torsdag 27 december 2018

Annandag Jul - Ett verkligt anammande av det fasta ordet att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare


(högmässopredikan hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759)

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.

Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. Vi talade om Jesus Kristus igår, ehuru tiden icke tillät oss att avhöra allt, vad man hade önskat. Vi tala nu om Jesus Kristus idag, ja, Han desslikes i evighet.

Dessa dyra ord stå vid slutet av aposteln Pauli brev till hebréerna, 13 kapitlet, i vilket aposteln hade så omständligen beskrivit gamla testamentets förebilder, som avmålade den försoning, som i tidens fullbordan skulle ske i Jesus, och varuti han jämväl förklarar för nya testamentets församling, att densamme i gamla förbundet avbildade Messias var tillika den enda och sanna grunden till nya testamentets salighet, vilket han nu utmärker med dessa orden: Jesus Kristus i går, d. ä. i gamla, och i dag, d.ä. i nya förbundet, och Han desslikes i evighet.

Att Jesus Kristus är hela världens salighet, därom komma vi såsom upplysta kristna överens. Vem kan neka en så allmänt känd och bekänd sanning och dagligen förklarad predikan? Men ho tror vår predikan? Vilken är den, som i själ och anda håller sålunda Jesus för sitt allt i alla, som har detta till sitt valspråk: Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.

En oomvänd människa kan leva många osaliga dagar och varken igår eller idag fråga efter den hennes själ kär haver. För en omvänd själ återigen, som lärt känna sitt hjärtas brist på allt gott, är Jesus med sin nåd och hjälp var timme och minut oumbärlig; detta är ock en ibland de dyra förmåner en benådad fattig syndig människa utbeder sig, nämligen att hennes hjärta må förbliva i ett så hungrande och blott på Jesu nåd vilande och beroende tillstånd, så att hon aldrig mer umbär Hans nåd och hjälp. Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.

Det vore icke heller gott att vara utom och utan denne sin allsmäktige regerare; varest skulle hon då finna beskydd och hugsvalelse emot den stridande församlingens öden, sådana, som omtalas i denna dagens heliga evangelium, när mörkrets makt börjar storma. Vi sade igår: Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Jesus Kristus kommit i världen att frälsa syndare. Idag lägga vi detta till, att det varit fast nu snart 6000 år, och så fast, att helvetets portar icke varit det övermäktiga, icke heller bliva, utan gäller den nådens utsaga och dom, som Guds Ande här utsätter: Jesus Kristus igår och idag, och Han desslikes i evighet. Han är den som var och som är och som komma skall. Han är A och O, Begynnelsen och Änden, den Förste och den Siste.

Hans dyra försoning har gällt ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8), och skall gälla evinnerligen (Hebr. 10:12). "O huru säll / är visst den själ, / som detta väl besinner, / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner."

Härom ärna vi närmare yttra oss i anledning av dagens heliga evangelium.

Herre, du store Gud, Helige Herre Gud, Helige starke Gud, Helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud, var ibland oss kraftig, bete oss din salighet, var oss barmhärtig! Fader vår...

EVANGELIUM, Matteus 23:34-39

Betraktelse:
Ett verkligt anammande av det fasta ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare.

1) Detta ordets fasthet;

2) Dess verkliga anammande.

I Herren står vår hjälp och tröst,
som himmel och jord haver skapat o.s.v.

Första delen: Det ordets fasthet, att Jesus Kristus är kommen i världen.

a) Gud vare lov, att denna sanning, detta ord är icke någon nyhet eller en efter alla lärdomsväder sviktande och i sig förändrande sats. Utan det är det goda Guds ord, som först av Gud själv blev predikat i Paradiset för den då nyss förlorade världen och sedermera av de heliga Guds människor, som i anledning därav blevo de rättfärdighetens arvingar, som av tron äro (Hebr. 11), rikeligen blev förkunnat.

b) Det har väl först ifrån den rättfärdige Abels intill Zacharie Barachie sons blod, den judarna dräpte mellan templet och altaret, varit hårdeligen anfäktat, samt sedermera från nya testamentets början alltjämt varit ett ämne till krig, emot vilket satan fogat de gruvligaste anstalter, och varöver ingen kännare av evangelii hemlighet eller öde kan sig förundra, helst fiendskapen emellan kvinnans säd och ormens säd är i sig själv så naturlig och undviklig, vilket man även ser av Gal. 4:29, varest det står skrivet: Såsom den som då var född efter köttet (Ismael) förföljde honom, som var född efter Anden (det var Isak), vilka ord betyda något, ty dessa äro de tu testamenten, så går det ock nu.

c) Men det trofasta Guds hjärta, den allena helige och vise regeraren har icke allenast förrän jordens grund var lagd fastställt detta ord såsom en fast grundsten och ett orörligt hälleberg för sin församlings åbyggnad, utan har även under alla de bistra tidevarv, som inträffat ifrån den tiden då Guds och människors söner och döttrar bebodde jorden intill nu, så gudomligen försvarat det, och det ena vittnet om Jesus efter det andra har oaktat djävulens raseri under alla världens åldrar fått en öppen dörr, den ingen kunnat igenlåta (Upp. 3:8), så att den stridande församlingen nu med mycken frimodighet kan sjunga: "Jag vet att du din ord och loven aldrig ryggar, / det är min fasta borg, därpå jag säkert bygger. / Ja, om än himmelen och jorden går i grund, / förgås dock intet ord, som går utav din mun."

d) Detta välsignade ordets fasthet beskriver Guds Ande själv på många ställen i den Heliga Skrift, varav tiden icke tillåter oss att uppräkna många; men dock vilja vi nämna några, sedan vi likväl hava erinrat, att vad detta dyra ordets innehåll angår, så nämna vi idag allsintet därom, emedan vi förklarade den saken igår, och detta är allena den senare delen av den då föresatta betraktelsen.

e) Detta ordets fasthet står i Jes. 54:9-10 sålunda skrivet: Detta skall vara mig såsom Noaks flod, då jag svor, att Noaks flod icke mer skulle gå över jorden; alltså haver jag ock svurit, att jag icke skall vredgas över dig; ty bergen skola väl vika och högarna skola falla, men min nåd skall icke vika ifrån dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare, varuti trenne stora omständigheter förekomma att märka till bevis av detta ordets fasthet: 1) Först säger Herren att detta skall vara Honom såsom Noaks flod eller såsom när Han svor, att Han icke skulle fördärva världen mera på det sättet. Detta Herrens syndastraff var ännu i friskt minne uti den israelitiska kyrkans historia, och ehuru nu voro 1500 år förflutna sedan dess, så hade dock Herren hållit sitt löfte, så att jorden med vatten icke mer blev fördärvad; så ville då Herren säga, att detta ordets fasthet skulle vara likasom med samma heliga ed befästat, vilket Han ock nu i 2500 år ifrån profeten Jesajas tid gudomligen hållit. 2) Sedan säger Herren, vad detta ordet var, nämligen att Hans nåd skulle aldrig vika och Hans fridsförbund skulle icke förfalla. Detta var förbundet i Jesus till nåd och syndernas förlåtelse.  3) Och sist säger Herren, till att ännu fastare bekräfta denna oryggliga sanning: Säger Herren, din förbarmare. Han sätter sitt eviga gudomliga namn därunder.

f) Vad säger Herren mer hos profeten Jesaja 45:23: Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighetens ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen: att mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.  Här vidrör Herren samma eviga sannings ord och svär vid sig själv: det skall bliva därvid. Han svär vid sig själv, det är, säger Herren: så sant som jag lever. Orsaken är den, att icke något folk varit så förblindat, att de icke vetat att en Gud, en levande Gud är till, vid vilken för dem nog veterliga sanning Han även velat fästa denna: att i Jesus är rättfärdighet och starkhet, eller att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, att således så oemotsäglig och klar sanning den ena är för alla, så fast bör ock den andra vara.

g) Även så herrligt talar Herren i Jesaja 59:20-21: Dem i Sion skall komma en förlossare, och dem, som sig omvända från synderna i Jakob, säger Herren. Och jag gör detta förbund med dem, säger Herren: Min Ande, som när dig är, och mitt ord, det jag uti din mun satt haver, skola icke vika från din mun, icke heller ifrån din säds och barnabarns mun, säger Herren, ifrån nu och till evighet. Jämför Apg. 10:43, 1 Kor. 3:11, Ef. 2:20, med det i början anförda Hebr. 13.8: Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. Så hava vi ock ett fast ord, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare. Den därpå bygger, han bygger som en vis man på ett berg, och när flod och stormväder kommer, bliver det i frid, som han haver byggt; ty det är byggt på fast grund, varom vi nu ärna tala i vår betraktelses

Senare del: Om detta ordets verkliga anammande.

Text: Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem... och I viljen icke. Här bevisar Jesus judarnas hårdnackenhet emot sin i alla tider de förklarade nådesvilja: Huru ofta haver jag velat församla eder, men I haven icke velat.

1)
 Det är värt, att vi med några ord bese detta arma judafolkets motsträvighet emot Jesu nåd, och hur litet de anammade det fasta och anammansvärda ordet om Jesus till sin salighet, oaktat alla Guds nådesanstalter. Herren hade genom profeterna, som sagt är, i det gamla Förbundet gjort denna sanning nog och tillräckligen kunnig. Han hade genom Johannes Döparen låtit säga dem, att Guds Lamm, som stod mitt ibland dem, skulle borttaga världens synder.

Vid Jesu födelse vittnade herdarna. De tre visa män av Österlanden gåvo dem nog tydlig anledning. Deras egna skriftlärda förklarade, att Jesus skulle födas i Betlehem. Zakarie, Simons och Hanne lovsång i templet sade dem detsamma; men allt detta ville de icke höra.

Profeterna stenade de. Johannes halshöggo de, herdarna föraktade de, och de läto alla de andra säga, vad de behagade, och lade det icke på hjärtat.

Jesus lärde i templet, när han var 12 år gammal. Han låter sig uppfostras hos dem i 30 år; Han döpes under den Helige Andes uppenbarelse och Faderns omedelbara intygande om denne sin evigt enfödde Son. Av Hans många allsmäktighets verk, varmed Han botade de kranka, utdrev djävlar, spisade de hungriga, uppreste de döda, hade de bort sluta att Han var Jesus som ville hjälpa dem; men de ville icke.

Hans underliga uppfyllelse av profetiorna i sitt lidande, att Han band sin fåle vid den ädla vinkvisten, att Han såldes för 30 silverpenningar, att Hans kjortel var såsom en vintrampares m.m. hade ock bort lära dem; men de ville icke.

Hans oföränderliga fasthet, hans heliga läras överensstämmelse med Guds ord, hans oförvitliga vandel hade bort bevisa dem alltsammans; men de ville icke.

Hans tålighet att såsom ett lamm gå till döden, Hans förbön, Hans mildhet på korset, alltsammans verkade icke något hos dem. Solen miste sitt sken, hela världen var insvept i mörker, förlåten som skylde nådastolen brast mitt itu, hällebergen rämnade, de dödas lekamen gingo ut av grifterna och uppenbarades för många; allt detta hjälpte icke, allt detta kunde icke övertyga dem, att Jesus var kommen i världen till att frälsa syndare. Ack, huru olyckligt ett människosinne är, som en gång har uppsåtligen rest sig upp emot Jesu evangelium! Hören ännu mer: Jesus stiger i hela den ditsatta vaktens närvaro upp från de döda. Vakten intygar det. Lärjungarna vittnade, det han var uppstånden; men de ville icke.

Mer än 500 bröder sågo Honom på en tid, det hjälpte icke. Den Helige Ande göts förunderligen ned över lärjungarna i Jerusalem i allt folks åsyn, och de förkunnade på varjehanda tungomål, fast de voro olärda män, Guds dråpliga verk, de omvände syndare tusentals; men Israel ville icke.

Apostlarna hudflängdes och voro nöjda. Aposteln Paulus, som hade varit med därom, bekände Jesus, men det var lika när: de Romare belade Jerusalem, så som Jesus hade sagt; det blev inte sten på sten, vilket Jesus med tårar förkunnade dem; men de ville icke.

Jag tycker man behöver nu icke anföra något mer till att bevisa, huru långt i fördömelsen en olycklig förutfattad mening emot Jesus kan föra en syndare.

Jerusalem, Jerusalem! Stockholm, Stockholm!


2) Huru sker då ett verkligt anammande av det fasta ordet?

a) Såsom de hört av denna stora salighet genom evangelii kallelse, så må de besinna vilka de äro, nämligen i och av sig själva syndens tjänare och dödens barn. Detta vill Gud skall innerligen varda känt och med smärta erfaret, såsom David säger: Jag ryter för mitt hjärtas oros skull (Psalt. 38:1-11). Jag är allt full med syndasår, låt din hand hela mig o.s.v.  Herre, låt mig höra glädje och fröjd, att de ben som du har krossat må fröjda sig. (Psalt. 51). Förlåt mig, käre Herre, min synd och mitt överdåd o.s.v.

b) Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdighet i Jesus, ty de skola bliva mättade. Detta har Jesus själv lovat, och Hans löften äro ja och amen. Den Helige Ande är icke heller därifrån fjärran, som skänker en syndare nåd att tro, det Jesus frälst syndare, samt förvärvat dem syndernas förlåtelse och nåd. Därav fördristar sig en syndig människa till att trösteligen framgå till nådastolen att där få barmhärtighet. Hon njuter Jesu Kristi allmänna förlossning, förtjänst och salighet till godo av nåd; hon får Jesus i sitt hjärta, och "så har hon glädjen all". Hon ser icke på syndens fördömelse, ehuru dess gärningar äro onda; hon ser på Guds Lamm, som borttager alla världens synder, och räknar icke med Herren om salighet emot sina egna förtjänster, utan hon räknar på Jesu lydnad; och då hon ser, att Jesus har varit henne nådig och en lösepenning, innan hon trodde och innan hon bättrade sig, så anammar och omfattar hon Honom såsom sin egen; och det är hennes liv, och jämväl

c) hennes styrka emot värld, kött och satan, så att hon varder starkare och starkare i Honom, än dessa syndens och dödens krafter, och lever sålunda ett i Jesus Kristus förnyat liv till daglig förbättring, förnyelse och salighet, och således "har hon, som Gud behagar, / både jul och goda dagar."

I det har jag en hjärtans ro,
att min skatt är nu A och O,
Begynnelsen och Änden.

Amen.

lördag 22 december 2018

Juldagen - Det fasta och anammansvärda ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare


(Predikan vid Juldagshögmässan i Hedvig Eleonora 1759, källa Rutström: "Predikningar och satser", 3 uppl., Stockholm 1875).

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

"Detta är ett fast ord och i all måtto väl värt, att man det anammar, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare." (1 Tim. 1:15)

Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, är kommen till att frälsa det som var förtappat; Gud är gången till att förlossa sig ett folk. Ett barn är oss fött, en Son är oss given, vilkens herradöme är på hans axlar och på friden ingen ända. "I dag är eder född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad." Uppgången av höjden haver oss besökt, ett stort ljus skiner över dem, som bo i gräseliga mörko lande. Det eviga ljus går nu härin och giver världen ett nytt sken. Kan hugneligare tidningar föras eler höras? Och det därtill, att det ordet är fast och sannfärdigt och således framför allt anammansvärt.

En så stor salighet är kommen i och med Jesus. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus. Huru är det möjligt, att syndare, som det angår, icke skulle anamma honom, som är så anammansvärd, älska honom, som är så älskvärd, prisa och tillbedja honom, som är så pris- och tillbedjansvärd? Skulle icke denna vår salighet för oss vara välkommen, hugnelig, stor och fröjdefull?

Visst borde det så vara, att de kristna skulle hava en rättskaffens andlig fröjd under denna kristenhetens stora högtid, då de fira åminnelsen av Guds nådiga uppenbarelse i köttet, varigenom så outgrundliga nådesrikedomar tillfallit jordens inbyggare. Men om det så är, det blir en helt annan fråga. Nog är det möjligt, att man i det lekamliga vid denna tid fägnar sig uti ett fåfängt leverne efter fädernas sätt, men det är icke att rätteligen fira Jul. Icke heller är det möjligt att hava i den nyfödde världens Frälsare en rättskaffens fröjd och salighet, innan det anammansvärda ordet om hans ankomst i världen att frälsa syndare är invärtes tillbörligen anammat.

Stackare den, som icke firar Jul mer än fyra dagar om året; som icke vördar och kommer ihåg att tillbedja Jesus, och som icke längre än dessa bestämda högtidsdagar av hjärtat fröjdar sig i och över honom! Ingen kan göra helg och salighet uti en människas hjärta, utom den helige Ande, vars ämbete det är att i nådens ordning förhärliga Jesus för syndares hjärtan.

En sabbat är en helig förebild till den sabbat eller rolighet, som står Guds folk tillbaka; jag menar själva evighetens helg. Ingen träder in i den eviga, som icke här i tiden haft och firat den andliga sabbaten, vilken icke är bunden till viss tid, utan tager sin början från trons anammande av Jesus och räcker tills vi ingå i vår Herres rolighet.

"Ack, hör mig, Herre Jesu Krist, gör dig en säng uti mitt bröst, uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro. Låt aldrig mig förgäta dig, ditt namn ske pris evinnerlig; ditt namn med fröjd jag lova vill, där giv du mig din nåde till. Ära ske Gud i sin högsta tron, som oss har skänkt sin ende Son; dess fröjde sig den änglakor och love Gud i höjden bor." Herre, upplåt våra läppar, att vår mun må förkunna ditt pris uti efterföljande Psalm 127 ("En jungfru födde ett barn i dag").

Fader vår.

EVANGELIUM Lukas 2

Betraktelse:
Det fasta och anammansvärda ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare.

1) Att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare.

2) Detta fasta ordets verkliga anammande.

Bön:
O Jesu Krist, som mandom tog,
giv oss din nåd att komma ihåg
din födelse och fasta ord,
i dem vi äro saliggjord´.
Amen!

Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare är nu vår betraktelses

Förra del 

1) Det var av Gud själva, som världen första gången hörde att Jesus skulle komma i världen. 1 Mos. 3:15. Kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud. Och sedermera till Abraham, 1 Mos. 22: I din säd skall alla släkter på jorden välsignade varda. Gal. 3:16: Han säger icke i säden, såsom uti många, utan såsom uti en, uti din säd, som är Kristus.

2) Detta var av flera profeter i gamla förbundet så tydligt omtalat, att var och en, som av Guds Ande lät sig regera och upplysa, han såg och trodde icke allenast denna sanning, som under förebilderna låg i det fördolda, såsom en himmelsk, ja, gudomlig grundsanning, utan alla heliga längtade innerligen, att himmelen måtte rämna och Herren ville fara levande hit ned, att hjälpen av Sion över Israel komma måtte, så skulle Jakob glad vara och Israel fröjda sig. Därför säger Malaki, den sista av gamla testamentets siare: Herren, den I söken och Förbundets Ängel, den I begären, skall rättnu komma, Mal. 3:1.

3) Detta begär efter Israels tröst kom av det profetiska ordet, som fäderna höllo för fast och gudomligt, såsom 5 Mos. 18:18, Psalt. 2:6-7, Jes. 9:6, Mik. 5:2, Dan. 9:24.

4) Så har det behagat den eviga visheten att låta världen under en tidslängd av 4000 år förbida Herren, och emellertid skådade de framåt till den tid, som av Fadern förelagd var, vilket var Israels enda tröst, Luk. 1. Den tiden, huru mörk och skuggrik var den icke? Och huru lång måste den icke hava förefallit fäderna? Abraham såg i andan nya testamentets dag och vart glad. Job förgäter allt sitt kval, när han får veta att hans förlossare lever.

5) Mot aftonen skulle det ljust varda. Då tiden var fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen (Gal. 4:4). Den helige Ande hade kommit över Maria, och hon hade utan mans tillhjälp blivit havande. Och så födde hon sin förstfödde son, varom dagens heliga evangelium talar (v. 7). "Det eviga ljus kom nu härin / och giver världen ett nytt sken... Kyrie eleison."

6) Sann Gud, född av Fadern i evighet, bliver sann människa, född av jungfru Maria. Gud är Han således av Faderns natur, född före all tid, och människa är Han av moderns natur, timligen född; fullkommen Gud och fullkommen människa, med förnuftig själ och mänsklig lekamen, vilken ändock han är Gud och människa, så är han likväl icke två, utan en Kristus; en är Han dock icke så, att gudomen är förvandlad i mandomen, utan gudomen haver till sig anammat mandomen. Ja, Han är alldeles en, dock icke så, att de tvenne naturer äro sammanblandade, utan Han är en enig person.Ty såsom kroppen och själen äro en människa, så är ock Gud och människa en Kristus. Utan tvivel är gudaktighetens hemlighet stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

7) Här måste det mänskliga förnuftet tagas tillfånga. Ett råd, som intet människobegrepp hade kunnat i evighet utleta, en hemlighet, vilken änglarna lyster se, att Gud är född ett barn, ett litet människobarn, som alla andra barn, dock utan synd, sedan Han, efter nio månaders dvala i det tysta, hade avbidat naturens ordning. Vilken hade i all evighet kunnat falla på detta förunderliga råd? Han må väl heta Underlig (Jes. 9).

8) Han föddes ärans Konung i mycken uselhet och fattigdom; Han lindades i fattigt linne; hans hemvist på jorden är ett stall. Han, som bor i höjden och helgedomen, Skaparen, är husvill! De andra hade fått kvarter, men för Honom var intet rum i härbärget, utan i ett stall. "Är det väl stort och präktigt bo / för salighetens A och O, / Begynnelse och Ände?"

9) Hela världen må ropa Honom: välkommen! Ty idag är oss född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad. Han låter sig efter Guds bestämda råd födas i en liten stad; men i ett ganska folkrikt land, som i sig självt icke var vidsträckt, och i en tid, då hela Israel var i rörelse till att låta sig beskattas, på det att ryktet om Hans ankomst i världen skulle för allt folk bliva utspritt. Detta Guds egendomsfolk och detta land var därför avsöndrat och genom mångahanda lagar helgat ifrån hedningarna, med vilka det såsom en medelpunkt var omgivet, emedan Messias skulle här varda född. Detta lilla land ägde likväl ett mäkta stort antal innebyggare, vilket vid Davids tid utgjorde omkring 10 millioner människor. Jesu ankomst hade således bort bliva strax bekant, helst änglarna av himmelen i flera vittnens närvaro bebådade denna salighet. Hela världen hade frid, så att denna fridens tidning hade bort sysselsätta alla jordens inbyggare med en vördnadsfull betraktelse, och var människa, sade jag, hade bort ropa: Välkommen!

10) Men icke allenast de, utan ock alla syndare intill världens ände; ty oss är ock född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad. Ja, Han är ock hedningarnas Kristus, så väl som Hebréernas Jesus. Han är för alla, likaså ock död för alla. Han är kommen till att frälsa syndare.

11) Han har därför blivit människa, på det Han skulle såsom människa kunna lida och dö, kunna gå i strid mot satan, emot vilken den förste Adam i paradiset förlorade det mänskliga släktets sak, att en människa nu skulle segra. Han borde vara människa till att undergå allt det kval, den dom och plikt, som syndare bort lida. Han borde vara människa till att dö och på tredje dagen uppstå igen. Han borde vara människa och människosläktets broder, ja, den förstfödde ibland bröderna, att göra oss till sina medarvingar samt att trygga det skrämda människosläktet vid Gud igen; till vilken ingen syndare hade annars i evighet vågat sig; ty Han är en förtärande eld. Så må väl var man vara glad / och prisa Gud i allan stad; / Han är i Kristus vår käre Fader. Vi skulle man icke prisa? Man kan nu, om man vill, bliva bärgad, bliva salig. Den som nu blir fördömd, han skylle sig själv, han ville icke bli hjälpt; ty Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare; men vore icke det barnet i världen fött, / så skulle var man evinnerligen dött; / nu äro vi frälsta alla.

Så är då saken riktigt gjord, / och vi ha ingen nöd; / vi lita på det fasta ord, / att Han blev född och död.

Andra delen.

Vad skall nu då till slut bliva vår yttran till denne vår nyfödde ärans Konung? Jo:

Välkommen, välkommen, vår salighets Gud,
välkommen i fattiga kojor.
Välkommen att föra en fängslader brud
ur mordiska fiendens bojor;
välkommen inunder vårt nedriga tak,
välkommen att själver utföra vår sak
och oss med din fader förlika;
välkommen, du eviga glädje och tröst,
välkommen med ljuvliga läppar och röst,
dem fattigom nåd att predika!

Välkommen att vara ett huvud och man
för oss som förtappade voro,
välkommen att salighetsväg lägga an
för dem som i villone foro.
Välkommen vår herde, inunder din stav
vi krypa och fatta med tröst i din glav
och i din barmhärtighets spira.
Välkommen vår konung med fridsfanan ned,
vi svärja med vördnad dig trohet och ed
och dig för vår frälsare fira.

Välkommen vår fader, så är ju ditt namn,
bland bröder den äldste och störste;
välkommen vår hjälte och salighetshamn,
du fridens allrådande förste.
Välkommen, du hyllade ärones prins,
i råd och i anslag din like ej finns,
du underlig är för oss alla.
Till födelsen nedrig, till ämbetet stor,
välkommen vår förstfödde goel och bror,
vi dig för vår broder nu kalla.

Välkommen i världen att lida och dö,
ja, för oss att såras och slaktas.
Du antog en kropp, som för bödlar och spö
skull´ blottas och smädefull aktas.
En krubba först bärgar din höga person,
och korset blir äntlig´ din kungliga tron;
så äst du av syndare lönter.
I stallet, där höll du ditt intåg, vår Gud!
från Golgata uttåg i blodiger skrud,
med smälek och lidande krönter.

Vi fira nu glada din födelsestund
och kasta för krubban oss neder.
Vi hylla dig billigt av innersta grund,
du syndares uppkomst och heder.
Vi vörda och kyssa dig, Frälsare blid,
vi falla till fota och tigga den frid,
som du med din födelse värvat,
som änglarna för oss predikat och sagt,
och vänskapen åter med himmelen bragt,
den Adam med synden fördärvat.

Välsigna oss nu med din födelsenåd,
låt oss denna salighet hända;
låt detta ditt dyra och heliga råd
stor fröjd i vårt hjärta upptända:
Låt oss ej förgäta, att du är vår bror,
vars kärlek till mänskor oändlig är stor,
och uppstäm vårt hjärta och tunga
att ständigt upphöja ditt herrliga lov,
till dess att vi få i ditt himmelska hov
med helgonen börja att sjunga.

Lov, ära ske Lammet, som för oss har dött;
vår Gud, som är slaktader vorden!
All världen sig fröjde, ty Ordet är kött,
och Herren är födder på jorden.
Lov, vishet och heder, pris, välde och makt
ske barnet, som varit i krubbona lagt!
Lov, salighet, ära och gamman
ske Sonen, som människoskapnad antog,
som föddes i stallet och sårader dog
på korset för syndare. Amen!

tisdag 24 juli 2018

Nionde söndagen efter Trefaldighet - Den ohederlige förvaltaren

I namns Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.

Hit, o Jesu! samloms vi
att ditt helga ord få höra. 
Värdes själver stå oss bi 
och vår håg till andakt röra, 
att han, ifrån jorden tagen, 
till dig alltid varder dragen. 

Vårt förnuft förblindat är, 
mörker all vår själ betäcker, 
om din Ande ej är när, 
som nytt ljus i henne väcker. 
Jesu! värdes oss nu stärka 
och nytt hjärta i oss verka. 

Fader vår...

EVANGELIUM Luk. 16:1-9

v. 1

Med anledning av dagens heliga evangelium, vilket vår dyre Frälsare Jesus Kristus talat oss till varning, ärna vi genom Jesu nåd i dag framställa åtskilliga lärdomar och förmaningar.

O du herrlighetens sken, 
Ljus, av Fadrens ljus utgånget! 
Gör vår håg från mörkret ren, 
som vårt hjärta håller fånget. 
Styr vår tunga, håg och öra 
till att rätt vår gudstjänst göra.

1) För det första märka vi nu här, att Jesus, som älskade sina lärjungar såväl som alla människor, här tager en liknelse av det lekamliga levernet till att så mycket tydligare lämna lärjungarna begrepp om, vad Han ville lära dem.

2) För det andra vill Jesus med denna liknelse förklara den försiktighet och vishet människorna äga och använda, när det rörer deras lekamliga väl; men när det eviga skall befrämjas äro människorna mindre omsorgsfulla och visa:
a) Vad tid använder man icke till kroppens fördel!
b) Vad uträkning och huvdbry har man icke för det timliga!
c) Med vad möda och besvär frågar man icke: vad skall jag äta, vad skall jag dricka, vad skall jag kläda mig med?

3) För det tredje är till märkandes, att vi äro alla Guds hushållare. Vi hava undfått av Herren mycket, som vi böra göra redo för.
a) Vi hava fått en förnuftig själ med sunt förstånd till att begripa vad Guds vilja är, till att befrämja hans ära samt vår och vår nästas sällhet.
b) Vi hava fått timliga förmåner, dem Herren lämnat oss såsom ett lån, och för vilka vi böra göra redo, huru vi dem rätteligen använt.
c) Vi hava fått det andliga goda i Jesus, samt Andens nåd till att försättas ifrån mörkret till ljuset och ifrån satans makt till Gud.
d) En dag kommer, då vi skola göra redo för allt detta, och då Han fordrar sitt igen med ränta.

4) För det fjärde: Gårdsfogden blev beryktad, att han förfor hans ägodelar. Här framställer Jesus, huru Herren en gång skall visa vad som varit fördolt i mörkret. Ett rykte kommer inför den Allvetande, det är, Guds rättvisa (Jer. 17:10, Hebr. 4:13), av änglarna (Hebr. 1:14, Upp. 12:10), av de förtryckta människorna (5 Mos.27, Psalt. 12:6), av eget samvete (1 Mos. 4:13), samt av de begångna synder (1 Mos. 13:20-21).

v. 2

1) Då kallade han honom.
a) Guds kallelse är i nåd, då han uppenbarar för syndare nåden i Kristus.
b) Guds kallelse är ock, när han låter människorna veta att de förhärdat sig, samt att de böra göra bättring (Psalt. 95:8, Vish. 12:19)
c) Men till slut kallar Herren till den yttersta räkenskapen (Rom. 2:4, 2 Kor. 5:10).

2) Vi hörer jag sådant av dig?
a) Herren frågar honom icke om så är, ty Han vet mycket mera, än vårt eget hjärta vet.
b) Han frågar allenast: varför? Herren har lämnat människorna både förstånd att göra deras skyldighet, såsom ock av nåd tillbjudit dem förmögenhet att kunna göra gott. Han har gjort dem så mycket, att Han intet mer kan göra sin vingård. Vi haver han burit vilddruvor, när honom bort bära rätta druvor?
c) Herren brukar här ett frågeord varför, såsom han frågade Eva i paradiset; ty Eva hade kunnat, om hon velat, vakta sig för fall.
Herren läre människorna att besinna, att när Han en gång ställer dem för sin domstol, så frågar Han dem, om de hava gjort, vad de bort och kunnat.

3) Gör räkenskap för ditt fögderi
a) Den som vill förstå dessa ord, han läse Pred. 12:14, Hos. 4:1, Matt. 12:36, 1 Kor. 5:10, Rom. 2:8-9, 2 Petr. 3:7
b) I anledning härav heter et en gång till alla människors barn, till höga och låga, till andliga och världsliga, till unga och gamla: gör räkenskap för ditt fögderi.
c) Gör räkenskap för alla dina dagar, för alla dina tankar, ord och gärningar, gör räkenskap för ditt pund, huru du har brukat det, för dina ägodelar, för din bättring och tro samt helgelse, med ett ord: för allt vad du haft om händer.
d) Gör räkenskap för den rättfärdige Guden, som dömer levande och döda, som icke ser till personen i domen, som giver var och en efter hans gärningar.

4) Ty du måste icke längre vara min fogde.
a) Säll den, som är tillreds, som sig bör, när Herrens budskap kommer: "Beställ om ditt hus, ty du måste dö." (Jes. 38, Lu. 2:29)
b) Men osäll den, som icke är färdig med sin räkning, när Herren kallar honom på det sista. Ho vet, huru mången då bliver till sinnes, när själen kommer att stå för domen?
c) Du får icke längre leva. När man icke längre får leva, vill...
d) Men när nådens tid en gång är platt... (G:la Psalmboken 409:3)

v. 3

1) Då sade fogden vid sig själv.
a) Han begynte nu att besinna sig. Sker detta besinnandet i tid, så är det väl; och i den händelse är besinnandet detta, att en syndare besinnar vad Gud är och vad Gud gjort honom, och vad han är och gjort emot Gud. "Käre, löp ej oförväget; tänk man efter, vad gör du? Månn´det ej är angeläget sluta av sin räkning nu?"
b) Men sker detta besinnandet för sent, så ser det illa ut, ty en sen bättring är sällan sann. Och skall någon nåd ske med en syndare, måste likafullt de tvenne delar, som utgöra en syndares omvändelse inför Gud, sannfärdeligen försiggå. Se rövarens exempel på korset.

2) Vad skall jag göra?
a) Förklaras dessa orden: Vad skall jag göra, att jag må bliva salig?
Den omsorg denne fogde hade om sin framtid, var vislig i lekamliga mål. Ack, att människorna med lika allvar ville fråga efter sitt förlorade andliga liv och sin själs hälsa: vad skall jag göra? Så skulle de hava mer vördnad för Guds heliga ord.
b) Förklaras: vad skall jag göra, att jag må slippa dö eller bliva fördömd. Vart vill du fly för hans öga och hand? Månne berg och högar kunna skyla dig för hans vrede?
c) Jag lämnar nu i dag till var och en, som här församlad är, denna viktiga fråga, att vi under ett noggrant eftersinnande av vår själs tillstånd gå in i våra samveten och inför Gud och fråga: vad skall jag göra? Månne jag har gjort vad jag har bort, eller månne det är ogjort? Vad kan jag, och vad kan jag icke göra? Vad har Herren gjort, och vad tillkommer mig att göra? m.m.

3) Gräva orkar jag icke.
a) När detta betraktas i sin lekamliga bemärkelse, så veta vi, att det är alla människor ålagt att föda sig i sitt anletes svett. Och äger ingen människa att förebära någon ursäkt och i det stället gripa till olovliga medel till sin utkomst, såsom denne otrogne gårdsfogden gjorde, utan åligger det var och en att så mycket till honom står försörja sig och de sina, såsom Gud haver förordnat, då han, som föder korpungarna, icke underlåter att giva dem, som Honom bedja, dagligt bröd.
b) Men när det kommer an på andlig betydelse, måste man, emedan ovanför är sagt "vad skall jag göra", därvid göra en högst nödig skillnad emellan gräva och gräva.
c) Annorlunda har en syndare att anse gräva, eller arbeta, när frågan är om en fallen och fördärvad syndare förmår något till att därmed blidka den eviga rättfärdigheten - och annorlunda bör man tänka om det bättringsarbete som den Helige Ande vill anställa i en sann omvändelses ordning, då han vill göra en syndare delaktig av den nåd och det försoningsarbete, som Jesus Kristus i allas stad och ställe för syndare fullbordat (Jes. 53:11).
d) Vad det förra angår, så har den eviga nåden skänkt världen en Frälsare, vilken stigit ned ifrån himmelen och så djupt förnedrat sig för att arbeta det fallna människosläktet ur dess iråkade eländes djup; Han har känt alla helvetets plågor, har burit och offrat våra synder i sin lekamen på trä samt i sin djupa förnedring lagt grunden till vår eviga salighet; Han har med sin fullkomliga lydnad förtjänat och förvärvat oss nåd och salighet, och därtill har visserligen ingen människa bidragit; gräva orkade ingen; Han trampade vinpressen allena, och ingen av folken var med Honom (Jes. 63:5).
Närfördenskull en fattig syndig människa ser Guds heliga och eviga rättfärdighets lag, vars andlighet är så ren, och vilkens stränghet så vida övergår allt det vi förmår eller kunna, så må det visserligen vara henne en innerlig glädje, att Herren har så tänkt på henne i sin eviga barmhärtighet, att när hon förmådde intet, så har Han förmått och fullgjort allt. Hon må icke bjuda till, att med eget arbete göra sig förtjänt till Guds rike. Varmed skall jag blidka Herren? Med bugande för den höge Guden? Skall jag blidka Honom med brännoffer och årsgamla kalvar? Menar du, att Herren haver behag till mångtusen vädurar eller till olja, om än otaliga strömmar fulla voro? Eller skulle jag giva min första son för min överträdelse, eller min livsfrukt för min själs synd? (Mik. 6:6). På alla dessa frågor svara vi: "Han lät utgjuta sitt dyra blod..." o.s.v. (G:la Psalmboken N:o 219) "Emellan synden så ock vreden... godo (G:la Psalmboken N.o 308, v. 6).
e) Vad det senare angår, eller det arbete en syndare i omvändelsens ordning tillkommer, eller det den Helige Ande i honom vill hava fullbordat, är det väl såvida för en fördärvad människa omöjligt att själv åstadkomma sin omvändelse, som den heliga apostoliska tron oss lärer, att vi av vårt förnuft eller kraft icke kunna tro eller komma till vår Herre Jesus Kristus och tro på honom. Men så är det ock å andra sidan oförnekligt, att ehuru människorna icke kunna göra något av sig själva, så kunna de likväl göra allt till sin förhärdelse och sitt motstånd emot nåden. Och då är det visst en gudlös ursäkt: "Gräva orkar jag icke."
Det åilgger fördenskull en människa, som vill bliva räddad ifrån en evig ofärd, att höra med uppmärksamhet, vad Gud i sitt ord uppenbarat till salighet, att med uppriktigt allvar överlägga och lägga på hjärtat och därav bliva upplyst och underrättad om, vad Herren vill hava oss bekant, att således känna sitt bottenlösa elände och huru man varken orkar eller förmår något i andliga saker, samt att därav drivas till att bedja om förbarmande och nåd samt syndernas förlåtelse, såsom ock att emottaga kraft till helgelse och ett rättfärdigt leverne. Sådant åligger människorna, och vad de härutinnan icke förmå, det vill Herren i dem fullborda intill Jesu Kristi dag.

4) Tigga blyges jag. I lekamligt avseende är det väl svårt, men det är likväl en utväg i nöden. Säll den, som slipper att stödja sig vid den staven. Dock säger jag: den otrogne gårdsfogden var mindre hederlig med sin otrogna syssla, än om han hade givit sig till att tigga.
I andlig bemärkelse att tigga, veta vi att bedja om nåd och syndernas förlåtelse samt om kraft och vishet att rätteligen sluta sin levnads väg, det är en bön, som ingen annan än en obotfärdig människa blyges för; men skulle du i otro och obotfärdighet vilja beveka Gud, som i sin Sons död är nog tillförene mild emot syndare, till att vara dig barmhärtig, så kom ihåg, att du ofta beder att få det du icke rätteligen vill mottaga; ty ditt hjärta är icke rätt inför Gud (Apg. 8:21).

v. 4 och 6.

Här berömmer icke Jesus mannens gärning i sig själv; ty stöld är alltid stöld, ävensom all synd är synd, evad vackert namn man än giver henne; men Jesus prisar hans visliga omtanka, den han önskar ljusets barn ville hava i det andliga.

Så låt mig som ett ljusets barn
se och undvika alla garn,
som satan för mig ställer.
Ja, låt mig aldrig glömma bort
att min livstid är ganska kort
och likväl mycket gäller.
Ty bör mig
flitelig
nyttja dagen,
höra lagen,
som kan lära
det som länder till din ära.  

(G:la Psb 360:11)

Amen, ja, amen!

tisdag 19 juni 2018

Johannes Döparens dag - Herren Guds heliga testamente

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! Dessa viktiga ord äro ett stycke av prästen Zakarias´ lovsång, då han uti sin sons Johannes Döparens födelse såg, att gamla testamentets tid var nu snart till ända, och världens Frälsares ankomst nalkas, för vilken Johannes, såsom hans ägel, var kommen till att för Honom bereda väg; då lovar Zakarias Gud och uppräknar på flerahanda sätt den stora nåd, som Herren, Israels Gud, härigenom bevisade sitt folk; och ibland andra nådens skatter, fröjdar han sig ock däröver, att Herren fullbordade sitt löfte till Abraham, att i hans säd skulle alla släkter på jorden varda välsignade. Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! 

Älskliga vänner! Veta och förstå vi dessa orden rättsligen, vad Guds heliga testamente i Jesus vill säga? Om en människa ägde ett lekamligt testamente, som tilldelade henne några betydande förmåner, och hon antingen icke visste därav eller icke förstod dess rätta innehåll, vore hon icke lika när om dess förmåner, såsom den där intet testamente haver fått? Är detta olyckligt i lekamliga ting, då det rör timliga och förgängliga saker, huru olycksaligare äro icke människorna, när de icke veta av eller förstå det testamente, som angår deras själs eviga välfärd och salighet. Av vilken okunnighet då händer, att man icke med samma hjärta som Zakarias kan lova och säga: Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! 

Herren, vår Gud, vare i dag när oss, och läre oss fatta och begripa samt fröjda oss över denna outsägliga salighet. Amen! Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 1:57-80

Betraktelse:

Herren Guds heliga testamente
1) Innehållet
2) Åtnjutandet av detta heliga testamente

Innan vi kunna förstå, vad Guds heliga testamente har att innebära, är nödigt, att vi förut något litet överväga de förbund, som Skriften säger att Gud har ingått med människor. Förbund är vanligen tvenne jämlika personers frivilliga och otvungna överenskommelse om det, som dem på ömse sidor länder till nytta; i kraft varav den ena parten är skyldig att fullborda sitt löfte, så länge den andra icke ryggar, vad han har försäkrat.

Nu ehuruväl människor så mycket mindre kunna vara Guds jämlikar, som de, såsom hans kreatur, äro skyldiga att lyda alla hans befallningar, ehuru icke heller den ringaste nytta kan tillflyta Gud av hans kreatur, än mindre att deras förhållande kan pålägga Honom något band eller skyldighet, så är det dock onekligt, att vad som i Skriften talas om Guds förbund, icke på alla ställen bör och kan förstås som en blott befallning. Utan såsom han i flera fall av oändlig barmhärtighet lämpat sig efter människorna och jämväl genom nådebelöningar velat uppmuntra dem till lydnad, så har Han ock vid åtskilliga tillfällen under någon art av överenskommelse och med vissa villkor gjort dem varjehanda försäkringar; varemot å deras sida förnämligast ankommit, att de emottaga sådana försäkringar, oaktat detta så väl som allt annat, vartill de kunnat utfästa sig, måste dessutom anses för en deras plikt och skyldighet.

Att Gud ingått ett förbund med Adam uti fullkomlighetens tillstånd, ses tydligen av profeten Hosea (6:7). Innehållet därav var å Guds sida löfte om nåd, välsignelse och allt gott, samt liv och evig salighet, så framt Adam använde de undfångna nådekrafterna till att enligt Guds lag bibehålla sig i sin medskapade fullkomlighet; men i annan händelse hotades han med straff och vrede eller med den timliga, andliga och eviga döden (1 Mos. 2:16-17). Att Adam trädde in i detta förbund både för sig och å alla sina efterkommandes vägnar, ses klart därav, att icke allenast han själv, utan ock hela människosläktet råkade i fördärv och elände, då han överträdde detta förbund (Rom.5 :12). Detta förbund heter med rätta ett lagförbund, emedan Guds därvid gjorda försäkran var lämnad under villkor av lagens fullbordan.

Som nu hela människosläktet genom Adams avfall ifrån förbundet med Gud både blev skyldigt till evigt straff och därhos oskickligt att leva efter Guds behag, så härrör dess återupprättelse endast och allenast av den grundgode Gudens kärlek och barmhärtighet, som i anledning därav, att Han i sin allvetenhet förutsåg människans beklagliga syndafall, redan av evig tid (Jes. 24:5, 1 Petr. 1:20) slutit ett i anseende till oss människor så kallat nådeförbund med sin egen enfödde Son, vilket i och för sig självt var samma lagförbund, som Gud med Adam ingått, men nu blivit överträtt och av den fallna människan icke kunde gottgöras. Sonen åtog sig, att uti en med sin gudomliga natur förenad mandom, såsom den andre Adam, företräda människornas ställe till deras försoning och att följaktligen för dem alla både uppfylla lagens fordringar och utstå det straff, vartill de genom lagens överträdelse gjort sig skyldiga, med ett ord, att varda lydig intill döden, ja, intill korsets död (Fil. 2:8). Varmot, som Paulus säger, löftet skedde till Honom (Gal. 3:16), det är, Han erhöll på människornas vägnar försäkran om all den salighet, som dem ifrån början var tillsagd, men de genom syndafallet hade förlorat; eller efter Davids ord: undfick gåvor för människorna (Psalt. 68:19, Ef. 4:8, Apg. 2:33), att såsom deras herre och konung utdela ibland dem, vilka därföre åt Honom skulle överlämnas såsom en egendom att uti och genom Honom behållas och förvaras till saligheten (Joh. 17:12, 24). Således kallas Han ock en medlare emellan Gud och människor (1 Tim. 2:5), en överstepräst till det tillkommande goda (Hebr. 9:11), en profet, som är kommen att predika de fångna förlossning (Jes. 61:1, Luk. 4:24), och vår salighetshövding (Hebr. 2:10), emedan Han för alla dem, som Honom lyda, är en orsak till evig salighet (Hebr. 5:9).

Vad således av evighet inom gudomens sköte blivit beslutat, och av ingen människa till alla dess förundransvärda omständigheter kan begripas, kallas i Skriften förbund, så vida därvid anses personerna, som det med varandra ingått. Men då man har avseende på de skatter och förmåner, som Sonen genom detta förbunds fullkomnande förvärvat, och dem Gud av nåd förklarat sig vilja genom och uti Sonen upplåta till människosläktet, nämligen det andliga livet, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, frid med Gud, förlossning från alla våra andliga fiender, barnaskapet, den Helige Andes inneboende kraft till helgelse o.s.v., samt huru dessa skatter genom Kristi död likasom med arvsrätt skulle utbekommas (Gal. 3:18, Hebr. 9:15, Rom. 8:17) skulle utbekommas, så igenfinna vi häruti det eviga testamente, som i Hebreerbrevet 13:24 omtalas, det testamente, som icke varder ogillat, emedan det av Gud själv uppå Kristus är fastgjort (Gal. 3:17), det testamente, som haft sin verkan både före och efter stiftarens död, vilken för dess visshets skull varit av Gud ansedd såsom redan skedd ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8, Hebr. 13:20).

Nu vilja vi i

Senare delen

av vår betraktelse tillse, huru man kommer till åtnjutande av detta Guds heliga testamente. Emedan detta Guds heliga testamente icke annat är, än de nådeskatter, som människorna genom Adams fall förlorade, men genom Kristus åter blivit dem förvärvade, vilka genom evangelium varda åt alla tillbjudna, men komma allenast dem till godo, vilka helt övertygade om sitt avfall och olyckliga tillstånd i tron taga sin tillflykt till medlaren, som äger att utdela samma salighets skatter; så är ock klart att ingen kan med tacksamhet emottaga och nyttja dem, vilken är okunnig därom och ännu lever fram i sin naturliga blindhet. Intet öga haver någonsin sett och intet öra hört och uti ingen människas hjärta är uppstiget, vad Gud haver i sitt nådeförbund i Jesus berett dem, som Honom älska. Den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer. Skola vi kunna veta, vad oss av Gud givet är, så måste Gud uppenbara oss det genom sin Ande (1 Kor. 2:9 ff).

Här fordras alltså mer än en naturlig tro; här måste vara en av Guds Ande verkad tro, emedan saken är så stor och viktig, att en människa av naturens krafter omöjligen kan föreställa sig den, än mindre i fullkomlig och otvivelaktig trons tillit vederbörligen anamma den. Bör ett mänskligt testamente göras kunnigt, så framt man skall veta både vilka arvtagarna äro, och huru de komma att använda det genom testamentet dem tillfallna arvet; fastmera är vid Guds heliga testamente en sådan kungörelse nödig, som både kan upplysa människornas hjärtan och förmå dem att med glädje emottaga och rätt nyttja de i Kristus dem av Gud skänkta salighetsskatter.

Kungörelsen av detta Guds testamente eller nådesförbund sker alltså genom Guds uppenbarade ord, dock icke genom lagen, som endast vet av det med Adam i oskyldighetens tillstånd slutna lagförbundet och dess påföljder; utan genom evangelium, vilket är ett sådant glatt och hugneligt budskap, som förehåller människorna Guds dyra nådelöften om de herrliga skatter och välgärningar, dem Kristus har förvärvat och i en viss ordning vill tilldela oss. Det heter alltså försoningens ord (1 Kor. 5:19), emedan det omtalar, huru det i Adam brutna lagförbundet genom Jesu görande och lidande lydnad blivit å människornas vägnar fullgjort; det kallas ock nådens och salighetens ord (Apg. 13:26; 14:3), alldenstund det bebådar för alla salighet, av idel nåd, utan avseende på någon laggärning eller förtjänst å människans sida.

Strax efter syndafallet blev detta evangelium eller försäkran om Guds heliga testamente, som genom Jesus skulle verkställas, för våra första föräldrar i paradiset förkunnat (1 Mos. 3:15), och sedan ännu tydligare upprepat för Abraham och de övriga fäderna, samt sedermera genom profeterna allt mer och mer kunnigt gjort för den israelitiska kyrkan. Varom Sakarias talar i vår text, då han säger, att Herren Israels Gud haver ihågkommit sitt heliga testamente och den ed, som Han svurit haver vår fader Abraham att giva oss; Han haver upprättat oss salighetens horn uti sin tjänare Davids hus, som han i förtiden talat haver genom sina heliga profeters mun.

Nödvändigheten av denna evangelii kungörelse, så framt människorna skola kunna tro och genom tron bliva saliga, visar Frälsaren själv i sin tillsägelse till sina apostlar, vilka fingo befallning att göra Guds testamente bekant i världen, då Han säger: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig (Mark. 16:15) Och Paulus, en av dessa Herrens härolder, frågar med mycket eftertryck: Huru skola de tro honom, som de hava icke hört av, och huru skola de predika, utan de varda sända att frid förkunna och gott förkunna (Rom. 10:14). 

Men som denna ljuvliga predikan antingen alldeles föraktas eller ock missbrukas av dem, vilka icke rätteligen kännas vid sitt genom fallet iråkade fördärv, så måste Gud låta lagen genom sina stränga fordringar och förbannelser så länge följa människan, till dess hon livligen blir varse både uti vad för stor syndaskuld hon står inför Gud, och huru oförmögen hon är att göra sig densamma kvitt, på det hon måtte bliva nödsakad att falla Medlaren till fota, då hon genom evangelium därtill blir kallad, lockad och dragen. Kommer hon därhän, att hon ger akt på evangelii kallelse och icke allenast anammar ordet med glädje (Luk. 8:13), utan ock med den helige Andes fröjd (1 Tess. 1:6), så att ordet med tron varder förblandat (Hebr. 4:2), så kommer hon till åtnjutande av Guds heliga testamente, av de nådeskatter, som genom Kristus äro förvärvade och av Gud utlovade.

Detta Guds eviga testamente, varav man genom tron blir delaktig, bör icke förblandas med det så kallade gamla och nya testamentet, som också kallas det gamla och nya förbundet. Gamla testamentet var den synnerliga hushållning, som Herren företog med Israels folk, i det Han ingick ett förbund med dem, att de skulle i möjligaste måtto efterleva de lagar, stadgar och ordningar, som Han dem föreskrev vid utgången ur Egypti land, och om de det gjorde, försäkrade dem om en rolig besittning av Kanaans land och varjehanda lekamliga förmåner framför andra folk på jorden. En stor del av allt detta var förebilder av det eviga testamentets uträttande genom Kristus och var alltså en viss slags nådeskallelse till delaktighet av det eviga testamentet, varför ock Paulus säger, att det testamentet, som tillförne fast gjort var på Kristus, blev icke ogillat med lagen (Gal. 3:17); men som det innehöll skuggan och förebilden till Kristus, så blev det genom Honom avskaffat och ett nytt i dess ställe upprättat, som med hans eget blod beseglades (Hebr. 8:9).

Det nya testamentet är alltså den Guds hushållning, däruti Han på långt tydligare och kraftigare sätt, än i gamla testamentet, tillbjuder alla och verkligen meddelar dem, som tro, det eviga testamentets nådeskatter. Härav ser man då, att det eviga testamentet står fast och är enahanda både i det gamla och nya testamentet; ty, säger aposteln Petrus, genom Herrens Jesu Kristi nåd tro vi (i nya testamentet) att vi skola saliga varda, såsom ock de ( i gamla testamentet), Apg. 15:11.

Här torde någon fråga: Vartill skall då lagen tjäna, sedan det gamla testamentets hushållning, som innefattade dessa lagar och stadgar, numera blivit avskaffad? Varför behöver lagen nu predikas, då vi likväl veta, att Kristus har uppfyllt honom i vårt ställe, att de trogna få honom inskriven i sitt hjärta genom evangelium, och att den hos oomvända icke annat åstadkommer än antingen skrymteri eller träldomsfruktan eller ock förtvivlan?

Härtill svaras: Lagen bör predikas och föreställas 1) för oomvända människor, dels såsom en spegel, varav de få känna och se sina synder och således kunna bliva brottsliga för Gud (Rom. 3:19-20), dels såsom en tuktomästare, varav de drivas att emottaga den förlossning, som i evangelium varder tillbjuden (Gal. 3:24). 2) För omvända bör han tjäna, dels till en bom och tygel, varigenom det onda köttets retelser kunna tämjas och tillbakahållas (Gal. 5); därför säger Kristus, att Han icke var kommen till att upplossa lagen; att till dess himmel och jord förgås, varder icke förgången den minsta bokstav eller prick av lagen, och den som upplossar ett av de minsta buden och lärer så människorna, han skall kallas den minste i himmelriket; men att den, som det gör och lärer, han skall kallas stor i himmelriket (Matt. 5:17-19). I detta avseende utlåter sig ock aposteln Paulus ganska märkligen, då han säger: Göre vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprätta lagen (Rom. 3:31).

Låt vara att lagens predikan icke gjorde någon annan nytta hos oomvända människor, än att de därigenom förmåddes till att blott i utvärtes måtto uppföra sig fogligt, så är dock det tillsvidare ganska gott, emedan icke allenast andra därmedelst befrias från deras förargliga och ondskefulla framfarande, utan ock de själva hindras från ett ännu djupare fall i fördärv och säkerhet, som för framtiden skulle göra deras omvändelse långt svårare än eljest vore till förmodandes. Men så vet man ock, att framhållandet av lagens andlighet kan öppna ögonen på skrymtare och skenhelgon, kan förvara de trogna från återfall ur nåden in i köttslig säkerhet och giver dem den bästa anledning att fortsätta förnyelsen och fullborda helgelsen i Guds räddhåga. Ty all skrift av Gud utgiven, följaktligen även lagen, som därtill hörer, är nyttig till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet (2 Tim. 3:16).

Härav är då lätt att finna, huru man kommer till åtnjutandet av Guds heliga testamente; nämligen man varder av Gud därtill kallad genom evangelium (1 Kor. 1:9, 2 Tess. 2:14). Men som i människan av naturen ligger icke allenast en hemlig fiendskap till Gud, utan ock en omåttlig kärlek till sig själv och de ting i världen äro, så är Herren nödsakad att genom lagen upptäcka synden, det är, hennes oviga och ifrån Honom, som är all salighets källa, avvända hjärta med alla de förbannelser, olycksaligheter, straff och plågor, som åtfölja ett sådant tillstånd, på det hon må stanna i sitt lopp, besinna sig och giva akt på Guds kallande röst i evangelium.

Bliva då människorna förda i de trångmål, att de med de fordna avfälliga judar i Jeremiae tid instämma: Si, vi komma till dig, Herre; ty du är Herren vår Gud; sannerligen, det är icke annat än bedrägeri med de högar och med alla berg; sannerligen, Israel haver ingen hjälp, utan allena av Herren vår Gud (Jer. 3:22), så svarar dem Jesus i evangelium: Kommen till mig, jag vill vederkvicka eder (Matt. 11:28). Vänden eder till mig, så varden I saliga, ty jag är Gud och ingen mer (Jes. 45:22).

Det första av testamentet, som människan då blir ägare utav, är enligt vårt evangelium salighetens kunskap till sina synders förlåtelse; det andra är: förmågan att tjäna Gud utan träldomsfruktan i helighet och rättfärdighet för Honom i alla sina livsdagar; det tredje är: tillväxt och förstärkning i andan; det fjärde är: en andens frimodighet att med ord och gärning bekänna och uppenbara för andra människor den nåd en är vederfaren och den salighet, Gud i Kristus berett och verkligen meddelar alla dem, som av hans heliga testamente vilja varda delaktiga.

Men fridens Gud, som igenfört haver ifrån de döda den store Fåraherden genom dess eviga testamentes blod, vår Herre Jesus, Han göre oss skickliga uti allt gott verk till att göra sin vilja och skaffa uti oss, vad Honom täckeligt är genom Jesus Kristus, vilken vare ära av evighet i evighet, amen. (Hebr. 13:20-21).

tisdag 10 april 2018

Andra söndagen efter Påsk - Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar

Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes, Amen!

Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. Med dessa ord beprisar konung Hiskia den milde Herrens vår Guds ömma själavård om hans fattiga själ, då han intet annat visste, än att hans levnadsdag skulle lyktas förr än aftonen kom, och han skulle slitas sönder såsom en klen tråd. Denne konung uti Juda hade regerat med sannskyldigt hjärta inför Herren och blev på sitt 40:e år dödssjuk; då bad han till Herren och grät svårligen, ty profeten Esaias hade sagt honom, att han skulle beställa om sitt hus, ty han måste dö och icke bliva vid liv. Men Herrens ord kom åter till Esaias, att han skulle säga Hiskia, det Herren hade förlängt hans livsdagar i 15 år. Bland annat säger då denne gudfruktige konung: Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. (Jes. 38:17).

Hiskia lovar Gud därför att Han hade mot honom visat sin synnerliga själavård. Den eviga kärleken har visserligen vårdat sig om alla människosjälar av evighet. Och detta är vad vi i dag vilja taga som ämne för vår betraktelse.

Guds hushållning med det fallna människosläktet till deras upprättelse och salighet har visst varit och är förunderlig och herrlig, i synnerhet däruti, att Han skänkt oss sin ende Son, som låtit sitt liv för oss. Denna Guds milda hushållning och omvårdnad har Han även gjort kännbar såväl i det gamla som nya testamentet, ehuru nya testamentets hushållning vida övergår Hans även milda och gudomliga omvårdnad med människorna i det gamla, vilken hushållning, huru herrlig hon ock är i nya testamentet, likväl, efter Pauli ord i 2 Kor. 4:3, är förtäckt för många, som varda förtappade.

Ingen må inbilla sig att kunna vara rättsligt underrättad om Guds milda själavård, därest han icke äger en salig insikt i nya testamentets herrlighet och vänt sitt hjärta till Herren samt låtit täckelset borttagas ifrån sina ögon, vilket, så länge de äro oomvända, hänger för dem.

Och medan vi nu äro i begrepp att tala om Guds själavård om oss, så låtom oss med några ord omnämna skillnaden emellan gamla och nya testamentets herrlighet, vilken är så nödig att veta, och således känna Guds sanning, hans herrliga vilja, råd och befallningar, såsom ock nåden, som är given i Jesus Kristus för evig tid, vilken alltid har varit en och densamma, så att däruti allsingen förvandling varit, är eller bliver. Men så länge Gud ännu icke var uppenbar vorden i köttet, så var Herrens hushållning under gamla förbundet med mångahanda seder och rätter, vilka utgjorde den ceremonialiska lagen, och vilka skulle hålla Israel att, på sätt som Gud hade befallt, genom offren förebilda den tillkommande världens Frälsare. Och som denna förebildande gudstjänst i Jerusalems tempel var en del av gamla testamentets evangelium, så var det den eviga visheten behagligt att däröver hålla en helig och sträng hand, så att ingen fick däremot bryta vid sitt livs förlust, såsom man ser av Ussa, Abinadabs son, som allena rörde vid arken och blev död slagen av Herren (2 Sam. 6:7), ty om Israel hade onäpst fått förändra något, så är intet tvivel, att de hade bortlagt alltsammans i den ceremonialiska lagen; därför måste Herren med mångahanda lagar, stadgar, bud, seder och rätter vidmakthålla det gamla testamentets hushållning. Detta skall vara eder en evig rätt. (4 Mos. 16:29). Detta är det, som Herren bjudit haver (17:2). Om I hållen mina bud, säger Herren, så skall du vara välsignad på mångfaldigt sätt, och om du icke lyder Herrens din Guds röst, så skall du även på mångfaldigt sätt vara förbannad (5 Mos. 28). Sådana villkor voro av Herren satta för det gamla förbundets barn, vilkas iakttagande ofta gjorde hos dem, som icke förstodo sanningen, vilken låg i det fördolda, en trälaktig anda; detta var det förbund, som Israel icke höll, och Herren dem tvinga måste (Jer. 31:32).

Men sedan Jesus är kommen i världen, äro alla dessa villkor, som Herren hade satt för det gamla Israel, upphävda; ty denna lag skulle vara intill Kristus (Gal. 3:19). Men sedan Jesus kom och med sin död beseglade synerna och profetiorna (Dan. 9), så heter det nu icke: Om I hållen mina ceremonialiska bud, så skolen I leva; utan det heter så: Mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allting är nu redo; kommen! Och så snart en fattig syndare, i den ordning som Herren befallt, anammar dessa nådens tidningar och genom tron undfår syndernas förlåtelse utan förskyllan, utan betalning, blott för Jesu döds och uppståndelses skull, så har han icke träldomens anda till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader! Men där Jesus icke sålunda varder anammad, göra mäniskorna ofta av det herrligaste evangelium en fördömande lag; ty de se icke Herrens herrlighet. De se icke hans obeskrivliga nådesvård om nya testamentets salighet, som skall predikas för alla kreatur, som äro under himmelen, dem som när och dem som fjärran äro. De se icke, att den eviga nåden i Kristus är given icke efter våra gärningar, utan efter Guds eviga nådesuppsåt. De se icke, att nåden gives, men icke förtjänas; de se icke, att Gud är försonad i Kristus, utan de mena, Han bliver då först, när de omvända och bättra sig; de mena, nåden kommer av bättring, tro och helgelse, då likväl både bättring, tro och helgelse komma av nåden. Detta är en evig grundsanning.

Vad vill nu allt detta säga? Jo, Herrens hjärtliga vård om våra själar. Han har låtit sitt liv för dem. Han är den gode Herden, Han är rättfärdighetens sol, Han är nådastolen, Han är fader, fridsfurste, den äldste ibland bröderna, hälsobrunnen. Vad vilja dessa namnen? Jo, de locka de borttappade fåren till att undergiva sig hans milda själavård, varom vi nu ärna något tala. Herren Jesus låte det falla i god jord. Fader vår...

Evangelium: Joh. 10:11-16

Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar

1) I det Han låtit sitt liv för dem.

2) I det Han känner dem och lärer dem känna sig.

Ingen är god utan Gud allena. Andra herdar vårda ofta sina får för lön och fly, när de se ulven komma, och låta honom både förskingra och bortrycka fåren. Dessa förtjäna visst inte namn av goda herdar; men Jesus, som låtit sig så högt vårda om fåren, att Han låtit sitt liv för dem, må visst heta framför alla andra den gode Herden.

Denne gode herden har låtit sig hjärtligen vårda om våra själar i det Han låtit sitt liv för dem, som sades skulle bliva vår betraktelses

Förra del.

1) Så säger Jesus i evangelium: Jag är den gode herden. Den gode herden låter sitt liv för fåren. Detta är den stora sak, varpå all världen borde vara uppmärksam. Alla människor äro däruti varannan lika, att de äro uti Adam förlorade får. Då förlorade vi Gud och all salighet, och Gud blev genom vår ondska skild från oss, och hans ansikte gömdes för oss, varför ock Adam gömde sig ibland träden i lustgården undan Herrens ansikte. Den allsmäktige domarens dom var fallen över allt folk, och hans vredes eld brann över synden till nedersta helvetet. På jorden var ingen salighet mer och ingen hjälp. Alla Adams barn voro dödade uti Adams, sin faders, fall och död; alla lågo i sitt blod, döda i överträdelser och synder; alla hade blivit Guds fiender och gått in i satans anhang; alla voro syndens tjänare; alla voro bortkomna från det liv, som i Gud var. Alla voro dödens trälar, de där mördat sina själar.

2) Och si, mitt i denna all världens allrauslaste belägenhet och olycksalighet gav den eviga kärleken löftet om "kvinnans säd", som är Jesus, och i Honom nåd och barmhärtighet över de förtappade fåren, som voro döden värda. Han skänkte Honom hedningarna till arv och världens ändar till egendom; det blev den gode herdens fårahjord och arvedels får, dem Han skulle köpa och lösa med sitt eget liv.

3) Och Sonen sin Fader lydig var, kom till oss hit på jorden och blev en medlare emellan Gud och oss. Vår gode herde, som på den stora försoningstid och dag, som av Fadern var förelagd, inställde sig, tog på sig all världens synd och dog för sitt folks missgärning, varmed han hävde hela det mänskliga släktets skuld, fastnaglade dess handskrift vid sitt kors, fullkomnade sitt dyra medlareämbetet och dog såsom en Abel för sin fårahjord, sedan han i 33 år, som Jakob, hade troget tjänat för Rakel, sin dyrköpta församling.

4) Herrliga ting varda predikade i dig, du Guds stad! Det är detta, som Guds Ande i Ef. 3 kallar Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O, vilken djuphet av Guds eviga förbarmande, o, vilken höjd, bredd och längd! Att den evige Guden, Gud över allt välsignad i evighet, så hjärtligen låter sig vårda om de förlorade syndare, att Han stiger ned ifrån himmelen, antager människonatur och gör dem fria, som i all sin tid under dödens räddhåga skulle trälar vara! Så är Han vorden ett offer för de fåren, som skulle slaktas och evinnerligen dö; så är Han vorden en försoning för syndare; så är missgärningen förlåten, överträdelsen borttagen och synden betäckt och den eviga rättfärdigheten framhavd. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus.

5) En evig nåd är sålunda vederfaren oss arma förtappade får. Och Herren har ett obeskrivligt, armhärtigt och kärleksfullt hjärta över och emot syndare. Kan en moder förgäta sitt livs son, så vill Han likväl icke förgäta oss, på händerna haver han tecknat oss. Lagen är fullbordad och rättfärdigheten har fått fyllest. Till lagen må vara vårt tal: Trots att du mig fördöma skall, Kristus dig fullgjort haver. "Vi kunna nu då fråga: / Var är din udd, du död? / du helvetets grymma låga, / var är din svåra glöd?" "Han har vår själ uttagit / från döden och vår fot / ifrån fall, all gråt avtvagit, / oss givit salig bot." "Nu är botad all den skada, / som oss Adam hade gjort." "Med oss så har nu ingen nöd, / ty satan, synd och evig död / har Jesus Kristus nederlagt, / allt som hans ord det haver sagt." "Vore världen av vår Herre / tusen gånger större gjord, / och dess synder större, smärre... släckas." O, nåd över all nåd! Han lät sig ganska hjärtligen vårda om våra själar; Han är sålunda vår salighet, ty Han är död för oss, Han lever för oss, vi skola ock leva. Dessa orden: för fåren, för oss, lägge Jesus djupt in i våra hjärtan. De betyda mer, än vi i hastigheten kunna fatta. Vi äro i Honom friade, och Han är för oss marterad; Han är död för oss, och vi leva för hans skull! "Dessa orden: för eder, kräva synnerligen ett troget hjärta."

6) Sålunda har den gode Herden icke förr avlåtit, än Han med sitt eget liv hade köpt sig en fårahjord av fattiga syndare. Vi äro sålunda hans egendom med rätta. I ditt blod, du gode herde, är jag din. Vi äro nu hans arvedels får, dyrt köpta med hans blodiga sår av Faderns eviga råd och dom, när vi Honom skänktes till egendom; säll är den, som känner detta, säll den, som låter sig ledas till denna herdens hjärtliga själavård och som låtit Honom uppsöka sitt förvillade hjärta och fått känna kraften och saligheten av hans dyra och hjärtliga själavård, i det Han,

Andra delen:

känner oss och lär oss att känna sig.

1) Det säges om herdarna hos Israels folk, att de klädde sig i fårakläder, till att därmedelst dess bättre trygga de skrämda och skygga fåren till sig. Det synes kunna slutas av liknelsen, som Jesus brukar i Matt. 7:15 om de profeter, som komma i fårakläder. När Jesus ville draga det avfallna människosläktet åter till sig, så ikläder Han sig ock fårens, eller människornas natur; ty Herren, såsom en förtärande eld, hade vi visst aldrig vågat nalkas. Därför bliver Han bröderna lik och såsom ett menlöst lamm, det till slaktning ledes. Varför skulle vi då icke låta Honom vårda sig om oss, när hans uppsåt icke är att förkasta syndare utan att taga oss på sina axlar och bära oss till hjorden. "Ingen herde kan så leta / efter ett borttappat får. / Kunde du Guds hjärta veta, / huru ömt för dig det slår, / längtar, trängtar innerlig / efter den som söndrat sig / från hans hjord och får så såta, / skulle du av glädje gråta."

2) Han känner sina får. Så lyder Jesu egna ord i texten. Vi hava sålunda denna lärdom av Jesu egen mun. Och det är nog tydligt, att Frälsaren Jesus här icke talar om sin allvetenhets kännedom; ty på det sättet känner Han även de ogudaktiga, som äro Guds fiender, ja, himmel och jord och allt, vad däruti är; Han förstod sina fienders skalkhet och visste, vad uti dem var (Joh. 5:42); utan Han känner sina får för sina egna. Herren känner sina, som Herren Honom givit haver; Han skämmes icke att kalla dem bröder. Han känner bäst, vad dessa arma får kostat Honom, huru Han funnit det ena efter det andra i öknen, burit det på sina axlar hem till hjorden, förbundit det sönderbråkade, helat det sargade och skött var och en, som han tarvat; huru Han dem dragit, och de hava sig draga låtit.
     Han känner sina fårs krafter och svagheter, tro och otro, kallsinnighet och kärlek, fall och bestånd, deras många brister och bräckligheter; Han känner vårt svaga väsende, att vi äro mull och stoft. Han känner sina får i nåd och barmhärtighet. Han är när dem alla dagar intill världens ända, och för hans ögon är ingenting fördolt; alla ting äro Honom uppenbara. Deras namn äro skrivna i livets bok. De äro tecknade på sina anleten med Hans Faders tecken. Och skulle icke den gode och allvise herden känna sina får ifrån getterna? Han känner dem och skall ställa dem till höger uppå sin stora tillkommelses dag, då Han skall döma jordens krets med rättfärdighet. Vilken hög tröst är icke detta för en fattig syndare, som således icke behöver gömma sig för sin eviga själaherde utan vandra i hans ljus, efter han vet, att Jesus ändå vet mycket mer, än hans eget hjärta vet.

3) Han känner sina får, såsom Fadern känner Honom. Huru kan detta vara? Den kunskap är mig för hög, jag kan icke begripa det. Vem haver känt Herrens sinne? Och vem vet vad i Gud är, utan den Helige Ande, som utrannsakar allting, ja, ock Guds djuphet? Det är sålunda omöjligt för ett svagt människobegrepp, att kunna veta, huru Fadern i sin eviga fullkomlighet känner Sonen. Men det veta vi, att Fadern haver Sonen kär (Joh. 3:35). Så känner ock Jesus sina får; såsom Han älskade dem, medan Han var i världen, så älskade Han dem intill änden.
     O, huru kär haver Herren folken! Fadern känner Sonen såsom människosläktets fullkomlige medlare, som i deras stad och ställe har erlagt en fullgällande betalning och för dem blivit rättfärdigad i Anden, så erkänner ock Jesus sina för det rättfärdiga folket, som tro bevarat haver. Salig är den, som detta vet och erfar. Han må komma i vad besvär han vill, han må utstötas av synagogan och i världen dömas såsom avfälling och vilsefarande, det inseglet står dock fast: Herren dömer rätt, Herren känner sina.

4) Och mina känna mig, säger Jesus. De känna Honom med en salig kännedom; med förstånd och vilja, med själ och hela hjärtat känna de sann Gud och den Han sänt haver, Jesus Kristus. Jesus själv har lärt dem i sitt ord känna sig. Saliga äro de, som icke se och dock tro. Han har gjort som herden med naturliga får; Han har icke med ovanligt buller skrämt det annars nog skygga fåret, utan av nåd låtit dem känna, att de mot Herren hava syndat. Han har hjärtligen frågat dem: Vi vill du så dö? Huru kan du trivas under syndens och satans våld? Besinna dock, vad du är och vad du kan bliva och förspill icke din arvedel. Detta har såsom ett lagens ord gått dem till hjärtat, de hava givit hans herderöst gehör, och det har sårat dem, att de övergivit Honom, sin levande källa, och gjort sig usla brunnar.
    De hava lärt känna Honom såsom sin profet, överstepräst och konung. Hans tveeggade svärd, som är lagen och evangelium, har givit dem ett stygn i deras hjärtan, så att de, såsom fattiga syndare, hava lärt att vårda och emottaga hans dyra försoning; de känna Honom såsom sina samvetens hugsvalare och alla synders förlåtare; de känna Honom såsom av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning, och efter alla de skiften av tider och öden, de iråka, använda de denna sin saliga kännedom till hans ära och sin andliga och eviga förkovring och sällhet; med ett ord: de erkänna för sin största salighet, att den gode Herden låtit och låter sig så hjärtligen vårda om deras själars salighet.

Vad Fadern dig har givit,
du ej borttappa vill.
Du för till rätta livet
allt vad dig hörer till.
Dit värdes mig ock föra,
att jag må dig tillhöra
i tid och evighet.