok. De äro tecknade på sina anleten med Hans Faders tecken. Och skulle icke den gode och allvise herden känna sina får ifrån getterna? Han känner dem och skall ställa dem till höger uppå sin stora tillkommelses dag, då Han skall döma jordens krets med rättfärdighet. Vilken hög tröst är icke detta för en fattig syndare, som således icke behöver gömma sig för sin eviga själaherde utan vandra i hans ljus, efter han vet, att Jesus ändå vet mycket mer, än hans eget hjärta vet.

3) Han känner sina får, såsom Fadern känner Honom. Huru kan detta vara? Den kunskap är mig för hög, jag kan icke begripa det. Vem haver känt Herrens sinne? Och vem vet vad i Gud är, utan den Helige Ande, som utrannsakar allting, ja, ock Guds djuphet? Det är sålunda omöjligt för ett svagt människobegrepp, att kunna veta, huru Fadern i sin eviga fullkomlighet känner Sonen. Men det veta vi, att Fadern haver Sonen kär (Joh. 3:35). Så känner ock Jesus sina får; såsom Han älskade dem, medan Han var i världen, så älskade Han dem intill änden.
     O, huru kär haver Herren folken! Fadern känner Sonen såsom människosläktets fullkomlige medlare, som i deras stad och ställe har erlagt en fullgällande betalning och för dem blivit rättfärdigad i Anden, så erkänner ock Jesus sina för det rättfärdiga folket, som tro bevarat haver. Salig är den, som detta vet och erfar. Han må komma i vad besvär han vill, han må utstötas av synagogan och i världen dömas såsom avfälling och vilsefarande, det inseglet står dock fast: Herren dömer rätt, Herren känner sina.

4) Och mina känna mig, säger Jesus. De känna Honom med en salig kännedom; med förstånd och vilja, med själ och hela hjärtat känna de sann Gud och den Han sänt haver, Jesus Kristus. Jesus själv har lärt dem i sitt ord känna sig. Saliga äro de, som icke se och dock tro. Han har gjort som herden med naturliga får; Han har icke med ovanligt buller skrämt det annars nog skygga fåret, utan av nåd låtit dem känna, att de mot Herren hava syndat. Han har hjärtligen frågat dem: Vi vill du så dö? Huru kan du trivas under syndens och satans våld? Besinna dock, vad du är och vad du kan bliva och förspill icke din arvedel. Detta har såsom ett lagens ord gått dem till hjärtat, de hava givit hans herderöst gehör, och det har sårat dem, att de övergivit Honom, sin levande källa, och gjort sig usla brunnar.
    De hava lärt känna Honom såsom sin profet, överstepräst och konung. Hans tveeggade svärd, som är lagen och evangelium, har givit dem ett stygn i deras hjärtan, så att de, såsom fattiga syndare, hava lärt att vårda och emottaga hans dyra försoning; de känna Honom såsom sina samvetens hugsvalare och alla synders förlåtare; de känna Honom såsom av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning, och efter alla de skiften av tider och öden, de iråka, använda de denna sin saliga kännedom till hans ära och sin andliga och eviga förkovring och sällhet; med ett ord: de erkänna för sin största salighet, att den gode Herden låtit och låter sig så hjärtligen vårda om deras själars salighet.

Vad Fadern dig har givit,
du ej borttappa vill.
Du för till rätta livet
allt vad dig hörer till.
Dit värdes mig ock föra,
att jag må dig tillhöra
i tid och evighet.

onsdag 12 april 2023

Påskdagen - Den ifrån de döda uppståndne livets Herre, i vilken vi hava rättfärdighet och starkhet

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I Jesu namn!

Vänden eder till mig, så varden I saliga alla världens ändar, ty jag är Gud och ingen mer. Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighets ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. Dessa heliga ord stå skrivna hos profeten Jesaja, kap. 45:22-23, och äro även av aposteln Paulus i Fil. 2:9-10 tillämpade på Jesus, all världens Frälsare.

Vänden eder till mig, så varden I saliga alla världens ändar. Han är hedningarnas ljus och Israels pris och således Guds salighet intill världens ände. Han har sagt: Visen mina barn och mina händers verk till mig (v. 11). Nu säger Han till all världen: Vänden eder till mig, så varden I saliga.

Ty jag är Gud och ingen mer. Gud är en. Tre äro de, som vittna i himmelen och på jorden, och de tre äro ett. Sålunda är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud och ingen mer.

Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighets ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. 

Herrens ord och löften äro ja och amen. Himmel och jord skola förgås, men hans ord skola icke förgås. Han svär vid sig själv: så sant som jag lever, säger Herren. Han försäkrar all världen vid sin varelses sannhet, vilken allt folk har måst vidgå; ty intet folk har varit så förblindat, att det icke vetat, att en Gud är till och en Skapare till himmelens och jordens synliga verk. Han kallar sitt ord ett rättfärdighetens ord, nämligen att honom skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. Alla knän äro böjliga i himmelen och på jorden, och "helvetets krafter giva sig / där Jesus nämnd är vorden." Alla tungor, som smakat hans goda livsord och den tillkommande världens kraft, skola bekänna, att av Jesus är all salighet, all hälsa, all rättfärdighet, all helgelse, all kraft, all seger.

Älskade åhörare: Jesus Kristus är död för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighet (Rom. 4). Vi fira i dag åminnelsen av den stora seger, som Jesus vunnit i alla fallna syndares ställe, då Han genom sin uppståndelse från de döda förvärvade världen både rättfärdighet och starkhet. Hågkomsten och erkänslan av denna Jesu herrliga seger bör icke endast vara knuten till en viss dag eller högtid; men icke desto mindre vore det nu stor nåd för oss fattiga Adams barn, om vi på denna dag och denna stund finge en salig insikt och erfarenhet i denna vår dyrt förvärvade nåd och salighet.

Herre Jesus! vår eviga salighets Gud och livets furste, som av din herrliga uppståndelse bragt alla dem ett förvärvat liv tillhanda, som annars skulle döden dö; gör den stora nåd med dina återlösta, att de få se sin rättfärdighet och starkhet i dig allena! Låt din Helige Ande förklara för våra hjärtan denna din stora försonings hemlighet! Fräls ditt folk och välsigna din arvedel. Lär oss med mun och hjärta lovsjunga dig samt bedja: Fader vår...

EVANGELIUM Markus 16:1-8

Betraktelseämne:
Den ifrån de döda uppståndne livets Herre, i vilken vi hava rättfärdighet och starkhet.

1) Vår rättfärdighet och starkhet i den från de döda uppståndne livets Herre.
2) Vad var och en tunga efter sitt tillstånd säger om Honom.

Genom din heliga uppståndelse, hjälp oss milde Herre Gud.

Denna är den stora dagen / som oss Kristus haver gjort. / Mörkrets furste är nu slagen, / nederlagd är helvetets port. / Dödens mörker har försvunnit, / livets sol har nu upprunnit. 
Livets furste är uppstånden, oss liv och seger skänkt. I Honom hava vi rättfärdighet och starkhet. Vilket nu skall bliva vår betraktelses

Första del.
A) Livets furstes uppståndelse från de döda. B) Vår rättfärdighet och starkhet uti honom.

Nu A) Om livets furstes uppståndelse från de döda.

1) Den saken, vi nu sålunda hava att tala om, är icke uppenbarad i förnuftets kännedom eller kunskap, utan är en stor trosartikel, om vilken i vår lilla katekes står: "Jag tror, att Jesus Kristus är uppstånden ifrån de döda." Således är det icke att härutinnan vägleda sig med förnuftets ljus, utan genom Guds uppenbarade vishet och sanning, och sålunda taga det allena för sant, som Guds Ande där uppenbarar, både vad Hans uppståndelse och uppståndelsens kraft angår.

2) Evangelium berättar, att kvinnorna Maria Magdalena och Maria Jacobi kommo bittida till Jesu grav och sågo en ung man sittande på högra sidan, klädd uti ett sitt vitt kläde, som sade till dem: Varen icke förfärade; I söken Jesus av Nasaret, som var korsfäst; Han är uppstånden, Han är icke här, si rummet, där de hade lagt Honom. 
    Han var död. Han hade burit all världens synder, för vilka världen hade bort dö. Han hade givit sig i döden för alla. Guds eviga rättfärdighet hade uppå oss en evig fordran, en dom, som med evig död belade alla människors barn. Denne vår store löftesman och medlare hade påtagit sig all vår skuld och hade sålunda nu smakat döden för alla. Han hade offrat våra synder i sin lekamen på trä; Han hade med sin död fullkomnat det stora återlösningsverket; Han hade en gång genom sin död gått in i det heliga och funnit en evig förlossning. Men döden skulle och kunde icke behålla Honom evinnerligen; därför stiger Han genom sin egen gudomskraft upp ifrån de döda, sedan Han brutit dödens fängelse och visat sig vara en segerherre i helvetet över döden och djävulen. Vi se sålunda med förundran alla skrifter beseglade, som voro givna om Honom. Isak blev vid Abrahams offring tillbakatagen till en liknelse (Hebr. 11). Jesus är offrad och dödad efter köttet, men levande gjord efter Anden (1 Petr. 3:18). Han är den Jonas, som var kastad i havet och kommer upp. Han är den Simson, som nederslagit djävulens gärningar i sin död. "Det lejon har nu vunnit, / som är av Juda stam." Den smordes själ skulle icke bliva kvarhållen i helvetet, och hans kropp skulle icke se förgängelse.

3) Satan trodde, att när han hade vunnit så mycket, att herrlighetens Herre var korsfäst, skulle det mänskliga släktets återlösning vara förlorad och han hava åter vunnit sin sak. Men han förstod icke, att Kristi död skulle just nederlägga honom, som döden hade i våld. Han hade att göra med den rättfärdige Guden, vars död var en försoning; sålunda var förlossningen vunnen, när Jesus var död. Ingen kunde heller taga hans liv; Han lät det själv och kunde även taga det igen.

4) På sjunde dagen vilade Gud ifrån alla sina verk, som Han hade gjort och välsignade och helgade honom (1 Mos. 2:23). När Jesus hade åter upprättat det fallna människosläktet, så vilade Han på sjunde dagen och helgade sålunda sabbat för allt folk samt, genom sin uppståndelse från de döda, välsignade nya testamentets vilodag, på vilken de hade intill världens ände att ihågkomma den salighet och seger, som hade vederfarits hela världen på denna dag.

5) Vad salighet är icke detta: att Adams fall är botat, att såsom alla äro döda i Kristus, så äro och alla i Kristus levande gjorda. Vad herrlighet! Ack, om den arma och förblindade hopen kände denna sin salighet, så hade de något, när de sjunga: "Vi äta nu och leva väl / i dessa sötebrötsdagar." Tvärtom - vad glädje hava de, som måste sitta i mörkret, som icke se den uppgångna rättfärdighetens sol och den salighet, som är under hans vingar? Vad kraft skola de ock hava, så länge de icke med ett sannskyldigt hjärta hava anammat kraften till att bortlägga syndens och mörkrets gärningar och ikläda sig ljusets vapen? "På jorden, där rätt skulle ske, göra de det ont är, ty de se icke Herrens herrlighet."

Lovad vare du, Jesus Kristus, du önskade livets furste, som på denna dag segrat över alla våra fiender! Lovat vare ditt herrliga namn, att våra tungor få säga: I Honom, som är död och uppstånden, hava vi rättfärdighet och starkhet.

Som är det andra (B):

a) Rättfärdighet är en människas tillstånd inför Gud, då hennes synder icke tillräknas henne, utan hon, ehuru icke för sin egen utan för Jesu skull, varder fri och ansedd oskyldig. Starkhet är den förmögenhet, som människor av Guds nåd hava erhållit till att segra över satan, världen, synden och sitt eget fördärvade kött och blod.

b) Denna salighet har Jesus förvärvat oss, och icke allenast oss, utan ock alla Adams barn. Märk, vi tala nu om den förvärvade nåden och ärna tala om dess tillämpning i den senare delen av denna betraktelse.

c) Vad den oss i Jesu uppståndelse förvärvade rättfärdigheten angår, så bekänna vi i andra trosartikeln: "Han haver förlossat mig ifrån alla synder och ifrån döden." Det är, Han har genom sin lekamens offer ställt oss heliga, ostraffliga och obesmittade i Guds åsyn (Kol. 1). Han var gjord till synd för oss, på det vi skulle bliva Guds rättfärdighet genom Honom (2 Kor. 5). Lagens fordran och dess evigt fördömande kraft är borttagen, då Han hängde som en förbannelse på trä (Gal. 3). Den eviga rättfärdigheten är framhavd, då Jesus segrade över döden. Han segrade icke för sin skull, ty han var ett rent och obesmittat Lamm och hade icke gjort någon synd, och i hans mun var intet svek. Han fullgjorde en evig lydnad i de olydigas ställe och upphörde således icke att försona, förrän full försoning av Honom var erlagd, och så "rättfärdiggjordes Han i Anden", (2 Tim. 3). Och så fick hela världen fri och öppen tillgång till Gud. Förlåten blev sönderriven, som betecknade, att Jesus genom förlåten, som är hans kött, haver berett det avfallna människosläktet frihet att gå till Gud genom hans blod (Hebr. 10:19-20). SÅ hava vi vår renhet uti Honom. I Honom hava vi vår rättfärdighet.

d) Hela världen hade utan Jesus varit evinnerligen död och kraftlös; men nu säger Han: Jag lever, I skolen ock leva! Ingen människa lever av sig själv. Ingens dygd eller helgelse, ingen rättfärdighet eller tro, eller vad det vara må, kan vara grunden till dess liv och styrka, utan Jesu levandegörelse är detsamma: "Icke oss, Herre, icke oss, utan ditt namn giv äran." Guds Ande beskriver denna vår stora salighets nåd i Ef. 2:5: "Men Gud, som är rik i barmhärtighet för sin stora kärleks skull, därmed Han oss älskat haver, den tid vi ännu voro döda i synderna, haver Han oss samt med Kristus gjort levande. Genom nåden äro vi frälsta. Välsignad vare Gud och vår Herres Jesu Kristi Fader, som oss för sin stora barmhärtighets skull haver fött på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.

6) I Herren hava vi starkhet. Jesus haver nedslagit djävulens makt. Han har förlossat oss ifrån djävulens våld; Han har blivit vår helgelse, ty Han har förvärvat oss den Helige Ande samt kraft till att nederslå fästet; Han har tagit det mänskliga släktet ur dess oförmögenhet, att såsom Han är uppstånden ifrån de döda, skola och kunna vi vandra i ett nytt leverne. Han är vår starkhets Gud. Hjälten har för oss slagit sig igenom. Vi kunna gå ut och in och Herren främst. Låter allena en själ Jesus råda med sig, intager Han väl hennes hjärta så, att det bliver hängande vid Honom, som för oss är död och uppstånden. Herren Jesus inplante oss till en lika död, så varda vi uppståndelsen lika och lära oss känna Hans uppståndelses kraft. Så skola vi nog sjunga om seger över döden, djävulen och köttet i de levandes land. Vi kunna således fråga: "Var är din udd, o död?" "Var är din seger, avgrundsskara?" I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.

Vi gå nu till vår betraktelses

senare del 

och betrakta

Huru var och en tunga efter sitt tillstånd talar om denne vår uppståndne livets Furste.

1) Människors tillstånd är olika. Den ena sover i synden, är vårdslös om sin salighet och blind i andliga saker. Den andra är orolig i sitt samvete och stadd under Guds dragande nåd. En annan är betungad och arbetande, och de övriga äro antingen fiender till Kristi kors eller ock på Jesus troende själar. Dessa äro de olika tillstånd, vari människor befinna sig här på jorden. Om alla dessa må det heta såsom om det gamla Israel i öknen: Herre, du födde ditt folk med änglaspis och sände bröd av himmelen, utan arbete berett, vilket förmådda giva allehanda lust och var var och en efter hans smak. (Vishetens bok 16:20). Så är det även med människor av olika själstillstånd; eftersom Guds Ande har antingen fått eller icke fått råda med dem, så anse de Jesus.

2) Huru anse och tala då de ogudaktiga om Honom? De bekänna Jesus med läpparna, men deras hjärtan är långt därifrån. De neka väl icke alla Guds ord och de uppenbarade sanningar om Jesus, men de bliva dock själva oförändrade. De låta Jesus stå och ropa efter dem i den Heliga Skrift: "Vänden eder till mig, alla världens ändar", och de bliva stående i det tillstånd de stå, utan bekymmer, utan bättring, utan tro med mera, och leva så i vällust och äro levande döda. Är detta att vara en kristen, såsom du heter? Vi vill du så dö? Är det möjligt, att du kan vara så obarmhärtig emot dig själv? Du har din frihet. Den som vill, han får leva, och den som vill dö, "så dö då han, / hans vilja är hans bann."

3) Huru säga de bekymrade själar om Jesus? Dessa tänka: vad skall jag göra, att jag må bliva salig? De äro omtänkta om sin salighet, vilket är en verkan av Herrens nåd i deras osaliga hjärta, vilken skulle visserligen leda dem vidare, om de allena vore lydaktiga. Men enär de icke låta föra sig vidare i salighetens ordning till att känna sin naturliga oduglighet samt av Jesus hämta rättfärdighet och starkhet, så händer det, att de med sitt eget bemödande och allt sitt bekymmer bliva kvarstående i samma tillstånd, lika osaliga i sina samveten eller lika rådlösa för sina gärningar, och hava varken rättfärdighet eller starkhet. Man frågar: huru skall jag kunna leva heligt och hålla Guds bud? Min vän, det vore ingen nöd, om den fördärvade människan kunde hålla lagen. Vad hade då Jesus behövt bliva vår rättfärdighet och starkhet? Det gamla Israel gick i 40 år i öknen och ämnade sig till Kanaan; men de kommo icke därin för otrons skull (Hebr. 3:19).

4) Vad säga de betungande och arbetande själar om Jesus? Med dessa förstå vi de människor, som under Guds heliga lags fordran och fördömande kraft äro likasom förtyngda och med egna krafter länge nog sökt arbeta sig igenom; men med sin innerliga och allt mer och mer tilltagande själsoro fått röna, att de icke blivit förbättrade, utan den gamla människan är lika rådande som hon varit; med ett ord: de äro slavar under syndens dom och syndens träldom. De se lagens andlighet, de göra intet, vad de vilja, utan tvärtom, de inveckla sig mer och mer i fördärv och fördömelse. Den syndalust de haft ont av, den bliver i stället för avtagande mer rådande och rasande; de rå icke med sig själva, däröver kvälja de sig. De vilja bygga upp sin kristendom, och den faller dagligen omkull. De se med förskräckelse på sina gärningar såsom på förtorkade kvistar, som icke bära någon frukt. Allt vad man sålunda tager sig för, det slår fel, ty de äro icke Guds rättfärdighet undergivna, utan sin egen. Vad skall man säga om allt detta annat, än vad Jesus säger: Kommen till mig, alla I som ären arbetande och betungade, så vill jag vederkvicka eder. (Matt. 11) Du svarar: Månne jag törs? Jo, Jesus undfår syndare. Du säger: Alltid talas om Jesus. Ja, min vän. Ve mig om jag icke predikade evangelium. Undrar du därpå? Det är ju Påsk! Han är ju uppståndelsen och livet! Och i Honom hava vi rättfärdighet och starkhet.

5) Vad säga Jesu fiender om Honom? Somliga av dem veta icke, vad de göra, och somliga synda vetande. I vars och ens naturliga hjärta ligger en motvillighet emot Jesus, den Guds Ande vill, att var och en må känna. Vi predika den korsfäste Kristus, grekerna en galenskap och judarna en förargelse (1 Kor. 1). Dessa människor känna icke Honom. Hade judarna känt herrlighetens Herre, så hade de icke korsfäst Honom. Pilatus, en hedning, dömde Honom, men icke av någon uppsåtlig fiendskap emot Hans person, utan han dömde att så skulle ske, som de begärde. Si, hans hjärta var ställt icke med utan mot Jesus. Den icke med mig är, säger Jesus, han är emot mig. Vad skall man säga om sådana människor? Låt dem vara under Guds hand; rår Han icke med dem, ingenting uträtta vi. Låtom oss bedja, att Herren giver dem nåd till upplysning att besinna sig ifrån djävulens snara, i vilken de ligga fångna; genom motsägelser gör man ofta mer skada än nytta; kan ock hända, att Herren lägger dem en gång till sin fotapall; och då bekänna ock de: I Honom hava vi rättfärdighet och starkhet.

6) Vad säga nu de trogna om Jesus? Dessa hava sett sitt elände och sin djupa oförmögenhet till allt gott. De hava såsom fattiga syndare ansett den dödade och åter uppståndne livets Furste för sig såsom oumbärlig. De hava fått syndernas förlåtelse genom tron; de hava av Jesus fått kraft till ett nytt leverne. De fortgå i denna undfångna nåd; de hava intet utom Jesu rättfärdighet att berömma sig av; de suga kraft och starkhet till allt andligt gott av Honom. Deras hjärtans tankar äro dessa: I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.

Amen, ja amen!

Långfredagen - Medlarens Jesu förbön på korset för människorna

hållen uti Hedvig Eleonoras kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!

1) Medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, nalkas nu i vår betraktelse allt närmare till fullbordandet av det stora återlösningsverket. Han är nu kommen till avrättningsplatsen Golgata, dit Han ibland tvenne ogärningsman var beledsagad. Han har trampat vinpressen allena. Han har nu denna natten och denna dagen utstått mycket ont. Han har svettats blod i Getsemane. Han har vakat hela natten i översteprästens palats. Han har där blivit kindpustad, hädad och bespottad. Han hade sedermera blivit hudflängd, illa anklagad och äntligen dömd till döden; Han hade därefter måst bära sitt eget kors, ehuru Simon av Cyrene, Alexanders och Rufus´ fader, hade burit det efter Honom.

2) Vi uppehålla oss en liten stund och betrakta denna händelse, som tilldrog sig med Simon av Cyrene. Han kom in från marken eller landsbygden och hade utan tvivel blivit underrättad därom, att Jesus av Nasaret leddes ut till att korsfästas; han visste att hans båda söner voro av Jesus och hans lärjungar kända, han var angelägen, som man förmodar, att höra, om ock någon av Jesu lärjungar skulle korsfästas, därför hade han förmodligen kommit i samtal med dem, som ledde Jesus, och således blivit tagen och pålagd att efter Jesus bära korset, som torde hava varit tungt.
    Vi hämta härav genast den lärdomen, att en själ, som genom en sann bättring och tro är bliven Jesu lärjunge, måste ock vara hans efterföljare, och det icke allenast på det sättet, att hon har att gå i Jesu fotspår, vad levernets helighet och hjärtats renhet angår, så att en kristen visar sin tro med sina gärningar, visar, att han är sin store mästare lik, far efter att vara efter hans efterdöme inrättad, utan må han även bära Jesu kors, dock efter Honom.

3) Vad Jesu kors eller lidande angår, som Han för världens synder utstått, så är det ingen människa, som därunder satt sina skuldror. Han har ensam och allena burit den bördan; men vad förakt och fiendskap av det vanartiga släktet, jag menar världens barn, angår, så är det de kristnas lott. De måste därvid vara nöjda, att de hatas för hans namn, att de beljugas för hans skull, att de lida förföljelse för rättvisans sak (Matt. 5). Men så är det likväl en dyr tröst för en själ, som följer Jesus och måste bära Hans kors, att de genom Jesu nåd hava undfått ett lydaktigt hjärta därtill, att de nämligen genom tron njuta nåd till tålamod och genom hoppet vänta en salig förlossning.

4) Det är dem en glädjefull förmån, att de undkommit syndens herravälde. Så länge en människa ännu står i sitt osaliga tillstånd och under syndens träldom, så går hon icke i Jesu efterföljelse och korsets bärande. Hon bliver för evangelii bekännelses skull ingen martyr. Men de som korsfästa sitt kött med dess lustar och begärelser, de hava det ock korsfäst; de äro icke under syndens dom och träldom, och de fara efter att var dag korsfästa, hålla den gamla människan korsfäst och så av nådens medverkan underkuvad, att världen med allt sitt onda eller goda, satan med allt sitt lock eller pock, samt den fördärvade naturen med allt sitt elände icke förmår att leda dem ifrån den rena vägen, fast den ock är med törnen beströdd.

Ack, vare vår evige förbarmare evigt lov, som under alla sådana tunga och tröttsamma öden så underligen sörjer för de sina! Så att, om Han lägger eller låter lägga dem en börda uppå, så hjälper Han dem ock. Han drar försorg, att allt skall sluta väl. Han hugsvalar hjärtat mitt under korsets tyngsta tryckande och sålunda likasom bär den tyngsta ändan.

Vi skrida nu till vårt egentliga ämne, som är Jesu förbön: Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. Och i anledning därav kort och i enfaldighet betrakta

Medlarens Jesu förbön på korset för människorna.

1) Huru Jesus beder för människorna
2) Huru människorna kunna njuta Jesu förbön sig till godo.

Guds rena Lamm oskyldig,
på korset för oss slaktad,
alltid befunnen tålig,
ehur du var föraktad.
Vår synd du haver dragit
och dödens makt nedslagit.
Giv oss din frid, o Jesu!

1) Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. Denna bön bad väl vår dyre Frälsare för dem, som korsfäste Honom; vilket sålunda synes hava tilldragit sig. Detta ordet är det första, som Jesus talade på korset, och tyckes hava skett antingen under eller strax efter korsfästelsen. Korset var utan tvivel sådant, att det måste läggas ner på marken, då Jesus sedermera lades även ned därpå, vars välsignade lekamen utspändes och fastspikades. Han, som var full av nåd och barmhärtighet, tålamod och långmodighet, lät detta icke förrycka sitt fasta uppsåt att vara en medlare emellan Gud och människor, utan beder för dem och lägger här de orden till: ty de veta icke vad de göra. Hade de känt herrlighetens Herre, så hade de icke korsfäst Honom (1 Kor. 2:8)

2) Jesus var nu inbegripen i sitt översteprästerliga ämbete. Till detsamma hörde även det, att en överstepräst bad för folket. Alltså bad väl Jesus här egentligen för dem som korsfäste Honom; men därjämte är hans bön en översteprästerlig bön för hela världen. Sådant vittnar Jesaja (kap. 53:12): Han bad för överträdarna, och Paulus (Hebr. 5:6-7): Du är en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt. Och han haver på sin kötts dagar offrat bön och åkallan med rop och tårar till Honom, som Honom frälsa kunde ifrån döden, och vart bönhörd därför att Han höll Gud i vördnad.

3) Jesus, vår dyre medlare och överstepräst, beder för sina fiender. Vi äro förlikta med Gud genom hans Sons död den stund, vi ännu voro hans ovänner; därför beprisar Gud sin kärlek till oss. Han bad för de fallna människor, som Honom dels nu med egna händer, dels ock med sina synder korsfäste. Han bad för dem, icke så, att Han kallade deras synder annat, än vad de voro och äro, nämligen synd; men Han älskade världen och sålunda bad Han för henne.

4) Jesus beder för människorna om syndernas förlåtelse. Syndernas förlåtelse är antingen av och genom Jesus Kristus förvärvad eller ock genom den Helige Ande tillämpad; den förra är grunden till den senare. Den förra är förvärvad och skedd, den senare skall ske. Stackars den som detta icke vet och tror. Han går i mörkret och haver ingen glädje.

5) Vad den förvärvade syndernas förlåtelse angår, så talar Jesus om den uti instiftelseorden till den heliga nattvarden: Mitt blod utgjutes för eder och för många till syndernas förlåtelse; ty det utverkade syndernas förlåtelse hos Gud. Jesaja säger, att Jerusalems missgärning är förlåten, och de hava fått dubbelt av Herrens hand för alla sina synder (Jes. 40:2). Daniel säger: 70 veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, så skall överträdelsen bliva förtagen och synden betäckt och missgärningen försonad. (Dan. 9). Och Paulus skriver i epistlarna till de efeser och kolosser: I vilken vi hava förlossning genom hans blod, syndernas förlåtelse efter hans nåds rikedomar. Denna syndernas förlåtelse är redan förvärvad och skall nu icke förvärvas; hon är genom Jesus Kristus fullbordat och skall icke fullbordas. Det är fullkomnat och skall icke nu fullkomnas.

6) Vad den andra eller den tillämpade syndernas förlåtelse angår, så hörer den egentligen till vår betraktelses senare del, där vi ärna omröra den.

7) Evangelium är därför ett ljuvligt och glatt budskap, emedan det talar om en nåd, som är given i Kristus Jesus för evig tid, om en syndaskulds betalning, som har skett, om en syndernas förlåtelse, som är förvärvad, och om en evig rättfärdighet, som är framhavd. Om detta icke skulle vara skett utan skulle ske, då människorna omvända och bättra sig, vad tröst skulle en syndare därav kunna erhålla när försoningen inför Gud grundades på hans egna verk eller ock på vad i honom skulle ske, vilket alltid skulle förekomma honom ofullkomligt; och sålunda skulle hans syndaförlåtelse även bliva honom oviss.

8) Jesus, vår dyra medlare, beder överljutt, så att alla höra det. Han talade högt. Han ropade i sin dödsstund med starkt rop. Hans ord voro märkliga; därför talar Han dem så högt, att de hava kunnat upptecknas, emedan i dem ligger människornas liv och salighet.

9) Jesus hade haft all anledning och även kunnat, om Han velat, bedja ett gruvligt straff över dem, som korsfäste Honom; men Han beder för dem. Han visar däruti, att Han var helig och skild från syndare; Han ville genom sin görande och lidande lydnad vara en fullkomlig medlare emellan Gud och människor. Nu


Senare delen

Om huru människorna kunna njuta Jesu förbön sig till godo

1) De, vilka icke njuta, och 2) De, vilka njuta den.

1) a) Först njuter ingen hårdnackad, obotfärdig och ogudaktig människa den till godo. Syndernas förlåtelse är väl även för dessa förvärvad; men därmed är deras synd dem icke förlåten, utan de äro under förbannelse, så länge den Helige Ande icke fått göra dem av den förvärvade syndaförlåtelsen delaktiga.

b) Allt vad en människa i obotfärdighet och otro gör eller beder, kan icke heller göra henne till innehavare av syndernas förlåtelse. Mången beder utan att vilja omvända sig. Mången vill hava sitt skuldregister utstruket, när han skall dö, för att slippa fördömas, allena det kunde ske, utan att man behövde göra en allvarlig bättring. En sådan människa må bedja så ivrigt hon vill, hon tänke aldrig, att hon får något av Herren.

c) Ingen tänke heller, att emedan bättring och tro äro oundgängliga, innan en syndare kan njuta syndernas förlåtelse, dessa nådens verk kunna medföra någon förtjänst inför Gud. Ack nej: "Men si! mitt blod och all min gråt / kan ej min synd avplana."

2) Men beträffande nödvändigheten av dessa nådens verk, innan en syndare kan undfå syndernas förlåtelse, så är det en fast sanning, att varest den Helige Ande icke får försätta en syndare i en allvarlig och sannfärdig bättring och tro, den människan har icke syndernas förlåtelse, varken i tid eller evighet.

a) Syndernas förlåtelse gives blott dem som tro. Tron kan icke vara i det hjärta, som icke känner sitt syndaelände; syndaeländet känner ingen, utan den, som låtit Guds Ande straffa sig. Sålunda föraktar en sådan människa både lag och evangelium och står den Helige Ande emot. Huru kan hon då få förlåtelse?

b) Nej, annorlunda säger Guds Ande i Apostlagärningarna 3:19: Så bättren eder nu och vänden eder om, på det edra synder må avskrapade varda; att vederkvickelsens tid då kommer från Herrens ansikte, när Han sändande varder den eder nu tillförne predikad är, Jesus Kristus. Alltså åtnjuter den allena syndernas förlåtelse, vilken känner syndens djupa fördärv och som beder om förbarmande och nåd samt låter den Helige Ande genom evangelium verka tron på Jesus i sitt hjärta. Den som tror på Honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn. Varpå sedermera

c) följer syndernas avlåtande och ett ifrån syndens herravälde befriat tillstånd, då en rättfärdiggjord människa, vilken synden är förlåten och Jesu rättfärdighet är tillräknad, allt mer och mer gör sig ren ifrån andens och köttets besmittelse och fullbordar helgelsen i Guds räddhåga.

Herren låte så ske med oss alla! Herren göre i våra hjärtan en så salig förändring!

Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesu, för din myckna nöd,
för din sår och stora smärta,
för din svåra, bittra död,
för din ångst den mycket svåra,
den du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu innerlig! 

ANDREAS KARL RUTSTRÖM

Ur skriften "Framstående Kyrkans män härstammande från Väster och Norrbotten" (1889)
av dr Jakob Albert Englund (1823-1914), kh i Nederluleå.
Texten språkligt något bearbetad av Andreas Holmberg lagom till 200-årsjubileet av dr Englund.

En man, som i ojämförligt högre grad än någon av Benzelierna är känd av den svenska allmänheten och på folket utövat religiöst inflytande, är Andreas Karl Rutström. Det är en för vårt fädernesland mörk och sorglig tid, som bildar bakgrunden till denne märkvärdige prästmans liv. Även det tidsskifte då han först skådade dagen var inte ägnat att sprida glädje och tillfredsställelse. Visserligen vaknade då hos vårt folk förhoppningar om en bättre och lyckligare framtid, men nöd och elände tryckte det hårt hemsökta landet. Den förödmjukande freden i Nystad, som väckte djup sorg i alla fosterländska hjärtan, hade blivit undertecknad den 30 Augusti 1721. Det misshandlade svenska folket kunde åtminstone åter draga andan efter de förfärliga olyckor, som förvållats först genom Karl XII:s egensinne och sedan genom svagheten hos den närmast efterföljande styrelsen, som, för att begagna den snillrike Hans Järtas ord, spilkat upp hjältens klubba till svavelstickor, emedan den var för tung att lyfta. 

Men det långa krigets och de dystra hemsökelsernas oundvikliga följder fanns kvar och gjorde sig på många sätt kännbara. Denna tid bodde i nu varande Nederluleå församlings kyrkstad eller den s k Gamla staden (nuv Gammelstad) en av karolinerna, fältväbeln Nils Rutström, gift med Brita Steen eller Birgitta Sten, såsom hennes namn även tecknas. Dessa makar hade åtta barn, varav tre söner. Två av dessa dog i sin spädare ålder. Den äldste sonen föddes den 30 november1721 (Andreas-dagen) och erhöll den 2 december i dopet namnet Andreas Karl. Sannolikt gavs åt den nyfödde det senare namnet efter den vid Fredrikshall på dagen jämnt tre år förut stupade hjältekonungen, vilken väl var föremål för denne karolins beundran, såsom för alla hans kamraters. 

 Liksom det var en tid av olycka och förödmjukelse, på vilken Andreas Karl Rutström föddes, så var det ock en sorglig period av vårt fäderneslands historia, som hans mannaålder tillhörde. Olycka och förödmjukelse för honom själv utmärkte slutet av hans bana. Märkvärdigt nog är det helt och hållet obekant under vilka ekonomiska omständigheter Rutström erhöll den skolbildning, som var en förutsättning för det kall han blivit bestämd att bekläda. Visserligen är det känt, att fadern levde under sonens ungdomstid och att modern överlevde den senare; men man känner inte dessa makars förmögenhetsvillkor. Det är dock högst sannolikt, att karolinen på en av härens lägsta befälsgrader inte hade några synnerliga tillgångar på en tid, då välståndet var högst sällsynt och fattigdomen allmän. Säkerligen var det understöd knappt, som den svenske fältväbeln kunde lämna sin son under dennes studier. Antagligen måste den unge Rutström under desamma kämpa medellöshetens vanliga kamp och hindrades därigenom att vid universitetet förskaffa sig en grundligare bildning. 

År 1745 blev den sedermera så ryktbare predikanten prästvigd och anställd som komministersadjunkt i Stockholms storkyrkoförsamling. Tre år senare utnämndes han till fångpredikant. Redan innan han hunnit taga detta steg på befordringens bana, hade han börjat draga uppmärksamheton till sig för sitt prästerliga nit och sin i sitt slag stora predikoförmåga. Menniskoskaror utströmmade till de kyrkor, i vilka han uppträdde som predikant. Några betydande kunskaper ansågs han dock inte äga. Man har likväl anledning till den förmodan, att det betyg om svaga teologiska insikter, som gavs honom av Stockholms stads konsistorium, då han under de mot honom riktade förföljelserna inför denna myndighet examinerades, färgades av den ovilja emot hans person och lärosätt, som gav sig luft i dessa förföljelser. Var han inte en lärd man, så var han vad bättre är, en folkets man, som förstod vad större delen av de lärda männen i kyrkan inte förstod, att rycka sina åhörare med sig och att genom evangelium, om än något ensidigt förkunnat, framkalla kristligt liv i hjärtan, förut försänkta i andlig likgiltighet och världsträldom.   

Och liv. verkligt kristligt liv, var det som väcktes genom Rutströms predikningar, vad man än må säga om det sätt, varpå han förkunnade det eviga livets ord. Såsom känt är, hade han till en viss grad anslutit sig till den av greve Zinzendorf stiftade brödraförsamlingens lärouppfattning eller den s k herrnhutiska, enligt vilken Guds kärlek, bevisad genom Kristi lidande och död, så skjutes fram i förgrunden, att lagens vikt och betydelse icke tillräckligt klart och tydligt framställes. Till det predikosätt, för vilket denna lärouppfattning ligger till grund, hör att måla Kristi lidande med så sinnliga färger som möjligt, och ordandet om hans blod och sår, betecknande detta lidande, möter ständigt i det herrnhutiska partiets predikningar, liksom i dess sånger. Att den mer eldige än betänksamme Rutström i sina predikoföredrag vid framhållandet av människans frälsning genom Kristus var något ovarsam i sina uttryck. må medgivas, och att brödraförsamlingens uppfattning av kristendomen så av honom framhölls och betonades, att missförstånd kunde uppstå, kan inte bestridas. Ovisst är dock om han, som det påstås, i en predikan yttrat, att Gud kastat alla våra synder på Kristus, så att det var ingen synd och ingen syndare mera kvar, utan det var allenast en syndare på hela jorden, den som Gud gjorde till synd; det är: Gud tog hela syndaklimpen och alla våra synder och kastade alltsammans i helvetes eld och lät allt brinna; att det heter icke: synden skall förlåtas, utan synden är förlåten; att det är falskt att vilja ha ett återupprättat Guds beläte o s v. Sådana uttryck, om de verkligen blivit begagnade, kan lätt missförstås, ehuru de innebär ingenting annat än framhållandet av den bibliska läran om den allmänt gällande försoningen genom Kristus. Och de kan på intet sätt rättfärdiga den förföljelse, som Rutströms predikningar framkallat. Möjligt är för övrigt att denne i sina extemporerade föredrag inte alltid iakttog vad ämnets höghet och rummets helg fordrade. Men ändå var det behandlingssätt som han rönte från Stockholms stads konsistorium i själva verket ovärdigt en korporation av präster, i denna egenskap kallade att vara fridens män och icke den andliga grälaktighetens. 

Den unge prästen hade inte länge hunnit samla andäktiga åhörarskaror omkring predikstolen, förrän hans förmån i stadskonsistorium började kalla honom inför sitt domsbord. Man hade ett mycket i ögonen fallande misshag till Rutströms både person, lärosätt och lära. Detta misshag var det, som föranledde hans inkallande den ena gången efter den andra. Man gav luft åt detsamma på flera sätt. Till och med hans extemporerande av predikningar gav anledning till varning, såsom i Henrik Benzelii levnadstockning är nämnt. Man skrapade honom för likt och olikt, utan att dock kunna skrapa bort vare sis hans herrnbutism eller det icke så litet utmanande sätt, varpå den samma framträdde i hans predikningar. Man inskränkte sig ej till att giva honom en faderlig tillrättavisning för hans något hetsiga och självrådiga uppträdande, vilket sannolikt var på sin plats; man skulle nödvändigt göra honom till en irrlärare, vilket han icke var. Om han i ett mindre fint språk med förkärlek betonade en av kristendomens sanningar, följer ej därav att han förnekade de andra. Man kan med grova färger måla en sida av en byggnad, utan att därför förakta en sådan ståndpunkt, från vilken man kan överskåda byggnaden i dess helhet. 

Det var egentligen är 1750 som den svåra förföljelse utbröt, vilken förbittrade Rutströms liv. Dock hade han redan förut blivit förbjuden att predika, men detta förbud hade efter en kort tid blivit upphävt. Sedan han nämnda år i Storkyrkan hållit en predikan över "Gudaktighetens stora hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet", blev han ställd under tilltal inför Stockholms stads konsistorium, och detta ehuru denna predikan hade slagit an på flera av rikets råd. Försöket att få predikanten fälld strandade på de prästers utsagor, vilka konsistorium inkallade som vittnen, i det av fem endast en, den anklagades avsvurne fiende, magister Stenbeck, vittnade emot honom. (Ett hevis på R:s självrådighet var, att han som fångpredikant utbytte den gamla psalmboken emot Zions sånger. Att han föredrog de senare för den förra med dess någon gång framträdande lagiska kantigheter, är naturligt. Men åtgärden var dock lika obefogad som onyttig). Alla bemödanden att snärja Rutström misslyckades. Men det teologiska hatet liksom det politiska sover inte gärna. Tar det sig en blund, blir denna helt kort, helst om föremålet för detta hat är rörligt och närgånget. Rutström, vilken hade inte så litet av karolinens mod, vilket ban nu visade i värv som borde höra till de fredligaste i världen, fortfor att predika som förr, visserligen lika evangeliskt, men ock i en form, som hänvisade på, att han inte det minsta frågade efter vad de andliga fäderna i konsistorium tänkte om hans predikosätt. Om fientligheten mot herrnhutismen hade velat slumra in, så fick den inte vara i fred för den utmanande tonen hos denna läroforms svenske målsman på denna tid. 

Följden blev också, att denne knappt en månad efter förra förhöret, åter kallades inför konsistorium för att stå till svars för en på 18:e söndagen efter Trinitatis hållen predikan över »fienderna, som till Jesu fotapall lagde voro». Såsom man vid förhöret med anledning av den förra predikan begagnat prästmannen Odins hustru Eva Beata Törngren som redskap för Rutströms anklagande, så använde man henne även nu, men därjämte en annan kvinna, spannmålshandlaren Haggrens hustru Kristina Lundgren. Men även denna gång misslyckades försöket att störta den förmenta kättaren, enär icke mindre än nio manliga vittnen talade till hans fördel. Därav lät dock ej de andliga fädernas förbittring emot den ädle greve Zinzendorfs eldige lärjunge avväpna sig. Med anledning av Rutströms predikan påföljande söndag, den 19:e efter Trinitatis, förmådde man stadsfiskalen att begära stämning å den förhatlige prästen, som nu blev av konsistorium suspenderad, sedan han blivit förvägrad att enligt sin begäran avgiva skriftlig förklaring. Den olagliga domen överklagades hos Svea hovrätt, som återvisade målet till konsistorium. Vid ny handläggning av detsamma inför nämnda kyrkliga forum intygade förut anskaffade vittnen, att han begagnat föregripliga uttryck: men till sina vedersakares överraskning visade den anklagade att orden funnos i Luthers skrifter, varvid den vördsamma frågan framställdes om sådan "auktoritet vore god och nöjaktig". Suspensionen måste upphävas, men konsistorium ansåg sig dock befogat att låta i protokollet anteckna om Rutström, att han erhållit första varningen, en åtgärd som icke talar för rättvisan hos denna kyrkliga myndighet. 

Året därpå antastades åter den man, vilken hans förmän beslutit att störta. Men denna gång var det inte en predikan, utan en skrift, benämnd brevväxling emellan Nikodemus och Christophilos, som var det kastvapen, vilket man ansåg nog skarpt att fälla den djärve folktalaren från predikstolen. Ryktet förmälde att denne var författaren. Och nu ingrep efter vederbörlig anmälan själva justitiekanslern i saken. Man ställde Rutström under fiskalisk aktion inför kämnärsrätten, av vilken han, oaktat att icke full bevisning kunde åstadkommas, dömdes vara författare till ifrågavarande bok, som ansägs mycket kättersk och förgriplig. Den anklagade hade nämligen i densamma gjort några anmärkningar samt skrivit tvänne brev, vilka man ansåg tala för att han var författaren. Detta författarskap hade han förnekat inför sina förmän. Nu ansåg man, att, oaktat hans nekande, tillräcklig bevisning härför förefunnes. Att domen från ren juridisk synpunkt var rättvis, våga vi betvivla. Emellertid blev den sålunda dömde åter kallad inför konsistorium; men Rutström, som förmodligen tyckte sig ha fått nog av sina förmäns mera bistra än kärleksfulla förmaningar, infann sig ej, emedan han ansåg sig icke vara skyldig till denna inställelse, då han överklagat kämnärsrättens dom. Icke desto mindre blev han såsom författare till en kättersk bok suspenderad, varjämte målet såsom religionsmål överlämnades åt hovrätten. Ehuru denna överdomstol icke ansåg den anklagade kunna fällas, stadfästes dock suspensionen, förmodligen för Rutströms missfirmliga skrivsätt, för vilket han bötfälldes, och hans för övrigt stela hållning gent emot sina förmän. Hovrättens dom blev dock icke beståndande. Den dömde gick med klagomål till Kongl. maj:t, som upphävde domen, men likväl, besynnerligt nog, dömde Rutström till varning av konsistorium, vilken varning han måste ta emot, hur påkostande det än var. Som suspensionen blivit på högsta ort upphävd, måste den för de andliga fäderna så misshagliga prästen åter insättas i utövning av sin fångpredikantsyssla. Även blev han ånyo adjunkt i Storkyrko- församlingen, sedan konsistoriets försök att förmena honom tjänstgöringen där brutits emot Kongl. maj:ts vilja. Konsistorium erhöll ett bestämt tillkännagivande från konungen, att »Rutström skulle njuta dess höga utslag till godo och få tillträda de prästsysslor, som honom tillförene uppdragna voro». 

Även den kungliga domen blev sedermera, då han hunnit inlägga stora förtjänster såsom medlem av hattpartiet, upphävd av de maktägande ständerna, som strök ett brett streck över allt vad någon offentlig myndighet dömt till den förföljde prästens nackdel. Denne blev i alla avseenden frikänd, men av en partidomstol, en domstol på trissor, som av den politiska vindkastningen med stark fart fördes än åt ena sidan och än åt den andra. Nämnda domstol var denna tid den högsta i landet, sedan den verkställande och dömande maktens tyngdpunkt genom åtskilliga omständigheter från regeringen kommit så långt ner, att rättvisan vreds på sned och hela samhället fördes nedåt, således båda kom ur sin rätta bana. I nu ifrågavarande mål förfor dock denna partidomstol i ett avseende rätt. Den förkättrade var ingen kättare och hade ej bort behandlas såsom sådan. 

Rutström fick nu en fyraårig vilotid från vidare strider. Och möjligen hade han fått vara fri från alla anklagelser, om han inte blandat sig i politiken på ett sätt som för ingen del är efterföljansvärt. Därigenom fick han även andra fiender än dem som inte tålde hans sätt att uppträda som präst och predikant. Han blev nu föremål för ett dubbelt hat och förskaffade sig kanske ännu bittrare motståndare inom det politiska lägret än inom det kyrkliga. Det teologiska hatet är bittert, det må tala från katedern, från den kyrkliga ämbetsstolen eller från konventikeln. Det politiska hatet är icke bättre, men det har, åtminstone på senare tider, vanligtvis varit mycket mäktigare: När båda räckt varandra handen, har den, som de bäda vapenbröderna bekämpat, intagit en högst farlig ställning. Detta har Rutström fått erfara. Det var ett sorgligt läge vari vårt fädernesland befann sig, den tid på vilken han levde och verkade. De tvenne politiska partierna, Mössor och Hattar, kämpade om väldet och deras tävlan om besittningen av statens roder framkallade bitter tvedräkt inom nationen. De senare hade i Rutströms yngre år övervikten och därmed den politiska makten, även sedan de bragt fäderneslandet nära undergångens brant. De var naturligtvis rädda om sin makt, såsom ofta är fallet, att ju sämre man styr, desto bellre vill man styra. Varje försök att göra slut på deras maktställning, liksom i allmänhet på det olycksbringande mångväldet, var därför den största förbrytelse i hattpartiets ögon.

Ett försök år 1756 att minska de enrådande ständernas makt och utvidga konungens var genom drottningens föranstaltande bragt å bane. Rutström, vilken genom riksrådet Palmstjerna kommit i närmare beröring med hattpartiets ledande män, visade en synnerlig iver att upptäcka de komplottens trådar, som år 1755 började från konungahuset utspinnas över landet, i avsikt att påföljande år bringa den tillämnade statskuppen till stånd. Den prästerlige politikern säges, för att tjäna både sitt parti och statsskicket, ha tillåtit sig spioneri och ett försåtligt utlockande från oförsiktigt folk vad som angick statskuppsplanen. Hans politiska verksamhet ägde då helt och hållet rum utanför riksdagen. Visserligen blev han en gång vald till riksdagsman för Stockholms komministrar, men det var längre fram i tiden och sedan han blivit kyrkoherde. Valet blev för övrigt överklagat och han måste utgå ur prästeståndet, oaktat det medhåll han hade hos rådet, som tillhörde hattpartiet. Rutströms politiska förtjänster syns framförallt ha bestått i att vara en slug och verksam hantlangare åt några av partiets främsta män, såsom den bekante politikern Fersen oeh den store fästningsbyggaren general Ehrensvärd, till vilka han stod i nära förbållande. På dessa förtjänster satte han, sig till föga heder, så till sägandes kronan, då han, bliven bataljonspredikant vid artilleriet, vars chef Ehrensvärd var, efter den tillämnade statskuppens upptäckande höll ett passionerat tal, vari ordades om "tyranners våldförande regeringslusta", om "den rasande av träldomsanden upprörda roten Koras djärvhet att strida mot levande Gud (!) och anfalla den oomkullstötliga frihetsklippan, Sveriges fundamentallag." 

Rutström ansågs ha gjört sig så förtjänt om det härskande partiet, att han borde belönas, och belöningar uteblev inte. Om han fick ta emot 4,000 daler på sin del, då statens tillgångar tömdes för att belöna dem som inlagt likartade förtjänster, lämnas därhän. Men känt är att han blev teologie doktor i Greifswald, innan han ännu fått pastorat. För att förskaffa honom denna utmärkelse ska hans vänner ha tillåtit sig den listen att titulera honom pastor adjunktus, vilket kunde anses som t f kyrkoherde och pastor designatus Holmix eller utnämnd kyrkoherde i Stockholm, enär teologiska fakulteten i nämnda tyska universitetsstad aldrig skulle ha skänkt doktorshatten åt en man på Rutströms dåvarande låga ämbetsgrad. 

Därmed stannade inte det härskande partiets tacksamhetsbevisning. Rutström blev kyrkoherde i Ladugårdslands församling, och det, såsom man påstår, utan att han avlagt pastoralexamen. Han hade sökt Luleå pastorat, då ett av rikets största, och skulle sannolikt genom den mäktiga inflytelsen av hattpartiets chefer ha fått det, så litet han därtill var kompetent efter då gällande befordringslagar. Till sin stora olycka avstod han från sistnämnda gäll, vilket då gavs åt rektorn vid Klara trivialskola, regementspastor Lang. Rutström föredrog att bo i Stockholm i stället för i den stilla, från det oroliga politiska livets brännpunkt avlägsna hembygden. Det gäll han föredrog erhöll han inte utan protester. Han blev kyrkoherde i förutnämnda Stockholmsförsamling tvärtemot prästeståndets gensaga, och han blev det utan församlingens hörande, liksom emot den ordning lagen stadgade, av konsistorium ensam uppförd på förslaget utan den vanliga ansökningstiden av två månader. Vid fullmaktens utfärdande vägrade konungen sin underskrift och namnstämpeln begagnades, varigenom utnämningen bokstavligen stämplades till en partisak. 

Nu tycktes lyckan lysa på Rutströms väg, men det blev blott en solglimt, och han skulle pröva på livets vidrigheter ännu mera än förut. Först och främst fick han till komminister den stridslystne Murbeck, som förut haft samma trosuppfattning som han, men nu blivit en lika häftig som ohöjlig pietist. Under sin studenttid hade denne komminister gjort sig känd för sir ovanliga armstyrka, "men nu ådagalade han en kraft, som icke hade sitt säte i armarne. Brinnande av iver för människors omvändelse, men icke tå- lande, att den skedde genom någon annan slags predikan än hans, polemiserade han ordentligt emot Rutström, vilken han ofta, ehuru utan namngivande, anföll i sina aftonsångspredikningar. Sålunda hände det att församlingens pastor, som till slut icke kunde lida angreppen från komministern, gav sidohugg åt denne i högmässan med den påföljd att den senare så mycket hellre förnyade sina angrepp emot den förre i aftonsången. En gång hade Murbeck rent av målat Rutström som antikrist, då en gumma från en av bänkarna avbröt predikanten med de orden: »du är själv antikrist»". Den lika duglige som häftige komministern, vilken i teologisk grälaktighet - Wieselgren omtalar i Murbecks biografi såsom en allmän sägen, att denne, huvudet högre och även starkare än alla andra, var studenternas anförare vid alla både dåliga och oskyldiga upptåg; att han en gång, då ban på en krog anfölls av en skara hämdgiriga gesäller, som gjort en obehaglig bekantskap med hans armstyrka och för att övermanna honom släckte ljuset, tillgrep en "långsills", svängde den, som något glänste i mörkret, och hotade att gonomstinga den, som gjorde motstånd, varefter han med blotta handkraften utkastade den förskräckta skaran; att han en annan gång i spetsen för de över biskopen i Lund förgrymmado studentorna, som av honom fått ett för dem kränkande tillmäle, genom fönstret kastade ett levande svin, som inföll mitt för prokanslern just då, under en av honom hållen festmåltid, hans skål föreslogs — eu livslevande påminnelse om den ohövliga benämning biskopen givit studenterna, av vilka ingen blivit bjuden till gästabudot - vida överträftade sin närmaste förman, blev för fredens skull befordrad till kyrkoherde uti Fridlevstad i Blekinge, där han synnerligen utmärkte sig och lämnade varaktiga spår av sin trägna och trogna herdevård. 

Men Rutströms bana blev inte lugnare för det att han blev befriad från den stridslystne kaplanen, så stora prov den förre än ådagalade på sin duglighet såsom kyrkoherde. Den storm, som mötte honom vid hans snart sagt första steg på ämbetsbanan, vilade sig några år, men endast för att bryta ut så mycket våldsammare. Redan innan han utnämndes till kyrkoherde i Ladugårdslands församling, hade han blivit anklagad för en Palmsöndagen 1757 hållen predikan i riksrådet baron Palmstjernas hem under en dennes sjukdom. För denna predikan, vilken naturligtvis handlade om nattvarden, blev Rutström an- tastad av Stockholms konsistorium, för vilket han måste framlägga sitt memorialkoncept eller utkast. Man fann honom vid granskningen därav luta än till kalvinism, än till berrnhutism, än till den katolska villfarelsen. Kättare skulle han bliva, lika gott på vad sätt det skedde. Resultatet blev intet annat än vad konsistorium ville framför allt förekomma, det skedde nämligen att han blev en medlem av denna domstol, såsom kyrkoherde i sistnämnda församling. 

Nu ordnades ett ordentligt spionerisystem emot den förhatlige mannen. Man skaffade sig personer, vilka här och där i bänkarna upptecknade varje vågat uttryck, och hustrun till hans egen klockare, som var skicklig i snabbskrivning, skall hava »på listen kring kyrkdomen ovanför predikstolen" antecknat sådana ställen, som hon (!) fann irrläriga. Detta möjliggjordes genom läktarens läge. Denna är i Ladugårdslands, nu Östermalms kyrka högre belägen än predikstolen. Förhör följde på förhör. Men den förhörde var mera än vuxen sina mot honom fientliga embetsbröder. Man kunde icke få fast honom. Han hade på sin sida både sanningen och en ovanlig fyndighet. När alla försök att störta honom misslyckades genom hans överlägsna försvar, tog man till hjälp den teologiska fakulteten i Uppsala, vars pluralitet bestod av Mössor, således Rutströms politiska motståndare. Från fakulteten utgick ett förkättringsutslag, i form av betänkande, vari förordades den anklagades avsättning, då naturligtvis ett annat lika hedrande i form av resolution utgick från stadskonsistorium. Nu bestormade man hovrätten att med detta dubbla stöd av myndigheter, som väl skulle förstå sig på renlärigheten, om de än litet begrepo av den högre juridiken, näpsa den orolige Ladugårdslandspastorn. 

Åtgärden väckte mångas ogillande och gav Rutström, som med sin ovanligt mångsidiga begåvning var bättre jurist än sina kamrater, anledning att över denna olaglighet besvära sig hos justitiekanslern, som lät besvären ligga oavgjorda i tio månader. Nya anklagelser framkommo från personer inom Ladu- gårdslands församling, men möttes av hedrande intyg från kyrkorådet och icke mindre än sjuttio hederliga och till en del lärde min, tillhörande församlingen. Wieselgren omtalar i sin Svenska kyrkans litteraturhistoria, att den bekante professorn Samuel Ödman meddelat honom följande anekdot från denna tid: I en tidning inflöt en annons så lydande: »Då domkapitlet dömde doktor Rutström av med ämbetet, sov det under en tung nattmössa.» Boktryckaren ålades härav att uppgiva författaren. Han uppgav kyrkstöten (kyrkvaktaren) i Jakob. Denne var blind. Då han av domstolen tillfrågades, vem som hjälpt honom att skriva, uppgav han kyrkstöten i Maria församling, Men nu hade denne händerna bortfrusna. När man frågade honom, huru han kunde skriva, svarade han: »Jag höll pennan mod foten.» 

Det bleve för vidlyftigt att ommämna alla enskilda detaljer i den förföljelse, som under flera år fortgick emot den hatade mannen. Vi vilja blott nämna, att han var föremål för det mest orättfärdiga förfaringssätt från konsistorii sida och att hovrätten, vars advokatfiskal var en bundsförvant till konsistoriifullmäktig, emot Rutström icke tillfullo iakttog den oväld, som man haft rätt att vänta. Den förföljde var således nu nära att duka under, men tog i sin nöd sin tillflykt till regeringen, som oaktat konsistorii opåkallade underdåniga hemställan om Rutströms avsättning från ämbetet, till dess slut bleve i saken, fann för gott besluta, att undersökningen i hovrätten skulle avstanna. Några av regeringens ledamöter föreslogo till och med, att så väl konsistorium som hovrätten och aktor i målet skulle ställas under åtal. Denna gång stannade segern på den förföljdes sida. Men den storm, med vilken denne kyrkans tjänare hade att kämpa, skulle snart bliva så stark, att den sopade bort honom från hans plats både i kyrkan och inom fäderneslandet. 

Hittills hade vindstötarna varit mindre farliga än häftiga. Så blev icke förhållandet nu. Det uppstod ett oväderscentrum, som var längt mäktigare än det, som fanns i Stockholms konsistorii sessionsrum. Mösspartiet började komma till välde och i mån därav försämrades ställningen för denne hattpartiets hängivne vän, då hans fiender drogo hans sak inför riksdagen. Man vädjade från konungatronen till de 1760-—1761 församlade ständerna. Vid denna riksdag, en skamfläck för vårt fäderneslands parlamentariska historia, under hvilken samma rådsherrar först tadlades och avsattes, sedan prisades och återinsattes i sina ämbeten, hade Mössorna i början övervikten, och även mot slutet av densamma utövade de, understödda av hovet och med tillhjälp av åtskilliga omständigheter, ett mycket stort inflytande. Nästföljande riksdag, som sammanträdde år 1765, gav åt det under så mänga år från statsrodret undanträngda mösspartiet en alldeles oomtvistlig övervikt. 

Huru utsikterna för Rutström, denne Hattarnas verksamme anhängare, under sådana förhållanden skulle ställa sig, kan envar lätt tänka sig. Religionsprocessen började åter 1762 efter därom av ständerna fattat beslut, och slutdomen föll 1765. Den så länge och så ihärdigt angripne prästens sak var nu ohjälpligen förlorad. Utgångspunkten för anklagelserna var att han förmenades hava förkastat lagen, nekat bättringens nödvändighet och vänt upp och ned på hela salighetens ordning. 26 vittnen åberopades, vilkas anteckningar togos för goda, huru mycket de än voro behäftade med motsägelser och bristande sammanhang. Det hjälpte icke, att den anklagade framlade en predikan på söndagen Septuagesima om Guds godhet och stränghet, i vilken han framställt lagens förbållande till evangelium och trons till gärningarna m m. Det hjälpte icke, att den teologiska fakulteten i Köpenhamn, till vilken han vädjat, funnit denna predikan »ren, lärorik och uppbygglig». Lika litet förbättrades Rutströms sak därav, att han icke blott kunde stödja sig på 77 vittnen, av vilka 7 muntligen och 70 skriftligen intygade renlärig- heten av hans predikningar, vittnen, som konsistoriifullmäktig doktor Pettersson, till skam för sitt eljest aktade minne, jävade såsom villfarande i tron och icke vittnesgilla förr än de av konsistorium blivit examinerade. 

Icke heller hjälpte det, att icke mindre än femhundra medlemmar av Ladugårdslands församling ville enhälligt bevittna den älskade lärarens uppbyggliga lära och oförvitliga leverne. Rutström skulle störtas, och han blev störtad. Den gamla anklagelsen fick ett förment stöd av en ny, riktad emot en predikan på 3:dje söndagen efter Trettondedagen år 1759 om »Rättfärdiggörelsen genom trona». Den nye konsistoriifullmäktigen magister Stenbeck. som med anledning av denna anklagelse förordnades, vände sig även mot sådana uttryck i sistnämnda predikan, vilka voro hämtade från Luthers egna skrifter. Så ivrigt var bemödandet att få den anklagade fälld. Detta bemödande kröntes med den framgång, att Rutström dömdes av hovrätten till suspension, visserligen icke på sådana skäl, som »huvudakten och rannsakningshandlingarna gåvo vid handen», utan därför att han två gånger varit suspenderad och visat sidovördnad och olydnad mot konsistorium, tillåtit sig anstötliga utlåtelser och vårdslöshet i predikoämbetets förrättning, förseelser för vilka Rutström aldrig blivit anklagad. 

Icke ens med denna framgång voro hans fiender belåtna. Det teologiska och politiska hatet kunde icke tillfredsställas med så litet. Partiyrans dom måste bliva strängare. Hovrätten dömde slutligen föremålet för detta hat, den nitiske prästen, till avsättning från ämbetet. Denna dom stadfästades av regeringen, som därjämte straffade honom med landsflykt. Ett enda riksråd, baron Reuterholm, ställde sig helt på Rutströms sida och yrkade till och med, att Stockholms konsistorium och dess fullmäktige, allmänna åklagarne och själva hovrätten skulle ställas under tilltal, vilket de, såsom oss synes, mycket väl förtjänt, utan att man därför behöver fritaga Rutström från de fel, som härrörde från hans lynne och temperament. Detta baron Reuterholms yrkande förtjänar så mycket mera uppmärksamhet, som han tillhörde mösspartiet och således var en politisk motståndare till Rutström. Och det hedrar denne rådsherre icke minst därför, att han genom sitt försvar för den anklagade prästen blottställde sig för bittert hat hos den förföljdes motståndare. Också hade hans uppträdande i denna sak så när kostat honom hans plats i rådet, från vilket han höll på att bli utvoterad för sin djärvhet att försvara Rutström. 

Den så orättvist dömde mannen måste således gå i landsflykt. Var och en inser. att utan hans inblandning i den tidens politiska strider skulle icke domen hava blivit så svår, utan på sin höjd inskränkt sig till suspension från ämbetet. Med skäl kan man likväl fråga, varför landsflyktsstraffet skulle drabba just honom och icke andra medlemmar av hattpartiet. Skulle alla dessa av den hämndgiriga partipolitiken drivits utom landets gränser, så hade det blivit en större folkvandring än den, som vår tid har att uppvisa. Om endast de mera verksamma ibland ifrågavarande partimän delat Rutströms lott, skulle han ändå fått ett både talrikt och till en del mycket förnämt sällskap, av vilket många vida mer än han ingripit i händelsernas gång. Domen blir således, huru man än betraktar den, en skam för de dömande. 

Såsom landsflyktig nppehöll sig Rutström än i Danmark, än i Tyskland. I Hamburg vistades han minst två ärs tid, under vilken tid han var sysselsatt med studier och brevväxling med sina vänner i Sverige. I utlandet levde han i gott förstånd med några av sin tids bästa teologer och präster, vilka icke som Stockholms prästerskap regerades av blint nit för den lära, vars innersta kärna de tyckas icke hava fullständigt känt, och av en förkättringslust, vars okristlighet de icke lärt sig inse. Under detta tidskifte av Rutströms växlingsrika liv kunde han icke glömma sitt fädernesland. Fattigt och armt tog det emot honom, då han först skådade dagen i det ringa tjället högt uppe i norden. Sönderslitet av partistrider gav det honom många sår, vilka voro endels av honom oförvållade, om han också själv, såsom antytt är, ådragit sig en del av desamma. Tillåtande att rättvisan förkvävdes i partiyrans virvel hade fäderneslandet utkastat denne sin son över sina gränser. 

Och likväl, detta land var fortfarande föremål för den landsflyktiges kärlek. Denna kärlek fick ett rörande poetiskt uttryck i den nyårsönskan till Sveriges rike, som han 1767 nedskrev i Hamburg och som börjas med de orden: "Mitt kära fosterland, du drottning uppå jorden! / Till dig, min hulda mor, min matta tanke går. / Jag i ditt sköte låg, men är en främling vorden."  

Men icke ens sedan Rutström blivit driven över sitt fäderneslands gränser och måste äta landsflyktens bittra bröd, fick han vara i fred för sina fienders hat. Ondskefullt beskylldes han för att genom gift hava undanröjt en av sina vänner, vilken testamenterat honom sin betydliga förmögenhet. Naturligtvis blev ryktet snart vederlagt och den landsflyktige fick sin heder upprättad, såsom han hade rätt att fordra. Däremot erhöll han aldrig någon verklig upprättelse för den orättvisa han lidit, då han emot gällande lagar och författningar förlorade sitt ämbete. 

Väl återkallades han från landsflykten, då hattpartiet år 1769 ånyo kommit till väldet, men sin kyrkoherdebeställning återfick han aldrig. Då han sistnämnda år kom tillbaka till fäderneslandet, ville visserligen konungen återgiva honom haus förlorade plats, men Stockholms konsistorium och präster- skap, hos vilka hatet mot herrnhutismen och dess främste svenska målsman var oberoende av alla växlande och varandra korsande strömningar inom den politiska atmosfären, hade en annan åsikt än konungen. Och denne var nog svag att låta sin vika för deras, vilka ansågos bäst kunna förstå sig på behandlingen av religiösa orosstiftare. Också erhöll Rutströms prästerliga motståndare ett mäktigt stöd av riksdagsprästerna, sedan saken dragits inför ständernas forum. Det hjälpte icke, att Rutström den 9 Maj 1772 ingav en förklaring rörande den mot honom förda religionsprocessen m m. I denna förklaring yttrade den så orättvist behandlade mannen till slut: »Är då friheten ingenting? Är då ingen lag? Ack, vad säga Sveriges väktare härom? Ack, mitt fädernesland! Ack, min gamla fattiga mor, min hustru, mina barn! Ack, oväldiga allmänhet! Ack, riksens höglovliga ständer! Ack, du evige Gud, som allt vet.»

Dessa ord voro en suck ur ett sorgset och förorättat hjärta, som nog fått gensvar i många andras. Den rättvisan måste man dock göra den förföljde mannens motståndare, att de icke underkände hans intelligens lika mycket som hans prästerliga duglighet. I statens tjänst ansägo de prästerliga myndig- heterna Rutström vara användbar, men icke i kyrkans i anseende till den oro han åstadkommit. »Han haver», heter det i prästerskapets ingivna betänkande, »ett sådant huvud, att han till allt dogse är». Det var ju naturligt, att man vid sådant förhållande trodde sig kunna få honom förflyttad till ett område, där man fick vara i fred för hans predikningar och deras verkan på folket. Med anledning härav blev det emellan de maktägande överläggning om, vilken statstjänst åt Rutström skulle anförtros. Fråga var att han skulle utnämnas till uppsyningsman vid Tumba pappersbruk, varigenom han skulle hava kommit i ett väl avlägset förhållande till litteraturen, till vilken även han bidragit, och det på ett verksammare sätt än många andra med mera oomtvistat rykte. 

Under dessa överläggningar verkställdes Gustaf III:s revolution, då Rutström, såsom en farlig politisk motståndare genom sitt inflytande på folket, inmanades i häkte. Enligt uppgift av Wieselgren, vilken blivit följd av Bäckström, dog Rutström samma dag revolutionen börjades, men enligt nyare och säkrare uppgifter avled han ungefär 9 veckor senare eller den 20 oktober 1772 [rätt datum är den 27 oktober]. Den uppgivna dödsorsaken var vattusot. Hans frånfälle iuträffade dagen före den som blivit bestämd till hans frigivande. Härav kan man se, att denne ringe prästman genom sin makt över folket ansågs farligare än Gustaf III:s motståndare bland statens högst uppsatta män, riksråden. vilka en mycket kort tid höllos fängslade: 

Rutströms utseende var icke fördelaktigt, såsom ett porträtt av honom utvisar. om också hans yttre ej var så obehagligt som Fryxell framställer det i sin skuggteckning av hans person. Hans andliga begåvuing var däremot mycket framstående. Med tankereda och skarpsinne förenade han en fyndighet som aldrig svek honom och många gånger satte hans motståndare i förlägenhet. Med dessa gåvor var en handlingskraft förenad, som icke ryggade tillbaka för några svårigheter, Därjämte var han i besittning av en populär vältalighet, som för sin tid var stor nog, om den också icke håller provet inför var tids fordringar. Den andlige skalden var dock hos Rutström ojämförligt större än den andlige talaren. Väl är det sant, att han i en viss vekhetens sötma överträffade till och med sin förebild greve Zinzendorf och att hans formsinne icke motsvarade hans känsla. Medgivas måste också, att den herrnhutiska klangen mycket starkt ljuder genom hans sånger: men i känslans innerlighet och fantasiens rikedom, yilka i hans s. k. Zions nya sånger blivit ställda i Kristi tjänst, är han av få andliga skalder i värt land överträllad. Särskilt utmärker han sig för gåvan att tala till folket, i vilket avseende knappast någon religiös skald kan med honom jämföras. Också hava hans sånger utgått i minst 15 upplagor, och ännu för ett eller annat tiotal av år sedan sjöngos de i de stilla kretsar, som mera enskilt samlas omkring ett föreläst eller enkelt av präst eller lekman förkunnat bibelord. Nu äro dessa sånger på de flesta ställen undanträngda av Sankeys och Palmqvists. men ännu äro de gamla vännerna till ett evangeliskt förkunnat ord med förkärlek fästade vid ifrågavarande sånger, och även i våra dagar börjas mången andaktsstund med den sköna Rutströmska sången: »Kom huldaste förbarmare, som herde ibland fåren", en sång, som oaktat det nog starka bildspråket har något oändligt ljuvt tilltalande. 

Om denne märkvärdige kyrkans tjänare, såsom vi förut medgivit, hade sina fel, såsom en benägenhet för vrede, varigenom han förleddes till en hänsynslöshet som nedsatte hans person, såsom en herrskande lust till trots även där detta på intet sätt kunde hava sin grund i samvetets och pliktens bud, och såsom en orolighet i lynnet, vilken hindrade honom från att begränsa sin verksamhet inom den krets, på vilken han av själva sin naturliga själsdaning och de religiösa intryck han emottagit fått en ganska tydlig anvisning, så kan man icke rättvisligen förneka, att han var på det hela en mycket framstående man. Såsom sådan, ja till och med som en lärofader gäller han ännu för en icke ringa del av det svenska folket, under det att hans motståndare, med undantag av Tollstadius, och kanske Pettersson, äro för den stora allmänheten tämligen obekanta. 

Rutström var gift med Brita Stjernman, med vilken han hade två [överlevande, skr anm] barn, en son och en dotter. Den förre var medicinalrådet och ledamoten av svenska akademien doktor Karl Birger Rutström, en poet som icke just befattade sig med att skriva poem och en läkare som icke gärna skrev något recept. Han var en man av mångsidigt vetande, för vilket naturvetenskapen och litteraturen voro kära föremål. Ledamotskap i nämnda akademi vanns med tillhjälp av en prisbelönt för sin tid utmärkt översättning av ett stycke ur den romerska skalden Ovidii arbeten. För politiken hade den förföljde prästens son en fruktan, som naturligtvis icke var fäderneärvd, men som var ett arv från faderns missöden, vilka hörde till sonens sorgliga barndomsminnen, Rutströms fader synes hava omkommit i det finska kriget 1742, så fördärvligt för både högre och lägre befäl vid Westerbottens regemente. Modern dog av slag den 17 december 1775. Det var en kvinna som fått sin dryga del av livets sorger och vedermöda. Förlusten av hennes man efterföljdes av en annan, i det hennes måg organisten Karl Hernodius drunknade den 14 juli 1765; och slutligen upplevde hon de olycksöden som hemsökte hennes son, föremålet för det moderliga hjärtats stoltaste förhoppningar. Hon fick bevittna hurusom han med sin brinnande ande och sin överlägsna begåvning steg upp till ett stort eller åtminstone vidsträckt rykte. Men hon levde ock den tid, då han, liksom han varit en brottslig och skadlig person, förvisades från fäderneslandets jord. Och slutligen emottog hon på sin höga ålderdom, levande i armod hos sin dotter, nämnde Hernodii änka, det sorgliga budskapet att den älskade sonen dött i fängelse. Nog blev således den kvinna prövad, vars son var den ryktbare Andreas Karl Rutström.