tisdag 6 februari 2018

Fastlagssöndagen - Medlaren emellen Gud och människor


hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.

Det är en Gud och en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, vilken sig givit haver för alla till återlösning, att sådant skulle i sin tid predikat varda. Detta stora språk står i 1 Tim. 2:5-6.

Det är en Gud. Han är ensam Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande, emedan han haver skapat allting, och efter Hans vilja hava de varelse och äro skapade, emedan Han uppehåller alla kreatur och emedan han förbarmar sig över dem alla.

Och en medlare emellan Gud och människor. Såsom för ens synds skull är fördömelse kommen över alla människor, så kommer ock igenom ens rättfärdighet livets rättfärdning över alla människor.

Nämligen den människan Jesus Kristus. Han måste vara av samma natur, som de söndrade voro, emellan vilka han skulle medla, nämligen Gud och människa. Gud, född av Fadern i evighet, och desslikes människa, född av jungfrun Maria.

Vilken sig haver givit till återlösen för alla, vilken i hela världens stad och ställe utgivit sig själv till en försoning och är död för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighets skull.

Att sådant skulle i sin tid predikat varda. Att sådant skulle förkunnas i sin herrlighet och uttrycklighet i alla tider och förnämligast i Nya testamentets tid, såsom ock den stunden, när syndare äro av nåden beredda att det rätteligen anamma, icke allenast i den tiden, som kallas passionstiden, då Jesu lidande och död förkunnas kristenheten, utan även bittida och sent, i tid och otid, på det att människan alltid och allestädes må bättra sig. Det är en Gud och en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, vilken sig givit haver för alla till återlösning, att sådant skulle i sin tid predikat varda. 

Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 18:31-43

Betraktelse:
Medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, som går att fullborda sitt dyra medlareämbete.

1) Medlarens Jesu Kristi person
2) Hans medlareämbete
3) Huru han går att fullborda detsamma.

Bön: Öppna mig förståndets öga, / att jag må den kärlek se, / som du ville mig bete, / när du på det korset höga / som ett lamm uppoffrad var / och all världens synder bar.

Det är en Gud och en medlare mellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, som sades skulle bliva vår betraktelses

Första del.

1) I gamla testamentet, som hade skuggan av det tillkommande goda, men icke själva varelsen, voro åtskilliga förebilder till denne store medlaren mellan Gud och människor. Moses var en medlare mellan Gud och Israels folk; översteprästen avbildade Jesu medlareämbete genom sin ingång i det allraheligaste en gång om året, då han ingick till att försona folkets synder; förutom de flera förebildande offer, som skulle peka in på den tillkommande medlaren mellan Gud och människor.

2) Men dessa alla voro endast människor och syndare, som icke förmådde igenlösa sin broders själ; de måste låta det bestå evinnerligen. De voro överstepräster, som icke kunde varkunna sig över syndares svaghet (Hebr. 4).

3) Men Jesus Kristus, stor av nåd och rik av barmhärtighet, är till sin person både sann Gud och sann människa. En sann Gud, ty eljest hade han aldrig uthärdat med den dryga förrättningen att hjälpa hela världen tillrätta; en sann människa, som skulle kunna undergiva sig dödens våld och mottaga det lidande, som för syndens skull skulle drabba honom. Dagens heliga evangelium kallar honom människans Son, och av underverket på den blinde mannen se vi hans gudomliga allmakt. Ty när han sade: "hav din syn!", så voro hans ord av samma verkan, som när han i begynnelsen sade "varde ljus!" och det vart ljus.

4) Ack, att världen kände sin välsignade medlares person! Den, som tillika med Fadern och den helige Ande har skapat himmel och jord och allt vad däruti är. Han, som uppehåller allt vad liv och anda haver. Han i vilken i leva, röras och hava varelse. Han, som utförde sitt folk utur Egypti land med stark hand och mäktig arm. Han, som bor i höjden och i helgedomen och när dem som en förkrossad anda hava. Han, som är A och O, begynnelsen och änden, den förste och den siste. Han, som är helig, helig, helig Herren Gud Sebaot. Han, som är Gud över allt, välsignad i evighet. Han är medlare mellan Gud och syndare. Om honom tala vi. Han vill lydaktigt åtaga sig vår förlorade sak. Han vill bära våra synders myckenhet. Han vill bliva en förbannelse för oss, han vill dö för sina fiender, han vill oss så oändligen väl och "vill oss äntligt föra in / uti himlaglädjen sin." O vilken djuphet av den rikedom som är både uti Guds visdom och kunskap; huru obegripliga äro hans vägar och outrannsakliga hans domar! Jag böjer mina knän till vår Herres Jesu Kristi Fader, att I mån begripa med alla helgon, vad längden och bredden och djupet och höjden är och därmed känna Kristi kärlek, den all kunskap övergår.

5) Ingen annan hade kunnat hjälpa oss än han, som var helig och obesmittad och skild från synden. Ingen hade kunnat så lämna hela världens ära och rikedom. Han hade intet han kunde luta sitt huvud till, ehuru fåglarna hade nästen och rävarna hade kulor. Ingen hade uthärdat den häftiga känslan av dödens bitterhet för alla, ingen hade så djupt kunnat förnedra sig. Nej, av evighet är ingen utkorad, i världen är ingen människa boren, som kunde av nöden hjälpa oss. Han var den ende, som både ville och kunde. Och en sådan överstepräst hövdes oss (Hebr. 7:26).


Andra delen: Jesu Kristi medlareämbete

1) Det ordet medlare förklarar allrabäst naturen av Jesu Kristi medlareämbete, ty det betyder en som stiger i annans ställe, tager sig hans sak an och avgör saken till hans bästa å hans vägnar med den han har att handla.
Sådant är Jesu dyra medlareämbete hos Gud. Han har påtagit sig Adams och hans efterkommandes sak. Han har stigit fram i alla människors stad och ställe. Han har låtit tillräkna sig alla våra synder, och han har icke för sig, utan för oss, såsom en trogen överstepräst genom sin död ingått i det heliga och haver för oss funnit en evig förlossning.

2) Den första människan var av jorden jordisk, den andre är Herren av himmelen. Den första människan förlorade saken i paradiset, och alla människor förlorade uti henne. Den andra människan upprättade saken i tidens fullbordan, och alla människor upprättades uti henne. Den första människan blev skyldig till att döden dö i paradiset, och alla människor blevo skyldiga uti henne. Den andra människan förvärvade livet i sin död och uppståndelse och allas liv förvärvades uti henne. Detta är hans medlareämbete och vår salighets evangelium.

3) Jesu medlareämbete bestod för övrigt uti hans görande och lidande lydnad, varmed han fullbordade lagen och försonade synden. Så är då botad all den skada som oss Adam hade gjort. Herrliga ting varda i dig predikade, du Guds stad!

4) I evangelium beskriver Jesus själv sitt dyra medlareämbete: Han skulle antvardas åt hedningarna, begabbas, försmädas, bespottas, hudflängas och dödas, samt på tredje dagen uppstå igen. Si där vår prisvärdaste medlares ämbete fulleligen utfört! "O huru säll / är visst den själ / som detta rätt besinnar / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner!"

5) Det är visserligen en säll själ; ty många förstå icke detta dyra Jesu medlareämbete till sin salighet, utan förvandla det till sin förtappelse. "Är nu vårt evangelium fördolt, så är det fördolt för dem som varda förtappade." Det vore bättre, att en sådan människa aldrig hade varit född. Och det är nog bekant, huru man bygger på denna grunden med guld, silver, ädla stenar, trä, hö, strå, såsom ock huru jämmerligen detta Jesu medlareämbete föraktas och försummas att värdigt vördas och anammas.


Tredje delen: Huru Jesus går att fullborda detta sitt dyra medlareämbete

1) Tålig och mild, såsom ett lamm, som till slaktning ledes, och såsom ett får, som stilla ligger för sin klippare (Jes. 53). Han var lydig intill döden, ja, intill korsets död. David talade redan härom i sin tid: "Se, jag kommer, i boken står skrivet om mig. Din vilja, min Gud, gör jag gärna." "När han blev bannad, bannade han icke igen; när han led, hotade han icke."

2) Jesus talar detta förut, emedan han såsom Gud nog visste vad som skulle ske; alltså visste han jämväl, vad smärta, ångest, sveda och kval honom förestod. Icke desto mindre går han villigt därhän. "Se, vi gå upp till Jerusalem."

3) Så går den välsignade medlaren till sitt bittra lidande och död, om vilken vi uti denna tillstundande passionstid få tala mera. Låtom oss, mina älskliga vänner, flitigt infinna oss vid dessa viktiga ämnens betraktelser! Låt det icke falla oss svårt att vara så bittida uppe att höra vår salighet, huru hon är dyrt förvärvad.

Herre Jesus, låt det gå oss till hjärtat, att du så jämmerligen pint och slagen är. Låt din död tränga in på våra sinnen, att vi däruti inplantas och varda uppståndelsen lika! 

Dess vare pris i evighet 
och lov förutan ände 
Guds eviga barmhärtighet 
som oss den hjälpen sände 
och nederslog i Kristi död 
synd, helvete och dödens nöd. 
Ho kan oss nu fördärva? 

Amen, ja, amen!

måndag 29 januari 2018

Kyndelsmässodagen - Förbundets Ängel kommer till sitt tempel

Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären. (Mal. 3:1).

Så klar och tydlig både denna profetia om Jesus var och flera andra voro, och så mycket rabbinerna eller judarnas lärda läste sig både grå och gamla i gamla testamentets heliga skrifter, så visste de dock icke nu, huru nära Jesus var, både när han bars upp i templet och skulle efter ceremonialiska lagen kallas helig Herranom, såsom ock när han i 33 och ett halvt år vistades hos dem i synlig måtto.

Många profeter och konungar hade åstundat se det de sågo och fingo det icke se, och höra det de hörde och fingo det icke höra. Abraham såg Kristi dag och vart glad. Vad hade då icke de levande israeliter bort fägna sig åt Jesu ankomst, om de hade känt honom, varom Malaki säger: Med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären.

Detta måste Jesus föreställa dem, då han i Joh. 5:39 säger, att de mente sig hava evinnerligt liv i skrifterna, dem de rannsakade; men till honom ville de icke komma.

Det är många andliga övningar, som människorna både utom och i templet företaga sig, vilka dock icke göra dem någon fördel, så länge de icke lärt känna sann Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus. Ett hjärtats tempel utan Jesus är visst ingen helgedom, man må hava vad övning man vill. Ingen kallelse är rättskaffens utan Jesus, ingen upplysning, ingen bättring, ingen tro, ingen rättfärdighet, ingen förnyelse, ingen helgelse och ingen förlossning utan Jesus.

Därför är det nödvändigt att bedja: "O Jesu Krist, kom till mig in, upplys min själ, upptänd mitt sinn´, att jag i dig må bliva." Amen. Fader vår...

EVANGELIUM Luk. 2:22-32

Betraktelse: Förbundets Ängel ankommen till sitt tempel och anammad av dem som begärt honom.

1) Den ankomne förbundets ängel
2) Huru de anamma honom, som begära honom

Vi hava nyligen hört omtalas Jesu ankomst i köttet, sålunda är detta icke nödigt att för denna gång vidröra, utan vi tala nu om förbundets Ängel, hans ankomst till sitt tempel, i vår betraktelses

Första del.

1) Uti Guds lagbok, 2 Mos. 13:2, 22:29, 34:19, 4 Mos. 3:13, 8:17, var det anbefallt att allt mankön som var förstfött skulle vara Guds förstling; förty Gud slog allt det förstfött var uti Egypti land. Dessa förstfödingar skulle lösas, efter 3 Mos. 12,  med ett årsgammalt lamm och en duva, eller och för de fattiga med tvenne duvor.

2) För Maria behövdes väl icke denna ceremonialiska rening, emedan den helige Ande hade kommit över henne och den Högstes kraft hade överskyggat henne, varför ock det heliga, som av henne föddes, kallades Guds Son. Och vartill skulle offer vara av nöden för honom, som själv var ett rent och obesmittat lamm, och sålunda själv det stora och fullkomliga försoningsoffret för synderna? Varför skulle han offra efter Mose lag, i vilken "bodde all gudomens fullhet lekamligen"? Aposteln Paulus giver svar på denna fråga i Gal. 4:4-5. Sålunda var det högeligen av nöden, att Jesu moder uppbar honom i templet; ty lagens stiftare var kommen till att fullborda och icke till att upplossa lagen. Förbundets Ängel är kommen till sitt tempel, Herren den I söken

3) Med förbundets Ängels ankomst till sitt tempel förstå vi sålunda, att Jesus Kristus är kommen med ljus och nåd i världen och gjort kristendomen till sitt tempel, där han nu erbjudet liv, nåd och salighet åt alla fattiga syndare till deras eviga välfärd och räddning.

4) Han är förbundets Ängel. Gud hade gjort ett förbund med alla människors barn i Adam, vilken grundade sig på den medskapade härlighet, som Adam undfick av sin Skapare, nämligen att han skulle tillbörligen nyttja de av Gud honom förlänta stora egenskaper, i kraft varav han ägde förmögenhet att fullkomligen hålla lagen. Förbundet med Abraham angick egentligen hans säds utkorlse, och av honom skulle världens Frälsare födas; ävensom förbundet med Moses angick den israelitiska kyrkans inrättning, som skulle vara intill Kristus (Jer. 31 och Gal. 4).

5) Men sedan Adam i paradiset hade förlorat sin medskapade herrlighet, så att han icke mer kunde uppfylla det förbund om rättfärdighet och fullkomlighet, som Gud med honom hade gjort; så gör Herren i Jesus Kristus, som den andra människan var i nåden och den andre Adam, med allt folk ett nytt förbund i nåd och barmhärtighet, såsom det mänskliga släktets borgen, utkräva det mänskliga släktets skuld; att lydnaden, som lagen fordrade i allas stad och ställe, skulle av honom bevisas; att han skulle dö, emedan syndarena voro dömda till att döden dö, och att hela världen sålunda skulle hava en i Kristus Jesus försonad Gud.

6) Detta förbund omtalar aposteln Paulus i Hebr. 10:14: "Med ett offer haver han evinnerligen fullkomnat dem, som heliga varda." Det betygar oss den helige Ande, då han tillförne hade sagt: "Det är det testamente, som jag dem göra vill efter de dagar, säger Herren: Jag vill giva min lag i deras hjärtan, och i deras sinne vill jag skriva den, och deras synder och orättfärdighet vill jag icke mer ihågkomma." Där nu en sådan förlåtelse är, där är icke mer offer för synder.

7) Det förra kallades egentligen förbund, nämligen det som med Adam var gjort, emedan det förband människan att av egna krafter fullborda detsamma. Men det senare kallas testamente, emedan det handlade med människorna i nåd och barmhärtighet. Enligt det förra skulle människorna av egna krafter fullgöra det Herren hade dem befallt, och då var saligheten av gärningarna. Men efter det senare, eller förbundet i Jesus, gives nåden utan gärningarnas villkor, ty "nåd och sanning är kommen genom Jesus."

8) Med denna salighet är förbundets Ängel kommen till sitt tempel. Härom har Jesus underrättat hela världen, men kristenheten i synnerhet. Han är kommen med ljus och kunskap, han har gjort det av evighet fastställda Guds råd kunnigt ibland människors barn; han har såsom en profet lärt oss vägen till Gud. På sistone talar Gud till oss genom Sonen, Hebr. 1:2. Alltså är världen upplyst om denna sin stora salighet. "Han är det ljus, som upplyser alla människor." "Det eviga ljus kom nu härin / och giver världen ett nytt sken. / Det lyser oss i denna mörka natt, / att bliva Guds barn giver det oss makt. / Kyrie eleison."

9) Han är kommen till sitt tempel med nåd och salighet; den förvärvade nåden och saligheten är given, den skall icke förvärvas, den är förvärvad. "Han lät utgjuta sitt dyra blod; sitt liv månde han ej spara, det led han mig till syndabot; ty må jag trygger vara. Han är min herre och hövitsman, uti hans död min synd försvann; så är jag salig vorden." Sålunda är nåden allmännelig. Förbundets Ängel står i sitt tempel och tillbjuder alla nåd och salighet. Han har därför så dyrt betalt densamma, att det skulle i sin tid predikat varda, att det skulle höras i alla kristenhetens kyrkor. Han är kommen till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären.

10) Vem som nu vill veta om det förlorade Guds belätes upprättelse, han gånge till förbundets Ängel. Om du vill igensöka det i dig eller på annan grund, än den i Jesus är lagd, så bedrager du dig själv. Vem som vill veta, var nåd och syndernas förlåtelse finns, han gånge till Jesus, som borttagit synden och framhaft den eviga rättfärdigheten (Dan. 9:24).

Vi skrida nu till vår betraktelses

Andra del: Huru syndare, som begära honom, anamma honom.

Guds Ande säger i vår heliga text: Och si, i Jerusalem var en man benämnd Simeon, och den mannen var rättfärdig och gudfruktig och väntade efter Israels tröst; och den helige Ande... ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris (v. 25-32).

Lycklig och lycksalig, ja, säll och salig den gamle Simeon för en så dyr ålderdoms tröst!

1) Han hade begärt honom. Texten säger väl icke, att han hade begärt att få leva, tills han skulle få se Jesus, men texten säger, att han hade fått svar av den helige Ande. Hade han fått svar av den helige Ande, så synes därav klart, att han, enligt Malakis ord, hade begärt honom, vilket alla heliga i gamla testamentet gjorde.

2) Gamla testamentets skrifter voro Simeon icke fördolda; han hade av Moses lärt, att Herren skulle uppväcka dem en profet av deras bröder (5 Mos. 18). Han hade av David hört, att sanningen låg i det fördolda. Han hade av profeternas skrifter förstått, att en skulle komma av Betlehem Efrata, som över hans folk Israel en Herre vara skulle. Och Malaki: Med hast kommande till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den i begären. Detta tillika med Andens egen omedelbara uppenbarelse hade väckt hos Simeon en innerlig åtrå att få se den tillkommande världens Frälsare.

3) En fattig, syndig människa kan hava av Guds ord hört många hugneliga tidningar om Jesus, dem hon hjärtligen älskar och åstundade en gång få erfara, innan hon varder gående all världens väg; hon har under sitt mörka tillstånd och sin själsoro ofta ropat: Ack, att hjälpen komma måtte och att rättfärdighetens sol för mig vore uppgången med salighet under dess vingar! Ack, att mitt hjärta finge rätteligen se och omfamna honom!

4) Gud hörer bön, därför kommer allt kött till honom. Han har själv bjudit alla världens ändar vända sig till honom, så skulle de varda saliga. Han låter sig ock se och finna av dem som söka honom. "De offer, som Gud behaga, är en bedrövad ande; ett bedrövat och förkrossat hjärta varder Gud icke föraktande." "Guds Ande styre vårt begär / att alltid hålla Jesus kär": låter så Jesus sig omfamna. "Är han vår förnöjelse och vi efter honom längta, nog lindrar han vårt kval och ve."

5) Vad för en salig stund är det icke, att sålunda få se Jesus, få se ljus och salighet i Jesu nåd och förbarmande, få emottaga all hans förtjänst! "Om mina fel de vore ganska store, om syndens tal som sand i havet vore, så tog din Son dem alla uppå sig, och hans förtjänst tillägnar jag nu mig!" En sådan människa anammar Jesus så glad, så hon önskar den stunden vore henne den sista: "Nu låter du din tjänare fara i frid efter som du sagt haver. Ty mina ögon hava sett din salighet, vilken du berett haver för allt folk, ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris."

6) Den som sålunda är i Jesus och Jesus i honom, den som sålunda fallit i Jesu famn och även fått Jesus i famnen, han far likafullt efter att i all sin tid ju längre ju mer "fatta Jesus, såsom han är fattad, till att känna hans uppståndelses kraft och hans pinas delaktighet, lik vorden hans död" (Fil. 3).

Säll den som haver Jesus kär
och honom i sitt hjärta bär;
ty ingen större hugnad är
än hava Jesus hos sig när!
Amen, ja, amen!

onsdag 24 januari 2018

Septuagesima - Guds godhet och stränghet

Högmässopredikan hållen 1756 i S:t Nicolai kyrka i Stockholm, antecknad, renskriven och något bearbetad (med bl.a. med de anförda bibelspråken helt utskrivna) av studenten Magnus Orrelius.

I den store, treenige Gudens, Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen!

INGÅNG

Vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give eder visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse edra förstånds ögon, att I förstå kunnen, vad hopp han haver kallat eder uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen!

Då vi nu inför levande Guds ansikte äro komna tillsammans att med varandra överväga det stora ämnet, som dagens evangelium lägger oss för ögonen, och som blott och allenast i Andens ljus kan beskådas, nämligen att arvet och livet det skänkes av nåde,  så låtom oss icke förgäta vad vi äro. Vi sjöngo nu på stunden och det med skäl: "Vårt förnuft förblindat är, / mörker all vår själ betäcker, / om din Ande ej är när / som nytt ljus i henne väcker." 

I en sådan belägenhet, vad står oss annat till att göra, än ropa och anhålla om nåd och förbarmande! Vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give eder visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse edra förstånds ögon, att I förstå kunnen, vad hopp han haver kallat eder uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen! 

Denna anförda bön är aposteln Pauli, och finnes antecknad uti hans sändebrev till de Efesier, kap. 1:17. där han hade att tala med dem om samma sak, som vi i dag ämna betrakta, nämligen Guds barns arvs herrlighet. Vi märka härvid 1) till vem han beder, 2) varom han beder, 3) för vilka han beder.

1) Han beder Gud, som all nåd kommer av (1 Petr. 5:10), som är rik över alla dem, som åkalla honom (Rom. 10:12), av vilken all god gåva och all fullkomlig gåva kommer (Jak. 1:17). Han kallar honom vår Herres Jesu Kristi Gud och ger därmed tillkänna, att han såväl som de efesier och alla människor äro Herrens Jesu dyrt köpta och förvärvade egendom, och att han i tron erkände Jesus för sin egendomsherre; att han i gemenskap med sin Medlare och Överstepräst vågad träda fram inför det gudomliga Majestätet, Jesu Kristi Gud och vår Gud och andraga sitt åliggande. Han kallar honom jämväl Herrlighetens Fader, utmärkande därmed Guds stora egenskaper, att han är allvetande och vet vad vi behöva, innan vi bedja honom därom (Matt. 6:32), att han är god, barmhärtig och nådig, som vill svara förr än man ropar, och vill höra medan man ännu talar (Jes. 65:24), att han är allsmäktig och förmår rikligen göra över allt det vi bedja eller tänka (Ef. 3:20).

2) Varom anhåller då aposteln hos denne högtbesuttne Guden? Jo, han beder först om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap, det är, om en levande insikt i Guds uppenbarade sanningar, hans heliga rättfärdighets och hans omätliga kärleks djup, och i försoningens hemlighet, vilket annars kallas att "känna sann Gud och den han sänt haver: Jesus Kristus" (Joh. 17:3), eller fullkomligt förstånd till att kunna besinna Guds hemlighet, både Faderns och Kristi (Kol. 2:2). Därnäst beder han om upplysta förståndsögon att förstå, till vad hopp man i evangelium blir kallad, och hur rik hans arvs herrlighet är i helgonen, det är, om ett fast och osvikligt hopp att här i tiden, ju längre ju mer, bliva delaktig av Guds natur (2 Petr. 1:4), ju längre ju mer få Guds beläte förnyat i själen (Ef. 4:23-24), ju längre ju mer bliva i samma beläte förklarad från den ena klarheten till den andra (2 Kor. 3:18), ju längre ju mer få erfara vad Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja är (Rom. 12:2), och att efter tiden bliva frälst till Guds himmelska rike, varest är glädje tillfyllest och ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen (Psalt. 16:11). Det är märkvärdigt, att då aposteln vill uppmana sina trogna efesier till att fara efter helgelse, utan vilken ingen får se Herren (Hebr. 12:14), så är han framför allting sorgfällig därom, att de måtte få en rätt upplysning och insikt i evangelii hemligheter, väl vetande att de omöjligen kunna ställas heliga, ostraffliga och obesmittade i Guds åsyn, om de icke bleve i tron grundade och fasta och orörliga från det hopp som i evangelium är (Kol. 1:22-23). Men han menar icke någon självtagen, död och kraftlös förnuftslärdom, utan en genom Guds Ande verkad livlig erfarenhetskunskap; därför beder han om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap. En utom den Helige Andes upplysning stadd människa förnimmer icke sådant. Den naturliga människans öga har icke sett, och hennes öra har icke hört, och i dess hjärta är aldrig uppstiget, vad Gud har berett dem, som honom älska; men de som hava fått den Ande, som är av Gud, de kunna veta, vad dem av Gud givet är, emedan Gud haver dem det uppenbarat genom sin Ande. (1 Kor. 2:9 m.m.)

3) Vi märka vidare för vilka han anhåller om sådana stora saker, nämligen för de genom evangelii predikan till tron på Jesus omvända och med ett levande hopp redan begåvade Efesier. Han kallar dem helgon (v. 1), som fått syndernas förlåtelse och uti all visdom och klokhet blivit rundligen delaktiga av förlossningen genom Jesu blod (v. 7-8), som hade kommit till arvedelen (v. 11), som, sedan de trodde sanningens ord, deras salighets evangelium, voro beseglade med löftets Helige Ande (v. 13), för vilkas tro till Herren Jesus och kärlek till alla helgon han med skäl kunde tacka Gud (v. 15-16). För sådana beder han nu Gud om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap och om upplysta förståndsögon att kunna förstå, vad hopp han hade kallat dem uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen. Vi kunna därav se, vad för stora och otroliga Guds nåds rikedomar oss i Kristus äro skänkta och i evangelium uppdragna. "Herrliga ting varda i dig predikade, du Guds stad!" heter det om Nya testamentets församling (Psalt. 87:3), och om de orter, varest detta den salige Gudens herrliga evangelium antingen icke predikas eller i otro föraktas, heter det: "på jorden, där rätt ske skulle, göra de det ont är; ty de se icke Herrens herrlighet" (Jes. 26:10). Hade nu de efesier, som redan voro ljus i Herren (Ef. 5:8), av nöden att få visdomens och uppenbarelsens Ande till vidare och ymnigare förstånd och insikt i evangelii hemligheter; fast mer är nödigt för oss, som ännu till största delen äro, vad hjärtat vidkommer, stadda i ett gräsligt mörker och en gruvlig villfarelse, att bedja ljusets Fader om ögonsalva och den Helige Andes upplysning i så angelägna och till våra själars eviga välfärd oundgängliga lärostycken.

Bön. Treenige, allsmäktige, majestätiske, barmhärtige och närvarande Gud, som är upprinnelsen och Fadern till all den nåd och herrlighet, varav jordens inbyggare såväl i gamla som isynnerhet nya testamentet bliva delaktiga: Sänd oss visheten ned av din heliga himmel och av din herrlighets säte; sänd henne, att hon är när oss och arbetar med oss, att vi må förstå vad dig täckt är; sänd ned din Helige Ande över oss arma syndare på denna stund, visdomens och uppenbarelsens Ande till din kunskap; och låt honom, som ifrån dina heliga sanningar aldrig söndras, i dag taga våra hjärtan om händer, uppenbara och förklara för dem dina outgrundliga nådesrikedomar; upplys våra förståndsögon, att vi må begripa och förstå, vad hopp du haver kallat oss uti, vad nåd, vad salighet och vad herrlighet du tillbjuder oss, och huru rik ditt arvs herrlighet är uti helgonen. Mildaste förbarmare, hör och gör detta! Vi nalkas allesamman din fotapall och såsom barn i tro och hopp bedja dig så om detta, som allt annat, vad oss är av nöden, med den bön, som din egen Son oss lärt haver: Fader vår...

EVANGELIUM, Matteus 20:1-26

Så se nu här Guds godhet och stränghet: stränghet på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du bliver i godheten. Dessa å ena sidan ganska ljuvliga, men å andra sidan ganska förfärliga ord brukar Guds Ande genom aposteln Paulus uti sin epistel till de Romare (11 kap. 22 v.) om de till tron på Kristus omvända hedningarna, och om den genom otron avfallna judiska församlingen. Den senare hopen eller den judiska kyrkan hade nu ifrån utkorelsens tid länge varit en naturligt oljekvist i det sanna vin- och oljeträdet Jesus, men genom sitt andliga högmod, i det de förargade sig på hans ringa gestalt, då han i synlig måtto besökte detta sitt folk, och ville icke anamma honom för det han var, utan i sin otro och fiendskap mördade Livets Furste, blevo de avhuggna och söndrade, så att de ännu i dag äro såsom förskringrade får, de där ingen herde hava, och såsom borttorkade vinkvistar. Men hedningarna, som genom tron hade i de förras ställe blivit insatta i oljeträdet, stodo i det saliga tillståndet blott och endast genom tron och voro alltså i och för sig själva icke en hårsmån bättre än judarna; därför föranlåtes Guds Ande att genom Paulus förehålla dessa troende hedningar judarnas högmod och fall, att de icke måtte högmodas över sin lycka och falla i samma otros fördömelse. Så se nu här Guds godhet och stränghet: stränghet på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du bliver i godheten; annars varder du ock avhuggen. Att hela det mänskliga släktets både timliga, andliga och eviga väl beror blott av Guds nåd i Jesus, det lär vara en sanning som icke behöver vidlyftigt bevis. I Skriften finnas överflödiga vittnesbörd, som sätta denna eviga grundsanning i dagsljuset: Av nåden ären I frälsta, står det i Ef. 2:8. Av Jesu fullhet hava vi alla fått, och nåd för nåd, vittnar Johannes (Joh. 1:10). Av Guds nåd är man det man är (1 Kor. 15:10). Så har den evige och förbarmande hushållarens milda anstalt varit alltsedan den tid, då krafterna att fullgöra lagen och att därigenom bliva salig förstördes av våra första föräldrar i paradiset. Ty då Herren fastställde i fridens råd en nådens ordning till saligheten, haver Han ifrån den stunden beslutit allt under otro, på det Han skall förbarma sig över alla (Rom. 11:32). Så varder det ock i evighet förblivande, ty Jesus Kristus är densamme i går och i dag och Han desslikes i evighet (Hebr. 13:8). Se här Guds godhet! 

Men vid åskådandet av dem, som icke bliva i denna godheten, blir man även varse denna grundsanningen: Guds heliga väsende är i även så hög grad strängt och rättfärdigt som det är barmhärtigt och nådigt; vill man icke omvända sig till nåden och därvid förbliva, så haver han vässt sitt svärd och spänt sin båge och måttar till och haver lagt där dödliga skott uppå; sina pilar haver Han tillrett till att fördärva (Psalt. 7:13-14). Varför ock de syndare som icke låta sig nöja åt hans godhet och nåd och som hava den minsta tillsats av någon egen förtjänst, varda såsom odugliga kvistar avskurna från den rätta stammen., och det endast därför, att de icke såsom fattiga i anden lita blott på nåd och bliva i godheten; ty när tron som allenast håller sig vid oljeträdet Jesus upphör, falla de därifrån; kvistarna bliva avhuggna för otrons skull (Rom. 11:29). Se här Guds stränghet!

Detta ämnet vilja vi nu något närmare betrakta i anledning av denna dagens heliga evangelium, som med rätta må heta en klar spegel av både Guds godhet och stränghet; ty där förklarar vår prisvärdaste Frälsare, huru god Gud är emot dem, som bliva vid godheten, fastän de icke arbeta längre i hans vingård, än en enda timme, och även huru sträng Han är emot dem, som avfalla från godheten, oaktat de burit hela dagens tunga och hetta. Alltsammans gör Han till sin nåds förherrligande. Jesus styre våra hjärtan, tunga, öra, till att rätt vår gudstjänst göra, då vi beskåda

Guds godhet och stränghet

1) Strängheten på dem, som falla utur, och

2) Godheten på dem, som bliva i godheten

Men vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give oss visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse våra förståndsögon, att vi må förstå, vad hopp Gud haver kallat oss uti, och huru rik Hans arvs herrlighet är uti helgonen! Amen.

Innan vi skrida till avhandlingen av den föresatta betraktelsen, är nödigt att göra några anmärkningar, som röra saken i gemen.

1. Anledningen, som Jesus hade till denna evangeliska liknelsen, var denna. När han för sista gången for upp till Jerusalem, kom en rik yngling till Honom och sade: Gode Mästare, vad skall jag göra, att jag må få evinnerligt liv? (Matt. 19:16). Jesus svarade: Vi kallar du mig god? Ingen är god, utom Gud allena; men vill du ingå till livet, så håll budorden, dem Jesus även för honom upprepade; varpå ynglingen svarade: allt detta haver jag hållit av min ungdom. Då förde honom Jesus uppå lagens andlighet, sägande: Vill du vara fullkomlig, så gå bort, sälj det du haver och giv de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen, och kom och följ mig. När den unge mannen hörde detta ordet, gick han bedrövad bort; ty han hade många ägodelar. Då sade Jesus till sina lärjungar: det är lättare, att en kamel går genom ett nålsöga, än att en rik kommer i Guds rike. Detta förfärade lärjungarna ganska mycket, så att de sade: Ho kan då varda salig? Men Petrus tog sig därav tillfälle till en förfrågan, sägande: Si, vi hava övergivit allting och följt dig, vad skola vi få därför? Jesus svarar: evinnerligt liv, men, tillägger han, många de främsta bliva de yttersta, och de yttersta de främsta; ty himmelriket är likt en husbonde, som gick ut bittida om morgonen till att lega sig arbetare i sin vingård. Vi se alltså, att Petri fråga gav anledning till denna liknelse; varför ock Jesus i v. 16 drager samma slutsats därav, som han förut anfört i sitt svar på Petri fråga, nämligen att de yttersta varda de främsta, och de främsta de yttersta.

2. Med det, att Jesus i sitt svar till den rike ynglingen säger, att ingen är god utom Gud allena, vill han icke allenast utmärka, att ingenting, utom Guds godhet allena, gäller till salighet för dem, som med den rike ynglingen stå utom all nådens delaktighet och lita på sin utvärtes ärbarhet och sina naturliga goda gärningar, utan ock såsom den enda salighetsgrunden beprisa Guds godhet för de själar, som med lärjungarna stå i nådens delaktighet, och varna dem för att i något mål vila på deras försakelse och andra gudaktighets övningar. Man finner härav, huru sträng denna liknelse är. Den angriper även deras hjärtans tankar och undervisar dem, vilka stå och länge hava stått i nådens tillstånd.

3. Vi hava här en liknelse oss förelagd, vilken efter sakens natur icke kunde undgå att undvikas till alla de omständigheter, som i ty mål förefalla i det mänskliga levernet; men vi äga icke lov, att ur dess omständigheter draga flera slutsatser och lärdomar, än vad Jesus själv dragit därutur, nämligen att i Guds rike bliva ofta de yttersta de främsta och de främsta de yttersta, att många äro kallade, men få utvalda. Med alla liknelser har Jesus alltid velat lära oss något visst, vilket han ock själv merendels utmärkt, och då få vi icke taga mera därutur, än vad han i sin förklaring utsatt. Då t.ex. den otrogne gårdsfogden prisas, böra vi icke därutav sluta, att han gjort rätt emot sin husbonde; utan Jesus vill allenast därmed visa, att denna världens barn äro visare och mera sorgfälliga om sin lekamliga lycka för framtiden, än ljusets barn om sin andliga och eviga välfärd. Så är det ock med denna liknelsen. Här ådagalägges allenast "huru med Guds rike är fatt, / och huru han plägar löna, / icke efter världens sätt, / som arbetet så grant täljer, / utan efter nådens rätt, / den han allena utväljer." (1695 års psalmbok 202:12)

4. Med vingården förstår Jesus himmelriket eller den stridande församlingen här på jorden, vartill han själv med en dubbel rätt är egendomsherren eller husbonden. Han har själv köpt den, då han trampade vinpressen allena och ingen av folken var med honom (Jes. 63:3). Han har själv byggt och planterat den (Psalt. 80:16, Matt. 21:33). Han har själv besått och vattnat den (Jes. 27:3). Han låter själv både nordan- och sunnanväder blåsa igenom den, att dess örter och druvor må drypa (Höga Visan 4:16), och vad skulle han väl göra sin vingård, det han honom icke gjort haver? (Jes. 5:2-4). Han betjänar sig väl av vingårdsmäns arbete till att planta och vattna den, men allt deras arbete är fåfängt, om han icke själv giver växten (1 Kor. 3:5-7). I hela denna Guds vingård är icke mer än ett enda vinträd, en enda rot och en enda stam, nämligen Jesus; alla de däruti insamlade syndare äro kvistarna i detta vinträdet, inympade telningar i denna stam. I anseende till, att dessa telningar växa eller icke växa, att dessa grenar bära, eller icke bära frukt, kommer Guds godhet eller ock stränghet att uppenbara sig och visa sin eftertryckliga verkan.

Vi vilja i

FÖRRA DELEN
betrakta Guds stränghet på dem som falla

Men alldenstund detta fall förutsätter, att de måsta hava varit stående, så är nödigt, att vi se till, 1) först, huru de kommit in i godheten, nåden eller vingården; 2) därnäst, huru de använt godheten och den undfångna nåden, eller, som är detsamma, huru de arbetat i vingården, 3) äntligen, huru de genom nådens missbruk och förakt falla utur godheten, och 4) sist, Guds stränghet på dem, som falla därutur.

1) Vad det första beträffar, står det i evangelium, att husbonden gick ut på torget till att lega sig arbetare i sin vingård. Husbonden är Gud, den heliga Treenighet, Fadern, Sonen och den helige Ande (1 Tim. 3:15). Men, som sagt är, i synnerhet medlaren emellan Gud och människor, den människan Kristus Jesus, vilken sig själv givit haver för alla till återlösen, att sådant skulle i sin tid varda predikat (1 Tim. 2:5-6). Ty Kristus är en trogen hushållare i sitt hus, vilket hus vi äro, om vi annars förtröstningen och hoppets berömmelse intill änden fast behålla, skriver aposteln (Hebr. 3:2-6). De lediga personer, som han finner på torget, äro alla människor i hela världen, som i andlig måtto stå fåfänga och leva i sitt fåfängliga leverne efter fädernas sätt (1 Petr. 1:18), vilka så följa sina förfäders fotspår efter, att de till slut fara efter sina förfäder och få aldrig se ljuset (Psalt. 49:20). Icke äro de fåfänga i synden, ty de göra sig mycken oro, de samla tillhopa och veta icke, ho det få skall (Psalt. 39:7). De fråga icke allenast vad skola vi äta? vad skola vi dricka? vad skola vi kläda oss med? (Matt. 6:31-32), utan "de riva och fika efter världens ting, / deras håg han löper all världen omrking / och månde så tiden förhala" (1695 års psalmbok 380:3). De akta, vad jorden tillhörer, och bevisa därmed, att de hava buken för sin Gud, äro Guds fiender och stanna omsider i förtappelsen. I denna världens fåfängligheter slå de alltför fasta pålar ned; men i anseende till sina själars sanna och eviga välfärd stå de i ett dött och bekymmerslöst tillstånd. Deras sinnen och omtankar hava ännu icke blivit sysselsatta med Guds rikes göromål. Dessa går den evige förbarmaren ut att lega till arbetare i sin vingård. Fast djävulen inbillat dem bliva ägare av denna världens herrligheter och förmåner, om de gripa till de syndiga medel och utvägar, som ögonens begärelse, köttets begärelse och ett högfärdigt leverne ger dem vid handen (Matt. 4:9, Jak. 1:14), så söker dock den himmelske Fadern, vars nåds rikedom är översvinnlig (Ef. 2:7), att genom sina evangeliska sändebud medelst de dyraste och allrastörsta löften (2 Petr. 1:4) förmå och övertala människorna att gå över ifrån mörkret och till ljuset, ifrån satans makt till Gud (Apg. 20:18). Fördenskull går han beständigt människans hela livstid igenom och medelst evangelium tillbjuder usla syndare Jesus och alla nådesskatter i och tillika med honom. Han låter förkunna människor, att alla allestädes skola bättra sig (Apg. 17:30), och besinna sig ifrån djävulens snara, i vilken de äro fångna efter hans vilja  (2 Tim. 2:25-26). Han lämpar sig häruti efter vars och ens själs huvudböjelse och synnerliga behov (Hes. 34:16).

Till de giriga säger han: Kom och följ mig, och du skall få en skatt i himmelen (Matt. 19:21). Församlen eder icke ägodelar på jorden, där mal och rost förtär dem, och där tjuvar gräva och stjäla, utan församlen eder ägodelar i himmelen, där varken rost eller mal fördärvar dem och där tjuvar icke gräva och stjäla (Matt. 6:16-20). Låten göra eder delaktiga av de heligas arvedel i ljuset (Kol. 1:12), av det oförgängliga, obesmittade och ovanskliga arv, som i himmelen till eder förvarat är (1 Petr. 1:4).

De äregiriga tilltalar han således: Hållen icke mer av människors pris, än av Guds pris (Joh. 12:43). Vi tagen I pris av andra, och den pris, som kommer allena av Gud, söken I icke? (Joh. 5:44). Den sig berömma vill, han berömme sig därav, att han vet och känner mig, att jag är Herren, som gör barmhärtighet, rätt och rättfärdighet på jorden (Jer. 9:23-24).

De vällustiga övertalar han på följande sätt: begär icke mätta edra odödliga själars hunger med fåfängliga nöjen, och med den förlorade sonen fylla eder buk med svinadrav, utan smaken uppå och sen huru ljuvlig Herren är (Psalt. 34:9). Alla I som törstiga ären, kommen hit till vatten; kommen hit och köpen och äten; kommen hit och köpen utan penningar och för intet både vin och mjölk; hören mig och äten det gott är, så skall eder själ fet varda i vällust (Jes. 55:1-2). Jag är livets bröd; vilken som kommer till mig, han skall icke hungra, och vilken som tror på mig, han skall aldrig törsta (Joh. 6:35).

Med ett ord: Han kallar människorna till sin eviga herrlighet i Kristus Jesus (1 Petr. 5:10), till sin Sons Jesu Kristi vår Herres delaktighet (1 Kor. 1:9), till sitt rike och herrlighet (1 Tess. 2:12), till den lön som förehålles ovanefter i Kristus Jesus (Fil. 3:14), till evinnerligt liv (1 Tim. 6:12), och till att ärva välsignelse (1 Petr. 3:9). Ty emedan han vet, att de, som till Gud komma skola, måste tro, att han lönar dem, som söka honom (Hebr. 11:6), emedan han har sig bekant, att människorna se efter lönen, v. 26, 35, och vanligen med Petrus fråga: Vad skola vi få därför? så lovar han dem stor och mycken lön (Hebr. 10:35, Matt. 5:12, Luk. 6:23), sägande: Jag är din ganska stora lön (1 Mos. 15:1). Var trofast intill döden, så skall jag giva dig livets krona (Upp. 2:10, Jak. 1:12). Om du vill akta uppå mina bud, skall din frid vara såsom en vattuström och din rättfärdighet såsom havets väg (Jes. 48:18). Vänden eder till mig, så varden I saliga, alla världens ändar (Jes. 45:22). Kommen hit till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag vill vederkvicka eder, och I skolen finna ro till edra själar (Matt. 11:28-29).

Detta Guds utgående till att lega sig arbetare i sin vingård kallas hans förekommande nåd, emedan han förekommer människorna eller går syndare i förväg, då de efter sina egna tankar icke allenast vandra, utan ock löpa sitt lopp, likasom en grym häst i striden (Jer. 8:6) på den väg, som icke god är (Jes. 65:2), och ropar till dem: Käre, håll dock stilla och löp icke så oförvägen (Jer. 2:25). Betänk vadan du kommer och vart du far! Nåd är detta, och nåd genom Kristus, ty denna, såväl som andra Guds välgärningar, har han med sin fullkomliga lydnad och med sitt blodiga och bittra lidande dyrt förtjänat (Joh. 16:7-11), och således är det, i avseende på människan, en blott nåd, ja, en stor och oskattbar Guds nåd; ty hon har detta så mycket mindre förtjänt, som hon vore värd att i både tid och evighet kastas ifrån Guds ansikte. Sker alltså blott för Jesu skull och i kraft av det i honom med människosläktet knutna nådeförbundet (Psalt. 89:20-26) att Gud uppsöker vilsefarande själar och kallar till sig alla utom hans Sons delaktighet i mörker och eländighet stadda syndare. Det är Guds nåd, hälsosam för alla människor, som lärer oss försaka all ogudaktighet och världslig lusta och leva tukteligen, rättfärdeligen och gudligen i denna världen (Titus 2:11-12). Nåd är det, ty Gud haver frälsat oss och kallat med en helig kallelse, icke efter våra gärningar, utan efter sitt uppsåt och nåd, den oss given är i Kristus Jesus för evig tid (2 Tim. 1:9). Denna nåd är var morgon ny, och Guds mildhet är det att det ännu icke är ute med oss (Klag. 3:22-23).

Är nu detta en nåd, en ovärderlig nåd, att bliva kallad till arbetare i Herrens vingård, står denna nåd oss ännu till buds, varför stå vi då fåfänga på torget? Varför trivas vi och bärga oss utom Jesu gemenskap en timme? Vi äro dock under vårt fåfänga leverne oroliga, missnöjda och såsom ett stormande hav, det icke stilla vara kan, vars vågor upphäva träck och orenlighet (Jes. 57:20-21). Därmed bedriva vi en dubbel synd: Jesus, som är en levande källa, övergiva vi och göra oss brunnar, ja, usla brunnar, ty de giva intet vatten (Jer. 2:13). Bättre är att arbeta i Herrens vingård, att hava delaktighet i de heligas arvedel i ljuset, att vara försatt i Guds älsklige Sons rike, där man har förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse (Kol. 1:12-14). Bättre är det att vara kommen till Sions berg, till levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till den otaliga änglaskaran, till de förstföddas församling, som i himmelen äro beskrivna, till Gud, som alla dömer, till de fullkomligen rättfärdigas andar, till nya testamentets medlare Jesus och till stänkelseblodet (Hebr. 12:22-24), där vi hava en fri, öppen brunn emot synder och orenhet (Sak. 13:1), där man får ösa vatten med glädje utur hälsobrunnen (Jes. 12:3), där Jesu Kristi Guds Sons blod renar oss av alla våra synder (1 Joh. 1:7), där ingen innebyggare skall säga "jag är svag"; ty folket som därinne bor, skall hava syndernas förlåtelse (Jes. 33:24), där man dagligen får ny kraft, så att man kan löpa och icke uppgivas, vandra och icke trött varda (Jes. 40:31). Är det nu så att vi i förliden tid hava förslitit vårt leverne på hedniskt sätt, då vi vandrat i lösaktighet, i begärelse, dryckenskap, frosseri och andra mörkrets gärningar (1 Petr. 4:3); finna vi, att det icke går an att tjäna två stridande herrar, Gud och mammon, Kristus och Belial, ack, så låtom oss nu utan förbehåll uppoffra oss åt Gud och bliva rättfärdighetens tjänare; att vi må varda heliga och få till ändalykt evinnerligt liv (Rom. 6:19-22). Komma vi till Jesus och taga på oss hans lustiga ok och lätta börda, så skola vi icke behöva stilla våra oroliga samveten eller, rättare sagt, förtjusa våra hjärtan med denna världens boleris vin, med själafördärvande tidsfördriv, den onda andens upptåg och djävulens väsende, som vi i döpelsen avsvurit; utan han skall vederkvicka oss, och vi skola finna ro till våra själar (Matt. 11:28-30).

De som låta lega sig till arbetare i Guds vingård och låta övertala sig att icke längre hava delaktighet med de onyttiga mörkrets verk, utan vakna upp av synden och stå upp ifrån de döda, så att Kristus får upplysa dem (Ef. 5:11-14), de få öppnade ögon, att de kunna omvändas ifrån mörkret till ljuset och ifrån satans makt till Gud, till att få syndernas förlåtelse och lott ibland dem som helgade äro genom tron till Jesus (Apg. 26:18). "Qvando Christus non intelligitur et agnoscitur, in secreto est; qvando autem agnoscitur, exit conducere", säger Augustinus, det är: Så länge Kristus är okänd ibland folket, säges han vara borta; men då han börjar bliva bekant och känd, säges han gå ut och lega sig arbetare. Lega betyder alltså här att genom den evangeliska kallelsen giva folket salighetens kunskap till deras synders förlåtelse (Luk. 1:77), och betecknas därmed den upplysande nåden, som meddelas genom evangelium, varigenom man får kraft till omvändelse (Matt. 21:28-30); varpå sedermera följer, om denna nåd vederbörligen anammas, att Herren vidare förer syndaren in på kännedomen av sitt eget olyckliga tillstånd och låter honom efterhand, och under jämförelse emellan sig och Guds lags helighet, få se sitt djupa syndaelände och av den Helige Ande beredas till bättring och Jesu försonings grundliga betraktande, varmedelst han får kraft, att så fattig och usel han känner sig, och så ovärdig inför Gud han befinner sig, tro i ende Sonens namn och bliva i Kristus förvissad om sina synders förlåtelse; att anse Gud i Kristus för sin försonade Fader och igenfinna sitt förlorade barnaskap och barnarättigheter i Guds Sons mandoms anammelse, sin oskuld i Jesu heliga lydnad och vandel, sin andeliga rikedom i hans fattigdom, sin upphöjelse i hans förnedring, sin ära i hans smälek, sin försoning i hans död, sitt liv och sin rättfärdighet i hans uppståndelse, och sitt oförgängliga arv i hans himmelsfärd. Detta heter att av Gud bliva pånyttfödd, till Gud omvänd och i Jesu blod rättfärdiggjord. 

Ty i detsamma som evangelium hunnit med att fulleligen övertala och förmå ett människohjärta att låta tillägna sig Guds allmänna nådelöften och tillsägelse, att tro honom i Kristus vara mild och barmhärtig, och så tro, att allsingen annan värdighet och förtjänst finner därvid rum, än Guds Sons människoblivande, lydnad och lidande, uppståndelse och himmelsfärd, varvid man anser sig, i och för sig själv betraktad, för den allra ovärdigaste själ på jorden (1 Tim. 1:15), i detsamma, säger jag, som Guds Ande fått rycka undan hjärtat alla falska stöd och allt förlitande på egen eller andra människors visdom, makt och undfångna gåvor, så att blotta nåden i Jesus eller Jesu förtjänst och tillfyllestgörelse ensamt bliver hjärtats grundskäl, varför nåd hos Gud, frid med Gud och syndernas förlåtelse inför Gud kan erhållas; i det Jesus således blir själens högsta skatt och del, och hennes allt i alla, i det ögonblicket varder hon inympad i det sanna vinträdet Jesus, fäster sig vid honom genom tron såsom en gren vid stammen och suger sedan minutligen saft och kraft av honom; just då varder hon försatt i ett andligt arbete uti Herrens vingård i Jesu Kristi rike och är sedan med de andra kvistarna och i gemenskap med de övriga lemmarna i Jesu Kristi andliga kropp. Så länge hon nu bliver i Jesus och av hans fullhet och gudoms kraft hämtar allehanda, vad som till liv och gudaktighet tjänar, samt söker, ju längre ju mer, bliva delaktig av Guds natur och flyr världens fåfängliga lusta; så länge hon icke underlåter att av sin förbarmare dagligen tigga och emottaga nåd och syndernas förlåtelse, kraft och tillväxt, så bär hon frukt, ja, mycken frukt och går beständigt i utövning av det undfångna andliga livet samt tillväxer i alla stycken i honom, som är huvudet, Kristus, och varder omsider en fullkommen man, den där är i Kristi fullbordiga ålders mått (Joh. 1:16, 15:2-5, Ef. 4:13-16).

2) Vi vilja nu vidare bese, huru dessa, som således hava anammat godheten, undfått nåden och trätt in i vingårdsarbetet, använda godheten, arbeta och förhålla sig. Här måste vi förut besvara en angelägen fråga, som så lyder: hurudan är nödvändigheten för omvända själar att flitigt och troget arbeta i Herrens vingård, eller, vilket är detsamma, att vandra evangelium värdigt och fortgå i helgelsen? Härvid är först att märka, att artikeln om rättfärdiggörelsen, som nu nyss blivit omtalad, är till sitt innehåll vida skild från läran om helgelsen. Den förra talar om nåd och syndaförlåtelse hos Gud, den senare om människans plikt och skyldighet att hålla och i kärleken fullborda lagen. Alltså är arbetet ganska nödvändigt i helgelsen; men till rättfärdiggörelsen fordras icke mer än Jesu tillfyllestgörande arbete, och å människans sida trons hunger och begär att därav bliva delaktig. Huru nödvändigt detta helgelsens arbete är, utvisar liknelsen om vinträdet och grenarna (Joh. 15). Grenarna måste vara av samma art och egenskap, som trädet, om de skola kunna bära så god frukt, att man av deras frukt må igenkänna dess godhet (Matt. 5:44-48, Joh. 13:34-35). Den gren som icke med goda frukter prisar vingårdsherrens flit och utvisar det ädla vinträdets goda egenskaper, den förtorkas och kastas i elden (Joh. 15:2-6). Alldenstund helgelsen är ett begrepp av alla både in- och utvärtes rörelser, som stämma överens med Guds lags föreskrift, så är det för det andra nödigt att med några ord omnämna Guds heliga lag.

Densamma är hans i ordets uppenbarade heliga vilja, som lärer oss, vad vi böra både göra och låta, så i anseende till Gud, som till oss själva och till vår nästa. Lydnaden emot Guds lag och dess frivilliga efterlevnad är det närmaste ändamålet av återlösningsverket, av tron, nya födelsen och rättfärdiggörelsen; ty Kristus Jesus gav sig själv för oss, på det han skulle förlossa oss ifrån all orättfärdighet, och rena oss sig själv ett folk till egendom, det sig om goda gärningar beflitar (Tit. 2:4). Göra vi lagen om intet med tron? Bort det! utan vi upprätta lagen (Rom. 3:31). Lagen är ock, näst Jesu kärlek, för ett Guds barn den hungeligaste och käraste lära. Gud befaller och den trogna själen lyder av hjärtat; hennes nya liv är ett avtryck av lagen, och det gläder henne, att han är oombytlig och oupphörlig och nogräknad; ty den nya människan styres och ledes av sin förmyndare den helige Ande, som alltjämt böjer hjärtat till behag för lagen (Rom. 7:22, 1 Joh. 5:3). Därför beder och säger en pånyttfödd själ med David: Lär mig, Herre, dina rätters väg, att jag må bevara dem intill änden (Psalt. 119:33). För mig på dina buds stig, ty jag haver där lust till (v. 35). Jag vill hålla din lag allestädes och evinnerligen (v. 44). Jag haver lust till dina bud, ty de äro mig kära (v. 47). De stolta hava deras begabberi av mig, likväl viker jag icke ifrån din lag (v. 51). Jag brinner innan för de ogudaktigas skull, som din lag övergiva (v. 53).  Det är min skatt, att jag dina befallningar håller (v. 56). Jag skyndar mig och dröjer icke att hålla dina bud (v. 60). Jag håller mig till alla dem, som frukta dig och dina befallningar hålla (v. 63). Jag vill aldrig förgäta dina befallningar, ty du vederkvicker mig med dem (v. 93). Du gör mig med ditt bud visare, än mina fiender äro, ty det är evinnerligen min skatt (v. 98). Jag är lärdare än alla mina lärare, ty dina vittnesbörd äro mitt tal; jag är förståndigare än de gamla, ty jag håller dina befallningar (v. 99-100 m.m.).

Låtom oss nu bese, vad arbete en invånare i Guds vingård åligger att förrätta. Här får man å ena sidan se Guds stärnghet, och å andra sidan bliva varse människans naturliga oförmögenhet. Har du, min vän, stora förståndsgåvor, kvicka sinnen och arbetsamt lynne till skänks av din Skapare, så kom hit, här skall du få sysselsätta dig; men förgät icke Pauli tänkespråk, som i Guds vingård hade arbetat mer än någon annan (1 Kor. 15:10; 2 Kor. 11): Vi äro icke, säger han, bekvämliga av oss själva något tänka, såsom av oss själva, men äro vi till något bekvämliga, så är det av Gud (2 Kor. 3:5), Gud måste verka både vilja och gärning; men icke efter vår vilja, utan efter sitt goda behag (Fil. 2:13). Han måste göra oss skickliga uti allt gott verk till att göra sin vilja och skaffa uti oss, vad honom täckeligt är genom Jesus Kristus (Hebr. 13:21). Vi äro allesamman, genom syndafallet, onyttiga vordna; ingen av oss är, som gott gör, icke till en (Rom. 3:12). Men gå vi i Guds skola (Joh. 6:45) och begiva oss under den helige Andes upplysande, livgivande, ledande och tuktande nåd, så skall han lära oss allting (Joh. 14:26), och leda oss i all sanning (16:13). Han skall föra oss på en jämn väg (Psalt. 143:10) och isynnerhet skall han lära oss tro på Jesus (1 Kor. 12:3), att vi genom tron hava liv i hans namn (Joh. 20:31), då allting är möjligt för dem som tro (Mark. 9:23), så att de förmå allting genom Kristus, som dem mäktiga gör (Fil. 4:3), vilket ock är den enda orsaken, varför man sjunger med glädje om seger i de rättfärdigas hyddor (Psalt. 118:15).

En arbetare i Guds vingård eller en rätt kristen tillkommer 1) att hava sitt högsta nöje, sin enda glädje och trevnad i Gud, och det beständigt och oupphörligt. Det fördolda livet med Kristus i Gud, eller föreningen emellan Jesus och själen, tål icke, att man fördriver sin nådetid och söker sitt nöje i de skapade tingen och fåfängligheten; utan man suckar alltjämt: "Guds Ande styre mitt begär / att hålla Jesus endast kär." (1695 års psalmbok 349:3). Man sjunger av hjärtat med församlingen: "Låt ingenting vara mig så kärt, / som mig skall ifrån dig draga: / I alla mina dagar över allt det i världen är / skall du mig alltid behaga" (281:4). "Utan Jesus jag fördärvas, / utan Jesu nådesken / är mig allt till ångst och men. / Har jag Jesus i mitt hjärta, / si, så har jag glädjen all, / den mig evigt hugna skall." (141:2-3). En själ, som i Gud och i sin Frälsare besitter en så full glädje och förnöjelse, behöver så mycket mindre taga del i de ogudaktigas fördärvliga nöjen, som hon därmedelst skulle falla utur gemenskapen med Gud och förlora de själsförnöjelser som hon äger i Jesus (2 Petr. 1:5).

En arbetare i Guds vingård tillhör 2) att förkunna dens dygd, som honom kallat haver av mörkret till sitt underliga ljus (1 Petr. 2:9), att tala som man tror, fast man därför varder svårligen plågad (Psalt. 116:10), ty med hjärtats tro varder man rättfärdig, och med munnens bekännelse varder man salig (Rom. 10:10). En trogen själ påminner sig alltid Jesu ord (Matt. 10:32-33), och tilltalar sig själv med församlingen: "Bekänn dig uppenbarlig, / ty världen är så farlig" (1695 års psalmbok 116:6), väl vetande, att den, som hycklar med världen, han varder av världen bedragen. Nej, "ditt kors är all min ära / och din pina är min skatt, / ja, jag har mig föresatt, / att jag vill din smälek bära, / hellre lida allt förakt / än behaga världens prakt." (158:17). Hon måste låta sitt ljus lysa för människorna, emedan hon har sig bekant, att ingen tänder upp ett ljus och sätter det under en skäppa, utan på en ljusastake, att det lyser alla dem, som äro i huset (Matt. 5:15-16). Genom Jesus offrar hon alltid åt Gud lovoffer, det är läpparnas frukt, de hans namn bekänna (Hebr. 13:15). Hennes hjärta är så beständigt brinnande i lov och pris, som brännoffersaltaret i Jerusalems tempel, vars eld aldrig fick slockna, utan måste brinna både natt och dag. Hon måste uppoffra liv, ära och gods och allt, vad henne i världen kärast är, till Guds och sin Frälsares tjänst (Matt. 10:37-39); hon bjuder alltså till, att "söka Guds rike att föröka, / såvitt hon nånsin kan." (1695 års psalmbok 261:3). Hon har allvar, då hon med församlingen sjunger om sin Frälsare: "Allena är du min krona, / jag haver här ej mer, / för dig vill jag ej skona / vad gott du mig beter: / gods, liv och all välfärd, / fast mera är du värd, / det vill jag för dig våga, / allt dig till lov och pris." (345:3). Efter hon vet att skrymteri är den vederstyggligaste, farligaste och för Gud förhatligaste odygd, och att detsamma utövas icke allenast av skenhelgon, som visa sig heligare utvärtes, än de äro i hjärtat (Matt. 23:27-28), utan ock av dem, som tvärtemot Andens övertygelse i samvetet och Guds ords föreskrift visa sig utvärtes värre, än de äro invärtes, och ställa sig världen lika (Rom. 10:2), på det de icke må bliva hatade och förföljda och därigenom mista några jordiska fördelar (Joh. 12:42-43), så flyr hon ock hemlig skam och far icke med falskhet, förfalskar heller icke Guds ord, utan med uppenbar sanning bevisar sig väl för alla människors samveten i Guds åsyn (2 Kor. 4:2).

En arbetare i Guds vingård åligger 3) att älska sig själv med en ordentlig kärlek och sin nästa såsom sig själv. Självkärleken är människan medskapad och medfödd och behöver icke inplantas; men dess oordentlighet bör hämmas, så att man mest älskar Gud, det högsta goda, därnäst de förnuftiga kreaturen, människorna; sedan de oförnuftiga och allraminst de livlösa tingen. Gud allena tillkommer äran i och för allting (Psalt. 42:8). Är alltså äregirigheten en oordentlig självkärlek, den Gud aldrig kan lida (1 Petr. 5:5). Gud älskar människorna så, att han genom ny födelse, omvändelse, bättring, tro och helgelse vill hava dem alla saliga (2 Petr. 3:9, 1 Tim. 2:4). Gå du och gör sammaledes. Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet. Omvänd dig av allt hjärta till Herren, din Gud. Och när du själv är omvänd, så styrk dina bröder. Den som alltså icke med allvar söker sin egen själs välfärd, han älskar sig icke rätteligen själv och kan än mindre hava till sin nästa någon rättskaffens kärlek. Att av kristligt medlidande giva en hungrig mat, en törstig dricka, en naken kläder, och annat, vad en nödställd betarvar till sin timliga välmåga, är väl i sig självt gott och av Gud befallt; men i Herrens vingård är det icke något tillräckligt kärleksverk, emedan en kristen måste förnämligast förbarma sig över sin nästas andliga nödtorfter och därutinnan bispringa honom med nödig underrättelse, med uppmuntring till gudaktighet och annat sådant, varigenom hans själahunger kan stillas, hans andliga nakenhet betäckas och, med ett ord, hans eviga välfärd befordras. Därmedelst tjänar man Gud och sin nästa på en gång: ty Gud tjänas endast därmed, att man efter hans vilja söker främja sin egen och andras sannskyldiga och eviga välfärd (Jak. 1:27). Med ett ord: man bör älska människorna av hjärtat; men kärleken vare utan skrymtan, hatande det onda, blivande vid det gott är (Rom. 12:9). Man bör icke älska med orden eller med tungan, utan med gärning och sanning (1 Joh. 3:18). Älska själen, men hata den besmittade köttets kjortel (Jud. v. 23). Man älskar både hos sig och andra allt, vad Gud skapat och givit; men hatar djävulens verk, synden.

En arbetare i Guds vingård får 4) icke gräva ned sitt pund, utan det åligger honom att uppodla de honom av Gud förlänta gåvorna och sedan troget använda dem till Guds ära och människors sannskyldiga bästa; ty Herren fordrar sitt igen med ocker (Matt. 25:27). Ehuru vingårdsherren är en, och vingården är en, så äro likväl arbetarna många, arbetet mångfaldigt, ämbetena mångahanda och gåvorna mångahanda; var och en får nådelönen efter den trohet och flit, som han i sin gåva bevisar, och icke efter gåvornas storlek och myckenhet. Ingen Guds gåva bör aktas ringa. Ingen bör föraktas för sina ringa gåvor, icke heller någon upphöjas, som har dem större (Rom. 12:3, 16). Ty uti var och en bevisa sig Andens gåvor till gagns (1 Kor. 12:7). Dock har var och en lov att fara efter de yppersta gåvor, vilka äro tron, hoppet och kärleken (1 Kor. 12:31, 13:13). Det ligger sålunda en olika samt mer och mindre dryg plikt uppå var och en, allt eftersom hans ämbete eller pund fordrar och medgiver, men alla hava tron, hoppet och kärleken, rätthet och sanning att en gång göra reda för, ty vingårdsarbetarnas huvudregel är denna: varen tjänstaktiga inbördes, var och en med den gåva som han haver fått, såsom goda den mångfaldige Guds nåds skaffare, så att Gud bliver ärad i allting genom Jesus (1 Petr. 4:10-11). Inbördes dragen varandras börda, och så fullborden I Kristi lag (Gal. 6:2). Allt vad I gören, det gören av hjärtat såsom för Herren och icke för människor, och veten att I av Herren skolen få arvedels lön (Kol. 3:23-24). Gören I det gärna, så varden eder lönt, men gören I det nödigt, så är eder dock arbetet befallt (1 Kor. 9:17). Evad I gören, så gören allt Gud till ära (1 Kor. 10:31). Allt vad I gören med ord eller gärning, det gören allt i Herrens Jesu namn, och tacken Gud och Fadern genom honom (Kol. 3:17).

På Herrens stora dag, då han fordrar sitt pund igen med ocker, bliver detta strängeligen efterfrågat, huru en överhetsperson efter sin höghet och makt, insikt och förmåga, såväl som en undersåte, har varit en trogen skaffare; huru en lärare, så väl som en åhörare, efter sitt förstånd, sin förmåga och sitt tillfälle har hushållat i sin Herres frånvaro med hans vingård. Skaffarna böra vara trogna, eller skola de icke se morgonrodnan. Gör räkenskap för ditt fögderi, för ditt pund, ditt ämbete, din höghet, din makt, ditt tillfälle, din ed, dina gärningar, dina kärleks- och barmhärtighetsverk, din rättvisa, din arbetsamhet, din kristendom, din kyrko- och nattvardsgång, din sång och dina böner, ditt döpelseförbund, din nådatid, ditt ombetrodda gods, din undfångna nåd; gör redo och räkning för alltsammans - så skall all världens domare säga en gång. Det gäller då icke indela människors gärningar i goda, onda och oskyldiga, ty vad som i Jesu namn och Gud till ära är gjort, det är gott, men allt det övriga är synd och för Gud en styggelse; den icke med mig är, säger Jesus, han är emot mig, och den icke församlar med mig, han förskingrar (Luk. 11:23). Att hava varit till själen helbrägdagjord eller rättfärdigad och icke gripit till helgelsens verk eller utövning, det är synd (Jak. 4:17). Och att gripa till det verk, vartill man ännu icke är vuxen, det är oförstånd och förmätenhet (Joh. 13:36-38). Se här Guds stränghet.

Emedan Gud, som all nåd kommer av, måste välsigna oss med all andlig välsignelse i de himmelska ting genom Kristus, om vi skola kunna arbeta i hans vingård och ärva välsignelse; emedan han verkar allting efter sin egen viljas råd och visar sin översvinnliga stora kraft uti dem, som tro efter hans mäktiga starkhets verkan (Ef. 1:11), så blir då frågan om arbetarna få nåd och nådegåvor, eftersom de arbeta, eller för det de arbeta? Härpå svaras: de få nåd till att arbeta eftersom de arbetat eller använt den redan undfångna nåden; ty var och en som haver, eller rätt använder, vad han fått, skall varda givet, och han skall hava nog; men den som icke haver, det som han haver, skall ock tagas ifrån honom, heter det av Jesu egen mun om tjänarna som hade fått, den ene fem, den andra två och den tredje ett pund och desamma väl eller illa använt (Matt. 25:14ff).

Men ingen får nåd för det han arbetar; ty är det av nåd, så är det icka av gärningarna, annars vore nåd icke nåd; är det ock av gärningarna, så är det icke nåd, annars är gärning icke gärning (Rom. 11:6). Det står icke till någon mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhärtighet (9:16). Av nåd hava vi således synderna förlåtelse och av nåd hava vi även syndernas avlåtelse samt kraft till det andliga arbetets förrättande, och av Guds nåd är jag det jag är, säger Paulus (1 Kor. 15:10). Här få vi alltså igen två slags människor, som falla utur och förlora nåden, nämligen 1) dem, som anamma henne fåfängt, eller allsintet arbeta, och 2) dem, som arbeta och använda nåden, men vilja för sitt arbetes skull få mera nåd. Vi vilja alltså

3) betrakta benådade syndares fall ur godheten eller nåden. Här få vi se något, som är förskräckligt, huru det är möjligt att mitt i nådens tillstånd göra det hiskligaste fall därutur. I vår evangeliska liknelse säges varken, att lärjungarna, till vilka Jesus talade, hade gjort eller skulle göra ett sådant fall, utan saken föreställes i och för sig själv utan tillämpning på någon viss person. Icke heller säges här, att någon syndare, som står i nåden, kan sådan som han då är i hast falla därutur; nej, det är något, som går förut och bidrager därtill, och varom vi tänka tala, då vi 1) beskåda dem, som allsintet arbeta, som icke låta tron vara beständigt verkande genom kärleken och goda gärningar. Att själar på detta sätt kunna falla ur nåden och godheten, därom övertyga oss Skriftens tydliga vittnesbörd, såsom Hes. 18:24. Paulus betygar (1 Tim. 1:19-20) att somliga hade bortdrivit ett gott samvete och därmed blivit skeppsbrutna i tron. Se ock Hebr. 6:4-6, 10:26-27. I 2 Petr. 2:20-22 talas om sådana, som, sedan de genom Herrens och Frälsarens Jesu Kristi kunskap hava undflytt världens orenlighet, hava åter bevevat sig däruti och blivit övervunna m.m.; därom talar ock Frälsaren själv (Joh. 15:1-15) och visar tillika, huru benådad själar falla utur nåden, då han säger: Jag är ett sant vinträd och min Fader är en vingårdsman och I ären grenarna; den som bliver i mig och jag i honom, han bär mycken frukt, ty mig förutan kunnen I intet göra. Och aposteln Petrus visar utförligt, i vad ordning en troende själ kan både stå och falla ur nåden: Så läggen eder, säger han, nu därom all vinning, att I uti eder tro låten finnas dygd, och i dygden beskedlighet, i beskedligheten måttlighet, i måttligheten tålamod, i tålamodet gudaktighet, i gudaktigheten broderlig kärlek, i broderlig kärlek allmännelig kärlek; ty när dessa stycken äro rikligen när eder, så låta de eder icke finnas fåfänga eller utan frukt i vår Herres Jesu Kristi kunskap; men vilken denna icke haver, han är blind och ser intet och haver förgätit, att han var ren gjord av de synder, som han förr hade. Därför, käre bröder, läggen eder hellre vinning om, att I gören eder kallelse och utkorelse fast; ty om I det gören, så fallen I icke någon tid, ty i så måtto bliver eder rikeligen given ingången i vår Herres och Frälsares Jesu Kristi eviga rike (2 Petr. 1:5-11), varav nog tydligen skönjes, att de själar falla ur nåden och godheten som icke iakttaga denna sin skyldighet, som glömma bort, att såsom fattiga syndare högt värdera nåden i Jesus, vilken nåd, hälsosam för alla människor, bör tukta och lära oss att försaka all ogudaktighet och världslig lusta och leva tukteligen, rättfärdeligen och gudeligen i denna världen och i så måtto vänta det saliga hoppet (Tit. 1:11-13); som förgäta, att de efter honom, som haver kallat dem och är helig, skola ock vara heliga uti all deras umgängelse (1 Petr. 1:15); att vi, frälsta utur våra ovänners hand, böra tjäna Gud i helighet och rättfärdighet för honom i alla våra livsdagar (Luk. 1:74-75), att vårt samvete renas från de döda gärningar till att tjäna levande Gud (Hebr. 9:14), att synden icke bör vara väldig över dem, som äro under nåden (Rom. 6:14); att emedan Kristus haver lidit i köttet för oss, så skola vi ock väpna oss med det samma sinnet, och den tiden, som tillbaka är i köttet, icke leva efter människolusta, utan efter Guds vilja (1 Petr. 4:1-2), att han fördenskull är död för alla, att de som leva, skola icke nu leva sig själva, utan honom, som för dem död och uppstånden är (2 Kor. 5:15), att de äro Guds verk, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, till vilka Gud dem tillförne berett haver, att de uti dem vandra skola (Ef. 2:10). De som sådant icke göra, de falla ur nåden och skola icke ärva Guds rike, varvid är att märka, det en sådan människas tröghet i sitt kristendomsarbete alltid förutsätter hjärtats avfall genom otro från nåden i Jesus; varför ock Paulus säger, att de Galater hade fallit ifrån nåden, nåden nämligen till saligheten och helgelsen, då de genom lagen tänkte varda rättfärdiga (Gal. 5:4), och han tillägger, att de hade mist Kristus, det är, kvistarna, de galater, hade fallit ur sitt vinträd Jesus Kristus; huru kunde de då annat än förtorkas och bliva utan frukt?

Vi vilja då ock med några ord 2) tala om dem, som väl arbeta i vingården, men råka på den olyckliga tanken, att de med sitt myckna arbete förtjäna mycken nåd och belöning och stanna således uti ett andligt högmod, som gör dem nåden förlustiga. Om dessa talas egentligen i söndagens heliga evangelium under liknelse av dem, som hade arbetat hela dagen. Man medgiver snart nog, att de som med rika ynglingen vilja få nåd för de goda gärningar de gjort i sitt naturliga tillstånd, jämmerligen bedraga sig; men här går det ock längre: den som vill bliva saliga för de gärningar han gjort efter omvändelsen och uti nådens tillstånd, även han går miste om saligheten och blir, om han icke får ett annat sinne, utan tvivel förtappad evinnerligen. Om sådana säger Paulus, att de bortkasta Guds nåd, och att Kristus är fåfängt död, om rättfärdigheten kommer av lagen (Gal. 2:21); att om de, som äro av lagen, äro arvingar, så är tron onyttig vorden och löftet är blivet om intet; ty det måste vara av tron, om det skall vara av nåd (Rom. 4:14-16). De själar, som åstunda få nåd för sina gärningar, hava redan gjort ett förskräckligt fall; de hava redan glömt bort, vad de äro i sig själva, nämligen eländiga, all nåd ovärdiga, men ogunst, vrede och evig fördömelse värda syndare, om Herren skulle handla med dem efter deras egen förtjänst, fast de äro genom tron stadda i nåden; de hava förgätit, vad de förr voro, och vad de av sig själva även ännu äro. De hava upphört att besinna, att Gud är deras skapare, uppehållare, beskärmare, försörjare, återlösare och heliggörare, av vilken de hava sin varelse och sitt välstånd, sin salighet och sin helgelse, och vilken de äro skyldiga att lyda i allt, vad han påbjuder dem; och att om det vore möjligt, att de gjort allt, vad dem är bjudet, de likväl måste med rätta tillstå, att de äro onyttiga tjänare, som allenast gjort det de voro pliktiga och av honom haft nåd att göra (Luk. 17:10). De komma icke ihåg, att den, som något vill förtjäna, bör kunna göra något, vartill han förut icke varit förbunden. De hava förgätit, att de genom syndafallet blivit fördärvade och fördömelsen värda kreatur, som uti sina synder gjort Jesus Guds Son arbete och uti sina missgärningar gjort honom möda, innan han kunde utstryka deras överträdelser och glömma bort deras synder (Jes. 43:24-25). De hava övergivit att såsom barn enfaldigt emottaga nåden såsom nåd, och hava låtit sina sinnen förvändas ifrån enfaldigheten i Kristus (2 Kor. 11:3). De hava låtit otron förleda sig att träda från levande Gud, de hava vänt sina ögon ifrån Guds Lamm, som borttagit världens synder, och inpå sig själva, sin egen dygd, trohet, flit och arbete (Hebr. 3:12). De hava förkastat lagens andlighet och således upphört att vara andligen fattiga (Matt. 5:3), och därför hava de icke funnit sig föranlåtna att var dag tröstligen framgå till nådastålen, för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid (Hebr. 4:16). De hava försummat Guds nåd och låtit någon bitter rot uppväxa (12:15). De hava begynt att upprätta sin egen rättfärdighet, och äro så icke Guds rättfärdighet undergivna (Rom. 10:3). De hava förlorat den saliga insikten i de välsignade orden i Joh. 1:16: Av Jesu Kristi fullhet hava vi alla fått, och nåd för nåd; detta är ett felsteg emot rättfärdiggörelsens artikel.

Men här torde det inkastet göras: emedan ingen får dagspenningen för det han arbetar i vingården, månne man då icke får nåd och salighet för omvändelsens skull eller för ingången i vingården? vartill svaras: dagspenningen gives icke därför att man blir omvänd och kommer i vingården; nåden gives icke därför att man genom tron kommer till Jesus; man kommer till Jesus i den avsikten att man må få del i den nåd och salighet, som redan i Kristus är både förvärvad och given och som i kallelsen tillbjudes åt var och en! Sålunda är ju omvändelsen av nåden, men icke nåden av omvändelsen. Sålunda är det av nåden man både kommer och får komma. Huru dåraktigt talade icke fariséen, när han sade: "jag är icke såsom andra människor!" Har man låtit föra sig ifrån satans makt till Gud, skulle man få något därför? Skulle Gud vara oss något skyldig därför att vi velat oss själva väl, vilken välvilja ock i evighet aldrig hos oss varit, så framt han icke hade uppväckt densamma genom sin kallande nåd? När husbonden i evangelium talar med de knorrande om dagspenningen, så ser han på vad han av nåd utlovade, när han legde dem; men de knorrande förgäta, vad för en stor nåd det var, att de sluppo in i vingården.

Märkvärdigt är ock det, att dessa kalla sitt arbete för tungt och långvarigt; vi, säga de, hava burit dagens tunga och hetta. Så är det beskaffat med de själar som falla ur nåden: de leva icke mera av tron på blott nåd och barmhärtighet, följaktligen kan icke kärleken, trons följd och frukt, vara där; man vet ju att kärleken är starkare än döden, fördrager allting och förtröttas icke. När vi älska Gud, så hålla vi hans bud, och då äro hans bud icke svåra att hålla (1 Joh. 5:3). Men varest kärleken genom otro och avfall ur nåden har förkolnat, där får ondskan överhanden, och där förefaller utövningen av det goda så mycket tyngre och besvärligare. En sådan människas andliga arbetsdag eller levnad bliver henne svår, tung, tröttsam, tvungen, trälaktig; hon pustar och svettas under arbetet, ty hennes hjärta känner icke hugsvalelsen av Jesus, som gör oket lustigt och bördan lätt (Matt. 11:30). Så gick det Israel efter köttet, som i gamla testamentet under lagens ok bar dagens tunga och hetta och hade ingen lust till Guds lag efter den invärtes människan. Dessa gamla israeliter och deras vederlikar i nya testamentet utmärkas utan tvivel i evangelium med de knorrande, som kommo bittida om morgonen i vingården och där med olust och tungt sinne, men icke av allt hjärta och håg förrättade sitt arbete, utan torde hellre hava sett, att kristendomen icke hade så många skyldigheter med sig. Ett sådant deras förhållande är ett felsteg emot läran om helgelsen.

Dessa bägge slags vingårdsarbetare, som för sitt dåliga förhållandes skull bliva utstötta och bortvisade, äro väl däruti varandra olika, att de förra falla i andlig lättja, draga Guds nåd till lösaktighet (Jud. v. 4), låta den frihet, vartill de äro kallade, giva köttet tillfälle (Gal. 5:13), att därmed skyla ondskan (1 Petr. 2:16), begynna i Anden och lykta i köttet (Gal. 3:3). De senare använda väl den undfångna nåden till helgelsens utövning; men bliva icke ståndande uti den frihet, med vilken Kristus dem friat haver, utan, i det de bliva lönsjuka och pocka på sin förmenta rätt, låta de på nytt sig fångas under träldomens ok och sätta mindre värde på den genom Kristus skedda förlossningen (Rom. 3:24, Gal. 5:1-2). Dock komma de däruti bägge överens, att de, såsom inympade grenar, icke bliva kvar i vinträdet Kristus Jesus, och av hans fullhet suga saft, liv och kraft; utan när de med förlorade sonen tagit ut sin lott, fara de bort i främmande land och förslösa densamma (Luk. 15). Att de väl anamma ordet med glädje och tro till en tid; men då frestelsen påkommer, falla de därifrån (Luk. 8:13), att Kristus icke får bo i deras hjärtan, till dess de varda stadigt rotade och grundade i kärleken (Ef. 3:17), att de icke bliva i tron grundade, fasta och orörliga från det hopp, som i evangelium är (Kol. 1:23), att de icke så vandra i Herren Jesus, som de honom anammat hava och varda icke rotade och uppbyggda i honom samt fasta i tron och i henne rikligen tacksamma (Kol. 2:6-7), att de icke låta Guds frid förvara sina hjärtan och sinnen i Kristus Jesus (Fil. 4:7), att de icke låta sin tro förökas storligen, varav deras kärlek må överflöda inbördes (2 Tess. 1:3). Osaligt folk, "utan Jesus de fördärvas" (1695 års psalmbok 141:2).

Låtom oss nu betrakta

4) Guds stränghet på dem som således falla ur godheten och nåden. Min vän, heter det i evangelium, var du icke överens med mig om en viss dagpenning? Ser du fördenskull illa ut, att jag så god är? Må jag icke göra uti mina ting vad jag vill och giva denne så mycket som dig? Tag det dig tillhör och gå din väg. Här utmärker väl Jesus, huru Gud i det allrayttersta söker bringa sådana arma själar tillbaka på vägen till livet, i det han påminner dem, vad han i första kallelsen till nåden lovade, nämligen nådens dagpenning Jesus, och med honom alla av honom förvärvade nådeskatter, såsom syndernas förlåtelse, liv och rättfärdighet, den helige Ande, barnaskapet och det eviga arvet i himmelen. Han för dem till minnes, vad de tillförne trott, nämligen att han är god och vill skänka dem alltsammans för intet, om de bara vilja låta sig nöja åt hans nåd och såsom barn enfaldigt lyda honom; därför inlåter han sig med dem uti vänligt samtal: Min vän, säger han, jag gör dig ingen orätt; ser du så illa ut, att jag så god är? Är ditt hjärta så avundsjukt, att du missunnar andra åtnjutandet av min oförskyllda godhet? Kommer du icke ihåg, att du i förstone har fått erfara samma slags nåd och godhet, som nu vederfares dessa nykomna?

Detta är ju ett bevis, att Herren på allt möjligt sätt söker föra dessa vilsefarande tillrätta; men då de utan återvändo vilja gå vilse och icke vilja låta omvända sig ifrån sin falska gudstjänst (Jer. 8:5), då de icke vilja anamma kärlek till sanningen, att de måtte varda saliga, så sänder Gud dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen (2 Tim. 2:10-11), så giver han dem en lära, som intet god är, och de rätter, uti vilka de intet liv hava kunna (Hes. 20:25), så lämnar han dem uti deras hjärtans sinne, att de må vandra efter sitt eget råd (Psalt. 81:13), så ler han åt deras ofärd, låter dem äta deras väsendes frukt, och av deras råd mätta varda (Ords. 1:26, 31), så säger han rent ut: Tag det dig tillhör, din förtjänta lön, och gå din väg. Men vad lön har väl en människa att vänta, som förkastar Jesus och nåden i honom? En förskräcklig lön. Det heter: Den som bryter Mose lag måste dö utan barmhärtighet; huru mycket större näpst, menen I, förtjänar den, som Guds Son förtrampar och testamentets blod såsom orent aktar, genom vilket han helgad är, och försmädar nådens Ande? Ty vi känna den som sade: Hämnden är min, jag skall vedergälla det; och det är gräsligt att falla i levande Guds händer. (Hebr. 10:28ff). Sådana stanna icke allenast under all den förbannelse, som lagen utropar över alla lagens överträdare, då det heter: Förbannad vare den, som icke fullkomnar all denna lagens ord, så att han gör därefter (5 Mos. 27:26), utan Guds vrede vilar dessutom över dem, för det att de icke tro Sonen (Joh. 3:36). Ty då de förakta Nya testamentets medlare, Jesus, och det enda offret och försoningsblodet, står dem intet offer igen för synderna, utan en förskräcklig domens förbidelse och eldens nit, som motståndarna förtära skall (Hebr. 10:26-27). Vad vill det då säga: Gå din väg? Det betyder, att de främsta bliva de yttersta; att de själar, som sätta den allraminsta förtjänst uti bättringens, trons och helgelsens ordning och verk, skola icke ärva Guds rike; att mången, som icke lyfter upp sina lata händer och trötta knän, bortsäljer med Esau sin förstfödslorätt (Hebr. 12:12,16), att många rikets barn varda utkastade i det yttersta mörkret (Matt. 8:12), att mången bröllopsgäst, därför att han inte är klädd i bröllopskläder, får höra de förskräckliga orden: binden honom händer och fötter och kasten honom i det yttersta mörkret (Matt. 22:11-13), att många skola söka att ingå genom den trånga porten och skola dock icke kunna (Luk. 13:24), att många äro kallade men få utvalda.  Ty emedan de icke blivit utkorade genom Andens helgelse till lydnad och Jesu Kristi blods stänkelse (1 Petr. 1:1-2), "så måste de stå ute, de rätter ej njuta, som förr hade varit osparde" (G:la psalmboken 205:10). Se här Guds stränghet.

För en sådan själ, som fallit ur godheten och nådens stånd, är det väl icke alldeles omöjligt, dock ganska svårt, att åter bliva upprättad. Omöjligt är det icke; ty Kristus haver farit upp i höjden och haver fångat fängelset; han haver undfått gåvor för människorna, de avfälliga ock, att Herren Gud skall ändå bliva där, skriver David (Psalt. 68:19). Därför säger Herren: Vänd om, du avfälliga Israel, så vill jag icke vända mitt ansikte ifrån eder; ty jag är barmhärtig och vill icke vredgas evinnerligen. (Jer. 3:12). Vänden om, I Israels barn, I som avvikit haven (Jes. 31:6). Omvänd dig, Israel, till Herren din Gud, ty du är fallen för din misshandels skull (Hos. 14:2). Han vill icke att några skola förgås, utan att var och en vänder sig till bättring (2 Petr. 3:9). Ja, han svär vid sig själv: så sant som jag lever, jag haver ingen lust till den ogudaktiges död, utan att den ogudaktige omvänder sig ifrån sitt väsende och lever (Hes. 33:11). Vi hava ock exempel i Skriften på sådana, som dels verkligen uppstått ifrån sitt fall, dels ock förmanas av Guds Ande att ofördröjligen uppstå, såsom David, Petrus och den förlorade sonen; men att det likväl håller ganska hårt för en sådan själ, innan on kan bliva omvänd och komma in på vägen tillbaka, därom vittnar många Skriftens språk. Aposteln Petrus betygar, att det yttersta är värre vordet än det första, och det hade dem bättre varit att icke förstått rättfärdighetens väg, än, sedan de förstodo, vända sig ifrån det heliga budet, som de anammat hade (2 Petr. 2:21, se ock Luk. 11:24-26). De kallas två gånger döda (Jud. v. 12), varmed deras stora obekvämlighet till det andliga livets återfående gives tillkänna. Sådana voro de Galater; varför ock Paulus betygar, att han med ångest födde dem på nytt, till dess Kristus kom till stadga uti dem (Gal. 4:19). Herren betygar själv, att sådana avfallna barn i visst mål äro värre än oxar och åsnor (Jes. 1:2-4). Varför ock Paulus beder Timoteus mycket varsamt bestraffa sådana, om, säger han, Gud en gång ville giva dem bättring, till att förstå sanningen och besinna sig ifrån djävulens snara, av vilken de äro fångna efter hans vilja (2 Tim. 2:25-26). Ve dem, säger Herren, att de ifrån mig vika; ty de måste fördärvade varda, efter de äro ifrån mig avfälliga vordna (Hos. 7:13). Och må de väl se till, att icke Guds hotelse genom David drabbar dem: Mitt folk hörer icke min röst, och Israel är icke om mig. Så haver jag lämnat dem uti deras hjärtans sinne, att de må vandra efter sitt råd (Psalt. 81:12-13). Så se då ock här Guds stränghet!

Därför:

"Giv nu väl akt, att lampan icke slocknar, / och syndens moln ej över själen tjocknar. / Och när du faller, statt strax upp igen / och löp till Gud, som till din bästa vän." (G:la psalmboken nr 409 v. 14).

Vi gå nu till vår betraktelses

SENARE DEL och beskåda
Guds godhet på dem som bliva i godheten.

Härvid hava vi, för större redighets skull, nödigt att märka
1) Vad det är att bliva i godheten och
2) Guds godhet på dem som däruti förbliva.

1) Med Guds godhet förstås Guds eviga beslut att av blott nåd i Kristus och allena för Kristi dyra förskyllans skull var god och mild mot alla syndare, tillbjuda dem nåd samt göra dem saliga, som anamma och använda nåden efter Guds förordnande. Denna Guds godhet kallas annars Guds kärlek (Joh. 3:16, 1 Joh. 4:9-10), Guds innerliga barmhärtighet (Luk. 1:78) och Guds nåd som i Kristus är given (2 Tim. 1:9, Tit. 2:17). Och att bliva i denna godhet är detsamma som att förbliva i Jesus eller i tron på honom, vilket av följande och flera Skriftens språk klartligen märkes (Rom. 11:20: Du är ståndande genom tron). Tron är alltså det medel, som förbinder människans uselhet, elände och ovärdighet med Guds godhet, nåd och barmhärtighet i Kristus Jesus. O! ett saligt men ock för det naturliga förnuftet obegripligt möte! En fattig syndare nalkas Gud, över allt välsignad i evighet. Detta nalkandet, denna tro är kristendomens början, medelpunkt och ände. Utan densamma är omöjligt, att en människa med sin bättring och helgelse kan komma till Gud och nalkas Gud (Hebr. 11:6). Ty allt som icke går av tron, är synd och alltså en styggelse i Guds ögon (Rom. 4:23). Tron är verkande genom kärleken (Rom. 5:6) och kärleken är lagens fullbordan (Rom. 13:8). Alltså, när en själ förbliver i tron, så förbliver hon ock i kärleken och sålunda i Guds godhet.

Denna tro, som uti och hos en syndare åstadkommer så herrliga ting och saliga verkningar, är alltså värd att något nogare av oss skärskådas. Vi märka
1) vad tron är,
2) varifrån hon har sin upprinnelse,
3) hennes föremål,
4) hennes innehavare och
5) hennes verkan och närmaste påföljd.

Betrakta vi 1) trons egentliga art och beskaffenhet, så finna vi, att hon, efter Guds Andes egen beskrivning (Hebr. 11:1) är en viss förlitelse på det som man hoppas, och intet tvivla om det man icke ser. Tron är en viss tillförsikt, en viss förtröstan och en viss tillit till Gud om det som han i sitt ord sagt och lovat, vilket ger tillkänna, att hon är ett Guds verk i själen, såsom det ock heter: Det är Guds verk, att I tron på den han sänt haver (Joh. 6:29, Kol. 2:12). Vi tro efter Guds mäktiga starkhets verkan, säger Paulus om sig och andra trogna (Ef. 1:19), ty en naturlig människa vet icke fridens väg (Rom. 3:17), ser icke Herrens härlighet (Jes. 26:10), är ostadig i alla sina vägar och såsom ett stormande hav, det icke stilla vara kan (Jes. 57:20-21, Jak. 1:6-8). Var och en tyckes väl hans vägar rena vara, men Herren allena gör hjärtat visst (Ords. 16:2). Tron är en otvivelaktighet, likasom otron består uti tvekan och ovisshet om sannfärdigheten och pålitligheten av Guds ord och löften. Om Abraham säges det, att han icke tvivlade på Guds löfte med otro, utan var stark i tron, givande Gud ära, och var fullviss därpå, att den som lovade, han var ock mäktig det att hålla (Rom. 4:20-21). Tron har att göra med osynliga och frånvarande ting, som Gud till människors bästa antingen redan gjort eller hädanefter lovat göra (1 Kor. 2:9). Men till denna saliggörande tro fordras tillräcklig kunskap och upplysning om de tings beskaffenhet, som man skall tro, samt en gudomlig övertygelse att det i sanning så förhåller sig, och äntligen tillämpning på människan själv att det hör henne i synnerhet till.

Här av är det då lätt att finna 2) varifrån tron har sin upprinnelse och vem som är hennes upphovsman, nämligen Gud, den heliga Treenighet, och i synnerhet den Helige Ande, som därför kallas trons Ande (2 Kor. 4:13). Vad intet öga sett och intet öra hört och i ingen människas hjärta uppstiget är, det haver Gud berett dem, som honom älska; men oss haver Gud det uppenbarat genom sin Ande, skriver Paulus (1 Kor. 2:9-10). Ingen känner Sonen utom Fadern, och ingen känner heller Fadern utom Sonen, och den Sonen vill det uppenbara (Matt. 11:27), vilken uppenbarade kännedom är ett och samma, som en sann och levande tro (Matt. 16:17, Joh. 17:3). Denna tro håller Gud alla före (Apg. 17:31) genom evangelii predikan, ty huru skola de tro honom, som de hava intet hört av, och huru skola de höra utan predikare? Tron är av predikan, men predikan genom Guds ord. (Rom. 10:14,17). Att det är evangelii predikan, varmedelst tron verkas i åhörarnas hjärtan, visar Paulus, då han i v. 15 säger: Huru skola de predika utan de varda sända att frid förkunna? Och i Joh. 4:50 heter det: Och mannen trodde orden. 

Här får man igen 3) trons föremål, nämligen medlaren Jesus Kristus, som stiftat frid emellan Gud och det i Adam avfallna människosläktet, som förvärvat oss den salighet, som Gud oss i tillkommande tid skulle bevisa genom sin mildhet över oss i Kristus Jesus (Ef. 2:7). denna frid bebådas genom evangelium både dem, som nära, och dem, som fjärran äro (Ef. 2:17, Apg. 10:36). Jag skall skapa utvidgade läppar, säger Herren, de som predika skola: frid, frid, både dem som fjärran och dem som vid handen äro (Jes. 57:19), varför ock själva predikan och budskapet kallas fridens evangelium (Ef. 6:15). Denna fridsbebådelse vill säga en allmän syndaförlåtelses förkunnelse genom Jesus (Apg. 13:36), vilken grundar sig därpå, att Herren har kastat allas våra synder på honom, såsom vår borgen (Jes. 53:6), på det vi skulle frid hava (Jes. 53:4,5,10), och att när han sedan tog denne vår löftesman utur ångest och dom (Jes. 53:8, Apg. 8:33), så rättfärdigade han honom i allas vår stad och ställe (1 Tim. 3:16, Rom. 5:18-19), och uppväckte honom ifrån de döda samt gav honom herrlighet, på det vi skulle hava tro och hopp till Gud (1 Petr. 1:21). I anseende till denna skedda försoning förebrår Gud icke människorna deras synder, utan beder dem, att å deras sida bliva med Gud försonta (2 Kor. 5:19-20). Detta är det man bör tro; detta är trons föremål; och "den detta tror, / han trygger bor / och varder salig" (G:la psalmboken 238:8).

Vad 4) trons innehavare vidkommer, så är det en i sig själv fattig syndig människa, som icke äger något företräde och icke någon förmånsrättighet till något gott hos Gud framför andra, för det att hon tror; ty hennes enda förtjänst och vad hon har att bygga på, är endast det, att Kristus med sin görande och lidande lydnad fullbordat lagen, vilket icke allenast är skett i hennes utan ock i alla människors ställe (1 Joh. 2:2, Kol. 1:20). Skillnaden emellan en troende och en otrogen själ består förnämligast däruti, att den förra vandrar i ljuset, vet och tror, att Kristus är visserligen världens Frälsare (Joh. 4:42, 1 Joh. 4:14), att han av Guds nåd smakat döden för alla (Hebr. 2:9) och alltså för henne i synnerhet (Gal. 2:20), Men den senare vandrar ännu i mörkret, ser icke Herrens härlighet och vår Guds salighet (Jes. 26:10, 52:10). Den förra ser sin rättfärdiggörelse i Jesus (Jes. 53), prisar Herrens ord, som förkunnar henne en sådan salighet (Apg. 13:47-48), och har genom tron ett rengjort hjärta och samvete ifrån de döda gärningar (Apg. 15:9, Hebr. 9:14). Ja, henne tjäna alla ting till det bästa (Rom. 8:8). Men den senare behåller sitt fördömande samvete (Joh. 3:18), vilket uttyder allting till det värsta (Vish. 17:10,13), så att han i sin otro förvänder för sig de herrligaste nådemedlen, döpelsen, evangelium, nattvarden o.s.v. till idel lag och fördömande medel, emedan han i sitt samvete håller sig ovärdig till evinnerligt liv (Apg. 13:46).

5) Trons verkan och påföljd, som vi även med några ord vilja omtala, är kärleken till Gud och till alla människor (Gal. 5:6), eller en sann helgelse, som utan avseende på egna gärningars förtjänst av blotta nåd och endast för Kristi skull förväntar det eviga livet (Rom. 6:22-23). Kärleken gör allting oförskyllt. Varest brist är på kärlek, där är förut brist på tro och hopp, emedan en oskrymtad kärlek är trons och hoppets rätta följd och verkan (Kol. 1:4-6, 1 Petr. 1:21-22). När tron, hoppet och kärleken, de tre yppersta gåvor som utgöra en sann kristendom (1 Kor. 13:13, 1 Tess. 1:3), blomstra i en församling, då är densamma byggd på hälleberget, och helvetets portar varda henne icke övermäktiga (Matt. 16:18). Ty ett trefalt rep går icke lätteligen sönder (Pred. 4:12). Tron och hoppet äro ett gott träd som icke kan bära ond frukt; men det måste vara en fullkomlig tro (Hebr. 10:22), ett fullkomligt och levande hopp (1 Petr. 1:3,13). Tron renar hjärtat (Apg. 15:9), borttager egen berömmelse (Rom. 3:27), upprättar laglydnaden (Rom. 3:31), giver den helige Ande (Gal. 3:2, Joh. 5:4), lider icke personers anseende (Jak. 2:1), men hoppet väntar det tillkommande goda med tålamod (1 Tess. 1:3, Rom. 8:25), beveker människan att fara fort i helgelsen (1 Joh. 3:2-3, 2 Kor. 7:1), borttager människofruktan (Psalt. 56:4-5, 112:7-8), är rik på goda gärningar (1 Tim. 6:17-19), giver styrka (Jes. 30:15), och frimodighet (2 Kor. 3:12), att försaka det jordiska och fara efter det himmelska (Jes. 40:31, Fil. 3:13-14, 20), varav är lätt att sluta, att ju rättare man är i tron, och ju fastare i hoppet, desto mer brinnande och bättre rotad är man i kärleken; och tvärtom: att såsom man tror och hoppas, så lever man ock; den som lever illa, han tror och hoppas illa, och tvärtom. De som tron bevara äro ett rättfärdigt folk (Jes. 26:2). För hoppets skull lägger man sig vinn om att alltid hava ett obesmittat samvete inför Gud och inför människor (Apg. 24:15-16).

Att bliva i godheten och stå i nåden är alltså icke annat, än att genom kunskapen på allt gott, som hi hava i Kristus Jesus, låta tron och hoppet vara i sig kraftig och levande (Filem. v. 6), att genom tro och hopp till Gud göra sina själar kyska i sanningens lydnad genom Anden till oskrymtad broderlig kärlek (1 Peter. 1:21-22), att, av tron rättfärdiggjord, hava frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus och berömma sig av hoppet, som vi hava till den herrlighet, som Gud giva skall (Rom. 5:12), att vara uppfyllda med all fröjd och frid i tron och genom den Helige Andes kraft hava ett fullkomligt hopp (Rom. 15:13), som gör att man är glad och salig (Rom. 8:24, 12:12), att i Anden genom tron  vänta den rättfärdighet, som man hoppas skall, och låta samma tro vara verkande genom kärleken (Gal. 5:5-6), att vara verkande i tron, arbetande i kärleken och tålig i hoppet (1 Tess. 5:3), att vara iklädd trons och kärlekens kräveta och hava salighetens hopp för en hjälp (1 Tess. 5:8), att uppbygga sig på sin allraheligaste tro genom den Helige Ande samt behålla sig i Guds kärlek och vänta efter vår Herres Jesu Kristi barmhärtighet till evigt liv (Jud. v. 20-21), att genom trons och sanningens kunskap, i hoppet till evinnerligt liv, låta föra sig till gudaktighet (Tit. 1:1-2), att växa till i alla stycken i honom som är huvudet, Kristus (Ef. 4:5), särskilt i tro, hopp och kärlek (1 Kor. 13:13), på det man må veta vad oss av Gud givet är (1 Kor. 2:12), att känna Kristi kärlek, den all kunskap övergår, på det man må varda uppfylld med allehanda Guds fullhet (Ef. 3:10), att äga en evig tröst och ett gott hopp genom nåden och låta Gud hugsvala sitt hjärta, och styrka sig uti all lärdom och goda gärningar (2 Tess. 2:16-17), att intill änden fast behålla icke allenast tron och trons förtröstning, utan ock hoppet och hoppets berömmelse (Hebr. 3:6,14; 6:11) och i tron och hoppet vandra värdeligen för Gud, som haver kallat oss till sitt rike och herrlighet (1 Tess. 2:12), Fil. 3:14, 20-21), att försaka all ogudaktighet och världslig lusta och leva tukteligen, rättfärdeligen och gudeligen i denna världen och vänta det saliga hoppet, den stora Guds och vår Frälsares Jesu Kristi herrliga uppenbarelse (Tit. 2:12-13), att alltid vara redobogen till att svara var och en som begär skäl till det hopp som i oss är (1 Petr. 3:15), och hålla hoppets bekännelse ovikligen (Hebr. 10:23), varmed man giver tillkänna det man föraktar alla världsliga fördelar och endast traktar efter det riket, som icke kan bäva (Hebr. 12:28, Jak. 2:5). Efter då en sådan fullkomlig tro, ett så fast hopp och en brinnande kärlek fordras av alla dem, som vilja få det utlovade arvet (Hebr. 6:12) och den lön, som förehålles ovanefter av Guds kallelse i Kristus Jesus (Fil. 3:14), så är visserligen nödigt, att vi dagligen bedja med församlingen: "På denna dina stora nåd vill jag mitt hopp då fästa; lär mig att vandra i ditt råd, vänd allting till det bästa. / Min svaga tro giv större kraft, / giv kärlek mer, än jag har haft, / till Gud och till min nästa." (G:la psalmboken nr 388:11).

Till uppmuntring härutinnan vilja vi nu till slut med några ord omtala

2) Guds godhet på dem, som bliva i godheten,

och det i så måtto, att vi 1) beskåda, huru Guds godhet bevisar sig emot dem först här i tiden och 2) sedan, huru den utbreder sig över dem efter tiden.

Men när vi nu

1) tala om den godhet som vederfares hans trogna här i tiden, och då husbonden i evangelium frågar: ser du fördenskull illa ut, att jag så god är? så menas icke den allmänna nåd och godhet, som Herren i naturens rike bevisar alla sina skapade varelser i allmänhet och människor i synnerhet, även de ogudaktigaste, vilken godhet har för ändamål att locka dem att taga del i de himmelska gåvor och nådeskatter. Denna godhetens missbrukare bestraffar aposteln Paulus eftertryckligen, då han säger: Föraktar du Guds godhets, tålsamhets och långmodighets rikedomar, icke förstående, att Guds mildhet lockar dig till bättring? (Rom. 2:4), varav man ser orsaken, varför de ogudaktigaste vanligen allramest bliva med lekamliga välgärningar överhopade (Joh. 24:7, 15), nämligen att de därigenom måtte dragas till den gode Gudens närmare kännedom (Apg. 14:17) och ifall det slår fel, att de icke på yttersta dagen må i någon måtto kunna skjuta skulden på Gud därför att de bliva förtappade (Rom. 1:19-20).

Men vi tala nu egentligen om den nåd och godhet, vilken Gud i andlig måtto bevisar dem, som anamma nåden i Kristus, däruti tillväxa och till änden förbliva. Den första godheten han dem i tiden bevisar, är den, att han i dopet sätter dem i sin vingård och upptager dem till sina barn och arvingar (Gal. 3:26-27), Rom. 8:17), och om de genom eget eller, som merendels sker, andras förvållande falla av och bliva odugliga grenar i det sanna vinträdet, så bevisar han dem sedan den stora välgärningen, att han på nytt gör dem bekväma till att varda delaktiga i de heligas arvedel i ljuset (Kol. 1:12), och till sin Sons Jesu Kristi delaktighet (1 Kor. 1:9). Följa de denna hans nåds kallelse, så upplyser han dem deras förstånds ögon, så att de kunna förstå, vad hopp han haver kallat dem uti, och hur rik hans arvs herrlighet är uti helgonen (Ef. 1:18). Fatta de därigenom det fasta beslut, att de vilja träda tillbaka in i Jesu gemenskap, såväl här i lidandet, som där i herrligheten (Rom. 8:17, 2 Tim. 2:11-12), så uttager han dem verkligen genom nya födelsen ifrån mörkrets väldighet och försätter dem uti sin älsklige Sons rike, i vilken de hava förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse (Kol. 1:13-14). Nu bliva de rätta deltagare uti de trognas arvedel (Apg. 26:18, 20, 32). Och om de troget använda denna oskattbara nåd samt söka att däruti vara rotade och grundade (Kol. 1:23), så varda de ock beseglade med löftets Helige Ande, vilken är deras arvs pant till förlossningens dag (Ef. 1:13-14, 4:30). Densamme Anden leder dem i all sanning (Joh. 16:13), driver dem till allehanda goda gärningar, samt vittnar med deras anda, att de äro Guds barn och arvingar, ja, Kristi medarvingar, till vilken herrlighet de komma, om de annars lida med Kristus (Rom. 8:14-17). De som således en liten tid lida med Kristus, dem styrker, stödjer och stadfäster han (1 Petr. 5:10), så att deras bedrövelse, den dock timlig och lätt är, föder i dem en evig och över all måtta viktig herrlighet (2 Kor. 4:17). Ja, han gör dem skickliga uti allt gott verk till att göra sin vilja, och skaffar uti dem vad honom täckeligt är genom Jesus Kristus (Hebr. 13:21). Han helgar dem överallt (1 Tess. 5:13), förvarar dem utan synd (Jud. v. 24) och omsider frälsar dem till sitt himmelska rike (2 Tim. 4:18), där han skall uppfylla all deras nödtorft efter sina rikedomar i herrligheten genom Jesus Kristus (Fil. 4:19). Se här Guds godhet!

"Min lit därföre till Jesus Krist / jag sätter / med tröst i trone förhoppandes visst / med rätta / att detta elände / skall få en god ände, / Gud skall min sorg till glädje omvända / rätt snarlig." (G:la psalmboken 411.6).

Vi vilja nu korteligen

2) tillse huru gudaktigheten icke allenast har löfte om detta utan ock om det tillkommande livet. 

Taga de trogna här del i Jesu Kristi tålamod, glädjas de att lida med Kristus, så få de ock en gång bliva delaktiga i hans rike och herrlighet, så skola de ock fröjdas och glädjas uti hans herrlighets uppenbarelse (Upp. 1:9, 1 Petr. 4:13). Herren förer sina heliga underligen (Psalt. 4:4) och leder dem efter sitt obegripliga råd, men han upptager dem på ändalykten med ära (Psalt. 73:24). "Det sättet håller Jesus Krist, / det bästa vin spar han till sist, / honom ske pris och ära!" (G:la psalmboken 201:8). De som här en liten tid lidit bedrövelse i mångahanda försökelse, var så behöves; de som trott på Jesus, den de dock icke sett, de skola en gång fröjda sig med osäglig och herrlig glädje och få deras tros ändalykt, nämligen själarnas salighet (1 Petr. 1:6,9), de skola få salighet i Kristus Jesus med evig herrlighet (2 Tim. 2:10). Herren lönar ofta dem, som arbetat en timme i hans vingård, med en oförgänglig krona; må han icke göra i sin ting, vad han vill? Han är Herren, han rår göra såsom honom gott tyckes (1 Sam. 3:18), sin herrliga nåd till lov (Ef. 1:5-6). Är icke det en stor nådelön, att de som i Herren dö, äro ifrån den stunden saliga, såväl därutinnan, att de få vila sig ifrån sitt arbete, som ock i den måtto, att deras gärningar följa dem efter (Upp. 14:13), att deras arbete i Herren icke är fåfängt, utan där är en tänkeskrift för honom skriven för dem, som frukta honom och tänka på hans namn (Mal. 3:16). Han är icke orättvis, så att han förgäter deras arbete i kärleken (Hebr. 6:10), utan han skall löna sina tjänare och dem som frukta hans namn, både små och stora (Upp. 11:18). Ja, han skall icke ens låta en bägare kallt vatten, som någon i en lärjunges namn givit, bliva olönt (Matt. 10:42). Kan väl en rik husbondes tjänare sägas bliva olönt, när han till slut får taga del i sin herres fördelaktiga villkor och omständigheter? Fader, jag vill, säger Jesus, att där jag är, där skola ock de vara med mig, som du mig givit haver (Joh. 17:22,24). Den mig tjänar, han följe mig, och var jag är, där skall ock min tjänare vara; vilken mig tjänar, honom skall min Fader ära (Joh. 12:26). Se här Guds godhet!

Låtom oss ännu nogare tillse, huru Gud uppfyller allt godhetens uppsåt på dem, som han fått göra värdiga till denna kallelse (2 Tess. 1:11). När Guds rike är förhanden (Luk. 21:31), som Jesus har beställt åt sina vänner (Luk. 22:29), skall han komma till att förklaras i sina helgon och underlig vara i alla dem som tro (2 Tess. 1:10), då han nämligen andra gången låter sig se, dem som Herren vänta till salighet (Hebr. 9:28), och det i sin Faders herrlighet med de heliga änglar (Mark. 8:38), vilka han skall utsända med hög basunröst allt ifrån de fyra väder, ifrån den ena himmelens ända till den andra, församla hans utvalda (Matt. 24:31), nämligen hans heliga, som förbundet mer akta än offer (Psalt. 50:5), till den stora Gudens nattvard (Upp. 19:17), och Lammets bröllop (Upp. 19:7-9), sedan de döda genom överängelns röst och Guds basun fått liv och stått upp (1 Kor. 15:22, 1 Tess. 4:16), vilkas dödliga lekamen han då skall göra levande för sin Andes skull, som uti dem bor (Rom. 8:11), samt förklara honom och göra honom lik med sin förklarade lekamen (Fil. 3:21), då skall han ställa dem för sitt herrlighets ansikte ostraffliga med fröjd (Jud. v. 24), och låta dem sitta med sig på sin stol (Upp. 3:21), där de skola döma världen (1 Kor. 6:2). Nu krönas de som redligen kämpat (2 Tim. 2:5. Nu skall den rättfärdige Domaren giva dem rättfärdighetens krona (2 Tim. 4:8), herrlighetens ovanskliga krona (1 Petr. 5:4), livets krona, som han lovat dem som honom älska (Jak. 1:12). Då skola de andligen fattiga taga det riket i besittning som han haver lovat dem som älska honom (Jak. 2:5, Matt. 25:34). De efter Guds sinne bedrövade, som med tårar sått, skola då med glädje uppskära (Psalt. 126:5), evinnerligt liv, och det utan återvändo (Psalt. 6:8-9), de saktmodiga, som anammat ordet med saktmodighet (Jak. 1:21), behållit det uti ett ganska gott hjärta och burit frukt i tålamod (Luk. 8:15), skola då besitta jorden evinnerligen (Psalt. 37, Matt. 5:6). De, som hungrat och törstat efter rättfärdigheten, skola då äta och mätta varda, dricka och druckna bliva av Guds huses rika håvor (Psalt. 22:27, 36:9). De barmhärtiga vederfares då barmhärtighet på den dagen (2 Tim. 1:18), likasom dom utan barmhärtighet övergår dem, som barmhärtigheten icke gjort hava (Jak. 2:13). De renhjärtade, som låtit Jesu blod rena sina samveten ifrån de döda gärningar, att tjäna levande Gud i helighet och rättfärdighet i alla sina livsdagar (Hebr. 9:14, Luk. 1:74-75), skola då se Gud, gå på Herrens berg och stå i Herrens helga rum (Psalt. 24:3-4). De fridsamma, som i Kristi ställe bedit människor låta försona sig med Gud (2 Kor. 5:20), och stiftat inbördes frid människor emellan, skola då, såsom Guds välartade barn, skåda Gud och se honom, såsom han är (1 Joh. 3:1-2). Ja, de som många undervist hava till rättfärdighet, skola då lysa såsom stjärnor i evighet (Dan. 12:3).  Då skola de rättfärdiga, som lidit förföljelse för rättvisans skull (Matt. 5:10), skina såsom solen i deras Faders rike (Matt. 13:43). De, som drivna av Kristi Ande hava här på jorden med profeterna betygat icke allenast det lidande, som är i Kristus, utan ock den herrlighet som därefter skall följa (1 Petr. 1:11), och för Kristi namn och dess vittnesbörds ords skull blivit försmädade (1 Petr. 4:14), förföljda, förkättrade och beljugna, få då stor lön i himmelen (Matt. 5:11-12), ty de som här i världen hava tagit profeterna, vilka talat i Herrens namn, för efterdömelse uti bedrövelse och tålamod (Jak. 5:10), få ock nu bliva delaktiga av profeternas lön och sällskap i Guds rike (Luk. 13:28, Upp. 11:18). Då får man tydligen se, vad för en åtskillnad det är emellan den, som tjänar Gud, och den icke tjänar honom, ty Herren Sebaot säger: de skola vara min egendom på den dagen, och jag vill skona dem, likasom man skonar sin egen son, den honom tjänar (Mal. 3:17-18), då nämligen denna världens riken äro vordna vår Herres och hans Krists, och han tagit sin stora kraft och regerar; då de dödas tid är kommen, att de skola dömas, och Gud skall löna sina tjänare profeterna och helgonen och em, som frukta hans namn, små och stora, och fördärva dem, som jorden fördärvat hava (Upp. 11:15-18). De, som efter Herren fråga, skola då prisa honom, och deras hjärta skall leva evinnerligen (Psalt. 22:27). De, som förbida Herren, skola få se Herrens goda uti de levandes land (Psalt. 27:13-14). De rättfärdiga skola leva evinnerligen, och Herren är deras lön; de få ett herrligt rike och en skön krona av Herrens hand (Vishetens bok 5:16-17). Då skola de fromma glädja sig och all ondska skall munnen tillstoppad varda (Psalt. 107:42). De som i nödens tid av hjärtat åkallat Herren, bliva då med ens tagna därut och komma ur nöden till ära, samt varda mättade med långt liv och åtnjuta Guds salighet (Psalt. 91:15-16). Herrens förlösta komma då igen till Sion med glädje; evig fröjd skall vara över deras huvud; lust och glädje skola de få, värk och suckan måste bortgå (Jes. 35:10). Med ett ord: där blir glädje tillfyllest och lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen (Psalt. 16:11). Se nu här Guds godhet på dem, som intill änden förbliva i godheten!

Den där i frestelsens och försökelsens stund vinner, är trofast intill döden och behåller Guds bud och verk intill änden, han skall allt detta få äga (Upp. 2:9-11,26, 21:7, 22:14). Därföre, mine käraste, varen fasta, ovikliga och rika uti Herrens verk alltid, efter det I veten, att edert arbete icke är fåfängt i Herren. (1 Kor. 15:58).


AVSLUTNING

Således hava vi nu i största enfaldighet genomgått vår föresatta betraktelse över Guds godhet och stränghet och därvid anmärkt 1) Guds stränghet på dem, som väl hava anammat godheten, däruti någon tid förblivit, men missbrukat densamma och alltså fallit därutur; 2) Guds godhet på dem, som i den vidtagna godheten ständigt förbliva, i det han de så i detta, som i det tillkommande livet av nåd rikligen benådar.

Låtom oss nu härutav 1) lära att anse nåden såsom nåd, och det beständigt. Nåden är en oförskylld godhet, en benägenhet emot ovärdiga syndare. Allt vad Gud gjort och ännu gör till befordran av vår lycksalighet, är ideliga nådevälgärningar. Av nåd har han i Adam skapat oss efter sitt beläte, av nåd har han, sedan vi fallit ur den medskapade herrligheten, låtit i Kristus göra oss skickliga till den förlorade salighetens återfående; av nåd gör han oss ock bekväma att taga del i samma förvärvade salighetsskatter. I Kristus ligger all vår värdighet; men utom Kristus, i och för oss själva betraktade, veta vi oss vara värda helvetet och den eviga fördömelsen.

Här gäller alltså, att å ena sidan beständigt tro på Kristus eller i honom hämta all vår värdighet, och å andra sidan anse oss själva, även under våra bästa gärningar, icke allenast för onyttiga tjänare, som intet gott förtjäna, utan ock för brottsliga tjänare, som även under största välmening genom fel och misstag förtjäna döden och den tillkommande vreden. Så ovärdig man anser sig i det första trons och rättfärdiggörelsens ögonblick, så, och icke en hårsmån värdigare, måste man under hela nådens och helgelsens stånd i sina egna ögon förbliva. Det första steget in i nådens delaktighet utmärker allrabäst, huru både nöjd och böjd en själ är och bör vara, huru salig i hänseende till Jesus, men fattig och ovärdig i anseende till sig själv hon både är och bör vara. Man medgiver gärna, att benådade själar hava många herrliga trons frukter; så bör det åtminstone vara, ty de äro såsom ett blomster i Saron och en lilja i dalen (Höga Visan 2:1). De äro fruktbärande kvistar, fulla med druvor, men dessa frukter äro ingalunda deras egna, utan, som de i Skriften kallas, Andens frukter (Gal. 5:22-23), ty de äro framdrivna icke genom egna krafter, utan genom den Helige Andes medverkande nåd; kvisten bär ju icke roten, utan roten Jesus bär kvisten; huru kan man då berömma sig? (Rom. 11). Vad haver du, det du icke undfått haver? Haver du det undfått, vi berömmer du dig då, likasom du det icke undfått hade? (1 Kor. 4:7). Kort sagt: en kristen har ingen dagspenning att påstå för sin bättring, tro och helgelses skull eller för något som av, genom och uti honom uträttas, utan endast i Jesus och efter givarens fria behag och godtycke.

Låtom oss 1) taga ett märkvärdigt tros och helgelses exempel för oss, nämligen aposteln Paulus och se, huru han skickat sig i detta angelägna kristendomsstycke. Han var en telning av den dyra Guds vännen Abrahams släkt, Rom. 11:1, en hebré av de hebréer, på åttonde dagen omskuren efter lagen, en farise och en farises son (Fil. 3:5, Apg. 23:6). Det är en sträng religionsman, ty han hade tjänat Gud uti ett rent samvete ifrån sin barndom (2 Tim. 1:3), och blivit granneligen förd uti den judiska religionen, havande nit om Gud (Apg. 22:13), utöver många sina jämlikar (Gal 1:14), och efter den rättfärdighet som är av lagen varit ostrafflig (Fil. 3:6). Han var av sin moders liv askild och genom Guds nåd kallad till apostel (Gal. 1:15-16). Sedermera blev honom anförtrott att predika Jesu evangelium och att bära Jesu namn inför hedningar och för konungar och för Israels barn (Apg. 9:15, 26:16-18. Denna himmelska kallelse var han icke ohörig, utan begav sig frivilligt in i de allrabittraste öden, vilka förestå den stridande församlingen i allmänhet, men en församlings lärare och den evangeliska sanningens förfäktare i synnerhet (2 Tim. 2:9-10). Ibland alla apostlar arbetade och uträttade han allramest (1 Kor. 15:10). Liv, blod, värld och välfärd, ja, allt hade han ospart för Jesu skull (Apg. 20:22-24). Vilken har väl både förr och efter sin omvändelse gått längre, och vilken kan väl gå längre? Men vad säger aposteln om sig själv? Jo, när han betraktade sitt nit och sin renhet, sin utvärtes och förmenta ostrafflighet efter lagen, som han hade under judaskapet, utlåter han sig så: Det mig en vinning var, det haver jag räknat för skada emot den översvinneliga min Herres Jesu Kristi kunskap, för vilkens skull jag haver räknat allt för skada och håller det för träck, på det jag må vinna Kristus m.m. (Fil. 3:7-8). Vad säger han åter om det arbete, den helgelse och det lidande, som han förrättat och genomgått, sedan han var kommen till tron eller lärt sätta rätt värde på Jesu myckna arbete, fullbordade helgelse och utståndna lidande för oss och i vårt ställe? Jo, när han hade fullbordat loppet och till slut hållit tron samt stod nu tillreds att genom martyrdöden skiljas ur tiden och skrev sitt sista brev till sin käre lärjunge Timoteus, så säger han om alltsammans: Gud haver frälsat oss och kallat med en helig kallelse, icke efter våra gärningar, utan efter sitt uppsåt och nåd, den oss given är i Kristus Jesus för evig tid. (2 Tim. 1:9). I sitt förra brev till samme Timoteus beskriver han sin rätta gestalt och yttrar sin rena tanke både om nåden i Jesus och om sig själv, då han säger: Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, ibland vilka jag är den förnämlgiaste; men ig är vederfaren barmhärtighet, på det Jesus Kristus skulle på mig förnämligen bevisa all långmodighet dem till efterdöme, som på Honom tro skulle till evinnerligt liv. (1 Tim. 1:15-16).

Saken behöver annars icke vidlyftigt bevisas; det är ju för alla bekant, att vi allesammans äro syndare, och att allesamman, som tro, varda rättfärdiga utan förskyllan, av Guds nåd genom den förlossning, som i Kristus Jesus är skedd. (Rom. 3:23-24). Blott av nåd och endast för Jesu skull måste såväl Abraham bliva salig som David, såväl Moses som Manasse, såväl Elias som publikanen, såväl Paulus som fångvaktaren i Filippi, såväl Jesu moder Maria som Maria Magdalena; alla varda rättfärdiga och saliga av nåd, alla såsom syndare, alla utan förskyllan, icke för deras tro, omvändelse och helgelses skull, utan genom tron på Jesus, under omvändelsen till Jesus och under förblivande i daglig helgelse hos Jesus.

Man har alltså under sin största grad av helgelse största anledning att med församlingen sjunga:

Fast mycket mig här felar,
min gärning mig ej helar,
därmed jag frälsas kan.
Barmhärtighet och livet
av Guds nåd bliver givet;
det av förtjänst får ingen man.
(G:la psalmboken 391:6)

Fast mina fel de äro ganska store
och syndens tal som sand i havet vore,
så tog din Son dem alla uppå sig,
och hans förtjänst tillägnar jag nu mig.
(G:la psalmboken 409:16).

Låtom oss 2) anse det för en förträfflig förmån och stor lycksalighet, att vi få begiva oss in i Jesu vingård. Är det så, att vi av naturen äro lönsjuka, så att ingen övergiver världens förgängliga lustar, som icke har hopp om att få något bättre; är det lika otvivelaktigt, att Gud givit de dyra och allrastörsta löften, om vi fly världens förgängliga lustar (2 Petr. 1:4); är det tillika onekligt, att Herrens vingårdsarbetare, det är, rätta kristna, äro här i tiden i anseende till förnekelse av världens fördelar och deras oundvikliga lidande de uslaste ibland alla människor, om de icke hava hopp om någon stor och förträfflig ersättning eller belöning efter detta livet (1 Kor. 15:19), varför skulle man då icke göra våld på himmelen och rädas för helvetet? De äro alltså usla Guds medhjälpare, vilka, när de å Guds vägnar skola lega arbetare i hans vingård, väl beprisa husbondens godhet, att han vill antaga de på torget i fattigdom och elände stående personer, men därjämte antingen påstå, att man bör tjäna honom utan lön eller ock förtiga, det han vill löna sina tjänare, helgonen, och alla dem, som frukta honom, både små och stora (Upp. 11:18), och att han vedergäller rättfärdigheten med en fridsam frukt (Hebr. 12:11), liksom vore Gud så orättvis, att han förgäter de trognas välmenta gärningar och kärleksverk (Hebr. 6:10), och antingen vore så ogin, att han icke ville, eller så fattig, att han icke förmådde löna dem, som söka honom och träda i hans tjänst. Sådana hava ingalunda Pauli religion, vilken höll före, att ingen söker Gud, som icke tror, att han lönar dem, som söka honom (Hebr. 11:6), utan med sitt uppförande förklara de sig vara av de saduceers parti, vilka icke hade det hoppet, att ett heligt leverne skall varda lönt, och aktade icke den ära, som ostraffliga själar skola få (Vish. 2:22), utan sade: Ho är den Allsmäktige, att vi skola tjäna honom, eller vad kan det båta oss, att vi löpa emot honom? Det är förgäves att man tjänar Gud, och vad båtar det, att vi hålla hans bud och föra ett strängt leverne för Herren Sebaot? (Joh. 21:5).

Att man är pliktig till att tjäna Gud utan avseende på belöning; att man ock bör komma till det tillstånd, däruti man endast av kärlek drives till lydnad och hörsamhet emot honom, det är en ovedersäglig sanning; men om människan vore så sinnad före sin omvändelse, vore omvändelsen onödig; kunde hon ock omvändas till Gud utan att vänta något gott av honom, vore ingen tillräcklig att kalla och bereda syndare till omvändelse, och evangelium, som förkunnar gott (Rom. 10:15) och lovar stor lön (Hebr. 10:35, Matt. 5:12, samt därmedelst föder dem på nytt till ett levande hopp (Kol. 1:23, 1 Petr. 1:3), behövde det icke då predikas i världen. Löftet om tillkommande fördelar och hoppet, som stödjer sig därpå, är just det, som skall förmå människor att rena sig av all andens och köttets besmittelse och fullborda helgelsen i Guds räddhåga (2 Kor. 7:1; 1 Joh. 3:3). Genom evangelium blir man kallad (2 Tess. 2:14). Den himmelska kallelsen förehåller lön och föresätter ett mål, varefter man måste jaga (Fil. 3:14). Men evangelium kan icke kallas det goda Guds ord, om det icke meddelade smaken av det tillkommande goda, vilken kallas den tillkommande världens kraft (Hebr. 6:5).

Detta se vi av alla trognas exempel så i gamla som nya testamentet. Varför nekade Moses sig vara Faraos dotterson och ville mycket hellre lida bedrövelse med Guds folk, än till en tid hava lust i synden, och höll Kristi försmädelse för större rikedom, än de håvor uti Egypten? Han såg efter lönen (Hebr. 11:24-26).  Varför for Abraham ifrån sin släkt och sitt fädernesland till ett främmande land, där han med Isak och Jakob måste vara en främling och bo i tabernakel? Han väntade efter en stad, som grund hade, vilkens byggmästare och skapare är Gud (Hebr. 11:8-10). Varför hava patriarkerna låtit sig nöja, bekännande sig vara gäster och främmande på jorden? De gåvo därmed tillkänna, att de sökte ett bättre fädernesland, nämligen det himmelska (Hebr. 11:13-16). Varför ville icke martyrerna anamma förlossning, då de blevo sönderslagna, stenade, sönderhuggna, genomstungna, dödade med svärd m.m.? På det de skulle få uppståndelsen, som bättre är (Hebr. 11:35-38, jfr Upp. 20:4-5). Varför ville David vara nedrig och ringa aktas, för det han i sällskap med gement folk lovade Gud? På det han med dem måtte till ära komma (2 Sam. 6:22). Varför lät Asaf leda sig efter Herrens råd uti daglig näpst och aga här i världen? Att han på ändalykten måtte med ära upptagen varda (Psalt. 73:12-14). Varför försakade den rike Matteus (Matt. 9:9) och den rike Sackeus (Luk. 19:8-9) deras ägodelar och rika inkomster? De väntade bättre skatter i himmelen (Matt. 19:21). Varför gav sig Paulus alltid i livsfara och således dog var dag? För att han måtte få del i de rättfärdigas uppståndelse (1 Kor. 15:30-32, Fil. 3:10-11). Varför vinnlade han sig att hava ett obesmittat samvete inför Gud och människor alltid? För den väntade de rättfärdigas uppståndelses skull. (Apg. 24:15-16, 26:6-7, jfr Tit. 2:12-13). Varför tog han på sig att med Kristus lida bedrövelse allt intill bojor, såsom en ogärningsman? På det han måtte få regera med Kristus (2 Tim. 2:9,12). Varför blev han allas tjänare och predikade evangelium fritt omkring? På det han måtte bliva delaktig av evangelii nådelön (1 Kor. 9:24-25, Hebr. 10:34-35). Varför led han så godvilligt evangelii bedrövelse och skämdes icke vid vår Herres vittnesbörd? Han var viss uppå, att Herren förmådde förvara hans ombetrodda gods intill den dagen (2 Tim. 1:8,12), nämligen rättfärdighetens krona (2 Tim. 4:8). Varför ledo de hebreer med fröjd sina ägodelars skövling? De visste, att de när sig själva hade bättre och blivande ägodelar i himmelen (Hebr. 10:34).

Det blir alltså därvid, att den som med allvar skall vända sig till Gud, försaka världen och leva rätt kristligen, han måste förut hava hört predikas utförligen och tydligen om beskaffenheten av den lön, som Gud lovat dem osm älska honom, och tro, att han lönar dem, som söka honom (Kol. 1:4-6, Fil 1:6), varav man ser, huru skadligt det är, att icke äga en salig insikt uti Kristi outgrundliga rikedomar (Ef. 3:8-9), att därmed öppna människornas ögon, på det de måtte kunna omvändas till Gud och få lott bland dem, som helgade äro genom tron till Jesus (Apg. 26:18).

Låtom oss 3) högt värdera kristendomens tre huvudstycken tron, hoppet och kärleken, varigenom man både står i nåden och icke faller någon tid därutur (2 Petr. 1:3,11). Tron och hoppet tillsammans äro modern; kärleken och den därav flytande helgelsen är fostret (Kol. 1:4,6; Gal. 5:5-6. Tron tager emot och tillägnar sig det givna goda (Gal. 2:20); hoppet väntar med tålamod och visshet på det utlovade (Hebr. 6:15,18-19), och kärleken är den, som tron och hoppet plägar prisa. Varest brist är på tro eller på hopp eller på båda tillika, där är brist på kärlek och helgelse; utan hopp är tron död och kraftlös, utan tro är hoppet sviktande, men utan bägge är kärleken och en sann helgelse omöjlig och yttrar sig blott uti ett självtaget sken och tvunget fariseiskt skrymteri. Tron gör hoppet till ett säkert och fast själens ankare (Hebr. 6:19, Rom. 5:5, Gal. 5:5), som driver kärleken till Gud och nästan till högre och högre grad, och så bliva tron, hoppet och kärleken dessa tre förnämsta sysslor i vingården; men störst ibland dem är kärleken (1 Kor. 13:12).

Låtom oss nu 4) i tålamod förbida den lön, som oss förehålles av Guds kallelse i Kristus Jesus. Den det lovat haver, han är ock mäktig att hålla ord, men han förbehåller sig tiden, när, och sättet, huru han i nåd vill belöna vår trogna tjänst. Oss åligger att fara efter rättfärdigheten, andaktigheten, tron, kärleken, tålamodet, saktmodigheten; att kämpa en god trons kamp och fatta evinnerligt liv, till vilket vi äro kallade (1 Tim. 6:11-12). Oss tillhör att öva oss i gudaktighet, emedan den är nyttig till allting och haver löfte om detta livet och det tillkommande (1 Tim. 4:7-8). Men hans sak är det, att bevara vårt ombetrodda gods intill Kristi dag (2 Tim. 1:12). Låtom oss fördenskull ödmjuka oss för Herren, så skall han upphöja oss i sin tid (1 Petr. 5:6, Jak. 4:10). Vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give oss visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap och upplyse våra förståndsögon, att vi förstå kunna, vad hopp han haver kallat oss uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen.

Låtom oss nu samla våra hjärtan och till slut samhälligt göra ett fotafall inför nådastolen och där bedja så gott vi kunna vår kärleksrike Gud och Fader om förbarmande:

Helige, Allvise, Barmhärtige, Nådige och Allsmäktige Herre Gud! Du har redan nogsamt ådagalagt, att du är oss en barmhärtighetens Fader och all hugsvalelses Gud, därmed, att du skänkt oss din ende Son och allt gott med honom. Vi anropa din barmhärtighet om visdomens och uppenbarelsens Ande, till att kunna tro, det du är vår rätte Fader, och vi dina i Kristus upptagna barn och arvingar. Gör våra hjärtan rätt barnsliga! Låt din godhet överskygga oss, och ditt ansikte lysa för oss, så varda vi hulpna. Församla oss i din vingård, i dina rättrognas gemenskap, där du varder ansedd för fader över allt, vad fader heter i himmelen och på jorden! Vi bekänna våra synder för dig: vi hava syndat mot himmelen och inför dig och äro icke värda att kallas dina barn; Fader vår, förlåt oss våra skulder.

Allramildaste Herre Jesu, vår och hela världens Frälsare! Fräls ditt folk och välsigna din arvedel! Bevara oss för fiendskap emot din försoning; gör densamma dyr och evigt gällande för våra hjärtan och kasta all vår egen förtjänst över ända! Bliv du allena vår rikedom, och låt allt vårt eget bliva idel fattigdom och ovärdighet! Du har trampat vinpressen allena; därför är du ock allena värdig att taga lov och ära och pris och kraft ifrån evighet och till evighet.

Prisvärdaste Gud och Helige Ande! Kom och förklara den stora gudaktighetens hemlighet för allas våra hjärtan! Ledsaga oss var minut allt närmare och närmare till Jesus, vår evige själavän! Trolova och förbind våra själar med honom och ropa immerfort i våra hjärtan: Abba, käre fader! Besegla vårt nådeval och bliv vår arvspant intill förlossningens dag.

Vår Herres Jesu Kristi Gud
och herrlighetens Fader,
låt var en själ ditt nådebud
i tid anamma glader.
Ledsaga oss från världens torg
inom din sälla vingårdsborg,
att där din godhet röna.

Lär oss din nåd, o Jesu, se
och blott på nåden yrka,
som usla, svaga syndare
mottaga liv och styrka
av livets träd, det du är själv,
som står vid nådens klara älv
till hedningarnas hälsa.

Behåll ditt trogna arbetsfolk
av idel nåd vid grunden!
Din helge Ande, nådens tolk,

erinre dem den stunden,
när du, som en husbonde from,
vill giva varjom nåd och dom,
som du har lovat. Amen!