tag:blogger.com,1999:blog-47928915135456279872024-03-27T15:51:36.151+01:00Rutströms postillaEn nyåtergivning av predikningar (inför 300-årsjubileet 2021) av kh Anders Carl Rutström, född 1721 i i Luleå, kyrkoherde i Hedvig Eleonora 1758-1765, landsförvisad 1766-1770 och död 1772 på Stockholms slott (häktet). Texten återges efter "Predikningar och satser", A.L. Normans förlag, Stockholm 1875 (3 uppl), som skänkts mej av framlidne konstnären Gunnar Johansson, Måttsund.Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.comBlogger180125tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-5020251418986056082024-03-27T15:50:00.007+01:002024-03-27T15:50:52.885+01:00Långfredagen - Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd och människorna för hans skull fria<p><i>hållen uti Hedvig Eleonoras kyrka år 1759</i></p><b>I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!</b><br /><b><br /></b><b>1) Medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, </b>nalkas nu i vår betraktelse allt närmare till fullbordandet av det stora återlösningsverket. Han är nu kommen till avrättningsplatsen Golgata, dit Han ibland tvenne ogärningsman var beledsagad. Han har trampat vinpressen allena. Han har nu denna natten och denna dagen utstått mycket ont. Han har svettats blod i Getsemane. Han har vakat hela natten i översteprästens palats. Han har där blivit kindpustad, hädad och bespottad. Han hade sedermera blivit hudflängd, illa anklagad och äntligen dömd till döden; Han hade därefter måst bära sitt eget kors, ehuru Simon av Cyrene, Alexanders och Rufus´ fader, hade burit det efter Honom.<br /><br />2) Vi uppehålla oss en liten stund och betrakta denna händelse, som tilldrog sig med Simon av Cyrene. Han kom in från marken eller landsbygden och hade utan tvivel blivit underrättad därom, att Jesus av Nasaret leddes ut till att korsfästas; han visste att hans båda söner voro av Jesus och hans lärjungar kända, han var angelägen, som man förmodar, att höra, om ock någon av Jesu lärjungar skulle korsfästas, därför hade han förmodligen kommit i samtal med dem, som ledde Jesus, och således blivit tagen och pålagd att efter Jesus bära korset, som torde hava varit tungt.<br /> Vi hämta härav genast den lärdomen, att en själ, som genom en sann bättring och tro är bliven Jesu lärjunge, måste ock vara hans efterföljare, och det icke allenast på det sättet, att hon har att gå i Jesu fotspår, vad levernets helighet och hjärtats renhet angår, så att en kristen visar sin tro med sina gärningar, visar, att han är sin store mästare lik, far efter att vara efter hans efterdöme inrättad, utan må han även bära Jesu kors, dock efter Honom.<br /><br />3) Vad Jesu kors eller lidande angår, som Han för världens synder utstått, så är det ingen människa, som därunder satt sina skuldror. Han har ensam och allena burit den bördan; men vad förakt och fiendskap av det vanartiga släktet, jag menar världens barn, angår, så är det de kristnas lott. De måste därvid vara nöjda, att de hatas för hans namn, att de beljugas för hans skull, att de lida förföljelse för rättvisans sak (Matt. 5). Men så är det likväl en dyr tröst för en själ, som följer Jesus och måste bära Hans kors, att de genom Jesu nåd hava undfått ett lydaktigt hjärta därtill, att de nämligen genom tron njuta nåd till tålamod och genom hoppet vänta en salig förlossning.<br /><br />4) Det är dem en glädjefull förmån, att de undkommit syndens herravälde. Så länge en människa ännu står i sitt osaliga tillstånd och under syndens träldom, så går hon icke i Jesu efterföljelse och korsets bärande. Hon bliver för evangelii bekännelses skull ingen martyr. Men de som korsfästa sitt kött med dess lustar och begärelser, de hava det ock korsfäst; de äro icke under syndens dom och träldom, och de fara efter att var dag korsfästa, hålla den gamla människan korsfäst och så av nådens medverkan underkuvad, att världen med allt sitt onda eller goda, satan med allt sitt lock eller pock, samt den fördärvade naturen med allt sitt elände icke förmår att leda dem ifrån den rena vägen, fast den ock är med törnen beströdd.<br /><br />Ack, vare vår evige förbarmare evigt lov, som under alla sådana tunga och tröttsamma öden så underligen sörjer för de sina! Så att, om Han lägger eller låter lägga dem en börda uppå, så hjälper Han dem ock. Han drar försorg, att allt skall sluta väl. Han hugsvalar hjärtat mitt under korsets tyngsta tryckande och sålunda likasom bär den tyngsta ändan.<br /><br />Vi skrida nu till vårt egentliga ämne, som är Jesu förbön: <b>Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. </b>Och i anledning därav kort och i enfaldighet betrakta<br /><br /><b>Medlarens Jesu förbön på korset för människorna.</b><br /><b><br /></b><b>1) Huru Jesus beder för människorna</b><br /><b>2) Huru människorna kunna njuta Jesu förbön sig till godo.</b><br /><b><br /></b><i>Guds rena Lamm oskyldig,</i><br /><i>på korset för oss slaktad,</i><br /><i>alltid befunnen tålig,</i><br /><i>ehur du var föraktad.</i><br /><i>Vår synd du haver dragit</i><br /><i>och dödens makt nedslagit.</i><br /><i>Giv oss din frid, o Jesu!</i><br /><i><br /></i><b>1) Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. </b>Denna bön bad väl vår dyre Frälsare för dem, som korsfäste Honom; vilket sålunda synes hava tilldragit sig. Detta ordet är det första, som Jesus talade på korset, och tyckes hava skett antingen under eller strax efter korsfästelsen. Korset var utan tvivel sådant, att det måste läggas ner på marken, då Jesus sedermera lades även ned därpå, vars välsignade lekamen utspändes och fastspikades. Han, som var full av nåd och barmhärtighet, tålamod och långmodighet, lät detta icke förrycka sitt fasta uppsåt att vara en medlare emellan Gud och människor, utan beder för dem och lägger här de orden till: ty de veta icke vad de göra. Hade de känt herrlighetens Herre, så hade de icke korsfäst Honom (1 Kor. 2:8)<br /><br />2) Jesus var nu inbegripen i sitt översteprästerliga ämbete. Till detsamma hörde även det, att en överstepräst bad för folket. Alltså bad väl Jesus här egentligen för dem som korsfäste Honom; men därjämte är hans bön en översteprästerlig bön för hela världen. Sådant vittnar Jesaja (kap. 53:12): <b>Han bad för överträdarna, </b>och Paulus (Hebr. 5:6-7): <b>Du är en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt. Och han haver på sin kötts dagar offrat bön och åkallan med rop och tårar till Honom, som Honom frälsa kunde ifrån döden, och vart bönhörd därför att Han höll Gud i vördnad.</b><br /><b><br /></b>3) Jesus, vår dyre medlare och överstepräst, beder för sina fiender. Vi äro förlikta med Gud genom hans Sons död den stund, vi ännu voro hans ovänner; därför beprisar Gud sin kärlek till oss. Han bad för de fallna människor, som Honom dels nu med egna händer, dels ock med sina synder korsfäste. Han bad för dem, icke så, att Han kallade deras synder annat, än vad de voro och äro, nämligen synd; men Han älskade världen och sålunda bad Han för henne.<br /><br />4) Jesus beder för människorna om syndernas förlåtelse. Syndernas förlåtelse är antingen av och genom Jesus Kristus förvärvad eller ock genom den Helige Ande tillämpad; den förra är grunden till den senare. Den förra är förvärvad och skedd, den senare skall ske. Stackars den som detta icke vet och tror. Han går i mörkret och haver ingen glädje.<br /><br />5) Vad den förvärvade syndernas förlåtelse angår, så talar Jesus om den uti instiftelseorden till den heliga nattvarden: Mitt blod <b>utgjutes för eder och för många till syndernas förlåtelse</b>; ty det utverkade syndernas förlåtelse hos Gud. Jesaja säger, att Jerusalems missgärning är förlåten, och de hava fått <b>dubbelt av Herrens hand för alla sina synder</b> (Jes. 40:2). Daniel säger: <b>70 veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, så skall överträdelsen bliva förtagen och synden betäckt och missgärningen försonad. </b>(Dan. 9). Och Paulus skriver i epistlarna till de efeser och kolosser: <b>I vilken vi hava förlossning genom hans blod, syndernas förlåtelse efter hans nåds rikedomar. </b>Denna syndernas förlåtelse är redan förvärvad och skall nu icke förvärvas; hon är genom Jesus Kristus fullbordat och skall icke fullbordas. Det är fullkomnat och skall icke nu fullkomnas.<br /><br />6) Vad den andra eller den tillämpade syndernas förlåtelse angår, så hörer den egentligen till vår betraktelses senare del, där vi ärna omröra den.<br /><br />7) Evangelium är därför ett ljuvligt och glatt budskap, emedan det talar om en nåd, som är given i Kristus Jesus för evig tid, om en syndaskulds betalning, som har skett, om en syndernas förlåtelse, som är förvärvad, och om en evig rättfärdighet, som är framhavd. Om detta icke skulle vara skett utan skulle ske, då människorna omvända och bättra sig, vad tröst skulle en syndare därav kunna erhålla när försoningen inför Gud grundades på hans egna verk eller ock på vad i honom skulle ske, vilket alltid skulle förekomma honom ofullkomligt; och sålunda skulle hans syndaförlåtelse även bliva honom oviss.<br /><br />8) Jesus, vår dyra medlare, beder överljutt, så att alla höra det. Han talade högt. Han ropade i sin dödsstund med starkt rop. Hans ord voro märkliga; därför talar Han dem så högt, att de hava kunnat upptecknas, emedan i dem ligger människornas liv och salighet.<br /><br />9) Jesus hade haft all anledning och även kunnat, om Han velat, bedja ett gruvligt straff över dem, som korsfäste Honom; men Han beder för dem. Han visar däruti, att Han var helig och skild från syndare; Han ville genom sin görande och lidande lydnad vara en fullkomlig medlare emellan Gud och människor. Nu<br /><br /><br /><b>Senare delen</b><br /><b><br /></b><b>Om huru människorna kunna njuta Jesu förbön sig till godo</b><br /><b><br /></b><b>1) De, vilka icke njuta, </b>och <b>2) De, vilka njuta den.</b><br /><b><br /></b><b>1)</b> a) Först njuter ingen hårdnackad, obotfärdig och ogudaktig människa den till godo. Syndernas förlåtelse är väl även för dessa förvärvad; men därmed är deras synd dem icke förlåten, utan de äro under förbannelse, så länge den Helige Ande icke fått göra dem av den förvärvade syndaförlåtelsen delaktiga.<br /><br />b) Allt vad en människa i obotfärdighet och otro gör eller beder, kan icke heller göra henne till innehavare av syndernas förlåtelse. Mången beder utan att vilja omvända sig. Mången vill hava sitt skuldregister utstruket, när han skall dö, för att slippa fördömas, allena det kunde ske, utan att man behövde göra en allvarlig bättring. En sådan människa må bedja så ivrigt hon vill, hon tänke aldrig, att hon får något av Herren.<br /><br />c) Ingen tänke heller, att emedan bättring och tro äro oundgängliga, innan en syndare kan njuta syndernas förlåtelse, dessa nådens verk kunna medföra någon förtjänst inför Gud. Ack nej: "Men si! mitt blod och all min gråt / kan ej min synd avplana."<br /><br /><b>2) </b>Men beträffande nödvändigheten av dessa nådens verk, innan en syndare kan undfå syndernas förlåtelse, så är det en fast sanning, att varest den Helige Ande icke får försätta en syndare i en allvarlig och sannfärdig bättring och tro, den människan har icke syndernas förlåtelse, varken i tid eller evighet.<br /><br />a) Syndernas förlåtelse gives blott dem som tro. Tron kan icke vara i det hjärta, som icke känner sitt syndaelände; syndaeländet känner ingen, utan den, som låtit Guds Ande straffa sig. Sålunda föraktar en sådan människa både lag och evangelium och står den Helige Ande emot. Huru kan hon då få förlåtelse?<br /><br />b) Nej, annorlunda säger Guds Ande i Apostlagärningarna 3:19: <b>Så bättren eder nu och vänden eder om, på det edra synder må avskrapade varda; att vederkvickelsens tid då kommer från Herrens ansikte, när Han sändande varder den eder nu tillförne predikad är, Jesus Kristus. </b>Alltså åtnjuter den allena syndernas förlåtelse, vilken känner syndens djupa fördärv och som beder om förbarmande och nåd samt låter den Helige Ande genom evangelium verka tron på Jesus i sitt hjärta. Den som tror på Honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn. Varpå sedermera<br /><br />c) följer syndernas avlåtande och ett ifrån syndens herravälde befriat tillstånd, då en rättfärdiggjord människa, vilken synden är förlåten och Jesu rättfärdighet är tillräknad, allt mer och mer gör sig ren ifrån andens och köttets besmittelse och fullbordar helgelsen i Guds räddhåga.<br /><br />Herren låte så ske med oss alla! Herren göre i våra hjärtan en så salig förändring!<br /><br /><i>Nu jag tackar dig av hjärtat,</i><br /><i>Jesu, för din myckna nöd,</i><br /><i>för din sår och stora smärta,</i><br /><i>för din svåra, bittra död,</i><br /><i>för din ångst den mycket svåra,</i><br /><i>den du led för synder våra.</i><br /><i>Pris och ära vare dig,</i><br /><i>Herre Jesu innerlig! </i>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-71860183369987540572024-03-23T09:20:00.002+01:002024-03-23T09:20:52.068+01:00Palmsöndagen - Altarets sakrament<p><i><b>Högmässopredikan hållen hos hans excellens riksrådet Palmstjerna </b></i><i>med dess behöriga citationer sådan, som den av D:r Rutström blev ingiven i Kungl. Justitierevisionen den 22 maj 1760.</i></p><p><i><br /></i><b>I Jesu namn.</b><br /><b><br /></b>"Det ordet sakrament står väl icke i den heliga Skrift, men är likväl i nya testamentets församling antaget och brukat. Hos världsliga skribenter förekommer det ofta och plägar 1) betyda en ed, och isynnerhet i krigssaker. Sedan tages det ock för ett nedsatt och i förvar lämnat gods eller pant, vilken tvenne stridande parter pläga lämna i förvar, på det att den, som vinner, må däri äga sin säkerhet. Sedan brukas det ock om varje slags pant i allmänhet; därav har det hänta, att detta ordet sakrament är i allmänhet av de gamla brukat om heliga och fördolda saker, med vilka ord de gåvo tillkänna alla de saker, som i den heliga Skrift uppenbaras, men för förnuftet äro obekanta, varför ock det grekiska ordet <i>mysterion, </i>hemlighet, ofta med ordet sakrament plägar översättas; men isynnerhet är ordet sakrament brukat som ett kännetecken av heliga, gudomliga ting. Således brukades att kalla gamla testamentets offer och levitiska gudstjänsten sakramenter. Men i en ännu egentligare mening brukas det ordet i artikeln om nattvarden, och då betyder sakrament en handling, som är inrättad av Gud till att därigenom tillbjuda, tillämpa och besegla evangelii löften. Icke heller hindrar det att man ju i ett rätt och hälsosamt förstånd brukar detta ord, ehuru det icke finnes i den helige Skrift, men likväl icke heller strider däremot; varför ock D:r Luther fann för nödigt att behålla detsamma." (översatt från<i> </i>D.r Jacob Benzelii <i>Rep. Theolog. Art. XVI, Qvest. I</i>).<br /><br />Men härvid får jag dock erinra, att vår dyre Frälsare kallar denna heliga nattvardsinrättning ett testamente uti instiftelseorden. Och man bör framför allt så laga, att alla de ord vi tala i så heliga saker, som detta ämnet är, få sin betydelse och rätta kraft enligt den heliga Skrifts utsago, att de därmed förenligt bliva förklarade och förstådda. Herren give oss sin nåd att på denna stund till hans ära och vår salighet vara tillsammans. Amen.<br /><br /><b>Fader vår...</b><br /><b><br /></b><b>EVANGELIUM (sic!) 1 Kor. 11:23-29</b><br /><b><br /></b>På det vi desto enfaldigare och tydligare må kunna med varandra överväga så höga och herrliga ting, som i läran om altarets sakrament förekomma, vilja vi göra det uppå ett kateketiskt sätt, det är, genom frågor och svar.<br /><br /><b>1) Vilka äro de huvudsakligaste orden i vår Herres Jesu Kristi instiftelse? </b>Jo, just dessa: "För eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse", eller att Jesus säger: "Min lekamen är utgiven för eder; mitt blod är utgjutet för eder till syndernas förlåtelse." Att dessa ord äro huvudstycket i detta sakrament, det intygar Luther i förklaringen över instiftelseorden, varuti han tre gånger i tre svar upptager samma ord, på det han därmed skall giva var och en tillkänna dessa ordens huvudinnehåll; och säger tillika tydligt, att de äro huvudstycken i detta sakrament, samt att genom dem syndernas förlåtelse, liv och salighet varda oss givna; varför ock dessa ord kräva av oss ett alldeles troget hjärta.<br /><br /><b>2) Varuti består de kristnas andliga ätande? </b>Det består däruti, att en botfärdig själ genom en av den Helige Ande verkad tro tillägnar sig den nåd som i Kristus är given, anser Jesu död för sin, hans uppståndelse för sin, hans lidande och görande lydnad för sin, hans rättfärdighet för sin, och njuter således därigenom i sitt hjärta syndernas förlåtelse samt en sannfärdig förening med Gud.<br /><br /><b>3) Består det andliga ätandet i något annat i nattvarden än utom nattvarden? </b>Nej, ty det sker allena av de rätta kristna, eller såsom de i vår katekes kallas värdiga gäster, vilka alltjämt både i och utom nattvarden äta Guds Sons kött och dricka hans blod: alltjämt nära sig av detta himlamanna och dricka av den andliga klippan Kristus (jfr 1 Kor. 11:4)<br /><br /><b>4) Bör en opånyttfödd och otrogen människa undfå den heliga nattvarden? </b>Nej, ty Jesus har instiftat den till en särskild och hög tröst för sina lärjungar och alla kristna. Därför är det fördömligt att tänka, att sakramentet skulle göra oss rättfärdiga e<i>x opere operato, </i>allenast för det omaks skull, att man går till nattvarden, dock utan tron, vilket är att göra Herrens bord till en marknadsplats för döda själar, tvärtemot Jesu vilja, ty detta sakrament är ett <i>Sacramentum conformationis </i>och <i>obsignationis. </i>Alltså måste den människa visserligen vara levandegjord eller omvänd, som i tron härigenom än mera skall befästas. Ty ingen kan befästas i tron, som ingen tro har. Därför säger ock Luther: "Detta ordet <i>för eder </i>kräver alldeles ett troget hjärta."<br /><br /><b>5) Vad betyda de orden: bliva saker på Herrens lekamen och blod samt äta och dricka sig själv domen? </b>Det betyder, att de själar, som ovärdigt anammade nattvarden, såsom den korintiska församlingen gjorde, de blevo fördenskull av Gud straffade både till liv och lekamen, eller att de blevo lekamligen straffade med sjukdom, som det står i 1 Kor. 11:30, varest i de följande verserna göres en klar skillnad mellan <i>dom, </i>vilken kallas <i>näpst, </i>och emellan <i>fördömelse; </i>ty dessa ovärdiga gäster, som icke hade gjort skillnad på nattvarden och den lekamliga måltiden, utan i oskicklighet och fylleri eller överflöd togo nattvarden, de blevo av Guds rättvisa hand straffade. De blevo "agade och näpsta, på det de med världen icke skulle fördömda varda." Varvid är klart, att såframt denna näpst fick lända dem till bättring, sluppo de helvetets förbannelse, men i motsatt händelse heter det: "Den som icke tror, han skall varda fördömd." "Den själ som syndar, han skall dö" - då deras kval såsom testamentets blods föraktare bliver dem så mycket odrägligare.<br /><br /><b>6) På vad sätt undfår man Jesu Kristi sanna och väsentliga lekamen och blod? </b>Det sättet är väl för våra naturliga sinnen obegripligt; men är dock oförnekligt, när vi besinna 1 Kor. 10:16-21. Så tror icke heller en trogen själ på en idealisk eller inbillad eller målad Frälsare; utan på en sann Gud, född av Fadern i evighet, och en sann människa, född av jungfrun Maria, vilken är död och uppstånden. Hit vänder sig en i tron hungrande och törstande själ, här mättas hon med vällust såsom en ström (Psalt. 36:9), här svalkas hon med Jesu heliga blod, som här med henne sannfärdeligen förenar sig. Med ett ord: Jesu heliga och sanna lekamen och blod helgar och bevarar deras kropp och själ till evinnerligt liv. Och som David säger: "Han haver gjort en åminnelse till sina under, den nåderike och barmhärtige Herren; han giver mat åt dem som frukta honom (Psalt. 14:45).<br /><br /><b>7) I vad tillstånd bör den människa vara, som är en skicklig nattvardsgäst? </b>Såsom tillförne är sagt, bör en människa, som vill anamma detta Jesu bord, vara omvänd; men så är icke heller den oomvänd, som tänker: "Ack, jag känner, att jag icke är beredd eller väl skickad", vilket även kan vara de gudfruktigas anfäktning, som härrör därav, att man förutom och innan man ser in i nådens ljus tänkt att man icke borde hava något fel, om man skulle vara värdig till denna heliga måltid. När man finner och ser denna sin orenlighet, förnekar man att komma till nattvarden och uppskjuter därmed så länge, tilldess man skall bliva värdig och väl skickad, och emellertid går dag efter dag och månad efter månad sin kos, och på det sättet händer det, att de näppeligen någonsin komma till nattvarden.<br /> De vilda, gensträviga och obotfärdiga, de böra avhålla sig ifrån nattvarden, efter de icke äro bekväma och skickliga att undfå syndernas förlåtelse och icke hava någon längtan att bliva bättre. Men de som äro svaga och bräckliga, men åstunda sin andliga hälsa, de böra komma härtill. Och den som suckar däröver, att han icke nog känner detta sitt syndaelände, om honom säger Luther alltför herrligen: ju mer du känner dina synder och brister, ju större orsak har du att begå detta sakrament, där hjälp och läkedom är att söka (Dr Luthers stora katekes).<br /><br /><b>8) Av vad beskaffenhet är absolution, som går före nattvarden i den kristna kyrkan? </b>Svar: "Det gives en förvärvad syndaförlåtelse, vilken å Guds sida är fullkomlig för Jesu skull och tillräcklig för alla människors barn, om de ville densamma anamma (Jes. 40:2, Dan. 9:24, Matt. 26:28, Ef. 1:7). Det gives ock en anammad förlåtelse, det är, att själen i en sann omvändelses ordning genom tron undfår i sitt hjärta den i Kristus skedda förlossningen och syndaförlåtelsen (Apg. 10:43). Det gives ock en daglig syndaförlåtelse: 'Fader, förlåte oss våra skulder.' Det gives ock en syndaförlåtelse, som lärare å Guds och församlingens vägnar tillsäga botfärdiga syndare. (Joh. 20:22-23). När nu en människa vill gå till nattvarden, vilken icke låtit Guds Ande hjälpa och omvända sig, får hon ingen syndaförlåtelse, om ock en ängel av himmelen absolverade henne (Gal. 1:8).<br /><br /><b>9) Varvid kan en rätt kristen fästa sina tankar just under själva communionen, att han må hava salighet och nytta därav? </b>Jo, just vid dessa orden: "Detta är min lekamen, som för eder utgiven varder, gören det till min åminnelse. Detta är det nya testamentet i mitt blod, som för eder och många utgjutet varder, gören det, så ofta I dricken, till min åminnelse." Man bör inför Jesu nådesbord förnämligast fästa sitt hjärta vid de orden "för eder", och att det måtte ske till Jesu döds åminnelse så långfredagsaktigt, som stode man och såge därpå, huru Jesus dog för oss.<br /><br /><b>10) Vad nytta eller salighet njuter en trogen själ av nattvardens rätta bruk? </b>"Såsom löftet är onyttigt, så framt det icke med tron anammas, alltså är ock ceremonien eller det utvärtes tecknet onyttigt, så framt icke tron kommer därtill, vilken visserligen tror, att syndernas förlåtelse varder här tillbjuden och given. Nya testamentets löfte är om syndernas förlåtelse, såsom Jesus säger: 'Detta är min lekamen... ...till syndernas förlåtelse.' Ordet tillbjuder fördenskull syndernas förlåtelse, och ceremonien eller det utvärtes tecknet är likasom ordets målning eller insegel, som visar oss på löftet." (se <i>Apologia Aug. Conf. Vers. Svecana p. 274</i>) "Men de själar som tro, de upprättas till sina förkrossade hjärtan. Genom denna dyra måltid uppväckes hjärtat att tro och stärkes däruti; ty genom ordet och sakramenten verkar den helige Ande. Så undfår en själ syndernas lösen och således syndernas betalning och förlåtelse. Hon undfår hela Jesus, dödad för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighet, och således Jesu evigt gällande rättfärdighet. Den gamla människan fördrager icke denne Jesus. Han är helvetet ett förgift, och därför dödar han den gamle Adam och föder en ny människa, den i rättfärdighet och renhet evinnerligen leva skall." (<i>ibid p. 375). </i>Denna Jesu delaktighet skall och vara grunden till de trognas uppståndelse till livet, efter de äro genom nattvarden med Jesus förenade. "Den som äter mitt kött", säger Jesus, "han skall leva, om än han död bleve." (Joh. 6:15).<br /><br /><b>11) Huru förstås Joh. 6:63? </b>Jo att Guds Ande genom evangelii ord må göra en själ levande. Hon kan icke bliva det genom det utvärtes bruket av nattvarden, utan bör i Jesu namn besinna, att den som tror, han har vad orden innehålla och lyda; men den som tvivlar, han haver allsintet, därför att han låter sig detsamma fåfängt tillbjudas och icke åstundar att nyttja och bruka ett sådant hälsosamt ting. Nog är skatten framburen och tillbjuden, framsatt på bordet att njutas; men man bör tillägna sig den, det är, tro som orden lyda. Denna skatt tillbjudes oss i Ordet; alltså kan den icke på annat sätt emottagas, än med hjärtat; men icke kan en sådan gåva och evigt varande skatt med händerna omfattas och anammas. Fasta och böner äro väl en utvärtes beredelse; men det som härutinnan och härigenom gives oss kan kroppen på intet sätt emottaga, utan det gör hjärtats tro, som känner och åstundar en sådan skatt. (Allt detta ur D.r Luthers <i>Stora katekes, sv. övers. s. 194-195</i>).<br /><br /><b>12) Bör man taga nattvarden hemma eller tillika med hela församlingen? </b>Svar: 1 Kor. 10:17: "Det är ett bröd, och många troende själar äro i Kristus en lekamen, efter de alla av det ena bröder äro delaktiga." Alltså är det ganska vackert och kristligt, att en Jesu församlings ledamot även i den utvärtes församlingen och under denna dyra bröllopsmåltid är tillstädes; emedan Jesus här vill fägna sina barn (Hebr. 10:25). Men så är det ock klart, vad Jesus talar i Matt. 18:20 samt Upp. 3:20.<br /><br /><b>13) Huru ofta bör en kristen gå till nattvarden? </b>Den som icke går till nattvarden ordentligen, han måtte antingen vara sjuk eller död. De sjuka och döda äta intet och dricka intet. Jesus har med flit sagt "så ofta", och dessa orden betyda något. Herrens Ande läre oss förstå dem.<br /><br />Amen.</p>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-4393382230881259612024-03-20T10:27:00.000+01:002024-03-20T10:27:05.763+01:00Passionspredikan över Fjärde akten av Vår Herres Jesu Kristi lidande - Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd och människorna för hans skull fria, <p><i>hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759</i></p><b>I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!</b><br /><b><br /></b>Vi behöva icke erinra, att medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, är vårt antagna ämne till passionsbetraktelser i år. Vi hava hört det på flera dagar under åtskilliga omständigheter betraktas; och vi få ännu höra, huru tåligt vår dyre medlare fortgår i sitt dyra medlareämbete ända intill dess Han går in i det allraheligaste och finner en evig förlossning.<br /><br />Men innan vi ingå i vår i dag tillämnade betraktelse, torde det bli en nödvändig sak att på en liten stund fråga efter, vad det lider med vårt hjärtas upplysning och omvändelse, huru det har varit för våra hjärtan allt vad vi hittills hava hört och varest vårt hjärtas tankar nu hålla till. Om dessa tankar på Jesus uppenbarat för oss Guds mildhet, som lockar syndare till bättring, om de fått upplysa vårt förstånds ögon, om vi blivit varse vår ovärdighet, vår stora fattigdom å vår sida, och Guds outgrundliga nåds rikedomar å Jesu sida, om vi kommit att vila med våra oroliga hjärtan på Hans dyra medlareämbete och äntligen fått frid i våra samveten, samt om vi äro vordna med Honom så inplantade till en lika död, att vi ock äro uppståndelsen lika? Det vill jag fråga var och en av eder på hans samvete. En fråga, som var och en noga höre och betrakte och sedan inom sig själv besvare inför Honom, som är en domare över hjärtans tankar och uppsåt.<br /><br />I mån besinna, att en osalig människa, som står under både syndens dom och syndens träldom, är icke hjälpt därmed, att hon med hopen går dit i Guds hus, att hon hörer med öronen omtalas sin medlare, utan att förstå det med hjärtat; ty hon går lika död hem som hit. Allt detta länder till förhärdelse och förtappelse och icke till salighet. Men ändamålet med predikan om Jesus är, att vi må bliva rätteligen omvända, rätteligen uppväckta, rätteligen troende, rätteligen pånyttfödda, rätteligen förnyade och helgade i Jesus. Och om sådant skett och fått ske, därom döme var och en av eder inför Gud. "Pröven eder, om I ären i tron."<br /><br />Detta är en anmärkning, som jag icke kan undgå att göra, innan passionstiden flutit förbi. Vår tid går bort såsom en ström; vi fara såsom en pil till vår dödlighets mål. Tiden är både ond och dyr. Människor skola göra räkning för sin tid, huru de i den hava levat. Ginge det så fort med vårt tilltagande i kristendomen, som med våra år, vore det väl. O, att vi skrede Jesus allt närmare och närmare, efter som vi nalkas närmare graven och evigheten!<br /><br />Jag minner eder fördenskull på evangelium, som jag eder predikat haver, att vår kyrkogång icke må bliva ett utvärtes verk, och betraktelsen om Jesus räcka blott i passionstiden. Stackare den, som har passionstiden endast några veckor om året och som icke på annat sätt känner honom. Om en ängel av himmelen talade för en sådan människa, och hon icke ville låta den helige Ande hjälpa sig, så vore det med henne lika ogjort, om ock passionstiden räckte hela hennes livstid. Därför frågar jag ännu en gång, huru det står till med våra hjärtan i anseende till allt, som vi hava hört? Står det väl till, så är det väl. Men beklagligt vore det, om vi ock denna tid hava gått ur glömska i glömska, ur mörker i mörker, ur förhärdelse i förhärdelse, ur död i död, ur fåfänglighet i fåfänglighet, ur flärd, glömska och värld i detsamma; så att man nu inför Herren måste säga: "Och när du mig av nåd till bättring kallat har, / har jag föraktat all den nåd du till mig bar." Herren Jesus hjälpe den, som sålunda förnöter sin levnadstid och denna dyra nådetid. Den helige Ande besöke hans hjärta och give honom ett eftertryckligt styng till bättring.<br /><br />Vi vilja nu gå till vår betraktelse; och få vi i dag se huru vår dyre medlare hudflänges och illa hanteras, huru han blir "slagen för våra synder och sargad för våra missgärningars skull, huru näpsten har legat på honom, och huru vi genom hans sår äro helade vordna." Vi ämna genom Jesu nåd korteligen framställa:<br /><br /><b>Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd, och människorna för hans skull fria.</b><br /><b><br /></b><b>1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd </b>och<br /><b>2) Människorna för hans skull fria</b><br /><b><br /></b><i>Jesus, lär mig rätt betänka</i><br /><i>din tänkvärda, svåra död</i><br /><i>och din bittra pinas nöd.</i><br /><i>Hjälp att jag mig nu må sänka</i><br /><i>ner i dina helga sår,</i><br /><i>där jag liv och hälsa får.</i><br /><i><br /></i><b>1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd.</b><br /><b><br /></b>1) Älskade åhörare! I märken väl själva innehållet av vår betraktelse, som är, att medlaren Jesus står och lider i vårt ställe, och att vi därigenom varda fria och frälsta. Vi frälsas i Honom, och Han hudflänges för oss. Vad salighet, att den skyldige varder fri och den oskyldige varder straffad? "Tag denne utav vägen och giv oss Barabbas lös." Vilket är nu vår text.<br /><br />2) Skulden, brottet eller synden, varför denna hudflängning sker, är icke Jesu egen, utan det mänskliga släktets. Saken var sålunda den, att "Gud hade att göra med människorna i Jesus Kristus, och Jesus Kristus hade att göra med Gud i människornas stad och ställe." Den skuld, som Han här måste betala, var således Adams och Evas fall. Deras och alla deras efterkommandes synder och överträdelser, vilka Herren hade kastat på honom (Jes. 53).<br /><br />3) Efter Herrens heliga lag skulle hela världen dö; lagen straffade alla lika, ty han befann alla lika fallna; alla hade syndat och hade intet att berömma sig av inför Gud; alla människor äro efter naturen under lagens förbannelse. "Allt lagen säger, det talar den till dem som [det är alla] som under lagen äro, att var och en mun skall tillstoppas, och all världen skall för Gud brottslig varda." (Rom. 4). Nu var Jesus född av kvinna, gjord under lagen; Han var kommen att fullborda lagen. Och den, som är förbunden att fullborda lagen i syndares ställe, måste ock i syndares ställe bliva förbannad, straffad och hudflängd. Vilket aposteln Paulus ännu starkare beskriver i Gal. 3:13: "Kristus haver förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är var och en som hänger på trä." Och Esaias: "Han är slagen för våra synders skull och sargad för våra missgärningars skull." (Jes. 53. Om denna gruvliga bestraffning i syndares ställe talar Messias själv genom Jesajas mun: "Jag höll min rygg till dem, som mig slogo, och mina kindben dem, som mig ryckte; mitt ansikte vände jag icke bort för försmädelse och spott." (Jes. 50:6)<br /><br />4) Vad vill allt detta säga? Är icke Gud själva kärleken? Kan kärleken fordra en så hård betalning, att hans egen Son, den evige Guden, skulle så hanterad varda? Och om Gud är kärleken och tillika oföränderlig, som icke kan tänka så den ena gången och helt annorlunda den andra, huru kunde då Gud, som är en oföränderlig kärlek, fordra en så sträng betalning av människorna, vilka Han älskat hade av evighet och förr, än denna jordens grundval var lagd? Svar: Gud är kärleken, det är sant; Gud är oföränderlig, det är ock sant; men Gud är ock helig, Han är ock rättfärdigheten och allas Herre. I kraft av sin eviga kärlek älskar Gud det mänskliga släktet; men i kraft av sin helighet straffar Han den, som syndat emot hans givna befallning eller förbud och sålunda överträtt hans uppenbarade lag. Om Gud skulle älska utan avseende på sina övriga fullkomligheter, så vore det flathet, vilken syndiga egenskap aldrig kan finnas i det allra fullkomligaste väsendet, som är Gud.<br /> Jag sade, att Gud är rättfärdigheten och allas Herre. Han är rättfärdig, det är, Han utövar den ena av sina fullkomligheter så, att alla de andra icke äro vilande, lidande eller kraftlösa. Till följe av Guds eviga nåd allena kunde Gud förbarma sig över det fallna människosläktet, men icke utan betalning för synderna och lagens uppfyllelse, som hans helighet och rättfärdighet fordrade. Allt vad Gud sålunda gjorde, det gjorde Han enligt sina gudomliga egenskaper, vilka för Honom äro en helig och oföränderlig grundlag eller regeringsform. Han är sålunda oföränderligen nådig och barmhärtig, men Han är ock oföränderligen helig och rättfärdig. Såsom David säger: "Rättfärdighet och dom är din stols stadfästelse: nåd och sanning är för ditt ansikte", (Psalt. 89:15), vilka ord betyda något, nämligen en <b>oombytlig rättfärdighet och en ostrafflig dom är din grundval; </b>du är dock så rättfärdig och dina domar äro så rätta, att de icke utesluta barmhärtigheten emot de elända, icke heller din sanning att fullborda genom Jesus Kristus det, du lovat haver, utan både nåd och Jesu försoning komma emellan, så att du icke handlar med syndare efter din grymma vrede. Och sålunda följde härav, att Gud vår hjälpare hjälpte oss allena för sitt namns äras skull; Han frälste oss och förlåter oss våra synder för sitt namns skull. Ja, härav följde, att hans nåd var och är väldig över oss, och hans sanning varar i evighet, Halleluja! (Psalt. 79:9, 117:2).<br /> Att nåd och sanning är för Guds ansikte eller att nåden gavs människor för Jesu skull, det synes nogsamt att <b>med Guds ansikte förstås Frälsaren Jesus Kristus; </b>ty Gud kallar honom så i 2 Mos. 23:21, jfr 1 Kor. 10:4, och att nåden är given i Kristus Jesus för evig tid, vittnar aposteln Paulus, 2 Tim. 1:9 och Joh. 1:17. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus; härav är sålunda tydligt, att det fallna människosläktet är nåd given till följd av Guds eviga kärlek samt på grund av den försoning, betalning och lagens fullbordan, som i Jesus Kristus skulle ske.<br /> Ty om Gud så vore kärleken, att Han icke straffade det onda, vad hade Han då i alla världens åldrar behövt föra ett så heligt regemente över människobarnen? Vartill hade hans heliga lags uppenbarelse skolat tjäna? Vartill skulle alla lagens förbannelser och dess fördömande kraft vara? Vad hade Jesus behövt frösona och upprätta det fallna människosläktet ifrån syndens dom? Varför skulle Herren kasta allas våra synder uppå Honom? Varför skulle han bliva en förbannelse för oss? Varför skulle Gud vara i Kristus och försona världen med sig själv?<br /><br />5) Men låtom oss gå litet närmare och bese denna hiskliga hudflängning. Abraham såg hans dag och vart glad; Abrahams barn kände honom icke och sågo icke, vem han var, med seende ögon. De bundo hans armar, som dem med stark hand och mäktig arm utur Egypti land fört hade. Han hudflängdes så grymt, att Pilatus trodde de skulle röras till medlidande av hans jämmerligen hanterade och blodiga gestalt:<br /><i><br /></i><i>En övergiven hop av hedniska soldater,</i><br /><i>till skapnad människor, men vilddjurens kamrater</i><br /><i>till egenskap och art. De hade fått </i><i>uti </i><br /><i>ett slags </i><i>med taggar främst besatta skarpa remmar,</i><br /><i>med vilka de så grymt martera Jesu lemmar,</i><br /><i>så mellan blod och kött man benen ock kan si.</i><br /><i>Och sedan han var så marterader och slagen,</i><br /><i>sen Jesus var med blod utvärtes överdragen,</i><br /><i>invärtes kravd och stängd för Adams skull av Gud,</i><br /><i>så hava de tillreds en purpurmantel sliten,</i><br /><i>av damm och smudder tung, av malen sönderbiten,</i><br /><i>för ärones monark till en bespottnings skrud.</i><div><span style="font-size: x-small;">Ur Sophia Elisabeth Brenner: Vår Herres och Frälsares Jesu Kristi allraheligaste pinas historia, rimvis betraktad (1726), skr anm</span><br /><i><br /></i>6) Ack, märk, vad det är för en hög och dyr person, som här hudflänges! Hade det varit en syndig människa, så hade dess försoning ingenting kunnat uträtta. Men det rena och obesmittade Lammet Jesus Kristus, försänkt i en så djup förnedring för vår skull, i vårt ställe, det har gjort att vi i vår betraktelses<br /><br /><b>Senare del</b><br /><b><br /></b>få besinna, att <b>människorna för hans skull äro fria.</b><br /><b><br /></b>Texten säger: <b>Tag denne, nämligen Jesus, av vägen och giv oss Barrabas lös.</b><br /><b><br /></b>Det gives en frigörelse som är <b>1) förvärvad, 2) tillämpad.</b><br /><br />1) Vad den förvärvade frigörelsen angår, så är den skedd genom Jesu lidande, död och uppståndelse, men vi besinna, att alla de åtskilliga delar av Jesu lidande, såsom blodsvettning, hudflängning, törnekröning, korsfästelse m.m., äro, likasom när man talar isynnerhet om Jesu blod eller sår eller död m.m., till betraktandes ingalunda såsom en styckad Frälsare, utan såsom i sig själv innefattande en hel Jesus, som med sitt fullkomliga offer har friat och lösgivit det mänskliga släktet ifrån den dom och plikt som synden väl förtjänar.<br /><br />2) Jesus hudflängdes inte för sin skull, utan för vår. Han är i vår stad och ställe slagen, på det vi skulle frid hava. Hans slag äro sålunda våra, hans sår våra, hans död vår. Därför sjunga vi i psalmboken:<br /><br /><i>"Dina lemmar måste svida,</i><br /><i>då man dig med grymhet slog,</i><br /><i>stötte, ryckte, svåra drog,</i><br /><i>på det jag ej skulle lida</i><br /><i>det som satan själv ä r hänt,</i><br /><i>och min synd har väl förtjänt.</i><br /><i><br /></i><i>Du hudflängdes och avkläddes,</i><br /><i>att min sjuka, nakna själ</i><br /><i>måtte läkas, prydas väl."</i></div><div><span style="font-size: small;">Ur Haqvin Spegels psalm "Jesu, lär mig rätt betänka", skr anm</span></div><div><br />Si, så äro vi friade från syndens betalning; ty Jesus är slagen för oss. "Allt gott vi av dig hava, / du milde Jesu Krist." Av vilken vi all nåd både i andlig och lekamlig måtto förvänta.<br /><br />3) Men tillämpningen av denna Jesu befrielse, vilken den Helige Ande vill av nåd verkställa i syndares hjärtan på det sättet, att han får visa dem, så att de se och känna sitt stora skuldregister, och lära dem att tro på Jesus, som är slagen för våra synders skull - denna tillämpning återstår ännu hos mången; och så länge detta icke har skett, så händer det, att du icke är fri utan bunden i skuld, och döden råder över dig.<br /> Man må då tänka vad man vill; man må inbilla sig att man genom fattigdom eller sjukdom eller annan vedermöda bliver späkt och därigenom får lida för sina synder här, så bliver det dock därvid:<br /><br /><i>Utan Jesus du fördärvas,</i><br /><i>utan Jesu nådesken</i><br /><i>är dig allt till ångst och men.</i><br /><i><br /></i>Där den Helige Ande icke får rätt på ditt hjärta och får hjälpa dig ifrån lagens förbannelse, så är du icke fri. Men låter du föra dig till Jesu delaktighet, får Jesus och Jesu Ande skänka dig, och du omfattar, din Medlares förvärvade frigörelse, si, då fullbordas det ordet som skrivet står: "Om Sonen gör eder fria, så ären I rätteligen fria." (Joh. 8:36).<br /><br /><i>Nu jag tackar dig av hjärtat,</i><br /><i>Jesu, för din myckna nöd,</i><br /><i>för din ångest, för din smärta,</i><br /><i>för ditt kors och för din död,</i><br /><i>ja, för allt det bittra, svåra,</i><br /><i>som du led för synder våra.</i><br /><i>Pris och ära vare dig,</i><br /><i>Herre Jesu, innerlig!</i><br /><i><br /></i>Amen.</div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-24147099878844836252024-03-18T19:57:00.004+01:002024-03-18T19:57:27.667+01:00Passionspredikan över Tredje akten av Kristi lidandes historia - Enheten i medlareämbetet<p><i>hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759</i></p><div>I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!</div><div><b><br /></b></div><div><b>Det är en medlare emellan Gud och människor, nämligen människan Jesus Kristus. </b>Enligt vår gjorda föresats hava vi detta ämnet, som ock är ibland de allradyraste i hela vår evangeliska religion, att även nu överväga. Vi ärna även för detta år därmed fortfara, som sagt är, under hela passionstiden. Jesus såsom medlaren mellan Gud och oss räcker ock till i går och i dag och han desslikes i evighet (Hebr. 13:8); ja, om passionstiden ock vore tusen år, vad ville det svara emot de orden i Psalmboken: "Om alla de trän och gräs på vår mark / fått stämma och talande tunga, / om djurens och fåglarnas, ljuvlig och stark, / med änglarnas röst kunde sjunga, / förmådde de aldrig tillfyllest Guds Son, / vår Frälsare Jesus lova." Vad längd och vad bredd, vad djup och vad höjd är icke i Kristi kärlek, som all kunskap övergår!</div><div><br /></div><div>Det upplästa stycket av historien om vår dyre Frälsares lidande innefattar flera ämnen, dem den evige Guden har behagat låta uppteckna för att därigenom, nämligen med ett omständligt förklarande av de händelser som här tilldragit sig, lära oss, att ingenting nytt under solen sker, att lära oss, huru i världen tillgår, samt att vi må känna igen vår dyre Frälsares ord i Matteus 5: "De hava sammalunda gjort profeterna, som hava varit före eder."</div><div><br /></div><div>Men för övrigt äro dessa i texten omförmälda omständigheter icke någon egentlig föda för vår fattiga själ; ty vad gagnar det nu oss att höra beskrivas, huru mörkrets makt ställer sig emot Guds rike, och huru dessa krafter sinsemellan äro stridande. En hednisk domare, som dömde att så ske skulle, som de begärde, och en skara av präster, som förena sig uti att förfölja och anklaga den oskyldige ibland människors barn; gudlösa anklagare, som icke visste vem de angåvo, och icke kände herrlighetens Herre, samvetslösa vittnen, som sade allt det de visste behagade Jesu fiender. Vad skulle det gagna oss att förnöta vår dyra passionstid med betraktelser över huru alla dessa åsidosätta Gud, religion, gudsfruktan, lag, evangelium, samvete, ära och dygd? Detta är ju en sak som icke kan vara annorlunda. Ljusets och mörkrets rike hava i alla tider varit sins emellan stridande. Läs 1 Mos. 5, Gal. 4:29. Och som allt detta är ett ämne, vilket icke uttrycker för oss vår salighetsgrund och icke heller förnöjer våra hungriga hjärtan, så låtom oss bliva vid vår föresatta betraktelse: "Medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus". Har jag Jesus i mitt hjärta, / se, så har jag glädjen all. Han är ju vår salighets grund, en annan kan icke läggas (1 Kor. 3:11).</div><div><br /></div><div>Älskade åhörare, I lären nog finna huru dyr denna grundartikeln är, medlaren emellan Gud och människor. I lären erinra eder, vad vi kalla honom och med rätta kalla honom. "Min högsta skatt, o Jesu kär, / du källa av all nåde. / O du min högsta skatt och livets springekälla! / Jesus är mitt allt i alla. / Hjärtans Jesu, glädjekälla." Säll är den, som står i det saliga själstillstånd, att han i tron kan anse Jesus för sin högsta skatt, för källan och upprinnelsen till sitt liv och sin glädje, för sitt allt i alla. "O huru säll / är visst den själ / som detta rätt besinnar." Men Gud give, att vi icke behövde frukta, det många ännu icke hade lärt de första bokstäverna i Guds ord; ja, att läran om Jesus, vår dyre medlare, för många är såsom manna var för Israel i öknen (Vishetens bok 16:20). Ack, att de en gång ville besinna sig och känna den tid, i vilken de sökta äro! Ack, att det komme därhän med dem, att deras hjärtan måtte förstå vad det dyra ordet "medlaren emellan Gud och människor" har att innebära!</div><div><br /></div><div>Det må man besinna, att den kallsinniga gudstjänst en obotfärdig människa övar, därmedelst att hon blott sjunger en psalm om Jesus eller läser en bön eller hörer, så att det går genom det ena örat in och genom det andra ut, att sådant icke gör en människas kristendom rättskaffens inför Gud. Var viss att djävulen kan väl tåla, att människor så vårdslöst hantera himmelska sanningar och sin kristendoms övning; men när en människa med allvar söker Herren och vill börja öva, vad som till tro och gudaktighet hörer, det kan satan icke fördraga; då reser sig mörkrets makt, då fäktar satan med dubbel iver emot en sådan verklig kristendomsövning, då heter det irrlära, då rede man sig till frestelse.</div><div><br /></div><div>Hela vår kristendomsbyggnad är grundad på Jesus. Hela en människas omsorg bör vara att känna sann Gud och den han sänt haver: Jesus Kristus. Han är gudaktighetens hemlighet. Han är oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning. Vad under då, att en på Jesus troende och vilande själ säger: "Upp, min själ, min mun och tunga, / upp, mitt hjärta och min röst, / till att prisa och lovsjunga / Jesus, som oss återlöst, / Jesus tacka och berömma, / Jesu godhet aldrig glömma."</div><div><br /></div><div>Vi gå nu till vår upplästa text, och med anledning därav vilja vi i korthet enfaldigt betrakta:</div><div><br /></div><div><b>Enheten i medlareämbetet, eller att det är en medlare emellan Gud och människor: Jesus Kristus.</b></div><div><b><br /></b></div><div>1) Lärjungarna hade allesamman aftonen förut varit med Jesus både vid påskalammets ätande och vid nattvarden; de hade ock alla varit med honom i Getsemane, de voro ock alla tillstädes, när Jesus blev fängslad. Men Jesus hade sagt: "Söken I mig, så låten dessa gå." Det var efter Guds bestämda råd, att Jesus Kristus skulle vara den enda människan i nåden, att han skulle trampa vinpressen allena, och ingen av folket med honom. Att det skulle allena vara en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, därför giver Jesus dem alla lov att gå: "Låten dessa gå." Och lärjungarna övergåvo honom och flydde.</div><div><br /></div><div>2) De gingo väl på avstånd för att se, huru denna gruvliga händelse skulle sluta. Men ingen av dem blev nu med Jesus tillfångatagen. Det är väl sant, att de av räddhåga ock flydde. Men så låg även däruti Guds milda försyn, att ingen av dem kom att ställas tillika med Jesus i förhör, ty medlaren var en.</div><div><br /></div><div>3) Den modige Petrus tänkte väl gå med Jesus i döden, men det varade icke länge, innan ock hans frimodighet förlorade sin kraft. Med ett ord: det gick nu såsom i Getsemane, då Jesus svettades blod och där förrättade en så dyr del av sitt heliga medlareämbete - då sovo lärjungarna, och ingen av dem förmådde att vaka med honom. Petrus sov i Getsemane, och Petrus förnekar och går ifrån honom vid rannsakningen. Ty medlaren emellan Gud och människor var och är en, nämligen den människan Jesus Kristus.</div><div><br /></div><div>4) Jag sade, att härunder låg ofelbart Guds nåds försyn. Ty ehuru det var synd, att alla lärjungarna flydde och icke inställde sig vid domstolen att intyga Jesu oskuld och renlärighet, så var det likväl i det avseendet en Herrens nåd, att ingen av dem fördes till döden tillika med Jesus, varav fienderna sedan torde hava tagit sig anledning att föregiva ovissheten om vilkendera skulle vara världens medlare.</div><div><br /></div><div>5) Alla människor voro syndare, och allesammans äro vi syndare. Det var allena en, som var född utan synd. Vi bekänna om honom ifrån barnaåren i den lilla katekesen: "Med sin oskyldiga pina och död" och i psalmboken: "O rena Guds Lamm oskyldig". Och som alla människor voro skyldiga, var han den ende, som var oskyldig, så var han ock den ende, som, såsom medlare emellan Gud och människor, kunde lida och dö för alla. "Om en är död för alla, så äro de ock alla döda" (2 Kor. 5).</div><div><br /></div><div>6) Översteprästen i gamla testamentet var en förebild till Jesus. Efter den av Gud inrättade ceremoniallagen var allenast en överstepräst förordnad. Ty han skulle förebilda, att medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, var en. Denne gamla testamentets överstepräst gick allena en gång om året in i det allraheligaste, och det uppå den stora försoningsdagen. Och så har ock medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, ensam en gång för alla offrat sig själv och sålunda "med ett offer evinnerligen fullkomnat dem, som saliga varda." (Hebr. 10). Sålunda stod ock Jesus ensam inför det andliga rådet och Pilatus, såsom ock ensam på avrättsplatsen. Det var ingen, som kunde igenlösa en broders själ. Alla måste låta det bestå evinnerligen.</div><div><br /></div><div>7) Huru de, efter den högstes tillstädjelse, den ena på ett, en annan på ett annat sätt, bidrogo därtill, att Jesus skulle dömas och dödas - de översteprästerna nämligen anklaga honom, Petrus förnekar honom, lärjungarna fly, falska vittnen beljuga honom, och förtyda hans ord, samt Pilatus dömer honom - så var det ingen, som stod med honom; han var såsom ett lamm, det till slaktning ledes, och såsom ett får, som stilla tiger för sin klippare. Han var medlaren, den ende emellan Gud och människor.</div><div><br /></div><div>8) Vi hava nu hittills talat om Jesu dyra och enda medlareämbete - en sak, som Jesu Ande lägge på våra hjärtan och läre oss känna och erfara den stora salighet och nåd, oss därigenom är tillfallen; en sak, som ingen syndare må förgäta och bortbyta för hela världen. Vi vilja nu ock betrakta, huru en fattig syndig människa njuter detta Jesu dyra och enda medlareämbete sig tillgodo. Apostlen Petrus är oss häruti ett tydligt exempel.<br /><br /></div>9) Här se vi en syndare i sitt syndatillstånd och huru Jesus försätter honom i ett rättskaffens bättringsarbete. Fråga nu först, huru man skall anse Petri bittra gråt, så är det tydligt, att han grät över den stora synd, vari han hade fallit, att han hade förnekat Jesus; att han grät med hjärtans erkänsla av denna stora synds styggelse, att densamma gjorde hans samvete ett djupt sår, att han beklagade sitt jämmerliga fall och att det gjorde honom av hjärtat ont, att så hade skett, ehuru Jesus så tydligt hade varnat honom.<br /><div style="margin: 0px;"><br /></div><div style="margin: 0px;">10) Men vad var det, som hos Petrus sålunda verkade en sannfärdig bättring? Svar: det var ordet, som Jesus hade talat med honom. Vilket texten uttryckligen förklarar: "Och i detsamma han ännu talade, gol åter hanen. Och Herren vände sig om och såg på Petrus. Och då begynte Petrus tänka på Herrens ord, huru han honom sagt hade: förr än hanen haver galit två gånger skall du tre gånger förneka mig. Och Petrus gick ut och grät bitterligen." Härav se vi, att Petri åtanka på det tal Jesus med honom tillförne hållit nu bragte honom till erkänsla, vilket tal Jesus påminte honom just i det hanen gol, därmedelst att han vände sig om och såg på honom.</div><div style="margin: 0px;"><br /></div><div style="margin: 0px;">11) Det ordet, som Jesus hade talat med Petrus, innehöll två ting: det ena, att han sade honom förut, att hans styrka i andliga saker skulle så försvagas, att han skulle begå denna stora synd och förneka honom; det andra, att Jesus förklarade för Petrus, att fastän satan sålunda skulle sålla honom som vete, så hade Jesus, hans trofaste medlare, bedit för honom, att hans tro icke skulle varda om intet. Sålunda se vi, att uti Jesu ord både ligger en bestraffning över Petri synd, vilket är Guds heliga lag, såsom ock en nådesförklaring emot honom, vilket är Jesu heliga evangelium. Jesus visste nogsamt förut, att det icke skulle bliva tillfälle att under rannsakningen så uttryckligen förklara sin nådesvård om Petri själ, därför gör han honom denna föreställning förut, vilken, tillika med vad Petrus av Jesu mun tillförne hade lärt, nu gjorde i hans usla tillstånd en välsignad verkan.</div><div style="margin: 0px;"><br /></div><div style="margin: 0px;">12) Uti en syndares hjärta verkar den helige Ande genom lag och evangelium till dess omvändelse. Lagen lärer oss att känna vårt hjärtas djupa syndaelände och syndens ondska och styggelse. Evangelium upptäcker för oss den nåd, som i Kristus Jesus är åt syndare förvärvad och tillbjudes. Hade Jesus icke på detta sätt handlat med Petrus, så hade hans tillstånd blivit antingen förhärdat eller ock tilläventyrs såsom Judas Iskariots, den förrädarens.</div><div style="margin: 0px;"><br /></div><div style="margin: 0px;">13) Det är sant, att Herrens heliga lag åstadkommer egentligen den förra delen i en syndares bättring och omvändelse: han straffar, han förbannar synden och gör sålunda en syndare nödställd, så att han måste ryta för sitt hjärtas oros skull; men med denna Guds heliga lag vill den helige Ande göra Jesus oumbärlig för syndare; varför ock läran om nåden för en fattig syndare från dess första kallelse bliver honom kungjord, varav händer, att Herrens heliga lag så med evangelii ljus bestrålas att den icke förer människan till förtvivlan om nåd, utan till förtvivlan om hennes egen rättfärdighet och förmåga. Sålunda är Guds ord ett tveeggat svärd (Hebr. 4:12), som sårar och giver liv. Sådant som ett svärd är, sådant är ock det sår, som det åstadkommer; är svärdet runt, så är såret runt o.s.v. Och som Guds ord är lag och evangelium, så gör det ock i en syndares omvändelse ånger och tro. Samma verkan gjorde Jesu ord hos Petrus. Han grät därför, och grät bitterligen; men hans tro vart icke om intet. Med den blick, som Jesus gav Petrus, påminte han honom, vad han tillförne hade sagt honom.</div><div style="margin: 0px;"><br /></div><div style="margin: 0px;">14) Vilken stor nådesvård ser man här icke i denna Jesu ömma omtanke om den fallne Petrus! Ack, att syndare ville besinna, huru Jesus således alltid handlar med dem; samt igenleta både hans bestraffande och benådande uppsåt i hans heliga ord! Ack, att man ville se hans bittra lidande an, både såsom en sträng lagens så väl som en ljuvlig nådens predikan för syndare till bättring och tro, så skulle vid dess allvarsamma betraktelse icke fela, att man ju skulle försättas uti Petri tillstånd. Man talar härom, man beder, man förmanar, men man kan icke säga så mycket som en botfärdig syndare får erfara, när hon låter sin omvändelse sättas i verkställighet.</div><div style="margin: 0px;"><br /></div><div style="margin: 0px;">15) "Men Jesus teg och svarade platt intet." Varför gjorde Jesus det? Han visste, att vad han än skulle svara, så förblevo dock dessa fiender i ett fientligt sinne emot honom. "Är du Guds Son?" frågade översteprästen honom. När Jesus svarade "Ja!", så togo de det för en hädelse emot Gud. Härav hämta vi den lärdomen, att när vi hava fiender till att tala med om andliga ting, och man i stillhet har givit skäl till det hopp, som i oss är, så är det sedermera icke nyttigt att strida med dem om sanningen. Den som vill taga det, han tage det. Man kan genom ett stridlåtigt tvistande ofta försätta den man talar med i mera iver och förhärdelse. Därför, tig så gärna och tänk i dina böner uppå honom inför Gud, att Gud ville giva honom nåd till bättring.</div><div style="margin: 0px;"><br /></div><div style="margin: 0px;"><i>Nu jag tackar dig av hjärtat,</i></div><div style="margin: 0px;"><i>Jesus, för din myckna nöd,</i></div><div style="margin: 0px;"><i>för din ångest, för din smärta,</i></div><div style="margin: 0px;"><i>för ditt kors och för din död,</i></div><div style="margin: 0px;"><i>ja, för allt det bittra, svåra</i></div><div style="margin: 0px;"><i>som du led för synder våra.</i></div><div style="margin: 0px;"><i>Pris och ära vare dig,</i></div><div style="margin: 0px;"><i>Herre Jesu, innerlig!</i></div><div style="margin: 0px;"><i><br /></i>N.B. "innerlig", av hjärtans grund. Att så ske kunde, bedja vi dig alla av hjärtans grunde: "Pris och ära vare dig, / Herre Jesu, innerlig!"</div><div style="margin: 0px;"></div><br /><div style="font-family: "times new roman"; margin: 0px;"><div style="margin: 0px;">Amen, ja, amen!</div></div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-12108089624883967382024-02-26T15:13:00.005+01:002024-02-26T15:13:56.620+01:00Tredje söndagen i fastan - En förtappad och fördömd människa som tror att Jesus Kristus haver henne förlossat förvärvat och vunnit ifrån alla synder ifrån döden och djävulens våld<p><i>(Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759)</i></p><b>I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.</b><br /><b><br /></b><b>Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. </b>Denna förklaring giver den vördade gudsmannen D:r Luther över den andra artikeln, som handlar om Guds Son och återlösningen. <b>Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.</b><br /><b><br /></b>I dessa välsignade ord ligger kärnan av Jesu Kristi herrliga evangelium, vilket var och en upplyst kristen lär tydligen förstå. Och de, som icke veta, må läsa dem med mera uppmärksamhet och däruti finna sitt eviga livs privilegium.<br /><br />Denna församlings ungdom, som nu går uti förhör och ärnar nästkommande Långfredag, vill Gud, första gången begå Herrens heliga nattvard, varder troligen anvist uppå detta dyra stycket av deras kristendomskunskap. De må väl föra sig dem till sinnes och minnes såsom sin enda frisägelsedom ifrån alla deras synder, ifrån döden och djävulens våld. De må med en dragen linea under dem hava dem utmärkta såsom till sitt innehåll mera innebärande, än de i all sin levnadstid hinna utgrunda.<br /><br />Men dessa ord angå oss alla: <b>Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. </b>Tänk, vilka herrliga saker finnas i denna vår lilla katekes! Skada att människor så litet läsa och grunna på denna bokens innehåll. Man menar olyckligen, att det är alltsammans gjort därmed, att man i sin barndom läst denna lilla bok utantill; och om du rätt förstode henne, så kunde hon till fullo undervisa dig till saligheten, ehuru kort hon är, så att på några få blad står hela både salighetens grund, medel och ordning.<br /><br />I de anförda orden står, att vi äro förtappade och fördömda människor, och att Jesus Kristus haver oss förlossat ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Det ena är en så klar sanning, som det andra är en välsignad visshet.<br /><br />Att hela världen blev förtappad i Adams fall, det är sant; att döden kom över alla människor, det är ock sant; att lagens helighet och stränghet fördömde alla människors barn evinnerligen, det är ock sant; att vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av inför Gud, det är sant; men <b>att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, </b>det är ock sant, <b>att han blev gjord till synd för oss, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom, </b>det är ock sant; att Jesus haver sålunda frälsat allt det, som förtappat är, det är ock sant; att han haver nederslagit djävulens gärningar, det är sant; att vi nu sålunda alla i Jesus hava fått nåd för nåd, det är, ära vare Gud, visst och visserligen sant! Därför bekänna vi: <b>Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.</b><br /><b><br /></b>Herren Jesus sände sin helige Ande, som med detta ordet må rycka oss utur satans våld; emedan vi genom Jesus en gång äro därifrån förlossade! Vem vill vara satans träl när han kan slippa? Dagens heliga evangelium föreställer oss en olycklig människa i satans makt och våld. Är det icke ömkligt, att den, som är så fullkomligt förlossad ifrån satan, skall åter råka under hans herravälde? Herren Jesus bevare oss nådeligen därför! Amen.<br /><br />Fader vår...<br /><br /><b>Evangelium, Lukas 11:14-28</b><br /><b><br /></b>Betraktelse: <b>En förtappad och fördömd människa, som tror, att Jesus Kristus haver henne förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.</b><br /><b><br /></b><b>1) Huru Jesus har förlossat den förtappade och fördömda människan ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.</b><br /><b><br /></b><b>2) Huru hon tror detta.</b><br /><b><br /></b>Bön: "O, du herrlighetens sken, / ljus, av Faderns ljus utgånget, / gör vår själ från mörkret ren, / som vårt hjärta håller fånget. / Styr vår tanke, håg och öra / till att rätt vår gudstjänst göra."<br /><br /><b>FÖRRA DELEN</b><br /><b><br /></b>1) Det är så stor skillnad emellan att vara under ens egendomsrätt och att vara under ens våld, som emellan natt och dag; ty det förra är med rätta och det senare ofta med orätta.<br /><br />2) Evangelium förtäljer oss att <b>Jesus utdrev... ...förundrade sig. </b>Huru har då djävulen fått sådan makt med denna arma människa, att han även till kroppen kunde besitta honom? Det var ju icke hans hus med rätta? Denna arma människa var av satan lekamligen antastad, och det så långt, att, som satan själv var en dumbe, hade han ock gjort den besatte såsom han var själv, nämligen stum. Ehuru man nu sällan hör att en människa av satan varder så till deras kropp angripna, står det dock fast, att djävulen verkar i otrons barn, och att han andligen förmörkar deras förstånd och förleder deras vilja, så att de äro av den fadern djävulen och efterfölja hans begär. Och detta är en sanning, som i sig själv är så beklagligen tydlig, att den icke behöver vidlyftigt bevis.<br /><br />3) Men den frågan står dock kvar, huru djävulen, som numera icke äger någon rättighet till människor, mer än en ulv till ett får, likväl kan så få makt med dem? Jag säger, att djävulen äger ingen egendomsrätt till syndare. Han är deras förledare av begynnelsen, men kan icke anses såsom en stridande makt emot Gud, som äger rätt att behålla vad han enligt sin vilja fångat. Människorna syndade mot Herren och stannade således i skuld hos Gud och icke hos satan. Jesus köpte dem dymedelst, att han försonade världen med Gud och erlade sålunda i det heliga den evigt gällande betalningen för synderna. Han fullgjorde Herrens heliga lag, han lydde Guds vilja, han stillade Guds vrede; och helvetet, som allena var ett fängelse, "haver han brutit, / oss himmelens dörr uppslutit / och arma fångar frälst." Sålunda äger satan ingen rätt över syndare. Och "att satan oss med rätta mist, / det vet hsn själv, fast han med list / hos mången det förnekar." "Vi äro, Gud, din arvedels får, dyrt köpta med din´ blodiga sår."<br /><br />4) Men att satan har makt med människor, det är en helt annan sak, makt nämligen att föra dem fångna efter sin vilja, att komma dem till förtvivlan och andra svåra synder och laster och, såsom en ulv gör med ett får, förleda dem, förskingra dem och bortrycka dem. Och således är det frågan, varför sådant kan hända , sedan de förtappade och fördöma människorna äro förlossade, förvärvade och vunna ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld?<br /><br />5) Svar: det är en dubbel förlossning, som varit och är av nöden till syndares frälsning ifrån satans välde. Den ena är skedd och består i Jesu Kristi fullkomliga försoning för alla, varmed han ingått i det heliga och funnit en evig förlossning. Om denna frälsning säger Jesus själv: "Människans Son är kommen att frälsa det, som var borttappat." (Matt. 18:11). Och genom denna frälsning, som här ovanför och i den andra trosartikeln omtalas, äro alla frälsta. Denna frälsning eller förlossning, som skett i en tillfyllestgörelse inför Gud i allas stad och ställe, är nu redan fullkomligen skedd och skall icke mera ske. Jesus dör icke mer. Vi äro en gång helgade (Ebr. 10:10). Och på denna grund haver han ett oförgängligt prästerskap.<br /><br />6) Men det är en förlossning, som icke har skett i Jesu försoning, ehuru grunden därtill är lagd i Jesus, vilken ännu återstående förlossning bör ske, om vi skola varda saliga. Om denna förlossning talar Gud genom Paulus (2 Tim. 4:18): "Herren skall förlossa mig av all ond gärning." Och i Jesu egen bön heter det: "Fräls oss ifrån ondo." Och "vi skola förlossas ifrån all orättfärdighet" (Tit. 2:14), och "dessa heta Herrens förlossade" (Jes. 62:12).<br /><br />7) Denna förlossning, säger jag, är icke skedd i Jesu död, utan bör ske, och var den icke försiggår, innan en syndare går ur tiden in i evigheten, så är han evinnerligen förlorad, ehuru han uti Jesu allmänna förlossning och försoning var inbegripen. Det är sålunda ömkligt, att människorna ännu äro tillfreds under satans våld och måste i den meningen sjunga: "jag under djävulen fången låg, och kunde mig ej själver hjälpa"; vilken mening är rätt när därmed förstås det tillståndet, i vilket människorna hade varit om Jesus icke hade påtagit sig att förlossa dem, eller som världen i sig själv och fallen i synd är att anse; men när syndare nu dväljas under djävulens våld, sedan de kunna, om de vilja, varda befriade därifrån, så är detta en beklaglig sak mitt i kristenheten, där ingen borde eller behövde en enda timma vara slav under satan.<br /><br />8) Bort fördenskull med den förföriska tanken, såsom kunde människor genom döden förlossas till Guds himmelska rike, som nu icke genom tron på Jesus i nådens tid, i bättringens ordning blivit förlossade och frigjorda ifrån satans makt till Gud och fått lott ibland dem, som helgade äro. Bevara oss, Gud, ifrån denna säkerhet och villfarelse; ty i döden är ingen förlossning, där icke före döden någon omvändelse skett.<br /><br /><br /><b>ANDRA DELEN</b><br /><b><br /></b>Den förlossning, som sålunda nu i nådens tid bör ske, få vi tillfälle att omnämna i vår betraktelses senare del, då vi ärna genom Jesu nåd omtala, <b>huru den förtappade människan tror den i Jesus skedda förlossningen.</b><br /><br />1) Vi hava i det förra stycket bevisat, att människor i sitt oomvända tillstånd äro under djävulens våld och fördömelse; ty de hava icke anammat nåd till bättring och icke udnfått i tron den förlossning, som i Jesus Kristus är skedd. De äro sålunda under vreden (Joh. 3), de äro utan Jesu nåds delaktighet, de äro stadda i mörkret och sålunda mörkrets barn, de hava i sig ingen frid i sina ben för sina synders skull; ty det ordet står fast: den själ som syndar, hon skall dö. De äro nådens föraktare, syndens trälar, de där dräpa sina själar.<br /><i><br /></i>2) Deras handskrift är väl i Jesus betald; men de hava icke anammat densamma. De äro försonta, men de hava icke låtit försona sig med Gud. Satan hade ingen makt med dem, om de icke själva tillstadde det genom vårdslöshet och förhärdelse. Således, den som nu dör, han dödar sig själv, den som nu är utom Jesus och saligheten, han utestänger sig själv, den som nu bliver fördömd, han fördömer sig själv. Därför äro de själva orsaken till sitt fördärv.<br /><i><br /></i>3) Himmelriket är hart när, bättren eder och tron evangelium! Det ena så angeläget som det andra. I Jesu namn skall predikas bättring och syndernas förlåtelse för allt folk. Den bättring, som här omtalas, är att syndaren vaknar upp rätteligen, att han ser sitt osaliga tillstånd under djävulens våld, att han finner sin blindhet, sitt avfall, sitt högmod, sin girighet, sin vällust; att han av Guds heliga lag lär med förskräckelse erfara, att en sådan väg icke god är utan slutar i det eviga fördärvet; att han, förskräckt för denna sin osalighet, icke har någon ro varken natt eller dag; att det må ske med själ och läppar när han sjunger: "När jag med allvar tänker på / hur illa jag har levat, / då börjar hjärtat i mig slå, / i kval och ångst invevat. / Det varder tungt och svårt som sten / och lämnar uti mina ben / alls ingen frid och styrka." "Min synd är stor och mycket svår, / att hjärtat må förtvina". Detta är en känd andlig fattigdom; detta är det offer som behagar Gud; och detta är det steget som människan tar ifrån satans välde. Hon ser synden och satan lika förskräckliga. Hon kallar all synd orätt. Detta är den bättring som är inför Gud.<br /><i><br /></i>4) Nu om den tro som är till vår Herre Jesus Kristus. Denna tro verkas av den helige Ande och evangelii ord, som förkunnar, att Jesus Kristus haver förlossat, förvärvat och vunnit de förtappade och fördömda människorna från alla synder, från döden och djävulens våld, att Jesus i sin död och uppståndelse gjort dem fria, som annars under dödens räddhåga skulle vara trälar, att i Jesus är nåd, liv, syndernas förlåtelse och salighet för alla, som i tron nalkas honom<br /><i><br /></i>5) Detta har givit en fattig syndare anledning och dristighet att trösteligen framgå till nådastolen och finna nåd och få barmhärtighet på den tid, då honom hjälp behöves. Alltså har Jesus börjat och fortfar att helga honom i en rätt tro. Han beder: Herre, jag tror - hjälp min otro! Han släpper icke verket förr, än synderna, små och stora, bliva tagna ifrån honom. Han anser syndernas förlåtelse lika oumbärlig såväl för sina uppenbara missgärningar som sina hemliga brister, och han får nåd att tro i ende Sonens namn, att missgärningen är förlåten, synden borttagen och överträdelsen betäckt, samt den eviga rättfärdigheten framhavd. Jesu salighet är genom tron hans. Jesu hela förlossning tillägnar han nu sig såsom sin egen. Han säger i tron: det skedde för mig, dess tackar jag dig. På inga andra gärningar kan han räkna, vare sig gjorda förr än nåden omfattade honom, eller sedermera.<br /><br />6) Detta friar honom ifrån lagens rättmätiga dom och förbannelse. Han blev ansedd inför Gud såsom den där icke hade syndat, och han får tro sig vara ren och hjälpt ifrån det straff och den dom, som synden väl förtjänar. Men det friar honom ock från satans våld. Han är härigenom försatt i Guds älsklige Sons rike och har ingen ro och frid i syndens slaveri. Han har en innerlig håg att undkomma icke allenast syndens utövning, utan ock den frihet, som därtill kunde giva köttet tillfälle. Jesus har intagit hans hjärtas hus och drivit satan därut. "Jesus bor uti hans själ / och i Jesus är honom väl."<br /><br />7) I kraft därav går han i ständig övning och utövning av detta sitt nya, men fördolda liv med Kristus i Gud. Han iakttager lagens föreskrift till sina skyldigheters fullgörande mot Gud och var man; han sjunger och talar om seger i de rättfärdigas hyddor; han låter själ och mun dagligen tala och förkunna Herrens dygd, som honom kallat haver ifrån mörkret till Guds underliga ljus. De ogudaktiga må därom säga, vad de vilja. Det är för dem oförmodat och ovanligt. När djävulen var utdriven, talade dumben och folket förundrade sig. Han iakttager sin kristliga plikt i sitt ämbete och emot var man, ja, han är i hela sin levnad en rätt israelit, i vilken intet svek är.<br /><br />8) Han beder Gud alltid: Fader vår, inled oss icke i frestelse. Han vet, vad osalighet det var under satans våld, han strider emot att komma därunder igen, ty den senare villan vore då värre än den förra. Han styres av Herren till hans kärlek och i Jesu Kristi tålamod. Han växer till i honom, som är huvudet, Kristus, samt i all andlig visdom och förstånd. Han går ur ljus i ljus, ur tro i tro, ur klarhet i klarhet, ur kraft i kraft, och så förnyas han till hans beläte, som haver skapat honom.<br /><br /><i>Dess vare pris i evighet</i><br /><i>och lov förutan ände</i><br /><i>Guds eviga barmhärtighet</i><br /><i>som oss den hjälpen sände</i><br /><i>och nederslog i Kristi död</i><br /><i>synd, helvete och dödens nöd.</i><br /><i>Ho kan oss nu fördärva?</i><br /><i><br /></i>Amen, ja amen.Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-82146358446446252282024-02-23T09:23:00.003+01:002024-02-23T09:25:29.062+01:00Matsmässodagen - Den stora gudaktighetens hemlighet<p><i>Hållen i S:t Nicolai kyrka i Stockholm den 24 februari år 1750. Denna predikan är den allraförsta, för vilken D:r Rutström blivit ställd under konsistoriets tilltal och åtskilliga förhör, och över vilken man gjort de flesta anmärkningar.</i></p><div><b>I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!</b></div><div><b><br /></b></div><div><b>Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet</b>. Dessa ord stå i Pauli förra brev till Timoteus, 3 kap. 16 v., varuti, sedan aposteln hade förehållit honom huru han borde skicka sig vid den efesiska församlingens skötande, han lägger grunden till alltsammans medelst dessa ord: Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet - ord av den största vikt. Den Helige Ande trycke dem djupt in i allas våra hjärtan! Gud är uppenbar vorden i köttet, det är, Gud, som var och som är och som bliva skall, Gud över allt, välsignad i evighet, är vorden människa. Och det är hela innehållet, och det är en hemlighet, som är stor: stor i anseende till den store Guden, som är uppenbarad; stor i anseende därtill, att Han, Gud, är uppenbarad i köttet, eller i en så nedrig gestalt; stor i anseende till eviga obegripligheter; vilket förnuft kan fatta det, som änglarna lyster se? Ja, det äro stora ting av alla, att Gud är uppenbar vorden i köttet.</div><div><br /></div><div>Denna stora hemligheten kallar aposteln här en gudaktighetens hemlighet, efter hon med vördnad och högaktning bör fattas och tros, såsom ock emedan denna gudaktighets hemlighet förer till gudaktighet. I Jesu blod renas våra samveten ifrån de döda gärningar till att tjäna levande Gud, så att, var denna hemlighet, att Gud är vorden uppenbar i köttet, rätteligen tros och anammas, så följer där jämväl gudaktighet i en oskiljaktig påföljd av denna hemlighet. Gud är grunden till en sann gudaktighet. Så säger här Paulus; detsamma säger evangelium i dag, och just detsamma ämna vi på en kort stund betrakta.</div><div><br /></div><div>Herre Jesus, hela världens Frälsare, som oss till salighet är uppenbar vorden i köttet, låt oss nu erfara och känna din Helige Andes gudomliga närvaro och för våra hjärtan in i detta stora och viktiga ärendet. Gör denna stund välsignad och utgjut din nåds Ande över allt kött, som hör detta tal! Herre, detta är din egen sak, och ditt eget folk, som därom beder dig. Fader vår...</div><div><br /></div><div><b>Evangelium, Matteus 11:25-30</b></div><div><b><br /></b></div><div>Genom Jesu dyra nåd vilja vi som enfaldigast betrakta: <b>den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. </b>Och sedan <b>att denna stora hemlighet jämväl är en gudaktighets hemlighet.</b></div><div><b><br /></b></div><div>O dyre, treenige Gud! Skicka allas våra hjärtan, tankar och ord efter ditt sinne; utför alltsammans till detta heliga ändamål och låt vart och ett ord i allas våra hjärtan bliva anda och liv. Amen.</div><div><br /></div><div>Denna stora gudaktighets hemlighet är icke allenast utan förbliver ock i all evighet en stor och outgrundlig hemlighet, så att, när den oräkneliga skaran av alla hedningar och släkter och tungomål hava hunnit vara i himmelen i millioner tusen år, så bliver denna hemlighet för dem alltför stor att begrunda och utrannsaka i all evighet. Nödvändigt så väl som välsignat är dock likväl det, att, så långt vårt svaga begrepp hinner till, vi få veta om denna oundgängliga grunden, varpå hela kristendomsbyggnaden står tillhopafogad. Och således skicka vi oss till vår betraktelses förra del:</div><div><br /></div><div><b>Om den stora hemligheten, att Gud är uppenbar vorden i köttet.</b></div><div><b><br /></b></div><div>Evangelium säger: <b>Jag prisar dig Fader, himmelens och jordens Herre, att du haver detta fördolt för de visa och förnumstiga och haver det uppenbarat för de fåkunniga. </b>Det är alldeles klart och ovedersägligt, att Frälsaren handlar här om den stora hemligheten, att Gud är uppenbar i köttet; ty märka vi härvid:</div><div><br /></div><div><b>1) Varför Gud är uppenbarad 2) Huru Gud är uppenbar vorden i köttet</b></div><div><b><br /></b></div><div>Herren låte oss vid så stora tings avhandlingar vara helt enfaldiga och låte oss vördsamt erfara hans gudomliga verkan, att hans ära och vår salighet må bliva befrämjad!</div><div><br /></div><div>Hör nu varför Gud är uppenbar vorden i köttet!</div><div><br /></div><div>Att de första människor i sitt skapade eller fullkomliga tillstånd voro ganska goda, det är uppenbarat i 1 Mos. 1: "Allt var ganska gott". Kunde icke annorlunda vara, ty Skaparen var ganska god själv. Men att samma människor genom och efter syndafallet blevo och äro ganska onda, det är, benägna till allt ont och obenägna till allt gott, det är likaledes en beklaglig sanning, ja, fallna till dubbelt ont, så väl skyldiga till evigt straff, som i grunden fördärvade.<b> Alltså bragtes saken därhän, att hela det avfallna människosläktet antingen skulle efter rättfärdigheten lagligen döden dö, eller ock efter nåden och barmhärtigheten lagligen återlösas</b>; det senare fastställdes: den fallna människan skulle frälsas. "Dess vare pris i evighet och lov förutan ände Faderns stora barmhärtighet, som oss den nåden sände."</div><div><br /></div><div>I följe av detta sig på Guds eviga kärlek och barmhärtighet grundade råd, skulle nu, som sades, människosläktet återlösas; men sättet blev obegripligt för alla kreatur, ty Herrens heliga lag, som har en oombytlig grund i hans eviga helighet och rättfärdighet, var ock så sträng, oändlig, andelig och oföränderlig, att intet ändligt, ännu mindre ett syndigt kreatur kunde eller kan fullborda honom. Människan förmådde ingenting; ty <b>hon under djävulen fången låg, kunde sig ej själver hjälpa. </b>Hon kunde väl fördömas, men likväl därmed icke försonas; det kostade för mycket, hon måste låta det bestå evinnerligen. Ingenting kunde heller de uti sanningen bestående änglarna; ty det ändliga kreaturet var icke i stånd att betala en oändlig skuld eller brott emot en oändlig Skapare eller Gud; och än mindre förmådde djävlarna, ty de häftade för sin egen skuld, den de med eviga plågor aldrig kunna betala.</div><div><br /></div><div>Hjärtans vänner! vadan skulle då hjälpen kommit för de avfälliga människorna? Tänke var och en efter och föreställe sig hela människosläktet, du och jag ibland dem, utan hjälp, utan nåd, utan salighet, skyldiga till evig fördömelse. Ack, jämmer över all jämmer. Vadan skulle då hjälpen komma? Jo, "Gud av sin barmhärtighet sin ögon till mig vände, han kunde ej lida min uselhet, hjälp ville han mig sända. Ändock vi voro av synder full´, var han för oss en Fader huld och lät sig om oss vårda." Alltså måste själva Frälsaren frälsa sitt skapade verk.</div><div><br /></div><div>Tänk vad för en oändlig stränghet är i lagen, och vad för en oräknelig skuld uti brottet, när det behövdes själva Gud, för att fullborda och betala detsamma. Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet; så se nu här både lag och evangelium: stanna nu här. Vem hade kunnat tänka det, att Gud skulle så förbarma sig? Det mänskliga begreppet kunde ju i evighet aldrig träffa denna uträkning, att Gud skulle så förnedra sig. Vad för en stor och evig hemlighet, att Gud går i borgen och betalar en skuld, som han själv hade att fordra? 2 Kor. 5: <b>Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. </b>Ack, stora och eviga hemlighet, att Gud bliver död och uppå korset dräpen! Utan tvivel är gudaktighetens hemlighet stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.</div><div><br /></div><div>Nu, Herre Jesus! har du gjort så stort steg att frälsa de arma människobarnen, så förbarma dig ock över oss nu på stunden, att du måtte få se din lust med oss! Låt Herrens uppsåt uti din hand framgång hava, och att vi lika så godvilligt måtte bliva din arvedels får, som du godvilligt så dyrt köpt oss med dina blodiga sår!</div><div><br /></div><div>Denna stora hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, hölls hemlig i hela fyratusen år, förrän detta eviga kärleksbeslutet gick för sig eller fick sin fullbordan; men såsom det var grunden, varpå så väl gamla som nya testamentets barn skulle rättfärdiggöras och varda saliga, så lät ock Herren genom förebilder och profetior uppenbara dem denna stora hemlighet jämväl i det gamla förbundet. Således blev dem sagt, att kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud. Det låg ock öppet för dem, att försoningen skulle ske genom blod, när de genom kreaturen ledsagades in på Messias´ heliga och dyra blod, varigenom Han skulle på korset tillfredsställa allt, vad i himmelen och på jorden är (Kol. 1). De sågo att en odödlighet, så väl som en dödlighet skulle frälsa, i det de uti de tvenne offerdjuren blevo varse Frälsarens gudomliga och mänskliga naturer, av vilka den förra avbildades genom fribocken, som släpptes i öknen, och den senare genom syndabocken, som skulle slaktas. Vilken hemlighet jämväl syntes klarligen, när Herren befaller Abraham att offra Isak och tillika taga honom till en liknelse (Hebr. 11). Genom <i>fristäderna, </i>de heliga djupa sår, där man liv och hälsa får, och om vilka syndare, som äro nödställda, sjunga: <i>Så är ock min tillflykt fem din sår, Herre Jesu fromme. När synd och nöd tillfoga nöd, jag ro i dem bekomme. </i>Uti det allraheligaste stod j ämväl en föremålning till den nådestol, som Gud haver satt genom tron i Jesu blod. Således fingo gamla testamentets folk uti förebilderna så mycket, som deras svaghet kunde vid handen giva; men ännu klarare är profetians ljus, undervisning och insikt i den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud skulle uppenbar varda i köttet, och i anledning varav alla de, som trodde den förväntade Guden i köttet blevo saliga. Därför säger David i Psalt. 51: <i>Si, du haver lust till sanningen, som i det fördolda ligger. </i>Det var under förebilder och offer. <i>Du låter mig veta den hemliga visheten, </i>bestående däruit: <i>Skära mig med isop, att jag må ren varda; två mig väl, att jag må snövit varda.</i></div><div><i><br /></i></div><div>Men nu skynda vi till det andra och sista: <b>Huru Gud är uppenbar vorden i köttet.</b></div><div><b><br /></b></div><div>Vi veta att, när tiden blev fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som under lagen voro. Så hörer du här, det är vår Guds egen evige och enfödde Son, som är uppenbarad; och som Luther säger: jag vet av ingen annan Gud i himmelen eller på jorden än Gud uppenbarad i köttet; Han antog vårt kött och blod, en sannfärdig mandom, i vilken Han införde all gudomens herrlighet (Kol. 1), varom vi ifrån de späda barnaåren bekomma undervisning: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern, och desslikes sann människa, född av jungfru Maria, är min Herre." Han meddelade och förenade den gudomliga naturen med alla sina eviga egenskaper åt och med den mänskliga naturen, så att de i all evighet varken skulle sammanblandas eller åtskiljas, vilka bägge naturer dock utgöra allena en enda person, en profet, som Gud befallde att höras, en överstepräst till att offras, ett oskyldig påskalamm, som således genom sitt blod och sin död skulle ingå i det allraheligaste och finna en evig förlossning, en konung till att regera över allt i hela naturen, nådens och herrlighetens rike i himmelen.</div><div><br /></div><div>Således är nu grunden lagd till gudaktigheten i Kristus Jesus; gudaktighetens hemlighet är stor, Gud är uppenbar vorden i köttet. Se, den ögon haver, se bredden, se längden, se djupet, se höjden av Jesu Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O vad för en evig barmhärtighet! O vilken hemlighet! Herre Jesu, lär jämväl nu att rätt dig till ära och oss till gagna tala om, huru denna stora hemlighet, att du är uppenbar vorden i köttet, tillika är en gudaktighets hemlighet, som är det senare stycket.</div><div><br /></div><div>Hela världen erkänner för sin plikt att <i>frukta Gud, eller att vara gudaktig. </i>Hedningarna veta det; desamma göra det så gott de kunna. Finge världen vara gudaktig efter behag, eller på ett sätt, som kommer överens med människornas eget tycke, så vore väl ingen, som icke bjöde till att, på sitt sätt, vara gudaktig; men sedan Gud en gång hade fastställt den ordningen, uti och efter vilken alla människor böra bliva och vara gudaktiga, vilken ligger i den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, så kan, så bör och så får ingen själ söka gudaktigheten utan i Kristus Jesus, om densamma skall vara rättskaffens och för Herren behaglig. Frågan, om man bör vara gudaktig, är avgjord i alla människors samveten; men sättet och vägen, hur man skall komma därtill, är för många obekant. Herre, du vet att det är sanning; lägg detta på de obekymrade människornas hjärtan. Därför vilja vi i anledning av evangelium visa:</div><div><br /></div><div><b>1) Vad som icke är </b>och</div><div><b>2) Vad som är den sanna gudaktigheten.</b></div><div><b><br /></b></div><div>Vi tala icke om de grova missgärningsmänniskor, ty de äro de, som synda så, att överheten måste lyfta svärdet över dem; det är då ingen konst att se, det en sådan är ogudaktig, samt att han är utan tro, salighet och helgelse, ja, ett otrons barn, i vilket djävulen verkar. Men icke är det allenast detta som bevisar ogudaktighet; det är icke heller allt gudaktighet, som ser så ut och som har ett sken därav; därför märk: 1) Vad som icke är den rätta gudaktigheten. Herre Jesu, styr nu vårt hjärta, tunga och öra till att härom rätteligen tänka, tala och höra!</div><div><br /></div><div>Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att en människa haver <i>sensum numinis, </i>det är, att man vet, det en Gud är till; intet folk är eller kan vara så grymt och fåkunnigt, som icke vet om att en Gud är; men hurudan Han är och hurudan dyrkan Han bör hava, det är för alla människor efter naturen obekant. Visst säger dem samvetet, att ont bör straffas och gott belönas, samt att man i följe därav bör göra det senare och låta det förra; men ingalunda kan och bör likväl sådant komma under namn av någon rätt gudaktighet, såvida det felar kunskap om den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Det kunde frågas, om sådant folk finnas ibland oss, vilka icke gå vidare, än hålla före att Gud är till, som belönar det goda och straffar det onda, ehuru de varken frukta för straffet eller bevekas av nåden? Det är fruktan värt att många, som kallas kristna, icke gå längre i den saken, än de blinda hedningar.</div><div><br /></div><div>Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att blott föra ett utvärtes borgerligt och ärbart leverne: man går och gläder sig med fariseen, att man icke är såsom andra människor; man tänker icke annat, när ingen kan säga annat, än att man lever heligt; man gör var och en rätt efter bästa förstånd, och så kan man ock efter bästa förstånd hålla den för gudaktig.</div><div><br /></div><div>Nå, hör i Herrens Jesu namn, huru härmed hänger tillhopa! Det vill mer till, än blott en naturlig ärbarhet; ty lagen fordrar en fullkomlig helgelse, eller som våra lärare säga: det är över allting, till alla delar, i alla förfäder, ifrån första levnadspunkten och i all evighet att älska; så att, om ett enda ögonblick är i ditt hjärta den allraminsta vårdslöshet, hör, strax är du enligt Guds lag en förtappad och fördömd syndare.</div><div><br /></div><div>Icke heller består den rätta gudaktigheten däruti, att veta mycket uti andliga saker; ty såvida upplysningen föregår nya födelsen, och den förra kan vara hos en människa utan den senare, så är det ock möjligt, att man kan vara vis och hava upplysningen om den i Ordet uppenbarade hemligheten i förståndet, men icke äga kraft därav i hjärtat; så att som detta å ena sidan står fast, att en stor teolog så väl som en olärd bonde kunna veta och tro all den sanning, som står och finnes i profeterna, och likväl icke veta huvudsaken i hjärtat, som är tron på Jesus och saligheten för hans skull, så kan ock å andra sidan hända, att en stor doktor eller någon annan kan vara efter evangelium idag fåkunnig, trogen och saliggjord. Och således kan en syndare, vare vilken det vara vill, stå med huvudet i ljuset att höra, men dock icke förstå med hjärtat.</div><div><br /></div><div>Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att man blott går flitigt i kyrkan och till nattvarden samt betjänar sig av flera kyrkans förmåner, när det sker, utan att i hjärtat genom tron högt värdera den i köttet uppenbarade Guden; ty på det sättet gör man ett blott <i>opus operatum </i>(verkan för verkets skull), varuti alltsammans stannar i ceremonier och självgjorda övningar, varpå man sedan hjärtligen litar och hjärtligen förtröstar, och därpå följer aldrig någon helgelse och förbättring i levernet, utan man syndar dagen efter samma synder som tillförne. Ja, det händer och händer visserligen, att då man i de unga åren går till nattvarden förspörjer man goda rörelser och mycket bekymmer i hjärtat. Men sedan man hållit på i 20, 30 eller flera år och ovärdigen gått därtill, så är man på slutet så van därvid och förhärdad, att man hör "predikas år från år, och Gud ingen bättring av oss får." Ack, att den säkra hopen härvid ville bättra sig och besinna, vad han gör. Men den, som öron haver till att höra, han höre ännu mer.</div><div><br /></div><div>Icke heller är det den rätta gudaktigheten, att man sätter sig före att avhålla sig ifrån utvärtes grova utbrott i synder, vilket sker, när en osalig människa, som bliver av den helige Ande kallad till bättring, bliver ståndande vid uppväckelsen. Under det hon än med missnöje tänker synda, faller hon vanligen på de egna verksamhetstankarna, att nu underkuva begärelserna, ja, stänga sina syndalustar ifrån utbrott, vilket vore ganska väl, om det vore möjligt, att en syndare kunde vara helig, innan hon genom tron blivit rättfärdiggjord; men som det i anseende till ordningen, så väl som sakens natur, är en evig omöjlighet, i det de göra huvudsak av att strida och kämpa med passioner, innan de äro rätteligen genom tron levande gjorda. Säg till de dödas lik här i grifterna: skynden eder, skynden eder och arbeten! Det är ju en ogörlighet för dem; ty de äro döda och böra, om de skola uträtta något, först uppväckas eller få liv. Och såsom nu en död människa icke kan arbeta eller göra sig själv levande, så kunna icke heller vi av egna krafters verkan omvända oss till Kristus och tro på Honom, icke heller avlåta det onda och göra det goda före rättfärdiggörelsen, ehuru man väl verkar att evinnerligen fördömas, och äro även därtill efter lagen förbundna. Här händer det, att de människor, som häruti leka med det de utan tro och trons liv vilja arbeta och kämpa, komma i mångahanda oroligheter, som uppväcka all begärelse i dem. Budordet är dem till döds, fastän det var givet till liv, Rom. 7. De giva sig tillfreds, så länge de kunde vakta sig för utbrott, men i annan händelse äro de oroliga och rådslöa. Si, huru man lämpar tro och salighet efter sitt eget uppförande och sålunda hemligen tröstar på sig själv; med ett ord: så länge man icke kommit som en fattig och usel syndare till nådastolen Jesus Kristus, så länge får man arbeta, klaga och betungas under syndens välde och fördömelse, i det stället man efter ankomsten till Jesus anser helgelsen för en lustig och lätt börda.</div><div><br /></div><div>Icke heller är det den rätta gudaktigheten, att genom ett ogrundat invärtes avdöende, rening och luttring samt den gamla människans avtynande och inre samvetskval lägga an en helgelses väg för Herren. Detta är mer än angeläget att betänka: ty en uppväckt själ är till hjärtat likaså fördärvad, som en ouppväckt, och är av naturen ganska fallen för egna och självtagna helighetsvägar, varav händer, att sådana människor hålla tusen andra reningsvägar för rimligare, än vägen rätt fram till nådestolen. Desa äro lika Israels barn, som i samfällda 40 år under Mose anförande gingo i öknen och äntligen efter en så långt tid och snart sagt efter en allmän undergång då först gingo den vägen in i Kanaan, vilken de hade kunnat gå första året, om det icke hade varit för otrons skull (Hebr. 3) Så är det jämväl i andliga saker. Man måste av nåd komma genom tron under Jesu men icke under Mose anförande in i det himmelska Kanaan. Det är oss således klart, att ett människohjärta aldrig på detta sättet bliver rätteligen böjt, omvänt eller gudaktigt. <i>Ty hjärtat är väl ringa, dock står det ej att tvinga, om hela jordens tyngd och makt uppå det bleve lagt. Ej hjälper eldens låga, ell´ väderets förmåga, och ej kan vattnet dåga, att bringa det i annat skick, än det i Adam fick. Fast Moses med sin hammar det stundom slår och kramar, dock förr än han väl slutat har, så är det, som det var. Ett enda medel finnes, varav det övervinnes: av Jesu blod det smälter strax, liksom ett rykand´ vax.</i></div><div><i><br /></i></div><div>Stackare fördenskull den arma själen, som går onödigtvis under en sådan träldom och idoghet, ja, stacker den, som under denna olyckliga belägenheten icke får någon annan tröst, än att härda ut.</div><div><br /></div><div>Och sist är icke heller det den rätta gudaktigheten, att en människa efter begångna synder bliver stående vid en kväljande samvetsoro, vilket härrör av blotta lagens verkan; ty så länge en människa hörer allenast lagens predikan och ingenting om Kristus, så hänger täckelset för dess ögon och hjärta (2 Kor. 3), och hon kan aldrig rätteligen på det sättet känna sina synder utav lagen, utan bliver antingen skrymtare, såsom sagt är, eller ock förtvivlad uti sina synder såsom Judas. Och ehuru en sådan själ skulle än aldrig så mycket gruva och jämra sig, så måste hon dock på slutet tillstå: <i>Ack si, min blod och all min gråt / kan ej min synd avplana. </i>Således är det nu sagt, varuti den rätta gudaktigheten icke består. Låtom oss nu skrida närmare till vår senare del och bese, vad den rätta gudaktighetens hemlighet är, och därvid först akta: <b>huru man är gudaktig.</b></div><div><b><br /></b></div><div>Så är det nu vår föresats att visa, huru den stora hemligheten, att Gud är uppenbar vorden i köttet, är en gudaktighets hemlighet även i den meningen, att den förer till gudaktighet. Texten säger: <i>Kommen till mig I alla, som arbeten och ären betungade, och jag vill vederkvicka eder. Tagen på er mitt ok; ty mitt ok är lustigt och min börda är lätt.</i></div><div><i><br /></i></div><div>Uti dessa Jesu ord ligger allt, vad som till gudaktighet tjänar, hörer och förer; och att uti vår Frälsare Jesus Kristus ligger grunden till alla nådens verk uti en syndares hjärta, som höra till salighetens ordning, det intygar Paulus i 1 Kor. 1: <i>Jesus Kristus är oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning. </i>Vi vilja begynna med den första nådens hemlighet som är <i>kallelsen: </i>varom Jesus säger: "Kommen till mig, hör, ack hör evangelium, och detta sker utan anseende till personen, han vare sig en grov missgärningsman, som varit förhärdad och säker, eller uppväckt och om sitt syndaelände övertygad, eller ock en under självgjord helgelse arbetande och betungad själ; till alla säger Frälsaren: <i>kommen, I syndare alla, under vad numror I vara må, kommen till mig. </i>Men nu bliver frågan, om Jesus kallar en själ till att bliva arbetande och betungad, innan Han kallar henne till sig? Svaras: Menar man med arbetande och betungad en över sina synder sörjande och bekymrad själ, så är klart, att Jesus kallar till det betungandet, och det ändock genom evangelium, som då tages i sitt vidare begrepp, så att därunder tillika innefattas lagens fordran; men menar man med arbetande och betungad en i egen verksamhet arbetande och trälande själ, så vare långt borta ifrån oss att tänka, det Frälsaren kallar dit, utan alltid därifrån, och det jämväl genom samma evangelium, vilket långt mer förskräcker, i det det ogillar all egen helighet och fromhet. Men som ingen får läkedom utan en krank, så går det jämväl till i andliga saker; ingen vederkvickes utom den som är orolig, och ingen bliver orolig utan att han får se sitt elände, och ingen får se sitt elände utan av Guds ord.<br /><br />Alltså följer på kallelsen i ordningen:<br /><br /><b>Upplysningen, </b>det andra nådeverket av Herren, då man såväl bliver övertygad därom, att man är en usel, förtappad och fördömd syndare, då det heter, att vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av för Gud (Rom. 3), som ock, att man har i Jesus endast nåd och salighet, när det heter: gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbarad vorden i köttet; och: Gud försonade världen med sig själv. Men tag granneligen i akt, att kunskapen och ljuset om dessa saker kan vara i förståndet och är därför icke rätt beställt med hjärtat; det måste nu komma till känsla i själen, jag säger med flit <i>känsla, </i>såväl av eländet, <i>känn dina missgärningar </i>(Jer. 3), som av Jesu Kristi pina (Fil. 3), så att när den Helige Ande får lämpa detta på hjärtat, så bliver av det förra syndaånger och av det senare tro. Men märk återigen, huru detta tillgår. Icke vill Jesus, att det skall gå långt ut på tiden med omvändelsen, det såg man på David, publikanen, rövaren, Maria Magdalena, fångvaktaren i Filippi, drottning Candaces kamrerare, Lydia och de tretusen män som hörde Petri predikan; det bör ock noga besinnas, att om sorgen är efter Guds sinne, så har den alltid trons hunger med sig, så att ehuru sorgen är såsom ett helvete och tron som ett himmelrike, så måste de dock bägge och tillika vara tillsammans uti en syndares hjärta.<br /><br />Men låtom oss höra vidare, huru härmed hänger tillsammans och tillgår. Vi påstå att lagen gör en människa bekymrad; vi hava ock sagt att Jesus brukar ock evangelium till människans omvändelse; alltså bliver frågan: vad är det som bekymrar en syndare och gör honom sorgsen? Lag eller evangelium? Visserligen är det lagen. Herren bevare oss från annat än att kalla det lag. Men hör! Lagen bestrålad av evangelium; ty otron, som är roten och huvudkraften till alla synder, måste jämväl kännas och bestraffas, varvid man bör granneligen akta, att lagen aldrig uppenbarar, men väl straffar otron emot Jesus. Göre fördenskull var och en skillnad emellan att <i>uppenbara</i> och att <i>bestraffa</i>. Det förra är endast evangelii, men det senare lagens egentliga verk. Grunden därtill ligger egentligen uti bägge sakernas natur; ty om man skulle påstå, att Herrens heliga, rättfärdiga och stränga lag skulle uppenbara otron emot Jesus, så skulle man ock säga, att antingen har lagen förändrat sin kraft efter fallet, till att tala om nåden i Kristus, ifrån det han var före fallet, då han talade endast om rättfärdighet och helighet, vilket vore orimligt och omöjligt, ty lagen är oföränderlig. Eller ock skulle man säga, att lagen visste av Frälsaren före fallet, samt har sin grund i Guds eviga råd, vilket ock är tvärtemot sanningen. Alltså står det fast, att evangelium uppenbarar otron emot Frälsaren Jesus, men icke lagen. Nej; men vad otrons bestraffande vidkommer, så hörer det egentligen lagen till, så vida allt, vad straffa är eller heter, kommer av lagen. Kommer nu då rättfärdigheten av lagen? Men det är ännu osagt, huru man skall bliva bekymrad av lagen. Här måste du först medgiva mig, att ditt hjärta är ganska hårt; så kan du icke heller neka, att du behöver till ditt hjärtas förkrossande den allra starkaste och förskräckligaste lag; men, käre, säg mig, varest finner du den strängaste och förskräckligaste lag uti sin högsta kraft och i sin klaraste spegel, antingen på Sinai eller på Golgata? Ack! jag menar på det senare stället, där synden syntes och är så stor, att själva Skaparen är för hennes skull i vånda, där icke försoningen kunde ske, utan ett gudomligt blods utgjutande, där den evige Guden, i köttet uppenbarad, måste säljas för våra missgärningars skull, där de avfälliga barnen icke kunde bringas tillrätta, utan att Gud skulle dö och uppå korset dräpas. Jag menar, att här var lagen i sin yttersta stränghet och förskräckelse; och den har visst en själ av sten, som vid åtanken härav icke varder häpen; ja, om detta icke förmår att böja ett människohjärta, så förbliver det väl hårt och orörligt i all evighet.<br /><br />Men när den Helige Ande får förklara denna sak, så bliver en usel syndare varse, att själen har visst kostat Jesus högt uti hans nöd, varigenom verkas ett böjligt hjärta, fullt med jämmer, nöd, blygsel och sorg, ty alla levnadsögonblicken äro nu syndiga, alla falska stöd undanryckta, alla självsökta utvägar tillstängda, med ett ord: saken omöjliggjord att kunna frälsas utan Frälsaren Jesus Kristus. Då den Helige Ande tillika förklarar för en sådan bekymrad själ den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, samt inlägger i hennes hjärta en böjelse till Jesus, en förmögenhet att åstunda den blodige Frälsaren till sin endaste salighet, varigenom den Helige Ande upptänder av sin barmhärtighet uti en sådan själs hjärta den rätta kristna tron, som då tillägnar sig och anammar Jesus, som är förnedrad, anklagad, hudflängd, bespottad, kindpustad, törnekrönt, till döden dömd, korsfäst, sårad, av Fadern övergiven, dödad, begraven, nederstigen till helvetet, på tredje dagen uppstånden ifrån de döda, uppfaren till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra hand, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Denne välsignade Frälsare bliver nu en syndares salighetsgrund, och det kallas<i> nya födelsen.</i> Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.<br /><br />Härpå och tillika med denna nådens handling följer nu det stora nådens verk, som kallas<i> en syndares rättfärdiggörelse inför Gud genom tron på Jesus</i>, då en på sätt, som sagt är, usel och tillika troende själ får oförskyllt syndernas förlåtelse, och det i Jesu blodiga förtjänst, samt frid, nåd, salighet och förening med Gud. Jesus börjar här att leva i själen, och själen i sin Frälsare, varpå följer den rätta gudaktighetens hemlighet, hon är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet. Här bliver de rättfärdiggjorda syndares lösen: <b>Vi varda behållna genom Jesus Kristus för vreden, efter vi äro rättfärdiggjorda genom hans blod </b>(Rom. 5). "Han lät utgjuta sitt dyra blod, / sitt liv månde han ej spara, / det led han mig till syndabot, / dess må jag trygger vara; / Han är min herre och hövitsman, / uti hans död min synd försvann; / så är jag salig vorden."<br /><br />Men under och tillika med detta stora och välsignade nådesverket får ock en människa av den Helige Ande ett omvänt hjärta eller krafter i tron till en ny hörsamhet och lydnad, lust till Guds lag efter den invärtes människan och bliver sålunda i Jesus ett nytt kreatur, och detta kalla teologerna<i> renovatio passiva</i>, då en människa skänkes underliga krafter till helgelse och en ny laglydnad; emedan hon då bliver fri, så slipper människan den arbetsamma kristendomen, varmed man tillförne i otron och under syndens övervälde trälade. Så har man icke mera träldomens ande till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader! Stanna nu här och besinna, vad detta är för en stor och obegrundlig nådens rikedom. Si! gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet, och sålunda har man nu beskrivti, huru en människa bliver gudaktig; men låt oss nu säga, huru man är och visar sin gudaktighet, vilket varder sista anmärkningen.<br /><br />Av denna grund, som nu är lagd, flyta alla gudaktighetsövningar, och det beständigt, likasom ett barn, som blivit fött, det bör icke, det vill icke, det kan icke upphöra att leva en timme och åter begynna igen, utan det måste alltjämt både natt och dag leva; så är det med en i tron på Jesus fullgjord själ. Hon lever beständigt var minut, det tål intet mellanskov, eller att upphöra, utan Jesus är mig allt i alla tankar,, ord, gärningar, dagar, timmar; Jesus bliver boende i min själ, ja, man beder oupphörligen: "Herre Jesu, låt ingenting varda mig så kärt, som mig skall från dig draga, i alla mina dagar över allt det i världen är skall du mig allena behaga." Si, en herrlig verkan av den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Tag noga i akt härvid, att en människa även i detta tillstånd kommer att framför allt, såsom en fattig ovärdig syndare, hålla sig vid Frälsaren i tron, vilken stadiga tro då är källan och livet till alla andliga gärningar, ävensom livet är grunden till en lekamlig människas göromål, så att så länge själen i tron hänger vid Jesus, så länge syndar hon icke (1 Joh. 3).<br /><br />Men låtom oss nu jämväl säga, av vad art trons helgelse är:<br /><br />Herren svarar därpå i vår text: <b>Tagen på eder mitt ok, lären av mig, ty jag är mild och ödmjuk av hjärtat, och I skolen finna ro till edra själar, ty mitt ok är lustigt och min börda är lätt. </b>Herren Jesus före våra hjärtan in på denna stora sak och låte oss se, vad välsignade gudaktighetens frukter, som följa på rättfärdiggörelsen i Jesu blod. Herren bevare var och en själ från att tänka, än mindre påstå, att icke helgelse bör följa på nådens anammande. Ack, ingalunda förnekas lag och helgelse eller goda gärningar! Ja, i Jesu namn, helgelse: men hör! det oket är lustigt och den bördan är lätt; tillförne var det icke så, utan man trälade och släpade med egen bättring utan tro och krafter, samt låg mest under, och det var en så tungt och besvärligt att göra gott; det hette då bland annat: predikan var Gud, den som bara kunde göra därefter; men nu heter det: <b>Jesu helgelses ok är lustigt och den bördan är lätt. </b>Man älskar gärna och med nöje både Gud och människor; man är med nöje ödmjuk, saktmodig och mild. Man är av hjärtat både Gud och människor till viljes; ja, i allt en salig och rättfärdiggjord själ. I fall hon skulle få behag till att synda, så är det strax efter lagen en synd, som genom en ny syndernas förlåtelse bör avhjälpas; alltså har man intet annat besvär att kunna leva heligt, än att man noga var minut har ögat på Jesus och på sig själv, förekommer de förra rörelserna, håller den gamla människan i sin död, i sin korsfästelse, i sitt fängelse därigenom, att man ögonblickligen är hängande uti tron vid Frälsaren. Si, gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.<br /><br />Tillväxten i nåden är icke mindre oavskiljelig från tillståndet i tron, men huru sker densamma? Icke på det sättet, att man i början efter rättfärdiggörelsen skulle synda litet och sedan ännu mindre och mindre; ty det är redan sagt, att vad syndaväldet vidkommer, så är man så väl strax i förnyelsen efter rättfärdiggörelsen därifrån befriad, som 20 eller 50 år därefter, utan tillväxten i nåden sker på det sättet, att man bliver fastare och fastare vid Frälsaren, att Jesus kommer till stadga i uti oss, och vi åter uti närmare förtroende och bekantskap med Honom och få mer och mer ljus i evangelii hemlighet samt lära både se och förekomma djävulens listiga anlopp, varvid väl en fullkommen man i Kristi fullbordiga ålders mått kan åstadkomma dråpligare ting och verk, än en nykristen, vilken Paulus icke ville sätta till lärare, icke därför, som skulle han synda mera, än en gammal, utan därför, att han inte ägde den insikten uti Jesu Kristi evangelium och hushållning, som en äldre; och på det sättet bliver det klart, att upplysningen är ett nådeverk, som tager till, så att tillväxten sker i nåden och vår Herres och Frälsares Jesu Kristi kunskap (2 Petr. 3); och således är Frälsaren oss ock gjord till helgelse, ja, det bliver i tiden, i döden och i evigheten visst och sant, att gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.<br /><br />Emedan det nu är passionstiden, så låtom oss sjunga till slut: <i>I allan tid, o Jesu blid, vårt hjärta vi dig give. </i>Märk här, att du måste giva, det är, icke förhärda ditt hjärta, så vill och kan väl Jesus taga detsamma; men kom ihåg, att du icke kan sjunga " i allan tid, o Jesu blid, mitt hjärta jag dig giver", utan att ha en gång i den nu beskrivna nya födelsen och rättfärdiggörelsen givit det helt och hållet åt Frälsaren; sedan kan du säga: "I allan tid, o Jesu blid, vårt hjärta vi dig giva / att du däri må bliva, och aldrig från oss vika; / ack, Jesus Krist, vår tröst förvisst, vi dig i trone bedje: / låt din bittra pina, död / och kors lända oss till glädje." </div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-70631745855071722732024-02-12T23:01:00.005+01:002024-02-12T23:02:38.078+01:00Fastlagssöndagen - Medlaren emellan Gud och människor<p><i>Högmässopredikan hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759</i></p>I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.<br /><b><br /></b><b>Det är en Gud och en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, vilken sig givit haver för alla till återlösning, att sådant skulle i sin tid predikat varda. </b>Detta stora språk står i 1 Tim. 2:5-6.<br /><br /><b>Det är en Gud. </b>Han är ensam Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande, emedan han haver skapat allting, och efter Hans vilja hava de varelse och äro skapade, emedan Han uppehåller alla kreatur och emedan han förbarmar sig över dem alla.<br /><br /><b>Och en medlare emellan Gud och människor. </b><i>Såsom för ens synds skull är fördömelse kommen över alla människor, så kommer ock igenom ens rättfärdighet livets rättfärdning över alla människor.</i><br /><i><br /></i><b>Nämligen den människan Jesus Kristus. </b>Han måste vara av samma natur, som de söndrade voro, emellan vilka han skulle medla, nämligen Gud och människa. <i>Gud, född av Fadern i evighet, och desslikes människa, född av jungfrun Maria.</i><br /><i><br /></i><b>Vilken sig haver givit till återlösen för alla, </b>vilken i hela världens stad och ställe utgivit sig själv till en försoning och är död för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighets skull.<br /><br /><b>Att sådant skulle i sin tid predikat varda. </b>Att sådant skulle förkunnas i sin herrlighet och uttrycklighet i alla tider och förnämligast i Nya testamentets tid, såsom ock den stunden, när syndare äro av nåden beredda att det rätteligen anamma, icke allenast i den tiden, som kallas passionstiden, då Jesu lidande och död förkunnas kristenheten, utan även bittida och sent, i tid och otid, på det att människan alltid och allestädes må bättra sig. <b>Det är en Gud och en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, vilken sig givit haver för alla till återlösning, att sådant skulle i sin tid predikat varda. </b><br /><b><br /></b><b>Fader vår...</b><br /><b><br /></b><b>EVANGELIUM Lukas 18:31-43</b><br /><b><br /></b>Betraktelse:<br /><b>Medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, som går att fullborda sitt dyra medlareämbete.</b><br /><b><br /></b><b>1) Medlarens Jesu Kristi person</b><br /><b>2) Hans medlareämbete</b><br /><b>3) Huru han går att fullborda detsamma.</b><br /><b><br /></b>Bön: Öppna mig förståndets öga, / att jag må den kärlek se, / som du ville mig bete, / när du på det korset höga / som ett lamm uppoffrad var / och all världens synder bar.<br /><br />Det är en Gud och en medlare mellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, som sades skulle bliva vår betraktelses<br /><br /><b>Första del.</b><br /><b><br /></b>1) I gamla testamentet, som hade skuggan av det tillkommande goda, men icke själva varelsen, voro åtskilliga förebilder till denne store medlaren mellan Gud och människor. Moses var en medlare mellan Gud och Israels folk; översteprästen avbildade Jesu medlareämbete genom sin ingång i det allraheligaste en gång om året, då han ingick till att försona folkets synder; förutom de flera förebildande offer, som skulle peka in på den tillkommande medlaren mellan Gud och människor.<br /><br />2) Men dessa alla voro endast människor och syndare, som icke förmådde igenlösa sin broders själ; de måste låta det bestå evinnerligen. De voro överstepräster, som icke kunde varkunna sig över syndares svaghet (Hebr. 4).<br /><br />3) Men Jesus Kristus, stor av nåd och rik av barmhärtighet, är till sin person både sann Gud och sann människa. En sann Gud, ty eljest hade han aldrig uthärdat med den dryga förrättningen att hjälpa hela världen tillrätta; en sann människa, som skulle kunna undergiva sig dödens våld och mottaga det lidande, som för syndens skull skulle drabba honom. Dagens heliga evangelium kallar honom människans Son, och av underverket på den blinde mannen se vi hans gudomliga allmakt. Ty när han sade: "hav din syn!", så voro hans ord av samma verkan, som när han i begynnelsen sade "varde ljus!" och det vart ljus.<br /><br />4) Ack, att världen kände sin välsignade medlares person! Den, som tillika med Fadern och den helige Ande har skapat himmel och jord och allt vad däruti är. Han, som uppehåller allt vad liv och anda haver. Han i vilken i leva, röras och hava varelse. Han, som utförde sitt folk utur Egypti land med stark hand och mäktig arm. Han, som bor i höjden och i helgedomen och när dem som en förkrossad anda hava. Han, som är A och O, begynnelsen och änden, den förste och den siste. Han, som är helig, helig, helig Herren Gud Sebaot. Han, som är Gud över allt, välsignad i evighet. Han är medlare mellan Gud och syndare. Om honom tala vi. Han vill lydaktigt åtaga sig vår förlorade sak. Han vill bära våra synders myckenhet. Han vill bliva en förbannelse för oss, han vill dö för sina fiender, han vill oss så oändligen väl och "vill oss äntligt föra in / uti himlaglädjen sin." <b>O vilken djuphet av den rikedom som är både uti Guds visdom och kunskap; huru obegripliga äro hans vägar och outrannsakliga hans domar! Jag böjer mina knän till vår Herres Jesu Kristi Fader, att I mån begripa med alla helgon, vad längden och bredden och djupet och höjden är och därmed känna Kristi kärlek, den all kunskap övergår.</b><br /><b><br /></b>5) Ingen annan hade kunnat hjälpa oss än han, som var helig och obesmittad och skild från synden. Ingen hade kunnat så lämna hela världens ära och rikedom. Han hade intet han kunde luta sitt huvud till, ehuru fåglarna hade nästen och rävarna hade kulor. Ingen hade uthärdat den häftiga känslan av dödens bitterhet för alla, ingen hade så djupt kunnat förnedra sig. Nej, av evighet är ingen utkorad, i världen är ingen människa boren, som kunde av nöden hjälpa oss. Han var den ende, som både ville och kunde. <i>Och en sådan överstepräst hövdes oss </i>(Hebr. 7:26).<br /><br /><br /><b>Andra delen: Jesu Kristi medlareämbete</b><br /><b><br /></b>1) Det ordet medlare förklarar allrabäst naturen av Jesu Kristi medlareämbete, ty det betyder en som stiger i annans ställe, tager sig hans sak an och avgör saken till hans bästa å hans vägnar med den han har att handla.<br />Sådant är Jesu dyra medlareämbete hos Gud. Han har påtagit sig Adams och hans efterkommandes sak. Han har stigit fram i alla människors stad och ställe. Han har låtit tillräkna sig alla våra synder, och han har icke för sig, utan för oss, såsom en trogen överstepräst genom sin död ingått i det heliga och haver för oss funnit en evig förlossning.<br /><br />2) Den första människan var av jorden jordisk, den andre är Herren av himmelen. Den första människan förlorade saken i paradiset, och alla människor förlorade uti henne. Den andra människan upprättade saken i tidens fullbordan, och alla människor upprättades uti henne. Den första människan blev skyldig till att döden dö i paradiset, och alla människor blevo skyldiga uti henne. Den andra människan förvärvade livet i sin död och uppståndelse och allas liv förvärvades uti henne. Detta är hans medlareämbete och vår salighets evangelium.<br /><br />3) Jesu medlareämbete bestod för övrigt uti hans görande och lidande lydnad, varmed han fullbordade lagen och försonade synden. Så är då botad all den skada som oss Adam hade gjort. Herrliga ting varda i dig predikade, du Guds stad!<br /><br />4) I evangelium beskriver Jesus själv sitt dyra medlareämbete: <b>Han skulle antvardas åt hedningarna, begabbas, försmädas, bespottas, hudflängas och dödas, samt på tredje dagen uppstå igen</b>. Si där vår prisvärdaste medlares ämbete fulleligen utfört! "O huru säll / är visst den själ / som detta rätt besinnar / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner!"<br /><br />5) Det är visserligen en säll själ; ty många förstå icke detta dyra Jesu medlareämbete till sin salighet, utan förvandla det till sin förtappelse. "Är nu vårt evangelium fördolt, så är det fördolt för dem som varda förtappade." Det vore bättre, att en sådan människa aldrig hade varit född. Och det är nog bekant, huru man bygger på denna grunden med guld, silver, ädla stenar, trä, hö, strå, såsom ock huru jämmerligen detta Jesu medlareämbete föraktas och försummas att värdigt vördas och anammas.<br /><br /><br /><b>Tredje delen: Huru Jesus går att fullborda detta sitt dyra medlareämbete</b><br /><b><br /></b>1) <i>Tålig och mild, såsom ett lamm, som till slaktning ledes, och såsom ett får, som stilla ligger för sin klippare </i>(Jes. 53). Han var lydig intill döden, ja, intill korsets död. David talade redan härom i sin tid: "Se, jag kommer, i boken står skrivet om mig. Din vilja, min Gud, gör jag gärna." "När han blev bannad, bannade han icke igen; när han led, hotade han icke."<br /><br />2) Jesus talar detta förut, emedan han såsom Gud nog visste vad som skulle ske; alltså visste han jämväl, vad smärta, ångest, sveda och kval honom förestod. Icke desto mindre går han villigt därhän. "Se, vi gå upp till Jerusalem."<br /><br />3) Så går den välsignade medlaren till sitt bittra lidande och död, om vilken vi uti denna tillstundande passionstid få tala mera. Låtom oss, mina älskliga vänner, flitigt infinna oss vid dessa viktiga ämnens betraktelser! Låt det icke falla oss svårt att vara så bittida uppe att höra vår salighet, huru hon är dyrt förvärvad.<br /><b><br /></b><b>Herre Jesus, låt det gå oss till hjärtat, att du så jämmerligen pint och slagen är. Låt din död tränga in på våra sinnen, att vi däruti inplantas och varda uppståndelsen lika! </b><br /><i><br /></i><i>Dess vare pris i evighet </i><br /><i>och lov förutan ände </i><br /><i>Guds eviga barmhärtighet </i><br /><i>som oss den hjälpen sände </i><br /><i>och nederslog i Kristi död </i><br /><i>synd, helvete och dödens nöd. </i><br /><i>Ho kan oss nu fördärva? </i><br /><b><br /></b><b>Amen, ja, amen!</b>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-14272320534104667372024-02-02T00:07:00.001+01:002024-02-02T00:07:02.657+01:00Kyndelsmässodagen - Förbundets ängel kommer till sitt tempel<p> <i>Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759</i></p>I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.<br /><b><br /></b><b>Med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären. </b>(Mal. 3:1).<br /><br />Så klar och tydlig både denna profetia om Jesus var och flera andra voro, och så mycket rabbinerna eller judarnas lärda läste sig både grå och gamla i gamla testamentets heliga skrifter, så visste de dock icke nu, huru nära Jesus var, både när han bars upp i templet och skulle efter ceremonialiska lagen kallas helig Herranom, såsom ock när han i 33 och ett halvt år vistades hos dem i synlig måtto.<br /><br />Många profeter och konungar hade åstundat se det de sågo och fingo det icke se, och höra det de hörde och fingo det icke höra. Abraham såg Kristi dag och vart glad. Vad hade då icke de levande israeliter bort fägna sig åt Jesu ankomst, om de hade känt honom, varom Malaki säger: <b>Med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären.</b><br /><b><br /></b>Detta måste Jesus föreställa dem, då han i Joh. 5:39 säger, att de mente sig hava evinnerligt liv i skrifterna, dem de rannsakade; men till honom ville de icke komma.<br /><br />Det är många andliga övningar, som människorna både utom och i templet företaga sig, vilka dock icke göra dem någon fördel, så länge de icke lärt känna sann Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus. Ett hjärtats tempel utan Jesus är visst ingen helgedom, man må hava vad övning man vill. Ingen kallelse är rättskaffens utan Jesus, ingen upplysning, ingen bättring, ingen tro, ingen rättfärdighet, ingen förnyelse, ingen helgelse och ingen förlossning utan Jesus.<br /><br />Därför är det nödvändigt att bedja: "O Jesu Krist, kom till mig in, upplys min själ, upptänd mitt sinn´, att jag i dig må bliva." Amen. <b>Fader vår...</b><br /><b><br /></b><b>EVANGELIUM Luk. 2:22-32</b><br /><b><br /></b>Betraktelse: <b>Förbundets Ängel ankommen till sitt tempel och anammad av dem som begärt honom.</b><br /><b><br /></b><b>1) Den ankomne förbundets ängel</b><br /><b>2) Huru de anamma honom, som begära honom</b><br /><br />Vi hava nyligen hört omtalas Jesu ankomst i köttet, sålunda är detta icke nödigt att för denna gång vidröra, utan vi tala nu <b>om förbundets Ängel, hans ankomst till sitt tempel</b>, i vår betraktelses<br /><br /><b>Första del.</b><br /><b><br /></b>1) Uti Guds lagbok, 2 Mos. 13:2, 22:29, 34:19, 4 Mos. 3:13, 8:17, var det anbefallt att allt mankön som var förstfött skulle vara Guds förstling; förty Gud slog allt det förstfött var uti Egypti land. Dessa förstfödingar skulle lösas, efter 3 Mos. 12, med ett årsgammalt lamm och en duva, eller och för de fattiga med tvenne duvor.<br /><br />2) För Maria behövdes väl icke denna ceremonialiska rening, emedan den helige Ande hade kommit över henne och den Högstes kraft hade överskyggat henne, varför ock det heliga, som av henne föddes, kallades Guds Son. Och vartill skulle offer vara av nöden för honom, som själv var ett rent och obesmittat lamm, och sålunda själv det stora och fullkomliga försoningsoffret för synderna? Varför skulle han offra efter Mose lag, i vilken "bodde all gudomens fullhet lekamligen"? Aposteln Paulus giver svar på denna fråga i Gal. 4:4-5. Sålunda var det högeligen av nöden, att Jesu moder uppbar honom i templet; ty lagens stiftare var kommen till att fullborda och icke till att upplossa lagen.<b> Förbundets Ängel är kommen till sitt tempel, Herren den I söken</b><br /><b><br /></b>3) Med förbundets Ängels ankomst till sitt tempel förstå vi sålunda, att Jesus Kristus är kommen med ljus och nåd i världen och gjort kristendomen till sitt tempel, där han nu erbjudet liv, nåd och salighet åt alla fattiga syndare till deras eviga välfärd och räddning.<br /><br />4) <b>Han är förbundets Ängel. </b>Gud hade gjort ett förbund med alla människors barn i Adam, vilken grundade sig på den medskapade härlighet, som Adam undfick av sin Skapare, nämligen att han skulle tillbörligen nyttja de av Gud honom förlänta stora egenskaper, i kraft varav han ägde förmögenhet att fullkomligen hålla lagen. Förbundet med Abraham angick egentligen hans säds utkorlse, och av honom skulle världens Frälsare födas; ävensom förbundet med Moses angick den israelitiska kyrkans inrättning, som skulle vara intill Kristus (Jer. 31 och Gal. 4).<br /><br />5) Men sedan Adam i paradiset hade förlorat sin medskapade herrlighet, så att han icke mer kunde uppfylla det förbund om rättfärdighet och fullkomlighet, som Gud med honom hade gjort; så gör Herren i Jesus Kristus, som den andra människan var i nåden och den andre Adam, med allt folk ett nytt förbund i nåd och barmhärtighet, såsom det mänskliga släktets borgen, utkräva det mänskliga släktets skuld; att lydnaden, som lagen fordrade i allas stad och ställe, skulle av honom bevisas; att han skulle dö, emedan syndarena voro dömda till att döden dö, och att hela världen sålunda skulle hava en i Kristus Jesus försonad Gud.<br /><br />6) Detta förbund omtalar aposteln Paulus i Hebr. 10:14: "Med ett offer haver han evinnerligen fullkomnat dem, som heliga varda." Det betygar oss den helige Ande, då han tillförne hade sagt: "Det är det testamente, som jag dem göra vill efter de dagar, säger Herren: Jag vill giva min lag i deras hjärtan, och i deras sinne vill jag skriva den, och deras synder och orättfärdighet vill jag icke mer ihågkomma." Där nu en sådan förlåtelse är, där är icke mer offer för synder.<br /><br />7) Det förra kallades egentligen förbund, nämligen det som med Adam var gjort, emedan det förband människan att av egna krafter fullborda detsamma. Men det senare kallas testamente, emedan det handlade med människorna i nåd och barmhärtighet. Enligt det förra skulle människorna av egna krafter fullgöra det Herren hade dem befallt, och då var saligheten av gärningarna. Men efter det senare, eller förbundet i Jesus, gives nåden utan gärningarnas villkor, ty "nåd och sanning är kommen genom Jesus."<br /><br />8) Med denna salighet är förbundets Ängel kommen till sitt tempel. Härom har Jesus underrättat hela världen, men kristenheten i synnerhet. Han är kommen med ljus och kunskap, han har gjort det av evighet fastställda Guds råd kunnigt ibland människors barn; han har såsom en profet lärt oss vägen till Gud. På sistone talar Gud till oss genom Sonen, Hebr. 1:2. Alltså är världen upplyst om denna sin stora salighet. "Han är det ljus, som upplyser alla människor." "Det eviga ljus kom nu härin / och giver världen ett nytt sken. / Det lyser oss i denna mörka natt, / att bliva Guds barn giver det oss makt. / Kyrie eleison."<br /><br />9) Han är kommen till sitt tempel med nåd och salighet; den förvärvade nåden och saligheten är given, den skall icke förvärvas, den är förvärvad. "Han lät utgjuta sitt dyra blod; sitt liv månde han ej spara, det led han mig till syndabot; ty må jag trygger vara. Han är min herre och hövitsman, uti hans död min synd försvann; så är jag salig vorden." Sålunda är nåden allmännelig. Förbundets Ängel står i sitt tempel och tillbjuder alla nåd och salighet. Han har därför så dyrt betalt densamma, att det skulle i sin tid predikat varda, att det skulle höras i alla kristenhetens kyrkor. <b>Han är kommen till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären.</b><br /><b><br /></b>10) Vem som nu vill veta om det förlorade Guds belätes upprättelse, han gånge till förbundets Ängel. Om du vill igensöka det i dig eller på annan grund, än den i Jesus är lagd, så bedrager du dig själv. Vem som vill veta, var nåd och syndernas förlåtelse finns, han gånge till Jesus, som borttagit synden och framhaft den eviga rättfärdigheten (Dan. 9:24).<br /><br />Vi skrida nu till vår betraktelses<br /><br /><b>Andra del: Huru syndare, som begära honom, anamma honom.</b><br /><b><br /></b>Guds Ande säger i vår heliga text: <b>Och si, i Jerusalem var en man benämnd Simeon, och den mannen var rättfärdig och gudfruktig och väntade efter Israels tröst; och den helige Ande... ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris </b>(v. 25-32).<br /><br />Lycklig och lycksalig, ja, säll och salig den gamle Simeon för en så dyr ålderdoms tröst!<br /><br />1) Han hade begärt honom. Texten säger väl icke, att han hade begärt att få leva, tills han skulle få se Jesus, men texten säger, att <b>han hade fått svar av den helige Ande. </b>Hade han fått svar av den helige Ande, så synes därav klart, att han, enligt Malakis ord, hade begärt honom, vilket alla heliga i gamla testamentet gjorde.<br /><br />2) Gamla testamentets skrifter voro Simeon icke fördolda; han hade av Moses lärt, att Herren skulle uppväcka dem en profet av deras bröder (5 Mos. 18). Han hade av David hört, att sanningen låg i det fördolda. Han hade av profeternas skrifter förstått, att en skulle komma av Betlehem Efrata, som över hans folk Israel en Herre vara skulle. Och Malaki: Med hast kommande till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den i begären. Detta tillika med Andens egen omedelbara uppenbarelse hade väckt hos Simeon en innerlig åtrå att få se den tillkommande världens Frälsare.<br /><br />3) En fattig, syndig människa kan hava av Guds ord hört många hugneliga tidningar om Jesus, dem hon hjärtligen älskar och åstundade en gång få erfara, innan hon varder gående all världens väg; hon har under sitt mörka tillstånd och sin själsoro ofta ropat: Ack, att hjälpen komma måtte och att rättfärdighetens sol för mig vore uppgången med salighet under dess vingar! Ack, att mitt hjärta finge rätteligen se och omfamna honom!<br /><br />4) Gud hörer bön, därför kommer allt kött till honom. Han har själv bjudit alla världens ändar vända sig till honom, så skulle de varda saliga. Han låter sig ock se och finna av dem som söka honom. "De offer, som Gud behaga, är en bedrövad ande; ett bedrövat och förkrossat hjärta varder Gud icke föraktande." "Guds Ande styre vårt begär / att alltid hålla Jesus kär": låter så Jesus sig omfamna. "Är han vår förnöjelse och vi efter honom längta, nog lindrar han vårt kval och ve."<br /><br />5) Vad för en salig stund är det icke, att sålunda få se Jesus, få se ljus och salighet i Jesu nåd och förbarmande, få emottaga all hans förtjänst! "Om mina fel de vore ganska store, om syndens tal som sand i havet vore, så tog din Son dem alla uppå sig, och hans förtjänst tillägnar jag nu mig!" En sådan människa anammar Jesus så glad, så hon önskar den stunden vore henne den sista: "Nu låter du din tjänare fara i frid efter som du sagt haver. Ty mina ögon hava sett din salighet, vilken du berett haver för allt folk, ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris."<br /><br />6) Den som sålunda är i Jesus och Jesus i honom, den som sålunda fallit i Jesu famn och även fått Jesus i famnen, han far likafullt efter att i all sin tid ju längre ju mer "fatta Jesus, såsom han är fattad, till att känna hans uppståndelses kraft och hans pinas delaktighet, lik vorden hans död" (Fil. 3).<br /><br /><i>Säll den som haver Jesus kär</i><br /><i>och honom i sitt hjärta bär;</i><br /><i>ty ingen större hugnad är</i><br /><i>än hava Jesus hos sig när!</i><br /><i>Amen, ja, amen!</i>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-47275812876353752772024-01-22T13:47:00.002+01:002024-01-27T15:04:55.226+01:00Septuagesima - Guds godhet och stränghet<p><i>Högmässopredikan hållen 1756 i S:t Nicolai kyrka (Storkyrkan) i Stockholm, antecknad, renskriven och något bearbetad (med bl.a. med de anförda bibelspråken helt utskrivna) av stud. Magnus Orrelius.</i></p><div><b>I den store, treenige Gudens, Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen!</b></div><div><b><i><br /></i></b>INGÅNG<br /><br /></div><div><b><i>Vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give eder visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse edra förstånds ögon, att I förstå kunnen, vad hopp han haver kallat eder uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen!</i></b></div><div><b><br /></b></div><div>Då vi nu inför levande Guds ansikte äro komna tillsammans att med varandra överväga det stora ämnet, som dagens evangelium lägger oss för ögonen, och som blott och allenast i Andens ljus kan beskådas, nämligen att <b>arvet och livet det skänkes av nåde, </b> så låtom oss icke förgäta vad vi äro. Vi sjöngo nu på stunden och det med skäl: "Vårt förnuft förblindat är, / mörker all vår själ betäcker, / om din Ande ej är när / som nytt ljus i henne väcker." </div><div><br /></div><div>I en sådan belägenhet, vad står oss annat till att göra, än ropa och anhålla om nåd och förbarmande! <span style="font-style: italic; font-weight: bold;">Vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give eder visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse edra förstånds ögon, att I förstå kunnen, vad hopp han haver kallat eder uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen! </span><br /><br />Denna anförda bön är aposteln Pauli, och finnes antecknad uti hans sändebrev till de Efesier, kap. 1:17. där han hade att tala med dem om samma sak, som vi i dag ämna betrakta, nämligen <b>Guds barns arvs herrlighet. </b>Vi märka härvid 1) till vem han beder, 2) varom han beder, 3) för vilka han beder.<br /><br /><b>1) Han beder Gud, </b>som all nåd kommer av (1 Petr. 5:10), som är rik över alla dem, som åkalla honom (Rom. 10:12), av vilken all god gåva och all fullkomlig gåva kommer (Jak. 1:17). Han kallar honom <b>vår Herres Jesu Kristi Gud </b>och ger därmed tillkänna, att han såväl som de efesier och alla människor äro Herrens Jesu dyrt köpta och förvärvade egendom, och att han i tron erkände Jesus för sin egendomsherre; att han i gemenskap med sin Medlare och Överstepräst vågad träda fram inför det gudomliga Majestätet, Jesu Kristi Gud och vår Gud och andraga sitt åliggande. Han kallar honom jämväl <b>Herrlighetens Fader</b>, utmärkande därmed Guds stora egenskaper, att han är allvetande och vet vad vi behöva, innan vi bedja honom därom (Matt. 6:32), att han är <b>god, barmhärtig och nådig, </b>som vill svara förr än man ropar, och vill höra medan man ännu talar (Jes. 65:24), att han är allsmäktig och förmår rikligen göra över allt det vi bedja eller tänka (Ef. 3:20).<br /><br /><b>2) Varom </b>anhåller då aposteln hos denne högtbesuttne Guden? Jo, han beder <b>först</b> om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap, det är, om en levande insikt i Guds uppenbarade sanningar, hans heliga rättfärdighets och hans omätliga kärleks djup, och i försoningens hemlighet, vilket annars kallas att "känna sann Gud och den han sänt haver: Jesus Kristus" (Joh. 17:3), eller fullkomligt förstånd till att kunna besinna Guds hemlighet, både Faderns och Kristi (Kol. 2:2). <b>Därnäst </b>beder han om upplysta förståndsögon att förstå, till vad hopp man i evangelium blir kallad, och hur rik hans arvs herrlighet är i helgonen, det är, <b>om ett fast och osvikligt hopp att här i tiden</b>, ju längre ju mer, bliva delaktig av Guds natur (2 Petr. 1:4), ju längre ju mer få Guds beläte förnyat i själen (Ef. 4:23-24), ju längre ju mer bliva i samma beläte förklarad från den ena klarheten till den andra (2 Kor. 3:18), ju längre ju mer få erfara vad Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja är (Rom. 12:2), och att <b>efter tiden</b> bliva frälst till Guds himmelska rike, varest är glädje tillfyllest och ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen (Psalt. 16:11). Det är märkvärdigt, att då aposteln vill uppmana sina trogna efesier till att fara efter helgelse, utan vilken ingen får se Herren (Hebr. 12:14), så är han framför allting sorgfällig därom, att de måtte få en rätt upplysning och insikt i evangelii hemligheter, väl vetande att de omöjligen kunna ställas heliga, ostraffliga och obesmittade i Guds åsyn, om de icke bleve i tron grundade och fasta och orörliga från det hopp som i evangelium är (Kol. 1:22-23). Men han menar icke någon självtagen, död och kraftlös förnuftslärdom, utan en genom Guds Ande verkad livlig erfarenhetskunskap; därför beder han om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap. En utom den Helige Andes upplysning stadd människa förnimmer icke sådant. Den naturliga människans öga har icke sett, och hennes öra har icke hört, och i dess hjärta är aldrig uppstiget, vad Gud har berett dem, som honom älska; men de som hava fått den Ande, som är av Gud, de kunna veta, vad dem av Gud givet är, emedan Gud haver dem det uppenbarat genom sin Ande. (1 Kor. 2:9 m.m.)<br /><br /><b>3) </b>Vi märka vidare<b> för vilka </b>han anhåller om sådana stora saker, nämligen för de genom evangelii predikan till tron på Jesus omvända och med ett levande hopp redan begåvade Efesier. Han kallar dem helgon (v. 1), som fått syndernas förlåtelse och uti all visdom och klokhet blivit rundligen delaktiga av förlossningen genom Jesu blod (v. 7-8), som hade kommit till arvedelen (v. 11), som, sedan de trodde sanningens ord, deras salighets evangelium, voro beseglade med löftets Helige Ande (v. 13), för vilkas tro till Herren Jesus och kärlek till alla helgon han med skäl kunde tacka Gud (v. 15-16). För sådana beder han nu Gud om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap och om upplysta förståndsögon att kunna förstå, vad hopp han hade kallat dem uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen. Vi kunna därav se, vad för stora och otroliga Guds nåds rikedomar oss i Kristus äro skänkta och i evangelium uppdragna. "Herrliga ting varda i dig predikade, du Guds stad!" heter det om Nya testamentets församling (Psalt. 87:3), och om de orter, varest detta den salige Gudens herrliga evangelium antingen icke predikas eller i otro föraktas, heter det: "på jorden, där rätt ske skulle, göra de det ont är; ty de se icke Herrens herrlighet" (Jes. 26:10). Hade nu de efesier, som redan voro ljus i Herren (Ef. 5:8), av nöden att få visdomens och uppenbarelsens Ande till vidare och ymnigare förstånd och insikt i evangelii hemligheter; fast mer är nödigt för oss, som ännu till största delen äro, vad hjärtat vidkommer, stadda i ett gräsligt mörker och en gruvlig villfarelse, att bedja ljusets Fader om ögonsalva och den Helige Andes upplysning i så angelägna och till våra själars eviga välfärd oundgängliga lärostycken.<br /><br /><b>Bön. </b>Treenige, allsmäktige, majestätiske, barmhärtige och närvarande Gud, som är upprinnelsen och Fadern till all den nåd och herrlighet, varav jordens inbyggare såväl i gamla som isynnerhet nya testamentet bliva delaktiga: Sänd oss visheten ned av din heliga himmel och av din herrlighets säte; sänd henne, att hon är när oss och arbetar med oss, att vi må förstå vad dig täckt är; sänd ned din Helige Ande över oss arma syndare på denna stund, visdomens och uppenbarelsens Ande till din kunskap; och låt honom, som ifrån dina heliga sanningar aldrig söndras, i dag taga våra hjärtan om händer, uppenbara och förklara för dem dina outgrundliga nådesrikedomar; upplys våra förståndsögon, att vi må begripa och förstå, vad hopp du haver kallat oss uti, vad nåd, vad salighet och vad herrlighet du tillbjuder oss, och huru rik ditt arvs herrlighet är uti helgonen. Mildaste förbarmare, hör och gör detta! Vi nalkas allesamman din fotapall och såsom barn i tro och hopp bedja dig så om detta, som allt annat, vad oss är av nöden, med den bön, som din egen Son oss lärt haver: <b>Fader vår...</b><br /><br /><b>EVANGELIUM, <a href="http://www.bibeln.se/las/2k/matt#q=Matt+20%3A1-16">Matteus 20:1-16</a></b><br /><b><br /></b><b>Så se nu här Guds godhet och stränghet: stränghet på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du bliver i godheten. </b>Dessa å ena sidan ganska ljuvliga, men å andra sidan ganska förfärliga ord brukar Guds Ande genom aposteln Paulus uti sin epistel till de Romare (11 kap. 22 v.) om de till tron på Kristus omvända hedningarna, och om den genom otron avfallna judiska församlingen. Den senare hopen eller den judiska kyrkan hade nu ifrån utkorelsens tid länge varit en naturligt oljekvist i det sanna vin- och oljeträdet Jesus, men genom sitt andliga högmod, i det de förargade sig på hans ringa gestalt, då han i synlig måtto besökte detta sitt folk, och ville icke anamma honom för det han var, utan i sin otro och fiendskap mördade Livets Furste, blevo de avhuggna och söndrade, så att de ännu i dag äro såsom förskringrade får, de där ingen herde hava, och såsom borttorkade vinkvistar. Men hedningarna, som genom tron hade i de förras ställe blivit insatta i oljeträdet, stodo i det saliga tillståndet blott och endast genom tron och voro alltså i och för sig själva icke en hårsmån bättre än judarna; därför föranlåtes Guds Ande att genom Paulus förehålla dessa troende hedningar judarnas högmod och fall, att de icke måtte högmodas över sin lycka och falla i samma otros fördömelse. <b>Så se nu här Guds godhet och stränghet: stränghet på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du bliver i godheten; annars varder du ock avhuggen. </b>Att hela det mänskliga släktets både timliga, andliga och eviga väl beror blott av Guds nåd i Jesus, det lär vara en sanning som icke behöver vidlyftigt bevis. I Skriften finnas överflödiga vittnesbörd, som sätta denna eviga grundsanning i dagsljuset: <b>Av nåden ären I frälsta, </b>står det i Ef. 2:8. <b>Av Jesu fullhet hava vi alla fått, och nåd för nåd, </b>vittnar Johannes (Joh. 1:10). <b>Av Guds nåd är man det man är </b>(1 Kor. 15:10). Så har den evige och förbarmande hushållarens milda anstalt varit alltsedan den tid, då krafterna att fullgöra lagen och att därigenom bliva salig förstördes av våra första föräldrar i paradiset. Ty då Herren fastställde i fridens råd en nådens ordning till saligheten, haver Han ifrån den stunden beslutit allt under otro, på det Han skall förbarma sig över alla (Rom. 11:32). Så varder det ock i evighet förblivande, ty <b>Jesus Kristus är densamme i går och i dag och Han desslikes i evighet </b>(Hebr. 13:8). <b>Se här Guds godhet! </b><br /><br />Men vid åskådandet av dem, som icke bliva i denna godheten, blir man även varse denna grundsanningen: Guds heliga väsende är i även så hög grad strängt och rättfärdigt som det är barmhärtigt och nådigt; vill man icke omvända sig till nåden och därvid förbliva, <b>så haver han vässt sitt svärd och spänt sin båge och måttar till och haver lagt där dödliga skott uppå; sina pilar haver Han tillrett till att fördärva </b>(Psalt. 7:13-14). Varför ock de syndare som icke låta sig nöja åt hans godhet och nåd och som hava den minsta tillsats av någon egen förtjänst, varda såsom odugliga kvistar avskurna från den rätta stammen., och det endast därför, att de icke såsom fattiga i anden lita blott på nåd och bliva i godheten; ty när tron som allenast håller sig vid oljeträdet Jesus upphör, falla de därifrån; kvistarna bliva avhuggna för otrons skull (Rom. 11:29). <b>Se här Guds stränghet!</b><br /><b><br /></b>Detta ämnet vilja vi nu något närmare betrakta i anledning av denna dagens heliga evangelium, som med rätta må heta en klar spegel av både Guds godhet och stränghet; ty där förklarar vår prisvärdaste Frälsare, huru god Gud är emot dem, som bliva vid godheten, fastän de icke arbeta längre i hans vingård, än en enda timme, och även huru sträng Han är emot dem, som avfalla från godheten, oaktat de burit hela dagens tunga och hetta. Alltsammans gör Han till sin nåds förherrligande. Jesus styre våra hjärtan, tunga, öra, till att rätt vår gudstjänst göra, då vi beskåda<br /><br /><b>Guds godhet och stränghet</b><br /><b><br /></b><b>1) Strängheten på dem, som falla utur, och</b><br /><b><br /></b><b>2) Godheten på dem, som bliva i godheten</b><br /><b><br /></b>Men vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give oss visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse våra förståndsögon, att vi må förstå, vad hopp Gud haver kallat oss uti, och huru rik Hans arvs herrlighet är uti helgonen! Amen.<br /><br />Innan vi skrida till avhandlingen av den föresatta betraktelsen, är nödigt att göra några anmärkningar, som röra saken i gemen.<br /><br /><b>1. Anledningen, </b>som Jesus hade till denna evangeliska liknelsen, var denna. När han för sista gången for upp till Jerusalem, kom en rik yngling till Honom och sade: <i>Gode Mästare, vad skall jag göra, att jag må få evinnerligt liv?</i> (Matt. 19:16). Jesus svarade: <i>Vi kallar du mig god? Ingen är god, utom Gud allena; men vill du ingå till livet, så håll budorden, </i>dem Jesus även för honom upprepade; varpå ynglingen svarade: <i>allt detta haver jag hållit av min ungdom. </i>Då förde honom Jesus uppå lagens andlighet, sägande: <i>Vill du vara fullkomlig, så gå bort, sälj det du haver och giv de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen, och kom och följ mig. När den unge mannen hörde detta ordet, gick han bedrövad bort; ty han hade många ägodelar. Då sade Jesus till sina lärjungar: det är lättare, att en kamel går genom ett nålsöga, än att en rik kommer i Guds rike. </i>Detta förfärade lärjungarna ganska mycket, så att de sade: <i>Ho kan då varda salig? </i>Men Petrus tog sig därav tillfälle till en förfrågan, sägande: <i>Si, vi hava övergivit allting och följt dig, vad skola vi få därför? </i>Jesus svarar: evinnerligt liv, men, tillägger han, <i>många de främsta bliva de yttersta, och de yttersta de främsta; ty himmelriket är likt en husbonde, som gick ut bittida om morgonen till att lega sig arbetare i sin vingård. </i>Vi se alltså, att Petri fråga gav anledning till denna liknelse; varför ock Jesus i v. 16 drager samma slutsats därav, som han förut anfört i sitt svar på Petri fråga, nämligen att de yttersta varda de främsta, och de främsta de yttersta.<br /><br /><b>2. </b>Med det, att Jesus i sitt svar till den rike ynglingen säger, att ingen är god utom Gud allena, vill han icke allenast utmärka, att ingenting, utom Guds godhet allena, gäller till salighet för dem, som med den rike ynglingen stå utom all nådens delaktighet och lita på sin utvärtes ärbarhet och sina naturliga goda gärningar, utan ock såsom den enda salighetsgrunden beprisa Guds godhet för de själar, som med lärjungarna stå i nådens delaktighet, och varna dem för att i något mål vila på deras försakelse och andra gudaktighets övningar. Man finner härav, huru sträng denna liknelse är. Den angriper även deras hjärtans tankar och undervisar dem, vilka stå och länge hava stått i nådens tillstånd.<br /><br /><b>3. </b>Vi hava här en liknelse oss förelagd, vilken efter sakens natur icke kunde undgå att undvikas till alla de omständigheter, som i ty mål förefalla i det mänskliga levernet; men vi äga icke lov, att ur dess omständigheter draga flera slutsatser och lärdomar, än vad Jesus själv dragit därutur, nämligen att i Guds rike bliva ofta de yttersta de främsta och de främsta de yttersta, att många äro kallade, men få utvalda. Med alla liknelser har Jesus alltid velat lära oss något visst, vilket han ock själv merendels utmärkt, och då få vi icke taga mera därutur, än vad han i sin förklaring utsatt. Då t.ex. den otrogne gårdsfogden prisas, böra vi icke därutav sluta, att han gjort rätt emot sin husbonde; utan Jesus vill allenast därmed visa, att denna världens barn äro visare och mera sorgfälliga om sin lekamliga lycka för framtiden, än ljusets barn om sin andliga och eviga välfärd. Så är det ock med denna liknelsen. Här ådagalägges allenast "huru med Guds rike är fatt, / och huru han plägar löna, / icke efter världens sätt, / som arbetet så grant täljer, / utan efter nådens rätt, / den han allena utväljer." (1695 års psalmbok 202:12)<br /><br /><b>4. </b>Med vingården förstår Jesus himmelriket eller den stridande församlingen här på jorden, vartill han själv med en dubbel rätt är egendomsherren eller husbonden. Han har själv köpt den, då han trampade vinpressen allena och ingen av folken var med honom (Jes. 63:3). Han har själv byggt och planterat den (Psalt. 80:16, Matt. 21:33). Han har själv besått och vattnat den (Jes. 27:3). Han låter själv både nordan- och sunnanväder blåsa igenom den, att dess örter och druvor må drypa (Höga Visan 4:16), <i>och vad skulle han väl göra sin vingård, det han honom icke gjort haver? </i>(Jes. 5:2-4). Han betjänar sig väl av vingårdsmäns arbete till att planta och vattna den, men allt deras arbete är fåfängt, om han icke själv giver växten (1 Kor. 3:5-7). I hela denna Guds vingård är icke mer än ett enda vinträd, en enda rot och en enda stam, nämligen Jesus; alla de däruti insamlade syndare äro kvistarna i detta vinträdet, inympade telningar i denna stam. I anseende till, att dessa telningar växa eller icke växa, att dessa grenar bära, eller icke bära frukt, kommer Guds godhet eller ock stränghet att uppenbara sig och visa sin eftertryckliga verkan.<br /><br />Vi vilja i<br /><br /><b>FÖRRA DELEN</b><br />betrakta <b>Guds stränghet på dem som falla</b><br /><b><br /></b>Men alldenstund detta fall förutsätter, att de måsta hava varit stående, så är nödigt, att vi se till, <b>1) först, huru de kommit in i godheten, nåden eller vingården; 2) därnäst, huru de använt godheten och den undfångna nåden, </b>eller, som är detsamma, huru de arbetat i vingården, <b>3) äntligen, huru de genom nådens missbruk och förakt falla utur godheten, </b>och <b>4) sist, Guds stränghet på dem, som falla därutur.</b><br /><b><br /></b><b>1) </b>Vad det <b>första </b>beträffar, står det i evangelium, att <i>husbonden gick ut på torget till att lega sig arbetare i sin vingård. </i>Husbonden är Gud, den heliga Treenighet, Fadern, Sonen och den helige Ande (1 Tim. 3:15). Men, som sagt är, <i>i synnerhet medlaren emellan Gud och människor, den människan Kristus Jesus, vilken sig själv givit haver för alla till återlösen, att sådant skulle i sin tid varda predikat </i>(1 Tim. 2:5-6). <i>Ty Kristus är en trogen hushållare i sitt hus, vilket hus vi äro, om vi annars förtröstningen och hoppets berömmelse intill änden fast behålla, </i>skriver aposteln (Hebr. 3:2-6). <b>De lediga personer, </b>som han finner på torget, äro alla människor i hela världen, som i andlig måtto stå fåfänga och leva i sitt fåfängliga leverne efter fädernas sätt (1 Petr. 1:18), vilka så följa sina förfäders fotspår efter, att de till slut <i>fara efter sina förfäder och få aldrig se ljuset </i>(Psalt. 49:20). Icke äro de fåfänga i synden, <i>ty de göra sig mycken oro, de samla tillhopa och veta icke, ho det få skall </i>(Psalt. 39:7). De fråga icke allenast <i>vad skola vi äta? vad skola vi dricka? vad skola vi kläda oss med? </i>(Matt. 6:31-32), utan "de riva och fika efter världens ting, / deras håg han löper all världen omrking / och månde så tiden förhala" (1695 års psalmbok 380:3). De akta, vad jorden tillhörer, och bevisa därmed, att de hava buken för sin Gud, äro Guds fiender och stanna omsider i förtappelsen. I denna världens fåfängligheter slå de alltför fasta pålar ned; men i anseende till sina själars sanna och eviga välfärd stå de i ett dött och bekymmerslöst tillstånd. Deras sinnen och omtankar hava ännu icke blivit sysselsatta med Guds rikes göromål. Dessa går den evige förbarmaren ut att lega till arbetare i sin vingård. Fast djävulen inbillat dem bliva ägare av denna världens herrligheter och förmåner, om de gripa till de syndiga medel och utvägar, som ögonens begärelse, köttets begärelse och ett högfärdigt leverne ger dem vid handen (Matt. 4:9, Jak. 1:14), så söker dock den himmelske Fadern, <i>vars nåds rikedom är översvinnlig </i>(Ef. 2:7), att genom sina evangeliska sändebud medelst de dyraste och allrastörsta löften (2 Petr. 1:4) förmå och övertala människorna att gå <i>över ifrån mörkret och till ljuset, ifrån satans makt till Gud </i>(Apg. 20:18). Fördenskull går han beständigt människans hela livstid igenom och medelst evangelium tillbjuder usla syndare Jesus och alla nådesskatter i och tillika med honom. Han låter <i>förkunna människor, att alla allestädes skola bättra sig </i>(Apg. 17:30), och <i>besinna sig ifrån djävulens snara, i vilken de äro fångna efter hans vilja </i>(2 Tim. 2:25-26). Han lämpar sig häruti efter vars och ens själs huvudböjelse och synnerliga behov (Hes. 34:16).<br /><br />Till de <b>giriga </b>säger han: <i>Kom och följ mig, och du skall få en skatt i himmelen </i>(Matt. 19:21). <i>Församlen eder icke ägodelar på jorden, där mal och rost förtär dem, och där tjuvar gräva och stjäla, utan församlen eder ägodelar i himmelen, där varken rost eller mal fördärvar dem och där tjuvar icke gräva och stjäla </i>(Matt. 6:16-20). <i>Låten göra eder delaktiga av de heligas arvedel i ljuset </i>(Kol. 1:12), <i>av det oförgängliga, obesmittade och ovanskliga arv, som i himmelen till eder förvarat är </i>(1 Petr. 1:4).<br /><br />De <b>äregiriga </b>tilltalar han således: <i>Hållen icke mer av människors pris, än av Guds pris </i>(Joh. 12:43). <i>Vi tagen I pris av andra, och den pris, som kommer allena av Gud, söken I icke? </i>(Joh. 5:44). <i>Den sig berömma vill, han berömme sig därav, att han vet och känner mig, att jag är Herren, som gör barmhärtighet, rätt och rättfärdighet på jorden </i>(Jer. 9:23-24).<br /><br />De <b>vällustiga </b>övertalar han på följande sätt: begär icke mätta edra odödliga själars hunger med fåfängliga nöjen, och med den förlorade sonen fylla eder buk med svinadrav, utan <i>smaken uppå och sen huru ljuvlig Herren är </i>(Psalt. 34:9). <i>Alla I som törstiga ären, kommen hit till vatten; kommen hit och köpen och äten; kommen hit och köpen utan penningar och för intet både vin och mjölk; hören mig och äten det gott är, så skall eder själ fet varda i vällust </i>(Jes. 55:1-2). <i>Jag är livets bröd; vilken som kommer till mig, han skall icke hungra, och vilken som tror på mig, han skall aldrig törsta </i>(Joh. 6:35).<br /><br />Med ett ord: <i>Han kallar människorna till sin eviga herrlighet i Kristus Jesus </i>(1 Petr. 5:10), <i>till sin Sons Jesu Kristi vår Herres delaktighet </i>(1 Kor. 1:9), <i>till sitt rike och herrlighet </i>(1 Tess. 2:12), <i>till den lön som förehålles ovanefter i Kristus Jesus </i>(Fil. 3:14), <i>till evinnerligt liv </i>(1 Tim. 6:12), och <i>till att ärva välsignelse </i>(1 Petr. 3:9). Ty emedan han vet, att de, som till Gud komma skola, måste tro, att han lönar dem, som söka honom (Hebr. 11:6), emedan han har sig bekant, att människorna se efter lönen, v. 26, 35, och vanligen med Petrus fråga: <i>Vad skola vi få därför? </i>så lovar han dem <i>stor och mycken lön </i>(Hebr. 10:35, Matt. 5:12, Luk. 6:23), sägande: <i>Jag är din ganska stora lön </i>(1 Mos. 15:1). <i>Var trofast intill döden, så skall jag giva dig livets krona </i>(Upp. 2:10, Jak. 1:12). <i>Om du vill akta uppå mina bud, skall din frid vara såsom en vattuström och din rättfärdighet såsom havets väg </i>(Jes. 48:18). <i>Vänden eder till mig, så varden I saliga, alla världens ändar </i>(Jes. 45:22). <i>Kommen hit till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag vill vederkvicka eder, och I skolen finna ro till edra själar </i>(Matt. 11:28-29).<br /><br />Detta Guds utgående till att lega sig arbetare i sin vingård kallas hans <i>förekommande nåd, </i>emedan han förekommer människorna eller går syndare i förväg, då de <i>efter sina egna tankar </i>icke allenast <i>vandra, </i>utan ock<i> löpa sitt lopp, likasom en grym häst i striden </i>(Jer. 8:6) <i>på den väg, som icke god är </i>(Jes. 65:2), och ropar till dem: <i>Käre, håll dock stilla och löp icke så oförvägen </i>(Jer. 2:25). Betänk vadan du kommer och vart du far! Nåd är detta, och nåd genom Kristus, ty denna, såväl som andra Guds välgärningar, har han med sin fullkomliga lydnad och med sitt blodiga och bittra lidande dyrt förtjänat (Joh. 16:7-11), och således är det, i avseende på människan, en blott nåd, ja, en stor och oskattbar Guds nåd; ty hon har detta så mycket mindre förtjänt, som hon vore värd att i både tid och evighet kastas ifrån Guds ansikte. Sker alltså blott för Jesu skull och i kraft av det i honom med människosläktet knutna nådeförbundet (Psalt. 89:20-26) att Gud uppsöker vilsefarande själar och kallar till sig alla utom hans Sons delaktighet i mörker och eländighet stadda syndare. <i>Det är Guds nåd, hälsosam för alla människor, som lärer oss försaka all ogudaktighet och världslig lusta och leva tukteligen, rättfärdeligen och gudligen i denna världen </i>(Titus 2:11-12). Nåd är det, ty <i>Gud haver frälsat oss och kallat med en helig kallelse, icke efter våra gärningar, utan efter sitt uppsåt och nåd, den oss given är i Kristus Jesus för evig tid </i>(2 Tim. 1:9). Denna nåd är <i>var morgon ny</i>, och <i>Guds mildhet är det att det ännu icke är ute med oss</i> (Klag. 3:22-23).<br /><br />Är nu detta en nåd, en ovärderlig nåd, att bliva kallad till arbetare i Herrens vingård, står denna nåd oss ännu till buds, varför stå vi då fåfänga på torget? Varför trivas vi och bärga oss utom Jesu gemenskap en timme? Vi äro dock under vårt fåfänga leverne oroliga, missnöjda och såsom ett stormande hav, det icke stilla vara kan, vars vågor upphäva träck och orenlighet (Jes. 57:20-21). Därmed bedriva vi en dubbel synd: Jesus, som är<i> </i>en levande källa, övergiva vi och göra oss brunnar, ja, usla brunnar, ty de giva intet vatten<i> </i>(Jer. 2:13). Bättre är att arbeta i Herrens vingård, att hava delaktighet i de heligas arvedel i ljuset, att vara försatt i Guds älsklige Sons rike, där man har förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse (Kol. 1:12-14). Bättre är det att vara kommen till Sions berg, till levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till den otaliga änglaskaran, till de förstföddas församling, som i himmelen äro beskrivna, till Gud, som alla dömer, till de fullkomligen rättfärdigas andar, till nya testamentets medlare Jesus och till stänkelseblodet (Hebr. 12:22-24), där vi hava <i>en fri, öppen brunn emot synder och orenhet </i>(Sak. 13:1), där man får <i>ösa vatten med glädje utur hälsobrunnen </i>(Jes. 12:3), där <i>Jesu Kristi Guds Sons blod renar oss av alla våra synder </i>(1 Joh. 1:7), <i>där ingen innebyggare skall säga "jag är svag"; ty folket som därinne bor, skall hava syndernas förlåtelse </i>(Jes. 33:24), där man dagligen <i>får ny kraft, så att man kan löpa och icke uppgivas, vandra och icke trött varda </i>(Jes. 40:31). Är det nu så att vi i förliden tid hava förslitit vårt leverne på hedniskt sätt, då vi vandrat i lösaktighet, i begärelse, dryckenskap, frosseri och andra mörkrets gärningar (1 Petr. 4:3); finna vi, att det icke går an att tjäna två stridande herrar, Gud och mammon, Kristus och Belial, ack, så låtom oss nu utan förbehåll uppoffra oss åt Gud och bliva rättfärdighetens tjänare; att vi må varda heliga och få till ändalykt evinnerligt liv (Rom. 6:19-22). Komma vi till Jesus och taga på oss hans lustiga ok och lätta börda, så skola vi icke behöva stilla våra oroliga samveten eller, rättare sagt, förtjusa våra hjärtan med denna världens boleris vin, med själafördärvande tidsfördriv, den onda andens upptåg och djävulens väsende, som vi i döpelsen avsvurit; utan han skall vederkvicka oss, och vi skola finna ro till våra själar (Matt. 11:28-30).<br /><br />De som låta lega sig till arbetare i Guds vingård och låta övertala sig att icke längre hava delaktighet med de onyttiga mörkrets verk, utan vakna upp av synden och <i>stå upp ifrån de döda, så att Kristus får upplysa dem </i>(Ef. 5:11-14), de få öppnade ögon, att de kunna omvändas ifrån mörkret till ljuset och ifrån satans makt till Gud, till att få syndernas förlåtelse och lott ibland dem som helgade äro genom tron till Jesus (Apg. 26:18). <i>"Qvando Christus non intelligitur et agnoscitur, in secreto est; qvando autem agnoscitur, exit conducere", </i>säger Augustinus, det är: Så länge Kristus är okänd ibland folket, säges han vara borta; men då han börjar bliva bekant och känd, säges han gå ut och lega sig arbetare. Lega betyder alltså här att genom den evangeliska kallelsen <i>giva folket salighetens kunskap till deras synders förlåtelse </i>(Luk. 1:77), och betecknas därmed den upplysande nåden, som meddelas genom evangelium, varigenom man får kraft till omvändelse (Matt. 21:28-30); varpå sedermera följer, om denna nåd vederbörligen anammas, att Herren vidare förer syndaren in på kännedomen av sitt eget olyckliga tillstånd och låter honom efterhand, och under jämförelse emellan sig och Guds lags helighet, få se sitt djupa syndaelände och av den Helige Ande beredas till bättring och Jesu försonings grundliga betraktande, varmedelst han får kraft, att så fattig och usel han känner sig, och så ovärdig inför Gud han befinner sig, tro i ende Sonens namn och bliva i Kristus förvissad om sina synders förlåtelse; att anse Gud i Kristus för sin försonade Fader och igenfinna sitt förlorade barnaskap och barnarättigheter i Guds Sons mandoms anammelse, sin oskuld i Jesu heliga lydnad och vandel, sin andeliga rikedom i hans fattigdom, sin upphöjelse i hans förnedring, sin ära i hans smälek, sin försoning i hans död, sitt liv och sin rättfärdighet i hans uppståndelse, och sitt oförgängliga arv i hans himmelsfärd. Detta heter att av Gud bliva <i>pånyttfödd, </i>till Gud <i>omvänd </i>och i Jesu blod <i>rättfärdiggjord. </i><br /><i><br /></i>Ty i detsamma som evangelium hunnit med att fulleligen övertala och förmå ett människohjärta att låta tillägna sig Guds allmänna nådelöften och tillsägelse, att tro honom i Kristus vara mild och barmhärtig, och så tro, att allsingen annan värdighet och förtjänst finner därvid rum, än Guds Sons människoblivande, lydnad och lidande, uppståndelse och himmelsfärd, varvid man anser sig, i och för sig själv betraktad, för den allra ovärdigaste själ på jorden (1 Tim. 1:15), i detsamma, säger jag, som Guds Ande fått rycka undan hjärtat alla falska stöd och allt förlitande på egen eller andra människors visdom, makt och undfångna gåvor, så att blotta nåden i Jesus eller Jesu förtjänst och tillfyllestgörelse ensamt bliver hjärtats grundskäl, varför nåd hos Gud, frid med Gud och syndernas förlåtelse inför Gud kan erhållas; i det Jesus således blir själens högsta skatt och del, och hennes allt i alla, i det ögonblicket varder hon inympad i det sanna vinträdet Jesus, fäster sig vid honom genom tron såsom en gren vid stammen och suger sedan minutligen saft och kraft av honom; just då varder hon försatt i ett andligt arbete uti Herrens vingård i Jesu Kristi rike och är sedan med de andra kvistarna och i gemenskap med de övriga lemmarna i Jesu Kristi andliga kropp. Så länge hon nu bliver i Jesus och av hans fullhet och gudoms kraft hämtar allehanda, vad som till liv och gudaktighet tjänar, samt söker, ju längre ju mer, bliva delaktig av Guds natur och flyr världens fåfängliga lusta; så länge hon icke underlåter att av sin förbarmare dagligen tigga och emottaga nåd och syndernas förlåtelse, kraft och tillväxt, så bär hon frukt, ja, mycken frukt och går beständigt i utövning av det undfångna andliga livet samt tillväxer i alla stycken i honom, som är huvudet, Kristus, och varder omsider <i>en fullkommen man, den där är i Kristi fullbordiga ålders mått </i>(Joh. 1:16, 15:2-5, Ef. 4:13-16).<br /><br /><b>2) </b>Vi vilja nu vidare bese, huru dessa, som således hava anammat godheten, undfått nåden och trätt in i vingårdsarbetet, <b>använda godheten, </b>arbeta och förhålla sig. Här måste vi förut besvara en angelägen fråga, som så lyder: <b>hurudan är nödvändigheten för omvända själar att flitigt och troget arbeta i Herrens vingård, </b>eller, vilket är detsamma, <b>att vandra evangelium värdigt och fortgå i helgelsen? </b>Härvid är först att märka, att artikeln om rättfärdiggörelsen, som nu nyss blivit omtalad, är till sitt innehåll vida skild från läran om helgelsen. Den förra talar om nåd och syndaförlåtelse hos Gud, den senare om människans plikt och skyldighet att hålla och i kärleken fullborda lagen. Alltså är arbetet ganska nödvändigt i helgelsen; men till rättfärdiggörelsen fordras icke mer än Jesu tillfyllestgörande arbete, och å människans sida trons hunger och begär att därav bliva delaktig. Huru nödvändigt detta helgelsens arbete är, utvisar liknelsen om <i>vinträdet och grenarna </i>(Joh. 15). Grenarna måste vara av samma art och egenskap, som trädet, om de skola kunna bära så god frukt, att man av deras frukt må igenkänna dess godhet (Matt. 5:44-48, Joh. 13:34-35). Den gren som icke med goda frukter prisar vingårdsherrens flit och utvisar det ädla vinträdets goda egenskaper, den förtorkas och kastas i elden (Joh. 15:2-6). Alldenstund helgelsen är ett begrepp av alla både in- och utvärtes rörelser, som stämma överens med Guds lags föreskrift, så är det för det andra nödigt att med några ord omnämna <i>Guds heliga lag.</i><br /><i><br /></i>Densamma är hans i ordets uppenbarade heliga vilja, som lärer oss, vad vi böra både göra och låta, så i anseende till Gud, som till oss själva och till vår nästa. Lydnaden emot Guds lag och dess frivilliga efterlevnad är det närmaste ändamålet av återlösningsverket, av tron, nya födelsen och rättfärdiggörelsen; ty <i>Kristus Jesus gav sig själv för oss, på det han skulle förlossa oss ifrån all orättfärdighet, och rena oss sig själv ett folk till egendom, det sig om goda gärningar beflitar </i>(Tit. 2:4). <i>Göra vi lagen om intet med tron? Bort det! utan vi upprätta lagen </i>(Rom. 3:31). Lagen är ock, näst Jesu kärlek, för ett Guds barn den hungeligaste och käraste lära. Gud befaller och den trogna själen lyder av hjärtat; hennes nya liv är ett avtryck av lagen, och det gläder henne, att han är oombytlig och oupphörlig och nogräknad; ty den nya människan styres och ledes av sin förmyndare den helige Ande, som alltjämt böjer hjärtat till behag för lagen (Rom. 7:22, 1 Joh. 5:3). Därför beder och säger en pånyttfödd själ med David: <i>Lär mig, Herre, dina rätters väg, att jag må bevara dem intill änden </i>(Psalt. 119:33). <i>För mig på dina buds stig, ty jag haver där lust till </i>(v. 35). <i>Jag vill hålla din lag allestädes och evinnerligen </i>(v. 44). <i>Jag haver lust till dina bud, ty de äro mig kära </i>(v. 47). <i>De stolta hava deras begabberi av mig, likväl viker jag icke ifrån din lag </i>(v. 51). <i>Jag brinner innan för de ogudaktigas skull, som din lag övergiva </i>(v. 53). <i>Det är min skatt, att jag dina befallningar håller </i>(v. 56). <i>Jag skyndar mig och dröjer icke att hålla dina bud </i>(v. 60). <i>Jag håller mig till alla dem, som frukta dig och dina befallningar hålla </i>(v. 63). <i>Jag vill aldrig förgäta dina befallningar, ty du vederkvicker mig med dem </i>(v. 93). <i>Du gör mig med ditt bud visare, än mina fiender äro, ty det är evinnerligen min skatt </i>(v. 98). <i>Jag är lärdare än alla mina lärare, ty dina vittnesbörd äro mitt tal; jag är förståndigare än de gamla, ty jag håller dina befallningar </i>(v. 99-100 m.m.).<br /><br />Låtom oss nu bese, vad <b>arbete </b>en invånare i Guds vingård åligger att förrätta. Här får man å ena sidan se Guds stärnghet, och å andra sidan bliva varse människans naturliga oförmögenhet. Har du, min vän, stora förståndsgåvor, kvicka sinnen och arbetsamt lynne till skänks av din Skapare, så kom hit, här skall du få sysselsätta dig; men förgät icke Pauli tänkespråk, som i Guds vingård hade arbetat mer än någon annan (1 Kor. 15:10; 2 Kor. 11): <i>Vi äro icke,</i> säger han,<i> bekvämliga av oss själva något tänka, såsom av oss själva, men äro vi till något bekvämliga, så är det av Gud </i>(2 Kor. 3:5), <i>Gud måste verka både vilja och gärning; </i>men icke efter vår vilja, utan <i>efter sitt goda behag </i>(Fil. 2:13). <i>Han måste göra oss skickliga uti allt gott verk till att göra sin vilja och skaffa uti oss, vad honom täckeligt är genom Jesus Kristus </i>(Hebr. 13:21). <i>Vi äro allesamman, </i>genom syndafallet, <i>onyttiga vordna; ingen av oss är, som gott gör, icke till en </i>(Rom. 3:12). Men gå vi i Guds skola (Joh. 6:45) och begiva oss under den helige Andes upplysande, livgivande, ledande och tuktande nåd, så skall han lära oss allting (Joh. 14:26), och leda oss i all sanning (16:13). Han skall föra oss på en jämn väg (Psalt. 143:10) och isynnerhet skall han lära oss tro på Jesus (1 Kor. 12:3), <i>att vi genom tron hava liv i hans namn </i>(Joh. 20:31), då <i>allting är möjligt för dem som tro</i> (Mark. 9:23), så att de <i>förmå allting genom Kristus, som dem mäktiga gör </i>(Fil. 4:3), vilket ock är den enda orsaken, varför <i>man sjunger med glädje om seger i de rättfärdigas hyddor </i>(Psalt. 118:15).<br /><br />En arbetare i Guds vingård eller en rätt kristen tillkommer <i>1) att hava sitt högsta nöje, sin enda glädje och trevnad i Gud, och det beständigt och oupphörligt. </i>Det fördolda livet med Kristus i Gud, eller föreningen emellan Jesus och själen, tål icke, att man fördriver sin nådetid och söker sitt nöje i de skapade tingen och fåfängligheten; utan man suckar alltjämt: "Guds Ande styre mitt begär / att hålla Jesus endast kär." (1695 års psalmbok 349:3). Man sjunger av hjärtat med församlingen: "Låt ingenting vara mig så kärt, / som mig skall ifrån dig draga: / I alla mina dagar över allt det i världen är / skall du mig alltid behaga" (281:4). "Utan Jesus jag fördärvas, / utan Jesu nådesken / är mig allt till ångst och men. / Har jag Jesus i mitt hjärta, / si, så har jag glädjen all, / den mig evigt hugna skall." (141:2-3). En själ, som i Gud och i sin Frälsare besitter en så full glädje och förnöjelse, behöver så mycket mindre taga del i de ogudaktigas fördärvliga nöjen, som hon därmedelst skulle falla utur gemenskapen med Gud och förlora de själsförnöjelser som hon äger i Jesus (2 Petr. 1:5).<br /><br />En arbetare i Guds vingård tillhör <i>2) att förkunna dens dygd, som honom kallat haver av mörkret till sitt underliga ljus </i>(1 Petr. 2:9), att tala som man tror, fast man därför <i>varder svårligen plågad </i>(Psalt. 116:10), ty <i>med hjärtats tro varder man rättfärdig, och med munnens bekännelse varder man salig </i>(Rom. 10:10). En trogen själ påminner sig alltid Jesu ord (Matt. 10:32-33), och tilltalar sig själv med församlingen: "Bekänn dig uppenbarlig, / ty världen är så farlig"<i> </i>(1695 års psalmbok 116:6), väl vetande, att den, som hycklar med världen, han varder av världen bedragen. Nej, "ditt kors är all min ära / och din pina är min skatt, / ja, jag har mig föresatt, / att jag vill din smälek bära, / hellre lida allt förakt / än behaga världens prakt." (158:17). Hon måste låta sitt ljus lysa för människorna, emedan hon har sig bekant, att <i>ingen tänder upp ett ljus och sätter det under en skäppa, utan på en ljusastake, att det lyser alla dem, som äro i huset </i>(Matt. 5:15-16). Genom Jesus offrar hon alltid åt Gud lovoffer, <i>det är läpparnas frukt, de hans namn bekänna </i>(Hebr. 13:15). Hennes hjärta är så beständigt brinnande i lov och pris, som brännoffersaltaret i Jerusalems tempel, vars eld aldrig fick slockna, utan måste brinna både natt och dag. Hon måste uppoffra liv, ära och gods och allt, vad henne i världen kärast är, till Guds och sin Frälsares tjänst (Matt. 10:37-39); hon bjuder alltså till, att "söka Guds rike att föröka, / såvitt hon nånsin kan." (1695 års psalmbok 261:3). Hon har allvar, då hon med församlingen sjunger om sin Frälsare: "Allena är du min krona, / jag haver här ej mer, / för dig vill jag ej skona / vad gott du mig beter: / gods, liv och all välfärd, / fast mera är du värd, / det vill jag för dig våga, / allt dig till lov och pris." (345:3). Efter hon vet att skrymteri är den vederstyggligaste, farligaste och för Gud förhatligaste odygd, och att detsamma utövas icke allenast av skenhelgon, som visa sig heligare utvärtes, än de äro i hjärtat (Matt. 23:27-28), utan ock av dem, som tvärtemot Andens övertygelse i samvetet och Guds ords föreskrift visa sig utvärtes värre, än de äro invärtes, och ställa sig världen lika (Rom. 10:2), på det de icke må bliva hatade och förföljda och därigenom mista några jordiska fördelar (Joh. 12:42-43), <i>så flyr hon ock hemlig skam och far icke med falskhet, förfalskar heller icke Guds ord, utan med uppenbar sanning bevisar sig väl för alla människors samveten i Guds åsyn </i>(2 Kor. 4:2).<br /><br />En arbetare i Guds vingård åligger <i>3) att älska sig själv med en ordentlig kärlek och sin nästa såsom sig själv. </i>Självkärleken är människan medskapad och medfödd och behöver icke inplantas; men dess oordentlighet bör hämmas, så att man <i>mest </i>älskar Gud, det högsta goda, <i>därnäst </i>de förnuftiga kreaturen, människorna; <i>sedan </i>de oförnuftiga och allraminst de livlösa tingen. Gud allena tillkommer äran i och för allting (Psalt. 42:8). Är alltså äregirigheten en oordentlig självkärlek, den Gud aldrig kan lida (1 Petr. 5:5). Gud älskar människorna så, att han genom ny födelse, omvändelse, bättring, tro och helgelse vill hava dem alla saliga (2 Petr. 3:9, 1 Tim. 2:4). <i>Gå du och gör sammaledes. Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet. Omvänd dig av allt hjärta till Herren, din Gud. Och när du själv är omvänd, så styrk dina bröder. </i>Den som alltså icke med allvar söker sin egen själs välfärd, han älskar sig icke rätteligen själv och kan än mindre hava till sin nästa någon rättskaffens kärlek. Att av kristligt medlidande giva en hungrig mat, en törstig dricka, en naken kläder, och annat, vad en nödställd betarvar till sin timliga välmåga, är väl i sig självt gott och av Gud befallt; men i Herrens vingård är det icke något tillräckligt kärleksverk, emedan en kristen måste förnämligast förbarma sig över sin nästas andliga nödtorfter och därutinnan bispringa honom med nödig underrättelse, med uppmuntring till gudaktighet och annat sådant, varigenom hans själahunger kan stillas, hans andliga nakenhet betäckas och, med ett ord, hans eviga välfärd befordras. Därmedelst tjänar man Gud och sin nästa på en gång: ty Gud tjänas endast därmed, att man efter hans vilja söker främja sin egen och andras sannskyldiga och eviga välfärd (Jak. 1:27). Med ett ord: man bör älska människorna av hjärtat; <i>men kärleken vare utan skrymtan, hatande det onda, blivande vid det gott är </i>(Rom. 12:9). <i>Man bör icke älska med orden eller med tungan, utan med gärning och sanning </i>(1 Joh. 3:18). Älska själen, men hata <i>den besmittade köttets kjortel </i>(Jud. v. 23). Man älskar både hos sig och andra allt, vad Gud skapat och givit; men hatar djävulens verk, synden.<br /><br />En arbetare i Guds vingård får <i>4) icke gräva ned sitt pund, </i>utan det åligger honom att uppodla de honom av Gud förlänta gåvorna och sedan troget använda dem till Guds ära och människors sannskyldiga bästa; ty Herren fordrar sitt igen med ocker (Matt. 25:27). Ehuru vingårdsherren är en, och vingården är en, så äro likväl arbetarna många, arbetet mångfaldigt, ämbetena mångahanda och gåvorna mångahanda; var och en får nådelönen efter den trohet och flit, som han i sin gåva bevisar, och icke efter gåvornas storlek och myckenhet. Ingen Guds gåva bör aktas ringa. Ingen bör föraktas för sina ringa gåvor, icke heller någon upphöjas, som har dem större (Rom. 12:3, 16). <i>Ty uti var och en bevisa sig Andens gåvor till gagns </i>(1 Kor. 12:7). Dock har var och en lov att fara efter de yppersta gåvor, vilka äro <i>tron, hoppet och kärleken </i>(1 Kor. 12:31, 13:13). Det ligger sålunda en olika samt mer och mindre dryg plikt uppå var och en, allt eftersom hans ämbete eller pund fordrar och medgiver, men alla hava tron, hoppet och kärleken, rätthet och sanning att en gång göra reda för, ty vingårdsarbetarnas huvudregel är denna: <i>varen tjänstaktiga inbördes, var och en med den gåva som han haver fått, såsom goda den mångfaldige Guds nåds skaffare, så att Gud bliver ärad i allting genom Jesus </i>(1 Petr. 4:10-11). <i>Inbördes dragen varandras börda, och så fullborden I Kristi lag </i>(Gal. 6:2). <i>Allt vad I gören, det gören av hjärtat såsom för Herren och icke för människor, och veten att I av Herren skolen få arvedels lön </i>(Kol. 3:23-24). <i>Gören I det gärna, så varden eder lönt, men gören I det nödigt, så är eder dock arbetet befallt </i>(1 Kor. 9:17). <i>Evad I gören, så gören allt Gud till ära </i>(1 Kor. 10:31). <i>Allt vad I gören med ord eller gärning, det gören allt i Herrens Jesu namn, och tacken Gud och Fadern genom honom </i>(Kol. 3:17).<br /><br />På Herrens stora dag, då han fordrar sitt pund igen med ocker, bliver detta strängeligen efterfrågat, huru en överhetsperson efter sin höghet och makt, insikt och förmåga, såväl som en undersåte, har varit en trogen skaffare; huru en lärare, så väl som en åhörare, efter sitt förstånd, sin förmåga och sitt tillfälle har hushållat i sin Herres frånvaro med hans vingård. Skaffarna böra vara trogna, eller skola de icke se morgonrodnan. Gör räkenskap för ditt fögderi, för ditt pund, ditt ämbete, din höghet, din makt, ditt tillfälle, din ed, dina gärningar, dina kärleks- och barmhärtighetsverk, din rättvisa, din arbetsamhet, din kristendom, din kyrko- och nattvardsgång, din sång och dina böner, ditt döpelseförbund, din nådatid, ditt ombetrodda gods, din undfångna nåd; gör redo och räkning för alltsammans - så skall all världens domare säga en gång. Det gäller då icke indela människors gärningar i goda, onda och oskyldiga, ty vad som i Jesu namn och Gud till ära är gjort, det är gott, men allt det övriga är synd och för Gud en styggelse; d<i>en icke med mig är, </i>säger Jesus, <i>han är emot mig, och den icke församlar med mig, han förskingrar </i>(Luk. 11:23). Att hava varit till själen helbrägdagjord eller rättfärdigad och icke gripit till helgelsens verk eller utövning, det är synd (Jak. 4:17). Och att gripa till det verk, vartill man ännu icke är vuxen, det är oförstånd och förmätenhet (Joh. 13:36-38). <b>Se här Guds stränghet.</b><br /><b><br /></b>Emedan Gud, <i>som all nåd kommer av, måste välsigna oss med all andlig välsignelse i de himmelska ting genom Kristus, </i>om vi skola kunna arbeta i hans vingård och ärva välsignelse; emedan han verkar allting efter sin egen viljas råd och visar <i>sin översvinnliga stora kraft uti dem, som tro efter hans mäktiga starkhets verkan </i>(Ef. 1:11), så blir då frågan om arbetarna få nåd och nådegåvor, eftersom de arbeta, eller för det de arbeta? Härpå svaras: de få nåd till att arbeta eftersom de arbetat eller använt den redan undfångna nåden; ty <i>var och en som haver, </i>eller rätt använder, vad han fått, <i>skall varda givet, och han skall hava nog; men den som icke haver, det som han haver, skall ock tagas ifrån honom, </i>heter det av Jesu egen mun om tjänarna som hade fått, den ene fem, den andra två och den tredje ett pund och desamma väl eller illa använt (Matt. 25:14ff).<br /><br />Men ingen får nåd för det han arbetar; <i>ty är det av nåd, så är det icka av gärningarna, annars vore nåd icke nåd; är det ock av gärningarna, så är det icke nåd, annars är gärning icke gärning </i>(Rom. 11:6). <i>Det står icke till någon mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhärtighet </i>(9:16). Av nåd hava vi således synderna förlåtelse och av nåd hava vi även syndernas avlåtelse samt kraft till det andliga arbetets förrättande, och <i>av Guds nåd är jag det jag är, </i>säger Paulus (1 Kor. 15:10). Här få vi alltså igen två slags människor, som falla utur och förlora nåden, nämligen 1) dem, som anamma henne fåfängt, eller allsintet arbeta, och 2) dem, som arbeta och använda nåden, men vilja för sitt arbetes skull få mera nåd. Vi vilja alltså<br /><br />3) betrakta <b>benådade syndares fall ur godheten </b>eller nåden. Här få vi se något, som är förskräckligt, huru det är möjligt att mitt i nådens tillstånd göra det hiskligaste fall därutur. I vår evangeliska liknelse säges varken, att lärjungarna, till vilka Jesus talade, hade gjort eller skulle göra ett sådant fall, utan saken föreställes i och för sig själv utan tillämpning på någon viss person. Icke heller säges här, att någon syndare, som står i nåden, kan sådan som han då är i hast falla därutur; nej, det är något, som går förut och bidrager därtill, och varom vi tänka tala, då vi 1) beskåda dem, som allsintet arbeta, som icke låta tron vara beständigt verkande genom kärleken och goda gärningar. Att själar på detta sätt kunna falla ur nåden och godheten, därom övertyga oss Skriftens tydliga vittnesbörd, såsom Hes. 18:24. Paulus betygar (1 Tim. 1:19-20) att somliga hade bortdrivit ett gott samvete och därmed blivit skeppsbrutna i tron. Se ock Hebr. 6:4-6, 10:26-27. I 2 Petr. 2:20-22 talas om sådana, som, sedan de genom Herrens och Frälsarens Jesu Kristi kunskap hava undflytt världens orenlighet, hava åter bevevat sig däruti och blivit övervunna m.m.; därom talar ock Frälsaren själv (Joh. 15:1-15) och visar tillika, huru benådad själar falla utur nåden, då han säger: <i>Jag är ett sant vinträd och min Fader är en vingårdsman och I ären grenarna; den som bliver i mig och jag i honom, han bär mycken frukt, ty mig förutan kunnen I intet göra. </i>Och aposteln Petrus visar utförligt, i vad ordning en troende själ kan både stå och falla ur nåden: <i>Så läggen eder, </i>säger han, <i>nu därom all vinning, att I uti eder tro låten finnas dygd, och i dygden beskedlighet, i beskedligheten måttlighet, i måttligheten tålamod, i tålamodet gudaktighet, i gudaktigheten broderlig kärlek, i broderlig kärlek allmännelig kärlek; ty när dessa stycken äro rikligen när eder, så låta de eder icke finnas fåfänga eller utan frukt i vår Herres Jesu Kristi kunskap; men vilken denna icke haver, han är blind och ser intet och haver förgätit, att han var ren gjord av de synder, som han förr hade. Därför, käre bröder, läggen eder hellre vinning om, att I gören eder kallelse och utkorelse fast; ty om I det gören, så fallen I icke någon tid, ty i så måtto bliver eder rikeligen given ingången i vår Herres och Frälsares Jesu Kristi eviga rike </i>(2 Petr. 1:5-11), varav nog tydligen skönjes, att de själar falla ur nåden och godheten som icke iakttaga denna sin skyldighet, som glömma bort, att såsom fattiga syndare högt värdera nåden i Jesus, vilken nåd, hälsosam för alla människor, bör tukta och lära oss <i>att försaka all ogudaktighet och världslig lusta och leva tukteligen, rättfärdeligen och gudeligen i denna världen och i så måtto vänta det saliga hoppet </i>(Tit. 1:11-13); som förgäta, att de <i>efter honom, som haver kallat dem och är helig, skola ock vara heliga uti all deras umgängelse </i>(1 Petr. 1:15); <i>att vi, frälsta utur våra ovänners hand, böra tjäna Gud i helighet och rättfärdighet för honom i alla våra livsdagar </i>(Luk. 1:74-75), <i>att vårt samvete renas från de döda gärningar till att tjäna levande Gud </i>(Hebr. 9:14), <i>att synden icke bör vara väldig över dem, som äro under nåden </i>(Rom. 6:14); <i>att emedan Kristus haver lidit i köttet för oss, så skola vi ock väpna oss med det samma sinnet, och den tiden, som tillbaka är i köttet, icke leva efter människolusta, utan efter Guds vilja </i>(1 Petr. 4:1-2), <i>att han fördenskull är död för alla, att de som leva, skola icke nu leva sig själva, utan honom, som för dem död och uppstånden är </i>(2 Kor. 5:15), <i>att de äro Guds verk, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, till vilka Gud dem tillförne berett haver, att de uti dem vandra skola </i>(Ef. 2:10). De som sådant icke göra, de falla ur nåden och skola icke ärva Guds rike, varvid är att märka, det en sådan människas tröghet i sitt kristendomsarbete alltid förutsätter hjärtats avfall genom otro från nåden i Jesus; varför ock Paulus säger, att de Galater hade fallit ifrån nåden, <i>nåden nämligen till saligheten och helgelsen, </i>då de genom lagen tänkte varda rättfärdiga (Gal. 5:4), och han tillägger, att de hade mist Kristus, det är, kvistarna, de galater, hade fallit ur sitt vinträd Jesus Kristus; huru kunde de då annat än förtorkas och bliva utan frukt?<br /><br />Vi vilja då ock med några ord 2) tala om dem, som väl arbeta i vingården, men råka på den olyckliga tanken, att de med sitt myckna arbete förtjäna mycken nåd och belöning och stanna således uti ett andligt högmod, som gör dem nåden förlustiga. Om dessa talas egentligen i söndagens heliga evangelium under liknelse av dem, som <i>hade arbetat hela dagen. </i>Man medgiver snart nog, att de som med rika ynglingen vilja få nåd för de goda gärningar de gjort i sitt naturliga tillstånd, jämmerligen bedraga sig; men här går det ock längre: den som vill bliva saliga för de gärningar han gjort efter omvändelsen och uti nådens tillstånd, även han går miste om saligheten och blir, om han icke får ett annat sinne, utan tvivel förtappad evinnerligen. Om sådana säger Paulus, att <i>de bortkasta Guds nåd, </i>och att <i>Kristus är fåfängt död, om rättfärdigheten kommer av lagen </i>(Gal. 2:21); att <i>om de, som äro av lagen, äro arvingar, så är tron onyttig vorden och löftet är blivet om intet; ty det måste vara av tron, om det skall vara av nåd </i>(Rom. 4:14-16). De själar, som åstunda få nåd för sina gärningar, hava redan gjort ett förskräckligt fall; de hava redan glömt bort, vad de äro i sig själva, nämligen eländiga, all nåd ovärdiga, men ogunst, vrede och evig fördömelse värda syndare, om Herren skulle handla med dem efter deras egen förtjänst, fast de äro genom tron stadda i nåden; de hava förgätit, vad de förr voro, och vad de av sig själva även ännu äro. De hava upphört att besinna, att Gud är deras skapare, uppehållare, beskärmare, försörjare, återlösare och heliggörare, av vilken de hava sin varelse och sitt välstånd, sin salighet och sin helgelse, och vilken de äro skyldiga att lyda i allt, vad han påbjuder dem; och att om det vore möjligt, att de gjort allt, vad dem är bjudet, de likväl måste med rätta tillstå, att <i>de äro onyttiga tjänare, som allenast gjort det de voro pliktiga </i>och av honom haft nåd att göra (Luk. 17:10). De komma icke ihåg, att den, som något vill förtjäna, bör kunna göra något, vartill han förut icke varit förbunden. De hava förgätit, att de genom syndafallet blivit fördärvade och fördömelsen värda kreatur, som uti sina synder gjort Jesus Guds Son arbete och uti sina missgärningar gjort honom möda, innan han kunde utstryka deras överträdelser och glömma bort deras synder (Jes. 43:24-25). De hava övergivit att såsom barn enfaldigt emottaga nåden såsom nåd, och hava låtit <i>sina sinnen förvändas ifrån enfaldigheten i Kristus </i>(2 Kor. 11:3). De hava låtit otron förleda sig att träda från levande Gud, de hava vänt sina ögon ifrån Guds Lamm, som borttagit världens synder, och inpå sig själva, sin egen dygd, trohet, flit och arbete (Hebr. 3:12). De hava förkastat lagens andlighet och således upphört att vara andligen fattiga (Matt. 5:3), och därför hava de icke funnit sig föranlåtna att var dag <i>tröstligen framgå till nådastålen, för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid </i>(Hebr. 4:16). De hava <i>försummat Guds nåd och låtit någon bitter rot uppväxa </i>(12:15). De hava begynt <i>att upprätta sin egen rättfärdighet, och äro så icke Guds rättfärdighet undergivna </i>(Rom. 10:3). De hava förlorat den saliga insikten i de välsignade orden i Joh. 1:16: <i>Av Jesu Kristi fullhet hava vi alla fått, och nåd för nåd; </i>detta är ett felsteg emot rättfärdiggörelsens artikel.<br /><br />Men här torde det inkastet göras: <b>emedan ingen får</b> <b>dagspenningen för det han arbetar</b> <b>i vingården, månne man då icke får nåd och salighet för omvändelsens skull eller för ingången i vingården? </b>vartill svaras: dagspenningen gives icke därför att man blir omvänd och kommer i vingården; nåden gives icke därför att man genom tron kommer till Jesus; man kommer till Jesus i den avsikten att man må få del i den nåd och salighet, som redan i Kristus är både förvärvad och given och som i kallelsen tillbjudes åt var och en! Sålunda är ju omvändelsen av nåden, men icke nåden av omvändelsen. Sålunda är det av nåden man både kommer och får komma. Huru dåraktigt talade icke fariséen, när han sade: "jag är icke såsom andra människor!" Har man låtit föra sig ifrån satans makt till Gud, skulle man få något därför? Skulle Gud vara oss något skyldig därför att vi velat oss själva väl, vilken välvilja ock i evighet aldrig hos oss varit, så framt han icke hade uppväckt densamma genom sin kallande nåd? När husbonden i evangelium talar med de knorrande om dagspenningen, så ser han på vad han av nåd utlovade, när han legde dem; men de knorrande förgäta, vad för en stor nåd det var, att de sluppo in i vingården.<br /><br />Märkvärdigt är ock det, att dessa kalla sitt arbete för <b>tungt och långvarigt; vi, </b>säga de, <b>hava burit dagens tunga och hetta. </b>Så är det beskaffat med de själar som falla ur nåden: de leva icke mera av tron på blott nåd och barmhärtighet, följaktligen kan icke kärleken, trons följd och frukt, vara där; man vet ju att <b>kärleken är starkare än döden, </b>fördrager allting och förtröttas icke. <i>När vi älska Gud, så hålla vi hans bud, och då äro hans bud icke svåra att hålla </i>(1 Joh. 5:3). Men varest kärleken genom otro och avfall ur nåden har förkolnat, där får ondskan överhanden, och där förefaller utövningen av det goda så mycket tyngre och besvärligare. En sådan människas andliga arbetsdag eller levnad bliver henne svår, tung, tröttsam, tvungen, trälaktig; hon pustar och svettas under arbetet, ty hennes hjärta känner icke hugsvalelsen av Jesus, som gör oket lustigt och bördan lätt (Matt. 11:30). Så gick det Israel efter köttet, som i gamla testamentet under lagens ok bar dagens tunga och hetta och hade ingen lust till Guds lag efter den invärtes människan. Dessa gamla israeliter och deras vederlikar i nya testamentet utmärkas utan tvivel i evangelium med de knorrande, som kommo bittida om morgonen i vingården och där med olust och tungt sinne, men icke av allt hjärta och håg förrättade sitt arbete, utan torde hellre hava sett, att kristendomen icke hade så många skyldigheter med sig. Ett sådant deras förhållande är ett felsteg emot läran om helgelsen.<br /><br />Dessa bägge slags vingårdsarbetare, som för sitt dåliga förhållandes skull bliva utstötta och bortvisade, äro väl däruti varandra olika, att de förra falla i andlig lättja, <i>draga Guds nåd till lösaktighet </i>(Jud. v. 4), <i>låta den frihet, vartill de äro kallade, giva köttet tillfälle </i>(Gal. 5:13), <i>att därmed skyla ondskan </i>(1 Petr. 2:16), <i>begynna i Anden och lykta i köttet </i>(Gal. 3:3). De senare använda väl den undfångna nåden till helgelsens utövning; men bliva icke ståndande uti den frihet, med vilken Kristus dem friat haver, utan, i det de bliva lönsjuka och pocka på sin förmenta rätt, låta de på nytt sig fångas under träldomens ok och sätta mindre värde på den genom Kristus skedda förlossningen (Rom. 3:24, Gal. 5:1-2). Dock komma de däruti bägge överens, att de, såsom inympade grenar, icke bliva kvar i vinträdet Kristus Jesus, och av hans fullhet suga saft, liv och kraft; utan när de med förlorade sonen tagit ut sin lott, fara de bort i främmande land och förslösa densamma (Luk. 15). Att de väl <i>anamma ordet med glädje och tro till en tid; men då frestelsen påkommer, falla de därifrån </i>(Luk. 8:13), <i>att Kristus icke får bo i deras hjärtan, till dess de varda stadigt rotade och grundade i kärleken </i>(Ef. 3:17), <i>att de icke bliva i tron grundade, fasta och orörliga från det hopp, som i evangelium är </i>(Kol. 1:23), <i>att de icke så vandra i Herren Jesus, som de honom anammat hava och varda icke rotade och uppbyggda i honom samt fasta i tron och i henne rikligen tacksamma </i>(Kol. 2:6-7), <i>att de icke låta Guds frid förvara sina hjärtan och sinnen i Kristus Jesus </i>(Fil. 4:7), <i>att de icke låta sin tro förökas storligen, varav deras kärlek må överflöda inbördes </i>(2 Tess. 1:3). Osaligt folk, "utan Jesus de fördärvas" (1695 års psalmbok 141:2).<br /><br />Låtom oss nu betrakta<br /><br />4) <b>Guds stränghet på dem som således falla ur godheten och nåden. </b><i>Min vän, </i>heter det i evangelium, <i>var du icke överens med mig om en viss dagpenning? Ser du fördenskull illa ut, att jag så god är? Må jag icke göra uti mina ting vad jag vill och giva denne så mycket som dig? Tag det dig tillhör och gå din väg. </i>Här utmärker väl Jesus, huru Gud i det allrayttersta söker bringa sådana arma själar tillbaka på vägen till livet, i det han påminner dem, vad han i första kallelsen till nåden lovade, nämligen nådens dagpenning Jesus, och med honom alla av honom förvärvade nådeskatter, såsom syndernas förlåtelse, liv och rättfärdighet, den helige Ande, barnaskapet och det eviga arvet i himmelen. Han för dem till minnes, vad de tillförne trott, nämligen att han är god och vill skänka dem alltsammans för intet, om de bara vilja låta sig nöja åt hans nåd och såsom barn enfaldigt lyda honom; därför inlåter han sig med dem uti vänligt samtal: <i>Min vän, </i>säger han, <i>jag gör dig ingen orätt; ser du så illa ut, att jag så god är? </i>Är ditt hjärta så avundsjukt, att du missunnar andra åtnjutandet av min oförskyllda godhet? Kommer du icke ihåg, att du i förstone har fått erfara samma slags nåd och godhet, som nu vederfares dessa nykomna?<br /><br />Detta är ju ett bevis, att Herren på allt möjligt sätt söker föra dessa vilsefarande tillrätta; men då de utan återvändo vilja gå vilse och icke vilja låta omvända sig ifrån sin falska gudstjänst (Jer. 8:5), då de icke vilja anamma kärlek till sanningen, att de måtte varda saliga, <i>så sänder Gud dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen </i>(2 Tim. 2:10-11), så giver han dem <i>en lära, som intet god är, och de rätter, uti vilka de intet liv hava kunna </i>(Hes. 20:25), <i>så lämnar han dem uti deras hjärtans sinne, att de må vandra efter sitt eget råd </i>(Psalt. 81:13), <i>så ler han åt deras ofärd, låter dem äta deras väsendes frukt, och av deras råd mätta varda </i>(Ords. 1:26, 31), så säger han rent ut: <i>Tag det dig tillhör, </i>din förtjänta lön, <i>och gå din väg. </i>Men vad lön har väl en människa att vänta, som förkastar Jesus och nåden i honom? En förskräcklig lön. Det heter: <i>Den som bryter Mose lag måste dö utan barmhärtighet; huru mycket större näpst, menen I, förtjänar den, som Guds Son förtrampar och testamentets blod såsom orent aktar, genom vilket han helgad är, och försmädar nådens Ande? Ty vi känna den som sade: Hämnden är min, jag skall vedergälla det; och det är gräsligt att falla i levande Guds händer. </i>(Hebr. 10:28ff). Sådana stanna icke allenast under all den förbannelse, som lagen utropar över alla lagens överträdare, då det heter: <i>Förbannad vare den, som icke fullkomnar all denna lagens ord, så att han gör därefter </i>(5 Mos. 27:26), utan Guds vrede vilar dessutom över dem, för det att de icke tro Sonen (Joh. 3:36). Ty då de förakta Nya testamentets medlare, Jesus, och det enda offret och försoningsblodet, <i>står dem intet offer igen för synderna, utan en förskräcklig domens förbidelse och eldens nit, som motståndarna förtära skall </i>(Hebr. 10:26-27). Vad vill det då säga: <i>Gå din väg? </i>Det betyder, att de främsta bliva de yttersta; att de själar, som sätta den allraminsta förtjänst uti bättringens, trons och helgelsens ordning och verk, skola icke ärva Guds rike; att mången, som icke lyfter upp sina lata händer och trötta knän, bortsäljer med Esau sin förstfödslorätt (Hebr. 12:12,16), att många rikets barn varda utkastade i det yttersta mörkret (Matt. 8:12), att mången bröllopsgäst, därför att han inte är klädd i bröllopskläder, får höra de förskräckliga orden: <i>binden honom händer och fötter och kasten honom i det yttersta mörkret </i>(Matt. 22:11-13), att många <i>skola söka att ingå genom den trånga porten och skola dock icke kunna </i>(Luk. 13:24), att <i>många äro kallade men få utvalda. </i>Ty emedan de icke blivit utkorade genom <i>Andens helgelse till lydnad och Jesu Kristi blods stänkelse </i>(1 Petr. 1:1-2), "så måste de stå ute, de rätter ej njuta, som förr hade varit osparde" (G:la psalmboken 205:10). <b>Se här Guds stränghet.</b><br /><b><br /></b>För en sådan själ, som fallit ur godheten och nådens stånd, är det väl icke alldeles omöjligt, dock ganska svårt, att åter bliva upprättad. Omöjligt är det icke; ty <i>Kristus haver farit upp i höjden och haver fångat fängelset; han haver undfått gåvor för människorna, de avfälliga ock, att Herren Gud skall ändå bliva där, </i>skriver David (Psalt. 68:19). Därför säger Herren: <i>Vänd om, du avfälliga Israel, så vill jag icke vända mitt ansikte ifrån eder; ty jag är barmhärtig och vill icke vredgas evinnerligen. </i>(Jer. 3:12). <i>Vänden om, I Israels barn, I som avvikit haven </i>(Jes. 31:6). <i>Omvänd dig, Israel, till Herren din Gud, ty du är fallen för din misshandels skull </i>(Hos. 14:2). <i>Han vill icke att några skola förgås, utan att var och en vänder sig till bättring </i>(2 Petr. 3:9). <i>Ja, han svär vid sig själv: så sant som jag lever, jag haver ingen lust till den ogudaktiges död, utan att den ogudaktige omvänder sig ifrån sitt väsende och lever </i>(Hes. 33:11). Vi hava ock exempel i Skriften på sådana, som dels verkligen uppstått ifrån sitt fall, dels ock förmanas av Guds Ande att ofördröjligen uppstå, såsom David, Petrus och den förlorade sonen; men att det likväl håller ganska hårt för en sådan själ, innan on kan bliva omvänd och komma in på vägen tillbaka, därom vittnar många Skriftens språk. Aposteln Petrus betygar, att <i>det yttersta är värre vordet än det första, och det hade dem bättre varit att icke förstått rättfärdighetens väg, än, sedan de förstodo, vända sig ifrån det heliga budet, som de anammat hade </i>(2 Petr. 2:21, se ock Luk. 11:24-26). De kallas <i>två gånger döda </i>(Jud. v. 12), varmed deras stora obekvämlighet till det andliga livets återfående gives tillkänna. Sådana voro de Galater; varför ock Paulus betygar, <i>att han med ångest födde dem på nytt, till dess Kristus kom till stadga uti dem </i>(Gal. 4:19). Herren betygar själv, att sådana avfallna barn i visst mål äro värre än oxar och åsnor (Jes. 1:2-4). Varför ock Paulus beder Timoteus mycket varsamt bestraffa sådana,<i> om</i>, säger han, <i>Gud en gång ville giva dem bättring, till att förstå sanningen och besinna sig ifrån djävulens snara, av vilken de äro fångna efter hans vilja </i>(2 Tim. 2:25-26). <i>Ve dem, </i>säger Herren, <i>att de ifrån mig vika; ty de måste fördärvade varda, efter de äro ifrån mig avfälliga vordna </i>(Hos. 7:13). Och må de väl se till, att icke Guds hotelse genom David drabbar dem: <i>Mitt folk hörer icke min röst, och Israel är icke om mig. Så haver jag lämnat dem uti deras hjärtans sinne, att de må vandra efter sitt råd </i>(Psalt. 81:12-13). <b>Så se då ock här Guds stränghet!</b><br /><b><br /></b>Därför:<br /><br />"Giv nu väl akt, att lampan icke slocknar, / och syndens moln ej över själen tjocknar. / Och när du faller, statt strax upp igen / och löp till Gud, som till din bästa vän." (G:la psalmboken nr 409 v. 14).<br /><br />Vi gå nu till vår betraktelses<br /><br /><b>SENARE DEL </b>och beskåda<br /><b>Guds godhet på dem som bliva i godheten.</b><br /><b><br /></b>Härvid hava vi, för större redighets skull, nödigt att märka<br /><b>1) Vad det är att bliva i godheten </b>och<br /><b>2) Guds godhet på dem som däruti förbliva.</b><br /><b><br /></b>1) Med Guds godhet förstås Guds eviga beslut att av blott nåd i Kristus och allena för Kristi dyra förskyllans skull var god och mild mot alla syndare, tillbjuda dem nåd samt göra dem saliga, som anamma och använda nåden efter Guds förordnande. Denna Guds godhet kallas annars Guds kärlek (Joh. 3:16, 1 Joh. 4:9-10), Guds innerliga barmhärtighet (Luk. 1:78) och Guds nåd som i Kristus är given (2 Tim. 1:9, Tit. 2:17). Och att bliva i denna godhet är detsamma som att förbliva i Jesus eller i tron på honom, vilket av följande och flera Skriftens språk klartligen märkes (Rom. 11:20: <i>Du är ståndande genom tron</i>). Tron är alltså det medel, som förbinder människans uselhet, elände och ovärdighet med Guds godhet, nåd och barmhärtighet i Kristus Jesus. O! ett saligt men ock för det naturliga förnuftet obegripligt möte! En fattig syndare nalkas Gud, över allt välsignad i evighet. Detta nalkandet, denna tro är kristendomens början, medelpunkt och ände. Utan densamma är omöjligt, att en människa med sin bättring och helgelse kan komma till Gud och nalkas Gud (Hebr. 11:6). <i>Ty allt som icke går av tron, är synd </i>och alltså en styggelse i Guds ögon (Rom. 4:23). Tron är verkande genom kärleken (Rom. 5:6) och kärleken är lagens fullbordan (Rom. 13:8). Alltså, när en själ förbliver i tron, så förbliver hon ock i kärleken och sålunda i Guds godhet.<br /><br />Denna tro, som uti och hos en syndare åstadkommer så herrliga ting och saliga verkningar, är alltså värd att något nogare av oss skärskådas. Vi märka<br />1) vad tron är,<br />2) varifrån hon har sin upprinnelse,<br />3) hennes föremål,<br />4) hennes innehavare och<br />5) hennes verkan och närmaste påföljd.<br /><br />Betrakta vi 1) <b>trons egentliga art och beskaffenhet, </b>så finna vi, att hon, efter Guds Andes egen beskrivning (Hebr. 11:1) <i>är en viss förlitelse på det som man hoppas, och intet tvivla om det man icke ser. </i>Tron är en <i>viss</i> tillförsikt, en <i>viss </i>förtröstan och en<i> viss</i> tillit till Gud om det som han i sitt ord sagt och lovat, vilket ger tillkänna, att hon är ett Guds verk i själen, såsom det ock heter: <i>Det är Guds verk, att I tron på den han sänt haver </i>(Joh. 6:29, Kol. 2:12). <i>Vi tro efter Guds mäktiga starkhets verkan, </i>säger Paulus om sig och andra trogna (Ef. 1:19), ty en naturlig människa vet icke fridens väg (Rom. 3:17), ser icke Herrens härlighet (Jes. 26:10), är ostadig i alla sina vägar och såsom ett stormande hav, det icke stilla vara kan (Jes. 57:20-21, Jak. 1:6-8). <i>Var och en tyckes väl hans vägar rena vara, men Herren allena gör hjärtat visst </i>(Ords. 16:2). Tron är en otvivelaktighet, likasom otron består uti tvekan och ovisshet om sannfärdigheten och pålitligheten av Guds ord och löften. Om Abraham säges det, att han icke tvivlade på Guds löfte med otro, utan var stark i tron, givande Gud ära, och var fullviss därpå, att den som lovade, han var ock mäktig det att hålla (Rom. 4:20-21). Tron har att göra med osynliga och frånvarande ting, som Gud till människors bästa antingen redan gjort eller hädanefter lovat göra (1 Kor. 2:9). Men till denna saliggörande tro fordras <i>tillräcklig kunskap</i> och upplysning om de tings beskaffenhet, som man skall tro, samt en <i>gudomlig övertygelse</i> att det i sanning så förhåller sig, och äntligen<i> tillämpning</i> på människan själv att det hör henne i synnerhet till.<br /><br />Här av är det då lätt att finna 2) <b>varifrån tron har sin upprinnelse </b>och vem som är hennes upphovsman, nämligen Gud, den heliga Treenighet, och i synnerhet den Helige Ande, som därför kallas <i>trons Ande </i>(2 Kor. 4:13). <i>Vad intet öga sett och intet öra hört och i ingen människas hjärta uppstiget är, det haver Gud berett dem, som honom älska; men oss haver Gud det uppenbarat genom sin Ande, </i>skriver Paulus (1 Kor. 2:9-10). <i>Ingen känner Sonen utom Fadern, och ingen känner heller Fadern utom Sonen, och den Sonen vill det uppenbara </i>(Matt. 11:27), vilken uppenbarade kännedom är ett och samma, som en sann och levande tro (Matt. 16:17, Joh. 17:3). Denna tro håller Gud alla före (Apg. 17:31) genom evangelii predikan, <i>ty huru skola de tro honom, som de hava intet hört av, och huru skola de höra utan predikare? Tron är av predikan, men predikan genom Guds ord. </i>(Rom. 10:14,17). Att det är evangelii predikan, varmedelst tron verkas i åhörarnas hjärtan, visar Paulus, då han i v. 15 säger: <i>Huru skola de predika utan de varda sända att frid förkunna? </i>Och i Joh. 4:50 heter det: <i>Och mannen trodde orden. </i><br /><i><br /></i>Här får man igen 3) <b>trons föremål, </b>nämligen medlaren Jesus Kristus, som stiftat frid emellan Gud och det i Adam avfallna människosläktet, som förvärvat oss den salighet, som Gud oss <i>i tillkommande tid skulle bevisa genom sin mildhet över oss i Kristus Jesus </i>(Ef. 2:7). denna frid <i>bebådas genom evangelium både dem, som nära, och dem, som fjärran äro </i>(Ef. 2:17, Apg. 10:36). <i>Jag skall skapa utvidgade läppar, säger Herren, de som predika skola: frid, frid, både dem som fjärran och dem som vid handen äro </i>(Jes. 57:19), varför ock själva predikan och budskapet kallas fridens evangelium (Ef. 6:15). Denna fridsbebådelse vill säga en allmän syndaförlåtelses förkunnelse genom Jesus (Apg. 13:36), vilken grundar sig därpå, att <i>Herren har kastat allas våra synder på honom, </i>såsom vår borgen (Jes. 53:6), <i>på det vi skulle frid hava </i>(Jes. 53:4,5,10), och att när han sedan tog denne vår löftesman <i>utur ångest och dom </i>(Jes. 53:8, Apg. 8:33), så rättfärdigade han honom i allas vår stad och ställe (1 Tim. 3:16, Rom. 5:18-19), och uppväckte honom ifrån de döda samt gav honom herrlighet, på det vi <i>skulle hava tro och hopp till Gud </i>(1 Petr. 1:21). I anseende till denna skedda försoning förebrår Gud icke människorna deras synder, utan beder dem, att å deras sida bliva med Gud försonta (2 Kor. 5:19-20). Detta är det man bör tro; detta är trons föremål; och "den detta tror, / han trygger bor / och varder salig" (G:la psalmboken 238:8).<br /><br />Vad 4) <b>trons innehavare </b>vidkommer, så är det en i sig själv fattig syndig människa, som icke äger något företräde och icke någon förmånsrättighet till något gott hos Gud framför andra, för det att hon tror; ty hennes enda förtjänst och vad hon har att bygga på, är endast det, att Kristus med sin görande och lidande lydnad fullbordat lagen, vilket icke allenast är skett i hennes utan ock i alla människors ställe (1 Joh. 2:2, Kol. 1:20). Skillnaden emellan en troende och en otrogen själ består förnämligast däruti, att den förra vandrar i ljuset, vet och tror, att <i>Kristus är visserligen världens Frälsare </i>(Joh. 4:42, 1 Joh. 4:14), <i>att han av Guds nåd smakat döden för alla </i>(Hebr. 2:9) och alltså för henne i synnerhet (Gal. 2:20), Men den senare vandrar ännu i mörkret, ser icke Herrens härlighet och vår Guds salighet (Jes. 26:10, 52:10). Den förra ser sin rättfärdiggörelse i Jesus (Jes. 53), prisar Herrens ord, som förkunnar henne en sådan salighet (Apg. 13:47-48), och har genom tron ett rengjort hjärta och samvete ifrån de döda gärningar (Apg. 15:9, Hebr. 9:14). Ja, henne tjäna alla ting till det bästa (Rom. 8:8). Men den senare behåller sitt fördömande samvete (Joh. 3:18), vilket uttyder allting till det värsta (Vish. 17:10,13), så att han i sin otro förvänder för sig de herrligaste nådemedlen, döpelsen, evangelium, nattvarden o.s.v. till idel lag och fördömande medel, emedan han i sitt samvete <i>håller sig ovärdig till evinnerligt liv </i>(Apg. 13:46).<br /><br />5) <b>Trons verkan och påföljd, </b>som vi även med några ord vilja omtala, är kärleken till Gud och till alla människor (Gal. 5:6), eller en sann helgelse, som utan avseende på egna gärningars förtjänst av blotta nåd och endast för Kristi skull förväntar det eviga livet (Rom. 6:22-23). Kärleken gör allting oförskyllt. Varest brist är på kärlek, där är förut brist på tro och hopp, emedan en oskrymtad kärlek är trons och hoppets rätta följd och verkan (Kol. 1:4-6, 1 Petr. 1:21-22). När <b>tron, hoppet och kärleken, </b>de tre yppersta gåvor som utgöra en sann kristendom (1 Kor. 13:13, 1 Tess. 1:3), blomstra i en församling, då är densamma byggd på hälleberget, och <i>helvetets portar varda henne icke övermäktiga </i>(Matt. 16:18). <i>Ty ett trefalt rep går icke lätteligen sönder </i>(Pred. 4:12). Tron och hoppet äro ett gott träd som icke kan bära ond frukt; men det måste vara <i>en fullkomlig tro </i>(Hebr. 10:22), <i>ett fullkomligt och levande hopp </i>(1 Petr. 1:3,13). Tron renar hjärtat (Apg. 15:9), borttager egen berömmelse (Rom. 3:27), upprättar laglydnaden (Rom. 3:31), giver den helige Ande (Gal. 3:2, Joh. 5:4), lider icke personers anseende (Jak. 2:1), men hoppet väntar det tillkommande goda med tålamod (1 Tess. 1:3, Rom. 8:25), beveker människan att fara fort i helgelsen (1 Joh. 3:2-3, 2 Kor. 7:1), borttager människofruktan (Psalt. 56:4-5, 112:7-8), är rik på goda gärningar (1 Tim. 6:17-19), giver styrka (Jes. 30:15), och frimodighet (2 Kor. 3:12), att försaka det jordiska och fara efter det himmelska (Jes. 40:31, Fil. 3:13-14, 20), varav är lätt att sluta, att ju rättare man är i tron, och ju fastare i hoppet, desto mer brinnande och bättre rotad är man i kärleken; och tvärtom: att såsom man tror och hoppas, så lever man ock; den som lever illa, han tror och hoppas illa, och tvärtom. <i>De som tron bevara äro ett rättfärdigt folk </i>(Jes. 26:2). För hoppets skull lägger man sig vinn om att alltid <i>hava ett obesmittat samvete inför Gud och inför människor </i>(Apg. 24:15-16).<br /><br />Att bliva i godheten och stå i nåden är alltså icke annat, än att genom kunskapen på allt gott, som vi hava i Kristus Jesus, låta tron och hoppet <i>vara i sig kraftig och levande</i> (Filem. v. 6), <i>att genom tro och hopp till Gud göra sina själar kyska i sanningens lydnad </i>genom Anden till oskrymtad broderlig kärlek (1 Peter. 1:21-22), att, av tron rättfärdiggjord, <i>hava frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus och berömma sig av hoppet, som vi hava till den herrlighet, som Gud giva skall </i>(Rom. 5:12), <i>att vara uppfyllda med all fröjd och frid i tron och genom den Helige Andes kraft hava ett fullkomligt hopp </i>(Rom. 15:13), som gör att man är glad och salig (Rom. 8:24, 12:12), att i Anden genom tron vänta den rättfärdighet, som man hoppas skall, och låta samma tro vara verkande genom kärleken (Gal. 5:5-6), att vara verkande i tron, arbetande i kärleken och tålig i hoppet (1 Tess. 5:3), att vara <i>iklädd trons och kärlekens kräveta och hava salighetens hopp för en hjälp </i>(1 Tess. 5:8), att uppbygga sig på sin allraheligaste tro genom den Helige Ande samt behålla sig i Guds kärlek och vänta efter vår Herres Jesu Kristi barmhärtighet till evigt liv (Jud. v. 20-21), att genom trons och sanningens kunskap, i hoppet till evinnerligt liv, låta föra sig till gudaktighet (Tit. 1:1-2), att <i>växa till i alla stycken i honom som är huvudet, Kristus </i>(Ef. 4:5), särskilt i tro, hopp och kärlek (1 Kor. 13:13), på det man må veta vad oss av Gud givet är (1 Kor. 2:12), att <i>känna Kristi kärlek, den all kunskap övergår, på det man må varda uppfylld med allehanda Guds fullhet </i>(Ef. 3:10), att äga en evig tröst och ett gott hopp genom nåden och låta Gud hugsvala sitt hjärta, och styrka sig uti all lärdom och goda gärningar (2 Tess. 2:16-17), att intill änden fast behålla icke allenast tron och trons förtröstning, utan ock hoppet och hoppets berömmelse (Hebr. 3:6,14; 6:11) och i tron och hoppet vandra värdeligen för Gud, som haver kallat oss till sitt rike och herrlighet (1 Tess. 2:12), Fil. 3:14, 20-21), <i>att försaka all ogudaktighet och världslig lusta och leva tukteligen, rättfärdeligen och gudeligen i denna världen och vänta det saliga hoppet, den stora Guds och vår Frälsares Jesu Kristi herrliga uppenbarelse </i>(Tit. 2:12-13), <i>att alltid vara redobogen till att svara var och en som begär skäl till det hopp som i oss är </i>(1 Petr. 3:15), <i>och hålla hoppets bekännelse ovikligen </i>(Hebr. 10:23), varmed man giver tillkänna det man föraktar alla världsliga fördelar och endast traktar efter det riket, som icke kan bäva (Hebr. 12:28, Jak. 2:5). Efter då en sådan fullkomlig tro, ett så fast hopp och en brinnande kärlek fordras av alla dem, som vilja få det <i>utlovade arvet </i>(Hebr. 6:12) och <i>den lön, som förehålles ovanefter av Guds kallelse i Kristus Jesus </i>(Fil. 3:14), så är visserligen nödigt, att vi dagligen bedja med församlingen: "På denna dina stora nåd vill jag mitt hopp då fästa; lär mig att vandra i ditt råd, vänd allting till det bästa. / Min svaga tro giv större kraft, / giv kärlek mer, än jag har haft, / till Gud och till min nästa." (G:la psalmboken nr 388:11).<br /><br />Till uppmuntring härutinnan vilja vi nu till slut med några ord omtala<br /><br /><b>2) Guds godhet på dem, som bliva i godheten,</b><br /><b><br /></b>och det i så måtto, att vi 1) beskåda, huru Guds godhet bevisar sig emot dem först här i tiden och 2) sedan, huru den utbreder sig över dem efter tiden.<br /><br />Men när vi nu<br /><br />1) tala om <b>den godhet som vederfares hans trogna här i tiden, </b>och då husbonden i evangelium frågar: <b>ser du fördenskull illa ut, att jag så god är? </b>så menas icke den allmänna nåd och godhet, som Herren i naturens rike bevisar alla sina skapade varelser i allmänhet och människor i synnerhet, även de ogudaktigaste, vilken godhet har för ändamål att locka dem att taga del i de himmelska gåvor och nådeskatter. Denna godhetens missbrukare bestraffar aposteln Paulus eftertryckligen, då han säger: <i>Föraktar du Guds godhets, tålsamhets och långmodighets rikedomar, icke förstående, att Guds mildhet lockar dig till bättring? </i>(Rom. 2:4), varav man ser orsaken, varför de ogudaktigaste vanligen allramest bliva med lekamliga välgärningar överhopade (Joh. 24:7, 15), nämligen att de därigenom måtte dragas till den gode Gudens närmare kännedom (Apg. 14:17) och ifall det slår fel, att de icke på yttersta dagen må i någon måtto kunna skjuta skulden på Gud därför att de bliva förtappade (Rom. 1:19-20).<br /><br />Men vi tala nu egentligen om den nåd och godhet, vilken Gud i andlig måtto bevisar dem, som anamma nåden i Kristus, däruti tillväxa och till änden förbliva. Den första godheten han dem i tiden bevisar, är den, att han i dopet sätter dem i sin vingård och upptager dem till sina barn och arvingar (Gal. 3:26-27), Rom. 8:17), och om de genom eget eller, som merendels sker, andras förvållande falla av och bliva odugliga grenar i det sanna vinträdet, så bevisar han dem sedan den stora välgärningen, att han på nytt gör dem bekväma till att <i>varda delaktiga i de heligas arvedel i ljuset </i>(Kol. 1:12), och till <i>sin Sons Jesu Kristi delaktighet </i>(1 Kor. 1:9). Följa de denna hans nåds kallelse, så upplyser han dem deras förstånds ögon, <i>så att de kunna förstå, vad hopp han haver kallat dem uti, och hur rik hans arvs herrlighet är uti helgonen </i>(Ef. 1:18). Fatta de därigenom det fasta beslut, att de vilja träda tillbaka in i Jesu gemenskap, såväl här i lidandet, som där i herrligheten (Rom. 8:17, 2 Tim. 2:11-12), så uttager han dem verkligen genom nya födelsen <i>ifrån mörkrets väldighet och försätter dem uti sin älsklige Sons rike, i vilken de hava förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse </i>(Kol. 1:13-14). Nu bliva de rätta deltagare uti de trognas arvedel (Apg. 26:18, 20, 32). Och om de troget använda denna oskattbara nåd samt söka att däruti vara rotade och grundade (Kol. 1:23), så varda de ock <i>beseglade med löftets Helige Ande, vilken är deras arvs pant till förlossningens dag </i>(Ef. 1:13-14, 4:30). Densamme Anden <i>leder dem i all sanning </i>(Joh. 16:13), <i>driver dem till allehanda goda gärningar, samt vittnar med deras anda, att de äro Guds barn och arvingar, ja, Kristi medarvingar, </i>till vilken herrlighet de komma, om de annars lida med Kristus (Rom. 8:14-17). De som således en liten tid lida med Kristus, dem styrker, stödjer och stadfäster han (1 Petr. 5:10), så att deras <i>bedrövelse, den dock timlig och lätt är, föder i dem en evig och över all måtta viktig herrlighet </i>(2 Kor. 4:17). Ja, han gör dem <i>skickliga uti allt gott verk </i>till att göra sin vilja, och <i>skaffar uti dem vad honom täckeligt är genom Jesus Kristus </i>(Hebr. 13:21). Han <i>helgar dem överallt </i>(1 Tess. 5:13), <i>förvarar dem utan synd </i>(Jud. v. 24) och omsider <i>frälsar dem till sitt himmelska rike </i>(2 Tim. 4:18), där han skall uppfylla all deras nödtorft <i>efter sina rikedomar i herrligheten genom Jesus Kristus </i>(Fil. 4:19). <b>Se här Guds godhet!</b><br /><b><br /></b>"Min lit därföre till Jesus Krist / jag sätter / med tröst i trone förhoppandes visst / med rätta / att detta elände / skall få en god ände, / Gud skall min sorg till glädje omvända / rätt snarlig." (G:la psalmboken 411.6).<br /><br />Vi vilja nu korteligen<br /><br />2) tillse <b>huru gudaktigheten icke allenast har löfte om detta utan ock om det tillkommande livet. </b><br /><br />Taga de trogna här del i Jesu Kristi tålamod, glädjas de att lida med Kristus, så få de ock en gång bliva delaktiga i hans rike och herrlighet, så skola de ock fröjdas och glädjas uti hans herrlighets uppenbarelse (Upp. 1:9, 1 Petr. 4:13). <i>Herren förer sina heliga underligen </i>(Psalt. 4:4) och <i>leder dem efter sitt obegripliga råd, men han upptager dem på ändalykten med ära </i>(Psalt. 73:24). "Det sättet håller Jesus Krist, / det bästa vin spar han till sist, / honom ske pris och ära!" (G:la psalmboken 201:8). De som här en liten tid lidit bedrövelse i mångahanda försökelse, var så behöves; de som trott på Jesus, den de dock icke sett, de skola en gång fröjda sig med osäglig och herrlig glädje och få deras <i>tros ändalykt, nämligen själarnas salighet </i>(1 Petr. 1:6,9), de skola få <i>salighet i Kristus Jesus med evig herrlighet </i>(2 Tim. 2:10). Herren lönar ofta dem, som arbetat en timme i hans vingård, med en oförgänglig krona; må han icke göra i sin ting, vad han vill? <i>Han är Herren, han rår göra såsom honom gott tyckes </i>(1 Sam. 3:18), <i>sin herrliga nåd till lov </i>(Ef. 1:5-6). Är icke det en stor nådelön, att de som i Herren dö, äro ifrån den stunden saliga, såväl därutinnan, att de <i>få vila sig ifrån sitt arbete, </i>som ock i den måtto, att <i>deras gärningar följa dem efter </i>(Upp. 14:13), att <i>deras arbete i Herren icke är fåfängt, </i>utan där är <i>en tänkeskrift för honom skriven för dem, som frukta honom och tänka på hans namn </i>(Mal. 3:16). Han är icke orättvis, så att han förgäter deras arbete i kärleken (Hebr. 6:10), utan <i>han skall löna sina tjänare och dem som frukta hans namn, både små och stora </i>(Upp. 11:18). Ja, han skall icke ens låta en bägare kallt vatten, som någon i en lärjunges namn givit, bliva olönt (Matt. 10:42). Kan väl en rik husbondes tjänare sägas bliva olönt, när han till slut får taga del i sin herres fördelaktiga villkor och omständigheter? <i>Fader, jag vill, </i>säger Jesus, <i>att där jag är, där skola ock de vara med mig, som du mig givit haver </i>(Joh. 17:22,24). <i>Den mig tjänar, han följe mig, och var jag är, där skall ock min tjänare vara; vilken mig tjänar, honom skall min Fader ära </i>(Joh. 12:26). <b>Se här Guds godhet!</b><br /><b><br /></b>Låtom oss ännu nogare tillse, huru Gud uppfyller allt godhetens uppsåt på dem, som han fått göra värdiga till denna kallelse (2 Tess. 1:11). När Guds rike är förhanden (Luk. 21:31), som Jesus har beställt åt sina vänner (Luk. 22:29), skall han komma <i>till att förklaras i sina helgon och underlig vara i alla dem som tro </i>(2 Tess. 1:10), då han nämligen andra gången <i>låter sig se, dem som Herren vänta till salighet </i>(Hebr. 9:28), och det i sin Faders herrlighet med de heliga änglar (Mark. 8:38), vilka han skall utsända med hög basunröst allt ifrån de fyra väder, ifrån den ena himmelens ända till den andra, <i>församla hans utvalda </i>(Matt. 24:31), nämligen <i>hans heliga, som förbundet mer akta än offer </i>(Psalt. 50:5), till den stora Gudens nattvard (Upp. 19:17), och Lammets bröllop (Upp. 19:7-9), sedan de döda genom överängelns röst och Guds basun fått liv och stått upp (1 Kor. 15:22, 1 Tess. 4:16), vilkas dödliga lekamen han då skall göra levande <i>för sin Andes skull, som uti dem bor </i>(Rom. 8:11), <i>samt förklara honom och göra honom lik med sin förklarade lekamen </i>(Fil. 3:21), då skall han <i>ställa dem för sitt herrlighets ansikte ostraffliga med fröjd </i>(Jud. v. 24), och låta dem <i>sitta med sig på sin stol </i>(Upp. 3:21), där de skola döma världen (1 Kor. 6:2). Nu krönas de som redligen kämpat (2 Tim. 2:5. Nu skall den rättfärdige Domaren giva dem rättfärdighetens krona (2 Tim. 4:8), herrlighetens ovanskliga krona (1 Petr. 5:4), livets krona, som han lovat dem som honom älska (Jak. 1:12). Då skola de andligen fattiga taga det riket i besittning som han haver lovat dem som älska honom (Jak. 2:5, Matt. 25:34). De efter Guds sinne bedrövade, som med tårar sått, skola då med glädje uppskära (Psalt. 126:5), evinnerligt liv, och det utan återvändo (Psalt. 6:8-9), de saktmodiga, som anammat ordet med saktmodighet (Jak. 1:21), behållit det uti ett ganska gott hjärta och burit frukt i tålamod (Luk. 8:15), skola då besitta jorden evinnerligen (Psalt. 37, Matt. 5:6). De, som hungrat och törstat efter rättfärdigheten, skola då äta och mätta varda, dricka och druckna bliva av Guds huses rika håvor (Psalt. 22:27, 36:9). De barmhärtiga vederfares då barmhärtighet på den dagen (2 Tim. 1:18), likasom dom utan barmhärtighet övergår dem, som barmhärtigheten icke gjort hava (Jak. 2:13). De renhjärtade, som låtit Jesu blod <i>rena sina samveten ifrån de döda gärningar, att tjäna levande Gud i helighet och rättfärdighet i alla sina livsdagar </i>(Hebr. 9:14, Luk. 1:74-75), skola då se Gud, gå på Herrens berg och stå i Herrens helga rum (Psalt. 24:3-4). De fridsamma, som i Kristi ställe bedit människor låta försona sig med Gud (2 Kor. 5:20), och stiftat inbördes frid människor emellan, skola då, såsom Guds välartade barn, skåda Gud och se honom, såsom han är (1 Joh. 3:1-2). Ja, de som många undervist hava till rättfärdighet, skola då lysa såsom stjärnor i evighet (Dan. 12:3). Då skola de rättfärdiga, som lidit förföljelse för rättvisans skull (Matt. 5:10), skina såsom solen i deras Faders rike (Matt. 13:43). De, som drivna av Kristi Ande hava här på jorden med profeterna <i>betygat icke allenast det lidande, som är i Kristus, utan ock den herrlighet som därefter skall följa </i>(1 Petr. 1:11), och för Kristi namn och dess vittnesbörds ords skull blivit försmädade (1 Petr. 4:14), förföljda, förkättrade och beljugna, få då stor lön i himmelen (Matt. 5:11-12), ty de som här i världen hava tagit profeterna, vilka talat i Herrens namn, för efterdömelse uti bedrövelse och tålamod (Jak. 5:10), få ock nu bliva delaktiga av profeternas lön och sällskap i Guds rike (Luk. 13:28, Upp. 11:18). Då får man tydligen se, vad för en åtskillnad det är emellan den, som tjänar Gud, och den icke tjänar honom, ty Herren Sebaot säger: <i>de skola vara min egendom på den dagen, och jag vill skona dem, likasom man skonar sin egen son, den honom tjänar </i>(Mal. 3:17-18), då nämligen denna världens riken äro vordna vår Herres och hans Krists, och han tagit sin stora kraft och regerar; då de dödas tid är kommen, att de skola dömas, och Gud skall löna sina tjänare profeterna och helgonen och em, som frukta hans namn, små och stora, och fördärva dem, som jorden fördärvat hava (Upp. 11:15-18). De, som efter Herren fråga, skola då prisa honom, och deras hjärta skall leva evinnerligen (Psalt. 22:27). De, som förbida Herren, skola få se Herrens goda uti de levandes land (Psalt. 27:13-14). De rättfärdiga skola leva evinnerligen, och Herren är deras lön; de få ett herrligt rike och en skön krona av Herrens hand (Vishetens bok 5:16-17). Då skola de fromma glädja sig och all ondska skall munnen tillstoppad varda (Psalt. 107:42). De som i nödens tid av hjärtat åkallat Herren, bliva då med ens tagna därut och komma ur nöden till ära, samt varda mättade med långt liv och åtnjuta Guds salighet (Psalt. 91:15-16). Herrens förlösta komma då igen till Sion med glädje; evig fröjd skall vara över deras huvud; lust och glädje skola de få, värk och suckan måste bortgå (Jes. 35:10). Med ett ord: <i>där blir glädje tillfyllest och lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen </i>(Psalt. 16:11). <b>Se nu här Guds godhet på dem, som intill änden förbliva i godheten!</b><br /><b><br /></b>Den där i frestelsens och försökelsens stund vinner, är trofast intill döden och behåller Guds bud och verk intill änden, <i>han skall allt detta få äga </i>(Upp. 2:9-11,26, 21:7, 22:14). <i>Därföre, mine käraste, varen fasta, ovikliga och rika uti Herrens verk alltid, efter det I veten, att edert arbete icke är fåfängt i Herren. </i>(1 Kor. 15:58).<br /><br /><br /><b>AVSLUTNING</b></div><div><i><br /></i>Således hava vi nu i största enfaldighet genomgått vår föresatta betraktelse över <b>Guds godhet och stränghet </b>och därvid anmärkt 1) <b>Guds stränghet</b> på dem, som väl hava anammat godheten, däruti någon tid förblivit, men missbrukat densamma och alltså fallit därutur; 2) <b>Guds godhet </b>på dem, som i den vidtagna godheten ständigt förbliva, i det han dem så i detta, som i det tillkommande livet av nåd rikligen benådar.<br /><br />Låtom oss nu härutav 1) <b>lära att anse nåden såsom nåd, </b>och det beständigt. Nåden är en oförskylld godhet, en benägenhet emot ovärdiga syndare. Allt vad Gud gjort och ännu gör till befordran av vår lycksalighet, är ideliga nådevälgärningar. Av nåd har han i Adam skapat oss efter sitt beläte, av nåd har han, sedan vi fallit ur den medskapade herrligheten, låtit i Kristus göra oss skickliga till den förlorade salighetens återfående; av nåd gör han oss ock bekväma att taga del i samma förvärvade salighetsskatter. I Kristus ligger all vår värdighet; men utom Kristus, i och för oss själva betraktade, veta vi oss vara värda helvetet och den eviga fördömelsen.<br /><br />Här gäller alltså, att å ena sidan beständigt tro på Kristus eller i honom hämta all vår värdighet, och å andra sidan anse oss själva, även under våra bästa gärningar, icke allenast för onyttiga tjänare, som intet gott förtjäna, utan ock för brottsliga tjänare, som även under största välmening genom fel och misstag förtjäna döden och den tillkommande vreden. Så ovärdig man anser sig i det första trons och rättfärdiggörelsens ögonblick, så, och icke en hårsmån värdigare, måste man under hela nådens och helgelsens stånd i sina egna ögon förbliva. Det första steget in i nådens delaktighet utmärker allrabäst, huru både nöjd och böjd en själ är och bör vara, huru salig i hänseende till Jesus, men fattig och ovärdig i anseende till sig själv hon både är och bör vara. Man medgiver gärna, att benådade själar hava många herrliga trons frukter; så bör det åtminstone vara, ty de äro såsom ett blomster i Saron och en lilja i dalen (Höga Visan 2:1). De äro fruktbärande kvistar, fulla med druvor, men dessa frukter äro ingalunda deras egna, utan, som de i Skriften kallas, <i>Andens frukter </i>(Gal. 5:22-23), ty de äro framdrivna icke genom egna krafter, utan genom den Helige Andes medverkande nåd; kvisten bär ju icke roten, utan roten Jesus bär kvisten; huru kan man då berömma sig? (Rom. 11). <i>Vad haver du, det du icke undfått haver? Haver du det undfått, vi berömmer du dig då, likasom du det icke undfått hade? </i>(1 Kor. 4:7). Kort sagt: en kristen har ingen dagspenning att påstå för sin bättring, tro och helgelses skull eller för något som av, genom och uti honom uträttas, utan endast i Jesus och efter givarens fria behag och godtycke.<br /><br />Låtom oss 1) taga ett märkvärdigt tros och helgelses exempel för oss, nämligen aposteln Paulus och se, huru han skickat sig i detta angelägna kristendomsstycke. Han var en telning av den dyra Guds vännen Abrahams släkt, Rom. 11:1, en hebré av de hebréer, på åttonde dagen omskuren efter lagen, en farise och en farises son (Fil. 3:5, Apg. 23:6). Det är en sträng religionsman, ty han hade tjänat Gud uti ett rent samvete ifrån sin barndom (2 Tim. 1:3), och blivit granneligen förd uti den judiska religionen, havande nit om Gud (Apg. 22:13), utöver många sina jämlikar (Gal 1:14), och efter den rättfärdighet som är av lagen varit ostrafflig (Fil. 3:6). Han var av sin moders liv askild och genom Guds nåd kallad till apostel (Gal. 1:15-16). Sedermera blev honom anförtrott att predika Jesu evangelium och att bära Jesu namn inför hedningar och för konungar och för Israels barn (Apg. 9:15, 26:16-18. Denna himmelska kallelse var han icke ohörig, utan begav sig frivilligt in i de allrabittraste öden, vilka förestå den stridande församlingen i allmänhet, men en församlings lärare och den evangeliska sanningens förfäktare i synnerhet (2 Tim. 2:9-10). Ibland alla apostlar arbetade och uträttade han allramest (1 Kor. 15:10). Liv, blod, värld och välfärd, ja, allt hade han ospart för Jesu skull (Apg. 20:22-24). Vilken har väl både förr och efter sin omvändelse gått längre, och vilken kan väl gå längre? Men vad säger aposteln om sig själv? Jo, när han betraktade sitt nit och sin renhet, sin utvärtes och förmenta ostrafflighet efter lagen, som han hade under judaskapet, utlåter han sig så: <i>Det mig en vinning var, det haver jag räknat för skada emot den översvinneliga min Herres Jesu Kristi kunskap, för vilkens skull jag haver räknat allt för skada och håller det för träck, på det jag må vinna Kristus </i>m.m. (Fil. 3:7-8). Vad säger han åter om det arbete, den helgelse och det lidande, som han förrättat och genomgått, sedan han var kommen till tron eller lärt sätta rätt värde på Jesu myckna arbete, fullbordade helgelse och utståndna lidande för oss och i vårt ställe? Jo, när han hade fullbordat loppet och till slut hållit tron samt stod nu tillreds att genom martyrdöden skiljas ur tiden och skrev sitt sista brev till sin käre lärjunge Timoteus, så säger han om alltsammans: <i>Gud haver frälsat oss och kallat med en helig kallelse, icke efter våra gärningar, utan efter sitt uppsåt och nåd, den oss given är i Kristus Jesus för evig tid. </i>(2 Tim. 1:9). I sitt förra brev till samme Timoteus beskriver han sin rätta gestalt och yttrar sin rena tanke både om nåden i Jesus och om sig själv, då han säger: <i>Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, ibland vilka jag är den förnämlgiaste; men ig är vederfaren barmhärtighet, på det Jesus Kristus skulle på mig förnämligen bevisa all långmodighet dem till efterdöme, som på Honom tro skulle till evinnerligt liv. </i>(1 Tim. 1:15-16).<br /><br />Saken behöver annars icke vidlyftigt bevisas; det är ju för alla bekant, att vi allesammans äro syndare, och att allesamman, som tro, <i>varda rättfärdiga utan förskyllan, av Guds nåd genom den förlossning, som i Kristus Jesus är skedd. </i>(Rom. 3:23-24). Blott av nåd och endast för Jesu skull måste såväl Abraham bliva salig som David, såväl Moses som Manasse, såväl Elias som publikanen, såväl Paulus som fångvaktaren i Filippi, såväl Jesu moder Maria som Maria Magdalena; alla varda rättfärdiga och saliga av nåd, alla såsom syndare, alla utan förskyllan, icke för deras tro, omvändelse och helgelses skull, utan genom tron på Jesus, under omvändelsen till Jesus och under förblivande i daglig helgelse hos Jesus.<br /><br />Man har alltså under sin största grad av helgelse största anledning att med församlingen sjunga:<br /><br /><i>Fast mycket mig här felar,</i><br /><i>min gärning mig ej helar,</i><br /><i>därmed jag frälsas kan.</i><br /><i>Barmhärtighet och livet</i><br /><i>av Guds nåd bliver givet;</i><br /><i>det av förtjänst får ingen man.</i><br />(G:la psalmboken 391:6)<br /><br /><i>Fast mina fel de äro ganska store</i><br /><i>och syndens tal som sand i havet vore,</i><br /><i>så tog din Son dem alla uppå sig,</i><br /><i>och hans förtjänst tillägnar jag nu mig.</i><br />(G:la psalmboken 409:16).<br /><br />Låtom oss 2) anse det för en förträfflig förmån och stor lycksalighet, att vi få begiva oss in i Jesu vingård. Är det så, att vi av naturen äro lönsjuka, så att ingen övergiver världens förgängliga lustar, som icke har hopp om att få något bättre; är det lika otvivelaktigt, att Gud givit de dyra och allrastörsta löften, om vi fly världens förgängliga lustar (2 Petr. 1:4); är det tillika onekligt, att Herrens vingårdsarbetare, det är, rätta kristna, äro här i tiden i anseende till förnekelse av världens fördelar och deras oundvikliga lidande de uslaste ibland alla människor, om de icke hava hopp om någon stor och förträfflig ersättning eller belöning efter detta livet (1 Kor. 15:19), varför skulle man då icke göra våld på himmelen och rädas för helvetet? <b>De äro alltså usla Guds medhjälpare, vilka, när de å Guds vägnar skola lega arbetare i hans vingård, väl beprisa husbondens godhet, att han vill antaga de på torget i fattigdom och elände stående personer, men därjämte antingen påstå, att man bör tjäna honom utan lön eller ock förtiga, det han vill löna sina tjänare, helgonen, och alla dem, som frukta honom, både små och stora </b>(Upp. 11:18), <b>och att han vedergäller rättfärdigheten med en fridsam frukt </b>(Hebr. 12:11), liksom vore Gud så orättvis, att han förgäter de trognas välmenta gärningar och kärleksverk (Hebr. 6:10), och antingen vore så ogin, att han icke ville, eller så fattig, att han icke förmådde löna dem, som söka honom och träda i hans tjänst. Sådana hava ingalunda Pauli religion, vilken höll före, att ingen söker Gud, som icke tror, att han lönar dem, som söka honom (Hebr. 11:6), utan med sitt uppförande förklara de sig vara av de saduceers parti, vilka icke hade det hoppet, att ett heligt leverne skall varda lönt, och aktade icke den ära, som ostraffliga själar skola få (Vish. 2:22), utan sade: <i>Ho är den Allsmäktige, att vi skola tjäna honom, eller vad kan det båta oss, att vi löpa emot honom? Det är förgäves att man tjänar Gud, och vad båtar det, att vi hålla hans bud och föra ett strängt leverne för Herren Sebaot? </i>(Job 21:5).<br /><br />Att man är pliktig till att tjäna Gud utan avseende på belöning; att man ock bör komma till det tillstånd, däruti man endast av kärlek drives till lydnad och hörsamhet emot honom, det är en ovedersäglig sanning; men om människan vore så sinnad före sin omvändelse, vore omvändelsen onödig; kunde hon ock omvändas till Gud utan att vänta något gott av honom, vore ingen tillräcklig att kalla och bereda syndare till omvändelse, och evangelium, som förkunnar gott (Rom. 10:15) och lovar stor lön (Hebr. 10:35, Matt. 5:12, samt därmedelst föder dem på nytt till ett levande hopp (Kol. 1:23, 1 Petr. 1:3), behövde det icke då predikas i världen. Löftet om tillkommande fördelar och hoppet, som stödjer sig därpå, är just det, som skall förmå människor att rena sig av all andens och köttets besmittelse och fullborda helgelsen i Guds räddhåga (2 Kor. 7:1; 1 Joh. 3:3). Genom evangelium blir man kallad (2 Tess. 2:14). Den himmelska kallelsen förehåller lön och föresätter ett mål, varefter man måste jaga (Fil. 3:14). Men evangelium kan icke kallas det goda Guds ord, om det icke meddelade smaken av det tillkommande goda, vilken kallas <i>den tillkommande världens kraft </i>(Hebr. 6:5).<br /><br />Detta se vi av alla trognas exempel så i gamla som nya testamentet. Varför nekade Moses sig vara Faraos dotterson och ville mycket hellre lida bedrövelse med Guds folk, än till en tid hava lust i synden, och höll Kristi försmädelse för större rikedom, än de håvor uti Egypten? <i>Han såg efter lönen </i>(Hebr. 11:24-26). Varför for Abraham ifrån sin släkt och sitt fädernesland till ett främmande land, där han med Isak och Jakob måste vara en främling och bo i tabernakel? <i>Han väntade efter en stad, som grund hade, vilkens byggmästare och skapare är Gud </i>(Hebr. 11:8-10). Varför hava patriarkerna låtit sig nöja, bekännande sig vara gäster och främmande på jorden? <i>De gåvo därmed tillkänna, att de sökte ett bättre fädernesland, nämligen det himmelska </i>(Hebr. 11:13-16). Varför ville icke martyrerna anamma förlossning, då de blevo sönderslagna, stenade, sönderhuggna, genomstungna, dödade med svärd m.m.? <i>På det de skulle få uppståndelsen, som bättre är </i>(Hebr. 11:35-38, jfr Upp. 20:4-5). Varför ville David vara nedrig och ringa aktas, för det han i sällskap med gement folk lovade Gud? <i>På det han med dem måtte till ära komma </i>(2 Sam. 6:22). Varför lät Asaf leda sig efter Herrens råd uti daglig näpst och aga här i världen? <i>Att han på ändalykten måtte med ära upptagen varda </i>(Psalt. 73:12-14). Varför försakade den rike Matteus (Matt. 9:9) och den rike Sackeus (Luk. 19:8-9) deras ägodelar och rika inkomster? <i>De väntade bättre skatter i himmelen </i>(Matt. 19:21). Varför gav sig Paulus alltid i livsfara och således dog var dag? <i>För att han måtte få del i de rättfärdigas uppståndelse </i>(1 Kor. 15:30-32, Fil. 3:10-11). Varför vinnlade han sig att hava ett obesmittat samvete inför Gud och människor alltid? <i>För den väntade de rättfärdigas uppståndelses skull. </i>(Apg. 24:15-16, 26:6-7, jfr Tit. 2:12-13). Varför tog han på sig att med Kristus lida bedrövelse allt intill bojor, såsom en ogärningsman? <i>På det han måtte få regera med Kristus </i>(2 Tim. 2:9,12). Varför blev han allas tjänare och predikade evangelium fritt omkring? <i>På det han måtte bliva delaktig av evangelii nådelön </i>(1 Kor. 9:24-25, Hebr. 10:34-35). Varför led han så godvilligt evangelii bedrövelse och skämdes icke vid vår Herres vittnesbörd? <i>Han var viss uppå, att Herren förmådde förvara hans ombetrodda gods intill den dagen </i>(2 Tim. 1:8,12), nämligen <i>rättfärdighetens krona </i>(2 Tim. 4:8). Varför ledo de hebreer med fröjd sina ägodelars skövling? <i>De visste, att de när sig själva hade bättre och blivande ägodelar i himmelen </i>(Hebr. 10:34).<br /><br />Det blir alltså därvid, att den som med allvar skall vända sig till Gud, försaka världen och leva rätt kristligen, han måste förut hava hört predikas utförligen och tydligen om beskaffenheten av den lön, som Gud lovat dem osm älska honom, och tro, att han lönar dem, som söka honom (Kol. 1:4-6, Fil 1:6), varav man ser, huru skadligt det är, att icke äga en salig insikt uti <b>Kristi outgrundliga rikedomar </b>(Ef. 3:8-9), att därmed öppna människornas ögon, på det de måtte kunna omvändas till Gud och <i>få lott bland dem, som helgade äro genom tron till Jesus </i>(Apg. 26:18).<br /><br />Låtom oss 3) högt värdera kristendomens tre huvudstycken <b>tron, hoppet och kärleken, </b>varigenom man både står i nåden och icke faller någon tid därutur (2 Petr. 1:3,11). <b>Tron </b>och <b>hoppet </b>tillsammans äro <b>modern; kärleken </b>och den därav flytande helgelsen är <b>fostret </b>(Kol. 1:4,6; Gal. 5:5-6. <b>Tron </b>tager emot och tillägnar sig det givna goda (Gal. 2:20); <b>hoppet </b>väntar med tålamod och visshet på det utlovade (Hebr. 6:15,18-19), och <b>kärleken </b>är den, som tron och hoppet plägar prisa. Varest brist är på tro eller på hopp eller på båda tillika, där är brist på kärlek och helgelse; utan hopp är tron död och kraftlös, utan tro är hoppet sviktande, men utan bägge är kärleken och en sann helgelse omöjlig och yttrar sig blott uti ett självtaget sken och tvunget fariseiskt skrymteri. Tron gör hoppet till ett säkert och fast själens ankare (Hebr. 6:19, Rom. 5:5, Gal. 5:5), som driver kärleken till Gud och nästan till högre och högre grad, och <i>så bliva tron, hoppet och kärleken dessa tre förnämsta sysslor i vingården; men störst ibland dem är kärleken </i>(1 Kor. 13:12).<br /><br />Låtom oss nu 4) i tålamod förbida den lön, som oss förehålles av Guds kallelse i Kristus Jesus. Den det lovat haver, han är ock mäktig att hålla ord, men han förbehåller sig tiden, när, och sättet, huru han i nåd vill belöna vår trogna tjänst. Oss åligger att fara efter rättfärdigheten, andaktigheten, tron, kärleken, tålamodet, saktmodigheten; <i>att kämpa en god trons kamp och fatta evinnerligt liv, till vilket vi äro kallade </i>(1 Tim. 6:11-12). Oss tillhör att öva oss i gudaktighet, emedan <i>den är nyttig till allting och haver löfte om detta livet och det tillkommande </i>(1 Tim. 4:7-8). Men hans sak är det, att <i>bevara vårt ombetrodda gods intill Kristi dag </i>(2 Tim. 1:12). Låtom oss fördenskull ödmjuka oss för Herren, så skall han upphöja oss i sin tid (1 Petr. 5:6, Jak. 4:10). <b>Vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give oss visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap och upplyse våra förståndsögon, att vi förstå kunna, vad hopp han haver kallat oss uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen.</b><br /><b><br /></b>Låtom oss nu samla våra hjärtan och till slut samhälligt göra ett fotafall inför nådastolen och där bedja så gott vi kunna vår kärleksrike Gud och Fader om förbarmande:<br /><br /><b>Helige, Allvise, Barmhärtige, Nådige och Allsmäktige Herre Gud! Du har redan nogsamt ådagalagt, att du är oss en barmhärtighetens Fader och all hugsvalelses Gud, därmed, att du skänkt oss din ende Son och allt gott med honom. Vi anropa din barmhärtighet om visdomens och uppenbarelsens Ande, till att kunna tro, det du är vår rätte Fader, och vi dina i Kristus upptagna barn och arvingar. Gör våra hjärtan rätt barnsliga! Låt din godhet överskygga oss, och ditt ansikte lysa för oss, så varda vi hulpna. Församla oss i din vingård, i dina rättrognas gemenskap, där du varder ansedd för fader över allt, vad fader heter i himmelen och på jorden! Vi bekänna våra synder för dig: vi hava syndat mot himmelen och inför dig och äro icke värda att kallas dina barn; Fader vår, förlåt oss våra skulder.</b><br /><b><br /></b><b>Allramildaste Herre Jesu, vår och hela världens Frälsare! Fräls ditt folk och välsigna din arvedel! Bevara oss för fiendskap emot din försoning; gör densamma dyr och evigt gällande för våra hjärtan och kasta all vår egen förtjänst över ända! Bliv du allena vår rikedom, och låt allt vårt eget bliva idel fattigdom och ovärdighet! Du har trampat vinpressen allena; därför är du ock allena värdig att taga lov och ära och pris och kraft ifrån evighet och till evighet.</b><br /><b><br /></b><b>Prisvärdaste Gud och Helige Ande! Kom och förklara den stora gudaktighetens hemlighet för allas våra hjärtan! Ledsaga oss var minut allt närmare och närmare till Jesus, vår evige själavän! Trolova och förbind våra själar med honom och ropa immerfort i våra hjärtan: Abba, käre fader! Besegla vårt nådeval och bliv vår arvspant intill förlossningens dag.</b><br /><b><br /></b><i>Vår Herres Jesu Kristi Gud</i><br /><i>och herrlighetens Fader,</i><br /><i>låt var en själ ditt nådebud</i><br /><i>i tid anamma glader.</i><br /><i>Ledsaga oss från världens torg</i><br /><i>inom din sälla vingårdsborg,</i><br /><i>att där din godhet röna.</i><br /><i><br /></i><i>Lär oss din nåd, o Jesu, se</i><br /><i>och blott på nåden yrka,</i><br /><i>som usla, svaga syndare</i><br /><i>mottaga liv och styrka</i><br /><i>av livets träd, det du är själv,</i><br /><i>som står vid nådens klara älv</i><br /><i>till hedningarnas hälsa.</i><br /><i><br /></i><i>Behåll ditt trogna arbetsfolk</i><br /><i>av idel nåd vid grunden!<br />Din helge Ande, nådens tolk,</i><br /><i>erinre dem den stunden,</i><br /><i>när du, som en husbonde from,</i><br /><i>vill giva varjom nåd och dom,</i><br /><i>som du har lovat. Amen!</i></div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-29657651435407306642023-07-29T12:13:00.002+02:002023-07-29T12:13:10.614+02:00Nionde söndagen efter Trefaldighet - Den ohederlige förvaltaren<p><b>I namns Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.</b></p><b><br /></b><i>Hit, o Jesu! samloms vi</i><br /><i>att ditt helga ord få höra. </i><br /><i>Värdes själver stå oss bi </i><br /><div><i>och vår håg till andakt röra, </i></div><div><i>att han, ifrån jorden tagen, </i></div><div><i>till dig alltid varder dragen. </i></div><div><i><br /></i></div><div><i>Vårt förnuft förblindat är, </i></div><div><i>mörker all vår själ betäcker, </i></div><div><i>om din Ande ej är när, </i></div><div><i>som nytt ljus i henne väcker. </i></div><div><i>Jesu! värdes oss nu stärka </i></div><div><i>och nytt hjärta i oss verka. </i></div><div><br /><b>Fader vår...</b><br /><b><br /></b><b>EVANGELIUM Luk. 16:1-9</b><br /><b><br /></b><b>v. 1</b><br /><b><br /></b>Med anledning av dagens heliga evangelium, vilket vår dyre Frälsare Jesus Kristus talat oss till varning, ärna vi genom Jesu nåd i dag framställa åtskilliga lärdomar och förmaningar.<br /><br /><div><i>O du herrlighetens sken, </i></div><div><i>Ljus, av Fadrens ljus utgånget! </i></div><div><i>Gör vår håg från mörkret ren, </i></div><div><i>som vårt hjärta håller fånget. </i></div><div><i>Styr vår tunga, håg och öra </i></div><div><i>till att rätt vår gudstjänst göra.</i></div><br />1) För det första märka vi nu här, att Jesus, som älskade sina lärjungar såväl som alla människor, här tager en liknelse av det lekamliga levernet till att så mycket tydligare lämna lärjungarna begrepp om, vad Han ville lära dem.<br /><br />2) För det andra vill Jesus med denna liknelse förklara den försiktighet och vishet människorna äga och använda, när det rörer deras lekamliga väl; men när det eviga skall befrämjas äro människorna mindre omsorgsfulla och visa:<br />a) Vad tid använder man icke till kroppens fördel!<br />b) Vad uträkning och huvdbry har man icke för det timliga!<br />c) Med vad möda och besvär frågar man icke: vad skall jag äta, vad skall jag dricka, vad skall jag kläda mig med?<br /><br />3) För det tredje är till märkandes, att vi äro alla Guds hushållare. Vi hava undfått av Herren mycket, som vi böra göra redo för.<br />a) Vi hava fått en förnuftig själ med sunt förstånd till att begripa vad Guds vilja är, till att befrämja hans ära samt vår och vår nästas sällhet.<br />b) Vi hava fått timliga förmåner, dem Herren lämnat oss såsom ett lån, och för vilka vi böra göra redo, huru vi dem rätteligen använt.<br />c) Vi hava fått det andliga goda i Jesus, samt Andens nåd till att försättas ifrån mörkret till ljuset och ifrån satans makt till Gud.<br />d) En dag kommer, då vi skola göra redo för allt detta, och då Han fordrar sitt igen med ränta.<br /><br />4) För det fjärde: <b>Gårdsfogden blev beryktad, att han förfor hans ägodelar. </b>Här framställer Jesus, huru Herren en gång skall visa vad som varit fördolt i mörkret. Ett rykte kommer inför den Allvetande, det är, Guds rättvisa (Jer. 17:10, Hebr. 4:13), av änglarna (Hebr. 1:14, Upp. 12:10), av de förtryckta människorna (5 Mos.27, Psalt. 12:6), av eget samvete (1 Mos. 4:13), samt av de begångna synder (1 Mos. 13:20-21).<br /><br /><b>v. 2</b><br /><b><br /></b>1) <b>Då kallade han honom.</b><br />a) Guds kallelse är i nåd, då han uppenbarar för syndare nåden i Kristus.<br />b) Guds kallelse är ock, när han låter människorna veta att de förhärdat sig, samt att de böra göra bättring (Psalt. 95:8, Vish. 12:19)<br />c) Men till slut kallar Herren till den yttersta räkenskapen (Rom. 2:4, 2 Kor. 5:10).<br /><br />2) <b>Vi hörer jag sådant av dig?</b><br />a) Herren frågar honom icke om så är, ty Han vet mycket mera, än vårt eget hjärta vet.<br />b) Han frågar allenast: varför? Herren har lämnat människorna både förstånd att göra deras skyldighet, såsom ock av nåd tillbjudit dem förmögenhet att kunna göra gott. Han har gjort dem så mycket, att Han intet mer kan göra sin vingård. Vi haver han burit vilddruvor, när honom bort bära rätta druvor?<br />c) Herren brukar här ett frågeord <b>varför, </b>såsom han frågade Eva i paradiset; ty Eva hade kunnat, om hon velat, vakta sig för fall.<br />Herren läre människorna att besinna, att när Han en gång ställer dem för sin domstol, så frågar Han dem, om de hava gjort, vad de bort och kunnat.<br /><br /><b>3) Gör räkenskap för ditt fögderi</b><br />a) Den som vill förstå dessa ord, han läse Pred. 12:14, Hos. 4:1, Matt. 12:36, 1 Kor. 5:10, Rom. 2:8-9, 2 Petr. 3:7<br />b) I anledning härav heter det en gång till alla människors barn, till höga och låga, till andliga och världsliga, till unga och gamla: <b>gör räkenskap för ditt fögderi.</b><br />c) Gör räkenskap för alla dina dagar, för alla dina tankar, ord och gärningar, gör räkenskap för ditt pund, huru du har brukat det, för dina ägodelar, för din bättring och tro samt helgelse, med ett ord: för allt vad du haft om händer.<br />d) Gör räkenskap för den rättfärdige Guden, som dömer levande och döda, som icke ser till personen i domen, som giver var och en efter hans gärningar.<br /><br /><b>4) Ty du måste icke längre vara min fogde.</b><br />a) Säll den, som är tillreds, som sig bör, när Herrens budskap kommer: "Beställ om ditt hus, ty du måste dö." (Jes. 38, Lu. 2:29)<br />b) Men osäll den, som icke är färdig med sin räkning, när Herren kallar honom på det sista. Ho vet, huru mången då bliver till sinnes, när själen kommer att stå för domen?<br />c) Du får icke längre leva. När man icke längre får leva, vill...<br />d) Men när nådens tid en gång är platt... (G:la Psalmboken 409:3)<br /><br /><b>v. 3</b><br /><b><br /></b><b>1) Då sade fogden vid sig själv.</b><br />a) Han begynte nu att besinna sig. Sker detta besinnandet i tid, så är det väl; och i den händelse är besinnandet detta, att en syndare besinnar vad Gud är och vad Gud gjort honom, och vad han är och gjort emot Gud. "Käre, löp ej oförväget; tänk man efter, vad gör du? Månn´det ej är angeläget sluta av sin räkning nu?"<br />b) Men sker detta besinnandet för sent, så ser det illa ut, ty en sen bättring är sällan sann. Och skall någon nåd ske med en syndare, måste likafullt de tvenne delar, som utgöra en syndares omvändelse inför Gud, sannfärdeligen försiggå. Se rövarens exempel på korset.<br /><br /><b>2) Vad skall jag göra?</b><br />a) Förklaras dessa orden: Vad skall jag göra, att jag må bliva salig?<br />Den omsorg denne fogde hade om sin framtid, var vislig i lekamliga mål. Ack, att människorna med lika allvar ville fråga efter sitt förlorade andliga liv och sin själs hälsa: vad skall jag göra? Så skulle de hava mer vördnad för Guds heliga ord.<br />b) Förklaras: vad skall jag göra, att jag må slippa dö eller bliva fördömd. Vart vill du fly för hans öga och hand? Månne berg och högar kunna skyla dig för hans vrede?<br />c) Jag lämnar nu i dag till var och en, som här församlad är, denna viktiga fråga, att vi under ett noggrant eftersinnande av vår själs tillstånd gå in i våra samveten och inför Gud och fråga: vad skall jag göra? Månne jag har gjort vad jag har bort, eller månne det är ogjort? Vad kan jag, och vad kan jag icke göra? Vad har Herren gjort, och vad tillkommer mig att göra? m.m.<br /><br /><b>3) Gräva orkar jag icke.</b><br />a) När detta betraktas i sin lekamliga bemärkelse, så veta vi, att det är alla människor ålagt att föda sig i sitt anletes svett. Och äger ingen människa att förebära någon ursäkt och i det stället gripa till olovliga medel till sin utkomst, såsom denne otrogne gårdsfogden gjorde, utan åligger det var och en att så mycket till honom står försörja sig och de sina, såsom Gud haver förordnat, då han, som föder korpungarna, icke underlåter att giva dem, som Honom bedja, dagligt bröd.<br />b) Men när det kommer an på andlig betydelse, måste man, emedan ovanför är sagt "vad skall jag göra", därvid göra en högst nödig skillnad emellan gräva och gräva.<br />c) Annorlunda har en syndare att anse gräva, eller arbeta, när frågan är om en fallen och fördärvad syndare förmår något till att därmed blidka den eviga rättfärdigheten - och annorlunda bör man tänka om det bättringsarbete som den Helige Ande vill anställa i en sann omvändelses ordning, då han vill göra en syndare delaktig av den nåd och det försoningsarbete, som Jesus Kristus i allas stad och ställe för syndare fullbordat (Jes. 53:11).<br />d) Vad det förra angår, så har den eviga nåden skänkt världen en Frälsare, vilken stigit ned ifrån himmelen och så djupt förnedrat sig för att arbeta det fallna människosläktet ur dess iråkade eländes djup; Han har känt alla helvetets plågor, har burit och offrat våra synder i sin lekamen på trä samt i sin djupa förnedring lagt grunden till vår eviga salighet; Han har med sin fullkomliga lydnad förtjänat och förvärvat oss nåd och salighet, och därtill har visserligen ingen människa bidragit; gräva orkade ingen; Han trampade vinpressen allena, och ingen av folken var med Honom (Jes. 63:5).<br />Närfördenskull en fattig syndig människa ser Guds heliga och eviga rättfärdighets lag, vars andlighet är så ren, och vilkens stränghet så vida övergår allt det vi förmår eller kunna, så må det visserligen vara henne en innerlig glädje, att Herren har så tänkt på henne i sin eviga barmhärtighet, att när hon förmådde intet, så har Han förmått och fullgjort allt. Hon må icke bjuda till, att med eget arbete göra sig förtjänt till Guds rike. <b>Varmed skall jag blidka Herren? Med bugande för den höge Guden? Skall jag blidka Honom med brännoffer och årsgamla kalvar? Menar du, att Herren haver behag till mångtusen vädurar eller till olja, om än otaliga strömmar fulla voro? Eller skulle jag giva min första son för min överträdelse, eller min livsfrukt för min själs synd? </b>(Mik. 6:6). På alla dessa frågor svara vi: "Han lät utgjuta sitt dyra blod..." o.s.v. (G:la Psalmboken N:o 219) "Emellan synden så ock vreden... godo (G:la Psalmboken N.o 308, v. 6).<br />e) Vad det senare angår, eller det arbete en syndare i omvändelsens ordning tillkommer, eller det den Helige Ande i honom vill hava fullbordat, är det väl såvida för en fördärvad människa omöjligt att själv åstadkomma sin omvändelse, som den heliga apostoliska tron oss lärer, att <b>vi av vårt förnuft eller kraft icke kunna tro eller komma till vår Herre Jesus Kristus och tro på honom. </b>Men så är det ock å andra sidan oförnekligt, att ehuru människorna icke kunna göra något av sig själva, så kunna de likväl göra allt till sin förhärdelse och sitt motstånd emot nåden. Och då är det visst en gudlös ursäkt: "Gräva orkar jag icke."<br />Det åilgger fördenskull en människa, som vill bliva räddad ifrån en evig ofärd, att höra med uppmärksamhet, vad Gud i sitt ord uppenbarat till salighet, att med uppriktigt allvar överlägga och lägga på hjärtat och därav bliva upplyst och underrättad om, vad Herren vill hava oss bekant, att således känna sitt bottenlösa elände och huru man varken orkar eller förmår något i andliga saker, samt att därav drivas till att bedja om förbarmande och nåd samt syndernas förlåtelse, såsom ock att emottaga kraft till helgelse och ett rättfärdigt leverne. Sådant åligger människorna, och vad de härutinnan icke förmå, det vill Herren i dem fullborda intill Jesu Kristi dag.<br /><br /><b>4) Tigga blyges jag. </b>I lekamligt avseende är det väl svårt, men det är likväl en utväg i nöden. Säll den, som slipper att stödja sig vid den staven. Dock säger jag: den otrogne gårdsfogden var mindre hederlig med sin otrogna syssla, än om han hade givit sig till att tigga.<br />I andlig bemärkelse att tigga, veta vi att bedja om nåd och syndernas förlåtelse samt om kraft och vishet att rätteligen sluta sin levnads väg, det är en bön, som ingen annan än en obotfärdig människa blyges för; men skulle du i otro och obotfärdighet vilja beveka Gud, som i sin Sons död är nog tillförene mild emot syndare, till att vara dig barmhärtig, så kom ihåg, att du ofta beder att få det du icke rätteligen vill mottaga; <b>ty ditt hjärta är icke rätt inför Gud </b>(Apg. 8:21).<br /><br /><b>v. 4 och 6.</b><br /><b><br /></b>Här berömmer icke Jesus mannens gärning i sig själv; ty stöld är alltid stöld, ävensom all synd är synd, evad vackert namn man än giver henne; men Jesus prisar hans visliga omtanka, den han önskar ljusets barn ville hava i det andliga.<br /><br /><i>Så låt mig som ett ljusets barn</i><br /><i>se och undvika alla garn,</i><br /><i>som satan för mig ställer.</i><br /><i>Ja, låt mig aldrig glömma bort</i><br /><i>att min livstid är ganska kort</i><br /><i>och likväl mycket gäller.</i><br /><i>Ty bör mig</i><br /><i>flitelig</i><br /><i>nyttja dagen,</i><br /><i>höra lagen,</i><br /><i>som kan lära</i><br /><i>det som länder till din ära. </i><br /><br />(G:la Psb 360:11)<br /><br />Amen, ja, amen!</div><div><br /></div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-4463665093722712152023-06-29T10:13:00.001+02:002023-06-29T10:13:09.309+02:00Midsommardagen/Johannes Döparens dag - Herren Guds heliga testamente<p><i>hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759</i></p><b>I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!</b><br /><b><br /></b><b>Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! </b>Dessa viktiga ord äro ett stycke av prästen Zakarias´ lovsång, då han uti sin sons Johannes Döparens födelse såg, att gamla testamentets tid var nu snart till ända, och världens Frälsares ankomst nalkas, för vilken Johannes, såsom hans ängel, var kommen till att för Honom bereda väg; då lovar Zakarias Gud och uppräknar på flerahanda sätt den stora nåd, som Herren, Israels Gud, härigenom bevisade sitt folk; och ibland andra nådens skatter, fröjdar han sig ock däröver, att Herren fullbordade sitt löfte till Abraham, att i hans säd skulle alla släkter på jorden varda välsignade. <span style="font-weight: bold;">Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! </span><br /><span style="font-weight: bold;"><br /></span>Älskliga vänner! Veta och förstå vi dessa orden rättsligen, vad Guds heliga testamente i Jesus vill säga? Om en människa ägde ett lekamligt testamente, som tilldelade henne några betydande förmåner, och hon antingen icke visste därav eller icke förstod dess rätta innehåll, vore hon icke lika när om dess förmåner, såsom den där intet testamente haver fått? Är detta olyckligt i lekamliga ting, då det rör timliga och förgängliga saker, huru olycksaligare äro icke människorna, när de icke veta av eller förstå det testamente, som angår deras själs eviga välfärd och salighet. Av vilken okunnighet då händer, att man icke med samma hjärta som Zakarias kan lova och säga: <span style="font-weight: bold;">Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! </span><br /><span style="font-weight: bold;"><br /></span>Herren, vår Gud, vare i dag när oss, och läre oss fatta och begripa samt fröjda oss över denna outsägliga salighet. Amen! <b>Fader vår...</b><br /><b><br /></b><b>EVANGELIUM Lukas 1:57-80</b><br /><b><br /></b>Betraktelse:<br /><br /><b>Herren Guds heliga testamente</b><br /><b>1) Innehållet</b><br /><b>2) Åtnjutandet av detta heliga testamente</b><br /><b><br /></b>Innan vi kunna förstå, vad Guds heliga testamente har att innebära, är nödigt, att vi förut något litet överväga de förbund, som Skriften säger att Gud har ingått med människor. <b>Förbund </b>är vanligen tvenne jämlika personers frivilliga och otvungna överenskommelse om det, som dem på ömse sidor länder till nytta; i kraft varav den ena parten är skyldig att fullborda sitt löfte, så länge den andra icke ryggar, vad han har försäkrat.<br /><br />Nu ehuruväl människor så mycket mindre kunna vara Guds jämlikar, som de, såsom hans kreatur, äro skyldiga att lyda alla hans befallningar, ehuru icke heller den ringaste nytta kan tillflyta Gud av hans kreatur, än mindre att deras förhållande kan pålägga Honom något band eller skyldighet, så är det dock onekligt, att vad som i Skriften talas om Guds förbund, icke på alla ställen bör och kan förstås som en blott befallning. Utan såsom han i flera fall av oändlig barmhärtighet lämpat sig efter människorna och jämväl genom nådebelöningar velat uppmuntra dem till lydnad, så har Han ock vid åtskilliga tillfällen under någon art av överenskommelse och med vissa villkor gjort dem varjehanda försäkringar; varemot å deras sida förnämligast ankommit, att de emottaga sådana försäkringar, oaktat detta så väl som allt annat, vartill de kunnat utfästa sig, måste dessutom anses för en deras plikt och skyldighet.<br /><br />Att Gud ingått ett förbund med Adam uti fullkomlighetens tillstånd, ses tydligen av profeten Hosea (6:7). Innehållet därav var å Guds sida löfte om nåd, välsignelse och allt gott, samt liv och evig salighet, så framt Adam använde de undfångna nådekrafterna till att enligt Guds lag bibehålla sig i sin medskapade fullkomlighet; men i annan händelse hotades han med straff och vrede eller med den timliga, andliga och eviga döden (1 Mos. 2:16-17). Att Adam trädde in i detta förbund både för sig och å alla sina efterkommandes vägnar, ses klart därav, att icke allenast han själv, utan ock hela människosläktet råkade i fördärv och elände, då han överträdde detta förbund (Rom.5 :12). Detta förbund heter med rätta ett <b>lagförbund, </b>emedan Guds därvid gjorda försäkran var lämnad under villkor av lagens fullbordan.<br /><br />Som nu hela människosläktet genom Adams avfall ifrån förbundet med Gud både blev skyldigt till evigt straff och därhos oskickligt att leva efter Guds behag, så härrör dess återupprättelse endast och allenast av den grundgode Gudens kärlek och barmhärtighet, som i anledning därav, att han i sin allvetenhet förutsåg människans beklagliga syndafall, redan av evig tid (Jes. 24:5, 1 Petr. 1:20) slutit ett i anseende till oss människor så kallat<b> nådeförbund</b> med sin egen enfödde Son, vilket i och för sig självt var samma lagförbund, som Gud med Adam ingått, men nu blivit överträtt och av den fallna människan icke kunde gottgöras. Sonen åtog sig, att uti en med sin gudomliga natur förenad mandom, såsom den andre Adam, företräda människornas ställe till deras försoning och att följaktligen för dem alla både uppfylla lagens fordringar och utstå det straff, vartill de genom lagens överträdelse gjort sig skyldiga, med ett ord, <i>att varda lydig intill döden, ja, intill korsets död</i> (Fil. 2:8). Varmot, som Paulus säger, löftet skedde till honom (Gal. 3:16), det är, han erhöll på människornas vägnar försäkran om all den salighet, som dem ifrån början var tillsagd, men de genom syndafallet hade förlorat; eller efter Davids ord:<i> undfick gåvor för människorna</i> (Psalt. 68:19, Ef. 4:8, Apg. 2:33), att såsom deras herre och konung utdela ibland dem, vilka därföre åt honom skulle överlämnas såsom en egendom att uti och genom honom behållas och förvaras till saligheten (Joh. 17:12, 24). Således kallas han ock <i>en medlare emellan Gud och människor</i> (1 Tim. 2:5), <i>en överstepräst till det tillkommande goda </i>(Hebr. 9:11), <i>en profet, som är kommen att predika de fångna förlossning </i>(Jes. 61:1, Luk. 4:24), och <i>vår salighetshövding</i> (Hebr. 2:10), emedan h<i>an för alla dem, som honom lyda, är en orsak till evig salighet</i> (Hebr. 5:9).<br /><br />Vad således av evighet inom gudomens sköte blivit beslutat, och av ingen människa till alla dess förundransvärda omständigheter kan begripas, kallas i Skriften<b> förbund</b>, så vida därvid anses personerna, som det med varandra ingått. Men då man har avseende på de skatter och förmåner, som Sonen genom detta förbunds fullkomnande förvärvat, och dem Gud av nåd förklarat sig vilja genom och uti Sonen upplåta till människosläktet, nämligen det andliga livet, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, frid med Gud, förlossning från alla våra andliga fiender, barnaskapet, den Helige Andes inneboende kraft till helgelse o.s.v., samt huru dessa skatter genom Kristi död likasom med arvsrätt skulle utbekommas (Gal. 3:18, Hebr. 9:15, Rom. 8:17) skulle utbekommas, så igenfinna vi häruti det eviga testamente, som i Hebreerbrevet 13:24 omtalas, det testamente, som <i>icke varder ogillat</i>, emedan det av Gud själv <i>uppå Kristus är fastgjort</i> (Gal. 3:17), det testamente, som haft sin verkan både före och efter stiftarens död, vilken för dess visshets skull varit av Gud ansedd såsom redan skedd ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8, Hebr. 13:20).<br /><br />Nu vilja vi i<br /><br /><b>Senare delen</b><br /><b><br /></b>av vår betraktelse tillse, <b>huru man kommer till åtnjutande av detta Guds heliga testamente. </b>Emedan detta Guds heliga testamente icke annat är, än de nådeskatter, som människorna genom Adams fall förlorade, men genom Kristus åter blivit dem förvärvade, vilka genom evangelium varda åt alla tillbjudna, men komma allenast dem till godo, vilka helt övertygade om sitt avfall och olyckliga tillstånd i tron taga sin tillflykt till medlaren, som äger att utdela samma salighets skatter; så är ock klart att ingen kan med tacksamhet emottaga och nyttja dem, vilken är okunnig därom och ännu lever fram i sin naturliga blindhet. <i>Intet öga haver någonsin sett och intet öra hört och uti ingen människas hjärta är uppstiget, vad Gud haver i sitt nådeförbund i Jesus berett dem, som Honom älska. Den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer. Skola vi kunna veta, vad oss av Gud givet är, så måste Gud uppenbara oss det genom sin Ande </i>(1 Kor. 2:9 ff).<br /><br />Här fordras alltså mer än en naturlig tro; här måste vara en av Guds Ande verkad tro, emedan saken är så stor och viktig, att en människa av naturens krafter omöjligen kan föreställa sig den, än mindre i fullkomlig och otvivelaktig trons tillit vederbörligen anamma den. Bör ett mänskligt testamente göras kunnigt, så framt man skall veta både vilka arvtagarna äro, och huru de komma att använda det genom testamentet dem tillfallna arvet; fastmera är vid Guds heliga testamente en sådan kungörelse nödig, som både kan upplysa människornas hjärtan och förmå dem att med glädje emottaga och rätt nyttja de i Kristus dem av Gud skänkta salighetsskatter.<br /><br />Kungörelsen av detta Guds testamente eller nådesförbund sker alltså genom Guds uppenbarade ord, dock icke genom <b>lagen</b>, som endast vet av det med Adam i oskyldighetens tillstånd slutna lagförbundet och dess påföljder; utan genom <b>evangelium</b>, vilket är ett sådant glatt och hugneligt budskap, som förehåller människorna Guds dyra nådelöften om de herrliga skatter och välgärningar, dem Kristus har förvärvat och i en viss ordning vill tilldela oss. Det heter alltså <i>försoningens ord </i>(1 Kor. 5:19), emedan det omtalar, huru det i Adam brutna lagförbundet genom Jesu görande och lidande lydnad blivit å människornas vägnar fullgjort; det kallas ock <i>nådens och salighetens ord </i>(Apg. 13:26; 14:3), alldenstund det bebådar för alla salighet, av idel nåd, utan avseende på någon laggärning eller förtjänst å människans sida.<br /><br />Strax efter syndafallet blev detta evangelium eller försäkran om Guds heliga testamente, som genom Jesus skulle verkställas, för våra första föräldrar i paradiset förkunnat (1 Mos. 3:15), och sedan ännu tydligare upprepat för Abraham och de övriga fäderna, samt sedermera genom profeterna allt mer och mer kunnigt gjort för den israelitiska kyrkan. Varom Sakarias talar i vår text, då han säger, att <b>Herren Israels Gud haver ihågkommit sitt heliga testamente och den ed, som Han svurit haver vår fader Abraham att giva oss; Han haver upprättat oss salighetens horn uti sin tjänare Davids hus, som han i förtiden talat haver genom sina heliga profeters mun.</b><br /><b><br /></b>Nödvändigheten av denna evangelii kungörelse, så framt människorna skola kunna tro och genom tron bliva saliga, visar Frälsaren själv i sin tillsägelse till sina apostlar, vilka fingo befallning att göra Guds testamente bekant i världen, då Han säger: <i>Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig (Mark. 16:15) </i>Och Paulus, en av dessa Herrens härolder, frågar med mycket eftertryck: <i>Huru skola de tro honom, som de hava icke hört av, och huru skola de predika, utan de varda sända att frid förkunna och gott förkunna (Rom. 10:14). </i><br /><br />Men som denna ljuvliga predikan antingen alldeles föraktas eller ock missbrukas av dem, vilka icke rätteligen kännas vid sitt genom fallet iråkade fördärv, så måste Gud låta lagen genom sina stränga fordringar och förbannelser så länge följa människan, till dess hon livligen blir varse både uti vad för stor syndaskuld hon står inför Gud, och huru oförmögen hon är att göra sig densamma kvitt, på det hon måtte bliva nödsakad att falla Medlaren till fota, då hon genom evangelium därtill blir kallad, lockad och dragen. Kommer hon därhän, att hon ger akt på evangelii kallelse och icke allenast anammar ordet med glädje (Luk. 8:13), utan ock med den helige Andes fröjd (1 Tess. 1:6), så att ordet med tron varder förblandat (Hebr. 4:2), så kommer hon till åtnjutande av Guds heliga testamente, av de nådeskatter, som genom Kristus äro förvärvade och av Gud utlovade.<br /><br />Detta Guds eviga testamente, varav man genom tron blir delaktig, bör icke förblandas med det så kallade <b>gamla och nya testamentet, </b>som också kallas det gamla och nya förbundet. Gamla testamentet var den synnerliga hushållning, som Herren företog med Israels folk, i det Han ingick ett förbund med dem, att de skulle i möjligaste måtto efterleva de lagar, stadgar och ordningar, som Han dem föreskrev vid utgången ur Egypti land, och om de det gjorde, försäkrade dem om en rolig besittning av Kanaans land och varjehanda lekamliga förmåner framför andra folk på jorden. En stor del av allt detta var förebilder av det eviga testamentets uträttande genom Kristus och var alltså en viss slags nådeskallelse till delaktighet av det eviga testamentet, varför ock Paulus säger, att <i>det testamentet, som tillförne fast gjort var på Kristus, blev icke ogillat med lagen </i>(Gal. 3:17); men som det innehöll skuggan och förebilden till Kristus, så blev det genom Honom avskaffat och ett nytt i dess ställe upprättat, som med hans eget blod beseglades (Hebr. 8:9).<br /><br />Det nya testamentet är alltså den Guds hushållning, däruti han på långt tydligare och kraftigare sätt, än i gamla testamentet, tillbjuder alla och verkligen meddelar dem, som tro, det eviga testamentets nådeskatter. Härav ser man då, att det eviga testamentet står fast och är enahanda både i det gamla och nya testamentet; ty, säger aposteln Petrus, <i>genom Herrens Jesu Kristi nåd tro vi </i>(i nya testamentet) <i>att vi skola saliga varda, såsom ock de </i>(i gamla testamentet), Apg. 15:11.<br /><br />Här torde någon fråga: <b>Vartill skall då lagen tjäna, sedan det gamla testamentets hushållning, som innefattade dessa lagar och stadgar, numera blivit avskaffad? Varför behöver lagen nu predikas, då vi likväl veta, att Kristus har uppfyllt honom i vårt ställe, att de trogna få honom inskriven i sitt hjärta genom evangelium, och att den hos oomvända icke annat åstadkommer än antingen skrymteri eller träldomsfruktan eller ock förtvivlan?</b><br /><b><br /></b>Härtill svaras: Lagen bör predikas och föreställas 1) för oomvända människor, dels såsom en spegel, varav de få känna och se sina synder och således kunna bliva brottsliga för Gud (Rom. 3:19-20), dels såsom en <b>tuktomästare, </b>varav de drivas att emottaga den förlossning, som i evangelium varder tillbjuden (Gal. 3:24). 2) För omvända bör han tjäna, dels till en <b>bom och tygel, </b>varigenom det onda köttets retelser kunna tämjas och tillbakahållas (Gal. 5); därför säger Kristus, att Han icke var kommen till att upplossa lagen; att till dess himmel och jord förgås, varder icke förgången den minsta bokstav eller prick av lagen, och den som upplossar ett av de minsta buden och lärer så människorna, han skall kallas den minste i himmelriket; men att den, som det gör och lärer, han skall kallas stor i himmelriket (Matt. 5:17-19). I detta avseende utlåter sig ock aposteln Paulus ganska märkligen, då han säger: <i>Göre vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprätta lagen </i>(Rom. 3:31).<br /><br />Låt vara att lagens predikan icke gjorde någon annan nytta hos oomvända människor, än att de därigenom förmåddes till att blott i utvärtes måtto uppföra sig fogligt, så är dock det tillsvidare ganska gott, emedan icke allenast andra därmedelst befrias från deras förargliga och ondskefulla framfarande, utan ock de själva hindras från ett ännu djupare fall i fördärv och säkerhet, som för framtiden skulle göra deras omvändelse långt svårare än eljest vore till förmodandes. Men så vet man ock, att framhållandet av lagens andlighet kan öppna ögonen på skrymtare och skenhelgon, kan förvara de trogna från återfall ur nåden in i köttslig säkerhet och giver dem den bästa anledning <i>att fortsätta förnyelsen och fullborda helgelsen i Guds räddhåga. Ty all skrift av Gud utgiven, </i>följaktligen även lagen, som därtill hörer, <i>är nyttig till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet </i>(2 Tim. 3:16).<br /><br />Härav är då lätt att finna, huru man kommer till åtnjutandet av Guds heliga testamente; nämligen man varder av Gud därtill kallad genom evangelium (1 Kor. 1:9, 2 Tess. 2:14). Men som i människan av naturen ligger icke allenast en hemlig fiendskap till Gud, utan ock en omåttlig kärlek till sig själv och de ting i världen äro, så är Herren nödsakad att genom lagen upptäcka synden, det är, hennes oviga och ifrån honom, som är all salighets källa, avvända hjärta med alla de förbannelser, olycksaligheter, straff och plågor, som åtfölja ett sådant tillstånd, på det hon må stanna i sitt lopp, besinna sig och giva akt på Guds kallande röst i evangelium.<br /><br />Bliva då människorna förda i de trångmål, att de med de fordna avfälliga judar i Jeremiae tid instämma: <i>Si, vi komma till dig, Herre; ty du är Herren vår Gud; sannerligen, det är icke annat än bedrägeri med de högar och med alla berg; sannerligen, Israel haver ingen hjälp, utan allena av Herren vår Gud </i>(Jer. 3:22), så svarar dem Jesus i evangelium: <i>Kommen till mig, jag vill vederkvicka eder </i>(Matt. 11:28). <i>Vänden eder till mig, så varden I saliga, ty jag är Gud och ingen mer </i>(Jes. 45:22).<br /><br />Det första av testamentet, som människan då blir ägare utav, är enligt vårt evangelium <b>salighetens kunskap till sina synders förlåtelse; </b>det andra är: <b>förmågan att tjäna Gud utan träldomsfruktan i helighet och rättfärdighet för Honom i alla sina livsdagar; </b>det tredje är: <b>tillväxt och förstärkning i andan; </b>det fjärde är: <b>en andens frimodighet </b>att med ord och gärning <b>bekänna och uppenbara </b>för andra människor den <b>nåd </b>en är vederfaren och den <b>salighet, </b>Gud i Kristus berett och verkligen meddelar alla dem, som av hans heliga testamente vilja varda delaktiga.<br /><i><br /></i><i>Men fridens Gud, som igenfört haver ifrån de döda den store Fåraherden genom dess eviga testamentes blod, vår Herre Jesus, Han göre oss skickliga uti allt gott verk till att göra sin vilja och skaffa uti oss, vad Honom täckeligt är genom Jesus Kristus, vilken vare ära av evighet i evighet, amen. </i>(Hebr. 13:20-21).Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-50242190591652861352023-04-19T09:54:00.001+02:002023-04-19T09:54:02.698+02:00Andra söndagen efter Påsk - Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar<p> <i>Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759</i></p><i><br /></i><b>I namn Faders och Sons och den Helige Andes, Amen!</b><br /><b><br /></b><b>Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. </b>Med dessa ord beprisar konung Hiskia den milde Herrens vår Guds ömma själavård om hans fattiga själ, då han intet annat visste, än att hans levnadsdag skulle lyktas förr än aftonen kom, och han skulle slitas sönder såsom en klen tråd. Denne konung uti Juda hade regerat med sannskyldigt hjärta inför Herren och blev på sitt 40:e år dödssjuk; då bad han till Herren och grät svårligen, ty profeten Esaias hade sagt honom, att han skulle beställa om sitt hus, ty han måste dö och icke bliva vid liv. Men Herrens ord kom åter till Esaias, att han skulle säga Hiskia, det Herren hade förlängt hans livsdagar i 15 år. Bland annat säger då denne gudfruktige konung: <b>Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. </b>(Jes. 38:17).<br /><br />Hiskia lovar Gud därför att Han hade mot honom visat sin synnerliga själavård. Den eviga kärleken har visserligen vårdat sig om alla människosjälar av evighet. Och detta är vad vi i dag vilja taga som ämne för vår betraktelse.<br /><br />Guds hushållning med det fallna människosläktet till deras upprättelse och salighet har visst varit och är förunderlig och herrlig, i synnerhet däruti, att Han skänkt oss sin ende Son, som låtit sitt liv för oss. Denna Guds milda hushållning och omvårdnad har Han även gjort kännbar såväl i det gamla som nya testamentet, ehuru nya testamentets hushållning vida övergår Hans även milda och gudomliga omvårdnad med människorna i det gamla, vilken hushållning, huru herrlig hon ock är i nya testamentet, likväl, efter Pauli ord i 2 Kor. 4:3, är förtäckt för många, som varda förtappade.<br /><br />Ingen må inbilla sig att kunna vara rättsligt underrättad om Guds milda själavård, därest han icke äger en salig insikt i nya testamentets herrlighet och vänt sitt hjärta till Herren samt låtit täckelset borttagas ifrån sina ögon, vilket, så länge de äro oomvända, hänger för dem.<br /><br />Och medan vi nu äro i begrepp att tala om Guds själavård om oss, så låtom oss med några ord omnämna skillnaden emellan gamla och nya testamentets herrlighet, vilken är så nödig att veta, och således känna Guds sanning, hans herrliga vilja, råd och befallningar, såsom ock nåden, som är given i Jesus Kristus för evig tid, vilken alltid har varit en och densamma, så att däruti allsingen förvandling varit, är eller bliver. Men så länge Gud ännu icke var uppenbar vorden i köttet, så var Herrens hushållning under gamla förbundet med mångahanda seder och rätter, vilka utgjorde den ceremonialiska lagen, och vilka skulle hålla Israel att, på sätt som Gud hade befallt, genom offren förebilda den tillkommande världens Frälsare. Och som denna förebildande gudstjänst i Jerusalems tempel var en del av gamla testamentets evangelium, så var det den eviga visheten behagligt att däröver hålla en helig och sträng hand, så att ingen fick däremot bryta vid sitt livs förlust, såsom man ser av Ussa, Abinadabs son, som allena rörde vid arken och blev död slagen av Herren (2 Sam. 6:7), ty om Israel hade onäpst fått förändra något, så är intet tvivel, att de hade bortlagt alltsammans i den ceremonialiska lagen; därför måste Herren med mångahanda lagar, stadgar, bud, seder och rätter vidmakthålla det gamla testamentets hushållning. <b>Detta skall vara eder en evig rätt. </b>(4 Mos. 16:29). <b>Detta är det, som Herren bjudit haver </b>(17:2). <b>Om I hållen mina bud, säger Herren, så skall du vara välsignad på mångfaldigt sätt, och om du icke lyder Herrens din Guds röst, så skall du även på mångfaldigt sätt vara förbannad </b>(5 Mos. 28). Sådana villkor voro av Herren satta för det gamla förbundets barn, vilkas iakttagande ofta gjorde hos dem, som icke förstodo sanningen, vilken låg i det fördolda, en trälaktig anda; detta var det förbund, som Israel icke höll, och Herren dem tvinga måste (Jer. 31:32).<br /><br />Men sedan Jesus är kommen i världen, äro alla dessa villkor, som Herren hade satt för det gamla Israel, upphävda; ty denna lag skulle vara intill Kristus (Gal. 3:19). Men sedan Jesus kom och med sin död beseglade synerna och profetiorna (Dan. 9), så heter det nu icke: Om I hållen mina ceremonialiska bud, så skolen I leva; utan det heter så: Mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allting är nu redo; kommen! Och så snart en fattig syndare, i den ordning som Herren befallt, anammar dessa nådens tidningar och genom tron undfår syndernas förlåtelse utan förskyllan, utan betalning, blott för Jesu döds och uppståndelses skull, så har han icke träldomens anda till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader! Men där Jesus icke sålunda varder anammad, göra mäniskorna ofta av det herrligaste evangelium en fördömande lag; ty de se icke Herrens herrlighet. De se icke hans obeskrivliga nådesvård om nya testamentets salighet, som skall predikas för alla kreatur, som äro under himmelen, dem som när och dem som fjärran äro. De se icke, att den eviga nåden i Kristus är given icke efter våra gärningar, utan efter Guds eviga nådesuppsåt. De se icke, att nåden gives, men icke förtjänas; de se icke, att Gud är försonad i Kristus, utan de mena, Han bliver då först, när de omvända och bättra sig; de mena, nåden kommer av bättring, tro och helgelse, då likväl både bättring, tro och helgelse komma av nåden. Detta är en evig grundsanning.<br /><br />Vad vill nu allt detta säga? Jo, Herrens hjärtliga vård om våra själar. Han har låtit sitt liv för dem. Han är den gode Herden, Han är rättfärdighetens sol, Han är nådastolen, Han är fader, fridsfurste, den äldste ibland bröderna, hälsobrunnen. Vad vilja dessa namnen? Jo, de locka de borttappade fåren till att undergiva sig hans milda själavård, varom vi nu ärna något tala. Herren Jesus låte det falla i god jord. Fader vår...<br /><br /><b>Evangelium: Joh. 10:11-16</b><br /><b><br /></b><b>Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar</b><br /><b><br /></b><b>1) I det Han låtit sitt liv för dem.</b><br /><b><br /></b><b>2) I det Han känner dem och lärer dem känna sig.</b><br /><b><br /></b>Ingen är god utan Gud allena. Andra herdar vårda ofta sina får för lön och fly, när de se ulven komma, och låta honom både förskingra och bortrycka fåren. Dessa förtjäna visst inte namn av goda herdar; men Jesus, som låtit sig så högt vårda om fåren, att Han låtit sitt liv för dem, må visst heta framför alla andra den gode Herden.<br /><br /><b>Denne gode herden har låtit sig hjärtligen vårda om våra själar i det Han låtit sitt liv för dem, </b>som sades skulle bliva vår betraktelses<br /><br /><b>Förra del.</b><br /><b><br /></b>1) Så säger Jesus i evangelium: <b>Jag är den gode herden. Den gode herden låter sitt liv för fåren. </b>Detta är den stora sak, varpå all världen borde vara uppmärksam. Alla människor äro däruti varannan lika, att de äro uti Adam förlorade får. Då förlorade vi Gud och all salighet, och Gud blev genom vår ondska skild från oss, och hans ansikte gömdes för oss, varför ock Adam gömde sig ibland träden i lustgården undan Herrens ansikte. Den allsmäktige domarens dom var fallen över allt folk, och hans vredes eld brann över synden till nedersta helvetet. På jorden var ingen salighet mer och ingen hjälp. Alla Adams barn voro dödade uti Adams, sin faders, fall och död; alla lågo i sitt blod, döda i överträdelser och synder; alla hade blivit Guds fiender och gått in i satans anhang; alla voro syndens tjänare; alla voro bortkomna från det liv, som i Gud var. Alla voro dödens trälar, de där mördat sina själar.<br /><br />2) Och si, mitt i denna all världens allrauslaste belägenhet och olycksalighet gav den eviga kärleken löftet om "kvinnans säd", som är Jesus, och i Honom nåd och barmhärtighet över de förtappade fåren, som voro döden värda. Han skänkte Honom hedningarna till arv och världens ändar till egendom; det blev den gode herdens fårahjord och arvedels får, dem Han skulle köpa och lösa med sitt eget liv.<br /><br />3) Och Sonen sin Fader lydig var, kom till oss hit på jorden och blev en medlare emellan Gud och oss. Vår gode herde, som på den stora försoningstid och dag, som av Fadern var förelagd, inställde sig, tog på sig all världens synd och dog för sitt folks missgärning, varmed han hävde hela det mänskliga släktets skuld, fastnaglade dess handskrift vid sitt kors, fullkomnade sitt dyra medlareämbetet och dog såsom en Abel för sin fårahjord, sedan han i 33 år, som Jakob, hade troget tjänat för Rakel, sin dyrköpta församling.<br /><br />4) Herrliga ting varda predikade i dig, du Guds stad! Det är detta, som Guds Ande i Ef. 3 kallar Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O, vilken djuphet av Guds eviga förbarmande, o, vilken höjd, bredd och längd! Att den evige Guden, Gud över allt välsignad i evighet, så hjärtligen låter sig vårda om de förlorade syndare, att Han stiger ned ifrån himmelen, antager människonatur och gör dem fria, som i all sin tid under dödens räddhåga skulle trälar vara! Så är Han vorden ett offer för de fåren, som skulle slaktas och evinnerligen dö; så är Han vorden en försoning för syndare; så är missgärningen förlåten, överträdelsen borttagen och synden betäckt och den eviga rättfärdigheten framhavd. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus.<br /><br />5) En evig nåd är sålunda vederfaren oss arma förtappade får. Och Herren har ett obeskrivligt, armhärtigt och kärleksfullt hjärta över och emot syndare. Kan en moder förgäta sitt livs son, så vill Han likväl icke förgäta oss, på händerna haver han tecknat oss. Lagen är fullbordad och rättfärdigheten har fått fyllest. Till lagen må vara vårt tal: Trots att du mig fördöma skall, Kristus dig fullgjort haver. "Vi kunna nu då fråga: / Var är din udd, du död? / du helvetets grymma låga, / var är din svåra glöd?" "Han har vår själ uttagit / från döden och vår fot / ifrån fall, all gråt avtvagit, / oss givit salig bot." "Nu är botad all den skada, / som oss Adam hade gjort." "Med oss så har nu ingen nöd, / ty satan, synd och evig död / har Jesus Kristus nederlagt, / allt som hans ord det haver sagt." "Vore världen av vår Herre / tusen gånger större gjord, / och dess synder större, smärre... släckas." O, nåd över all nåd! Han lät sig ganska hjärtligen vårda om våra själar; Han är sålunda vår salighet, ty Han är död för oss, Han lever för oss, vi skola ock leva. Dessa orden: för fåren, för oss, lägge Jesus djupt in i våra hjärtan. De betyda mer, än vi i hastigheten kunna fatta. Vi äro i Honom friade, och Han är för oss marterad; Han är död för oss, och vi leva för hans skull! "Dessa orden: <b>för eder</b>, kräva synnerligen ett troget hjärta."<br /><br />6) Sålunda har den gode Herden icke förr avlåtit, än Han med sitt eget liv hade köpt sig en fårahjord av fattiga syndare. Vi äro sålunda hans egendom med rätta. I ditt blod, du gode herde, är jag din. Vi äro nu hans arvedels får, dyrt köpta med hans blodiga sår av Faderns eviga råd och dom, när vi Honom skänktes till egendom; säll är den, som känner detta, säll den, som låter sig ledas till denna herdens hjärtliga själavård och som låtit Honom uppsöka sitt förvillade hjärta och fått känna kraften och saligheten av hans dyra och hjärtliga själavård, i det Han,<br /><br /><b>Andra delen:</b><br /><b><br /></b><b>känner oss och lär oss att känna sig.</b><br /><b><br /></b>1) Det säges om herdarna hos Israels folk, att de klädde sig i fårakläder, till att därmedelst dess bättre trygga de skrämda och skygga fåren till sig. Det synes kunna slutas av liknelsen, som Jesus brukar i Matt. 7:15 om de profeter, som komma i fårakläder. När Jesus ville draga det avfallna människosläktet åter till sig, så ikläder Han sig ock fårens, eller människornas natur; ty Herren, såsom en förtärande eld, hade vi visst aldrig vågat nalkas. Därför bliver Han bröderna lik och såsom ett menlöst lamm, det till slaktning ledes. Varför skulle vi då icke låta Honom vårda sig om oss, när hans uppsåt icke är att förkasta syndare utan att taga oss på sina axlar och bära oss till hjorden. "Ingen herde kan så leta / efter ett borttappat får. / Kunde du Guds hjärta veta, / huru ömt för dig det slår, / längtar, trängtar innerlig / efter den som söndrat sig / från hans hjord och får så såta, / skulle du av glädje gråta."<br /><br />2) <b>Han känner sina får</b>. Så lyder Jesu egna ord i texten. Vi hava sålunda denna lärdom av Jesu egen mun. Och det är nog tydligt, att Frälsaren Jesus här icke talar om sin allvetenhets kännedom; ty på det sättet känner Han även de ogudaktiga, som äro Guds fiender, ja, himmel och jord och allt, vad däruti är; Han förstod sina fienders skalkhet och visste, vad uti dem var (Joh. 5:42); utan Han känner sina får för sina egna. Herren känner sina, som Herren Honom givit haver; Han skämmes icke att kalla dem bröder. Han känner bäst, vad dessa arma får kostat Honom, huru Han funnit det ena efter det andra i öknen, burit det på sina axlar hem till hjorden, förbundit det sönderbråkade, helat det sargade och skött var och en, som han tarvat; huru Han dem dragit, och de hava sig draga låtit.<br /> Han känner sina fårs krafter och svagheter, tro och otro, kallsinnighet och kärlek, fall och bestånd, deras många brister och bräckligheter; Han känner vårt svaga väsende, att vi äro mull och stoft. Han känner sina får i nåd och barmhärtighet. Han är när dem alla dagar intill världens ända, och för hans ögon är ingenting fördolt; alla ting äro Honom uppenbara. Deras namn äro skrivna i livets bok. De äro tecknade på sina anleten med Hans Faders tecken. Och skulle icke den gode och allvise herden känna sina får ifrån getterna? Han känner dem och skall ställa dem till höger uppå sin stora tillkommelses dag, då Han skall döma jordens krets med rättfärdighet. Vilken hög tröst är icke detta för en fattig syndare, som således icke behöver gömma sig för sin eviga själaherde utan vandra i hans ljus, efter han vet, att Jesus ändå vet mycket mer, än hans eget hjärta vet.<br /><br />3) <b>Han känner sina får, såsom Fadern känner Honom. </b>Huru kan detta vara? Den kunskap är mig för hög, jag kan icke begripa det. Vem haver känt Herrens sinne? Och vem vet vad i Gud är, utan den Helige Ande, som utrannsakar allting, ja, ock Guds djuphet? Det är sålunda omöjligt för ett svagt människobegrepp, att kunna veta, huru Fadern i sin eviga fullkomlighet känner Sonen. Men det veta vi, att Fadern haver Sonen kär (Joh. 3:35). Så känner ock Jesus sina får; såsom Han älskade dem, medan Han var i världen, så älskade Han dem intill änden.<br /> O, huru kär haver Herren folken! Fadern känner Sonen såsom människosläktets fullkomlige medlare, som i deras stad och ställe har erlagt en fullgällande betalning och för dem blivit rättfärdigad i Anden, så erkänner ock Jesus sina för det rättfärdiga folket, som tro bevarat haver. Salig är den, som detta vet och erfar. Han må komma i vad besvär han vill, han må utstötas av synagogan och i världen dömas såsom avfälling och vilsefarande, det inseglet står dock fast: Herren dömer rätt, Herren känner sina.<br /><br />4) <b>Och mina känna mig, </b>säger Jesus. De känna Honom med en salig kännedom; med förstånd och vilja, med själ och hela hjärtat känna de sann Gud och den Han sänt haver, Jesus Kristus. Jesus själv har lärt dem i sitt ord känna sig. Saliga äro de, som icke se och dock tro. Han har gjort som herden med naturliga får; Han har icke med ovanligt buller skrämt det annars nog skygga fåret, utan av nåd låtit dem känna, att de mot Herren hava syndat. Han har hjärtligen frågat dem: Vi vill du så dö? Huru kan du trivas under syndens och satans våld? Besinna dock, vad du är och vad du kan bliva och förspill icke din arvedel. Detta har såsom ett lagens ord gått dem till hjärtat, de hava givit hans herderöst gehör, och det har sårat dem, att de övergivit Honom, sin levande källa, och gjort sig usla brunnar.<br /> De hava lärt känna Honom såsom sin profet, överstepräst och konung. Hans tveeggade svärd, som är lagen och evangelium, har givit dem ett stygn i deras hjärtan, så att de, såsom fattiga syndare, hava lärt att vårda och emottaga hans dyra försoning; de känna Honom såsom sina samvetens hugsvalare och alla synders förlåtare; de känna Honom såsom av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning, och efter alla de skiften av tider och öden, de iråka, använda de denna sin saliga kännedom till hans ära och sin andliga och eviga förkovring och sällhet; med ett ord: de erkänna för sin största salighet, att den gode Herden låtit och låter sig så hjärtligen vårda om deras själars salighet.<br /><br /><i>Vad Fadern dig har givit,</i><br /><i>du ej borttappa vill.</i><br /><i>Du för till rätta livet</i><br /><i>allt vad dig hörer till.</i><br /><i>Dit värdes mig ock föra,</i><br /><i>att jag må dig tillhöra</i><br /><i>i tid och evighet.</i>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-2991697369657379982023-04-12T11:08:00.003+02:002023-04-12T11:08:22.586+02:00Påskdagen - Den ifrån de döda uppståndne livets Herre, i vilken vi hava rättfärdighet och starkhet<p><i>hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759</i></p><b>I Jesu namn!</b><br /><b><br /></b><b>Vänden eder till mig, så varden I saliga alla världens ändar, ty jag är Gud och ingen mer. Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighets ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. </b>Dessa heliga ord stå skrivna hos profeten Jesaja, kap. 45:22-23, och äro även av aposteln Paulus i Fil. 2:9-10 tillämpade på Jesus, all världens Frälsare.<br /><br /><b>Vänden eder till mig, så varden I saliga alla världens ändar. </b>Han är hedningarnas ljus och Israels pris och således Guds salighet intill världens ände. Han har sagt: <b>Visen mina barn och mina händers verk till mig </b>(v. 11). Nu säger Han till all världen: <b>Vänden eder till mig, så varden I saliga.</b><br /><b><br /></b><b>Ty jag är Gud och ingen mer. </b>Gud är en. Tre äro de, som vittna i himmelen och på jorden, och de tre äro ett. Sålunda är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud och ingen mer.<br /><br /><b>Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighets ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. </b><br /><b><br /></b>Herrens ord och löften äro ja och amen. Himmel och jord skola förgås, men hans ord skola icke förgås. Han svär vid sig själv: så sant som jag lever, säger Herren. Han försäkrar all världen vid sin varelses sannhet, vilken allt folk har måst vidgå; ty intet folk har varit så förblindat, att det icke vetat, att en Gud är till och en Skapare till himmelens och jordens synliga verk. Han kallar sitt ord ett rättfärdighetens ord, nämligen att <b>honom skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. </b>Alla knän äro böjliga i himmelen och på jorden, och "helvetets krafter giva sig / där Jesus nämnd är vorden." Alla tungor, som smakat hans goda livsord och den tillkommande världens kraft, skola bekänna, att av Jesus är all salighet, all hälsa, all rättfärdighet, all helgelse, all kraft, all seger.<br /><br />Älskade åhörare: <b>Jesus Kristus är död för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighet </b>(Rom. 4). Vi fira i dag åminnelsen av den stora seger, som Jesus vunnit i alla fallna syndares ställe, då Han genom sin uppståndelse från de döda förvärvade världen både rättfärdighet och starkhet. Hågkomsten och erkänslan av denna Jesu herrliga seger bör icke endast vara knuten till en viss dag eller högtid; men icke desto mindre vore det nu stor nåd för oss fattiga Adams barn, om vi på denna dag och denna stund finge en salig insikt och erfarenhet i denna vår dyrt förvärvade nåd och salighet.<br /><br />Herre Jesus! vår eviga salighets Gud och livets furste, som av din herrliga uppståndelse bragt alla dem ett förvärvat liv tillhanda, som annars skulle döden dö; gör den stora nåd med dina återlösta, att de få se sin rättfärdighet och starkhet i dig allena! Låt din Helige Ande förklara för våra hjärtan denna din stora försonings hemlighet! Fräls ditt folk och välsigna din arvedel. Lär oss med mun och hjärta lovsjunga dig samt bedja: <b>Fader vår...</b><br /><b><br /></b><b>EVANGELIUM Markus 16:1-8</b><br /><br />Betraktelseämne:<br /><b>Den ifrån de döda uppståndne livets Herre, i vilken vi hava rättfärdighet och starkhet.</b><br /><b><br /></b><b>1) Vår rättfärdighet och starkhet i den från de döda uppståndne livets Herre.</b><br /><b>2) Vad var och en tunga efter sitt tillstånd säger om Honom.</b><br /><b><br /></b>Genom din heliga uppståndelse, hjälp oss milde Herre Gud.<br /><br /><b>Denna är den stora dagen / som oss Kristus haver gjort. / Mörkrets furste är nu slagen, / nederlagd är helvetets port. / Dödens mörker har försvunnit, / livets sol har nu upprunnit. </b><br />Livets furste är uppstånden, oss liv och seger skänkt. I Honom hava vi rättfärdighet och starkhet. Vilket nu skall bliva vår betraktelses<br /><br /><b>Första del.</b><br /><b>A) Livets furstes uppståndelse från de döda. B) Vår rättfärdighet och starkhet uti honom.</b><br /><b><br /></b><b>Nu A) Om livets furstes uppståndelse från de döda.</b><br /><b><br /></b>1) Den saken, vi nu sålunda hava att tala om, är icke uppenbarad i förnuftets kännedom eller kunskap, utan är en stor trosartikel, om vilken i vår lilla katekes står: "Jag tror, att Jesus Kristus är uppstånden ifrån de döda." Således är det icke att härutinnan vägleda sig med förnuftets ljus, utan genom Guds uppenbarade vishet och sanning, och sålunda taga det allena för sant, som Guds Ande där uppenbarar, både vad Hans uppståndelse och uppståndelsens kraft angår.<br /><br />2) Evangelium berättar, att <b>kvinnorna Maria Magdalena och Maria Jacobi kommo bittida till Jesu grav och sågo en ung man sittande på högra sidan, klädd uti ett sitt vitt kläde, som sade till dem: Varen icke förfärade; I söken Jesus av Nasaret, som var korsfäst; Han är uppstånden, Han är icke här, si rummet, där de hade lagt Honom. </b><br /> Han var död. Han hade burit all världens synder, för vilka världen hade bort dö. Han hade givit sig i döden för alla. Guds eviga rättfärdighet hade uppå oss en evig fordran, en dom, som med evig död belade alla människors barn. Denne vår store löftesman och medlare hade påtagit sig all vår skuld och hade sålunda nu smakat döden för alla. Han hade offrat våra synder i sin lekamen på trä; Han hade med sin död fullkomnat det stora återlösningsverket; Han hade en gång genom sin död gått in i det heliga och funnit en evig förlossning. Men döden skulle och kunde icke behålla Honom evinnerligen; därför stiger Han genom sin egen gudomskraft upp ifrån de döda, sedan Han brutit dödens fängelse och visat sig vara en segerherre i helvetet över döden och djävulen. Vi se sålunda med förundran alla skrifter beseglade, som voro givna om Honom. Isak blev vid Abrahams offring tillbakatagen till en liknelse (Hebr. 11). Jesus är offrad och dödad efter köttet, men levande gjord efter Anden (1 Petr. 3:18). Han är den Jonas, som var kastad i havet och kommer upp. Han är den Simson, som nederslagit djävulens gärningar i sin död. "Det lejon har nu vunnit, / som är av Juda stam." Den smordes själ skulle icke bliva kvarhållen i helvetet, och hans kropp skulle icke se förgängelse.<br /><br />3) Satan trodde, att när han hade vunnit så mycket, att herrlighetens Herre var korsfäst, skulle det mänskliga släktets återlösning vara förlorad och han hava åter vunnit sin sak. Men han förstod icke, att Kristi död skulle just nederlägga honom, som döden hade i våld. Han hade att göra med den rättfärdige Guden, vars död var en försoning; sålunda var förlossningen vunnen, när Jesus var död. Ingen kunde heller taga hans liv; Han lät det själv och kunde även taga det igen.<br /><br />4) På sjunde dagen vilade Gud ifrån alla sina verk, som Han hade gjort och välsignade och helgade honom (1 Mos. 2:23). När Jesus hade åter upprättat det fallna människosläktet, så vilade Han på sjunde dagen och helgade sålunda sabbat för allt folk samt, genom sin uppståndelse från de döda, välsignade nya testamentets vilodag, på vilken de hade intill världens ände att ihågkomma den salighet och seger, som hade vederfarits hela världen på denna dag.<br /><br />5) Vad salighet är icke detta: att Adams fall är botat, att såsom alla äro döda i Kristus, så äro och alla i Kristus levande gjorda. Vad herrlighet! Ack, om den arma och förblindade hopen kände denna sin salighet, så hade de något, när de sjunga: "Vi äta nu och leva väl / i dessa sötebrötsdagar." Tvärtom - vad glädje hava de, som måste sitta i mörkret, som icke se den uppgångna rättfärdighetens sol och den salighet, som är under hans vingar? Vad kraft skola de ock hava, så länge de icke med ett sannskyldigt hjärta hava anammat kraften till att bortlägga syndens och mörkrets gärningar och ikläda sig ljusets vapen? "På jorden, där rätt skulle ske, göra de det ont är, ty de se icke Herrens herrlighet."<br /><br />Lovad vare du, Jesus Kristus, du önskade livets furste, som på denna dag segrat över alla våra fiender! Lovat vare ditt herrliga namn, att våra tungor få säga: <b>I Honom, som är död och uppstånden, hava vi rättfärdighet och starkhet.</b><br /><b><br /></b><b>Som är det andra (B):</b><br /><b><br /></b>a) <b>Rättfärdighet </b>är en människas tillstånd inför Gud, då hennes synder icke tillräknas henne, utan hon, ehuru icke för sin egen utan för Jesu skull, varder fri och ansedd oskyldig. <b>Starkhet </b>är den förmögenhet, som människor av Guds nåd hava erhållit till att segra över satan, världen, synden och sitt eget fördärvade kött och blod.<br /><br />b) Denna salighet har Jesus förvärvat oss, och icke allenast oss, utan ock alla Adams barn. Märk, vi tala nu om den förvärvade nåden och ärna tala om dess tillämpning i den senare delen av denna betraktelse.<br /><br />c) Vad den oss i Jesu uppståndelse förvärvade rättfärdigheten angår, så bekänna vi i andra trosartikeln: "Han haver förlossat mig ifrån alla synder och ifrån döden." Det är, Han har genom sin lekamens offer ställt oss heliga, ostraffliga och obesmittade i Guds åsyn (Kol. 1). Han var gjord till synd för oss, på det vi skulle bliva Guds rättfärdighet genom Honom (2 Kor. 5). Lagens fordran och dess evigt fördömande kraft är borttagen, då Han hängde som en förbannelse på trä (Gal. 3). Den eviga rättfärdigheten är framhavd, då Jesus segrade över döden. Han segrade icke för sin skull, ty han var ett rent och obesmittat Lamm och hade icke gjort någon synd, och i hans mun var intet svek. Han fullgjorde en evig lydnad i de olydigas ställe och upphörde således icke att försona, förrän full försoning av Honom var erlagd, och så "rättfärdiggjordes Han i Anden", (2 Tim. 3). Och så fick hela världen fri och öppen tillgång till Gud. Förlåten blev sönderriven, som betecknade, att Jesus genom förlåten, som är hans kött, haver berett det avfallna människosläktet frihet att gå till Gud genom hans blod (Hebr. 10:19-20). SÅ hava vi vår renhet uti Honom. I Honom hava vi vår rättfärdighet.<br /><br />d) Hela världen hade utan Jesus varit evinnerligen död och kraftlös; men nu säger Han: Jag lever, I skolen ock leva! Ingen människa lever av sig själv. Ingens dygd eller helgelse, ingen rättfärdighet eller tro, eller vad det vara må, kan vara grunden till dess liv och styrka, utan Jesu levandegörelse är detsamma: "Icke oss, Herre, icke oss, utan ditt namn giv äran." Guds Ande beskriver denna vår stora salighets nåd i Ef. 2:5: "Men Gud, som är rik i barmhärtighet för sin stora kärleks skull, därmed Han oss älskat haver, den tid vi ännu voro döda i synderna, haver Han oss samt med Kristus gjort levande. Genom nåden äro vi frälsta. Välsignad vare Gud och vår Herres Jesu Kristi Fader, som oss för sin stora barmhärtighets skull haver fött på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.<br /><br />6) <b>I Herren hava vi starkhet</b>. Jesus haver nedslagit djävulens makt. Han har förlossat oss ifrån djävulens våld; Han har blivit vår helgelse, ty Han har förvärvat oss den Helige Ande samt kraft till att nederslå fästet; Han har tagit det mänskliga släktet ur dess oförmögenhet, att såsom Han är uppstånden ifrån de döda, skola och kunna vi vandra i ett nytt leverne. Han är vår starkhets Gud. Hjälten har för oss slagit sig igenom. Vi kunna gå ut och in och Herren främst. Låter allena en själ Jesus råda med sig, intager Han väl hennes hjärta så, att det bliver hängande vid Honom, som för oss är död och uppstånden. Herren Jesus inplante oss till en lika död, så varda vi uppståndelsen lika och lära oss känna Hans uppståndelses kraft. Så skola vi nog sjunga om seger över döden, djävulen och köttet i de levandes land. Vi kunna således fråga: "Var är din udd, o död?" "Var är din seger, avgrundsskara?" I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.<br /><b><br /></b>Vi gå nu till vår betraktelses<br /><b><br /></b><b>senare del </b><br /><br />och betrakta<br /><br /><b>Huru var och en tunga efter sitt tillstånd talar om denne vår uppståndne livets Furste.</b><br /><b><br /></b>1) Människors tillstånd är olika. Den ena sover i synden, är vårdslös om sin salighet och blind i andliga saker. Den andra är orolig i sitt samvete och stadd under Guds dragande nåd. En annan är betungad och arbetande, och de övriga äro antingen fiender till Kristi kors eller ock på Jesus troende själar. Dessa äro de olika tillstånd, vari människor befinna sig här på jorden. Om alla dessa må det heta såsom om det gamla Israel i öknen: <i>Herre, du födde ditt folk med änglaspis och sände bröd av himmelen, utan arbete berett, vilket förmådda giva allehanda lust och var var och en efter hans smak. </i>(Vishetens bok 16:20). Så är det även med människor av olika själstillstånd; eftersom Guds Ande har antingen fått eller icke fått råda med dem, så anse de Jesus.<br /><br />2) Huru anse och tala då de ogudaktiga om Honom? De bekänna Jesus med läpparna, men deras hjärtan är långt därifrån. De neka väl icke alla Guds ord och de uppenbarade sanningar om Jesus, men de bliva dock själva oförändrade. De låta Jesus stå och ropa efter dem i den Heliga Skrift: "Vänden eder till mig, alla världens ändar", och de bliva stående i det tillstånd de stå, utan bekymmer, utan bättring, utan tro med mera, och leva så i vällust och äro levande döda. Är detta att vara en kristen, såsom du heter? Vi vill du så dö? Är det möjligt, att du kan vara så obarmhärtig emot dig själv? Du har din frihet. Den som vill, han får leva, och den som vill dö, "så dö då han, / hans vilja är hans bann."<br /><br />3) Huru säga de bekymrade själar om Jesus? Dessa tänka: vad skall jag göra, att jag må bliva salig? De äro omtänkta om sin salighet, vilket är en verkan av Herrens nåd i deras osaliga hjärta, vilken skulle visserligen leda dem vidare, om de allena vore lydaktiga. Men enär de icke låta föra sig vidare i salighetens ordning till att känna sin naturliga oduglighet samt av Jesus hämta rättfärdighet och starkhet, så händer det, att de med sitt eget bemödande och allt sitt bekymmer bliva kvarstående i samma tillstånd, lika osaliga i sina samveten eller lika rådlösa för sina gärningar, och hava varken rättfärdighet eller starkhet. Man frågar: huru skall jag kunna leva heligt och hålla Guds bud? Min vän, det vore ingen nöd, om den fördärvade människan kunde hålla lagen. Vad hade då Jesus behövt bliva vår rättfärdighet och starkhet? Det gamla Israel gick i 40 år i öknen och ämnade sig till Kanaan; men de kommo icke därin <b>för otrons skull </b>(Hebr. 3:19).<br /><br />4) Vad säga de betungande och arbetande själar om Jesus? Med dessa förstå vi de människor, som under Guds heliga lags fordran och fördömande kraft äro likasom förtyngda och med egna krafter länge nog sökt arbeta sig igenom; men med sin innerliga och allt mer och mer tilltagande själsoro fått röna, att de icke blivit förbättrade, utan den gamla människan är lika rådande som hon varit; med ett ord: de äro slavar under syndens dom och syndens träldom. De se lagens andlighet, de göra intet, vad de vilja, utan tvärtom, de inveckla sig mer och mer i fördärv och fördömelse. Den syndalust de haft ont av, den bliver i stället för avtagande mer rådande och rasande; de rå icke med sig själva, däröver kvälja de sig. De vilja bygga upp sin kristendom, och den faller dagligen omkull. De se med förskräckelse på sina gärningar såsom på förtorkade kvistar, som icke bära någon frukt. Allt vad man sålunda tager sig för, det slår fel, ty de äro icke Guds rättfärdighet undergivna, utan sin egen. Vad skall man säga om allt detta annat, än vad Jesus säger: <b>Kommen till mig, alla I som ären arbetande och betungade, så vill jag vederkvicka eder. </b>(Matt. 11) Du svarar: Månne jag törs? Jo, Jesus undfår syndare. Du säger: Alltid talas om Jesus. Ja, min vän. Ve mig om jag icke predikade evangelium. Undrar du därpå? Det är ju Påsk! Han är ju uppståndelsen och livet! Och <b>i Honom hava vi rättfärdighet och starkhet.</b><br /><br />5) Vad säga Jesu fiender om Honom? Somliga av dem veta icke, vad de göra, och somliga synda vetande. I vars och ens naturliga hjärta ligger en motvillighet emot Jesus, den Guds Ande vill, att var och en må känna. Vi predika den korsfäste Kristus, grekerna en galenskap och judarna en förargelse (1 Kor. 1). Dessa människor känna icke Honom. Hade judarna känt herrlighetens Herre, så hade de icke korsfäst Honom. Pilatus, en hedning, dömde Honom, men icke av någon uppsåtlig fiendskap emot Hans person, utan han dömde att så skulle ske, som de begärde. Si, hans hjärta var ställt icke med utan mot Jesus. Den icke med mig är, säger Jesus, han är emot mig. Vad skall man säga om sådana människor? Låt dem vara under Guds hand; rår Han icke med dem, ingenting uträtta vi. Låtom oss bedja, att Herren giver dem nåd till upplysning att besinna sig ifrån djävulens snara, i vilken de ligga fångna; genom motsägelser gör man ofta mer skada än nytta; kan ock hända, att Herren lägger dem en gång till sin fotapall; och då bekänna ock de: <b>I Honom hava vi rättfärdighet och starkhet.</b><br /><b><br /></b>6) Vad säga nu de trogna om Jesus? Dessa hava sett sitt elände och sin djupa oförmögenhet till allt gott. De hava såsom fattiga syndare ansett den dödade och åter uppståndne livets Furste för sig såsom oumbärlig. De hava fått syndernas förlåtelse genom tron; de hava av Jesus fått kraft till ett nytt leverne. De fortgå i denna undfångna nåd; de hava intet utom Jesu rättfärdighet att berömma sig av; de suga kraft och starkhet till allt andligt gott av Honom. Deras hjärtans tankar äro dessa: <b>I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.</b><br /><b><br /></b>Amen, ja amen!Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-81563350858172476722023-04-12T11:07:00.001+02:002023-04-12T11:07:03.520+02:00Långfredagen - Medlarens Jesu förbön på korset för människorna<p><i>hållen uti Hedvig Eleonoras kyrka år 1759</i></p><b>I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!</b><br /><b><br /></b><b>1) Medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, </b>nalkas nu i vår betraktelse allt närmare till fullbordandet av det stora återlösningsverket. Han är nu kommen till avrättningsplatsen Golgata, dit Han ibland tvenne ogärningsman var beledsagad. Han har trampat vinpressen allena. Han har nu denna natten och denna dagen utstått mycket ont. Han har svettats blod i Getsemane. Han har vakat hela natten i översteprästens palats. Han har där blivit kindpustad, hädad och bespottad. Han hade sedermera blivit hudflängd, illa anklagad och äntligen dömd till döden; Han hade därefter måst bära sitt eget kors, ehuru Simon av Cyrene, Alexanders och Rufus´ fader, hade burit det efter Honom.<br /><br />2) Vi uppehålla oss en liten stund och betrakta denna händelse, som tilldrog sig med Simon av Cyrene. Han kom in från marken eller landsbygden och hade utan tvivel blivit underrättad därom, att Jesus av Nasaret leddes ut till att korsfästas; han visste att hans båda söner voro av Jesus och hans lärjungar kända, han var angelägen, som man förmodar, att höra, om ock någon av Jesu lärjungar skulle korsfästas, därför hade han förmodligen kommit i samtal med dem, som ledde Jesus, och således blivit tagen och pålagd att efter Jesus bära korset, som torde hava varit tungt.<br /> Vi hämta härav genast den lärdomen, att en själ, som genom en sann bättring och tro är bliven Jesu lärjunge, måste ock vara hans efterföljare, och det icke allenast på det sättet, att hon har att gå i Jesu fotspår, vad levernets helighet och hjärtats renhet angår, så att en kristen visar sin tro med sina gärningar, visar, att han är sin store mästare lik, far efter att vara efter hans efterdöme inrättad, utan må han även bära Jesu kors, dock efter Honom.<br /><br />3) Vad Jesu kors eller lidande angår, som Han för världens synder utstått, så är det ingen människa, som därunder satt sina skuldror. Han har ensam och allena burit den bördan; men vad förakt och fiendskap av det vanartiga släktet, jag menar världens barn, angår, så är det de kristnas lott. De måste därvid vara nöjda, att de hatas för hans namn, att de beljugas för hans skull, att de lida förföljelse för rättvisans sak (Matt. 5). Men så är det likväl en dyr tröst för en själ, som följer Jesus och måste bära Hans kors, att de genom Jesu nåd hava undfått ett lydaktigt hjärta därtill, att de nämligen genom tron njuta nåd till tålamod och genom hoppet vänta en salig förlossning.<br /><br />4) Det är dem en glädjefull förmån, att de undkommit syndens herravälde. Så länge en människa ännu står i sitt osaliga tillstånd och under syndens träldom, så går hon icke i Jesu efterföljelse och korsets bärande. Hon bliver för evangelii bekännelses skull ingen martyr. Men de som korsfästa sitt kött med dess lustar och begärelser, de hava det ock korsfäst; de äro icke under syndens dom och träldom, och de fara efter att var dag korsfästa, hålla den gamla människan korsfäst och så av nådens medverkan underkuvad, att världen med allt sitt onda eller goda, satan med allt sitt lock eller pock, samt den fördärvade naturen med allt sitt elände icke förmår att leda dem ifrån den rena vägen, fast den ock är med törnen beströdd.<br /><br />Ack, vare vår evige förbarmare evigt lov, som under alla sådana tunga och tröttsamma öden så underligen sörjer för de sina! Så att, om Han lägger eller låter lägga dem en börda uppå, så hjälper Han dem ock. Han drar försorg, att allt skall sluta väl. Han hugsvalar hjärtat mitt under korsets tyngsta tryckande och sålunda likasom bär den tyngsta ändan.<br /><br />Vi skrida nu till vårt egentliga ämne, som är Jesu förbön: <b>Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. </b>Och i anledning därav kort och i enfaldighet betrakta<br /><br /><b>Medlarens Jesu förbön på korset för människorna.</b><br /><b><br /></b><b>1) Huru Jesus beder för människorna</b><br /><b>2) Huru människorna kunna njuta Jesu förbön sig till godo.</b><br /><b><br /></b><i>Guds rena Lamm oskyldig,</i><br /><i>på korset för oss slaktad,</i><br /><i>alltid befunnen tålig,</i><br /><i>ehur du var föraktad.</i><br /><i>Vår synd du haver dragit</i><br /><i>och dödens makt nedslagit.</i><br /><i>Giv oss din frid, o Jesu!</i><br /><i><br /></i><b>1) Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. </b>Denna bön bad väl vår dyre Frälsare för dem, som korsfäste Honom; vilket sålunda synes hava tilldragit sig. Detta ordet är det första, som Jesus talade på korset, och tyckes hava skett antingen under eller strax efter korsfästelsen. Korset var utan tvivel sådant, att det måste läggas ner på marken, då Jesus sedermera lades även ned därpå, vars välsignade lekamen utspändes och fastspikades. Han, som var full av nåd och barmhärtighet, tålamod och långmodighet, lät detta icke förrycka sitt fasta uppsåt att vara en medlare emellan Gud och människor, utan beder för dem och lägger här de orden till: ty de veta icke vad de göra. Hade de känt herrlighetens Herre, så hade de icke korsfäst Honom (1 Kor. 2:8)<br /><br />2) Jesus var nu inbegripen i sitt översteprästerliga ämbete. Till detsamma hörde även det, att en överstepräst bad för folket. Alltså bad väl Jesus här egentligen för dem som korsfäste Honom; men därjämte är hans bön en översteprästerlig bön för hela världen. Sådant vittnar Jesaja (kap. 53:12): <b>Han bad för överträdarna, </b>och Paulus (Hebr. 5:6-7): <b>Du är en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt. Och han haver på sin kötts dagar offrat bön och åkallan med rop och tårar till Honom, som Honom frälsa kunde ifrån döden, och vart bönhörd därför att Han höll Gud i vördnad.</b><br /><b><br /></b>3) Jesus, vår dyre medlare och överstepräst, beder för sina fiender. Vi äro förlikta med Gud genom hans Sons död den stund, vi ännu voro hans ovänner; därför beprisar Gud sin kärlek till oss. Han bad för de fallna människor, som Honom dels nu med egna händer, dels ock med sina synder korsfäste. Han bad för dem, icke så, att Han kallade deras synder annat, än vad de voro och äro, nämligen synd; men Han älskade världen och sålunda bad Han för henne.<br /><br />4) Jesus beder för människorna om syndernas förlåtelse. Syndernas förlåtelse är antingen av och genom Jesus Kristus förvärvad eller ock genom den Helige Ande tillämpad; den förra är grunden till den senare. Den förra är förvärvad och skedd, den senare skall ske. Stackars den som detta icke vet och tror. Han går i mörkret och haver ingen glädje.<br /><br />5) Vad den förvärvade syndernas förlåtelse angår, så talar Jesus om den uti instiftelseorden till den heliga nattvarden: Mitt blod <b>utgjutes för eder och för många till syndernas förlåtelse</b>; ty det utverkade syndernas förlåtelse hos Gud. Jesaja säger, att Jerusalems missgärning är förlåten, och de hava fått <b>dubbelt av Herrens hand för alla sina synder</b> (Jes. 40:2). Daniel säger: <b>70 veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, så skall överträdelsen bliva förtagen och synden betäckt och missgärningen försonad. </b>(Dan. 9). Och Paulus skriver i epistlarna till de efeser och kolosser: <b>I vilken vi hava förlossning genom hans blod, syndernas förlåtelse efter hans nåds rikedomar. </b>Denna syndernas förlåtelse är redan förvärvad och skall nu icke förvärvas; hon är genom Jesus Kristus fullbordat och skall icke fullbordas. Det är fullkomnat och skall icke nu fullkomnas.<br /><br />6) Vad den andra eller den tillämpade syndernas förlåtelse angår, så hörer den egentligen till vår betraktelses senare del, där vi ärna omröra den.<br /><br />7) Evangelium är därför ett ljuvligt och glatt budskap, emedan det talar om en nåd, som är given i Kristus Jesus för evig tid, om en syndaskulds betalning, som har skett, om en syndernas förlåtelse, som är förvärvad, och om en evig rättfärdighet, som är framhavd. Om detta icke skulle vara skett utan skulle ske, då människorna omvända och bättra sig, vad tröst skulle en syndare därav kunna erhålla när försoningen inför Gud grundades på hans egna verk eller ock på vad i honom skulle ske, vilket alltid skulle förekomma honom ofullkomligt; och sålunda skulle hans syndaförlåtelse även bliva honom oviss.<br /><br />8) Jesus, vår dyra medlare, beder överljutt, så att alla höra det. Han talade högt. Han ropade i sin dödsstund med starkt rop. Hans ord voro märkliga; därför talar Han dem så högt, att de hava kunnat upptecknas, emedan i dem ligger människornas liv och salighet.<br /><br />9) Jesus hade haft all anledning och även kunnat, om Han velat, bedja ett gruvligt straff över dem, som korsfäste Honom; men Han beder för dem. Han visar däruti, att Han var helig och skild från syndare; Han ville genom sin görande och lidande lydnad vara en fullkomlig medlare emellan Gud och människor. Nu<br /><br /><br /><b>Senare delen</b><br /><b><br /></b><b>Om huru människorna kunna njuta Jesu förbön sig till godo</b><br /><b><br /></b><b>1) De, vilka icke njuta, </b>och <b>2) De, vilka njuta den.</b><br /><b><br /></b><b>1)</b> a) Först njuter ingen hårdnackad, obotfärdig och ogudaktig människa den till godo. Syndernas förlåtelse är väl även för dessa förvärvad; men därmed är deras synd dem icke förlåten, utan de äro under förbannelse, så länge den Helige Ande icke fått göra dem av den förvärvade syndaförlåtelsen delaktiga.<br /><br />b) Allt vad en människa i obotfärdighet och otro gör eller beder, kan icke heller göra henne till innehavare av syndernas förlåtelse. Mången beder utan att vilja omvända sig. Mången vill hava sitt skuldregister utstruket, när han skall dö, för att slippa fördömas, allena det kunde ske, utan att man behövde göra en allvarlig bättring. En sådan människa må bedja så ivrigt hon vill, hon tänke aldrig, att hon får något av Herren.<br /><br />c) Ingen tänke heller, att emedan bättring och tro äro oundgängliga, innan en syndare kan njuta syndernas förlåtelse, dessa nådens verk kunna medföra någon förtjänst inför Gud. Ack nej: "Men si! mitt blod och all min gråt / kan ej min synd avplana."<br /><br /><b>2) </b>Men beträffande nödvändigheten av dessa nådens verk, innan en syndare kan undfå syndernas förlåtelse, så är det en fast sanning, att varest den Helige Ande icke får försätta en syndare i en allvarlig och sannfärdig bättring och tro, den människan har icke syndernas förlåtelse, varken i tid eller evighet.<br /><br />a) Syndernas förlåtelse gives blott dem som tro. Tron kan icke vara i det hjärta, som icke känner sitt syndaelände; syndaeländet känner ingen, utan den, som låtit Guds Ande straffa sig. Sålunda föraktar en sådan människa både lag och evangelium och står den Helige Ande emot. Huru kan hon då få förlåtelse?<br /><br />b) Nej, annorlunda säger Guds Ande i Apostlagärningarna 3:19: <b>Så bättren eder nu och vänden eder om, på det edra synder må avskrapade varda; att vederkvickelsens tid då kommer från Herrens ansikte, när Han sändande varder den eder nu tillförne predikad är, Jesus Kristus. </b>Alltså åtnjuter den allena syndernas förlåtelse, vilken känner syndens djupa fördärv och som beder om förbarmande och nåd samt låter den Helige Ande genom evangelium verka tron på Jesus i sitt hjärta. Den som tror på Honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn. Varpå sedermera<br /><br />c) följer syndernas avlåtande och ett ifrån syndens herravälde befriat tillstånd, då en rättfärdiggjord människa, vilken synden är förlåten och Jesu rättfärdighet är tillräknad, allt mer och mer gör sig ren ifrån andens och köttets besmittelse och fullbordar helgelsen i Guds räddhåga.<br /><br />Herren låte så ske med oss alla! Herren göre i våra hjärtan en så salig förändring!<br /><br /><i>Nu jag tackar dig av hjärtat,</i><br /><i>Jesu, för din myckna nöd,</i><br /><i>för din sår och stora smärta,</i><br /><i>för din svåra, bittra död,</i><br /><i>för din ångst den mycket svåra,</i><br /><i>den du led för synder våra.</i><br /><i>Pris och ära vare dig,</i><br /><i>Herre Jesu innerlig! </i>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-42444972388357787812023-04-12T11:05:00.016+02:002024-03-11T03:24:58.274+01:00ANDREAS KARL RUTSTRÖM<div><span style="font-size: large;">Ur skriften "Framstående Kyrkans män härstammande från Väster och Norrbotten" (1889)</span></div><div><span style="font-size: medium;">av dr Jakob Albert Englund (1823-1914), kh i Nederluleå</span><span style="font-size: large;">.</span></div><div><i>Texten språkligt något bearbetad av Andreas Holmberg lagom till 200-årsjubileet av dr Englund.</i></div><div><br /></div>En man, som i ojämförligt högre grad än någon av Benzelierna är känd av den svenska allmänheten
och på folket utövat religiöst inflytande, är Andreas Karl Rutström. Det är en för vårt fädernesland
mörk och sorglig tid, som bildar bakgrunden till denne
märkvärdige prästmans liv. Även det tidsskifte då han
först skådade dagen var inte ägnat att sprida glädje och
tillfredsställelse. Visserligen vaknade då hos vårt folk
förhoppningar om en bättre och lyckligare framtid, men
nöd och elände tryckte det hårt hemsökta landet. Den
förödmjukande freden i Nystad, som väckte djup sorg i
alla fosterländska hjärtan, hade blivit undertecknad den 30 Augusti 1721. Det misshandlade svenska folket kunde åtminstone åter draga andan efter de förfärliga olyckor,
som förvållats först genom Karl XII:s egensinne och
sedan genom svagheten hos den närmast efterföljande
styrelsen, som, för att begagna den snillrike Hans Järtas
ord, spilkat upp hjältens klubba till svavelstickor, emedan
den var för tung att lyfta. <div><br /></div><div>Men det långa krigets och
de dystra hemsökelsernas oundvikliga följder fanns kvar
och gjorde sig på många sätt kännbara.
Denna tid bodde i nu varande Nederluleå församlings kyrkstad eller den s k Gamla staden (nuv Gammelstad) en av karolinerna, fältväbeln Nils Rutström, gift med Brita Steen
eller Birgitta Sten, såsom hennes namn även tecknas.
Dessa makar hade åtta barn, varav tre söner.
Två av dessa dog i sin spädare ålder. Den äldste sonen
föddes den 30 november1721 (Andreas-dagen) och
erhöll den 2 december i dopet namnet Andreas Karl. Sannolikt gavs åt den nyfödde det senare
namnet efter den vid Fredrikshall på dagen jämnt tre
år förut stupade hjältekonungen, vilken väl var föremål
för denne karolins beundran, såsom för alla hans kamraters. </div><div><br /></div><div> Liksom det var en tid av olycka och förödmjukelse,
på vilken Andreas Karl Rutström föddes, så var det
ock en sorglig period av vårt fäderneslands historia, som
hans mannaålder tillhörde. Olycka och förödmjukelse
för honom själv utmärkte slutet av hans bana.
Märkvärdigt nog är det helt och hållet obekant
under vilka ekonomiska omständigheter Rutström erhöll
den skolbildning, som var en förutsättning för det kall
han blivit bestämd att bekläda. Visserligen är det känt,
att fadern levde under sonens ungdomstid och att modern
överlevde den senare; men man känner inte dessa makars förmögenhetsvillkor. Det är dock högst sannolikt,
att karolinen på en av härens lägsta befälsgrader inte
hade några synnerliga tillgångar på en tid, då välståndet
var högst sällsynt och fattigdomen allmän. Säkerligen
var det understöd knappt, som den svenske fältväbeln
kunde lämna sin son under dennes studier. Antagligen
måste den unge Rutström under desamma kämpa medellöshetens vanliga kamp och hindrades därigenom att vid
universitetet förskaffa sig en grundligare bildning. </div><div><br /></div><div>År 1745 blev den sedermera så ryktbare predikanten
prästvigd och anställd som komministersadjunkt i Stockholms storkyrkoförsamling. Tre år senare utnämndes
han till fångpredikant. Redan innan han hunnit taga
detta steg på befordringens bana, hade han börjat draga
uppmärksamheton till sig för sitt prästerliga nit och sin
i sitt slag stora predikoförmåga. Menniskoskaror utströmmade till de kyrkor, i vilka han uppträdde som predikant. Några betydande kunskaper ansågs han dock inte äga.
Man har likväl anledning till den förmodan, att det betyg
om svaga teologiska insikter, som gavs honom av Stockholms stads konsistorium, då han under de mot honom
riktade förföljelserna inför denna myndighet examinerades,
färgades av den ovilja emot hans person och lärosätt, som gav sig luft i dessa förföljelser. Var han inte en lärd man, så var han vad bättre är, en folkets man, som
förstod vad större delen av de lärda männen i kyrkan inte förstod, att rycka sina åhörare med sig och att genom evangelium, om än något ensidigt förkunnat, framkalla kristligt liv i hjärtan, förut försänkta i andlig likgiltighet och världsträldom. </div><div><br /></div><div>Och liv. verkligt kristligt liv, var det som väcktes
genom Rutströms predikningar, vad man än må säga om
det sätt, varpå han förkunnade det eviga livets ord. Såsom
känt är, hade han till en viss grad anslutit sig till den av greve Zinzendorf stiftade brödraförsamlingens lärouppfattning eller den s k herrnhutiska, enligt vilken Guds kärlek,
bevisad genom Kristi lidande och död, så skjutes fram i
förgrunden, att lagens vikt och betydelse icke tillräckligt
klart och tydligt framställes. Till det predikosätt, för vilket denna lärouppfattning ligger till grund, hör att
måla Kristi lidande med så sinnliga färger som möjligt,
och ordandet om hans blod och sår, betecknande detta
lidande, möter ständigt i det herrnhutiska partiets predikningar, liksom i dess sånger. Att den mer eldige än
betänksamme Rutström i sina predikoföredrag vid framhållandet av människans frälsning genom Kristus var
något ovarsam i sina uttryck. må medgivas, och att
brödraförsamlingens uppfattning av kristendomen så av honom framhölls och betonades, att missförstånd kunde
uppstå, kan inte bestridas. Ovisst är dock om han, som det påstås, i en predikan yttrat, att Gud kastat alla
våra synder på Kristus, så att det var ingen synd och
ingen syndare mera kvar, utan det var allenast en syndare på hela jorden, den som Gud gjorde till synd; det
är: Gud tog hela syndaklimpen och alla våra synder
och kastade alltsammans i helvetes eld och lät allt brinna;
att det heter icke: synden skall förlåtas, utan synden är
förlåten; att det är falskt att vilja ha ett återupprättat Guds beläte o s v. Sådana uttryck, om de verkligen blivit begagnade, kan lätt missförstås, ehuru de
innebär ingenting annat än framhållandet av den bibliska
läran om den allmänt gällande försoningen genom Kristus.
Och de kan på intet sätt rättfärdiga den förföljelse,
som Rutströms predikningar framkallat. Möjligt är för
övrigt att denne i sina extemporerade föredrag inte alltid
iakttog vad ämnets höghet och rummets helg fordrade.
Men ändå var det behandlingssätt som han rönte från
Stockholms stads konsistorium i själva verket ovärdigt
en korporation av präster, i denna egenskap kallade att
vara fridens män och icke den andliga grälaktighetens. </div><div><br /></div><div>Den unge prästen hade inte länge hunnit samla andäktiga åhörarskaror omkring predikstolen, förrän hans
förmån i stadskonsistorium började kalla honom inför sitt
domsbord. Man hade ett mycket i ögonen fallande misshag till Rutströms både person, lärosätt och lära. Detta
misshag var det, som föranledde hans inkallande den ena
gången efter den andra. Man gav luft åt detsamma på flera sätt. Till och med hans extemporerande av predikningar gav anledning till varning, såsom i Henrik Benzelii levnadstockning är nämnt. Man skrapade honom
för likt och olikt, utan att dock kunna skrapa bort vare
sis hans herrnbutism eller det icke så litet utmanande
sätt, varpå den samma framträdde i hans predikningar.
Man inskränkte sig ej till att giva honom en faderlig
tillrättavisning för hans något hetsiga och självrådiga
uppträdande, vilket sannolikt var på sin plats; man
skulle nödvändigt göra honom till en irrlärare, vilket
han icke var. Om han i ett mindre fint språk med förkärlek betonade en av kristendomens sanningar, följer ej
därav att han förnekade de andra. Man kan med grova
färger måla en sida av en byggnad, utan att därför förakta en sådan ståndpunkt, från vilken man kan överskåda byggnaden i dess helhet. </div><div><br /></div><div>Det var egentligen är 1750 som den svåra förföljelse utbröt, vilken förbittrade Rutströms liv. Dock hade
han redan förut blivit förbjuden att predika, men detta
förbud hade efter en kort tid blivit upphävt. Sedan han
nämnda år i Storkyrkan hållit en predikan över <a href="http://rutstromspostilla.blogspot.com/2021/02/anders-carl-rutstrom-om-den-stora.html">"Gudaktighetens stora hemlighet, att Gud är uppenbar vorden
i köttet"</a>, blev han ställd under tilltal inför Stockholms
stads konsistorium, och detta ehuru denna predikan hade
slagit an på flera av rikets råd. Försöket att få predikanten fälld strandade på de prästers utsagor, vilka konsistorium inkallade som vittnen, i det av fem endast en,
den anklagades avsvurne fiende, magister Stenbeck, vittnade emot honom. (Ett hevis på R:s självrådighet var, att han som fångpredikant
utbytte den gamla psalmboken emot Zions sånger. Att han föredrog
de senare för den förra med dess någon gång framträdande lagiska
kantigheter, är naturligt. Men åtgärden var dock lika obefogad som onyttig). Alla bemödanden att snärja Rutström
misslyckades. Men det teologiska hatet liksom det politiska sover inte gärna. Tar det sig en blund, blir denna
helt kort, helst om föremålet för detta hat är rörligt och
närgånget. Rutström, vilken hade inte så litet av karolinens mod, vilket ban nu visade i värv som borde höra
till de fredligaste i världen, fortfor att predika som förr,
visserligen lika evangeliskt, men ock i en form, som hänvisade på, att han inte det minsta frågade efter vad de
andliga fäderna i konsistorium tänkte om hans predikosätt. Om fientligheten mot herrnhutismen hade velat
slumra in, så fick den inte vara i fred för den utmanande tonen hos denna läroforms svenske målsman på
denna tid. </div><div><br /></div><div>Följden blev också, att denne knappt en månad
efter förra förhöret, åter kallades inför konsistorium för
att stå till svars för en på 18:e söndagen efter Trinitatis
hållen predikan över »fienderna, som till Jesu fotapall
lagde voro». Såsom man vid förhöret med anledning av den förra predikan begagnat prästmannen Odins hustru
Eva Beata Törngren som redskap för Rutströms anklagande, så använde man henne även nu, men därjämte
en annan kvinna, spannmålshandlaren Haggrens hustru Kristina Lundgren. Men även denna gång misslyckades
försöket att störta den förmenta kättaren, enär icke mindre
än nio manliga vittnen talade till hans fördel. Därav lät
dock ej de andliga fädernas förbittring emot den ädle
greve Zinzendorfs eldige lärjunge avväpna sig. Med anledning av Rutströms predikan påföljande söndag, den
19:e efter Trinitatis, förmådde man stadsfiskalen att begära stämning å den förhatlige prästen, som nu blev av konsistorium suspenderad, sedan han blivit förvägrad
att enligt sin begäran avgiva skriftlig förklaring. Den
olagliga domen överklagades hos Svea hovrätt, som återvisade målet till konsistorium. Vid ny handläggning av detsamma inför nämnda kyrkliga forum intygade förut
anskaffade vittnen, att han begagnat föregripliga uttryck: men till sina vedersakares överraskning visade
den anklagade att orden funnos i Luthers skrifter, varvid den vördsamma frågan framställdes om sådan "auktoritet vore god och nöjaktig". Suspensionen måste upphävas, men konsistorium ansåg sig dock befogat att
låta i protokollet anteckna om Rutström, att han erhållit första varningen, en åtgärd som icke talar för rättvisan hos denna kyrkliga myndighet. </div><div><br /></div><div>Året därpå antastades åter den man, vilken hans förmän beslutit att
störta. Men denna gång var det inte en predikan, utan
en skrift, benämnd brevväxling emellan Nikodemus och
Christophilos, som var det kastvapen, vilket man ansåg
nog skarpt att fälla den djärve folktalaren från predikstolen. Ryktet förmälde att denne var författaren. Och
nu ingrep efter vederbörlig anmälan själva justitiekanslern i saken. Man ställde Rutström under fiskalisk aktion inför kämnärsrätten, av vilken han, oaktat att icke full bevisning kunde åstadkommas, dömdes
vara författare till ifrågavarande bok, som ansägs mycket
kättersk och förgriplig. Den anklagade hade nämligen
i densamma gjort några anmärkningar samt skrivit tvänne
brev, vilka man ansåg tala för att han var författaren.
Detta författarskap hade han förnekat inför sina förmän.
Nu ansåg man, att, oaktat hans nekande, tillräcklig bevisning härför förefunnes. Att domen från ren juridisk
synpunkt var rättvis, våga vi betvivla. Emellertid blev den sålunda dömde åter kallad inför konsistorium; men Rutström, som förmodligen tyckte sig ha fått nog
av sina förmäns mera bistra än kärleksfulla förmaningar,
infann sig ej, emedan han ansåg sig icke vara skyldig
till denna inställelse, då han överklagat kämnärsrättens
dom. Icke desto mindre blev han såsom författare till
en kättersk bok suspenderad, varjämte målet såsom
religionsmål överlämnades åt hovrätten. Ehuru denna
överdomstol icke ansåg den anklagade kunna fällas, stadfästes dock suspensionen, förmodligen för Rutströms
missfirmliga skrivsätt, för vilket han bötfälldes, och hans
för övrigt stela hållning gent emot sina förmän. Hovrättens
dom blev dock icke beståndande. Den dömde gick med
klagomål till Kongl. maj:t, som upphävde domen, men likväl, besynnerligt nog, dömde Rutström till varning av konsistorium, vilken varning han måste ta emot, hur påkostande det än var. Som suspensionen blivit på
högsta ort upphävd, måste den för de andliga fäderna så
misshagliga prästen åter insättas i utövning av sin fångpredikantsyssla. Även blev han ånyo adjunkt i Storkyrko-
församlingen, sedan konsistoriets försök att förmena honom tjänstgöringen där brutits emot Kongl. maj:ts vilja. Konsistorium erhöll ett bestämt tillkännagivande
från konungen, att »Rutström skulle njuta dess höga
utslag till godo och få tillträda de prästsysslor, som
honom tillförene uppdragna voro». </div><div><br /></div><div>Även den kungliga domen blev sedermera, då han hunnit inlägga stora förtjänster såsom medlem av hattpartiet, upphävd av de maktägande ständerna, som strök ett brett streck över
allt vad någon offentlig myndighet dömt till den förföljde prästens nackdel. Denne blev i alla avseenden frikänd, men av en partidomstol, en domstol på trissor, som av den politiska vindkastningen med stark fart
fördes än åt ena sidan och än åt den andra. Nämnda domstol var denna tid den högsta i landet, sedan den
verkställande och dömande maktens tyngdpunkt genom åtskilliga omständigheter från regeringen kommit så långt
ner, att rättvisan vreds på sned och hela samhället fördes
nedåt, således båda kom ur sin rätta bana. I nu ifrågavarande mål förfor dock denna partidomstol i ett avseende
rätt. Den förkättrade var ingen kättare och hade ej bort
behandlas såsom sådan. </div><div><br /></div><div>Rutström fick nu en fyraårig vilotid från vidare
strider. Och möjligen hade han fått vara fri från alla
anklagelser, om han inte blandat sig i politiken på ett
sätt som för ingen del är efterföljansvärt. Därigenom
fick han även andra fiender än dem som inte tålde hans
sätt att uppträda som präst och predikant. Han blev nu
föremål för ett dubbelt hat och förskaffade sig kanske
ännu bittrare motståndare inom det politiska lägret än
inom det kyrkliga. Det teologiska hatet är bittert, det
må tala från katedern, från den kyrkliga ämbetsstolen
eller från konventikeln. Det politiska hatet är icke bättre,
men det har, åtminstone på senare tider, vanligtvis varit
mycket mäktigare: När båda räckt varandra handen,
har den, som de bäda vapenbröderna bekämpat, intagit
en högst farlig ställning. Detta har Rutström fått erfara.
Det var ett sorgligt läge vari vårt fädernesland
befann sig, den tid på vilken han levde och verkade.
De tvenne politiska partierna, Mössor och Hattar, kämpade
om väldet och deras tävlan om besittningen av statens
roder framkallade bitter tvedräkt inom nationen. De senare
hade i Rutströms yngre år övervikten och därmed den
politiska makten, även sedan de bragt fäderneslandet
nära undergångens brant. De var naturligtvis rädda
om sin makt, såsom ofta är fallet, att ju sämre man styr,
desto bellre vill man styra. Varje försök att göra slut
på deras maktställning, liksom i allmänhet på det olycksbringande mångväldet, var därför den största förbrytelse
i hattpartiets ögon.</div><div><br /></div><div>Ett försök år 1756 att minska de
enrådande ständernas makt och utvidga konungens var
genom drottningens föranstaltande bragt å bane. Rutström, vilken genom riksrådet Palmstjerna kommit i
närmare beröring med hattpartiets ledande män, visade
en synnerlig iver att upptäcka de komplottens trådar,
som år 1755 började från konungahuset utspinnas över
landet, i avsikt att påföljande år bringa den tillämnade
statskuppen till stånd. Den prästerlige politikern säges,
för att tjäna både sitt parti och statsskicket, ha tillåtit
sig spioneri och ett försåtligt utlockande från oförsiktigt
folk vad som angick statskuppsplanen. Hans politiska
verksamhet ägde då helt och hållet rum utanför riksdagen.
Visserligen blev han en gång vald till riksdagsman för
Stockholms komministrar, men det var längre fram i tiden
och sedan han blivit kyrkoherde. Valet blev för övrigt
överklagat och han måste utgå ur prästeståndet, oaktat
det medhåll han hade hos rådet, som tillhörde hattpartiet.
Rutströms politiska förtjänster syns framförallt ha bestått i att vara en slug och verksam hantlangare åt
några av partiets främsta män, såsom den bekante politikern
Fersen oeh den store fästningsbyggaren general Ehrensvärd, till vilka han stod i nära förbållande. På dessa
förtjänster satte han, sig till föga heder, så till sägandes kronan, då han, bliven bataljonspredikant vid artilleriet, vars chef Ehrensvärd var, efter den tillämnade statskuppens upptäckande höll ett passionerat tal, vari ordades om "tyranners våldförande regeringslusta", om "den rasande av träldomsanden upprörda roten Koras
djärvhet att strida mot levande Gud (!) och anfalla den
oomkullstötliga frihetsklippan, Sveriges fundamentallag." </div><div><br /></div><div>Rutström ansågs ha gjört sig så förtjänt om det
härskande partiet, att han borde belönas, och belöningar
uteblev inte. Om han fick ta emot 4,000 daler på sin del, då statens tillgångar tömdes för att belöna dem som inlagt likartade förtjänster, lämnas därhän. Men
känt är att han blev teologie doktor i Greifswald, innan
han ännu fått pastorat. För att förskaffa honom denna
utmärkelse ska hans vänner ha tillåtit sig den listen
att titulera honom pastor adjunktus, vilket kunde anses
som t f kyrkoherde och pastor designatus Holmix eller
utnämnd kyrkoherde i Stockholm, enär teologiska fakulteten i nämnda tyska universitetsstad aldrig skulle ha skänkt doktorshatten åt en man på Rutströms dåvarande
låga ämbetsgrad. </div><div><br /></div><div>Därmed stannade inte det härskande
partiets tacksamhetsbevisning. Rutström blev kyrkoherde
i Ladugårdslands församling, och det, såsom man påstår,
utan att han avlagt pastoralexamen. Han hade sökt Luleå
pastorat, då ett av rikets största, och skulle sannolikt genom
den mäktiga inflytelsen av hattpartiets chefer ha fått
det, så litet han därtill var kompetent efter då gällande
befordringslagar. Till sin stora olycka avstod han från
sistnämnda gäll, vilket då gavs åt rektorn vid Klara
trivialskola, <a href="https://www.hembygd.se/nederlulea/plats/44645/person/87365">regementspastor Lang</a>. Rutström föredrog
att bo i Stockholm i stället för i den stilla, från det
oroliga politiska livets brännpunkt avlägsna hembygden.
Det gäll han föredrog erhöll han inte utan protester.
Han blev kyrkoherde i förutnämnda Stockholmsförsamling
tvärtemot prästeståndets gensaga, och han blev det utan
församlingens hörande, liksom emot den ordning lagen
stadgade, av konsistorium ensam uppförd på förslaget
utan den vanliga ansökningstiden av två månader. Vid
fullmaktens utfärdande vägrade konungen sin underskrift
och namnstämpeln begagnades, varigenom utnämningen
bokstavligen stämplades till en partisak. </div><div><br /></div><div>Nu tycktes lyckan
lysa på Rutströms väg, men det blev blott en solglimt, och
han skulle pröva på livets vidrigheter ännu mera än förut. Först och främst fick han till komminister den stridslystne Murbeck, som förut haft samma trosuppfattning
som han, men nu blivit en lika häftig som ohöjlig pietist. Under sin studenttid hade denne komminister gjort
sig känd för sir ovanliga armstyrka, "men nu ådagalade
han en kraft, som icke hade sitt säte i armarne. Brinnande av iver för människors omvändelse, men icke tå-
lande, att den skedde genom någon annan slags predikan
än hans, polemiserade han ordentligt emot Rutström, vilken han ofta, ehuru utan namngivande, anföll i sina
aftonsångspredikningar. Sålunda hände det att församlingens pastor, som till slut icke kunde lida angreppen
från komministern, gav sidohugg åt denne i högmässan
med den påföljd att den senare så mycket hellre förnyade
sina angrepp emot den förre i aftonsången. En gång
hade Murbeck rent av målat Rutström som antikrist, då
en gumma från en av bänkarna avbröt predikanten med
de orden: »du är själv antikrist»". Den lika duglige som
häftige komministern, vilken i teologisk grälaktighet - Wieselgren omtalar i Murbecks biografi såsom en allmän
sägen, att denne, huvudet högre och även starkare än alla andra,
var studenternas anförare vid alla både dåliga och oskyldiga upptåg;
att han en gång, då ban på en krog anfölls av en skara hämdgiriga
gesäller, som gjort en obehaglig bekantskap med hans armstyrka och
för att övermanna honom släckte ljuset, tillgrep en "långsills", svängde
den, som något glänste i mörkret, och hotade att gonomstinga den,
som gjorde motstånd, varefter han med blotta handkraften utkastade
den förskräckta skaran; att han en annan gång i spetsen för de över
biskopen i Lund förgrymmado studentorna, som av honom fått ett för
dem kränkande tillmäle, genom fönstret kastade ett levande svin, som inföll mitt för prokanslern just då, under en av honom hållen festmåltid, hans skål föreslogs — eu livslevande påminnelse om den
ohövliga benämning biskopen givit studenterna, av vilka ingen blivit
bjuden till gästabudot - vida överträftade sin närmaste förman, blev för fredens
skull befordrad till kyrkoherde uti Fridlevstad i Blekinge,
där han synnerligen utmärkte sig och lämnade varaktiga
spår av sin trägna och trogna herdevård. </div><div><br /></div><div>Men Rutströms
bana blev inte lugnare för det att han blev befriad från
den stridslystne kaplanen, så stora prov den förre än
ådagalade på sin duglighet såsom kyrkoherde.
Den storm, som mötte honom vid hans snart sagt
första steg på ämbetsbanan, vilade sig några år, men
endast för att bryta ut så mycket våldsammare. Redan
innan han utnämndes till kyrkoherde i Ladugårdslands
församling, hade han blivit anklagad för en Palmsöndagen
1757 hållen predikan i riksrådet baron Palmstjernas hem
under en dennes sjukdom. För denna predikan, vilken
naturligtvis handlade om nattvarden, blev Rutström an-
tastad av Stockholms konsistorium, för vilket han måste
framlägga sitt memorialkoncept eller utkast. Man fann
honom vid granskningen därav luta än till kalvinism, än
till berrnhutism, än till den katolska villfarelsen. Kättare
skulle han bliva, lika gott på vad sätt det skedde.
Resultatet blev intet annat än vad konsistorium ville
framför allt förekomma, det skedde nämligen att han blev en medlem av denna domstol, såsom kyrkoherde i sistnämnda församling. </div><div><br /></div><div>Nu ordnades ett ordentligt spionerisystem emot den förhatlige mannen. Man skaffade sig
personer, vilka här och där i bänkarna upptecknade varje vågat uttryck, och hustrun till hans egen klockare, som var skicklig i snabbskrivning, skall hava »på
listen kring kyrkdomen ovanför predikstolen" antecknat
sådana ställen, som hon (!) fann irrläriga. Detta möjliggjordes genom läktarens läge. Denna är i Ladugårdslands, nu Östermalms kyrka högre belägen än predikstolen. Förhör följde på förhör. Men den förhörde var mera än vuxen sina
mot honom fientliga embetsbröder. Man kunde icke få
fast honom. Han hade på sin sida både sanningen och
en ovanlig fyndighet. När alla försök att störta honom misslyckades genom hans överlägsna försvar, tog man
till hjälp den teologiska fakulteten i Uppsala, vars pluralitet bestod av Mössor, således Rutströms politiska motståndare. Från fakulteten utgick ett förkättringsutslag, i
form av betänkande, vari förordades den anklagades avsättning, då naturligtvis ett annat lika hedrande i form
av resolution utgick från stadskonsistorium. Nu bestormade man hovrätten att med detta dubbla stöd av myndigheter, som väl skulle förstå sig på renlärigheten, om de
än litet begrepo av den högre juridiken, näpsa den orolige
Ladugårdslandspastorn. </div><div><br /></div><div>Åtgärden väckte mångas ogillande och gav Rutström, som med sin ovanligt mångsidiga begåvning var bättre jurist än sina kamrater, anledning att över denna olaglighet besvära sig hos justitiekanslern, som lät besvären ligga oavgjorda i tio månader.
Nya anklagelser framkommo från personer inom Ladu-
gårdslands församling, men möttes av hedrande intyg från
kyrkorådet och icke mindre än sjuttio hederliga och till
en del lärde min, tillhörande församlingen. Wieselgren omtalar i sin Svenska kyrkans litteraturhistoria,
att den bekante professorn Samuel Ödman meddelat honom följande
anekdot från denna tid: I en tidning inflöt en annons så lydande: »Då domkapitlet dömde doktor Rutström av med ämbetet, sov det under
en tung nattmössa.» Boktryckaren ålades härav att uppgiva författaren.
Han uppgav kyrkstöten (kyrkvaktaren) i Jakob. Denne var blind. Då
han av domstolen tillfrågades, vem som hjälpt honom att skriva,
uppgav han kyrkstöten i Maria församling, Men nu hade denne händerna bortfrusna. När man frågade honom, huru han kunde skriva,
svarade han: »Jag höll pennan mod foten.» </div><div><br /></div><div>Det bleve för vidlyftigt att ommämna alla enskilda detaljer i den
förföljelse, som under flera år fortgick emot den hatade
mannen. Vi vilja blott nämna, att han var föremål för
det mest orättfärdiga förfaringssätt från konsistorii sida
och att hovrätten, vars advokatfiskal var en bundsförvant till konsistoriifullmäktig, emot Rutström icke tillfullo iakttog den oväld, som man haft rätt att vänta. Den
förföljde var således nu nära att duka under, men tog i
sin nöd sin tillflykt till regeringen, som oaktat konsistorii opåkallade underdåniga hemställan om Rutströms
avsättning från ämbetet, till dess slut bleve i saken, fann
för gott besluta, att undersökningen i hovrätten skulle
avstanna. Några av regeringens ledamöter föreslogo till
och med, att så väl konsistorium som hovrätten och aktor
i målet skulle ställas under åtal. Denna gång stannade
segern på den förföljdes sida.
Men den storm, med vilken denne kyrkans tjänare
hade att kämpa, skulle snart bliva så stark, att den
sopade bort honom från hans plats både i kyrkan och
inom fäderneslandet. </div><div><br /></div><div>Hittills hade vindstötarna varit
mindre farliga än häftiga. Så blev icke förhållandet nu.
Det uppstod ett oväderscentrum, som var längt mäktigare
än det, som fanns i Stockholms konsistorii sessionsrum.
Mösspartiet började komma till välde och i mån därav försämrades ställningen för denne hattpartiets hängivne
vän, då hans fiender drogo hans sak inför riksdagen. Man
vädjade från konungatronen till de 1760-—1761 församlade ständerna. Vid denna riksdag, en skamfläck för
vårt fäderneslands parlamentariska historia, under hvilken
samma rådsherrar först tadlades och avsattes, sedan
prisades och återinsattes i sina ämbeten, hade Mössorna
i början övervikten, och även mot slutet av densamma
utövade de, understödda av hovet och med tillhjälp av åtskilliga omständigheter, ett mycket stort inflytande.
Nästföljande riksdag, som sammanträdde år 1765, gav åt
det under så mänga år från statsrodret undanträngda
mösspartiet en alldeles oomtvistlig övervikt. </div><div><br /></div><div>Huru utsikterna för Rutström, denne Hattarnas verksamme anhängare, under sådana förhållanden skulle ställa sig, kan
envar lätt tänka sig. Religionsprocessen började åter
1762 efter därom av ständerna fattat beslut, och slutdomen föll 1765. Den så länge och så ihärdigt angripne
prästens sak var nu ohjälpligen förlorad. Utgångspunkten
för anklagelserna var att han förmenades hava förkastat
lagen, nekat bättringens nödvändighet och vänt upp och
ned på hela salighetens ordning. 26 vittnen åberopades, vilkas anteckningar togos för goda, huru mycket de än
voro behäftade med motsägelser och bristande sammanhang. Det hjälpte icke, att den anklagade framlade en
predikan på söndagen Septuagesima om Guds godhet och
stränghet, i vilken han framställt lagens förbållande till
evangelium och trons till gärningarna m m. Det hjälpte
icke, att den teologiska fakulteten i Köpenhamn, till vilken
han vädjat, funnit denna predikan »ren, lärorik och uppbygglig». Lika litet förbättrades Rutströms sak därav,
att han icke blott kunde stödja sig på 77 vittnen, av vilka 7 muntligen och 70 skriftligen intygade renlärig-
heten av hans predikningar, vittnen, som konsistoriifullmäktig doktor Pettersson, till skam för sitt eljest aktade
minne, jävade såsom villfarande i tron och icke vittnesgilla förr än de av konsistorium blivit examinerade. </div><div><br /></div><div>Icke heller hjälpte det, att icke mindre än femhundra medlemmar av Ladugårdslands församling ville enhälligt bevittna den älskade lärarens uppbyggliga lära och oförvitliga leverne. Rutström skulle störtas, och han blev störtad. Den gamla anklagelsen fick ett förment stöd av en ny, riktad emot en predikan på 3:dje söndagen efter
Trettondedagen år 1759 om »Rättfärdiggörelsen genom
trona». Den nye konsistoriifullmäktigen magister Stenbeck. som med anledning av denna anklagelse förordnades,
vände sig även mot sådana uttryck i sistnämnda predikan, vilka voro hämtade från Luthers egna skrifter. Så ivrigt
var bemödandet att få den anklagade fälld. Detta bemödande kröntes med den framgång, att Rutström dömdes
av hovrätten till suspension, visserligen icke på sådana
skäl, som »huvudakten och rannsakningshandlingarna gåvo
vid handen», utan därför att han två gånger varit suspenderad och visat sidovördnad och olydnad mot konsistorium, tillåtit sig anstötliga utlåtelser och vårdslöshet i
predikoämbetets förrättning, förseelser för vilka Rutström
aldrig blivit anklagad. </div><div><br /></div><div>Icke ens med denna framgång
voro hans fiender belåtna. Det teologiska och politiska
hatet kunde icke tillfredsställas med så litet. Partiyrans
dom måste bliva strängare. Hovrätten dömde slutligen
föremålet för detta hat, den nitiske prästen, till avsättning från ämbetet. Denna dom stadfästades av regeringen,
som därjämte straffade honom med landsflykt. Ett enda
riksråd, baron Reuterholm, ställde sig helt på Rutströms
sida och yrkade till och med, att Stockholms konsistorium
och dess fullmäktige, allmänna åklagarne och själva hovrätten skulle ställas under tilltal, vilket de, såsom oss
synes, mycket väl förtjänt, utan att man därför behöver
fritaga Rutström från de fel, som härrörde från hans
lynne och temperament. Detta baron Reuterholms yrkande förtjänar så mycket mera uppmärksamhet, som han
tillhörde mösspartiet och således var en politisk motståndare till Rutström. Och det hedrar denne rådsherre
icke minst därför, att han genom sitt försvar för den anklagade prästen blottställde sig för bittert hat hos den
förföljdes motståndare. Också hade hans uppträdande i
denna sak så när kostat honom hans plats i rådet, från vilket han höll på att bli utvoterad för sin djärvhet att
försvara Rutström. </div><div><br /></div><div>Den så orättvist dömde mannen måste således gå i
landsflykt. Var och en inser. att utan hans inblandning i den tidens politiska strider skulle icke domen
hava blivit så svår, utan på sin höjd inskränkt sig till
suspension från ämbetet. Med skäl kan man likväl fråga, varför landsflyktsstraffet skulle drabba just honom och
icke andra medlemmar av hattpartiet. Skulle alla dessa
av den hämndgiriga partipolitiken drivits utom landets
gränser, så hade det blivit en större folkvandring än
den, som vår tid har att uppvisa. Om endast de mera
verksamma ibland ifrågavarande partimän delat Rutströms
lott, skulle han ändå fått ett både talrikt och till en del
mycket förnämt sällskap, av vilket många vida mer än
han ingripit i händelsernas gång. Domen blir således,
huru man än betraktar den, en skam för de dömande. </div><div><br /></div><div>Såsom landsflyktig nppehöll sig Rutström än i Danmark, än i Tyskland. I Hamburg vistades han minst två
ärs tid, under vilken tid han var sysselsatt med studier
och brevväxling med sina vänner i Sverige. I utlandet
levde han i gott förstånd med några av sin tids bästa
teologer och präster, vilka icke som Stockholms prästerskap regerades av blint nit för den lära, vars innersta
kärna de tyckas icke hava fullständigt känt, och av en
förkättringslust, vars okristlighet de icke lärt sig inse.
Under detta tidskifte av Rutströms växlingsrika liv kunde han icke glömma sitt fädernesland. Fattigt och
armt tog det emot honom, då han först skådade dagen
i det ringa tjället högt uppe i norden. Sönderslitet av partistrider gav det honom många sår, vilka voro endels av honom oförvållade, om han också själv, såsom antytt är,
ådragit sig en del av desamma. Tillåtande att rättvisan
förkvävdes i partiyrans virvel hade fäderneslandet utkastat denne sin son över sina gränser. </div><div><br /></div><div>Och likväl,
detta land var fortfarande föremål för den landsflyktiges
kärlek. Denna kärlek fick ett rörande poetiskt uttryck
i den nyårsönskan till Sveriges rike, som han 1767 nedskrev i Hamburg och som börjas med de orden: "Mitt kära fosterland, du drottning uppå jorden! / Till dig, min hulda mor, min matta tanke går. / Jag i ditt sköte låg, men är en främling vorden." </div><div><br /></div><div>Men icke ens sedan Rutström blivit driven över
sitt fäderneslands gränser och måste äta landsflyktens
bittra bröd, fick han vara i fred för sina fienders hat.
Ondskefullt beskylldes han för att genom gift hava undanröjt en av sina vänner, vilken testamenterat honom sin
betydliga förmögenhet. Naturligtvis blev ryktet snart
vederlagt och den landsflyktige fick sin heder upprättad,
såsom han hade rätt att fordra.
Däremot erhöll han aldrig någon verklig upprättelse
för den orättvisa han lidit, då han emot gällande lagar
och författningar förlorade sitt ämbete. </div><div><br /></div><div>Väl återkallades
han från landsflykten, då hattpartiet år 1769 ånyo kommit till väldet, men sin kyrkoherdebeställning återfick
han aldrig. Då han sistnämnda år kom tillbaka till fäderneslandet, ville visserligen konungen återgiva honom haus
förlorade plats, men Stockholms konsistorium och präster-
skap, hos vilka hatet mot herrnhutismen och dess främste
svenska målsman var oberoende av alla växlande och varandra korsande strömningar inom den politiska atmosfären, hade en annan åsikt än konungen. Och denne
var nog svag att låta sin vika för deras, vilka ansågos
bäst kunna förstå sig på behandlingen av religiösa orosstiftare. Också erhöll Rutströms prästerliga motståndare
ett mäktigt stöd av riksdagsprästerna, sedan saken dragits
inför ständernas forum. Det hjälpte icke, att Rutström
den 9 Maj 1772 ingav en förklaring rörande den mot
honom förda religionsprocessen m m. I denna förklaring
yttrade den så orättvist behandlade mannen till slut: »Är
då friheten ingenting? Är då ingen lag? Ack, vad
säga Sveriges väktare härom? Ack, mitt fädernesland!
Ack, min gamla fattiga mor, min hustru, mina barn!
Ack, oväldiga allmänhet! Ack, riksens höglovliga ständer!
Ack, du evige Gud, som allt vet.»</div><div><br /></div><div>Dessa ord voro en
suck ur ett sorgset och förorättat hjärta, som nog fått
gensvar i många andras. Den rättvisan måste man dock
göra den förföljde mannens motståndare, att de icke underkände hans intelligens lika mycket som hans prästerliga
duglighet. I statens tjänst ansägo de prästerliga myndig-
heterna Rutström vara användbar, men icke i kyrkans i
anseende till den oro han åstadkommit. »Han haver»,
heter det i prästerskapets ingivna betänkande, »ett sådant
huvud, att han till allt dogse är». Det var ju naturligt, att man vid sådant förhållande trodde sig kunna få
honom förflyttad till ett område, där man fick vara i
fred för hans predikningar och deras verkan på folket.
Med anledning härav blev det emellan de maktägande
överläggning om, vilken statstjänst åt Rutström skulle
anförtros. Fråga var att han skulle utnämnas till uppsyningsman vid Tumba pappersbruk, varigenom han
skulle hava kommit i ett väl avlägset förhållande till
litteraturen, till vilken även han bidragit, och det på
ett verksammare sätt än många andra med mera oomtvistat rykte. </div><div><br /></div><div>Under dessa överläggningar verkställdes
Gustaf III:s revolution, då Rutström, såsom en farlig
politisk motståndare genom sitt inflytande på folket, inmanades i häkte. Enligt uppgift av Wieselgren, vilken
blivit följd av Bäckström, dog Rutström samma dag revolutionen börjades, men enligt nyare och säkrare uppgifter
avled han ungefär 9 veckor senare eller den 20 oktober
1772 <i>[rätt datum är den 27 oktober]</i>. Den uppgivna dödsorsaken var vattusot. Hans frånfälle iuträffade dagen före den som blivit bestämd
till hans frigivande. Härav kan man se, att denne ringe
prästman genom sin makt över folket ansågs farligare
än Gustaf III:s motståndare bland statens högst uppsatta män, riksråden. vilka en mycket kort tid höllos fängslade: </div><div><br /></div><div>Rutströms utseende var icke fördelaktigt, såsom ett
porträtt av honom utvisar. om också hans yttre ej var
så obehagligt som Fryxell framställer det i sin skuggteckning av hans person. Hans andliga begåvuing var
däremot mycket framstående. Med tankereda och skarpsinne förenade han en fyndighet som aldrig svek honom
och många gånger satte hans motståndare i förlägenhet.
Med dessa gåvor var en handlingskraft förenad, som icke ryggade tillbaka för några svårigheter, Därjämte var
han i besittning av en populär vältalighet, som för sin
tid var stor nog, om den också icke håller provet inför
var tids fordringar. Den andlige skalden var dock hos
Rutström ojämförligt större än den andlige talaren. Väl
är det sant, att han i en viss vekhetens sötma överträffade till och med sin förebild greve Zinzendorf och
att hans formsinne icke motsvarade hans känsla. Medgivas måste också, att den herrnhutiska klangen mycket
starkt ljuder genom hans sånger: men i känslans innerlighet och fantasiens rikedom, yilka i hans s. k. Zions
nya sånger blivit ställda i Kristi tjänst, är han av få
andliga skalder i värt land överträllad. Särskilt utmärker han sig för gåvan att tala till folket, i vilket
avseende knappast någon religiös skald kan med honom
jämföras. Också hava hans sånger utgått i minst 15
upplagor, och ännu för ett eller annat tiotal av år sedan
sjöngos de i de stilla kretsar, som mera enskilt samlas
omkring ett föreläst eller enkelt av präst eller lekman
förkunnat bibelord. Nu äro dessa sånger på de flesta
ställen undanträngda av Sankeys och Palmqvists. men
ännu äro de gamla vännerna till ett evangeliskt förkunnat ord med förkärlek fästade vid ifrågavarande
sånger, och även i våra dagar börjas mången andaktsstund med den sköna Rutströmska sången: »Kom huldaste förbarmare, som herde ibland fåren", en sång, som
oaktat det nog starka bildspråket har något oändligt
ljuvt tilltalande. </div><div><br /></div><div>Om denne märkvärdige kyrkans tjänare,
såsom vi förut medgivit, hade sina fel, såsom en benägenhet för vrede, varigenom han förleddes till en
hänsynslöshet som nedsatte hans person, såsom en herrskande lust till trots även där detta på intet sätt kunde
hava sin grund i samvetets och pliktens bud, och såsom
en orolighet i lynnet, vilken hindrade honom från att
begränsa sin verksamhet inom den krets, på vilken han
av själva sin naturliga själsdaning och de religiösa intryck han emottagit fått en ganska tydlig anvisning, så
kan man icke rättvisligen förneka, att han var på det
hela en mycket framstående man. Såsom sådan, ja till
och med som en lärofader gäller han ännu för en icke
ringa del av det svenska folket, under det att hans motståndare, med undantag av Tollstadius, och kanske Pettersson, äro för den stora allmänheten tämligen obekanta. </div><div><br /></div><div>Rutström var gift med Brita Stjernman, med vilken
han hade två <i>[överlevande, skr anm] </i>barn, en son och en dotter. Den förre var
medicinalrådet och ledamoten av svenska akademien doktor
<a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Birger_Rutstr%C3%B6m">Karl Birger Rutström</a>, en poet som icke just befattade
sig med att skriva poem och en läkare som icke gärna
skrev något recept. Han var en man av mångsidigt vetande, för vilket naturvetenskapen och litteraturen voro
kära föremål. Ledamotskap i nämnda akademi vanns med
tillhjälp av en prisbelönt för sin tid utmärkt översättning av ett stycke ur den romerska skalden Ovidii arbeten. För politiken hade den förföljde prästens son en
fruktan, som naturligtvis icke var fäderneärvd, men som
var ett arv från faderns missöden, vilka hörde till sonens
sorgliga barndomsminnen,
Rutströms fader synes hava omkommit i det finska
kriget 1742, så fördärvligt för både högre och lägre befäl
vid Westerbottens regemente. Modern dog av slag den
17 december 1775. Det var en kvinna som fått sin
dryga del av livets sorger och vedermöda. Förlusten av hennes man efterföljdes av en annan, i det hennes måg
organisten Karl Hernodius drunknade den 14 juli 1765;
och slutligen upplevde hon de olycksöden som hemsökte
hennes son, föremålet för det moderliga hjärtats stoltaste
förhoppningar. Hon fick bevittna hurusom han med sin
brinnande ande och sin överlägsna begåvning steg upp
till ett stort eller åtminstone vidsträckt rykte. Men hon
levde ock den tid, då han, liksom han varit en brottslig
och skadlig person, förvisades från fäderneslandets jord.
Och slutligen emottog hon på sin höga ålderdom, levande i armod hos sin dotter, nämnde Hernodii änka, det
sorgliga budskapet att den älskade sonen dött i fängelse.
Nog blev således den kvinna prövad, vars son var den
ryktbare Andreas Karl Rutström.</div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-6954768257438331132023-03-20T21:27:00.005+01:002023-03-20T21:27:43.761+01:00Passionspredikan över Tredje akten av Kristi lidandes historia - Enheten i medlareämbetet<p><i>hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759</i></p><div><i><br /></i></div><div>I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!</div><div><b><br /></b></div><div><b>Det är en medlare emellan Gud och människor, nämligen människan Jesus Kristus. </b>Enligt vår gjorda föresats hava vi detta ämnet, som ock är ibland de allradyraste i hela vår evangeliska religion, att även nu överväga. Vi ärna även för detta år därmed fortfara, som sagt är, under hela passionstiden. Jesus såsom medlaren mellan Gud och oss räcker ock till i går och i dag och han desslikes i evighet (Hebr. 13:8); ja, om passionstiden ock vore tusen år, vad ville det svara emot de orden i Psalmboken: "Om alla de trän och gräs på vår mark / fått stämma och talande tunga, / om djurens och fåglarnas, ljuvlig och stark, / med änglarnas röst kunde sjunga, / förmådde de aldrig tillfyllest Guds Son, / vår Frälsare Jesus lova." Vad längd och vad bredd, vad djup och vad höjd är icke i Kristi kärlek, som all kunskap övergår!</div><div><br /></div><div>Det upplästa stycket av historien om vår dyre Frälsares lidande innefattar flera ämnen, dem den evige Guden har behagat låta uppteckna för att därigenom, nämligen med ett omständligt förklarande av de händelser som här tilldragit sig, lära oss, att ingenting nytt under solen sker, att lära oss, huru i världen tillgår, samt att vi må känna igen vår dyre Frälsares ord i Matteus 5: "De hava sammalunda gjort profeterna, som hava varit före eder."</div><div><br /></div><div>Men för övrigt äro dessa i texten omförmälda omständigheter icke någon egentlig föda för vår fattiga själ; ty vad gagnar det nu oss att höra beskrivas, huru mörkrets makt ställer sig emot Guds rike, och huru dessa krafter sinsemellan äro stridande. En hednisk domare, som dömde att så ske skulle, som de begärde, och en skara av präster, som förena sig uti att förfölja och anklaga den oskyldige ibland människors barn; gudlösa anklagare, som icke visste vem de angåvo, och icke kände herrlighetens Herre, samvetslösa vittnen, som sade allt det de visste behagade Jesu fiender. Vad skulle det gagna oss att förnöta vår dyra passionstid med betraktelser över huru alla dessa åsidosätta Gud, religion, gudsfruktan, lag, evangelium, samvete, ära och dygd? Detta är ju en sak som icke kan vara annorlunda. Ljusets och mörkrets rike hava i alla tider varit sins emellan stridande. Läs 1 Mos. 5, Gal. 4:29. Och som allt detta är ett ämne, vilket icke uttrycker för oss vår salighetsgrund och icke heller förnöjer våra hungriga hjärtan, så låtom oss bliva vid vår föresatta betraktelse: "Medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus". Har jag Jesus i mitt hjärta, / se, så har jag glädjen all. Han är ju vår salighets grund, en annan kan icke läggas (1 Kor. 3:11).</div><div><br /></div><div>Älskade åhörare, I lären nog finna huru dyr denna grundartikeln är, medlaren emellan Gud och människor. I lären erinra eder, vad vi kalla honom och med rätta kalla honom. "Min högsta skatt, o Jesu kär, / du källa av all nåde. / O du min högsta skatt och livets springekälla! / Jesus är mitt allt i alla. / Hjärtans Jesu, glädjekälla." Säll är den, som står i det saliga själstillstånd, att han i tron kan anse Jesus för sin högsta skatt, för källan och upprinnelsen till sitt liv och sin glädje, för sitt allt i alla. "O huru säll / är visst den själ / som detta rätt besinnar." Men Gud give, att vi icke behövde frukta, det många ännu icke hade lärt de första bokstäverna i Guds ord; ja, att läran om Jesus, vår dyre medlare, för många är såsom manna var för Israel i öknen (Vishetens bok 16:20). Ack, att de en gång ville besinna sig och känna den tid, i vilken de sökta äro! Ack, att det komme därhän med dem, att deras hjärtan måtte förstå vad det dyra ordet "medlaren emellan Gud och människor" har att innebära!</div><div><br /></div><div>Det må man besinna, att den kallsinniga gudstjänst en obotfärdig människa övar, därmedelst att hon blott sjunger en psalm om Jesus eller läser en bön eller hörer, så att det går genom det ena örat in och genom det andra ut, att sådant icke gör en människas kristendom rättskaffens inför Gud. Var viss att djävulen kan väl tåla, att människor så vårdslöst hantera himmelska sanningar och sin kristendoms övning; men när en människa med allvar söker Herren och vill börja öva, vad som till tro och gudaktighet hörer, det kan satan icke fördraga; då reser sig mörkrets makt, då fäktar satan med dubbel iver emot en sådan verklig kristendomsövning, då heter det irrlära, då rede man sig till frestelse.</div><div><br /></div><div>Hela vår kristendomsbyggnad är grundad på Jesus. Hela en människas omsorg bör vara att känna sann Gud och den han sänt haver: Jesus Kristus. Han är gudaktighetens hemlighet. Han är oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning. Vad under då, att en på Jesus troende och vilande själ säger: "Upp, min själ, min mun och tunga, / upp, mitt hjärta och min röst, / till att prisa och lovsjunga / Jesus, som oss återlöst, / Jesus tacka och berömma, / Jesu godhet aldrig glömma."</div><div><br /></div><div>Vi gå nu till vår upplästa text, och med anledning därav vilja vi i korthet enfaldigt betrakta:</div><div><br /></div><div><b>Enheten i medlareämbetet, eller att det är en medlare emellan Gud och människor: Jesus Kristus.</b></div><div><b><br /></b></div><div>1) Lärjungarna hade allesamman aftonen förut varit med Jesus både vid påskalammets ätande och vid nattvarden; de hade ock alla varit med honom i Getsemane, de voro ock alla tillstädes, när Jesus blev fängslad. Men Jesus hade sagt: "Söken I mig, så låten dessa gå." Det var efter Guds bestämda råd, att Jesus Kristus skulle vara den enda människan i nåden, att han skulle trampa vinpressen allena, och ingen av folket med honom. Att det skulle allena vara en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, därför giver Jesus dem alla lov att gå: "Låten dessa gå." Och lärjungarna övergåvo honom och flydde.</div><div><br /></div><div>2) De gingo väl på avstånd för att se, huru denna gruvliga händelse skulle sluta. Men ingen av dem blev nu med Jesus tillfångatagen. Det är väl sant, att de av räddhåga ock flydde. Men så låg även däruti Guds milda försyn, att ingen av dem kom att ställas tillika med Jesus i förhör, ty medlaren var en.</div><div><br /></div><div>3) Den modige Petrus tänkte väl gå med Jesus i döden, men det varade icke länge, innan ock hans frimodighet förlorade sin kraft. Med ett ord: det gick nu såsom i Getsemane, då Jesus svettades blod och där förrättade en så dyr del av sitt heliga medlareämbete - då sovo lärjungarna, och ingen av dem förmådde att vaka med honom. Petrus sov i Getsemane, och Petrus förnekar och går ifrån honom vid rannsakningen. Ty medlaren emellan Gud och människor var och är en, nämligen den människan Jesus Kristus.</div><div><br /></div><div>4) Jag sade, att härunder låg ofelbart Guds nåds försyn. Ty ehuru det var synd, att alla lärjungarna flydde och icke inställde sig vid domstolen att intyga Jesu oskuld och renlärighet, så var det likväl i det avseendet en Herrens nåd, att ingen av dem fördes till döden tillika med Jesus, varav fienderna sedan torde hava tagit sig anledning att föregiva ovissheten om vilkendera skulle vara världens medlare.</div><div><br /></div><div>5) Alla människor voro syndare, och allesammans äro vi syndare. Det var allena en, som var född utan synd. Vi bekänna om honom ifrån barnaåren i den lilla katekesen: "Med sin oskyldiga pina och död" och i psalmboken: "O rena Guds Lamm oskyldig". Och som alla människor voro skyldiga, var han den ende, som var oskyldig, så var han ock den ende, som, såsom medlare emellan Gud och människor, kunde lida och dö för alla. "Om en är död för alla, så äro de ock alla döda" (2 Kor. 5).</div><div><br /></div><div>6) Översteprästen i gamla testamentet var en förebild till Jesus. Efter den av Gud inrättade ceremoniallagen var allenast en överstepräst förordnad. Ty han skulle förebilda, att medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, var en. Denne gamla testamentets överstepräst gick allena en gång om året in i det allraheligaste, och det uppå den stora försoningsdagen. Och så har ock medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, ensam en gång för alla offrat sig själv och sålunda "med ett offer evinnerligen fullkomnat dem, som saliga varda." (Hebr. 10). Sålunda stod ock Jesus ensam inför det andliga rådet och Pilatus, såsom ock ensam på avrättsplatsen. Det var ingen, som kunde igenlösa en broders själ. Alla måste låta det bestå evinnerligen.</div><div><br /></div><div>7) Huru de, efter den högstes tillstädjelse, den ena på ett, en annan på ett annat sätt, bidrogo därtill, att Jesus skulle dömas och dödas - de översteprästerna nämligen anklaga honom, Petrus förnekar honom, lärjungarna fly, falska vittnen beljuga honom, och förtyda hans ord, samt Pilatus dömer honom - så var det ingen, som stod med honom; han var såsom ett lamm, det till slaktning ledes, och såsom ett får, som stilla tiger för sin klippare. Han var medlaren, den ende emellan Gud och människor.</div><div><br /></div><div>8) Vi hava nu hittills talat om Jesu dyra och enda medlareämbete - en sak, som Jesu Ande lägge på våra hjärtan och läre oss känna och erfara den stora salighet och nåd, oss därigenom är tillfallen; en sak, som ingen syndare må förgäta och bortbyta för hela världen. Vi vilja nu ock betrakta, huru en fattig syndig människa njuter detta Jesu dyra och enda medlareämbete sig tillgodo. Apostlen Petrus är oss häruti ett tydligt exempel.<br /><br /></div>9) Här se vi en syndare i sitt syndatillstånd och huru Jesus försätter honom i ett rättskaffens bättringsarbete. Fråga nu först, huru man skall anse Petri bittra gråt, så är det tydligt, att han grät över den stora synd, vari han hade fallit, att han hade förnekat Jesus; att han grät med hjärtans erkänsla av denna stora synds styggelse, att densamma gjorde hans samvete ett djupt sår, att han beklagade sitt jämmerliga fall och att det gjorde honom av hjärtat ont, att så hade skett, ehuru Jesus så tydligt hade varnat honom.<br /><div style="margin: 0px;"><br /></div><div style="margin: 0px;">10) Men vad var det, som hos Petrus sålunda verkade en sannfärdig bättring? Svar: det var ordet, som Jesus hade talat med honom. Vilket texten uttryckligen förklarar: "Och i detsamma han ännu talade, gol åter hanen. Och Herren vände sig om och såg på Petrus. Och då begynte Petrus tänka på Herrens ord, huru han honom sagt hade: förr än hanen haver galit två gånger skall du tre gånger förneka mig. Och Petrus gick ut och grät bitterligen." Härav se vi, att Petri åtanka på det tal Jesus med honom tillförne hållit nu bragte honom till erkänsla, vilket tal Jesus påminte honom just i det hanen gol, därmedelst att han vände sig om och såg på honom.</div><div style="margin: 0px;"><br /></div><div style="margin: 0px;">11) Det ordet, som Jesus hade talat med Petrus, innehöll två ting: det ena, att han sade honom förut, att hans styrka i andliga saker skulle så försvagas, att han skulle begå denna stora synd och förneka honom; det andra, att Jesus förklarade för Petrus, att fastän satan sålunda skulle sålla honom som vete, så hade Jesus, hans trofaste medlare, bedit för honom, att hans tro icke skulle varda om intet. Sålunda se vi, att uti Jesu ord både ligger en bestraffning över Petri synd, vilket är Guds heliga lag, såsom ock en nådesförklaring emot honom, vilket är Jesu heliga evangelium. Jesus visste nogsamt förut, att det icke skulle bliva tillfälle att under rannsakningen så uttryckligen förklara sin nådesvård om Petri själ, därför gör han honom denna föreställning förut, vilken, tillika med vad Petrus av Jesu mun tillförne hade lärt, nu gjorde i hans usla tillstånd en välsignad verkan.</div><div style="margin: 0px;"><br /></div><div style="margin: 0px;">12) Uti en syndares hjärta verkar den helige Ande genom lag och evangelium till dess omvändelse. Lagen lärer oss att känna vårt hjärtas djupa syndaelände och syndens ondska och styggelse. Evangelium upptäcker för oss den nåd, som i Kristus Jesus är åt syndare förvärvad och tillbjudes. Hade Jesus icke på detta sätt handlat med Petrus, så hade hans tillstånd blivit antingen förhärdat eller ock tilläventyrs såsom Judas Iskariots, den förrädarens.</div><div style="margin: 0px;"><br /></div><div style="margin: 0px;">13) Det är sant, att Herrens heliga lag åstadkommer egentligen den förra delen i en syndares bättring och omvändelse: han straffar, han förbannar synden och gör sålunda en syndare nödställd, så att han måste ryta för sitt hjärtas oros skull; men med denna Guds heliga lag vill den helige Ande göra Jesus oumbärlig för syndare; varför ock läran om nåden för en fattig syndare från dess första kallelse bliver honom kungjord, varav händer, att Herrens heliga lag så med evangelii ljus bestrålas att den icke förer människan till förtvivlan om nåd, utan till förtvivlan om hennes egen rättfärdighet och förmåga. Sålunda är Guds ord ett tveeggat svärd (Hebr. 4:12), som sårar och giver liv. Sådant som ett svärd är, sådant är ock det sår, som det åstadkommer; är svärdet runt, så är såret runt o.s.v. Och som Guds ord är lag och evangelium, så gör det ock i en syndares omvändelse ånger och tro. Samma verkan gjorde Jesu ord hos Petrus. Han grät därför, och grät bitterligen; men hans tro vart icke om intet. Med den blick, som Jesus gav Petrus, påminte han honom, vad han tillförne hade sagt honom.</div><div style="margin: 0px;"><br /></div><div style="margin: 0px;">14) Vilken stor nådesvård ser man här icke i denna Jesu ömma omtanke om den fallne Petrus! Ack, att syndare ville besinna, huru Jesus således alltid handlar med dem; samt igenleta både hans bestraffande och benådande uppsåt i hans heliga ord! Ack, att man ville se hans bittra lidande an, både såsom en sträng lagens så väl som en ljuvlig nådens predikan för syndare till bättring och tro, så skulle vid dess allvarsamma betraktelse icke fela, att man ju skulle försättas uti Petri tillstånd. Man talar härom, man beder, man förmanar, men man kan icke säga så mycket som en botfärdig syndare får erfara, när hon låter sin omvändelse sättas i verkställighet.</div><div style="margin: 0px;"><br /></div><div style="margin: 0px;">15) "Men Jesus teg och svarade platt intet." Varför gjorde Jesus det? Han visste, att vad han än skulle svara, så förblevo dock dessa fiender i ett fientligt sinne emot honom. "Är du Guds Son?" frågade översteprästen honom. När Jesus svarade "Ja!", så togo de det för en hädelse emot Gud. Härav hämta vi den lärdomen, att när vi hava fiender till att tala med om andliga ting, och man i stillhet har givit skäl till det hopp, som i oss är, så är det sedermera icke nyttigt att strida med dem om sanningen. Den som vill taga det, han tage det. Man kan genom ett stridlåtigt tvistande ofta försätta den man talar med i mera iver och förhärdelse. Därför, tig så gärna och tänk i dina böner uppå honom inför Gud, att Gud ville giva honom nåd till bättring.</div><div style="margin: 0px;"><br /></div><div style="margin: 0px;"><i>Nu jag tackar dig av hjärtat,</i></div><div style="margin: 0px;"><i>Jesus, för din myckna nöd,</i></div><div style="margin: 0px;"><i>för din ångest, för din smärta,</i></div><div style="margin: 0px;"><i>för ditt kors och för din död,</i></div><div style="margin: 0px;"><i>ja, för allt det bittra, svåra</i></div><div style="margin: 0px;"><i>som du led för synder våra.</i></div><div style="margin: 0px;"><i>Pris och ära vare dig,</i></div><div style="margin: 0px;"><i>Herre Jesu, innerlig!</i></div><div style="margin: 0px;"><i><br /></i>N.B. "innerlig", av hjärtans grund. Att så ske kunde, bedja vi dig alla av hjärtans grunde: "Pris och ära vare dig, / Herre Jesu, innerlig!"</div><div style="margin: 0px;"></div><br /><div style="font-family: "times new roman"; margin: 0px;"><div style="margin: 0px;">Amen, ja, amen!</div></div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-87923839530821100992023-03-03T11:52:00.003+01:002023-03-03T11:52:26.985+01:00Fastlagssöndagen - Medlaren emellan Gud och människor<p><i>hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759</i></p>I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.<br /><b><br /></b><b>Det är en Gud och en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, vilken sig givit haver för alla till återlösning, att sådant skulle i sin tid predikat varda. </b>Detta stora språk står i 1 Tim. 2:5-6.<br /><br /><b>Det är en Gud. </b>Han är ensam Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande, emedan han haver skapat allting, och efter Hans vilja hava de varelse och äro skapade, emedan Han uppehåller alla kreatur och emedan han förbarmar sig över dem alla.<br /><br /><b>Och en medlare emellan Gud och människor. </b><i>Såsom för ens synds skull är fördömelse kommen över alla människor, så kommer ock igenom ens rättfärdighet livets rättfärdning över alla människor.</i><br /><i><br /></i><b>Nämligen den människan Jesus Kristus. </b>Han måste vara av samma natur, som de söndrade voro, emellan vilka han skulle medla, nämligen Gud och människa. <i>Gud, född av Fadern i evighet, och desslikes människa, född av jungfrun Maria.</i><br /><i><br /></i><b>Vilken sig haver givit till återlösen för alla, </b>vilken i hela världens stad och ställe utgivit sig själv till en försoning och är död för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighets skull.<br /><br /><b>Att sådant skulle i sin tid predikat varda. </b>Att sådant skulle förkunnas i sin herrlighet och uttrycklighet i alla tider och förnämligast i Nya testamentets tid, såsom ock den stunden, när syndare äro av nåden beredda att det rätteligen anamma, icke allenast i den tiden, som kallas passionstiden, då Jesu lidande och död förkunnas kristenheten, utan även bittida och sent, i tid och otid, på det att människan alltid och allestädes må bättra sig. <b>Det är en Gud och en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, vilken sig givit haver för alla till återlösning, att sådant skulle i sin tid predikat varda. </b><br /><b><br /></b><b>Fader vår...</b><br /><b><br /></b><b>EVANGELIUM Lukas 18:31-43</b><br /><b><br /></b>Betraktelse:<br /><b>Medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, som går att fullborda sitt dyra medlareämbete.</b><br /><b><br /></b><b>1) Medlarens Jesu Kristi person</b><br /><b>2) Hans medlareämbete</b><br /><b>3) Huru han går att fullborda detsamma.</b><br /><b><br /></b>Bön: Öppna mig förståndets öga, / att jag må den kärlek se, / som du ville mig bete, / när du på det korset höga / som ett lamm uppoffrad var / och all världens synder bar.<br /><br />Det är en Gud och en medlare mellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, som sades skulle bliva vår betraktelses<br /><br /><b>Första del.</b><br /><b><br /></b>1) I gamla testamentet, som hade skuggan av det tillkommande goda, men icke själva varelsen, voro åtskilliga förebilder till denne store medlaren mellan Gud och människor. Moses var en medlare mellan Gud och Israels folk; översteprästen avbildade Jesu medlareämbete genom sin ingång i det allraheligaste en gång om året, då han ingick till att försona folkets synder; förutom de flera förebildande offer, som skulle peka in på den tillkommande medlaren mellan Gud och människor.<br /><br />2) Men dessa alla voro endast människor och syndare, som icke förmådde igenlösa sin broders själ; de måste låta det bestå evinnerligen. De voro överstepräster, som icke kunde varkunna sig över syndares svaghet (Hebr. 4).<br /><br />3) Men Jesus Kristus, stor av nåd och rik av barmhärtighet, är till sin person både sann Gud och sann människa. En sann Gud, ty eljest hade han aldrig uthärdat med den dryga förrättningen att hjälpa hela världen tillrätta; en sann människa, som skulle kunna undergiva sig dödens våld och mottaga det lidande, som för syndens skull skulle drabba honom. Dagens heliga evangelium kallar honom människans Son, och av underverket på den blinde mannen se vi hans gudomliga allmakt. Ty när han sade: "hav din syn!", så voro hans ord av samma verkan, som när han i begynnelsen sade "varde ljus!" och det vart ljus.<br /><br />4) Ack, att världen kände sin välsignade medlares person! Den, som tillika med Fadern och den helige Ande har skapat himmel och jord och allt vad däruti är. Han, som uppehåller allt vad liv och anda haver. Han i vilken i leva, röras och hava varelse. Han, som utförde sitt folk utur Egypti land med stark hand och mäktig arm. Han, som bor i höjden och i helgedomen och när dem som en förkrossad anda hava. Han, som är A och O, begynnelsen och änden, den förste och den siste. Han, som är helig, helig, helig Herren Gud Sebaot. Han, som är Gud över allt, välsignad i evighet. Han är medlare mellan Gud och syndare. Om honom tala vi. Han vill lydaktigt åtaga sig vår förlorade sak. Han vill bära våra synders myckenhet. Han vill bliva en förbannelse för oss, han vill dö för sina fiender, han vill oss så oändligen väl och "vill oss äntligt föra in / uti himlaglädjen sin." <b>O vilken djuphet av den rikedom som är både uti Guds visdom och kunskap; huru obegripliga äro hans vägar och outrannsakliga hans domar! Jag böjer mina knän till vår Herres Jesu Kristi Fader, att I mån begripa med alla helgon, vad längden och bredden och djupet och höjden är och därmed känna Kristi kärlek, den all kunskap övergår.</b><br /><b><br /></b>5) Ingen annan hade kunnat hjälpa oss än han, som var helig och obesmittad och skild från synden. Ingen hade kunnat så lämna hela världens ära och rikedom. Han hade intet han kunde luta sitt huvud till, ehuru fåglarna hade nästen och rävarna hade kulor. Ingen hade uthärdat den häftiga känslan av dödens bitterhet för alla, ingen hade så djupt kunnat förnedra sig. Nej, av evighet är ingen utkorad, i världen är ingen människa boren, som kunde av nöden hjälpa oss. Han var den ende, som både ville och kunde. <i>Och en sådan överstepräst hövdes oss </i>(Hebr. 7:26).<br /><br /><br /><b>Andra delen: Jesu Kristi medlareämbete</b><br /><b><br /></b>1) Det ordet medlare förklarar allrabäst naturen av Jesu Kristi medlareämbete, ty det betyder en som stiger i annans ställe, tager sig hans sak an och avgör saken till hans bästa å hans vägnar med den han har att handla.<br />Sådant är Jesu dyra medlareämbete hos Gud. Han har påtagit sig Adams och hans efterkommandes sak. Han har stigit fram i alla människors stad och ställe. Han har låtit tillräkna sig alla våra synder, och han har icke för sig, utan för oss, såsom en trogen överstepräst genom sin död ingått i det heliga och haver för oss funnit en evig förlossning.<br /><br />2) Den första människan var av jorden jordisk, den andre är Herren av himmelen. Den första människan förlorade saken i paradiset, och alla människor förlorade uti henne. Den andra människan upprättade saken i tidens fullbordan, och alla människor upprättades uti henne. Den första människan blev skyldig till att döden dö i paradiset, och alla människor blevo skyldiga uti henne. Den andra människan förvärvade livet i sin död och uppståndelse och allas liv förvärvades uti henne. Detta är hans medlareämbete och vår salighets evangelium.<br /><br />3) Jesu medlareämbete bestod för övrigt uti hans görande och lidande lydnad, varmed han fullbordade lagen och försonade synden. Så är då botad all den skada som oss Adam hade gjort. Herrliga ting varda i dig predikade, du Guds stad!<br /><br />4) I evangelium beskriver Jesus själv sitt dyra medlareämbete: <b>Han skulle antvardas åt hedningarna, begabbas, försmädas, bespottas, hudflängas och dödas, samt på tredje dagen uppstå igen</b>. Si där vår prisvärdaste medlares ämbete fulleligen utfört! "O huru säll / är visst den själ / som detta rätt besinnar / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner!"<br /><br />5) Det är visserligen en säll själ; ty många förstå icke detta dyra Jesu medlareämbete till sin salighet, utan förvandla det till sin förtappelse. "Är nu vårt evangelium fördolt, så är det fördolt för dem som varda förtappade." Det vore bättre, att en sådan människa aldrig hade varit född. Och det är nog bekant, huru man bygger på denna grunden med guld, silver, ädla stenar, trä, hö, strå, såsom ock huru jämmerligen detta Jesu medlareämbete föraktas och försummas att värdigt vördas och anammas.<br /><br /><br /><b>Tredje delen: Huru Jesus går att fullborda detta sitt dyra medlareämbete</b><br /><b><br /></b>1) <i>Tålig och mild, såsom ett lamm, som till slaktning ledes, och såsom ett får, som stilla ligger för sin klippare </i>(Jes. 53). Han var lydig intill döden, ja, intill korsets död. David talade redan härom i sin tid: "Se, jag kommer, i boken står skrivet om mig. Din vilja, min Gud, gör jag gärna." "När han blev bannad, bannade han icke igen; när han led, hotade han icke."<br /><br />2) Jesus talar detta förut, emedan han såsom Gud nog visste vad som skulle ske; alltså visste han jämväl, vad smärta, ångest, sveda och kval honom förestod. Icke desto mindre går han villigt därhän. "Se, vi gå upp till Jerusalem."<br /><br />3) Så går den välsignade medlaren till sitt bittra lidande och död, om vilken vi uti denna tillstundande passionstid få tala mera. Låtom oss, mina älskliga vänner, flitigt infinna oss vid dessa viktiga ämnens betraktelser! Låt det icke falla oss svårt att vara så bittida uppe att höra vår salighet, huru hon är dyrt förvärvad.<br /><b><br /></b><b>Herre Jesus, låt det gå oss till hjärtat, att du så jämmerligen pint och slagen är. Låt din död tränga in på våra sinnen, att vi däruti inplantas och varda uppståndelsen lika! </b><br /><i><br /></i><i>Dess vare pris i evighet </i><br /><i>och lov förutan ände </i><br /><i>Guds eviga barmhärtighet </i><br /><i>som oss den hjälpen sände </i><br /><i>och nederslog i Kristi död </i><br /><i>synd, helvete och dödens nöd. </i><br /><i>Ho kan oss nu fördärva? </i><br /><b><br /></b><b>Amen, ja, amen!</b>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-7710394053853238032023-02-24T09:28:00.003+01:002024-02-23T09:21:53.634+01:00Mattie dag - Den stora gudaktighetens hemlighet<p><i>Hållen i S:t Nicolai kyrka i Stockholm den 24 februari år 1750. Denna predikan är den allraförsta, för vilken D:r Rutström blivit ställd under konsistoriets tilltal och åtskilliga förhör, och över vilken man gjort de flesta anmärkningar.</i></p><div><b>I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!</b></div><div><b><br /></b></div><div><b>Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet</b>. Dessa ord stå i Pauli förra brev till Timoteus, 3 kap. 16 v., varuti, sedan aposteln hade förehållit honom huru han borde skicka sig vid den efesiska församlingens skötande, han lägger grunden till alltsammans medelst dessa ord: Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet - ord av den största vikt. Den Helige Ande trycke dem djupt in i allas våra hjärtan! Gud är uppenbar vorden i köttet, det är, Gud, som var och som är och som bliva skall, Gud över allt, välsignad i evighet, är vorden människa. Och det är hela innehållet, och det är en hemlighet, som är stor: stor i anseende till den store Guden, som är uppenbarad; stor i anseende därtill, att Han, Gud, är uppenbarad i köttet, eller i en så nedrig gestalt; stor i anseende till eviga obegripligheter; vilket förnuft kan fatta det, som änglarna lyster se? Ja, det äro stora ting av alla, att Gud är uppenbar vorden i köttet.</div><div><br /></div><div>Denna stora hemligheten kallar aposteln här en gudaktighetens hemlighet, efter hon med vördnad och högaktning bör fattas och tros, såsom ock emedan denna gudaktighets hemlighet förer till gudaktighet. I Jesu blod renas våra samveten ifrån de döda gärningar till att tjäna levande Gud, så att, var denna hemlighet, att Gud är vorden uppenbar i köttet, rätteligen tros och anammas, så följer där jämväl gudaktighet i en oskiljaktig påföljd av denna hemlighet. Gud är grunden till en sann gudaktighet. Så säger här Paulus; detsamma säger evangelium i dag, och just detsamma ämna vi på en kort stund betrakta.</div><div><br /></div><div>Herre Jesus, hela världens Frälsare, som oss till salighet är uppenbar vorden i köttet, låt oss nu erfara och känna din Helige Andes gudomliga närvaro och för våra hjärtan in i detta stora och viktiga ärendet. Gör denna stund välsignad och utgjut din nåds Ande över allt kött, som hör detta tal! Herre, detta är din egen sak, och ditt eget folk, som därom beder dig. Fader vår...</div><div><br /></div><div><b>Evangelium, Matteus 11:25-30</b></div><div><b><br /></b></div><div>Genom Jesu dyra nåd vilja vi som enfaldigast betrakta: <b>den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. </b>Och sedan <b>att denna stora hemlighet jämväl är en gudaktighets hemlighet.</b></div><div><b><br /></b></div><div>O dyre, treenige Gud! Skicka allas våra hjärtan, tankar och ord efter ditt sinne; utför alltsammans till detta heliga ändamål och låt vart och ett ord i allas våra hjärtan bliva anda och liv. Amen.</div><div><br /></div><div>Denna stora gudaktighets hemlighet är icke allenast utan förbliver ock i all evighet en stor och outgrundlig hemlighet, så att, när den oräkneliga skaran av alla hedningar och släkter och tungomål hava hunnit vara i himmelen i millioner tusen år, så bliver denna hemlighet för dem alltför stor att begrunda och utrannsaka i all evighet. Nödvändigt så väl som välsignat är dock likväl det, att, så långt vårt svaga begrepp hinner till, vi få veta om denna oundgängliga grunden, varpå hela kristendomsbyggnaden står tillhopafogad. Och således skicka vi oss till vår betraktelses förra del:</div><div><br /></div><div><b>Om den stora hemligheten, att Gud är uppenbar vorden i köttet.</b></div><div><b><br /></b></div><div>Evangelium säger: <b>Jag prisar dig Fader, himmelens och jordens Herre, att du haver detta fördolt för de visa och förnumstiga och haver det uppenbarat för de fåkunniga. </b>Det är alldeles klart och ovedersägligt, att Frälsaren handlar här om den stora hemligheten, att Gud är uppenbar i köttet; ty märka vi härvid:</div><div><br /></div><div><b>1) Varför Gud är uppenbarad 2) Huru Gud är uppenbar vorden i köttet</b></div><div><b><br /></b></div><div>Herren låte oss vid så stora tings avhandlingar vara helt enfaldiga och låte oss vördsamt erfara hans gudomliga verkan, att hans ära och vår salighet må bliva befrämjad!</div><div><br /></div><div>Hör nu varför Gud är uppenbar vorden i köttet!</div><div><br /></div><div>Att de första människor i sitt skapade eller fullkomliga tillstånd voro ganska goda, det är uppenbarat i 1 Mos. 1: "Allt var ganska gott". Kunde icke annorlunda vara, ty Skaparen var ganska god själv. Men att samma människor genom och efter syndafallet blevo och äro ganska onda, det är, benägna till allt ont och obenägna till allt gott, det är likaledes en beklaglig sanning, ja, fallna till dubbelt ont, så väl skyldiga till evigt straff, som i grunden fördärvade.<b> Alltså bragtes saken därhän, att hela det avfallna människosläktet antingen skulle efter rättfärdigheten lagligen döden dö, eller ock efter nåden och barmhärtigheten lagligen återlösas</b>; det senare fastställdes: den fallna människan skulle frälsas. "Dess vare pris i evighet och lov förutan ände Faderns stora barmhärtighet, som oss den nåden sände."</div><div><br /></div><div>I följe av detta sig på Guds eviga kärlek och barmhärtighet grundade råd, skulle nu, som sades, människosläktet återlösas; men sättet blev obegripligt för alla kreatur, ty Herrens heliga lag, som har en oombytlig grund i hans eviga helighet och rättfärdighet, var ock så sträng, oändlig, andelig och oföränderlig, att intet ändligt, ännu mindre ett syndigt kreatur kunde eller kan fullborda honom. Människan förmådde ingenting; ty <b>hon under djävulen fången låg, kunde sig ej själver hjälpa. </b>Hon kunde väl fördömas, men likväl därmed icke försonas; det kostade för mycket, hon måste låta det bestå evinnerligen. Ingenting kunde heller de uti sanningen bestående änglarna; ty det ändliga kreaturet var icke i stånd att betala en oändlig skuld eller brott emot en oändlig Skapare eller Gud; och än mindre förmådde djävlarna, ty de häftade för sin egen skuld, den de med eviga plågor aldrig kunna betala.</div><div><br /></div><div>Hjärtans vänner! vadan skulle då hjälpen kommit för de avfälliga människorna? Tänke var och en efter och föreställe sig hela människosläktet, du och jag ibland dem, utan hjälp, utan nåd, utan salighet, skyldiga till evig fördömelse. Ack, jämmer över all jämmer. Vadan skulle då hjälpen komma? Jo, "Gud av sin barmhärtighet sin ögon till mig vände, han kunde ej lida min uselhet, hjälp ville han mig sända. Ändock vi voro av synder full´, var han för oss en Fader huld och lät sig om oss vårda." Alltså måste själva Frälsaren frälsa sitt skapade verk.</div><div><br /></div><div>Tänk vad för en oändlig stränghet är i lagen, och vad för en oräknelig skuld uti brottet, när det behövdes själva Gud, för att fullborda och betala detsamma. Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet; så se nu här både lag och evangelium: stanna nu här. Vem hade kunnat tänka det, att Gud skulle så förbarma sig? Det mänskliga begreppet kunde ju i evighet aldrig träffa denna uträkning, att Gud skulle så förnedra sig. Vad för en stor och evig hemlighet, att Gud går i borgen och betalar en skuld, som han själv hade att fordra? 2 Kor. 5: <b>Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. </b>Ack, stora och eviga hemlighet, att Gud bliver död och uppå korset dräpen! Utan tvivel är gudaktighetens hemlighet stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.</div><div><br /></div><div>Nu, Herre Jesus! har du gjort så stort steg att frälsa de arma människobarnen, så förbarma dig ock över oss nu på stunden, att du måtte få se din lust med oss! Låt Herrens uppsåt uti din hand framgång hava, och att vi lika så godvilligt måtte bliva din arvedels får, som du godvilligt så dyrt köpt oss med dina blodiga sår. Denna stora hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, hölls hemlig i hela fyratusen år, förrän detta eviga kärleksbeslutet gick för sig eller fick sin fullbordan; men såsom det var grunden, varpå så väl gamla som nya testamentets barn skulle rättfärdiggöras och varda saliga, så lät ock Herren genom förebilder och profetior uppenbara dem denna stora hemlighet jämväl i det gamla förbundet. Således blev dem sagt, att kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud. Det låg ock öppet för dem, att försoningen skulle ske genom blod, när de genom kreaturen ledsagades in på Messias´ heliga och dyra blod, varigenom Han skulle på korset tillfredsställa allt, vad i himmelen och på jorden är (Kol. 1). De sågo att en odödlighet, så väl som en dödlighet skulle frälsa, i det de uti de tvenne offerdjuren blevo varse Frälsarens gudomliga och mänskliga naturer, av vilka den förra avbildades genom fribocken, som släpptes i öknen, och den senare genom syndabocken, som skulle slaktas. Vilken hemlighet jämväl syntes klarligen, när Herren befaller Abraham att offra Isak och tillika taga honom till en liknelse (Hebr. 11). Genom <i>fristäderna, </i>de heliga djupa sår, där man liv och hälsa får, och om vilka syndare, som äro nödställda, sjunga: <i>Så är ock min tillflykt fem din sår, Herre Jesu fromme. När synd och nöd tillfoga nöd, jag ro i dem bekomme. </i>Uti det allraheligaste stod j ämväl en föremålning till den nådestol, som Gud haver satt genom tron i Jesu blod. Således fingo gamla testamentets folk uti förebilderna så mycket, som deras svaghet kunde vid handen giva; men ännu klarare är profetians ljus, undervisning och insikt i den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud skulle uppenbar varda i köttet, och i anledning varav alla de, som trodde den förväntade Guden i köttet blevo saliga. Därför säger David i Psalt. 51: <i>Si, du haver lust till sanningen, som i det fördolda ligger. </i>Det var under förebilder och offer. <i>Du låter mig veta den hemliga visheten, </i>bestående däruit: <i>Skära mig med isop, att jag må ren varda; två mig väl, att jag må snövit varda.</i></div><div><i><br /></i></div><div>Men nu skynda vi till det andra och sista: <b>Huru Gud är uppenbar vorden i köttet.</b></div><div><b><br /></b></div><div>Vi veta att, när tiden blev fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som under lagen voro. Så hörer du här, det är vår Guds egen evige och enfödde Son, som är uppenbarad; och som Luther säger: jag vet av ingen annan Gud i himmelen eller på jorden än Gud uppenbarad i köttet; Han antog vårt kött och blod, en sannfärdig mandom, i vilken Han införde all gudomens herrlighet (Kol. 1), varom vi ifrån de späda barnaåren bekomma undervisning: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern, och desslikes sann människa, född av jungfru Maria, är min Herre." Han meddelade och förenade den gudomliga naturen med alla sina eviga egenskaper åt och med den mänskliga naturen, så att de i all evighet varken skulle sammanblandas eller åtskiljas, vilka bägge naturer dock utgöra allena en enda person, en profet, som Gud befallde att höras, en överstepräst till att offras, ett oskyldig påskalamm, som således genom sitt blod och sin död skulle ingå i det allraheligaste och finna en evig förlossning, en konung till att regera över allt i hela naturen, nådens och herrlighetens rike i himmelen.</div><div><br /></div><div>Således är nu grunden lagd till gudaktigheten i Kristus Jesus; gudaktighetens hemlighet är stor, Gud är uppenbar vorden i köttet. Se, den ögon haver, se bredden, se längden, se djupet, se höjden av Jesu Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O vad för en evig barmhärtighet! O vilken hemlighet! Herre Jesu, lär jämväl nu att rätt dig till ära och oss till gagna tala om, huru denna stora hemlighet, att du är uppenbar vorden i köttet, tillika är en gudaktighets hemlighet, som är det senare stycket.</div><div><br /></div><div>Hela världen erkänner för sin plikt att <i>frukta Gud, eller att vara gudaktig. </i>Hedningarna veta det; desamma göra det så gott de kunna. Finge världen vara gudaktig efter behag, eller på ett sätt, som kommer överens med människornas eget tycke, så vore väl ingen, som icke bjöde till att, på sitt sätt, vara gudaktig; men sedan Gud en gång hade fastställt den ordningen, uti och efter vilken alla människor böra bliva och vara gudaktiga, vilken ligger i den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, så kan, så bör och så får ingen själ söka gudaktigheten utan i Kristus Jesus, om densamma skall vara rättskaffens och för Herren behaglig. Frågan, om man bör vara gudaktig, är avgjord i alla människors samveten; men sättet och vägen, hur man skall komma därtill, är för många obekant. Herre, du vet att det är sanning; lägg detta på de obekymrade människornas hjärtan. Därför vilja vi i anledning av evangelium visa:</div><div><br /></div><div><b>1) Vad som icke är </b>och</div><div><b>2) Vad som är den sanna gudaktigheten.</b></div><div><b><br /></b></div><div>Vi tala icke om de grova missgärningsmänniskor, ty de äro de, som synda så, att överheten måste lyfta svärdet över dem; det är då ingen konst att se, det en sådan är ogudaktig, samt att han är utan tro, salighet och helgelse, ja, ett otrons barn, i vilket djävulen verkar. Men icke är det allenast detta som bevisar ogudaktighet; det är icke heller allt gudaktighet, som ser så ut och som har ett sken därav; därför märk: 1) Vad som icke är den rätta gudaktigheten. Herre Jesu, styr nu vårt hjärta, tunga och öra till att härom rätteligen tänka, tala och höra!</div><div><br /></div><div>Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att en människa haver <i>sensum numinis, </i>det är, att man vet, det en Gud är till; intet folk är eller kan vara så grymt och fåkunnigt, som icke vet om att en Gud är; men hurudan Han är och hurudan dyrkan Han bör hava, det är för alla människor efter naturen obekant. Visst säger dem samvetet, att ont bör straffas och gott belönas, samt att man i följe därav bör göra det senare och låta det förra; men ingalunda kan och bör likväl sådant komma under namn av någon rätt gudaktighet, såvida det felar kunskap om den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Det kunde frågas, om sådant folk finnas ibland oss, vilka icke gå vidare, än hålla före att Gud är till, som belönar det goda och straffar det onda, ehuru de varken frukta för straffet eller bevekas av nåden? Det är fruktan värt att många, som kallas kristna, icke gå längre i den saken, än de blinda hedningar.</div><div><br /></div><div>Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att blott föra ett utvärtes borgerligt och ärbart leverne: man går och gläder sig med fariseen, att man icke är såsom andra människor; man tänker icke annat, när ingen kan säga annat, än att man lever heligt; man gör var och en rätt efter bästa förstånd, och så kan man ock efter bästa förstånd hålla den för gudaktig.</div><div><br /></div><div>Nå, hör i Herrens Jesu namn, huru härmed hänger tillhopa! Det vill mer till, än blott en naturlig ärbarhet; ty lagen fordrar en fullkomlig helgelse, eller som våra lärare säga: det är över allting, till alla delar, i alla förfäder, ifrån första levnadspunkten och i all evighet att älska; så att, om ett enda ögonblick är i ditt hjärta den allraminsta vårdslöshet, hör, strax är du enligt Guds lag en förtappad och fördömd syndare.</div><div><br /></div><div>Icke heller består den rätta gudaktigheten däruti, att veta mycket uti andliga saker; ty såvida upplysningen föregår nya födelsen, och den förra kan vara hos en människa utan den senare, så är det ock möjligt, att man kan vara vis och hava upplysningen om den i Ordet uppenbarade hemligheten i förståndet, men icke äga kraft därav i hjärtat; så att som detta å ena sidan står fast, att en stor teolog så väl som en olärd bonde kunna veta och tro all den sanning, som står och finnes i profeterna, och likväl icke veta huvudsaken i hjärtat, som är tron på Jesus och saligheten för hans skull, så kan ock å andra sidan hända, att en stor doktor eller någon annan kan vara efter evangelium idag fåkunnig, trogen och saliggjord. Och således kan en syndare, vare vilken det vara vill, stå med huvudet i ljuset att höra, men dock icke förstå med hjärtat.</div><div><br /></div><div>Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att man blott går flitigt i kyrkan och till nattvarden samt betjänar sig av flera kyrkans förmåner, när det sker, utan att i hjärtat genom tron högt värdera den i köttet uppenbarade Guden; ty på det sättet gör man ett blott <i>opus operatum </i>(verkan för verkets skull), varuti alltsammans stannar i ceremonier och självgjorda övningar, varpå man sedan hjärtligen litar och hjärtligen förtröstar, och därpå följer aldrig någon helgelse och förbättring i levernet, utan man syndar dagen efter samma synder som tillförne. Ja, det händer och händer visserligen, att då man i de unga åren går till nattvarden förspörjer man goda rörelser och mycket bekymmer i hjärtat. Men sedan man hållit på i 20, 30 eller flera år och ovärdigen gått därtill, så är man på slutet så van därvid och förhärdad, att man hör "predikas år från år, och Gud ingen bättring av oss får." Ack, att den säkra hopen härvid ville bättra sig och besinna, vad han gör. Men den, som öron haver till att höra, han höre ännu mer.</div><div><br /></div><div>Icke heller är det den rätta gudaktigheten, att man sätter sig före att avhålla sig ifrån utvärtes grova utbrott i synder, vilket sker, när en osalig människa, som bliver av den helige Ande kallad till bättring, bliver ståndande vid uppväckelsen. Under det hon än med missnöje tänker synda, faller hon vanligen på de egna verksamhetstankarna, att nu underkuva begärelserna, ja, stänga sina syndalustar ifrån utbrott, vilket vore ganska väl, om det vore möjligt, att en syndare kunde vara helig, innan hon genom tron blivit rättfärdiggjord; men som det i anseende till ordningen, så väl som sakens natur, är en evig omöjlighet, i det de göra huvudsak av att strida och kämpa med passioner, innan de äro rätteligen genom tron levande gjorda. Säg till de dödas lik här i grifterna: skynden eder, skynden eder och arbeten! Det är ju en ogörlighet för dem; ty de äro döda och böra, om de skola uträtta något, först uppväckas eller få liv. Och såsom nu en död människa icke kan arbeta eller göra sig själv levande, så kunna icke heller vi av egna krafters verkan omvända oss till Kristus och tro på Honom, icke heller avlåta det onda och göra det goda före rättfärdiggörelsen, ehuru man väl verkar att evinnerligen fördömas, och äro även därtill efter lagen förbundna. Här händer det, att de människor, som häruti leka med det de utan tro och trons liv vilja arbeta och kämpa, komma i mångahanda oroligheter, som uppväcka all begärelse i dem. Budordet är dem till döds, fastän det var givet till liv, Rom. 7. De giva sig tillfreds, så länge de kunde vakta sig för utbrott, men i annan händelse äro de oroliga och rådslöa. Si, huru man lämpar tro och salighet efter sitt eget uppförande och sålunda hemligen tröstar på sig själv; med ett ord: så länge man icke kommit som en fattig och usel syndare till nådastolen Jesus Kristus, så länge får man arbeta, klaga och betungas under syndens välde och fördömelse, i det stället man efter ankomsten till Jesus anser helgelsen för en lustig och lätt börda.</div><div><br /></div><div>Icke heller är det den rätta gudaktigheten, att genom ett ogrundat invärtes avdöende, rening och luttring samt den gamla människans avtynande och inre samvetskval lägga an en helgelses väg för Herren. Detta är mer än angeläget att betänka: ty en uppväckt själ är till hjärtat likaså fördärvad, som en ouppväckt, och är av naturen ganska fallen för egna och självtagna helighetsvägar, varav händer, att sådana människor hålla tusen andra reningsvägar för rimligare, än vägen rätt fram till nådestolen. Desa äro lika Israels barn, som i samfällda 40 år under Mose anförande gingo i öknen och äntligen efter en så långt tid och snart sagt efter en allmän undergång då först gingo den vägen in i Kanaan, vilken de hade kunnat gå första året, om det icke hade varit för otrons skull (Hebr. 3) Så är det jämväl i andliga saker. Man måste av nåd komma genom tron under Jesu men icke under Mose anförande in i det himmelska Kanaan. Det är oss således klart, att ett människohjärta aldrig på detta sättet bliver rätteligen böjt, omvänt eller gudaktigt. <i>Ty hjärtat är väl ringa, dock står det ej att tvinga, om hela jordens tyngd och makt uppå det bleve lagt. Ej hjälper eldens låga, ell´ väderets förmåga, och ej kan vattnet dåga, att bringa det i annat skick, än det i Adam fick. Fast Moses med sin hammar det stundom slår och kramar, dock förr än han väl slutat har, så är det, som det var. Ett enda medel finnes, varav det övervinnes: av Jesu blod det smälter strax, liksom ett rykand´ vax.</i></div><div><i><br /></i></div><div>Stackare fördenskull den arma själen, som går onödigtvis under en sådan träldom och idoghet, ja, stacker den, som under denna olyckliga belägenheten icke får någon annan tröst, än att härda ut.</div><div><br /></div><div>Och sist är icke heller det den rätta gudaktigheten, att en människa efter begångna synder bliver stående vid en kväljande samvetsoro, vilket härrör av blotta lagens verkan; ty så länge en människa hörer allenast lagens predikan och ingenting om Kristus, så hänger täckelset för dess ögon och hjärta (2 Kor. 3), och hon kan aldrig rätteligen på det sättet känna sina synder utav lagen, utan bliver antingen skrymtare, såsom sagt är, eller ock förtvivlad uti sina synder såsom Judas. Och ehuru en sådan själ skulle än aldrig så mycket gruva och jämra sig, så måste hon dock på slutet tillstå: <i>Ack si, min blod och all min gråt / kan ej min synd avplana. </i>Således är det nu sagt, varuti den rätta gudaktigheten icke består. Låtom oss nu skrida närmare till vår senare del och bese, vad den rätta gudaktighetens hemlighet är, och därvid först akta: <b>huru man är gudaktig.</b></div><div><b><br /></b></div><div>Så är det nu vår föresats att visa, huru den stora hemligheten, att Gud är uppenbar vorden i köttet, är en gudaktighets hemlighet även i den meningen, att den förer till gudaktighet. Texten säger: <i>Kommen till mig I alla, som arbeten och ären betungade, och jag vill vederkvicka eder. Tagen på er mitt ok; ty mitt ok är lustigt och min börda är lätt.</i></div><div><i><br /></i></div><div>Uti dessa Jesu ord ligger allt, vad som till gudaktighet tjänar, hörer och förer; och att uti vår Frälsare Jesus Kristus ligger grunden till alla nådens verk uti en syndares hjärta, som höra till salighetens ordning, det intygar Paulus i 1 Kor. 1: <i>Jesus Kristus är oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning. </i>Vi vilja begynna med den första nådens hemlighet som är <i>kallelsen: </i>varom Jesus säger: "Kommen till mig, hör, ack hör evangelium, och detta sker utan anseende till personen, han vare sig en grov missgärningsman, som varit förhärdad och säker, eller uppväckt och om sitt syndaelände övertygad, eller ock en under självgjord helgelse arbetande och betungad själ; till alla säger Frälsaren: <i>kommen, I syndare alla, under vad numror I vara må, kommen till mig. </i>Men nu bliver frågan, om Jesus kallar en själ till att bliva arbetande och betungad, innan Han kallar henne till sig? Svaras: Menar man med arbetande och betungad en över sina synder sörjande och bekymrad själ, så är klart, att Jesus kallar till det betungandet, och det ändock genom evangelium, som då tages i sitt vidare begrepp, så att därunder tillika innefattas lagens fordran; men menar man med arbetande och betungad en i egen verksamhet arbetande och trälande själ, så vare långt borta ifrån oss att tänka, det Frälsaren kallar dit, utan alltid därifrån, och det jämväl genom samma evangelium, vilket långt mer förskräcker, i det det ogillar all egen helighet och fromhet. Men som ingen får läkedom utan en krank, så går det jämväl till i andliga saker; ingen vederkvickes utom den som är orolig, och ingen bliver orolig utan att han får se sitt elände, och ingen får se sitt elände utan av Guds ord.<br /><br />Alltså följer på kallelsen i ordningen:<br /><br /><b>Upplysningen, </b>det andra nådeverket av Herren, då man såväl bliver övertygad därom, att man är en usel, förtappad och fördömd syndare, då det heter, att vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av för Gud (Rom. 3), som ock, att man har i Jesus endast nåd och salighet, när det heter: gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbarad vorden i köttet; och: Gud försonade världen med sig själv. Men tag granneligen i akt, att kunskapen och ljuset om dessa saker kan vara i förståndet och är därför icke rätt beställt med hjärtat; det måste nu komma till känsla i själen, jag säger med flit <i>känsla, </i>såväl av eländet, <i>känn dina missgärningar </i>(Jer. 3), som av Jesu Kristi pina (Fil. 3), så att när den Helige Ande får lämpa detta på hjärtat, så bliver av det förra syndaånger och av det senare tro. Men märk återigen, huru detta tillgår. Icke vill Jesus, att det skall gå långt ut på tiden med omvändelsen, det såg man på David, publikanen, rövaren, Maria Magdalena, fångvaktaren i Filippi, drottning Candaces kamrerare, Lydia och de tretusen män som hörde Petri predikan; det bör ock noga besinnas, att om sorgen är efter Guds sinne, så har den alltid trons hunger med sig, så att ehuru sorgen är såsom ett helvete och tron som ett himmelrike, så måste de dock bägge och tillika vara tillsammans uti en syndares hjärta.<br /><br />Men låtom oss höra vidare, huru härmed hänger tillsammans och tillgår. Vi påstå att lagen gör en människa bekymrad; vi hava ock sagt att Jesus brukar ock evangelium till människans omvändelse; alltså bliver frågan: vad är det som bekymrar en syndare och gör honom sorgsen? Lag eller evangelium? Visserligen är det lagen. Herren bevare oss från annat än att kalla det lag. Men hör! Lagen bestrålad av evangelium; ty otron, som är roten och huvudkraften till alla synder, måste jämväl kännas och bestraffas, varvid man bör granneligen akta, att lagen aldrig uppenbarar, men väl straffar otron emot Jesus. Göre fördenskull var och en skillnad emellan att <i>uppenbara</i> och att <i>bestraffa</i>. Det förra är endast evangelii, men det senare lagens egentliga verk. Grunden därtill ligger egentligen uti bägge sakernas natur; ty om man skulle påstå, att Herrens heliga, rättfärdiga och stränga lag skulle uppenbara otron emot Jesus, så skulle man ock säga, att antingen har lagen förändrat sin kraft efter fallet, till att tala om nåden i Kristus, ifrån det han var före fallet, då han talade endast om rättfärdighet och helighet, vilket vore orimligt och omöjligt, ty lagen är oföränderlig. Eller ock skulle man säga, att lagen visste av Frälsaren före fallet, samt har sin grund i Guds eviga råd, vilket ock är tvärtemot sanningen. Alltså står det fast, att evangelium uppenbarar otron emot Frälsaren Jesus, men icke lagen. Nej; men vad otrons bestraffande vidkommer, så hörer det egentligen lagen till, så vida allt, vad straffa är eller heter, kommer av lagen. Kommer nu då rättfärdigheten av lagen? Men det är ännu osagt, huru man skall bliva bekymrad av lagen. Här måste du först medgiva mig, att ditt hjärta är ganska hårt; så kan du icke heller neka, att du behöver till ditt hjärtas förkrossande den allra starkaste och förskräckligaste lag; men, käre, säg mig, varest finner du den strängaste och förskräckligaste lag uti sin högsta kraft och i sin klaraste spegel, antingen på Sinai eller på Golgata? Ack! jag menar på det senare stället, där synden syntes och är så stor, att själva Skaparen är för hennes skull i vånda, där icke försoningen kunde ske, utan ett gudomligt blods utgjutande, där den evige Guden, i köttet uppenbarad, måste säljas för våra missgärningars skull, där de avfälliga barnen icke kunde bringas tillrätta, utan att Gud skulle dö och uppå korset dräpas. Jag menar, att här var lagen i sin yttersta stränghet och förskräckelse; och den har visst en själ av sten, som vid åtanken härav icke varder häpen; ja, om detta icke förmår att böja ett människohjärta, så förbliver det väl hårt och orörligt i all evighet.<br /><br />Men när den Helige Ande får förklara denna sak, så bliver en usel syndare varse, att själen har visst kostat Jesus högt uti hans nöd, varigenom verkas ett böjligt hjärta, fullt med jämmer, nöd, blygsel och sorg, ty alla levnadsögonblicken äro nu syndiga, alla falska stöd undanryckta, alla självsökta utvägar tillstängda, med ett ord: saken omöjliggjord att kunna frälsas utan Frälsaren Jesus Kristus. Då den Helige Ande tillika förklarar för en sådan bekymrad själ den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, samt inlägger i hennes hjärta en böjelse till Jesus, en förmögenhet att åstunda den blodige Frälsaren till sin endaste salighet, varigenom den Helige Ande upptänder av sin barmhärtighet uti en sådan själs hjärta den rätta kristna tron, som då tillägnar sig och anammar Jesus, som är förnedrad, anklagad, hudflängd, bespottad, kindpustad, törnekrönt, till döden dömd, korsfäst, sårad, av Fadern övergiven, dödad, begraven, nederstigen till helvetet, på tredje dagen uppstånden ifrån de döda, uppfaren till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra hand, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Denne välsignade Frälsare bliver nu en syndares salighetsgrund, och det kallas<i> nya födelsen.</i> Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.<br /><br />Härpå och tillika med denna nådens handling följer nu det stora nådens verk, som kallas<i> en syndares rättfärdiggörelse inför Gud genom tron på Jesus</i>, då en på sätt, som sagt är, usel och tillika troende själ får oförskyllt syndernas förlåtelse, och det i Jesu blodiga förtjänst, samt frid, nåd, salighet och förening med Gud. Jesus börjar här att leva i själen, och själen i sin Frälsare, varpå följer den rätta gudaktighetens hemlighet, hon är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet. Här bliver de rättfärdiggjorda syndares lösen: <b>Vi varda behållna genom Jesus Kristus för vreden, efter vi äro rättfärdiggjorda genom hans blod </b>(Rom. 5). "Han lät utgjuta sitt dyra blod, / sitt liv månde han ej spara, / det led han mig till syndabot, / dess må jag trygger vara; / Han är min herre och hövitsman, / uti hans död min synd försvann; / så är jag salig vorden."<br /><br />Men under och tillika med detta stora och välsignade nådesverket får ock en människa av den Helige Ande ett omvänt hjärta eller krafter i tron till en ny hörsamhet och lydnad, lust till Guds lag efter den invärtes människan och bliver sålunda i Jesus ett nytt kreatur, och detta kalla teologerna<i> renovatio passiva</i>, då en människa skänkes underliga krafter till helgelse och en ny laglydnad; emedan hon då bliver fri, så slipper människan den arbetsamma kristendomen, varmed man tillförne i otron och under syndens övervälde trälade. Så har man icke mera träldomens ande till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader! Stanna nu här och besinna, vad detta är för en stor och obegrundlig nådens rikedom. Si! gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet, och sålunda har man nu beskrivti, huru en människa bliver gudaktig; men låt oss nu säga, huru man är och visar sin gudaktighet, vilket varder sista anmärkningen.<br /><br />Av denna grund, som nu är lagd, flyta alla gudaktighetsövningar, och det beständigt, likasom ett barn, som blivit fött, det bör icke, det vill icke, det kan icke upphöra att leva en timme och åter begynna igen, utan det måste alltjämt både natt och dag leva; så är det med en i tron på Jesus fullgjord själ. Hon lever beständigt var minut, det tål intet mellanskov, eller att upphöra, utan Jesus är mig allt i alla tankar,, ord, gärningar, dagar, timmar; Jesus bliver boende i min själ, ja, man beder oupphörligen: "Herre Jesu, låt ingenting varda mig så kärt, som mig skall från dig draga, i alla mina dagar över allt det i världen är skall du mig allena behaga." Si, en herrlig verkan av den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Tag noga i akt härvid, att en människa även i detta tillstånd kommer att framför allt, såsom en fattig ovärdig syndare, hålla sig vid Frälsaren i tron, vilken stadiga tro då är källan och livet till alla andliga gärningar, ävensom livet är grunden till en lekamlig människas göromål, så att så länge själen i tron hänger vid Jesus, så länge syndar hon icke (1 Joh. 3).<br /><br />Men låtom oss nu jämväl säga, av vad art trons helgelse är:<br /><br />Herren svarar därpå i vår text: <b>Tagen på eder mitt ok, lären av mig, ty jag är mild och ödmjuk av hjärtat, och I skolen finna ro till edra själar, ty mitt ok är lustigt och min börda är lätt. </b>Herren Jesus före våra hjärtan in på denna stora sak och låte oss se, vad välsignade gudaktighetens frukter, som följa på rättfärdiggörelsen i Jesu blod. Herren bevare var och en själ från att tänka, än mindre påstå, att icke helgelse bör följa på nådens anammande. Ack, ingalunda förnekas lag och helgelse eller goda gärningar! Ja, i Jesu namn, helgelse: men hör! det oket är lustigt och den bördan är lätt; tillförne var det icke så, utan man trälade och släpade med egen bättring utan tro och krafter, samt låg mest under, och det var en så tungt och besvärligt att göra gott; det hette då bland annat: predikan var Gud, den som bara kunde göra därefter; men nu heter det: <b>Jesu helgelses ok är lustigt och den bördan är lätt. </b>Man älskar gärna och med nöje både Gud och människor; man är med nöje ödmjuk, saktmodig och mild. Man är av hjärtat både Gud och människor till viljes; ja, i allt en salig och rättfärdiggjord själ. I fall hon skulle få behag till att synda, så är det strax efter lagen en synd, som genom en ny syndernas förlåtelse bör avhjälpas; alltså har man intet annat besvär att kunna leva heligt, än att man noga var minut har ögat på Jesus och på sig själv, förekommer de förra rörelserna, håller den gamla människan i sin död, i sin korsfästelse, i sitt fängelse därigenom, att man ögonblickligen är hängande uti tron vid Frälsaren. Si, gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.<br /><br />Tillväxten i nåden är icke mindre oavskiljelig från tillståndet i tron, men huru sker densamma? Icke på det sättet, att man i början efter rättfärdiggörelsen skulle synda litet och sedan ännu mindre och mindre; ty det är redan sagt, att vad syndaväldet vidkommer, så är man så väl strax i förnyelsen efter rättfärdiggörelsen därifrån befriad, som 20 eller 50 år därefter, utan tillväxten i nåden sker på det sättet, att man bliver fastare och fastare vid Frälsaren, att Jesus kommer till stadga i uti oss, och vi åter uti närmare förtroende och bekantskap med Honom och få mer och mer ljus i evangelii hemlighet samt lära både se och förekomma djävulens listiga anlopp, varvid väl en fullkommen man i Kristi fullbordiga ålders mått kan åstadkomma dråpligare ting och verk, än en nykristen, vilken Paulus icke ville sätta till lärare, icke därför, som skulle han synda mera, än en gammal, utan därför, att han inte ägde den insikten uti Jesu Kristi evangelium och hushållning, som en äldre; och på det sättet bliver det klart, att upplysningen är ett nådeverk, som tager till, så att tillväxten sker i nåden och vår Herres och Frälsares Jesu Kristi kunskap (2 Petr. 3); och således är Frälsaren oss ock gjord till helgelse, ja, det bliver i tiden, i döden och i evigheten visst och sant, att gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.<br /><br />Emedan det nu är passionstiden, så låtom oss sjunga till slut: <i>I allan tid, o Jesu blid, vårt hjärta vi dig give. </i>Märk här, att du måste giva, det är, icke förhärda ditt hjärta, så vill och kan väl Jesus taga detsamma; men kom ihåg, att du icke kan sjunga " i allan tid, o Jesu blid, mitt hjärta jag dig giver", utan att ha en gång i den nu beskrivna nya födelsen och rättfärdiggörelsen givit det helt och hållet åt Frälsaren; sedan kan du säga: "I allan tid, o Jesu blid, vårt hjärta vi dig giva / att du däri må bliva, och aldrig från oss vika; / ack, Jesus Krist, vår tröst förvisst, vi dig i trone bedje: / låt din bittra pina, död / och kors lända oss till glädje." </div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-9673706035416058222023-02-24T09:25:00.005+01:002023-02-24T09:25:59.553+01:00Kyndelsmässodagen - Förbundets Ängel kommer till sitt tempel<p><i>Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759</i></p>I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.<br /><b><br /></b><b>Med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären. </b>(Mal. 3:1).<br /><br />Så klar och tydlig både denna profetia om Jesus var och flera andra voro, och så mycket rabbinerna eller judarnas lärda läste sig både grå och gamla i gamla testamentets heliga skrifter, så visste de dock icke nu, huru nära Jesus var, både när han bars upp i templet och skulle efter ceremonialiska lagen kallas helig Herranom, såsom ock när han i 33 och ett halvt år vistades hos dem i synlig måtto.<br /><br />Många profeter och konungar hade åstundat se det de sågo och fingo det icke se, och höra det de hörde och fingo det icke höra. Abraham såg Kristi dag och vart glad. Vad hade då icke de levande israeliter bort fägna sig åt Jesu ankomst, om de hade känt honom, varom Malaki säger: <b>Med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären.</b><br /><b><br /></b>Detta måste Jesus föreställa dem, då han i Joh. 5:39 säger, att de mente sig hava evinnerligt liv i skrifterna, dem de rannsakade; men till honom ville de icke komma.<br /><br />Det är många andliga övningar, som människorna både utom och i templet företaga sig, vilka dock icke göra dem någon fördel, så länge de icke lärt känna sann Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus. Ett hjärtats tempel utan Jesus är visst ingen helgedom, man må hava vad övning man vill. Ingen kallelse är rättskaffens utan Jesus, ingen upplysning, ingen bättring, ingen tro, ingen rättfärdighet, ingen förnyelse, ingen helgelse och ingen förlossning utan Jesus.<br /><br />Därför är det nödvändigt att bedja: "O Jesu Krist, kom till mig in, upplys min själ, upptänd mitt sinn´, att jag i dig må bliva." Amen. <b>Fader vår...</b><br /><b><br /></b><b>EVANGELIUM Luk. 2:22-32</b><br /><b><br /></b>Betraktelse: <b>Förbundets Ängel ankommen till sitt tempel och anammad av dem som begärt honom.</b><br /><b><br /></b><b>1) Den ankomne förbundets ängel</b><br /><b>2) Huru de anamma honom, som begära honom</b><br /><br />Vi hava nyligen hört omtalas Jesu ankomst i köttet, sålunda är detta icke nödigt att för denna gång vidröra, utan vi tala nu <b>om förbundets Ängel, hans ankomst till sitt tempel</b>, i vår betraktelses<br /><br /><b>Första del.</b><br /><b><br /></b>1) Uti Guds lagbok, 2 Mos. 13:2, 22:29, 34:19, 4 Mos. 3:13, 8:17, var det anbefallt att allt mankön som var förstfött skulle vara Guds förstling; förty Gud slog allt det förstfött var uti Egypti land. Dessa förstfödingar skulle lösas, efter 3 Mos. 12, med ett årsgammalt lamm och en duva, eller och för de fattiga med tvenne duvor.<br /><br />2) För Maria behövdes väl icke denna ceremonialiska rening, emedan den helige Ande hade kommit över henne och den Högstes kraft hade överskyggat henne, varför ock det heliga, som av henne föddes, kallades Guds Son. Och vartill skulle offer vara av nöden för honom, som själv var ett rent och obesmittat lamm, och sålunda själv det stora och fullkomliga försoningsoffret för synderna? Varför skulle han offra efter Mose lag, i vilken "bodde all gudomens fullhet lekamligen"? Aposteln Paulus giver svar på denna fråga i Gal. 4:4-5. Sålunda var det högeligen av nöden, att Jesu moder uppbar honom i templet; ty lagens stiftare var kommen till att fullborda och icke till att upplossa lagen.<b> Förbundets Ängel är kommen till sitt tempel, Herren den I söken</b><br /><b><br /></b>3) Med förbundets Ängels ankomst till sitt tempel förstå vi sålunda, att Jesus Kristus är kommen med ljus och nåd i världen och gjort kristendomen till sitt tempel, där han nu erbjudet liv, nåd och salighet åt alla fattiga syndare till deras eviga välfärd och räddning.<br /><br />4) <b>Han är förbundets Ängel. </b>Gud hade gjort ett förbund med alla människors barn i Adam, vilken grundade sig på den medskapade härlighet, som Adam undfick av sin Skapare, nämligen att han skulle tillbörligen nyttja de av Gud honom förlänta stora egenskaper, i kraft varav han ägde förmögenhet att fullkomligen hålla lagen. Förbundet med Abraham angick egentligen hans säds utkorlse, och av honom skulle världens Frälsare födas; ävensom förbundet med Moses angick den israelitiska kyrkans inrättning, som skulle vara intill Kristus (Jer. 31 och Gal. 4).<br /><br />5) Men sedan Adam i paradiset hade förlorat sin medskapade herrlighet, så att han icke mer kunde uppfylla det förbund om rättfärdighet och fullkomlighet, som Gud med honom hade gjort; så gör Herren i Jesus Kristus, som den andra människan var i nåden och den andre Adam, med allt folk ett nytt förbund i nåd och barmhärtighet, såsom det mänskliga släktets borgen, utkräva det mänskliga släktets skuld; att lydnaden, som lagen fordrade i allas stad och ställe, skulle av honom bevisas; att han skulle dö, emedan syndarena voro dömda till att döden dö, och att hela världen sålunda skulle hava en i Kristus Jesus försonad Gud.<br /><br />6) Detta förbund omtalar aposteln Paulus i Hebr. 10:14: "Med ett offer haver han evinnerligen fullkomnat dem, som heliga varda." Det betygar oss den helige Ande, då han tillförne hade sagt: "Det är det testamente, som jag dem göra vill efter de dagar, säger Herren: Jag vill giva min lag i deras hjärtan, och i deras sinne vill jag skriva den, och deras synder och orättfärdighet vill jag icke mer ihågkomma." Där nu en sådan förlåtelse är, där är icke mer offer för synder.<br /><br />7) Det förra kallades egentligen förbund, nämligen det som med Adam var gjort, emedan det förband människan att av egna krafter fullborda detsamma. Men det senare kallas testamente, emedan det handlade med människorna i nåd och barmhärtighet. Enligt det förra skulle människorna av egna krafter fullgöra det Herren hade dem befallt, och då var saligheten av gärningarna. Men efter det senare, eller förbundet i Jesus, gives nåden utan gärningarnas villkor, ty "nåd och sanning är kommen genom Jesus."<br /><br />8) Med denna salighet är förbundets Ängel kommen till sitt tempel. Härom har Jesus underrättat hela världen, men kristenheten i synnerhet. Han är kommen med ljus och kunskap, han har gjort det av evighet fastställda Guds råd kunnigt ibland människors barn; han har såsom en profet lärt oss vägen till Gud. På sistone talar Gud till oss genom Sonen, Hebr. 1:2. Alltså är världen upplyst om denna sin stora salighet. "Han är det ljus, som upplyser alla människor." "Det eviga ljus kom nu härin / och giver världen ett nytt sken. / Det lyser oss i denna mörka natt, / att bliva Guds barn giver det oss makt. / Kyrie eleison."<br /><br />9) Han är kommen till sitt tempel med nåd och salighet; den förvärvade nåden och saligheten är given, den skall icke förvärvas, den är förvärvad. "Han lät utgjuta sitt dyra blod; sitt liv månde han ej spara, det led han mig till syndabot; ty må jag trygger vara. Han är min herre och hövitsman, uti hans död min synd försvann; så är jag salig vorden." Sålunda är nåden allmännelig. Förbundets Ängel står i sitt tempel och tillbjuder alla nåd och salighet. Han har därför så dyrt betalt densamma, att det skulle i sin tid predikat varda, att det skulle höras i alla kristenhetens kyrkor. <b>Han är kommen till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären.</b><br /><b><br /></b>10) Vem som nu vill veta om det förlorade Guds belätes upprättelse, han gånge till förbundets Ängel. Om du vill igensöka det i dig eller på annan grund, än den i Jesus är lagd, så bedrager du dig själv. Vem som vill veta, var nåd och syndernas förlåtelse finns, han gånge till Jesus, som borttagit synden och framhaft den eviga rättfärdigheten (Dan. 9:24).<br /><br />Vi skrida nu till vår betraktelses<br /><br /><b>Andra del: Huru syndare, som begära honom, anamma honom.</b><br /><b><br /></b>Guds Ande säger i vår heliga text: <b>Och si, i Jerusalem var en man benämnd Simeon, och den mannen var rättfärdig och gudfruktig och väntade efter Israels tröst; och den helige Ande... ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris </b>(v. 25-32).<br /><br />Lycklig och lycksalig, ja, säll och salig den gamle Simeon för en så dyr ålderdoms tröst!<br /><br />1) Han hade begärt honom. Texten säger väl icke, att han hade begärt att få leva, tills han skulle få se Jesus, men texten säger, att <b>han hade fått svar av den helige Ande. </b>Hade han fått svar av den helige Ande, så synes därav klart, att han, enligt Malakis ord, hade begärt honom, vilket alla heliga i gamla testamentet gjorde.<br /><br />2) Gamla testamentets skrifter voro Simeon icke fördolda; han hade av Moses lärt, att Herren skulle uppväcka dem en profet av deras bröder (5 Mos. 18). Han hade av David hört, att sanningen låg i det fördolda. Han hade av profeternas skrifter förstått, att en skulle komma av Betlehem Efrata, som över hans folk Israel en Herre vara skulle. Och Malaki: Med hast kommande till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den i begären. Detta tillika med Andens egen omedelbara uppenbarelse hade väckt hos Simeon en innerlig åtrå att få se den tillkommande världens Frälsare.<br /><br />3) En fattig, syndig människa kan hava av Guds ord hört många hugneliga tidningar om Jesus, dem hon hjärtligen älskar och åstundade en gång få erfara, innan hon varder gående all världens väg; hon har under sitt mörka tillstånd och sin själsoro ofta ropat: Ack, att hjälpen komma måtte och att rättfärdighetens sol för mig vore uppgången med salighet under dess vingar! Ack, att mitt hjärta finge rätteligen se och omfamna honom!<br /><br />4) Gud hörer bön, därför kommer allt kött till honom. Han har själv bjudit alla världens ändar vända sig till honom, så skulle de varda saliga. Han låter sig ock se och finna av dem som söka honom. "De offer, som Gud behaga, är en bedrövad ande; ett bedrövat och förkrossat hjärta varder Gud icke föraktande." "Guds Ande styre vårt begär / att alltid hålla Jesus kär": låter så Jesus sig omfamna. "Är han vår förnöjelse och vi efter honom längta, nog lindrar han vårt kval och ve."<br /><br />5) Vad för en salig stund är det icke, att sålunda få se Jesus, få se ljus och salighet i Jesu nåd och förbarmande, få emottaga all hans förtjänst! "Om mina fel de vore ganska store, om syndens tal som sand i havet vore, så tog din Son dem alla uppå sig, och hans förtjänst tillägnar jag nu mig!" En sådan människa anammar Jesus så glad, så hon önskar den stunden vore henne den sista: "Nu låter du din tjänare fara i frid efter som du sagt haver. Ty mina ögon hava sett din salighet, vilken du berett haver för allt folk, ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris."<br /><br />6) Den som sålunda är i Jesus och Jesus i honom, den som sålunda fallit i Jesu famn och även fått Jesus i famnen, han far likafullt efter att i all sin tid ju längre ju mer "fatta Jesus, såsom han är fattad, till att känna hans uppståndelses kraft och hans pinas delaktighet, lik vorden hans död" (Fil. 3).<br /><br /><i>Säll den som haver Jesus kär</i><br /><i>och honom i sitt hjärta bär;</i><br /><i>ty ingen större hugnad är</i><br /><i>än hava Jesus hos sig när!</i><br /><i>Amen, ja, amen!</i>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-33613766380192985772022-12-29T22:42:00.006+01:002022-12-29T22:42:36.573+01:00Annandag Jul - Ett verkligt anammande av det fasta ordet att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare<p><i>(högmässopredikan hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759)</i></p><b>I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.</b><br /><b><br /></b><b>Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. </b>Vi talade om Jesus Kristus igår, ehuru tiden icke tillät oss att avhöra allt, vad man hade önskat. Vi tala nu om Jesus Kristus idag, ja, Han desslikes i evighet.<br /><br />Dessa dyra ord stå vid slutet av aposteln Pauli brev till hebréerna, 13 kapitlet, i vilket aposteln hade så omständligen beskrivit gamla testamentets förebilder, som avmålade den försoning, som i tidens fullbordan skulle ske i Jesus, och varuti han jämväl förklarar för nya testamentets församling, att densamme i gamla förbundet avbildade Messias var tillika den enda och sanna grunden till nya testamentets salighet, vilket han nu utmärker med dessa orden: <i>Jesus Kristus i går, </i>d. ä. i gamla, <i>och i dag, </i>d.ä. i nya förbundet, <i>och Han desslikes i evighet.</i><br /><i><br /></i>Att Jesus Kristus är hela världens salighet, därom komma vi såsom upplysta kristna överens. Vem kan neka en så allmänt känd och bekänd sanning och dagligen förklarad predikan? Men ho tror vår predikan? Vilken är den, som i själ och anda håller sålunda Jesus för sitt allt i alla, som har detta till sitt valspråk: <i>Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.</i><br /><i><br /></i>En oomvänd människa kan leva många osaliga dagar och varken igår eller idag fråga efter den hennes själ kär haver. För en omvänd själ återigen, som lärt känna sitt hjärtas brist på allt gott, är Jesus med sin nåd och hjälp var timme och minut oumbärlig; detta är ock en ibland de dyra förmåner en benådad fattig syndig människa utbeder sig, nämligen att hennes hjärta må förbliva i ett så hungrande och blott på Jesu nåd vilande och beroende tillstånd, så att hon aldrig mer umbär Hans nåd och hjälp. <i>Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.</i><br /><i><br /></i>Det vore icke heller gott att vara utom och utan denne sin allsmäktige regerare; varest skulle hon då finna beskydd och hugsvalelse emot den stridande församlingens öden, sådana, som omtalas i denna dagens heliga evangelium, när mörkrets makt börjar storma. Vi sade igår: <i>Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Jesus Kristus kommit i världen att frälsa syndare. </i>Idag lägga vi detta till, att det varit fast nu snart 6000 år, och så fast, att helvetets portar icke varit det övermäktiga, icke heller bliva, utan gäller den nådens utsaga och dom, som Guds Ande här utsätter: <i>Jesus Kristus igår och idag, och Han desslikes i evighet. </i>Han är den som var och som är och som komma skall. Han är A och O, Begynnelsen och Änden, den Förste och den Siste.<br /><br />Hans dyra försoning har gällt ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8), och skall gälla evinnerligen (Hebr. 10:12). "O huru säll / är visst den själ, / som detta väl besinner, / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner."<br /><br />Härom ärna vi närmare yttra oss i anledning av dagens heliga evangelium.<br /><br />Herre, du store Gud, Helige Herre Gud, Helige starke Gud, Helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud, var ibland oss kraftig, bete oss din salighet, var oss barmhärtig! Fader vår...<br /><br /><b>EVANGELIUM, Matteus 23:34-39</b><br /><b><br /></b>Betraktelse:<br /><b>Ett verkligt anammande av det fasta ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare.</b><br /><b><br /></b><b>1) Detta ordets fasthet;</b><br /><b><br /></b><b>2) Dess verkliga anammande.</b><br /><b><br /></b>I Herren står vår hjälp och tröst,<br />som himmel och jord haver skapat o.s.v.<br /><br /><b>Första delen: Det ordets fasthet, att Jesus Kristus är kommen i världen.</b><br /><b><br /></b>a) Gud vare lov, att denna sanning, detta ord är icke någon nyhet eller en efter alla lärdomsväder sviktande och i sig förändrande sats. Utan det är det goda Guds ord, som först av Gud själv blev predikat i Paradiset för den då nyss förlorade världen och sedermera av de <i>heliga Guds människor, som i anledning därav blevo de rättfärdighetens arvingar, som av tron äro </i>(Hebr. 11), rikeligen blev förkunnat.<br /><br />b) Det har väl först ifrån den rättfärdige Abels intill Zacharie Barachie sons blod, den judarna dräpte mellan templet och altaret, varit hårdeligen anfäktat, samt sedermera från nya testamentets början alltjämt varit ett ämne till krig, emot vilket satan fogat de gruvligaste anstalter, och varöver ingen kännare av evangelii hemlighet eller öde kan sig förundra, helst fiendskapen emellan kvinnans säd och ormens säd är i sig själv så naturlig och undviklig, vilket man även ser av Gal. 4:29, varest det står skrivet: <i>Såsom den som då var född efter köttet </i>(Ismael)<i> förföljde honom, som var född efter Anden </i>(det var Isak), vilka ord betyda något, ty dessa äro de tu testamenten,<i> så går det ock nu.</i><br /><i><br /></i>c) Men det trofasta Guds hjärta, den allena helige och vise regeraren har icke allenast förrän jordens grund var lagd fastställt detta ord såsom en fast grundsten och ett orörligt hälleberg för sin församlings åbyggnad, utan har även under alla de bistra tidevarv, som inträffat ifrån den tiden då Guds och människors söner och döttrar bebodde jorden intill nu, så gudomligen försvarat det, och det ena vittnet om Jesus efter det andra har oaktat djävulens raseri under alla världens åldrar fått en öppen dörr, den ingen kunnat igenlåta (Upp. 3:8), så att den stridande församlingen nu med mycken frimodighet kan sjunga:<a href="http://www.psalmboken.blogspot.se/search/label/Den%20vederv%C3%A4rdighet%20som%20natt%20och%20dag%20mig%20trycker"> "Jag vet att du din ord och loven aldrig ryggar, / det är min fasta borg, därpå jag säkert bygger. / Ja, om än himmelen och jorden går i grund, / förgås dock intet ord, som går utav din mun."</a><br /><br />d) Detta välsignade ordets fasthet beskriver Guds Ande själv på många ställen i den Heliga Skrift, varav tiden icke tillåter oss att uppräkna många; men dock vilja vi nämna några, sedan vi likväl hava erinrat, att vad detta dyra ordets innehåll angår, så nämna vi idag allsintet därom,<a href="http://rutstromspostilla.blogspot.se/2014/12/juldagen-det-fasta-och-anammansvarda_25.html"> emedan vi förklarade den saken igår</a>, och detta är allena den senare delen av den då föresatta betraktelsen.<br /><br />e) Detta ordets fasthet står i Jes. 54:9-10 sålunda skrivet: <i>Detta skall vara mig såsom Noaks flod, då jag svor, att Noaks flod icke mer skulle gå över jorden; alltså haver jag ock svurit, att jag icke skall vredgas över dig; ty bergen skola väl vika och högarna skola falla, men min nåd skall icke vika ifrån dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare, </i>varuti trenne stora omständigheter förekomma att märka till bevis av detta ordets fasthet: 1) Först säger Herren att detta skall vara Honom såsom Noaks flod eller såsom när Han svor, att Han icke skulle fördärva världen mera på det sättet. Detta Herrens syndastraff var ännu i friskt minne uti den israelitiska kyrkans historia, och ehuru nu voro 1500 år förflutna sedan dess, så hade dock Herren hållit sitt löfte, så att jorden med vatten icke mer blev fördärvad; så ville då Herren säga, att detta ordets fasthet skulle vara likasom med samma heliga ed befästat, vilket Han ock nu i 2500 år ifrån profeten Jesajas tid gudomligen hållit. 2) Sedan säger Herren, vad detta ordet var, nämligen att Hans nåd skulle aldrig vika och Hans fridsförbund skulle icke förfalla. Detta var förbundet i Jesus till nåd och syndernas förlåtelse. 3) Och sist säger Herren, till att ännu fastare bekräfta denna oryggliga sanning: Säger Herren, din förbarmare. Han sätter sitt eviga gudomliga namn därunder.<br /><br />f) Vad säger Herren mer hos profeten Jesaja 45:23: <i>Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighetens ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen: att mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet. </i>Här vidrör Herren samma eviga sannings ord och svär vid sig själv: det skall bliva därvid. Han svär vid sig själv, det är, säger Herren: så sant som jag lever. Orsaken är den, att icke något folk varit så förblindat, att de icke vetat att en Gud, en levande Gud är till, vid vilken för dem nog veterliga sanning Han även velat fästa denna: att i Jesus är rättfärdighet och starkhet, eller att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, att således så oemotsäglig och klar sanning den ena är för alla, så fast bör ock den andra vara.<br /><br />g) Även så herrligt talar Herren i Jesaja 59:20-21: <i>Dem i Sion skall komma en förlossare, och dem, som sig omvända från synderna i Jakob, säger Herren. Och jag gör detta förbund med dem, säger Herren: Min Ande, som när dig är, och mitt ord, det jag uti din mun satt haver, skola icke vika från din mun, icke heller ifrån din säds och barnabarns mun, säger Herren, ifrån nu och till evighet. </i>Jämför Apg. 10:43, 1 Kor. 3:11, Ef. 2:20, med det i början anförda Hebr. 13.8: <i>Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. </i>Så hava vi ock ett fast ord, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare. Den därpå bygger, han bygger som en vis man på ett berg, och när flod och stormväder kommer, bliver det i frid, som han haver byggt; ty det är byggt på fast grund, varom vi nu ärna tala i vår betraktelses<br /><br /><b>Senare del: Om detta ordets verkliga anammande.</b><br /><b><br /></b>Text: <i>Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem... och I viljen icke. </i>Här bevisar Jesus judarnas hårdnackenhet emot sin i alla tider de förklarade nådesvilja: <i>Huru ofta haver jag velat församla eder, men I haven icke velat.</i><br /><b><i><br />1)</i></b> Det är värt, att vi med några ord bese detta arma judafolkets motsträvighet emot Jesu nåd, och hur litet de anammade det fasta och anammansvärda ordet om Jesus till sin salighet, oaktat alla Guds nådesanstalter. Herren hade genom profeterna, som sagt är, i det gamla Förbundet gjort denna sanning nog och tillräckligen kunnig. Han hade genom Johannes Döparen låtit säga dem, att Guds Lamm, som stod mitt ibland dem, skulle borttaga världens synder.<br /><br />Vid Jesu födelse vittnade herdarna. De tre visa män av Österlanden gåvo dem nog tydlig anledning. Deras egna skriftlärda förklarade, att Jesus skulle födas i Betlehem. Zakarie, Simons och Hanne lovsång i templet sade dem detsamma; men allt detta ville de icke höra.<br /><br />Profeterna stenade de. Johannes halshöggo de, herdarna föraktade de, och de läto alla de andra säga, vad de behagade, och lade det icke på hjärtat.<br /><br />Jesus lärde i templet, när han var 12 år gammal. Han låter sig uppfostras hos dem i 30 år; Han döpes under den Helige Andes uppenbarelse och Faderns omedelbara intygande om denne sin evigt enfödde Son. Av Hans många allsmäktighets verk, varmed Han botade de kranka, utdrev djävlar, spisade de hungriga, uppreste de döda, hade de bort sluta att Han var Jesus som ville hjälpa dem; men de ville icke.<br /><br />Hans underliga uppfyllelse av profetiorna i sitt lidande, att Han band sin fåle vid den ädla vinkvisten, att Han såldes för 30 silverpenningar, att Hans kjortel var såsom en vintrampares m.m. hade ock bort lära dem; men de ville icke.<br /><br />Hans oföränderliga fasthet, hans heliga läras överensstämmelse med Guds ord, hans oförvitliga vandel hade bort bevisa dem alltsammans; men de ville icke.<br /><br />Hans tålighet att såsom ett lamm gå till döden, Hans förbön, Hans mildhet på korset, alltsammans verkade icke något hos dem. Solen miste sitt sken, hela världen var insvept i mörker, förlåten som skylde nådastolen brast mitt itu, hällebergen rämnade, de dödas lekamen gingo ut av grifterna och uppenbarades för många; allt detta hjälpte icke, allt detta kunde icke övertyga dem, att Jesus var kommen i världen till att frälsa syndare. Ack, huru olyckligt ett människosinne är, som en gång har uppsåtligen rest sig upp emot Jesu evangelium! Hören ännu mer: Jesus stiger i hela den ditsatta vaktens närvaro upp från de döda. Vakten intygar det. Lärjungarna vittnade, det han var uppstånden; men de ville icke.<br /><br />Mer än 500 bröder sågo Honom på en tid, det hjälpte icke. Den Helige Ande göts förunderligen ned över lärjungarna i Jerusalem i allt folks åsyn, och de förkunnade på varjehanda tungomål, fast de voro olärda män, Guds dråpliga verk, de omvände syndare tusentals; men Israel ville icke.<br /><br />Apostlarna hudflängdes och voro nöjda. Aposteln Paulus, som hade varit med därom, bekände Jesus, men det var lika när: de Romare belade Jerusalem, så som Jesus hade sagt; det blev inte sten på sten, vilket Jesus med tårar förkunnade dem; men de ville icke.<br /><br />Jag tycker man behöver nu icke anföra något mer till att bevisa, huru långt i fördömelsen en olycklig förutfattad mening emot Jesus kan föra en syndare.<br /><br />Jerusalem, Jerusalem! Stockholm, Stockholm!<br /><br /><br /><b><i>2) </i></b>Huru sker då ett verkligt anammande av det fasta ordet?<br /><br />a) Såsom de hört av denna stora salighet genom evangelii kallelse, så må de besinna vilka de äro, nämligen i och av sig själva syndens tjänare och dödens barn. Detta vill Gud skall innerligen varda känt och med smärta erfaret, såsom David säger: <i>Jag ryter för mitt hjärtas oros skull </i>(Psalt. 38:1-11). <i>Jag är allt full med syndasår, låt din hand hela mig </i>o.s.v.<i> Herre, låt mig höra glädje och fröjd, att de ben som du har krossat må fröjda sig. </i>(Psalt. 51). <i>Förlåt mig, käre Herre, min synd och mitt överdåd </i>o.s.v.<br /><br />b) Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdighet i Jesus, ty de skola bliva mättade. Detta har Jesus själv lovat, och Hans löften äro ja och amen. Den Helige Ande är icke heller därifrån fjärran, som skänker en syndare nåd att tro, det Jesus frälst syndare, samt förvärvat dem syndernas förlåtelse och nåd. Därav fördristar sig en syndig människa till att trösteligen framgå till nådastolen att där få barmhärtighet. Hon njuter Jesu Kristi allmänna förlossning, förtjänst och salighet till godo av nåd; hon får Jesus i sitt hjärta, och "så har hon glädjen all". Hon ser icke på syndens fördömelse, ehuru dess gärningar äro onda; hon ser på Guds Lamm, som borttager alla världens synder, och räknar icke med Herren om salighet emot sina egna förtjänster, utan hon räknar på Jesu lydnad; och då hon ser, att Jesus har varit henne nådig och en lösepenning, innan hon trodde och innan hon bättrade sig, så anammar och omfattar hon Honom såsom sin egen; och det är hennes liv, och jämväl<br /><br />c) hennes styrka emot värld, kött och satan, så att hon varder starkare och starkare i Honom, än dessa syndens och dödens krafter, och lever sålunda ett i Jesus Kristus förnyat liv till daglig förbättring, förnyelse och salighet, och således "har hon, som Gud behagar, / både jul och goda dagar."<br /><br /><i>I det har jag en hjärtans ro,</i><br /><i>att min skatt är nu A och O,</i><br /><i>Begynnelsen och Änden.</i><br /><br />Amen.Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-13536142367214799602022-12-29T22:41:00.001+01:002022-12-29T22:41:01.539+01:00Juldagen - Det fasta och anammansvärda ordet att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare<p> <i>(Predikan vid Juldagshögmässan i Hedvig Eleonora 1759, källa Rutström: "Predikningar och satser", 3 uppl., Stockholm 1875).</i></p>I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!<br /><br />"Detta är ett fast ord och i all måtto väl värt, att man det anammar, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare." (1 Tim. 1:15)<br /><br />Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, är kommen till att frälsa det som var förtappat; Gud är gången till att förlossa sig ett folk. Ett barn är oss fött, en Son är oss given, vilkens herradöme är på hans axlar och på friden ingen ända. "I dag är eder född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad." Uppgången av höjden haver oss besökt, ett stort ljus skiner över dem, som bo i gräseliga mörko lande. Det eviga ljus går nu härin och giver världen ett nytt sken. Kan hugneligare tidningar föras eller höras? Och det därtill, att det ordet är fast och sannfärdigt och således framför allt anammansvärt.<br /><br />En så stor salighet är kommen i och med Jesus. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus. Huru är det möjligt, att syndare, som det angår, icke skulle anamma honom, som är så anammansvärd, älska honom, som är så älskvärd, prisa och tillbedja honom, som är så pris- och tillbedjansvärd? Skulle icke denna vår salighet för oss vara välkommen, hugnelig, stor och fröjdefull?<br /><br />Visst borde det så vara, att de kristna skulle hava en rättskaffens andlig fröjd under denna kristenhetens stora högtid, då de fira åminnelsen av Guds nådiga uppenbarelse i köttet, varigenom så outgrundliga nådesrikedomar tillfallit jordens inbyggare. Men om det så är, det blir en helt annan fråga. Nog är det möjligt, att man i det lekamliga vid denna tid fägnar sig uti ett fåfängt leverne efter fädernas sätt, men det är icke att rätteligen fira Jul. Icke heller är det möjligt att hava i den nyfödde världens Frälsare en rättskaffens fröjd och salighet, innan det anammansvärda ordet om hans ankomst i världen att frälsa syndare är invärtes tillbörligen anammat.<br /><br />Stackare den, som icke firar Jul mer än fyra dagar om året; som icke vördar och kommer ihåg att tillbedja Jesus, och som icke längre än dessa bestämda högtidsdagar av hjärtat fröjdar sig i och över honom! Ingen kan göra helg och salighet uti en människas hjärta, utom den helige Ande, vars ämbete det är att i nådens ordning förhärliga Jesus för syndares hjärtan.<br /><br />En sabbat är en helig förebild till den sabbat eller rolighet, som står Guds folk tillbaka; jag menar själva evighetens helg. Ingen träder in i den eviga, som icke här i tiden haft och firat den andliga sabbaten, vilken icke är bunden till viss tid, utan tager sin början från trons anammande av Jesus och räcker tills vi ingå i vår Herres rolighet.<br /><br />"<a href="http://www.svps1986.blogspot.se/2010/02/125-fran-himlens-hojd-jag-bringar-bud.html">Ack, hör mig, Herre Jesu Krist, gör dig en säng uti mitt bröst, uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro</a>. Låt aldrig mig förgäta dig, ditt namn ske pris evinnerlig; ditt namn med fröjd jag lova vill, där giv du mig din nåde till. Ära ske Gud i sin högsta tron, som oss har skänkt sin ende Son; dess fröjde sig den änglakor och love Gud i höjden bor." Herre, upplåt våra läppar, att vår mun må förkunna ditt pris uti efterföljande Psalm 127 (<a href="http://www.svps1986.blogspot.se/2010/02/124-en-jungfru-fodde-ett-barn-idag.html">"En jungfru födde ett barn i dag"</a>).<br /><br /><b>Fader vår.</b><br /><b><br /></b><b>EVANGELIUM Lukas 2</b><br /><b><br /></b>Betraktelse:<br /><b>Det fasta och anammansvärda ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare.</b><br /><b><br /></b><b>1) Att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare.</b><br /><b><br /></b><b>2) Detta fasta ordets verkliga anammande.</b><br /><b><br /></b>Bön:<br /><i>O Jesu Krist, som mandom tog,</i><br /><i>giv oss din nåd att komma ihåg</i><br /><i>din födelse och fasta ord,</i><br /><i>i dem vi äro saliggjord´.</i><br />Amen!<br /><br /><b>Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare </b>är nu vår betraktelses<br /><br /><b>Förra del </b><br /><b><br /></b>1) Det var av Gud själv, som världen första gången hörde att Jesus skulle komma i världen. 1 Mos. 3:15. <i>Kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud. </i>Och sedermera till Abraham, 1 Mos. 22: <i>I din säd skall alla släkter på jorden välsignade varda. </i>Gal. 3:16: <i>Han säger icke i säden, såsom uti många, utan såsom uti en, uti din säd, som är Kristus.</i><br /><i><br /></i>2) Detta var av flera profeter i gamla förbundet så tydligt omtalat, att var och en, som av Guds Ande lät sig regera och upplysa, han såg och trodde icke allenast denna sanning, som under förebilderna låg i det fördolda, såsom en himmelsk, ja, gudomlig grundsanning, utan alla heliga längtade innerligen, att himmelen måtte rämna och Herren ville fara levande hit ned, att hjälpen av Sion över Israel komma måtte, så skulle Jakob glad vara och Israel fröjda sig. Därför säger Malaki, den sista av gamla testamentets siare: <i>Herren, den I söken och Förbundets Ängel, den I begären, skall rättnu komma</i>, Mal. 3:1.<br /><br />3) Detta begär efter Israels tröst kom av det profetiska ordet, som fäderna höllo för fast och gudomligt, såsom 5 Mos. 18:18, Psalt. 2:6-7, Jes. 9:6, Mik. 5:2, Dan. 9:24.<br /><br />4) Så har det behagat den eviga visheten att låta världen under en tidslängd av 4000 år förbida Herren, och emellertid skådade de framåt till den tid, som av Fadern förelagd var, vilket var Israels enda tröst, Luk. 1. Den tiden, huru mörk och skuggrik var den icke? Och huru lång måste den icke hava förefallit fäderna? Abraham såg i andan nya testamentets dag och vart glad. Job förgäter allt sitt kval, när han får veta att hans förlossare lever.<br /><br />5) Mot aftonen skulle det ljust varda. <i>Då tiden var fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen </i>(Gal. 4:4). Den helige Ande hade kommit över Maria, och hon hade utan mans tillhjälp blivit havande. Och så födde hon sin förstfödde son, varom dagens heliga evangelium talar (v. 7). "Det eviga ljus kom nu härin / och giver världen ett nytt sken... Kyrie eleison."<br /><br />6) Sann Gud, född av Fadern i evighet, bliver sann människa, född av jungfru Maria. Gud är Han således av Faderns natur, född före all tid, och människa är Han av moderns natur, timligen född; fullkommen Gud och fullkommen människa, med förnuftig själ och mänsklig lekamen, vilken ändock han är Gud och människa, så är han likväl icke två, utan en Kristus; en är Han dock icke så, att gudomen är förvandlad i mandomen, utan gudomen haver till sig anammat mandomen. Ja, Han är alldeles en, dock icke så, att de tvenne naturer äro sammanblandade, utan Han är en enig person.Ty såsom kroppen och själen äro en människa, så är ock Gud och människa en Kristus. Utan tvivel är gudaktighetens hemlighet stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.<br /><br />7) Här måste det mänskliga förnuftet tagas tillfånga. Ett råd, som intet människobegrepp hade kunnat i evighet utleta, en hemlighet, vilken änglarna lyster se, att <i>Gud är född ett barn, ett litet människobarn</i>, som alla andra barn, dock utan synd, sedan Han, efter nio månaders dvala i det tysta, hade avbidat naturens ordning. Vilken hade i all evighet kunnat falla på detta förunderliga råd? Han må väl heta <i>Underlig </i>(Jes. 9).<br /><br />8) Han föddes ärans Konung i mycken uselhet och fattigdom; Han lindades i fattigt linne; hans hemvist på jorden är ett stall. Han, som bor i höjden och helgedomen, Skaparen, är husvill! De andra hade fått kvarter, men för Honom var intet rum i härbärget, utan i ett stall. "Är det väl stort och präktigt bo / för salighetens A och O, / Begynnelse och Ände?"<br /><br />9) Hela världen må ropa Honom: välkommen! Ty idag är oss född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad. Han låter sig efter Guds bestämda råd födas i en liten stad; men i ett ganska folkrikt land, som i sig självt icke var vidsträckt, och i en tid, då hela Israel var i rörelse till att låta sig beskattas, på det att ryktet om Hans ankomst i världen skulle för allt folk bliva utspritt. Detta Guds egendomsfolk och detta land var därför avsöndrat och genom mångahanda lagar helgat ifrån hedningarna, med vilka det såsom en medelpunkt var omgivet, emedan Messias skulle här varda född. Detta lilla land ägde likväl ett mäkta stort antal innebyggare, vilket vid Davids tid utgjorde omkring 10 millioner människor. Jesu ankomst hade således bort bliva strax bekant, helst änglarna av himmelen i flera vittnens närvaro bebådade denna salighet. Hela världen hade frid, så att denna fridens tidning hade bort sysselsätta alla jordens inbyggare med en vördnadsfull betraktelse, och var människa, sade jag, hade bort ropa: <i>Välkommen</i>!<br /><br />10) Men icke allenast de, utan ock alla syndare intill världens ände; ty oss är ock född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad. Ja, Han är ock hedningarnas Kristus, så väl som Hebréernas Jesus. Han är för alla, likaså ock död för alla. <i>Han är kommen till att frälsa syndare.</i><br /><i><br /></i>11) Han har därför blivit människa, på det Han skulle såsom människa kunna lida och dö, kunna gå i strid mot satan, emot vilken den förste Adam i paradiset förlorade det mänskliga släktets sak, att en människa nu skulle segra. Han borde vara människa till att undergå allt det kval, den dom och plikt, som syndare bort lida. Han borde vara människa till att dö och på tredje dagen uppstå igen. Han borde vara människa och människosläktets broder, ja, den förstfödde ibland bröderna, att göra oss till sina medarvingar samt att trygga det skrämda människosläktet vid Gud igen; till vilken ingen syndare hade annars i evighet vågat sig; ty Han är en förtärande eld. <i>Så må väl var man vara glad / och prisa Gud i allan stad; / Han är i Kristus vår käre Fader. </i>Vi skulle man icke prisa? Man kan nu, om man vill, bliva bärgad, bliva salig. Den som nu blir fördömd, han skylle sig själv, han ville icke bli hjälpt; ty Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare; men <i>vore icke det barnet i världen fött, / så skulle var man evinnerligen dött; / nu äro vi frälsta alla.</i><br /><i><br /></i>Så är då saken riktigt gjord, / och vi ha ingen nöd; / vi lita på det fasta ord, / att Han blev född och död.<br /><br /><b>Andra delen.</b><br /><b><br /></b>Vad skall nu då till slut bliva vår yttran till denne vår nyfödde ärans Konung? Jo:<br /><br /><i>Välkommen, välkommen, vår salighets Gud,</i><br /><i>välkommen i fattiga kojor.</i><br /><i>Välkommen att föra en fängslader brud</i><br /><i>ur mordiska fiendens bojor;</i><br /><i>välkommen inunder vårt nedriga tak,</i><br /><i>välkommen att själver utföra vår sak</i><br /><i>och oss med din fader förlika;</i><br /><i>välkommen, du eviga glädje och tröst,</i><br /><i>välkommen med ljuvliga läppar och röst,</i><br /><i>dem fattigom nåd att predika!</i><br /><i><br /></i><i>Välkommen att vara ett huvud och man</i><br /><i>för oss som förtappade voro,</i><br /><i>välkommen att salighetsväg lägga an</i><br /><i>för dem som i villone foro.</i><br /><i>Välkommen vår herde, inunder din stav</i><br /><i>vi krypa och fatta med tröst i din glav</i><br /><i>och i din barmhärtighets spira.</i><br /><i>Välkommen vår konung med fridsfanan ned,</i><br /><i>vi svärja med vördnad dig trohet och ed</i><br /><i>och dig för vår frälsare fira.</i><br /><i><br /></i><i>Välkommen vår fader, så är ju ditt namn,</i><br /><i>bland bröder den äldste och störste;</i><br /><i>välkommen vår hjälte och salighetshamn,</i><br /><i>du fridens allrådande förste.</i><br /><i>Välkommen, du hyllade ärones prins,</i><br /><i>i råd och i anslag din like ej finns,</i><br /><i>du underlig är för oss alla.</i><br /><i>Till födelsen nedrig, till ämbetet stor,</i><br /><i>välkommen vår förstfödde goel och bror,</i><br /><i>vi dig för vår broder nu kalla.</i><br /><i><br /></i><i>Välkommen i världen att lida och dö,</i><br /><i>ja, för oss att såras och slaktas.</i><br /><i>Du antog en kropp, som för bödlar och spö</i><br /><i>skull´ blottas och smädefull aktas.</i><br /><i>En krubba först bärgar din höga person,</i><br /><i>och korset blir äntlig´ din kungliga tron;</i><br /><i>så äst du av syndare lönter.</i><br /><i>I stallet, där höll du ditt intåg, vår Gud!</i><br /><i>från Golgata uttåg i blodiger skrud,</i><br /><i>med smälek och lidande krönter.</i><br /><i><br /></i><i>Vi fira nu glada din födelsestund</i><br /><i>och kasta för krubban oss neder.</i><br /><i>Vi hylla dig billigt av innersta grund,</i><br /><i>du syndares uppkomst och heder.</i><br /><i>Vi vörda och kyssa dig, Frälsare blid,</i><br /><i>vi falla till fota och tigga den frid,</i><br /><i>som du med din födelse värvat,</i><br /><i>som änglarna för oss predikat och sagt,</i><br /><i>och vänskapen åter med himmelen bragt,</i><br /><i>den Adam med synden fördärvat.</i><br /><i><br /></i><i>Välsigna oss nu med din födelsenåd,</i><br /><i>låt oss denna salighet hända;</i><br /><i>låt detta ditt dyra och heliga råd</i><br /><i>stor fröjd i vårt hjärta upptända:</i><br /><i>Låt oss ej förgäta, att du är vår bror,</i><br /><i>vars kärlek till mänskor oändlig är stor,</i><br /><i>och uppstäm vårt hjärta och tunga</i><br /><i>att ständigt upphöja ditt herrliga lov,</i><br /><i>till dess att vi få i ditt himmelska hov</i><br /><i>med helgonen börja att sjunga.</i><br /><i><br /></i><i>Lov, ära ske Lammet, som för oss har dött;</i><br /><i>vår Gud, som är slaktader vorden!</i><br /><i>All världen sig fröjde, ty Ordet är kött,</i><br /><i>och Herren är födder på jorden.</i><br /><i>Lov, vishet och heder, pris, välde och makt</i><br /><i>ske barnet, som varit i krubbona lagt!</i><br /><i>Lov, salighet, ära och gamman</i><br /><i>ske Sonen, som människoskapnad antog,</i><br /><i>som föddes i stallet och sårader dog</i><br /><i>på korset för syndare. Amen!</i>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-75634687668226257972022-06-20T11:23:00.002+02:002022-06-20T11:23:34.416+02:00Midsommardagen/Johannes Döparens dag - Herren Guds heliga testamente<p><i>hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759</i></p><b>I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!</b><br /><b><br /></b><b>Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! </b>Dessa viktiga ord äro ett stycke av prästen Zakarias´ lovsång, då han uti sin sons Johannes Döparens födelse såg, att gamla testamentets tid var nu snart till ända, och världens Frälsares ankomst nalkas, för vilken Johannes, såsom hans ängel, var kommen till att för Honom bereda väg; då lovar Zakarias Gud och uppräknar på flerahanda sätt den stora nåd, som Herren, Israels Gud, härigenom bevisade sitt folk; och ibland andra nådens skatter, fröjdar han sig ock däröver, att Herren fullbordade sitt löfte till Abraham, att i hans säd skulle alla släkter på jorden varda välsignade. <span style="font-weight: bold;">Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! </span><br /><span style="font-weight: bold;"><br /></span>Älskliga vänner! Veta och förstå vi dessa orden rättsligen, vad Guds heliga testamente i Jesus vill säga? Om en människa ägde ett lekamligt testamente, som tilldelade henne några betydande förmåner, och hon antingen icke visste därav eller icke förstod dess rätta innehåll, vore hon icke lika när om dess förmåner, såsom den där intet testamente haver fått? Är detta olyckligt i lekamliga ting, då det rör timliga och förgängliga saker, huru olycksaligare äro icke människorna, när de icke veta av eller förstå det testamente, som angår deras själs eviga välfärd och salighet. Av vilken okunnighet då händer, att man icke med samma hjärta som Zakarias kan lova och säga: <span style="font-weight: bold;">Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! </span><br /><span style="font-weight: bold;"><br /></span>Herren, vår Gud, vare i dag när oss, och läre oss fatta och begripa samt fröjda oss över denna outsägliga salighet. Amen! <b>Fader vår...</b><br /><b><br /></b><b>EVANGELIUM Lukas 1:57-80</b><br /><b><br /></b>Betraktelse:<br /><br /><b>Herren Guds heliga testamente</b><br /><b>1) Innehållet</b><br /><b>2) Åtnjutandet av detta heliga testamente</b><br /><b><br /></b>Innan vi kunna förstå, vad Guds heliga testamente har att innebära, är nödigt, att vi förut något litet överväga de förbund, som Skriften säger att Gud har ingått med människor. <b>Förbund </b>är vanligen tvenne jämlika personers frivilliga och otvungna överenskommelse om det, som dem på ömse sidor länder till nytta; i kraft varav den ena parten är skyldig att fullborda sitt löfte, så länge den andra icke ryggar, vad han har försäkrat.<br /><br />Nu ehuruväl människor så mycket mindre kunna vara Guds jämlikar, som de, såsom hans kreatur, äro skyldiga att lyda alla hans befallningar, ehuru icke heller den ringaste nytta kan tillflyta Gud av hans kreatur, än mindre att deras förhållande kan pålägga Honom något band eller skyldighet, så är det dock onekligt, att vad som i Skriften talas om Guds förbund, icke på alla ställen bör och kan förstås som en blott befallning. Utan såsom han i flera fall av oändlig barmhärtighet lämpat sig efter människorna och jämväl genom nådebelöningar velat uppmuntra dem till lydnad, så har Han ock vid åtskilliga tillfällen under någon art av överenskommelse och med vissa villkor gjort dem varjehanda försäkringar; varemot å deras sida förnämligast ankommit, att de emottaga sådana försäkringar, oaktat detta så väl som allt annat, vartill de kunnat utfästa sig, måste dessutom anses för en deras plikt och skyldighet.<br /><br />Att Gud ingått ett förbund med Adam uti fullkomlighetens tillstånd, ses tydligen av profeten Hosea (6:7). Innehållet därav var å Guds sida löfte om nåd, välsignelse och allt gott, samt liv och evig salighet, så framt Adam använde de undfångna nådekrafterna till att enligt Guds lag bibehålla sig i sin medskapade fullkomlighet; men i annan händelse hotades han med straff och vrede eller med den timliga, andliga och eviga döden (1 Mos. 2:16-17). Att Adam trädde in i detta förbund både för sig och å alla sina efterkommandes vägnar, ses klart därav, att icke allenast han själv, utan ock hela människosläktet råkade i fördärv och elände, då han överträdde detta förbund (Rom.5 :12). Detta förbund heter med rätta ett <b>lagförbund, </b>emedan Guds därvid gjorda försäkran var lämnad under villkor av lagens fullbordan.<br /><br />Som nu hela människosläktet genom Adams avfall ifrån förbundet med Gud både blev skyldigt till evigt straff och därhos oskickligt att leva efter Guds behag, så härrör dess återupprättelse endast och allenast av den grundgode Gudens kärlek och barmhärtighet, som i anledning därav, att han i sin allvetenhet förutsåg människans beklagliga syndafall, redan av evig tid (Jes. 24:5, 1 Petr. 1:20) slutit ett i anseende till oss människor så kallat<b> nådeförbund</b> med sin egen enfödde Son, vilket i och för sig självt var samma lagförbund, som Gud med Adam ingått, men nu blivit överträtt och av den fallna människan icke kunde gottgöras. Sonen åtog sig, att uti en med sin gudomliga natur förenad mandom, såsom den andre Adam, företräda människornas ställe till deras försoning och att följaktligen för dem alla både uppfylla lagens fordringar och utstå det straff, vartill de genom lagens överträdelse gjort sig skyldiga, med ett ord, <i>att varda lydig intill döden, ja, intill korsets död</i> (Fil. 2:8). Varmot, som Paulus säger, löftet skedde till honom (Gal. 3:16), det är, han erhöll på människornas vägnar försäkran om all den salighet, som dem ifrån början var tillsagd, men de genom syndafallet hade förlorat; eller efter Davids ord:<i> undfick gåvor för människorna</i> (Psalt. 68:19, Ef. 4:8, Apg. 2:33), att såsom deras herre och konung utdela ibland dem, vilka därföre åt honom skulle överlämnas såsom en egendom att uti och genom honom behållas och förvaras till saligheten (Joh. 17:12, 24). Således kallas han ock <i>en medlare emellan Gud och människor</i> (1 Tim. 2:5), <i>en överstepräst till det tillkommande goda </i>(Hebr. 9:11), <i>en profet, som är kommen att predika de fångna förlossning </i>(Jes. 61:1, Luk. 4:24), och <i>vår salighetshövding</i> (Hebr. 2:10), emedan h<i>an för alla dem, som honom lyda, är en orsak till evig salighet</i> (Hebr. 5:9).<br /><br />Vad således av evighet inom gudomens sköte blivit beslutat, och av ingen människa till alla dess förundransvärda omständigheter kan begripas, kallas i Skriften<b> förbund</b>, så vida därvid anses personerna, som det med varandra ingått. Men då man har avseende på de skatter och förmåner, som Sonen genom detta förbunds fullkomnande förvärvat, och dem Gud av nåd förklarat sig vilja genom och uti Sonen upplåta till människosläktet, nämligen det andliga livet, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, frid med Gud, förlossning från alla våra andliga fiender, barnaskapet, den Helige Andes inneboende kraft till helgelse o.s.v., samt huru dessa skatter genom Kristi död likasom med arvsrätt skulle utbekommas (Gal. 3:18, Hebr. 9:15, Rom. 8:17) skulle utbekommas, så igenfinna vi häruti det eviga testamente, som i Hebreerbrevet 13:24 omtalas, det testamente, som <i>icke varder ogillat</i>, emedan det av Gud själv <i>uppå Kristus är fastgjort</i> (Gal. 3:17), det testamente, som haft sin verkan både före och efter stiftarens död, vilken för dess visshets skull varit av Gud ansedd såsom redan skedd ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8, Hebr. 13:20).<br /><br />Nu vilja vi i<br /><br /><b>Senare delen</b><br /><b><br /></b>av vår betraktelse tillse, <b>huru man kommer till åtnjutande av detta Guds heliga testamente. </b>Emedan detta Guds heliga testamente icke annat är, än de nådeskatter, som människorna genom Adams fall förlorade, men genom Kristus åter blivit dem förvärvade, vilka genom evangelium varda åt alla tillbjudna, men komma allenast dem till godo, vilka helt övertygade om sitt avfall och olyckliga tillstånd i tron taga sin tillflykt till medlaren, som äger att utdela samma salighets skatter; så är ock klart att ingen kan med tacksamhet emottaga och nyttja dem, vilken är okunnig därom och ännu lever fram i sin naturliga blindhet. <i>Intet öga haver någonsin sett och intet öra hört och uti ingen människas hjärta är uppstiget, vad Gud haver i sitt nådeförbund i Jesus berett dem, som Honom älska. Den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer. Skola vi kunna veta, vad oss av Gud givet är, så måste Gud uppenbara oss det genom sin Ande </i>(1 Kor. 2:9 ff).<br /><br />Här fordras alltså mer än en naturlig tro; här måste vara en av Guds Ande verkad tro, emedan saken är så stor och viktig, att en människa av naturens krafter omöjligen kan föreställa sig den, än mindre i fullkomlig och otvivelaktig trons tillit vederbörligen anamma den. Bör ett mänskligt testamente göras kunnigt, så framt man skall veta både vilka arvtagarna äro, och huru de komma att använda det genom testamentet dem tillfallna arvet; fastmera är vid Guds heliga testamente en sådan kungörelse nödig, som både kan upplysa människornas hjärtan och förmå dem att med glädje emottaga och rätt nyttja de i Kristus dem av Gud skänkta salighetsskatter.<br /><br />Kungörelsen av detta Guds testamente eller nådesförbund sker alltså genom Guds uppenbarade ord, dock icke genom <b>lagen</b>, som endast vet av det med Adam i oskyldighetens tillstånd slutna lagförbundet och dess påföljder; utan genom <b>evangelium</b>, vilket är ett sådant glatt och hugneligt budskap, som förehåller människorna Guds dyra nådelöften om de herrliga skatter och välgärningar, dem Kristus har förvärvat och i en viss ordning vill tilldela oss. Det heter alltså <i>försoningens ord </i>(1 Kor. 5:19), emedan det omtalar, huru det i Adam brutna lagförbundet genom Jesu görande och lidande lydnad blivit å människornas vägnar fullgjort; det kallas ock <i>nådens och salighetens ord </i>(Apg. 13:26; 14:3), alldenstund det bebådar för alla salighet, av idel nåd, utan avseende på någon laggärning eller förtjänst å människans sida.<br /><br />Strax efter syndafallet blev detta evangelium eller försäkran om Guds heliga testamente, som genom Jesus skulle verkställas, för våra första föräldrar i paradiset förkunnat (1 Mos. 3:15), och sedan ännu tydligare upprepat för Abraham och de övriga fäderna, samt sedermera genom profeterna allt mer och mer kunnigt gjort för den israelitiska kyrkan. Varom Sakarias talar i vår text, då han säger, att <b>Herren Israels Gud haver ihågkommit sitt heliga testamente och den ed, som Han svurit haver vår fader Abraham att giva oss; Han haver upprättat oss salighetens horn uti sin tjänare Davids hus, som han i förtiden talat haver genom sina heliga profeters mun.</b><br /><b><br /></b>Nödvändigheten av denna evangelii kungörelse, så framt människorna skola kunna tro och genom tron bliva saliga, visar Frälsaren själv i sin tillsägelse till sina apostlar, vilka fingo befallning att göra Guds testamente bekant i världen, då Han säger: <i>Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig (Mark. 16:15) </i>Och Paulus, en av dessa Herrens härolder, frågar med mycket eftertryck: <i>Huru skola de tro honom, som de hava icke hört av, och huru skola de predika, utan de varda sända att frid förkunna och gott förkunna (Rom. 10:14). </i><br /><br />Men som denna ljuvliga predikan antingen alldeles föraktas eller ock missbrukas av dem, vilka icke rätteligen kännas vid sitt genom fallet iråkade fördärv, så måste Gud låta lagen genom sina stränga fordringar och förbannelser så länge följa människan, till dess hon livligen blir varse både uti vad för stor syndaskuld hon står inför Gud, och huru oförmögen hon är att göra sig densamma kvitt, på det hon måtte bliva nödsakad att falla Medlaren till fota, då hon genom evangelium därtill blir kallad, lockad och dragen. Kommer hon därhän, att hon ger akt på evangelii kallelse och icke allenast anammar ordet med glädje (Luk. 8:13), utan ock med den helige Andes fröjd (1 Tess. 1:6), så att ordet med tron varder förblandat (Hebr. 4:2), så kommer hon till åtnjutande av Guds heliga testamente, av de nådeskatter, som genom Kristus äro förvärvade och av Gud utlovade.<br /><br />Detta Guds eviga testamente, varav man genom tron blir delaktig, bör icke förblandas med det så kallade <b>gamla och nya testamentet, </b>som också kallas det gamla och nya förbundet. Gamla testamentet var den synnerliga hushållning, som Herren företog med Israels folk, i det Han ingick ett förbund med dem, att de skulle i möjligaste måtto efterleva de lagar, stadgar och ordningar, som Han dem föreskrev vid utgången ur Egypti land, och om de det gjorde, försäkrade dem om en rolig besittning av Kanaans land och varjehanda lekamliga förmåner framför andra folk på jorden. En stor del av allt detta var förebilder av det eviga testamentets uträttande genom Kristus och var alltså en viss slags nådeskallelse till delaktighet av det eviga testamentet, varför ock Paulus säger, att <i>det testamentet, som tillförne fast gjort var på Kristus, blev icke ogillat med lagen </i>(Gal. 3:17); men som det innehöll skuggan och förebilden till Kristus, så blev det genom Honom avskaffat och ett nytt i dess ställe upprättat, som med hans eget blod beseglades (Hebr. 8:9).<br /><br />Det nya testamentet är alltså den Guds hushållning, däruti han på långt tydligare och kraftigare sätt, än i gamla testamentet, tillbjuder alla och verkligen meddelar dem, som tro, det eviga testamentets nådeskatter. Härav ser man då, att det eviga testamentet står fast och är enahanda både i det gamla och nya testamentet; ty, säger aposteln Petrus, <i>genom Herrens Jesu Kristi nåd tro vi </i>(i nya testamentet) <i>att vi skola saliga varda, såsom ock de </i>(i gamla testamentet), Apg. 15:11.<br /><br />Här torde någon fråga: <b>Vartill skall då lagen tjäna, sedan det gamla testamentets hushållning, som innefattade dessa lagar och stadgar, numera blivit avskaffad? Varför behöver lagen nu predikas, då vi likväl veta, att Kristus har uppfyllt honom i vårt ställe, att de trogna få honom inskriven i sitt hjärta genom evangelium, och att den hos oomvända icke annat åstadkommer än antingen skrymteri eller träldomsfruktan eller ock förtvivlan?</b><br /><b><br /></b>Härtill svaras: Lagen bör predikas och föreställas 1) för oomvända människor, dels såsom en spegel, varav de få känna och se sina synder och således kunna bliva brottsliga för Gud (Rom. 3:19-20), dels såsom en <b>tuktomästare, </b>varav de drivas att emottaga den förlossning, som i evangelium varder tillbjuden (Gal. 3:24). 2) För omvända bör han tjäna, dels till en <b>bom och tygel, </b>varigenom det onda köttets retelser kunna tämjas och tillbakahållas (Gal. 5); därför säger Kristus, att Han icke var kommen till att upplossa lagen; att till dess himmel och jord förgås, varder icke förgången den minsta bokstav eller prick av lagen, och den som upplossar ett av de minsta buden och lärer så människorna, han skall kallas den minste i himmelriket; men att den, som det gör och lärer, han skall kallas stor i himmelriket (Matt. 5:17-19). I detta avseende utlåter sig ock aposteln Paulus ganska märkligen, då han säger: <i>Göre vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprätta lagen </i>(Rom. 3:31).<br /><br />Låt vara att lagens predikan icke gjorde någon annan nytta hos oomvända människor, än att de därigenom förmåddes till att blott i utvärtes måtto uppföra sig fogligt, så är dock det tillsvidare ganska gott, emedan icke allenast andra därmedelst befrias från deras förargliga och ondskefulla framfarande, utan ock de själva hindras från ett ännu djupare fall i fördärv och säkerhet, som för framtiden skulle göra deras omvändelse långt svårare än eljest vore till förmodandes. Men så vet man ock, att framhållandet av lagens andlighet kan öppna ögonen på skrymtare och skenhelgon, kan förvara de trogna från återfall ur nåden in i köttslig säkerhet och giver dem den bästa anledning <i>att fortsätta förnyelsen och fullborda helgelsen i Guds räddhåga. Ty all skrift av Gud utgiven, </i>följaktligen även lagen, som därtill hörer, <i>är nyttig till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet </i>(2 Tim. 3:16).<br /><br />Härav är då lätt att finna, huru man kommer till åtnjutandet av Guds heliga testamente; nämligen man varder av Gud därtill kallad genom evangelium (1 Kor. 1:9, 2 Tess. 2:14). Men som i människan av naturen ligger icke allenast en hemlig fiendskap till Gud, utan ock en omåttlig kärlek till sig själv och de ting i världen äro, så är Herren nödsakad att genom lagen upptäcka synden, det är, hennes oviga och ifrån honom, som är all salighets källa, avvända hjärta med alla de förbannelser, olycksaligheter, straff och plågor, som åtfölja ett sådant tillstånd, på det hon må stanna i sitt lopp, besinna sig och giva akt på Guds kallande röst i evangelium.<br /><br />Bliva då människorna förda i de trångmål, att de med de fordna avfälliga judar i Jeremiae tid instämma: <i>Si, vi komma till dig, Herre; ty du är Herren vår Gud; sannerligen, det är icke annat än bedrägeri med de högar och med alla berg; sannerligen, Israel haver ingen hjälp, utan allena av Herren vår Gud </i>(Jer. 3:22), så svarar dem Jesus i evangelium: <i>Kommen till mig, jag vill vederkvicka eder </i>(Matt. 11:28). <i>Vänden eder till mig, så varden I saliga, ty jag är Gud och ingen mer </i>(Jes. 45:22).<br /><br />Det första av testamentet, som människan då blir ägare utav, är enligt vårt evangelium <b>salighetens kunskap till sina synders förlåtelse; </b>det andra är: <b>förmågan att tjäna Gud utan träldomsfruktan i helighet och rättfärdighet för Honom i alla sina livsdagar; </b>det tredje är: <b>tillväxt och förstärkning i andan; </b>det fjärde är: <b>en andens frimodighet </b>att med ord och gärning <b>bekänna och uppenbara </b>för andra människor den <b>nåd </b>en är vederfaren och den <b>salighet, </b>Gud i Kristus berett och verkligen meddelar alla dem, som av hans heliga testamente vilja varda delaktiga.<br /><i><br /></i><i>Men fridens Gud, som igenfört haver ifrån de döda den store Fåraherden genom dess eviga testamentes blod, vår Herre Jesus, Han göre oss skickliga uti allt gott verk till att göra sin vilja och skaffa uti oss, vad Honom täckeligt är genom Jesus Kristus, vilken vare ära av evighet i evighet, amen. </i>(Hebr. 13:20-21).Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-44758996305999433092022-05-22T01:16:00.002+02:002023-04-19T09:52:30.385+02:00Andra söndagen efter Påsk - Den gode Herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar<p> <i>Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759</i></p><i><br /></i><b>I namn Faders och Sons och den Helige Andes, Amen!</b><br /><b><br /></b><b>Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. </b>Med dessa ord beprisar konung Hiskia den milde Herrens vår Guds ömma själavård om hans fattiga själ, då han intet annat visste, än att hans levnadsdag skulle lyktas förr än aftonen kom, och han skulle slitas sönder såsom en klen tråd. Denne konung uti Juda hade regerat med sannskyldigt hjärta inför Herren och blev på sitt 40:e år dödssjuk; då bad han till Herren och grät svårligen, ty profeten Esaias hade sagt honom, att han skulle beställa om sitt hus, ty han måste dö och icke bliva vid liv. Men Herrens ord kom åter till Esaias, att han skulle säga Hiskia, det Herren hade förlängt hans livsdagar i 15 år. Bland annat säger då denne gudfruktige konung: <b>Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. </b>(Jes. 38:17).<br /><br />Hiskia lovar Gud därför att Han hade mot honom visat sin synnerliga själavård. Den eviga kärleken har visserligen vårdat sig om alla människosjälar av evighet. Och detta är vad vi i dag vilja taga som ämne för vår betraktelse.<br /><br />Guds hushållning med det fallna människosläktet till deras upprättelse och salighet har visst varit och är förunderlig och herrlig, i synnerhet däruti, att Han skänkt oss sin ende Son, som låtit sitt liv för oss. Denna Guds milda hushållning och omvårdnad har Han även gjort kännbar såväl i det gamla som nya testamentet, ehuru nya testamentets hushållning vida övergår Hans även milda och gudomliga omvårdnad med människorna i det gamla, vilken hushållning, huru herrlig hon ock är i nya testamentet, likväl, efter Pauli ord i 2 Kor. 4:3, är förtäckt för många, som varda förtappade.<br /><br />Ingen må inbilla sig att kunna vara rättsligt underrättad om Guds milda själavård, därest han icke äger en salig insikt i nya testamentets herrlighet och vänt sitt hjärta till Herren samt låtit täckelset borttagas ifrån sina ögon, vilket, så länge de äro oomvända, hänger för dem.<br /><br />Och medan vi nu äro i begrepp att tala om Guds själavård om oss, så låtom oss med några ord omnämna skillnaden emellan gamla och nya testamentets herrlighet, vilken är så nödig att veta, och således känna Guds sanning, hans herrliga vilja, råd och befallningar, såsom ock nåden, som är given i Jesus Kristus för evig tid, vilken alltid har varit en och densamma, så att däruti allsingen förvandling varit, är eller bliver. Men så länge Gud ännu icke var uppenbar vorden i köttet, så var Herrens hushållning under gamla förbundet med mångahanda seder och rätter, vilka utgjorde den ceremonialiska lagen, och vilka skulle hålla Israel att, på sätt som Gud hade befallt, genom offren förebilda den tillkommande världens Frälsare. Och som denna förebildande gudstjänst i Jerusalems tempel var en del av gamla testamentets evangelium, så var det den eviga visheten behagligt att däröver hålla en helig och sträng hand, så att ingen fick däremot bryta vid sitt livs förlust, såsom man ser av Ussa, Abinadabs son, som allena rörde vid arken och blev död slagen av Herren (2 Sam. 6:7), ty om Israel hade onäpst fått förändra något, så är intet tvivel, att de hade bortlagt alltsammans i den ceremonialiska lagen; därför måste Herren med mångahanda lagar, stadgar, bud, seder och rätter vidmakthålla det gamla testamentets hushållning. <b>Detta skall vara eder en evig rätt. </b>(4 Mos. 16:29). <b>Detta är det, som Herren bjudit haver </b>(17:2). <b>Om I hållen mina bud, säger Herren, så skall du vara välsignad på mångfaldigt sätt, och om du icke lyder Herrens din Guds röst, så skall du även på mångfaldigt sätt vara förbannad </b>(5 Mos. 28). Sådana villkor voro av Herren satta för det gamla förbundets barn, vilkas iakttagande ofta gjorde hos dem, som icke förstodo sanningen, vilken låg i det fördolda, en trälaktig anda; detta var det förbund, som Israel icke höll, och Herren dem tvinga måste (Jer. 31:32).<br /><br />Men sedan Jesus är kommen i världen, äro alla dessa villkor, som Herren hade satt för det gamla Israel, upphävda; ty denna lag skulle vara intill Kristus (Gal. 3:19). Men sedan Jesus kom och med sin död beseglade synerna och profetiorna (Dan. 9), så heter det nu icke: Om I hållen mina ceremonialiska bud, så skolen I leva; utan det heter så: Mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allting är nu redo; kommen! Och så snart en fattig syndare, i den ordning som Herren befallt, anammar dessa nådens tidningar och genom tron undfår syndernas förlåtelse utan förskyllan, utan betalning, blott för Jesu döds och uppståndelses skull, så har han icke träldomens anda till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader! Men där Jesus icke sålunda varder anammad, göra mäniskorna ofta av det herrligaste evangelium en fördömande lag; ty de se icke Herrens herrlighet. De se icke hans obeskrivliga nådesvård om nya testamentets salighet, som skall predikas för alla kreatur, som äro under himmelen, dem som när och dem som fjärran äro. De se icke, att den eviga nåden i Kristus är given icke efter våra gärningar, utan efter Guds eviga nådesuppsåt. De se icke, att nåden gives, men icke förtjänas; de se icke, att Gud är försonad i Kristus, utan de mena, Han bliver då först, när de omvända och bättra sig; de mena, nåden kommer av bättring, tro och helgelse, då likväl både bättring, tro och helgelse komma av nåden. Detta är en evig grundsanning.<br /><br />Vad vill nu allt detta säga? Jo, Herrens hjärtliga vård om våra själar. Han har låtit sitt liv för dem. Han är den gode Herden, Han är rättfärdighetens sol, Han är nådastolen, Han är fader, fridsfurste, den äldste ibland bröderna, hälsobrunnen. Vad vilja dessa namnen? Jo, de locka de borttappade fåren till att undergiva sig hans milda själavård, varom vi nu ärna något tala. Herren Jesus låte det falla i god jord. Fader vår...<br /><br /><b>Evangelium: Joh. 10:11-16</b><br /><b><br /></b><b>Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar</b><br /><b><br /></b><b>1) I det Han låtit sitt liv för dem.</b><br /><b><br /></b><b>2) I det Han känner dem och lärer dem känna sig.</b><br /><b><br /></b>Ingen är god utan Gud allena. Andra herdar vårda ofta sina får för lön och fly, när de se ulven komma, och låta honom både förskingra och bortrycka fåren. Dessa förtjäna visst inte namn av goda herdar; men Jesus, som låtit sig så högt vårda om fåren, att Han låtit sitt liv för dem, må visst heta framför alla andra den gode Herden.<br /><br /><b>Denne gode herden har låtit sig hjärtligen vårda om våra själar i det Han låtit sitt liv för dem, </b>som sades skulle bliva vår betraktelses<br /><br /><b>Förra del.</b><br /><b><br /></b>1) Så säger Jesus i evangelium: <b>Jag är den gode herden. Den gode herden låter sitt liv för fåren. </b>Detta är den stora sak, varpå all världen borde vara uppmärksam. Alla människor äro däruti varannan lika, att de äro uti Adam förlorade får. Då förlorade vi Gud och all salighet, och Gud blev genom vår ondska skild från oss, och hans ansikte gömdes för oss, varför ock Adam gömde sig ibland träden i lustgården undan Herrens ansikte. Den allsmäktige domarens dom var fallen över allt folk, och hans vredes eld brann över synden till nedersta helvetet. På jorden var ingen salighet mer och ingen hjälp. Alla Adams barn voro dödade uti Adams, sin faders, fall och död; alla lågo i sitt blod, döda i överträdelser och synder; alla hade blivit Guds fiender och gått in i satans anhang; alla voro syndens tjänare; alla voro bortkomna från det liv, som i Gud var. Alla voro dödens trälar, de där mördat sina själar.<br /><br />2) Och si, mitt i denna all världens allrauslaste belägenhet och olycksalighet gav den eviga kärleken löftet om "kvinnans säd", som är Jesus, och i Honom nåd och barmhärtighet över de förtappade fåren, som voro döden värda. Han skänkte Honom hedningarna till arv och världens ändar till egendom; det blev den gode herdens fårahjord och arvedels får, dem Han skulle köpa och lösa med sitt eget liv.<br /><br />3) Och Sonen sin Fader lydig var, kom till oss hit på jorden och blev en medlare emellan Gud och oss. Vår gode herde, som på den stora försoningstid och dag, som av Fadern var förelagd, inställde sig, tog på sig all världens synd och dog för sitt folks missgärning, varmed han hävde hela det mänskliga släktets skuld, fastnaglade dess handskrift vid sitt kors, fullkomnade sitt dyra medlareämbetet och dog såsom en Abel för sin fårahjord, sedan han i 33 år, som Jakob, hade troget tjänat för Rakel, sin dyrköpta församling.<br /><br />4) Herrliga ting varda predikade i dig, du Guds stad! Det är detta, som Guds Ande i Ef. 3 kallar Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O, vilken djuphet av Guds eviga förbarmande, o, vilken höjd, bredd och längd! Att den evige Guden, Gud över allt välsignad i evighet, så hjärtligen låter sig vårda om de förlorade syndare, att Han stiger ned ifrån himmelen, antager människonatur och gör dem fria, som i all sin tid under dödens räddhåga skulle trälar vara! Så är Han vorden ett offer för de fåren, som skulle slaktas och evinnerligen dö; så är Han vorden en försoning för syndare; så är missgärningen förlåten, överträdelsen borttagen och synden betäckt och den eviga rättfärdigheten framhavd. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus.<br /><br />5) En evig nåd är sålunda vederfaren oss arma förtappade får. Och Herren har ett obeskrivligt, armhärtigt och kärleksfullt hjärta över och emot syndare. Kan en moder förgäta sitt livs son, så vill Han likväl icke förgäta oss, på händerna haver han tecknat oss. Lagen är fullbordad och rättfärdigheten har fått fyllest. Till lagen må vara vårt tal: Trots att du mig fördöma skall, Kristus dig fullgjort haver. "Vi kunna nu då fråga: / Var är din udd, du död? / du helvetets grymma låga, / var är din svåra glöd?" "Han har vår själ uttagit / från döden och vår fot / ifrån fall, all gråt avtvagit, / oss givit salig bot." "Nu är botad all den skada, / som oss Adam hade gjort." "Med oss så har nu ingen nöd, / ty satan, synd och evig död / har Jesus Kristus nederlagt, / allt som hans ord det haver sagt." "Vore världen av vår Herre / tusen gånger större gjord, / och dess synder större, smärre... släckas." O, nåd över all nåd! Han lät sig ganska hjärtligen vårda om våra själar; Han är sålunda vår salighet, ty Han är död för oss, Han lever för oss, vi skola ock leva. Dessa orden: för fåren, för oss, lägge Jesus djupt in i våra hjärtan. De betyda mer, än vi i hastigheten kunna fatta. Vi äro i Honom friade, och Han är för oss marterad; Han är död för oss, och vi leva för hans skull! "Dessa orden: <b>för eder</b>, kräva synnerligen ett troget hjärta."<br /><br />6) Sålunda har den gode Herden icke förr avlåtit, än Han med sitt eget liv hade köpt sig en fårahjord av fattiga syndare. Vi äro sålunda hans egendom med rätta. I ditt blod, du gode herde, är jag din. Vi äro nu hans arvedels får, dyrt köpta med hans blodiga sår av Faderns eviga råd och dom, när vi Honom skänktes till egendom; säll är den, som känner detta, säll den, som låter sig ledas till denna herdens hjärtliga själavård och som låtit Honom uppsöka sitt förvillade hjärta och fått känna kraften och saligheten av hans dyra och hjärtliga själavård, i det Han,<br /><br /><b>Andra delen:</b><br /><b><br /></b><b>känner oss och lär oss att känna sig.</b><br /><b><br /></b>1) Det säges om herdarna hos Israels folk, att de klädde sig i fårakläder, till att därmedelst dess bättre trygga de skrämda och skygga fåren till sig. Det synes kunna slutas av liknelsen, som Jesus brukar i Matt. 7:15 om de profeter, som komma i fårakläder. När Jesus ville draga det avfallna människosläktet åter till sig, så ikläder Han sig ock fårens, eller människornas natur; ty Herren, såsom en förtärande eld, hade vi visst aldrig vågat nalkas. Därför bliver Han bröderna lik och såsom ett menlöst lamm, det till slaktning ledes. Varför skulle vi då icke låta Honom vårda sig om oss, när hans uppsåt icke är att förkasta syndare utan att taga oss på sina axlar och bära oss till hjorden. "Ingen herde kan så leta / efter ett borttappat får. / Kunde du Guds hjärta veta, / huru ömt för dig det slår, / längtar, trängtar innerlig / efter den som söndrat sig / från hans hjord och får så såta, / skulle du av glädje gråta."<br /><br />2) <b>Han känner sina får</b>. Så lyder Jesu egna ord i texten. Vi hava sålunda denna lärdom av Jesu egen mun. Och det är nog tydligt, att Frälsaren Jesus här icke talar om sin allvetenhets kännedom; ty på det sättet känner Han även de ogudaktiga, som äro Guds fiender, ja, himmel och jord och allt, vad däruti är; Han förstod sina fienders skalkhet och visste, vad uti dem var (Joh. 5:42); utan Han känner sina får för sina egna. Herren känner sina, som Herren Honom givit haver; Han skämmes icke att kalla dem bröder. Han känner bäst, vad dessa arma får kostat Honom, huru Han funnit det ena efter det andra i öknen, burit det på sina axlar hem till hjorden, förbundit det sönderbråkade, helat det sargade och skött var och en, som han tarvat; huru Han dem dragit, och de hava sig draga låtit.<br /> Han känner sina fårs krafter och svagheter, tro och otro, kallsinnighet och kärlek, fall och bestånd, deras många brister och bräckligheter; Han känner vårt svaga väsende, att vi äro mull och stoft. Han känner sina får i nåd och barmhärtighet. Han är när dem alla dagar intill världens ända, och för hans ögon är ingenting fördolt; alla ting äro Honom uppenbara. Deras namn äro skrivna i livets bok. De äro tecknade på sina anleten med Hans Faders tecken. Och skulle icke den gode och allvise herden känna sina får ifrån getterna? Han känner dem och skall ställa dem till höger uppå sin stora tillkommelses dag, då Han skall döma jordens krets med rättfärdighet. Vilken hög tröst är icke detta för en fattig syndare, som således icke behöver gömma sig för sin eviga själaherde utan vandra i hans ljus, efter han vet, att Jesus ändå vet mycket mer, än hans eget hjärta vet.<br /><br />3) <b>Han känner sina får, såsom Fadern känner Honom. </b>Huru kan detta vara? Den kunskap är mig för hög, jag kan icke begripa det. Vem haver känt Herrens sinne? Och vem vet vad i Gud är, utan den Helige Ande, som utrannsakar allting, ja, ock Guds djuphet? Det är sålunda omöjligt för ett svagt människobegrepp, att kunna veta, huru Fadern i sin eviga fullkomlighet känner Sonen. Men det veta vi, att Fadern haver Sonen kär (Joh. 3:35). Så känner ock Jesus sina får; såsom Han älskade dem, medan Han var i världen, så älskade Han dem intill änden.<br /> O, huru kär haver Herren folken! Fadern känner Sonen såsom människosläktets fullkomlige medlare, som i deras stad och ställe har erlagt en fullgällande betalning och för dem blivit rättfärdigad i Anden, så erkänner ock Jesus sina för det rättfärdiga folket, som tro bevarat haver. Salig är den, som detta vet och erfar. Han må komma i vad besvär han vill, han må utstötas av synagogan och i världen dömas såsom avfälling och vilsefarande, det inseglet står dock fast: Herren dömer rätt, Herren känner sina.<br /><br />4) <b>Och mina känna mig, </b>säger Jesus. De känna Honom med en salig kännedom; med förstånd och vilja, med själ och hela hjärtat känna de sann Gud och den Han sänt haver, Jesus Kristus. Jesus själv har lärt dem i sitt ord känna sig. Saliga äro de, som icke se och dock tro. Han har gjort som herden med naturliga får; Han har icke med ovanligt buller skrämt det annars nog skygga fåret, utan av nåd låtit dem känna, att de mot Herren hava syndat. Han har hjärtligen frågat dem: Vi vill du så dö? Huru kan du trivas under syndens och satans våld? Besinna dock, vad du är och vad du kan bliva och förspill icke din arvedel. Detta har såsom ett lagens ord gått dem till hjärtat, de hava givit hans herderöst gehör, och det har sårat dem, att de övergivit Honom, sin levande källa, och gjort sig usla brunnar.<br /> De hava lärt känna Honom såsom sin profet, överstepräst och konung. Hans tveeggade svärd, som är lagen och evangelium, har givit dem ett stygn i deras hjärtan, så att de, såsom fattiga syndare, hava lärt att vårda och emottaga hans dyra försoning; de känna Honom såsom sina samvetens hugsvalare och alla synders förlåtare; de känna Honom såsom av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning, och efter alla de skiften av tider och öden, de iråka, använda de denna sin saliga kännedom till hans ära och sin andliga och eviga förkovring och sällhet; med ett ord: de erkänna för sin största salighet, att den gode Herden låtit och låter sig så hjärtligen vårda om deras själars salighet.<br /><br /><i>Vad Fadern dig har givit,</i><br /><i>du ej borttappa vill.</i><br /><i>Du för till rätta livet</i><br /><i>allt vad dig hörer till.</i><br /><i>Dit värdes mig ock föra,</i><br /><i>att jag må dig tillhöra</i><br /><i>i tid och evighet.</i>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-32825550432280563522022-05-22T01:14:00.005+02:002023-04-12T10:46:35.760+02:00Påskdagen - Den ifrån de döda uppståndne livets Herre, i vilken vi hava rättfärdighet och starkhet<p><i>hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759</i></p><i><br /></i><b>I Jesu namn!</b><br /><b><br /></b><b>Vänden eder till mig, så varden I saliga alla världens ändar, ty jag är Gud och ingen mer. Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighets ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. </b>Dessa heliga ord stå skrivna hos profeten Jesaja, kap. 45:22-23, och äro även av aposteln Paulus i Fil. 2:9-10 tillämpade på Jesus, all världens Frälsare.<br /><br /><b>Vänden eder till mig, så varden I saliga alla världens ändar. </b>Han är hedningarnas ljus och Israels pris och således Guds salighet intill världens ände. Han har sagt: <b>Visen mina barn och mina händers verk till mig </b>(v. 11). Nu säger Han till all världen: <b>Vänden eder till mig, så varden I saliga.</b><br /><b><br /></b><b>Ty jag är Gud och ingen mer. </b>Gud är en. Tre äro de, som vittna i himmelen och på jorden, och de tre äro ett. Sålunda är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud och ingen mer.<br /><br /><b>Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighets ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. </b><br /><b><br /></b>Herrens ord och löften äro ja och amen. Himmel och jord skola förgås, men hans ord skola icke förgås. Han svär vid sig själv: så sant som jag lever, säger Herren. Han försäkrar all världen vid sin varelses sannhet, vilken allt folk har måst vidgå; ty intet folk har varit så förblindat, att det icke vetat, att en Gud är till och en Skapare till himmelens och jordens synliga verk. Han kallar sitt ord ett rättfärdighetens ord, nämligen att <b>honom skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. </b>Alla knän äro böjliga i himmelen och på jorden, och "helvetets krafter giva sig / där Jesus nämnd är vorden." Alla tungor, som smakat hans goda livsord och den tillkommande världens kraft, skola bekänna, att av Jesus är all salighet, all hälsa, all rättfärdighet, all helgelse, all kraft, all seger.<br /><br />Älskade åhörare: <b>Jesus Kristus är död för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighet </b>(Rom. 4). Vi fira i dag åminnelsen av den stora seger, som Jesus vunnit i alla fallna syndares ställe, då Han genom sin uppståndelse från de döda förvärvade världen både rättfärdighet och starkhet. Hågkomsten och erkänslan av denna Jesu herrliga seger bör icke endast vara knuten till en viss dag eller högtid; men icke desto mindre vore det nu stor nåd för oss fattiga Adams barn, om vi på denna dag och denna stund finge en salig insikt och erfarenhet i denna vår dyrt förvärvade nåd och salighet.<br /><br />Herre Jesus! vår eviga salighets Gud och livets furste, som av din herrliga uppståndelse bragt alla dem ett förvärvat liv tillhanda, som annars skulle döden dö; gör den stora nåd med dina återlösta, att de få se sin rättfärdighet och starkhet i dig allena! Låt din Helige Ande förklara för våra hjärtan denna din stora försonings hemlighet! Fräls ditt folk och välsigna din arvedel. Lär oss med mun och hjärta lovsjunga dig samt bedja: <b>Fader vår...</b><br /><b><br /></b><b>EVANGELIUM Markus 16:1-8</b><br /><br />Betraktelseämne:<br /><b>Den ifrån de döda uppståndne livets Herre, i vilken vi hava rättfärdighet och starkhet.</b><br /><b><br /></b><b>1) Vår rättfärdighet och starkhet i den från de döda uppståndne livets Herre.</b><br /><b>2) Vad var och en tunga efter sitt tillstånd säger om Honom.</b><br /><b><br /></b>Genom din heliga uppståndelse, hjälp oss milde Herre Gud.<br /><br /><b>Denna är den stora dagen / som oss Kristus haver gjort. / Mörkrets furste är nu slagen, / nederlagd är helvetets port. / Dödens mörker har försvunnit, / livets sol har nu upprunnit. </b><br />Livets furste är uppstånden, oss liv och seger skänkt. I Honom hava vi rättfärdighet och starkhet. Vilket nu skall bliva vår betraktelses<br /><br /><b>Första del.</b><br /><b>A) Livets furstes uppståndelse från de döda. B) Vår rättfärdighet och starkhet uti honom.</b><br /><b><br /></b><b>Nu A) Om livets furstes uppståndelse från de döda.</b><br /><b><br /></b>1) Den saken, vi nu sålunda hava att tala om, är icke uppenbarad i förnuftets kännedom eller kunskap, utan är en stor trosartikel, om vilken i vår lilla katekes står: "Jag tror, att Jesus Kristus är uppstånden ifrån de döda." Således är det icke att härutinnan vägleda sig med förnuftets ljus, utan genom Guds uppenbarade vishet och sanning, och sålunda taga det allena för sant, som Guds Ande där uppenbarar, både vad Hans uppståndelse och uppståndelsens kraft angår.<br /><br />2) Evangelium berättar, att <b>kvinnorna Maria Magdalena och Maria Jacobi kommo bittida till Jesu grav och sågo en ung man sittande på högra sidan, klädd uti ett sitt vitt kläde, som sade till dem: Varen icke förfärade; I söken Jesus av Nasaret, som var korsfäst; Han är uppstånden, Han är icke här, si rummet, där de hade lagt Honom. </b><br /> Han var död. Han hade burit all världens synder, för vilka världen hade bort dö. Han hade givit sig i döden för alla. Guds eviga rättfärdighet hade uppå oss en evig fordran, en dom, som med evig död belade alla människors barn. Denne vår store löftesman och medlare hade påtagit sig all vår skuld och hade sålunda nu smakat döden för alla. Han hade offrat våra synder i sin lekamen på trä; Han hade med sin död fullkomnat det stora återlösningsverket; Han hade en gång genom sin död gått in i det heliga och funnit en evig förlossning. Men döden skulle och kunde icke behålla Honom evinnerligen; därför stiger Han genom sin egen gudomskraft upp ifrån de döda, sedan Han brutit dödens fängelse och visat sig vara en segerherre i helvetet över döden och djävulen. Vi se sålunda med förundran alla skrifter beseglade, som voro givna om Honom. Isak blev vid Abrahams offring tillbakatagen till en liknelse (Hebr. 11). Jesus är offrad och dödad efter köttet, men levande gjord efter Anden (1 Petr. 3:18). Han är den Jonas, som var kastad i havet och kommer upp. Han är den Simson, som nederslagit djävulens gärningar i sin död. "Det lejon har nu vunnit, / som är av Juda stam." Den smordes själ skulle icke bliva kvarhållen i helvetet, och hans kropp skulle icke se förgängelse.<br /><br />3) Satan trodde, att när han hade vunnit så mycket, att herrlighetens Herre var korsfäst, skulle det mänskliga släktets återlösning vara förlorad och han hava åter vunnit sin sak. Men han förstod icke, att Kristi död skulle just nederlägga honom, som döden hade i våld. Han hade att göra med den rättfärdige Guden, vars död var en försoning; sålunda var förlossningen vunnen, när Jesus var död. Ingen kunde heller taga hans liv; Han lät det själv och kunde även taga det igen.<br /><br />4) På sjunde dagen vilade Gud ifrån alla sina verk, som Han hade gjort och välsignade och helgade honom (1 Mos. 2:23). När Jesus hade åter upprättat det fallna människosläktet, så vilade Han på sjunde dagen och helgade sålunda sabbat för allt folk samt, genom sin uppståndelse från de döda, välsignade nya testamentets vilodag, på vilken de hade intill världens ände att ihågkomma den salighet och seger, som hade vederfarits hela världen på denna dag.<br /><br />5) Vad salighet är icke detta: att Adams fall är botat, att såsom alla äro döda i Kristus, så äro och alla i Kristus levande gjorda. Vad herrlighet! Ack, om den arma och förblindade hopen kände denna sin salighet, så hade de något, när de sjunga: "Vi äta nu och leva väl / i dessa sötebrötsdagar." Tvärtom - vad glädje hava de, som måste sitta i mörkret, som icke se den uppgångna rättfärdighetens sol och den salighet, som är under hans vingar? Vad kraft skola de ock hava, så länge de icke med ett sannskyldigt hjärta hava anammat kraften till att bortlägga syndens och mörkrets gärningar och ikläda sig ljusets vapen? "På jorden, där rätt skulle ske, göra de det ont är, ty de se icke Herrens herrlighet."<br /><br />Lovad vare du, Jesus Kristus, du önskade livets furste, som på denna dag segrat över alla våra fiender! Lovat vare ditt herrliga namn, att våra tungor få säga: <b>I Honom, som är död och uppstånden, hava vi rättfärdighet och starkhet.</b><br /><b><br /></b><b>Som är det andra (B):</b><br /><b><br /></b>a) <b>Rättfärdighet </b>är en människas tillstånd inför Gud, då hennes synder icke tillräknas henne, utan hon, ehuru icke för sin egen utan för Jesu skull, varder fri och ansedd oskyldig. <b>Starkhet </b>är den förmögenhet, som människor av Guds nåd hava erhållit till att segra över satan, världen, synden och sitt eget fördärvade kött och blod.<br /><br />b) Denna salighet har Jesus förvärvat oss, och icke allenast oss, utan ock alla Adams barn. Märk, vi tala nu om den förvärvade nåden och ärna tala om dess tillämpning i den senare delen av denna betraktelse.<br /><br />c) Vad den oss i Jesu uppståndelse förvärvade rättfärdigheten angår, så bekänna vi i andra trosartikeln: "Han haver förlossat mig ifrån alla synder och ifrån döden." Det är, Han har genom sin lekamens offer ställt oss heliga, ostraffliga och obesmittade i Guds åsyn (Kol. 1). Han var gjord till synd för oss, på det vi skulle bliva Guds rättfärdighet genom Honom (2 Kor. 5). Lagens fordran och dess evigt fördömande kraft är borttagen, då Han hängde som en förbannelse på trä (Gal. 3). Den eviga rättfärdigheten är framhavd, då Jesus segrade över döden. Han segrade icke för sin skull, ty han var ett rent och obesmittat Lamm och hade icke gjort någon synd, och i hans mun var intet svek. Han fullgjorde en evig lydnad i de olydigas ställe och upphörde således icke att försona, förrän full försoning av Honom var erlagd, och så "rättfärdiggjordes Han i Anden", (2 Tim. 3). Och så fick hela världen fri och öppen tillgång till Gud. Förlåten blev sönderriven, som betecknade, att Jesus genom förlåten, som är hans kött, haver berett det avfallna människosläktet frihet att gå till Gud genom hans blod (Hebr. 10:19-20). SÅ hava vi vår renhet uti Honom. I Honom hava vi vår rättfärdighet.<br /><br />d) Hela världen hade utan Jesus varit evinnerligen död och kraftlös; men nu säger Han: Jag lever, I skolen ock leva! Ingen människa lever av sig själv. Ingens dygd eller helgelse, ingen rättfärdighet eller tro, eller vad det vara må, kan vara grunden till dess liv och styrka, utan Jesu levandegörelse är detsamma: "Icke oss, Herre, icke oss, utan ditt namn giv äran." Guds Ande beskriver denna vår stora salighets nåd i Ef. 2:5: "Men Gud, som är rik i barmhärtighet för sin stora kärleks skull, därmed Han oss älskat haver, den tid vi ännu voro döda i synderna, haver Han oss samt med Kristus gjort levande. Genom nåden äro vi frälsta. Välsignad vare Gud och vår Herres Jesu Kristi Fader, som oss för sin stora barmhärtighets skull haver fött på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.<br /><br />6) <b>I Herren hava vi starkhet</b>. Jesus haver nedslagit djävulens makt. Han har förlossat oss ifrån djävulens våld; Han har blivit vår helgelse, ty Han har förvärvat oss den Helige Ande samt kraft till att nederslå fästet; Han har tagit det mänskliga släktet ur dess oförmögenhet, att såsom Han är uppstånden ifrån de döda, skola och kunna vi vandra i ett nytt leverne. Han är vår starkhets Gud. Hjälten har för oss slagit sig igenom. Vi kunna gå ut och in och Herren främst. Låter allena en själ Jesus råda med sig, intager Han väl hennes hjärta så, att det bliver hängande vid Honom, som för oss är död och uppstånden. Herren Jesus inplante oss till en lika död, så varda vi uppståndelsen lika och lära oss känna Hans uppståndelses kraft. Så skola vi nog sjunga om seger över döden, djävulen och köttet i de levandes land. Vi kunna således fråga: "Var är din udd, o död?" "Var är din seger, avgrundsskara?" I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.<br /><b><br /></b>Vi gå nu till vår betraktelses<br /><b><br /></b><b>senare del </b><br /><br />och betrakta<br /><br /><b>Huru var och en tunga efter sitt tillstånd talar om denne vår uppståndne livets Furste.</b><br /><b><br /></b>1) Människors tillstånd är olika. Den ena sover i synden, är vårdslös om sin salighet och blind i andliga saker. Den andra är orolig i sitt samvete och stadd under Guds dragande nåd. En annan är betungad och arbetande, och de övriga äro antingen fiender till Kristi kors eller ock på Jesus troende själar. Dessa äro de olika tillstånd, vari människor befinna sig här på jorden. Om alla dessa må det heta såsom om det gamla Israel i öknen: <i>Herre, du födde ditt folk med änglaspis och sände bröd av himmelen, utan arbete berett, vilket förmådda giva allehanda lust och var var och en efter hans smak. </i>(Vishetens bok 16:20). Så är det även med människor av olika själstillstånd; eftersom Guds Ande har antingen fått eller icke fått råda med dem, så anse de Jesus.<br /><br />2) Huru anse och tala då de ogudaktiga om Honom? De bekänna Jesus med läpparna, men deras hjärtan är långt därifrån. De neka väl icke alla Guds ord och de uppenbarade sanningar om Jesus, men de bliva dock själva oförändrade. De låta Jesus stå och ropa efter dem i den Heliga Skrift: "Vänden eder till mig, alla världens ändar", och de bliva stående i det tillstånd de stå, utan bekymmer, utan bättring, utan tro med mera, och leva så i vällust och äro levande döda. Är detta att vara en kristen, såsom du heter? Vi vill du så dö? Är det möjligt, att du kan vara så obarmhärtig emot dig själv? Du har din frihet. Den som vill, han får leva, och den som vill dö, "så dö då han, / hans vilja är hans bann."<br /><br />3) Huru säga de bekymrade själar om Jesus? Dessa tänka: vad skall jag göra, att jag må bliva salig? De äro omtänkta om sin salighet, vilket är en verkan av Herrens nåd i deras osaliga hjärta, vilken skulle visserligen leda dem vidare, om de allena vore lydaktiga. Men enär de icke låta föra sig vidare i salighetens ordning till att känna sin naturliga oduglighet samt av Jesus hämta rättfärdighet och starkhet, så händer det, att de med sitt eget bemödande och allt sitt bekymmer bliva kvarstående i samma tillstånd, lika osaliga i sina samveten eller lika rådlösa för sina gärningar, och hava varken rättfärdighet eller starkhet. Man frågar: huru skall jag kunna leva heligt och hålla Guds bud? Min vän, det vore ingen nöd, om den fördärvade människan kunde hålla lagen. Vad hade då Jesus behövt bliva vår rättfärdighet och starkhet? Det gamla Israel gick i 40 år i öknen och ämnade sig till Kanaan; men de kommo icke därin <b>för otrons skull </b>(Hebr. 3:19).<br /><br />4) Vad säga de betungande och arbetande själar om Jesus? Med dessa förstå vi de människor, som under Guds heliga lags fordran och fördömande kraft äro likasom förtyngda och med egna krafter länge nog sökt arbeta sig igenom; men med sin innerliga och allt mer och mer tilltagande själsoro fått röna, att de icke blivit förbättrade, utan den gamla människan är lika rådande som hon varit; med ett ord: de äro slavar under syndens dom och syndens träldom. De se lagens andlighet, de göra intet, vad de vilja, utan tvärtom, de inveckla sig mer och mer i fördärv och fördömelse. Den syndalust de haft ont av, den bliver i stället för avtagande mer rådande och rasande; de rå icke med sig själva, däröver kvälja de sig. De vilja bygga upp sin kristendom, och den faller dagligen omkull. De se med förskräckelse på sina gärningar såsom på förtorkade kvistar, som icke bära någon frukt. Allt vad man sålunda tager sig för, det slår fel, ty de äro icke Guds rättfärdighet undergivna, utan sin egen. Vad skall man säga om allt detta annat, än vad Jesus säger: <b>Kommen till mig, alla I som ären arbetande och betungade, så vill jag vederkvicka eder. </b>(Matt. 11) Du svarar: Månne jag törs? Jo, Jesus undfår syndare. Du säger: Alltid talas om Jesus. Ja, min vän. Ve mig om jag icke predikade evangelium. Undrar du därpå? Det är ju Påsk! Han är ju uppståndelsen och livet! Och <b>i Honom hava vi rättfärdighet och starkhet.</b><br /><br />5) Vad säga Jesu fiender om Honom? Somliga av dem veta icke, vad de göra, och somliga synda vetande. I vars och ens naturliga hjärta ligger en motvillighet emot Jesus, den Guds Ande vill, att var och en må känna. Vi predika den korsfäste Kristus, grekerna en galenskap och judarna en förargelse (1 Kor. 1). Dessa människor känna icke Honom. Hade judarna känt herrlighetens Herre, så hade de icke korsfäst Honom. Pilatus, en hedning, dömde Honom, men icke av någon uppsåtlig fiendskap emot Hans person, utan han dömde att så skulle ske, som de begärde. Si, hans hjärta var ställt icke med utan mot Jesus. Den icke med mig är, säger Jesus, han är emot mig. Vad skall man säga om sådana människor? Låt dem vara under Guds hand; rår Han icke med dem, ingenting uträtta vi. Låtom oss bedja, att Herren giver dem nåd till upplysning att besinna sig ifrån djävulens snara, i vilken de ligga fångna; genom motsägelser gör man ofta mer skada än nytta; kan ock hända, att Herren lägger dem en gång till sin fotapall; och då bekänna ock de: <b>I Honom hava vi rättfärdighet och starkhet.</b><br /><b><br /></b>6) Vad säga nu de trogna om Jesus? Dessa hava sett sitt elände och sin djupa oförmögenhet till allt gott. De hava såsom fattiga syndare ansett den dödade och åter uppståndne livets Furste för sig såsom oumbärlig. De hava fått syndernas förlåtelse genom tron; de hava av Jesus fått kraft till ett nytt leverne. De fortgå i denna undfångna nåd; de hava intet utom Jesu rättfärdighet att berömma sig av; de suga kraft och starkhet till allt andligt gott av Honom. Deras hjärtans tankar äro dessa: <b>I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.</b><br /><b><br /></b>Amen, ja amen!Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4792891513545627987.post-52485066396740522322022-04-14T10:02:00.003+02:002022-04-14T10:02:41.049+02:00Långfredagen - Medlarens Jesu förbön på korset för människorna<p><i>hållen uti Hedvig Eleonoras kyrka år 1759</i></p><b>I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!</b><br /><b><br /></b><b>1) Medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, </b>nalkas nu i vår betraktelse allt närmare till fullbordandet av det stora återlösningsverket. Han är nu kommen till avrättningsplatsen Golgata, dit Han ibland tvenne ogärningsman var beledsagad. Han har trampat vinpressen allena. Han har nu denna natten och denna dagen utstått mycket ont. Han har svettats blod i Getsemane. Han har vakat hela natten i översteprästens palats. Han har där blivit kindpustad, hädad och bespottad. Han hade sedermera blivit hudflängd, illa anklagad och äntligen dömd till döden; Han hade därefter måst bära sitt eget kors, ehuru Simon av Cyrene, Alexanders och Rufus´ fader, hade burit det efter Honom.<br /><br />2) Vi uppehålla oss en liten stund och betrakta denna händelse, som tilldrog sig med Simon av Cyrene. Han kom in från marken eller landsbygden och hade utan tvivel blivit underrättad därom, att Jesus av Nasaret leddes ut till att korsfästas; han visste att hans båda söner voro av Jesus och hans lärjungar kända, han var angelägen, som man förmodar, att höra, om ock någon av Jesu lärjungar skulle korsfästas, därför hade han förmodligen kommit i samtal med dem, som ledde Jesus, och således blivit tagen och pålagd att efter Jesus bära korset, som torde hava varit tungt.<br /> Vi hämta härav genast den lärdomen, att en själ, som genom en sann bättring och tro är bliven Jesu lärjunge, måste ock vara hans efterföljare, och det icke allenast på det sättet, att hon har att gå i Jesu fotspår, vad levernets helighet och hjärtats renhet angår, så att en kristen visar sin tro med sina gärningar, visar, att han är sin store mästare lik, far efter att vara efter hans efterdöme inrättad, utan må han även bära Jesu kors, dock efter Honom.<br /><br />3) Vad Jesu kors eller lidande angår, som Han för världens synder utstått, så är det ingen människa, som därunder satt sina skuldror. Han har ensam och allena burit den bördan; men vad förakt och fiendskap av det vanartiga släktet, jag menar världens barn, angår, så är det de kristnas lott. De måste därvid vara nöjda, att de hatas för hans namn, att de beljugas för hans skull, att de lida förföljelse för rättvisans sak (Matt. 5). Men så är det likväl en dyr tröst för en själ, som följer Jesus och måste bära Hans kors, att de genom Jesu nåd hava undfått ett lydaktigt hjärta därtill, att de nämligen genom tron njuta nåd till tålamod och genom hoppet vänta en salig förlossning.<br /><br />4) Det är dem en glädjefull förmån, att de undkommit syndens herravälde. Så länge en människa ännu står i sitt osaliga tillstånd och under syndens träldom, så går hon icke i Jesu efterföljelse och korsets bärande. Hon bliver för evangelii bekännelses skull ingen martyr. Men de som korsfästa sitt kött med dess lustar och begärelser, de hava det ock korsfäst; de äro icke under syndens dom och träldom, och de fara efter att var dag korsfästa, hålla den gamla människan korsfäst och så av nådens medverkan underkuvad, att världen med allt sitt onda eller goda, satan med allt sitt lock eller pock, samt den fördärvade naturen med allt sitt elände icke förmår att leda dem ifrån den rena vägen, fast den ock är med törnen beströdd.<br /><br />Ack, vare vår evige förbarmare evigt lov, som under alla sådana tunga och tröttsamma öden så underligen sörjer för de sina! Så att, om Han lägger eller låter lägga dem en börda uppå, så hjälper Han dem ock. Han drar försorg, att allt skall sluta väl. Han hugsvalar hjärtat mitt under korsets tyngsta tryckande och sålunda likasom bär den tyngsta ändan.<br /><br />Vi skrida nu till vårt egentliga ämne, som är Jesu förbön: <b>Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. </b>Och i anledning därav kort och i enfaldighet betrakta<br /><br /><b>Medlarens Jesu förbön på korset för människorna.</b><br /><b><br /></b><b>1) Huru Jesus beder för människorna</b><br /><b>2) Huru människorna kunna njuta Jesu förbön sig till godo.</b><br /><b><br /></b><i>Guds rena Lamm oskyldig,</i><br /><i>på korset för oss slaktad,</i><br /><i>alltid befunnen tålig,</i><br /><i>ehur du var föraktad.</i><br /><i>Vår synd du haver dragit</i><br /><i>och dödens makt nedslagit.</i><br /><i>Giv oss din frid, o Jesu!</i><br /><i><br /></i><b>1) Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. </b>Denna bön bad väl vår dyre Frälsare för dem, som korsfäste Honom; vilket sålunda synes hava tilldragit sig. Detta ordet är det första, som Jesus talade på korset, och tyckes hava skett antingen under eller strax efter korsfästelsen. Korset var utan tvivel sådant, att det måste läggas ner på marken, då Jesus sedermera lades även ned därpå, vars välsignade lekamen utspändes och fastspikades. Han, som var full av nåd och barmhärtighet, tålamod och långmodighet, lät detta icke förrycka sitt fasta uppsåt att vara en medlare emellan Gud och människor, utan beder för dem och lägger här de orden till: ty de veta icke vad de göra. Hade de känt herrlighetens Herre, så hade de icke korsfäst Honom (1 Kor. 2:8)<br /><br />2) Jesus var nu inbegripen i sitt översteprästerliga ämbete. Till detsamma hörde även det, att en överstepräst bad för folket. Alltså bad väl Jesus här egentligen för dem som korsfäste Honom; men därjämte är hans bön en översteprästerlig bön för hela världen. Sådant vittnar Jesaja (kap. 53:12): <b>Han bad för överträdarna, </b>och Paulus (Hebr. 5:6-7): <b>Du är en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt. Och han haver på sin kötts dagar offrat bön och åkallan med rop och tårar till Honom, som Honom frälsa kunde ifrån döden, och vart bönhörd därför att Han höll Gud i vördnad.</b><br /><b><br /></b>3) Jesus, vår dyre medlare och överstepräst, beder för sina fiender. Vi äro förlikta med Gud genom hans Sons död den stund, vi ännu voro hans ovänner; därför beprisar Gud sin kärlek till oss. Han bad för de fallna människor, som Honom dels nu med egna händer, dels ock med sina synder korsfäste. Han bad för dem, icke så, att Han kallade deras synder annat, än vad de voro och äro, nämligen synd; men Han älskade världen och sålunda bad Han för henne.<br /><br />4) Jesus beder för människorna om syndernas förlåtelse. Syndernas förlåtelse är antingen av och genom Jesus Kristus förvärvad eller ock genom den Helige Ande tillämpad; den förra är grunden till den senare. Den förra är förvärvad och skedd, den senare skall ske. Stackars den som detta icke vet och tror. Han går i mörkret och haver ingen glädje.<br /><br />5) Vad den förvärvade syndernas förlåtelse angår, så talar Jesus om den uti instiftelseorden till den heliga nattvarden: Mitt blod <b>utgjutes för eder och för många till syndernas förlåtelse</b>; ty det utverkade syndernas förlåtelse hos Gud. Jesaja säger, att Jerusalems missgärning är förlåten, och de hava fått <b>dubbelt av Herrens hand för alla sina synder</b> (Jes. 40:2). Daniel säger: <b>70 veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, så skall överträdelsen bliva förtagen och synden betäckt och missgärningen försonad. </b>(Dan. 9). Och Paulus skriver i epistlarna till de efeser och kolosser: <b>I vilken vi hava förlossning genom hans blod, syndernas förlåtelse efter hans nåds rikedomar. </b>Denna syndernas förlåtelse är redan förvärvad och skall nu icke förvärvas; hon är genom Jesus Kristus fullbordat och skall icke fullbordas. Det är fullkomnat och skall icke nu fullkomnas.<br /><br />6) Vad den andra eller den tillämpade syndernas förlåtelse angår, så hörer den egentligen till vår betraktelses senare del, där vi ärna omröra den.<br /><br />7) Evangelium är därför ett ljuvligt och glatt budskap, emedan det talar om en nåd, som är given i Kristus Jesus för evig tid, om en syndaskulds betalning, som har skett, om en syndernas förlåtelse, som är förvärvad, och om en evig rättfärdighet, som är framhavd. Om detta icke skulle vara skett utan skulle ske, då människorna omvända och bättra sig, vad tröst skulle en syndare därav kunna erhålla när försoningen inför Gud grundades på hans egna verk eller ock på vad i honom skulle ske, vilket alltid skulle förekomma honom ofullkomligt; och sålunda skulle hans syndaförlåtelse även bliva honom oviss.<br /><br />8) Jesus, vår dyra medlare, beder överljutt, så att alla höra det. Han talade högt. Han ropade i sin dödsstund med starkt rop. Hans ord voro märkliga; därför talar Han dem så högt, att de hava kunnat upptecknas, emedan i dem ligger människornas liv och salighet.<br /><br />9) Jesus hade haft all anledning och även kunnat, om Han velat, bedja ett gruvligt straff över dem, som korsfäste Honom; men Han beder för dem. Han visar däruti, att Han var helig och skild från syndare; Han ville genom sin görande och lidande lydnad vara en fullkomlig medlare emellan Gud och människor. Nu<br /><br /><br /><b>Senare delen</b><br /><b><br /></b><b>Om huru människorna kunna njuta Jesu förbön sig till godo</b><br /><b><br /></b><b>1) De, vilka icke njuta, </b>och <b>2) De, vilka njuta den.</b><br /><b><br /></b><b>1)</b> a) Först njuter ingen hårdnackad, obotfärdig och ogudaktig människa den till godo. Syndernas förlåtelse är väl även för dessa förvärvad; men därmed är deras synd dem icke förlåten, utan de äro under förbannelse, så länge den Helige Ande icke fått göra dem av den förvärvade syndaförlåtelsen delaktiga.<br /><br />b) Allt vad en människa i obotfärdighet och otro gör eller beder, kan icke heller göra henne till innehavare av syndernas förlåtelse. Mången beder utan att vilja omvända sig. Mången vill hava sitt skuldregister utstruket, när han skall dö, för att slippa fördömas, allena det kunde ske, utan att man behövde göra en allvarlig bättring. En sådan människa må bedja så ivrigt hon vill, hon tänke aldrig, att hon får något av Herren.<br /><br />c) Ingen tänke heller, att emedan bättring och tro äro oundgängliga, innan en syndare kan njuta syndernas förlåtelse, dessa nådens verk kunna medföra någon förtjänst inför Gud. Ack nej: "Men si! mitt blod och all min gråt / kan ej min synd avplana."<br /><br /><b>2) </b>Men beträffande nödvändigheten av dessa nådens verk, innan en syndare kan undfå syndernas förlåtelse, så är det en fast sanning, att varest den Helige Ande icke får försätta en syndare i en allvarlig och sannfärdig bättring och tro, den människan har icke syndernas förlåtelse, varken i tid eller evighet.<br /><br />a) Syndernas förlåtelse gives blott dem som tro. Tron kan icke vara i det hjärta, som icke känner sitt syndaelände; syndaeländet känner ingen, utan den, som låtit Guds Ande straffa sig. Sålunda föraktar en sådan människa både lag och evangelium och står den Helige Ande emot. Huru kan hon då få förlåtelse?<br /><br />b) Nej, annorlunda säger Guds Ande i Apostlagärningarna 3:19: <b>Så bättren eder nu och vänden eder om, på det edra synder må avskrapade varda; att vederkvickelsens tid då kommer från Herrens ansikte, när Han sändande varder den eder nu tillförne predikad är, Jesus Kristus. </b>Alltså åtnjuter den allena syndernas förlåtelse, vilken känner syndens djupa fördärv och som beder om förbarmande och nåd samt låter den Helige Ande genom evangelium verka tron på Jesus i sitt hjärta. Den som tror på Honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn. Varpå sedermera<br /><br />c) följer syndernas avlåtande och ett ifrån syndens herravälde befriat tillstånd, då en rättfärdiggjord människa, vilken synden är förlåten och Jesu rättfärdighet är tillräknad, allt mer och mer gör sig ren ifrån andens och köttets besmittelse och fullbordar helgelsen i Guds räddhåga.<br /><br />Herren låte så ske med oss alla! Herren göre i våra hjärtan en så salig förändring!<br /><br /><i>Nu jag tackar dig av hjärtat,</i><br /><i>Jesu, för din myckna nöd,</i><br /><i>för din sår och stora smärta,</i><br /><i>för din svåra, bittra död,</i><br /><i>för din ångst den mycket svåra,</i><br /><i>den du led för synder våra.</i><br /><i>Pris och ära vare dig,</i><br /><i>Herre Jesu innerlig! </i>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0