torsdag 29 december 2022

Annandag Jul - Ett verkligt anammande av det fasta ordet att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare

(högmässopredikan hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759)

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.

Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. Vi talade om Jesus Kristus igår, ehuru tiden icke tillät oss att avhöra allt, vad man hade önskat. Vi tala nu om Jesus Kristus idag, ja, Han desslikes i evighet.

Dessa dyra ord stå vid slutet av aposteln Pauli brev till hebréerna, 13 kapitlet, i vilket aposteln hade så omständligen beskrivit gamla testamentets förebilder, som avmålade den försoning, som i tidens fullbordan skulle ske i Jesus, och varuti han jämväl förklarar för nya testamentets församling, att densamme i gamla förbundet avbildade Messias var tillika den enda och sanna grunden till nya testamentets salighet, vilket han nu utmärker med dessa orden: Jesus Kristus i går, d. ä. i gamla, och i dag, d.ä. i nya förbundet, och Han desslikes i evighet.

Att Jesus Kristus är hela världens salighet, därom komma vi såsom upplysta kristna överens. Vem kan neka en så allmänt känd och bekänd sanning och dagligen förklarad predikan? Men ho tror vår predikan? Vilken är den, som i själ och anda håller sålunda Jesus för sitt allt i alla, som har detta till sitt valspråk: Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.

En oomvänd människa kan leva många osaliga dagar och varken igår eller idag fråga efter den hennes själ kär haver. För en omvänd själ återigen, som lärt känna sitt hjärtas brist på allt gott, är Jesus med sin nåd och hjälp var timme och minut oumbärlig; detta är ock en ibland de dyra förmåner en benådad fattig syndig människa utbeder sig, nämligen att hennes hjärta må förbliva i ett så hungrande och blott på Jesu nåd vilande och beroende tillstånd, så att hon aldrig mer umbär Hans nåd och hjälp. Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.

Det vore icke heller gott att vara utom och utan denne sin allsmäktige regerare; varest skulle hon då finna beskydd och hugsvalelse emot den stridande församlingens öden, sådana, som omtalas i denna dagens heliga evangelium, när mörkrets makt börjar storma. Vi sade igår: Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Jesus Kristus kommit i världen att frälsa syndare. Idag lägga vi detta till, att det varit fast nu snart 6000 år, och så fast, att helvetets portar icke varit det övermäktiga, icke heller bliva, utan gäller den nådens utsaga och dom, som Guds Ande här utsätter: Jesus Kristus igår och idag, och Han desslikes i evighet. Han är den som var och som är och som komma skall. Han är A och O, Begynnelsen och Änden, den Förste och den Siste.

Hans dyra försoning har gällt ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8), och skall gälla evinnerligen (Hebr. 10:12). "O huru säll / är visst den själ, / som detta väl besinner, / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner."

Härom ärna vi närmare yttra oss i anledning av dagens heliga evangelium.

Herre, du store Gud, Helige Herre Gud, Helige starke Gud, Helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud, var ibland oss kraftig, bete oss din salighet, var oss barmhärtig! Fader vår...

EVANGELIUM, Matteus 23:34-39

Betraktelse:
Ett verkligt anammande av det fasta ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare.

1) Detta ordets fasthet;

2) Dess verkliga anammande.

I Herren står vår hjälp och tröst,
som himmel och jord haver skapat o.s.v.

Första delen: Det ordets fasthet, att Jesus Kristus är kommen i världen.

a) Gud vare lov, att denna sanning, detta ord är icke någon nyhet eller en efter alla lärdomsväder sviktande och i sig förändrande sats. Utan det är det goda Guds ord, som först av Gud själv blev predikat i Paradiset för den då nyss förlorade världen och sedermera av de heliga Guds människor, som i anledning därav blevo de rättfärdighetens arvingar, som av tron äro (Hebr. 11), rikeligen blev förkunnat.

b) Det har väl först ifrån den rättfärdige Abels intill Zacharie Barachie sons blod, den judarna dräpte mellan templet och altaret, varit hårdeligen anfäktat, samt sedermera från nya testamentets början alltjämt varit ett ämne till krig, emot vilket satan fogat de gruvligaste anstalter, och varöver ingen kännare av evangelii hemlighet eller öde kan sig förundra, helst fiendskapen emellan kvinnans säd och ormens säd är i sig själv så naturlig och undviklig, vilket man även ser av Gal. 4:29, varest det står skrivet: Såsom den som då var född efter köttet (Ismael) förföljde honom, som var född efter Anden (det var Isak), vilka ord betyda något, ty dessa äro de tu testamenten, så går det ock nu.

c) Men det trofasta Guds hjärta, den allena helige och vise regeraren har icke allenast förrän jordens grund var lagd fastställt detta ord såsom en fast grundsten och ett orörligt hälleberg för sin församlings åbyggnad, utan har även under alla de bistra tidevarv, som inträffat ifrån den tiden då Guds och människors söner och döttrar bebodde jorden intill nu, så gudomligen försvarat det, och det ena vittnet om Jesus efter det andra har oaktat djävulens raseri under alla världens åldrar fått en öppen dörr, den ingen kunnat igenlåta (Upp. 3:8), så att den stridande församlingen nu med mycken frimodighet kan sjunga: "Jag vet att du din ord och loven aldrig ryggar, / det är min fasta borg, därpå jag säkert bygger. / Ja, om än himmelen och jorden går i grund, / förgås dock intet ord, som går utav din mun."

d) Detta välsignade ordets fasthet beskriver Guds Ande själv på många ställen i den Heliga Skrift, varav tiden icke tillåter oss att uppräkna många; men dock vilja vi nämna några, sedan vi likväl hava erinrat, att vad detta dyra ordets innehåll angår, så nämna vi idag allsintet därom, emedan vi förklarade den saken igår, och detta är allena den senare delen av den då föresatta betraktelsen.

e) Detta ordets fasthet står i Jes. 54:9-10 sålunda skrivet: Detta skall vara mig såsom Noaks flod, då jag svor, att Noaks flod icke mer skulle gå över jorden; alltså haver jag ock svurit, att jag icke skall vredgas över dig; ty bergen skola väl vika och högarna skola falla, men min nåd skall icke vika ifrån dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare, varuti trenne stora omständigheter förekomma att märka till bevis av detta ordets fasthet: 1) Först säger Herren att detta skall vara Honom såsom Noaks flod eller såsom när Han svor, att Han icke skulle fördärva världen mera på det sättet. Detta Herrens syndastraff var ännu i friskt minne uti den israelitiska kyrkans historia, och ehuru nu voro 1500 år förflutna sedan dess, så hade dock Herren hållit sitt löfte, så att jorden med vatten icke mer blev fördärvad; så ville då Herren säga, att detta ordets fasthet skulle vara likasom med samma heliga ed befästat, vilket Han ock nu i 2500 år ifrån profeten Jesajas tid gudomligen hållit. 2) Sedan säger Herren, vad detta ordet var, nämligen att Hans nåd skulle aldrig vika och Hans fridsförbund skulle icke förfalla. Detta var förbundet i Jesus till nåd och syndernas förlåtelse.  3) Och sist säger Herren, till att ännu fastare bekräfta denna oryggliga sanning: Säger Herren, din förbarmare. Han sätter sitt eviga gudomliga namn därunder.

f) Vad säger Herren mer hos profeten Jesaja 45:23: Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighetens ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen: att mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.  Här vidrör Herren samma eviga sannings ord och svär vid sig själv: det skall bliva därvid. Han svär vid sig själv, det är, säger Herren: så sant som jag lever. Orsaken är den, att icke något folk varit så förblindat, att de icke vetat att en Gud, en levande Gud är till, vid vilken för dem nog veterliga sanning Han även velat fästa denna: att i Jesus är rättfärdighet och starkhet, eller att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, att således så oemotsäglig och klar sanning den ena är för alla, så fast bör ock den andra vara.

g) Även så herrligt talar Herren i Jesaja 59:20-21: Dem i Sion skall komma en förlossare, och dem, som sig omvända från synderna i Jakob, säger Herren. Och jag gör detta förbund med dem, säger Herren: Min Ande, som när dig är, och mitt ord, det jag uti din mun satt haver, skola icke vika från din mun, icke heller ifrån din säds och barnabarns mun, säger Herren, ifrån nu och till evighet. Jämför Apg. 10:43, 1 Kor. 3:11, Ef. 2:20, med det i början anförda Hebr. 13.8: Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. Så hava vi ock ett fast ord, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare. Den därpå bygger, han bygger som en vis man på ett berg, och när flod och stormväder kommer, bliver det i frid, som han haver byggt; ty det är byggt på fast grund, varom vi nu ärna tala i vår betraktelses

Senare del: Om detta ordets verkliga anammande.

Text: Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem... och I viljen icke. Här bevisar Jesus judarnas hårdnackenhet emot sin i alla tider de förklarade nådesvilja: Huru ofta haver jag velat församla eder, men I haven icke velat.

1)
 Det är värt, att vi med några ord bese detta arma judafolkets motsträvighet emot Jesu nåd, och hur litet de anammade det fasta och anammansvärda ordet om Jesus till sin salighet, oaktat alla Guds nådesanstalter. Herren hade genom profeterna, som sagt är, i det gamla Förbundet gjort denna sanning nog och tillräckligen kunnig. Han hade genom Johannes Döparen låtit säga dem, att Guds Lamm, som stod mitt ibland dem, skulle borttaga världens synder.

Vid Jesu födelse vittnade herdarna. De tre visa män av Österlanden gåvo dem nog tydlig anledning. Deras egna skriftlärda förklarade, att Jesus skulle födas i Betlehem. Zakarie, Simons och Hanne lovsång i templet sade dem detsamma; men allt detta ville de icke höra.

Profeterna stenade de. Johannes halshöggo de, herdarna föraktade de, och de läto alla de andra säga, vad de behagade, och lade det icke på hjärtat.

Jesus lärde i templet, när han var 12 år gammal. Han låter sig uppfostras hos dem i 30 år; Han döpes under den Helige Andes uppenbarelse och Faderns omedelbara intygande om denne sin evigt enfödde Son. Av Hans många allsmäktighets verk, varmed Han botade de kranka, utdrev djävlar, spisade de hungriga, uppreste de döda, hade de bort sluta att Han var Jesus som ville hjälpa dem; men de ville icke.

Hans underliga uppfyllelse av profetiorna i sitt lidande, att Han band sin fåle vid den ädla vinkvisten, att Han såldes för 30 silverpenningar, att Hans kjortel var såsom en vintrampares m.m. hade ock bort lära dem; men de ville icke.

Hans oföränderliga fasthet, hans heliga läras överensstämmelse med Guds ord, hans oförvitliga vandel hade bort bevisa dem alltsammans; men de ville icke.

Hans tålighet att såsom ett lamm gå till döden, Hans förbön, Hans mildhet på korset, alltsammans verkade icke något hos dem. Solen miste sitt sken, hela världen var insvept i mörker, förlåten som skylde nådastolen brast mitt itu, hällebergen rämnade, de dödas lekamen gingo ut av grifterna och uppenbarades för många; allt detta hjälpte icke, allt detta kunde icke övertyga dem, att Jesus var kommen i världen till att frälsa syndare. Ack, huru olyckligt ett människosinne är, som en gång har uppsåtligen rest sig upp emot Jesu evangelium! Hören ännu mer: Jesus stiger i hela den ditsatta vaktens närvaro upp från de döda. Vakten intygar det. Lärjungarna vittnade, det han var uppstånden; men de ville icke.

Mer än 500 bröder sågo Honom på en tid, det hjälpte icke. Den Helige Ande göts förunderligen ned över lärjungarna i Jerusalem i allt folks åsyn, och de förkunnade på varjehanda tungomål, fast de voro olärda män, Guds dråpliga verk, de omvände syndare tusentals; men Israel ville icke.

Apostlarna hudflängdes och voro nöjda. Aposteln Paulus, som hade varit med därom, bekände Jesus, men det var lika när: de Romare belade Jerusalem, så som Jesus hade sagt; det blev inte sten på sten, vilket Jesus med tårar förkunnade dem; men de ville icke.

Jag tycker man behöver nu icke anföra något mer till att bevisa, huru långt i fördömelsen en olycklig förutfattad mening emot Jesus kan föra en syndare.

Jerusalem, Jerusalem! Stockholm, Stockholm!


2) Huru sker då ett verkligt anammande av det fasta ordet?

a) Såsom de hört av denna stora salighet genom evangelii kallelse, så må de besinna vilka de äro, nämligen i och av sig själva syndens tjänare och dödens barn. Detta vill Gud skall innerligen varda känt och med smärta erfaret, såsom David säger: Jag ryter för mitt hjärtas oros skull (Psalt. 38:1-11). Jag är allt full med syndasår, låt din hand hela mig o.s.v.  Herre, låt mig höra glädje och fröjd, att de ben som du har krossat må fröjda sig. (Psalt. 51). Förlåt mig, käre Herre, min synd och mitt överdåd o.s.v.

b) Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdighet i Jesus, ty de skola bliva mättade. Detta har Jesus själv lovat, och Hans löften äro ja och amen. Den Helige Ande är icke heller därifrån fjärran, som skänker en syndare nåd att tro, det Jesus frälst syndare, samt förvärvat dem syndernas förlåtelse och nåd. Därav fördristar sig en syndig människa till att trösteligen framgå till nådastolen att där få barmhärtighet. Hon njuter Jesu Kristi allmänna förlossning, förtjänst och salighet till godo av nåd; hon får Jesus i sitt hjärta, och "så har hon glädjen all". Hon ser icke på syndens fördömelse, ehuru dess gärningar äro onda; hon ser på Guds Lamm, som borttager alla världens synder, och räknar icke med Herren om salighet emot sina egna förtjänster, utan hon räknar på Jesu lydnad; och då hon ser, att Jesus har varit henne nådig och en lösepenning, innan hon trodde och innan hon bättrade sig, så anammar och omfattar hon Honom såsom sin egen; och det är hennes liv, och jämväl

c) hennes styrka emot värld, kött och satan, så att hon varder starkare och starkare i Honom, än dessa syndens och dödens krafter, och lever sålunda ett i Jesus Kristus förnyat liv till daglig förbättring, förnyelse och salighet, och således "har hon, som Gud behagar, / både jul och goda dagar."

I det har jag en hjärtans ro,
att min skatt är nu A och O,
Begynnelsen och Änden.

Amen.

Juldagen - Det fasta och anammansvärda ordet att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare

 (Predikan vid Juldagshögmässan i Hedvig Eleonora 1759, källa Rutström: "Predikningar och satser", 3 uppl., Stockholm 1875).

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

"Detta är ett fast ord och i all måtto väl värt, att man det anammar, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare." (1 Tim. 1:15)

Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, är kommen till att frälsa det som var förtappat; Gud är gången till att förlossa sig ett folk. Ett barn är oss fött, en Son är oss given, vilkens herradöme är på hans axlar och på friden ingen ända. "I dag är eder född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad." Uppgången av höjden haver oss besökt, ett stort ljus skiner över dem, som bo i gräseliga mörko lande. Det eviga ljus går nu härin och giver världen ett nytt sken. Kan hugneligare tidningar föras eller höras? Och det därtill, att det ordet är fast och sannfärdigt och således framför allt anammansvärt.

En så stor salighet är kommen i och med Jesus. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus. Huru är det möjligt, att syndare, som det angår, icke skulle anamma honom, som är så anammansvärd, älska honom, som är så älskvärd, prisa och tillbedja honom, som är så pris- och tillbedjansvärd? Skulle icke denna vår salighet för oss vara välkommen, hugnelig, stor och fröjdefull?

Visst borde det så vara, att de kristna skulle hava en rättskaffens andlig fröjd under denna kristenhetens stora högtid, då de fira åminnelsen av Guds nådiga uppenbarelse i köttet, varigenom så outgrundliga nådesrikedomar tillfallit jordens inbyggare. Men om det så är, det blir en helt annan fråga. Nog är det möjligt, att man i det lekamliga vid denna tid fägnar sig uti ett fåfängt leverne efter fädernas sätt, men det är icke att rätteligen fira Jul. Icke heller är det möjligt att hava i den nyfödde världens Frälsare en rättskaffens fröjd och salighet, innan det anammansvärda ordet om hans ankomst i världen att frälsa syndare är invärtes tillbörligen anammat.

Stackare den, som icke firar Jul mer än fyra dagar om året; som icke vördar och kommer ihåg att tillbedja Jesus, och som icke längre än dessa bestämda högtidsdagar av hjärtat fröjdar sig i och över honom! Ingen kan göra helg och salighet uti en människas hjärta, utom den helige Ande, vars ämbete det är att i nådens ordning förhärliga Jesus för syndares hjärtan.

En sabbat är en helig förebild till den sabbat eller rolighet, som står Guds folk tillbaka; jag menar själva evighetens helg. Ingen träder in i den eviga, som icke här i tiden haft och firat den andliga sabbaten, vilken icke är bunden till viss tid, utan tager sin början från trons anammande av Jesus och räcker tills vi ingå i vår Herres rolighet.

"Ack, hör mig, Herre Jesu Krist, gör dig en säng uti mitt bröst, uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro. Låt aldrig mig förgäta dig, ditt namn ske pris evinnerlig; ditt namn med fröjd jag lova vill, där giv du mig din nåde till. Ära ske Gud i sin högsta tron, som oss har skänkt sin ende Son; dess fröjde sig den änglakor och love Gud i höjden bor." Herre, upplåt våra läppar, att vår mun må förkunna ditt pris uti efterföljande Psalm 127 ("En jungfru födde ett barn i dag").

Fader vår.

EVANGELIUM Lukas 2

Betraktelse:
Det fasta och anammansvärda ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare.

1) Att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare.

2) Detta fasta ordets verkliga anammande.

Bön:
O Jesu Krist, som mandom tog,
giv oss din nåd att komma ihåg
din födelse och fasta ord,
i dem vi äro saliggjord´.
Amen!

Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare är nu vår betraktelses

Förra del 

1) Det var av Gud själv, som världen första gången hörde att Jesus skulle komma i världen. 1 Mos. 3:15. Kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud. Och sedermera till Abraham, 1 Mos. 22: I din säd skall alla släkter på jorden välsignade varda. Gal. 3:16: Han säger icke i säden, såsom uti många, utan såsom uti en, uti din säd, som är Kristus.

2) Detta var av flera profeter i gamla förbundet så tydligt omtalat, att var och en, som av Guds Ande lät sig regera och upplysa, han såg och trodde icke allenast denna sanning, som under förebilderna låg i det fördolda, såsom en himmelsk, ja, gudomlig grundsanning, utan alla heliga längtade innerligen, att himmelen måtte rämna och Herren ville fara levande hit ned, att hjälpen av Sion över Israel komma måtte, så skulle Jakob glad vara och Israel fröjda sig. Därför säger Malaki, den sista av gamla testamentets siare: Herren, den I söken och Förbundets Ängel, den I begären, skall rättnu komma, Mal. 3:1.

3) Detta begär efter Israels tröst kom av det profetiska ordet, som fäderna höllo för fast och gudomligt, såsom 5 Mos. 18:18, Psalt. 2:6-7, Jes. 9:6, Mik. 5:2, Dan. 9:24.

4) Så har det behagat den eviga visheten att låta världen under en tidslängd av 4000 år förbida Herren, och emellertid skådade de framåt till den tid, som av Fadern förelagd var, vilket var Israels enda tröst, Luk. 1. Den tiden, huru mörk och skuggrik var den icke? Och huru lång måste den icke hava förefallit fäderna? Abraham såg i andan nya testamentets dag och vart glad. Job förgäter allt sitt kval, när han får veta att hans förlossare lever.

5) Mot aftonen skulle det ljust varda. Då tiden var fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen (Gal. 4:4). Den helige Ande hade kommit över Maria, och hon hade utan mans tillhjälp blivit havande. Och så födde hon sin förstfödde son, varom dagens heliga evangelium talar (v. 7). "Det eviga ljus kom nu härin / och giver världen ett nytt sken... Kyrie eleison."

6) Sann Gud, född av Fadern i evighet, bliver sann människa, född av jungfru Maria. Gud är Han således av Faderns natur, född före all tid, och människa är Han av moderns natur, timligen född; fullkommen Gud och fullkommen människa, med förnuftig själ och mänsklig lekamen, vilken ändock han är Gud och människa, så är han likväl icke två, utan en Kristus; en är Han dock icke så, att gudomen är förvandlad i mandomen, utan gudomen haver till sig anammat mandomen. Ja, Han är alldeles en, dock icke så, att de tvenne naturer äro sammanblandade, utan Han är en enig person.Ty såsom kroppen och själen äro en människa, så är ock Gud och människa en Kristus. Utan tvivel är gudaktighetens hemlighet stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

7) Här måste det mänskliga förnuftet tagas tillfånga. Ett råd, som intet människobegrepp hade kunnat i evighet utleta, en hemlighet, vilken änglarna lyster se, att Gud är född ett barn, ett litet människobarn, som alla andra barn, dock utan synd, sedan Han, efter nio månaders dvala i det tysta, hade avbidat naturens ordning. Vilken hade i all evighet kunnat falla på detta förunderliga råd? Han må väl heta Underlig (Jes. 9).

8) Han föddes ärans Konung i mycken uselhet och fattigdom; Han lindades i fattigt linne; hans hemvist på jorden är ett stall. Han, som bor i höjden och helgedomen, Skaparen, är husvill! De andra hade fått kvarter, men för Honom var intet rum i härbärget, utan i ett stall. "Är det väl stort och präktigt bo / för salighetens A och O, / Begynnelse och Ände?"

9) Hela världen må ropa Honom: välkommen! Ty idag är oss född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad. Han låter sig efter Guds bestämda råd födas i en liten stad; men i ett ganska folkrikt land, som i sig självt icke var vidsträckt, och i en tid, då hela Israel var i rörelse till att låta sig beskattas, på det att ryktet om Hans ankomst i världen skulle för allt folk bliva utspritt. Detta Guds egendomsfolk och detta land var därför avsöndrat och genom mångahanda lagar helgat ifrån hedningarna, med vilka det såsom en medelpunkt var omgivet, emedan Messias skulle här varda född. Detta lilla land ägde likväl ett mäkta stort antal innebyggare, vilket vid Davids tid utgjorde omkring 10 millioner människor. Jesu ankomst hade således bort bliva strax bekant, helst änglarna av himmelen i flera vittnens närvaro bebådade denna salighet. Hela världen hade frid, så att denna fridens tidning hade bort sysselsätta alla jordens inbyggare med en vördnadsfull betraktelse, och var människa, sade jag, hade bort ropa: Välkommen!

10) Men icke allenast de, utan ock alla syndare intill världens ände; ty oss är ock född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad. Ja, Han är ock hedningarnas Kristus, så väl som Hebréernas Jesus. Han är för alla, likaså ock död för alla. Han är kommen till att frälsa syndare.

11) Han har därför blivit människa, på det Han skulle såsom människa kunna lida och dö, kunna gå i strid mot satan, emot vilken den förste Adam i paradiset förlorade det mänskliga släktets sak, att en människa nu skulle segra. Han borde vara människa till att undergå allt det kval, den dom och plikt, som syndare bort lida. Han borde vara människa till att dö och på tredje dagen uppstå igen. Han borde vara människa och människosläktets broder, ja, den förstfödde ibland bröderna, att göra oss till sina medarvingar samt att trygga det skrämda människosläktet vid Gud igen; till vilken ingen syndare hade annars i evighet vågat sig; ty Han är en förtärande eld. Så må väl var man vara glad / och prisa Gud i allan stad; / Han är i Kristus vår käre Fader. Vi skulle man icke prisa? Man kan nu, om man vill, bliva bärgad, bliva salig. Den som nu blir fördömd, han skylle sig själv, han ville icke bli hjälpt; ty Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare; men vore icke det barnet i världen fött, / så skulle var man evinnerligen dött; / nu äro vi frälsta alla.

Så är då saken riktigt gjord, / och vi ha ingen nöd; / vi lita på det fasta ord, / att Han blev född och död.

Andra delen.

Vad skall nu då till slut bliva vår yttran till denne vår nyfödde ärans Konung? Jo:

Välkommen, välkommen, vår salighets Gud,
välkommen i fattiga kojor.
Välkommen att föra en fängslader brud
ur mordiska fiendens bojor;
välkommen inunder vårt nedriga tak,
välkommen att själver utföra vår sak
och oss med din fader förlika;
välkommen, du eviga glädje och tröst,
välkommen med ljuvliga läppar och röst,
dem fattigom nåd att predika!

Välkommen att vara ett huvud och man
för oss som förtappade voro,
välkommen att salighetsväg lägga an
för dem som i villone foro.
Välkommen vår herde, inunder din stav
vi krypa och fatta med tröst i din glav
och i din barmhärtighets spira.
Välkommen vår konung med fridsfanan ned,
vi svärja med vördnad dig trohet och ed
och dig för vår frälsare fira.

Välkommen vår fader, så är ju ditt namn,
bland bröder den äldste och störste;
välkommen vår hjälte och salighetshamn,
du fridens allrådande förste.
Välkommen, du hyllade ärones prins,
i råd och i anslag din like ej finns,
du underlig är för oss alla.
Till födelsen nedrig, till ämbetet stor,
välkommen vår förstfödde goel och bror,
vi dig för vår broder nu kalla.

Välkommen i världen att lida och dö,
ja, för oss att såras och slaktas.
Du antog en kropp, som för bödlar och spö
skull´ blottas och smädefull aktas.
En krubba först bärgar din höga person,
och korset blir äntlig´ din kungliga tron;
så äst du av syndare lönter.
I stallet, där höll du ditt intåg, vår Gud!
från Golgata uttåg i blodiger skrud,
med smälek och lidande krönter.

Vi fira nu glada din födelsestund
och kasta för krubban oss neder.
Vi hylla dig billigt av innersta grund,
du syndares uppkomst och heder.
Vi vörda och kyssa dig, Frälsare blid,
vi falla till fota och tigga den frid,
som du med din födelse värvat,
som änglarna för oss predikat och sagt,
och vänskapen åter med himmelen bragt,
den Adam med synden fördärvat.

Välsigna oss nu med din födelsenåd,
låt oss denna salighet hända;
låt detta ditt dyra och heliga råd
stor fröjd i vårt hjärta upptända:
Låt oss ej förgäta, att du är vår bror,
vars kärlek till mänskor oändlig är stor,
och uppstäm vårt hjärta och tunga
att ständigt upphöja ditt herrliga lov,
till dess att vi få i ditt himmelska hov
med helgonen börja att sjunga.

Lov, ära ske Lammet, som för oss har dött;
vår Gud, som är slaktader vorden!
All världen sig fröjde, ty Ordet är kött,
och Herren är födder på jorden.
Lov, vishet och heder, pris, välde och makt
ske barnet, som varit i krubbona lagt!
Lov, salighet, ära och gamman
ske Sonen, som människoskapnad antog,
som föddes i stallet och sårader dog
på korset för syndare. Amen!