måndag 13 maj 2019

Andra söndagen efter Påsk - Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar

Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes, Amen!

Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. Med dessa ord beprisar konung Hiskia den milde Herrens vår Guds ömma själavård om hans fattiga själ, då han intet annat visste, än att hans levnadsdag skulle lyktas förr än aftonen kom, och han skulle slitas sönder såsom en klen tråd. Denne konung uti Juda hade regerat med sannskyldigt hjärta inför Herren och blev på sitt 40:e år dödssjuk; då bad han till Herren och grät svårligen, ty profeten Esaias hade sagt honom, att han skulle beställa om sitt hus, ty han måste dö och icke bliva vid liv. Men Herrens ord kom åter till Esaias, att han skulle säga Hiskia, det Herren hade förlängt hans livsdagar i 15 år. Bland annat säger då denne gudfruktige konung: Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. (Jes. 38:17).

Hiskia lovar Gud därför att Han hade mot honom visat sin synnerliga själavård. Den eviga kärleken har visserligen vårdat sig om alla människosjälar av evighet. Och detta är vad vi i dag vilja taga som ämne för vår betraktelse.

Guds hushållning med det fallna människosläktet till deras upprättelse och salighet har visst varit och är förunderlig och herrlig, i synnerhet däruti, att Han skänkt oss sin ende Son, som låtit sitt liv för oss. Denna Guds milda hushållning och omvårdnad har Han även gjort kännbar såväl i det gamla som nya testamentet, ehuru nya testamentets hushållning vida övergår Hans även milda och gudomliga omvårdnad med människorna i det gamla, vilken hushållning, huru herrlig hon ock är i nya testamentet, likväl, efter Pauli ord i 2 Kor. 4:3, är förtäckt för många, som varda förtappade.

Ingen må inbilla sig att kunna vara rättsligt underrättad om Guds milda själavård, därest han icke äger en salig insikt i nya testamentets herrlighet och vänt sitt hjärta till Herren samt låtit täckelset borttagas ifrån sina ögon, vilket, så länge de äro oomvända, hänger för dem.

Och medan vi nu äro i begrepp att tala om Guds själavård om oss, så låtom oss med några ord omnämna skillnaden emellan gamla och nya testamentets herrlighet, vilken är så nödig att veta, och således känna Guds sanning, hans herrliga vilja, råd och befallningar, såsom ock nåden, som är given i Jesus Kristus för evig tid, vilken alltid har varit en och densamma, så att däruti allsingen förvandling varit, är eller bliver. Men så länge Gud ännu icke var uppenbar vorden i köttet, så var Herrens hushållning under gamla förbundet med mångahanda seder och rätter, vilka utgjorde den ceremonialiska lagen, och vilka skulle hålla Israel att, på sätt som Gud hade befallt, genom offren förebilda den tillkommande världens Frälsare. Och som denna förebildande gudstjänst i Jerusalems tempel var en del av gamla testamentets evangelium, så var det den eviga visheten behagligt att däröver hålla en helig och sträng hand, så att ingen fick däremot bryta vid sitt livs förlust, såsom man ser av Ussa, Abinadabs son, som allena rörde vid arken och blev död slagen av Herren (2 Sam. 6:7), ty om Israel hade onäpst fått förändra något, så är intet tvivel, att de hade bortlagt alltsammans i den ceremonialiska lagen; därför måste Herren med mångahanda lagar, stadgar, bud, seder och rätter vidmakthålla det gamla testamentets hushållning. Detta skall vara eder en evig rätt. (4 Mos. 16:29). Detta är det, som Herren bjudit haver (17:2). Om I hållen mina bud, säger Herren, så skall du vara välsignad på mångfaldigt sätt, och om du icke lyder Herrens din Guds röst, så skall du även på mångfaldigt sätt vara förbannad (5 Mos. 28). Sådana villkor voro av Herren satta för det gamla förbundets barn, vilkas iakttagande ofta gjorde hos dem, som icke förstodo sanningen, vilken låg i det fördolda, en trälaktig anda; detta var det förbund, som Israel icke höll, och Herren dem tvinga måste (Jer. 31:32).

Men sedan Jesus är kommen i världen, äro alla dessa villkor, som Herren hade satt för det gamla Israel, upphävda; ty denna lag skulle vara intill Kristus (Gal. 3:19). Men sedan Jesus kom och med sin död beseglade synerna och profetiorna (Dan. 9), så heter det nu icke: Om I hållen mina ceremonialiska bud, så skolen I leva; utan det heter så: Mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allting är nu redo; kommen! Och så snart en fattig syndare, i den ordning som Herren befallt, anammar dessa nådens tidningar och genom tron undfår syndernas förlåtelse utan förskyllan, utan betalning, blott för Jesu döds och uppståndelses skull, så har han icke träldomens anda till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader! Men där Jesus icke sålunda varder anammad, göra mäniskorna ofta av det herrligaste evangelium en fördömande lag; ty de se icke Herrens herrlighet. De se icke hans obeskrivliga nådesvård om nya testamentets salighet, som skall predikas för alla kreatur, som äro under himmelen, dem som när och dem som fjärran äro. De se icke, att den eviga nåden i Kristus är given icke efter våra gärningar, utan efter Guds eviga nådesuppsåt. De se icke, att nåden gives, men icke förtjänas; de se icke, att Gud är försonad i Kristus, utan de mena, Han bliver då först, när de omvända och bättra sig; de mena, nåden kommer av bättring, tro och helgelse, då likväl både bättring, tro och helgelse komma av nåden. Detta är en evig grundsanning.

Vad vill nu allt detta säga? Jo, Herrens hjärtliga vård om våra själar. Han har låtit sitt liv för dem. Han är den gode Herden, Han är rättfärdighetens sol, Han är nådastolen, Han är fader, fridsfurste, den äldste ibland bröderna, hälsobrunnen. Vad vilja dessa namnen? Jo, de locka de borttappade fåren till att undergiva sig hans milda själavård, varom vi nu ärna något tala. Herren Jesus låte det falla i god jord. Fader vår...

Evangelium: Joh. 10:11-16

Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar

1) I det Han låtit sitt liv för dem.

2) I det Han känner dem och lärer dem känna sig.

Ingen är god utan Gud allena. Andra herdar vårda ofta sina får för lön och fly, när de se ulven komma, och låta honom både förskingra och bortrycka fåren. Dessa förtjäna visst inte namn av goda herdar; men Jesus, som låtit sig så högt vårda om fåren, att Han låtit sitt liv för dem, må visst heta framför alla andra den gode Herden.

Denne gode herden har låtit sig hjärtligen vårda om våra själar i det Han låtit sitt liv för dem, som sades skulle bliva vår betraktelses

Förra del.

1) Så säger Jesus i evangelium: Jag är den gode herden. Den gode herden låter sitt liv för fåren. Detta är den stora sak, varpå all världen borde vara uppmärksam. Alla människor äro däruti varannan lika, att de äro uti Adam förlorade får. Då förlorade vi Gud och all salighet, och Gud blev genom vår ondska skild från oss, och hans ansikte gömdes för oss, varför ock Adam gömde sig ibland träden i lustgården undan Herrens ansikte. Den allsmäktige domarens dom var fallen över allt folk, och hans vredes eld brann över synden till nedersta helvetet. På jorden var ingen salighet mer och ingen hjälp. Alla Adams barn voro dödade uti Adams, sin faders, fall och död; alla lågo i sitt blod, döda i överträdelser och synder; alla hade blivit Guds fiender och gått in i satans anhang; alla voro syndens tjänare; alla voro bortkomna från det liv, som i Gud var. Alla voro dödens trälar, de där mördat sina själar.

2) Och si, mitt i denna all världens allrauslaste belägenhet och olycksalighet gav den eviga kärleken löftet om "kvinnans säd", som är Jesus, och i Honom nåd och barmhärtighet över de förtappade fåren, som voro döden värda. Han skänkte Honom hedningarna till arv och världens ändar till egendom; det blev den gode herdens fårahjord och arvedels får, dem Han skulle köpa och lösa med sitt eget liv.

3) Och Sonen sin Fader lydig var, kom till oss hit på jorden och blev en medlare emellan Gud och oss. Vår gode herde, som på den stora försoningstid och dag, som av Fadern var förelagd, inställde sig, tog på sig all världens synd och dog för sitt folks missgärning, varmed han hävde hela det mänskliga släktets skuld, fastnaglade dess handskrift vid sitt kors, fullkomnade sitt dyra medlareämbetet och dog såsom en Abel för sin fårahjord, sedan han i 33 år, som Jakob, hade troget tjänat för Rakel, sin dyrköpta församling.

4) Herrliga ting varda predikade i dig, du Guds stad! Det är detta, som Guds Ande i Ef. 3 kallar Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O, vilken djuphet av Guds eviga förbarmande, o, vilken höjd, bredd och längd! Att den evige Guden, Gud över allt välsignad i evighet, så hjärtligen låter sig vårda om de förlorade syndare, att Han stiger ned ifrån himmelen, antager människonatur och gör dem fria, som i all sin tid under dödens räddhåga skulle trälar vara! Så är Han vorden ett offer för de fåren, som skulle slaktas och evinnerligen dö; så är Han vorden en försoning för syndare; så är missgärningen förlåten, överträdelsen borttagen och synden betäckt och den eviga rättfärdigheten framhavd. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus.

5) En evig nåd är sålunda vederfaren oss arma förtappade får. Och Herren har ett obeskrivligt, armhärtigt och kärleksfullt hjärta över och emot syndare. Kan en moder förgäta sitt livs son, så vill Han likväl icke förgäta oss, på händerna haver han tecknat oss. Lagen är fullbordad och rättfärdigheten har fått fyllest. Till lagen må vara vårt tal: Trots att du mig fördöma skall, Kristus dig fullgjort haver. "Vi kunna nu då fråga: / Var är din udd, du död? / du helvetets grymma låga, / var är din svåra glöd?" "Han har vår själ uttagit / från döden och vår fot / ifrån fall, all gråt avtvagit, / oss givit salig bot." "Nu är botad all den skada, / som oss Adam hade gjort." "Med oss så har nu ingen nöd, / ty satan, synd och evig död / har Jesus Kristus nederlagt, / allt som hans ord det haver sagt." "Vore världen av vår Herre / tusen gånger större gjord, / och dess synder större, smärre... släckas." O, nåd över all nåd! Han lät sig ganska hjärtligen vårda om våra själar; Han är sålunda vår salighet, ty Han är död för oss, Han lever för oss, vi skola ock leva. Dessa orden: för fåren, för oss, lägge Jesus djupt in i våra hjärtan. De betyda mer, än vi i hastigheten kunna fatta. Vi äro i Honom friade, och Han är för oss marterad; Han är död för oss, och vi leva för hans skull! "Dessa orden: för eder, kräva synnerligen ett troget hjärta."

6) Sålunda har den gode Herden icke förr avlåtit, än Han med sitt eget liv hade köpt sig en fårahjord av fattiga syndare. Vi äro sålunda hans egendom med rätta. I ditt blod, du gode herde, är jag din. Vi äro nu hans arvedels får, dyrt köpta med hans blodiga sår av Faderns eviga råd och dom, när vi Honom skänktes till egendom; säll är den, som känner detta, säll den, som låter sig ledas till denna herdens hjärtliga själavård och som låtit Honom uppsöka sitt förvillade hjärta och fått känna kraften och saligheten av hans dyra och hjärtliga själavård, i det Han,

Andra delen:

känner oss och lär oss att känna sig.

1) Det säges om herdarna hos Israels folk, att de klädde sig i fårakläder, till att därmedelst dess bättre trygga de skrämda och skygga fåren till sig. Det synes kunna slutas av liknelsen, som Jesus brukar i Matt. 7:15 om de profeter, som komma i fårakläder. När Jesus ville draga det avfallna människosläktet åter till sig, så ikläder Han sig ock fårens, eller människornas natur; ty Herren, såsom en förtärande eld, hade vi visst aldrig vågat nalkas. Därför bliver Han bröderna lik och såsom ett menlöst lamm, det till slaktning ledes. Varför skulle vi då icke låta Honom vårda sig om oss, när hans uppsåt icke är att förkasta syndare utan att taga oss på sina axlar och bära oss till hjorden. "Ingen herde kan så leta / efter ett borttappat får. / Kunde du Guds hjärta veta, / huru ömt för dig det slår, / längtar, trängtar innerlig / efter den som söndrat sig / från hans hjord och får så såta, / skulle du av glädje gråta."

2) Han känner sina får. Så lyder Jesu egna ord i texten. Vi hava sålunda denna lärdom av Jesu egen mun. Och det är nog tydligt, att Frälsaren Jesus här icke talar om sin allvetenhets kännedom; ty på det sättet känner Han även de ogudaktiga, som äro Guds fiender, ja, himmel och jord och allt, vad däruti är; Han förstod sina fienders skalkhet och visste, vad uti dem var (Joh. 5:42); utan Han känner sina får för sina egna. Herren känner sina, som Herren Honom givit haver; Han skämmes icke att kalla dem bröder. Han känner bäst, vad dessa arma får kostat Honom, huru Han funnit det ena efter det andra i öknen, burit det på sina axlar hem till hjorden, förbundit det sönderbråkade, helat det sargade och skött var och en, som han tarvat; huru Han dem dragit, och de hava sig draga låtit.
     Han känner sina fårs krafter och svagheter, tro och otro, kallsinnighet och kärlek, fall och bestånd, deras många brister och bräckligheter; Han känner vårt svaga väsende, att vi äro mull och stoft. Han känner sina får i nåd och barmhärtighet. Han är när dem alla dagar intill världens ända, och för hans ögon är ingenting fördolt; alla ting äro Honom uppenbara. Deras namn äro skrivna i livets bok. De äro tecknade på sina anleten med Hans Faders tecken. Och skulle icke den gode och allvise herden känna sina får ifrån getterna? Han känner dem och skall ställa dem till höger uppå sin stora tillkommelses dag, då Han skall döma jordens krets med rättfärdighet. Vilken hög tröst är icke detta för en fattig syndare, som således icke behöver gömma sig för sin eviga själaherde utan vandra i hans ljus, efter han vet, att Jesus ändå vet mycket mer, än hans eget hjärta vet.

3) Han känner sina får, såsom Fadern känner Honom. Huru kan detta vara? Den kunskap är mig för hög, jag kan icke begripa det. Vem haver känt Herrens sinne? Och vem vet vad i Gud är, utan den Helige Ande, som utrannsakar allting, ja, ock Guds djuphet? Det är sålunda omöjligt för ett svagt människobegrepp, att kunna veta, huru Fadern i sin eviga fullkomlighet känner Sonen. Men det veta vi, att Fadern haver Sonen kär (Joh. 3:35). Så känner ock Jesus sina får; såsom Han älskade dem, medan Han var i världen, så älskade Han dem intill änden.
     O, huru kär haver Herren folken! Fadern känner Sonen såsom människosläktets fullkomlige medlare, som i deras stad och ställe har erlagt en fullgällande betalning och för dem blivit rättfärdigad i Anden, så erkänner ock Jesus sina för det rättfärdiga folket, som tro bevarat haver. Salig är den, som detta vet och erfar. Han må komma i vad besvär han vill, han må utstötas av synagogan och i världen dömas såsom avfälling och vilsefarande, det inseglet står dock fast: Herren dömer rätt, Herren känner sina.

4) Och mina känna mig, säger Jesus. De känna Honom med en salig kännedom; med förstånd och vilja, med själ och hela hjärtat känna de sann Gud och den Han sänt haver, Jesus Kristus. Jesus själv har lärt dem i sitt ord känna sig. Saliga äro de, som icke se och dock tro. Han har gjort som herden med naturliga får; Han har icke med ovanligt buller skrämt det annars nog skygga fåret, utan av nåd låtit dem känna, att de mot Herren hava syndat. Han har hjärtligen frågat dem: Vi vill du så dö? Huru kan du trivas under syndens och satans våld? Besinna dock, vad du är och vad du kan bliva och förspill icke din arvedel. Detta har såsom ett lagens ord gått dem till hjärtat, de hava givit hans herderöst gehör, och det har sårat dem, att de övergivit Honom, sin levande källa, och gjort sig usla brunnar.
    De hava lärt känna Honom såsom sin profet, överstepräst och konung. Hans tveeggade svärd, som är lagen och evangelium, har givit dem ett stygn i deras hjärtan, så att de, såsom fattiga syndare, hava lärt att vårda och emottaga hans dyra försoning; de känna Honom såsom sina samvetens hugsvalare och alla synders förlåtare; de känna Honom såsom av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning, och efter alla de skiften av tider och öden, de iråka, använda de denna sin saliga kännedom till hans ära och sin andliga och eviga förkovring och sällhet; med ett ord: de erkänna för sin största salighet, att den gode Herden låtit och låter sig så hjärtligen vårda om deras själars salighet.

Vad Fadern dig har givit,
du ej borttappa vill.
Du för till rätta livet
allt vad dig hörer till.
Dit värdes mig ock föra,
att jag må dig tillhöra
i tid och evighet.

måndag 6 maj 2019

Påskdagen - Den ifrån de döda uppståndne livets Herre i vilken vi hava rättfärdighet och starkhet

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I Jesu namn!

Vänden eder till mig, så varden I saliga alla världens ändar, ty jag är Gud och ingen mer. Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighets ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. Dessa heliga ord stå skrivna hos profeten Jesaja, kap. 45:22-23, och äro även av aposteln Paulus i Fil. 2:9-10 tillämpade på Jesus, all världens Frälsare.

Vänden eder till mig, så varden I saliga alla världens ändar. Han är hedningarnas ljus och Israels pris och således Guds salighet intill världens ände. Han har sagt: Visen mina barn och mina händers verk till mig (v. 11). Nu säger Han till all världen: Vänden eder till mig, så varden I saliga.

Ty jag är Gud och ingen mer. Gud är en. Tre äro de, som vittna i himmelen och på jorden, och de tre äro ett. Sålunda är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud och ingen mer.

Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighets ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. 

Herrens ord och löften äro ja och amen. Himmel och jord skola förgås, men hans ord skola icke förgås. Han svär vid sig själv: så sant som jag lever, säger Herren. Han försäkrar all världen vid sin varelses sannhet, vilken allt folk har måst vidgå; ty intet folk har varit så förblindat, att det icke vetat, att en Gud är till och en Skapare till himmelens och jordens synliga verk. Han kallar sitt ord ett rättfärdighetens ord, nämligen att honom skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. Alla knän äro böjliga i himmelen och på jorden, och "helvetets krafter giva sig / där Jesus nämnd är vorden." Alla tungor, som smakat hans goda livsord och den tillkommande världens kraft, skola bekänna, att av Jesus är all salighet, all hälsa, all rättfärdighet, all helgelse, all kraft, all seger.

Älskade åhörare: Jesus Kristus är död för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighet (Rom. 4). Vi fira i dag åminnelsen av den stora seger, som Jesus vunnit i alla fallna syndares ställe, då Han genom sin uppståndelse från de döda förvärvade världen både rättfärdighet och starkhet. Hågkomsten och erkänslan av denna Jesu herrliga seger bör icke endast vara knuten till en viss dag eller högtid; men icke desto mindre vore det nu stor nåd för oss fattiga Adams barn, om vi på denna dag och denna stund finge en salig insikt och erfarenhet i denna vår dyrt förvärvade nåd och salighet.

Herre Jesus! vår eviga salighets Gud och livets furste, som av din herrliga uppståndelse bragt alla dem ett förvärvat liv tillhanda, som annars skulle döden dö; gör den stora nåd med dina återlösta, att de få se sin rättfärdighet och starkhet i dig allena! Låt din Helige Ande förklara för våra hjärtan denna din stora försonings hemlighet! Fräls ditt folk och välsigna din arvedel. Lär oss med mun och hjärta lovsjunga dig samt bedja: Fader vår...

EVANGELIUM Markus 16:1-8

Betraktelseämne:
Den ifrån de döda uppståndne livets Herre, i vilken vi hava rättfärdighet och starkhet.

1) Vår rättfärdighet och starkhet i den från de döda uppståndne livets Herre.
2) Vad var och en tunga efter sitt tillstånd säger om Honom.

Genom din heliga uppståndelse, hjälp oss milde Herre Gud.

Denna är den stora dagen / som oss Kristus haver gjort. / Mörkrets furste är nu slagen, / nederlagd är helvetets port. / Dödens mörker har försvunnit, / livets sol har nu upprunnit. 
Livets furste är uppstånden, oss liv och seger skänkt. I Honom hava vi rättfärdighet och starkhet. Vilket nu skall bliva vår betraktelses

Första del.
A) Livets furstes uppståndelse från de döda. B) Vår rättfärdighet och starkhet uti honom.

Nu A) Om livets furstes uppståndelse från de döda.

1) Den saken, vi nu sålunda hava att tala om, är icke uppenbarad i förnuftets kännedom eller kunskap, utan är en stor trosartikel, om vilken i vår lilla katekes står: "Jag tror, att Jesus Kristus är uppstånden ifrån de döda." Således är det icke att härutinnan vägleda sig med förnuftets ljus, utan genom Guds uppenbarade vishet och sanning, och sålunda taga det allena för sant, som Guds Ande där uppenbarar, både vad Hans uppståndelse och uppståndelsens kraft angår.

2) Evangelium berättar, att kvinnorna Maria Magdalena och Maria Jacobi kommo bittida till Jesu grav och sågo en ung man sittande på högra sidan, klädd uti ett sitt vitt kläde, som sade till dem: Varen icke förfärade; I söken Jesus av Nasaret, som var korsfäst; Han är uppstånden, Han är icke här, si rummet, där de hade lagt Honom. 
    Han var död. Han hade burit all världens synder, för vilka världen hade bort dö. Han hade givit sig i döden för alla. Guds eviga rättfärdighet hade uppå oss en evig fordran, en dom, som med evig död belade alla människors barn. Denne vår store löftesman och medlare hade påtagit sig all vår skuld och hade sålunda nu smakat döden för alla. Han hade offrat våra synder i sin lekamen på trä; Han hade med sin död fullkomnat det stora återlösningsverket; Han hade en gång genom sin död gått in i det heliga och funnit en evig förlossning. Men döden skulle och kunde icke behålla Honom evinnerligen; därför stiger Han genom sin egen gudomskraft upp ifrån de döda, sedan Han brutit dödens fängelse och visat sig vara en segerherre i helvetet över döden och djävulen. Vi se sålunda med förundran alla skrifter beseglade, som voro givna om Honom. Isak blev vid Abrahams offring tillbakatagen till en liknelse (Hebr. 11). Jesus är offrad och dödad efter köttet, men levande gjord efter Anden (1 Petr. 3:18). Han är den Jonas, som var kastad i havet och kommer upp. Han är den Simson, som nederslagit djävulens gärningar i sin död. "Det lejon har nu vunnit, / som är av Juda stam." Den smordes själ skulle icke bliva kvarhållen i helvetet, och hans kropp skulle icke se förgängelse.

3) Satan trodde, att när han hade vunnit så mycket, att herrlighetens Herre var korsfäst, skulle det mänskliga släktets återlösning vara förlorad och han hava åter vunnit sin sak. Men han förstod icke, att Kristi död skulle just nederlägga honom, som döden hade i våld. Han hade att göra med den rättfärdige Guden, vars död var en försoning; sålunda var förlossningen vunnen, när Jesus var död. Ingen kunde heller taga hans liv; Han lät det själv och kunde även taga det igen.

4) På sjunde dagen vilade Gud ifrån alla sina verk, som Han hade gjort och välsignade och helgade honom (1 Mos. 2:23). När Jesus hade åter upprättat det fallna människosläktet, så vilade Han på sjunde dagen och helgade sålunda sabbat för allt folk samt, genom sin uppståndelse från de döda, välsignade nya testamentets vilodag, på vilken de hade intill världens ände att ihågkomma den salighet och seger, som hade vederfarits hela världen på denna dag.

5) Vad salighet är icke detta: att Adams fall är botat, att såsom alla äro döda i Kristus, så äro och alla i Kristus levande gjorda. Vad herrlighet! Ack, om den arma och förblindade hopen kände denna sin salighet, så hade de något, när de sjunga: "Vi äta nu och leva väl / i dessa sötebrötsdagar." Tvärtom - vad glädje hava de, som måste sitta i mörkret, som icke se den uppgångna rättfärdighetens sol och den salighet, som är under hans vingar? Vad kraft skola de ock hava, så länge de icke med ett sannskyldigt hjärta hava anammat kraften till att bortlägga syndens och mörkrets gärningar och ikläda sig ljusets vapen? "På jorden, där rätt skulle ske, göra de det ont är, ty de se icke Herrens herrlighet."

Lovad vare du, Jesus Kristus, du önskade livets furste, som på denna dag segrat över alla våra fiender! Lovat vare ditt herrliga namn, att våra tungor få säga: I Honom, som är död och uppstånden, hava vi rättfärdighet och starkhet.

Som är det andra (B):

a) Rättfärdighet är en människas tillstånd inför Gud, då hennes synder icke tillräknas henne, utan hon, ehuru icke för sin egen utan för Jesu skull, varder fri och ansedd oskyldig. Starkhet är den förmögenhet, som människor av Guds nåd hava erhållit till att segra över satan, världen, synden och sitt eget fördärvade kött och blod.

b) Denna salighet har Jesus förvärvat oss, och icke allenast oss, utan ock alla Adams barn. Märk, vi tala nu om den förvärvade nåden och ärna tala om dess tillämpning i den senare delen av denna betraktelse.

c) Vad den oss i Jesu uppståndelse förvärvade rättfärdigheten angår, så bekänna vi i andra trosartikeln: "Han haver förlossat mig ifrån alla synder och ifrån döden." Det är, Han har genom sin lekamens offer ställt oss heliga, ostraffliga och obesmittade i Guds åsyn (Kol. 1). Han var gjord till synd för oss, på det vi skulle bliva Guds rättfärdighet genom Honom (2 Kor. 5). Lagens fordran och dess evigt fördömande kraft är borttagen, då Han hängde som en förbannelse på trä (Gal. 3). Den eviga rättfärdigheten är framhavd, då Jesus segrade över döden. Han segrade icke för sin skull, ty han var ett rent och obesmittat Lamm och hade icke gjort någon synd, och i hans mun var intet svek. Han fullgjorde en evig lydnad i de olydigas ställe och upphörde således icke att försona, förrän full försoning av Honom var erlagd, och så "rättfärdiggjordes Han i Anden", (2 Tim. 3). Och så fick hela världen fri och öppen tillgång till Gud. Förlåten blev sönderriven, som betecknade, att Jesus genom förlåten, som är hans kött, haver berett det avfallna människosläktet frihet att gå till Gud genom hans blod (Hebr. 10:19-20). SÅ hava vi vår renhet uti Honom. I Honom hava vi vår rättfärdighet.

d) Hela världen hade utan Jesus varit evinnerligen död och kraftlös; men nu säger Han: Jag lever, I skolen ock leva! Ingen människa lever av sig själv. Ingens dygd eller helgelse, ingen rättfärdighet eller tro, eller vad det vara må, kan vara grunden till dess liv och styrka, utan Jesu levandegörelse är detsamma: "Icke oss, Herre, icke oss, utan ditt namn giv äran." Guds Ande beskriver denna vår stora salighets nåd i Ef. 2:5: "Men Gud, som är rik i barmhärtighet för sin stora kärleks skull, därmed Han oss älskat haver, den tid vi ännu voro döda i synderna, haver Han oss samt med Kristus gjort levande. Genom nåden äro vi frälsta. Välsignad vare Gud och vår Herres Jesu Kristi Fader, som oss för sin stora barmhärtighets skull haver fött på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.

6) I Herren hava vi starkhet. Jesus haver nedslagit djävulens makt. Han har förlossat oss ifrån djävulens våld; Han har blivit vår helgelse, ty Han har förvärvat oss den Helige Ande samt kraft till att nederslå fästet; Han har tagit det mänskliga släktet ur dess oförmögenhet, att såsom Han är uppstånden ifrån de döda, skola och kunna vi vandra i ett nytt leverne. Han är vår starkhets Gud. Hjälten har för oss slagit sig igenom. Vi kunna gå ut och in och Herren främst. Låter allena en själ Jesus råda med sig, intager Han väl hennes hjärta så, att det bliver hängande vid Honom, som för oss är död och uppstånden. Herren Jesus inplante oss till en lika död, så varda vi uppståndelsen lika och lära oss känna Hans uppståndelses kraft. Så skola vi nog sjunga om seger över döden, djävulen och köttet i de levandes land. Vi kunna således fråga: "Var är din udd, o död?" "Var är din seger, avgrundsskara?" I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.

Vi gå nu till vår betraktelses

senare del 

och betrakta

Huru var och en tunga efter sitt tillstånd talar om denne vår uppståndne livets Furste.

1) Människors tillstånd är olika. Den ena sover i synden, är vårdslös om sin salighet och blind i andliga saker. Den andra är orolig i sitt samvete och stadd under Guds dragande nåd. En annan är betungad och arbetande, och de övriga äro antingen fiender till Kristi kors eller ock på Jesus troende själar. Dessa äro de olika tillstånd, vari människor befinna sig här på jorden. Om alla dessa må det heta såsom om det gamla Israel i öknen: Herre, du födde ditt folk med änglaspis och sände bröd av himmelen, utan arbete berett, vilket förmådda giva allehanda lust och var var och en efter hans smak. (Vishetens bok 16:20). Så är det även med människor av olika själstillstånd; eftersom Guds Ande har antingen fått eller icke fått råda med dem, så anse de Jesus.

2) Huru anse och tala då de ogudaktiga om Honom? De bekänna Jesus med läpparna, men deras hjärtan är långt därifrån. De neka väl icke alla Guds ord och de uppenbarade sanningar om Jesus, men de bliva dock själva oförändrade. De låta Jesus stå och ropa efter dem i den Heliga Skrift: "Vänden eder till mig, alla världens ändar", och de bliva stående i det tillstånd de stå, utan bekymmer, utan bättring, utan tro med mera, och leva så i vällust och äro levande döda. Är detta att vara en kristen, såsom du heter? Vi vill du så dö? Är det möjligt, att du kan vara så obarmhärtig emot dig själv? Du har din frihet. Den som vill, han får leva, och den som vill dö, "så dö då han, / hans vilja är hans bann."

3) Huru säga de bekymrade själar om Jesus? Dessa tänka: vad skall jag göra, att jag må bliva salig? De äro omtänkta om sin salighet, vilket är en verkan av Herrens nåd i deras osaliga hjärta, vilken skulle visserligen leda dem vidare, om de allena vore lydaktiga. Men enär de icke låta föra sig vidare i salighetens ordning till att känna sin naturliga oduglighet samt av Jesus hämta rättfärdighet och starkhet, så händer det, att de med sitt eget bemödande och allt sitt bekymmer bliva kvarstående i samma tillstånd, lika osaliga i sina samveten eller lika rådlösa för sina gärningar, och hava varken rättfärdighet eller starkhet. Man frågar: huru skall jag kunna leva heligt och hålla Guds bud? Min vän, det vore ingen nöd, om den fördärvade människan kunde hålla lagen. Vad hade då Jesus behövt bliva vår rättfärdighet och starkhet? Det gamla Israel gick i 40 år i öknen och ämnade sig till Kanaan; men de kommo icke därin för otrons skull (Hebr. 3:19).

4) Vad säga de betungande och arbetande själar om Jesus? Med dessa förstå vi de människor, som under Guds heliga lags fordran och fördömande kraft äro likasom förtyngda och med egna krafter länge nog sökt arbeta sig igenom; men med sin innerliga och allt mer och mer tilltagande själsoro fått röna, att de icke blivit förbättrade, utan den gamla människan är lika rådande som hon varit; med ett ord: de äro slavar under syndens dom och syndens träldom. De se lagens andlighet, de göra intet, vad de vilja, utan tvärtom, de inveckla sig mer och mer i fördärv och fördömelse. Den syndalust de haft ont av, den bliver i stället för avtagande mer rådande och rasande; de rå icke med sig själva, däröver kvälja de sig. De vilja bygga upp sin kristendom, och den faller dagligen omkull. De se med förskräckelse på sina gärningar såsom på förtorkade kvistar, som icke bära någon frukt. Allt vad man sålunda tager sig för, det slår fel, ty de äro icke Guds rättfärdighet undergivna, utan sin egen. Vad skall man säga om allt detta annat, än vad Jesus säger: Kommen till mig, alla I som ären arbetande och betungade, så vill jag vederkvicka eder. (Matt. 11) Du svarar: Månne jag törs? Jo, Jesus undfår syndare. Du säger: Alltid talas om Jesus. Ja, min vän. Ve mig om jag icke predikade evangelium. Undrar du därpå? Det är ju Påsk! Han är ju uppståndelsen och livet! Och i Honom hava vi rättfärdighet och starkhet.

5) Vad säga Jesu fiender om Honom? Somliga av dem veta icke, vad de göra, och somliga synda vetande. I vars och ens naturliga hjärta ligger en motvillighet emot Jesus, den Guds Ande vill, att var och en må känna. Vi predika den korsfäste Kristus, grekerna en galenskap och judarna en förargelse (1 Kor. 1). Dessa människor känna icke Honom. Hade judarna känt herrlighetens Herre, så hade de icke korsfäst Honom. Pilatus, en hedning, dömde Honom, men icke av någon uppsåtlig fiendskap emot Hans person, utan han dömde att så skulle ske, som de begärde. Si, hans hjärta var ställt icke med utan mot Jesus. Den icke med mig är, säger Jesus, han är emot mig. Vad skall man säga om sådana människor? Låt dem vara under Guds hand; rår Han icke med dem, ingenting uträtta vi. Låtom oss bedja, att Herren giver dem nåd till upplysning att besinna sig ifrån djävulens snara, i vilken de ligga fångna; genom motsägelser gör man ofta mer skada än nytta; kan ock hända, att Herren lägger dem en gång till sin fotapall; och då bekänna ock de: I Honom hava vi rättfärdighet och starkhet.

6) Vad säga nu de trogna om Jesus? Dessa hava sett sitt elände och sin djupa oförmögenhet till allt gott. De hava såsom fattiga syndare ansett den dödade och åter uppståndne livets Furste för sig såsom oumbärlig. De hava fått syndernas förlåtelse genom tron; de hava av Jesus fått kraft till ett nytt leverne. De fortgå i denna undfångna nåd; de hava intet utom Jesu rättfärdighet att berömma sig av; de suga kraft och starkhet till allt andligt gott av Honom. Deras hjärtans tankar äro dessa: I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.

Amen, ja amen!

måndag 8 april 2019

Palmsöndagen - Altarets sakrament

Högmässopredikan hållen hos hans excellens riksrådet Palmstjerna 
med dess behöriga citationer sådan, som den av D:r Rutström blev ingiven i Kungl. Justitierevisionen den 22 maj 1760.

I Jesu namn.

"Det ordet sakrament står väl icke i den heliga Skrift, men är likväl i nya testamentets församling antaget och brukat. Hos världsliga skribenter förekommer det ofta och plägar 1) betyda en ed, och isynnerhet i krigssaker. Sedan tages det ock för ett nedsatt och i förvar lämnat gods eller pant, vilken tvenne stridande parter pläga lämna i förvar, på det att den, som vinner, må däri äga sin säkerhet. Sedan brukas det ock om varje slags pant i allmänhet; därav har det hänta, att detta ordet sakrament är i allmänhet av de gamla brukat om heliga och fördolda saker, med vilka ord de gåvo tillkänna alla de saker, som i den heliga Skrift uppenbaras, men för förnuftet äro obekanta, varför ock det grekiska ordet mysterion, hemlighet, ofta med ordet sakrament plägar översättas; men isynnerhet är ordet sakrament brukat som ett kännetecken av heliga, gudomliga ting. Således brukades att kalla gamla testamentets offer och levitiska gudstjänsten sakramenter. Men i en ännu egentligare mening brukas det ordet i artikeln om nattvarden, och då betyder sakrament en handling, som är inrättad av Gud till att därigenom tillbjuda, tillämpa och besegla evangelii löften. Icke heller hindrar det att man ju i ett rätt och hälsosamt förstånd brukar detta ord, ehuru det icke finnes i den helige Skrift, men likväl icke heller strider däremot; varför ock D:r Luther fann för nödigt att behålla detsamma." (översatt från D.r Jacob Benzelii Rep. Theolog. Art. XVI, Qvest. I).

Men härvid får jag dock erinra, att vår dyre Frälsare kallar denna heliga nattvardsinrättning ett testamente uti instiftelseorden. Och man bör framför allt så laga, att alla de ord vi tala i så heliga saker, som detta ämnet är, få sin betydelse och rätta kraft enligt den heliga Skrifts utsago, att de därmed förenligt bliva förklarade och förstådda. Herren give oss sin nåd att på denna stund till hans ära och vår salighet vara tillsammans. Amen.

Fader vår...

EVANGELIUM (sic!) 1 Kor. 11:23-29

På det vi desto enfaldigare och tydligare må kunna med varandra överväga så höga och herrliga ting, som i läran om altarets sakrament förekomma, vilja vi göra det uppå ett kateketiskt sätt, det är, genom frågor och svar.

1) Vilka äro de huvudsakligaste orden i  vår Herres Jesu Kristi instiftelse? Jo, just dessa: "För eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse", eller att Jesus säger: "Min lekamen är utgiven för eder; mitt blod är utgjutet för eder till syndernas förlåtelse." Att dessa ord äro huvudstycket i detta sakrament, det intygar Luther i förklaringen över instiftelseorden, varuti han tre gånger i tre svar upptager samma ord, på det han därmed skall giva var och en tillkänna dessa ordens huvudinnehåll; och säger tillika tydligt, att de äro huvudstycken i detta sakrament, samt att genom dem syndernas förlåtelse, liv och salighet varda oss givna; varför ock dessa ord kräva av oss ett alldeles troget hjärta.

2) Varuti består de kristnas andliga ätande? Det består däruti, att en botfärdig själ genom en av den Helige Ande verkad tro tillägnar sig den nåd som i Kristus är given, anser Jesu död för sin, hans uppståndelse för sin, hans lidande och görande lydnad för sin, hans rättfärdighet för sin, och njuter således därigenom i sitt hjärta syndernas förlåtelse samt en sannfärdig förening med Gud.

3) Består det andliga ätandet i något annat i nattvarden än utom nattvarden? Nej, ty det sker allena av de rätta kristna, eller såsom de i vår katekes kallas värdiga gäster, vilka alltjämt både i och utom nattvarden äta Guds Sons kött och dricka hans blod: alltjämt nära sig av detta himlamanna och dricka av den andliga klippan Kristus (jfr 1 Kor. 11:4)

4) Bör en opånyttfödd och otrogen människa undfå den heliga nattvarden? Nej, ty Jesus har instiftat den till en särskild och hög tröst för sina lärjungar och alla kristna. Därför är det fördömligt att tänka, att sakramentet skulle göra oss rättfärdiga ex opere operato, allenast för det omaks skull, att man går till nattvarden, dock utan tron, vilket är att göra Herrens bord till en marknadsplats för döda själar, tvärtemot Jesu vilja, ty detta sakrament är ett Sacramentum conformationis och obsignationis. Alltså måste den människa visserligen vara levandegjord eller omvänd, som i tron härigenom än mera skall befästas. Ty ingen kan befästas i tron, som ingen tro har. Därför säger ock Luther: "Detta ordet för eder kräver alldeles ett troget hjärta."

5) Vad betyda de orden: bliva saker på Herrens lekamen och blod samt äta och dricka sig själv domen? Det betyder, att de själar, som ovärdigt anammade nattvarden, såsom den korintiska församlingen gjorde, de blevo fördenskull av Gud straffade både till liv och lekamen, eller att de blevo lekamligen straffade med sjukdom, som det står i 1 Kor. 11:30, varest i de följande verserna göres en klar skillnad mellan dom, vilken kallas näpst, och emellan fördömelse; ty dessa ovärdiga gäster, som icke hade gjort skillnad på nattvarden och den lekamliga måltiden, utan i oskicklighet och fylleri eller överflöd togo nattvarden, de blevo av Guds rättvisa hand straffade. De blevo "agade och näpsta, på det de med världen icke skulle fördömda varda." Varvid är klart, att såframt denna näpst fick lända dem till bättring, sluppo de helvetets förbannelse, men i motsatt händelse heter det: "Den som icke tror, han skall varda fördömd." "Den själ som syndar, han skall dö" - då deras kval såsom testamentets blods föraktare bliver dem så mycket odrägligare.

6) På vad sätt undfår man Jesu Kristi sanna och väsentliga lekamen och blod? Det sättet är väl för våra naturliga sinnen obegripligt; men är dock oförnekligt, när vi besinna 1 Kor. 10:16-21. Så tror icke heller en trogen själ på en idealisk eller inbillad eller målad Frälsare; utan på en sann Gud, född av Fadern i evighet, och en sann människa, född av jungfrun Maria, vilken är död och uppstånden. Hit vänder sig en i tron hungrande och törstande själ, här mättas hon med vällust såsom en ström (Psalt. 36:9), här svalkas hon med Jesu heliga blod, som här med henne sannfärdeligen förenar sig. Med ett ord: Jesu heliga och sanna lekamen och blod helgar och bevarar deras kropp och själ till evinnerligt liv. Och som David säger: "Han haver gjort en åminnelse till sina under, den nåderike och barmhärtige Herren; han giver mat åt dem som frukta honom (Psalt. 14:45).

7) I vad tillstånd bör den människa vara, som är en skicklig nattvardsgäst? Såsom tillförne är sagt, bör en människa, som vill anamma detta Jesu bord, vara omvänd; men så är icke heller den oomvänd, som tänker: "Ack, jag känner, att jag icke är beredd eller väl skickad", vilket även kan vara de gudfruktigas anfäktning, som härrör därav, att man förutom och innan man ser in i nådens ljus tänkt att man icke borde hava något fel, om man skulle vara värdig till denna heliga måltid. När man finner och ser denna sin orenlighet, förnekar man att komma till nattvarden och uppskjuter därmed så länge, tilldess man skall bliva värdig och väl skickad, och emellertid går dag efter dag och månad efter månad sin kos, och på det sättet händer det, att de näppeligen någonsin komma till nattvarden.
   De vilda, gensträviga och obotfärdiga, de böra avhålla sig ifrån nattvarden, efter de icke äro bekväma och skickliga att undfå syndernas förlåtelse och icke hava någon längtan att bliva bättre. Men de som äro svaga och bräckliga, men åstunda sin andliga hälsa, de böra komma härtill. Och den som suckar däröver, att han icke nog känner detta sitt syndaelände, om honom säger Luther alltför herrligen: ju mer du känner dina synder och brister, ju större orsak har du att begå detta sakrament, där hjälp och läkedom är att söka (Dr Luthers stora katekes).

8) Av vad beskaffenhet är absolution, som går före nattvarden i den kristna kyrkan? Svar: "Det gives en förvärvad syndaförlåtelse, vilken å Guds sida är fullkomlig för Jesu skull och tillräcklig för alla människors barn, om de ville densamma anamma (Jes. 40:2, Dan. 9:24, Matt. 26:28, Ef. 1:7). Det gives ock en anammad förlåtelse, det är, att själen i en sann omvändelses ordning genom tron undfår i sitt hjärta den i Kristus skedda förlossningen och syndaförlåtelsen (Apg. 10:43). Det gives ock en daglig syndaförlåtelse: 'Fader, förlåte oss våra skulder.' Det gives ock en syndaförlåtelse, som lärare å Guds och församlingens vägnar tillsäga botfärdiga syndare. (Joh. 20:22-23). När nu en människa vill gå till nattvarden, vilken icke låtit Guds Ande hjälpa och omvända sig, får hon ingen syndaförlåtelse, om ock en ängel av himmelen absolverade henne (Gal. 1:8).

9) Varvid kan en rätt kristen fästa sina tankar just under själva communionen, att han må hava salighet och nytta därav? Jo, just vid dessa orden: "Detta är min lekamen, som för eder utgiven varder, gören det till min åminnelse. Detta är det nya testamentet i mitt blod, som för eder och många utgjutet varder, gören det, så ofta I dricken, till min åminnelse." Man bör inför Jesu nådesbord förnämligast fästa sitt hjärta vid de orden "för eder", och att det måtte ske till Jesu döds åminnelse så långfredagsaktigt, som stode man och såge därpå, huru Jesus dog för oss.

10) Vad nytta eller salighet njuter en trogen själ av nattvardens rätta bruk? "Såsom löftet är onyttigt, så framt det icke med tron anammas, alltså är ock ceremonien eller det utvärtes tecknet onyttigt, så framt icke tron kommer därtill, vilken visserligen tror, att syndernas förlåtelse varder här tillbjuden och given. Nya testamentets löfte är om syndernas förlåtelse, såsom Jesus säger: 'Detta är min lekamen... ...till syndernas förlåtelse.' Ordet tillbjuder fördenskull syndernas förlåtelse, och ceremonien eller det utvärtes tecknet är likasom ordets målning eller insegel, som visar oss på löftet." (se Apologia Aug. Conf. Vers. Svecana p. 274) "Men de själar som tro, de upprättas till sina förkrossade hjärtan. Genom denna dyra måltid uppväckes hjärtat att tro och stärkes däruti; ty genom ordet och sakramenten verkar den helige Ande. Så undfår en själ syndernas lösen och således syndernas betalning och förlåtelse. Hon undfår hela Jesus, dödad för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighet, och således Jesu evigt gällande rättfärdighet. Den gamla människan fördrager icke denne Jesus. Han är helvetet ett förgift, och därför dödar han den gamle Adam och föder en ny människa, den i rättfärdighet och renhet evinnerligen leva skall." (ibid p. 375). Denna Jesu delaktighet skall och vara grunden till de trognas uppståndelse till livet, efter de äro genom nattvarden med Jesus förenade. "Den som äter mitt kött", säger Jesus, "han skall leva, om än han död bleve." (Joh. 6:15).

11) Huru förstås Joh. 6:63? Jo att Guds Ande genom evangelii ord må göra en själ levande. Hon kan icke bliva det genom det utvärtes bruket av nattvarden, utan bör i Jesu namn besinna, att den som tror, han har vad orden innehålla och lyda; men den som tvivlar, han haver allsintet, därför att han låter sig detsamma fåfängt tillbjudas och icke åstundar att nyttja och bruka ett sådant hälsosamt ting. Nog är skatten framburen och tillbjuden, framsatt på bordet att njutas; men man bör tillägna sig den, det är, tro som orden lyda. Denna skatt tillbjudes oss i Ordet; alltså kan den icke på annat sätt emottagas, än med hjärtat; men icke kan en sådan gåva och evigt varande skatt med händerna omfattas och anammas. Fasta och böner äro väl en utvärtes beredelse; men det som härutinnan och härigenom gives oss kan kroppen på intet sätt emottaga, utan det gör hjärtats tro, som känner och åstundar en sådan skatt. (Allt detta ur D.r Luthers Stora katekes, sv. övers. s. 194-195).

12) Bör man taga nattvarden hemma eller tillika med hela församlingen? Svar: 1 Kor. 10:17: "Det är ett bröd, och många troende själar äro i Kristus en lekamen, efter de alla av det ena bröder äro delaktiga." Alltså är det ganska vackert och kristligt, att en Jesu församlings ledamot även i den utvärtes församlingen och under denna dyra bröllopsmåltid är tillstädes; emedan Jesus här vill fägna sina barn (Hebr. 10:25). Men så är det ock klart, vad Jesus talar i Matt. 18:20 samt Upp. 3:20.

13) Huru ofta bör en kristen gå till nattvarden? Den som icke går till nattvarden ordentligen, han måtte antingen vara sjuk eller död. De sjuka och döda äta intet och dricka intet. Jesus har med flit sagt "så ofta", och dessa orden betyda något. Herrens Ande läre oss förstå dem.

Amen.

onsdag 3 april 2019

Passionspredikan över Fjärde akten ur Kristi lidandes historia - Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd och människorna för hans skull fria

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Vi behöva icke erinra, att medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, är vårt antagna ämne till passionsbetraktelser i år. Vi hava hört det på flera dagar under åtskilliga omständigheter betraktas; och vi få ännu höra, huru tåligt vår dyre medlare fortgår i sitt dyra medlareämbete ända intill dess Han går in i det allraheligaste och finner en evig förlossning.

Men innan vi ingå i vår i dag tillämnade betraktelse, torde det bli en nödvändig sak att på en liten stund fråga efter, vad det lider med vårt hjärtas upplysning och omvändelse, huru det har varit för våra hjärtan allt vad vi hittills hava hört och varest vårt hjärtas tankar nu hålla till. Om dessa tankar på Jesus uppenbarat för oss Guds mildhet, som lockar syndare till bättring, om de fått upplysa vårt förstånds ögon, om vi blivit varse vår ovärdighet, vår stora fattigdom å vår sida, och Guds outgrundliga nåds rikedomar å Jesu sida, om vi kommit att vila med våra oroliga hjärtan på Hans dyra medlareämbete och äntligen fått frid i våra samveten, samt om vi äro vordna med Honom så inplantade till en lika död, att vi ock äro uppståndelsen lika? Det vill jag fråga var och en av eder på hans samvete. En fråga, som var och en noga höre och betrakte och sedan inom sig själv besvare inför Honom, som är en domare över hjärtans tankar och uppsåt.

I mån besinna, att en osalig människa, som står under både syndens dom och syndens träldom, är icke hjälpt därmed, att hon med hopen går dit i Guds hus, att hon hörer med öronen omtalas sin medlare, utan att förstå det med hjärtat; ty hon går lika död hem som hit. Allt detta länder till förhärdelse och förtappelse och icke till salighet. Men ändamålet med predikan om Jesus är, att vi må bliva rätteligen omvända, rätteligen uppväckta, rätteligen troende, rätteligen pånyttfödda, rätteligen förnyade och helgade i Jesus. Och om sådant skett och fått ske, därom döme var och en av eder inför Gud. "Pröven eder, om I ären i tron."

Detta är en anmärkning, som jag icke kan undgå att göra, innan passionstiden flutit förbi. Vår tid går bort såsom en ström; vi fara såsom en pil till vår dödlighets mål. Tiden är både ond och dyr Människor skola göra räkning för sin tid, huru de i den hava levat. Ginge det så fort med vårt tilltagande i kristendomen, som med våra år, vore det väl. O, att vi skrede Jesus allt närmare och närmare, efter som vi nalkas närmare graven och evigheten!

Jag minner eder fördenskull på evangelium, som jag eder predikat haver, att vår kyrkogång icke må bliva ett utvärtes verk, och betraktelsen om Jesus räcka blott i passionstiden. Stackare den, som har passionstiden endast några veckor om året och som icke på annat sätt känner honom. Om en ängel av himmelen talade för en sådan människa, och hon icke ville låta den helige Ande hjälpa sig, så vore det med henne lika ogjort, om ock passionstiden räckte hela hennes livstid. Därför frågar jag ännu en gång, huru det står till med våra hjärtan i anseende till allt, som vi hava hört? Står det väl till, så är det väl. Men beklagligt vore det, om vi ock denna tid hava gått ur glömska i glömska, ur mörker i mörker, ur förhärdelse i förhärdelse, ur död i död, ur fåfänglighet i fåfänglighet, ur flärd, glömska och värld i detsamma; så att man nu inför Herren måste säga: "Och när du mig av nåd till bättring kallat har, / har jag föraktat all den nåd du till mig bar." Herren Jesus hjälpe den, som sålunda förnöter sin levnadstid och denna dyra nådetid. Den helige Ande besöke hans hjärta och give honom ett eftertryckligt styng till bättring.

Vi vilja nu gå till vår betraktelse; och få vi i dag se huru vår dyre medlare hudflänges och illa hanteras, huru han blir "slagen för våra synder och sargad för våra missgärningars skull, huru näpsten har legat på honom, och huru vi genom hans sår äro helade vordna." Vi ämna genom Jesu nåd korteligen framställa:

Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd, och människorna för hans skull fria.

1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd och
2) Människorna för hans skull fria

Jesus, lär mig rätt betänka
din tänkvärda, svåra död
och din bittra pinas nöd.
Hjälp att jag mig nu må sänka
ner i dina helga sår,
där jag liv och hälsa får.

1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd.

1) Älskade åhörare! I märken väl själva innehållet av vår betraktelse, som är, att medlaren Jesus står och lider i vårt ställe, och att vi därigenom varda fria och frälsta. Vi frälsas i Honom, och Han hudflänges för oss. Vad salighet, att den skyldige varder fri och den oskyldige varder straffad? "Tag denne utav vägen och giv oss Barabbas lös." Vilket är nu vår text.

2) Skulden, brottet eller synden, varför denna hudflängning sker, är icke Jesu egen, utan det mänskliga släktets. Saken var sålunda den, att "Gud hade att göra med människorna i Jesus Kristus, och Jesus Kristus hade att göra med Gud i människornas stad och ställe." Den skuld, som Han här måste betala, var således Adams och Evas fall. Deras och alla deras efterkommandes synder och överträdelser, vilka Herren hade kastat på honom (Jes. 53).

3) Efter Herrens heliga lag skulle hela världen dö; lagen straffade alla lika, ty han befann alla lika fallna; alla hade syndat och hade intet att berömma sig av inför Gud; alla människor äro efter naturen under lagens förbannelse. "Allt lagen säger, det talar den till dem som [det är alla] som under lagen äro, att var och en mun skall tillstoppas, och all världen skall för Gud brottslig varda." (Rom. 4). Nu var Jesus född av kvinna, gjord under lagen; Han var kommen att fullborda lagen. Och den, som är förbunden att fullborda lagen i syndares ställe, måste ock i syndares ställe bliva förbannad, straffad och hudflängd. Vilket aposteln Paulus ännu starkare beskriver i Gal. 3:13: "Kristus haver förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är var och en som hänger på trä." Och Esaias: "Han är slagen för våra synders skull och sargad för våra missgärningars skull." (Jes. 53. Om denna gruvliga bestraffning i syndares ställe talar Messias själv genom Jesajas mun: "Jag höll min rygg till dem, som mig slogo, och mina kindben dem, som mig ryckte; mitt ansikte vände jag icke bort för försmädelse och spott." (Jes. 50:6)

4) Vad vill allt detta säga? Är icke Gud själva kärleken? Kan kärleken fordra en så hård betalning, att hans egen Son, den evige Guden, skulle så hanterad varda? Och om Gud är kärleken och tillika oföränderlig, som icke kan tänka så den ena gången och helt annorlunda den andra, huru kunde då Gud, som är en oföränderlig kärlek, fordra en så sträng betalning av människorna, vilka Han älskat hade av evighet och förr, än denna jordens grundval var lagd? Svar: Gud är kärleken, det är sant; Gud är oföränderlig, det är ock sant; men Gud är ock helig, Han är ock rättfärdigheten och allas Herre. I kraft av sin eviga kärlek älskar Gud det mänskliga släktet; men i kraft av sin helighet straffar Han den, som syndat emot hans givna befallning eller förbud och sålunda överträtt hans uppenbarade lag. Om Gud skulle älska utan avseende på sina övriga fullkomligheter, så vore det flathet, vilken syndiga egenskap aldrig kan finnas i det allra fullkomligaste väsendet, som är Gud.
   Jag sade, att Gud är rättfärdigheten och allas Herre. Han är rättfärdig, det är, Han utövar den ena av sina fullkomligheter så, att alla de andra icke äro vilande, lidande eller kraftlösa. Till följe av Guds eviga nåd allena kunde Gud förbarma sig över det fallna människosläktet, men icke utan betalning för synderna och lagens uppfyllelse, som hans helighet och rättfärdighet fordrade. Allt vad Gud sålunda gjorde, det gjorde Han enligt sina gudomliga egenskaper, vilka för Honom äro  en helig och oföränderlig grundlag eller regeringsform. Han är sålunda oföränderligen nådig och barmhärtig, men Han är ock oföränderligen helig och rättfärdig. Såsom David säger: "Rättfärdighet och dom är din stols stadfästelse: nåd och sanning är för ditt ansikte", (Psalt. 89:15), vilka ord betyda något, nämligen en oombytlig rättfärdighet och en ostrafflig dom är din grundval; du är dock så rättfärdig och dina domar äro så rätta, att de icke utesluta barmhärtigheten emot de elända, icke heller din sanning att fullborda genom Jesus Kristus det, du lovat haver, utan både nåd och Jesu försoning komma emellan, så att du icke handlar med syndare efter din grymma vrede. Och sålunda följde härav, att Gud vår hjälpare hjälpte oss allena för sitt namns äras skull; Han frälste oss och förlåter oss våra synder för sitt namns skull. Ja, härav följde, att hans nåd var och är väldig över oss, och hans sanning varar i evighet, Halleluja! (Psalt. 79:9, 117:2).
   Att nåd och sanning är för Guds ansikte eller att nåden gavs människor för Jesu skull, det synes nogsamt att med Guds ansikte förstås Frälsaren Jesus Kristus; ty Gud kallar honom så i 2 Mos. 23:21, jfr 1 Kor. 10:4, och att nåden är given i Kristus Jesus för evig tid, vittnar aposteln Paulus, 2 Tim. 1:9 och Joh. 1:17. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus; härav är sålunda tydligt, att det fallna människosläktet är nåd given till följd av Guds eviga kärlek samt på grund av den försoning, betalning och lagens fullbordan, som i Jesus Kristus skulle ske.
   Ty om Gud så vore kärleken, att Han icke straffade det onda, vad hade Han då i alla världens åldrar behövt föra ett så heligt regemente över människobarnen? Vartill hade hans heliga lags uppenbarelse skolat tjäna? Vartill skulle alla lagens förbannelser och dess fördömande kraft vara? Vad hade Jesus behövt frösona och upprätta det fallna människosläktet ifrån syndens dom? Varför skulle Herren kasta allas våra synder uppå Honom? Varför skulle han bliva en förbannelse för oss? Varför skulle Gud vara i Kristus och försona världen med sig själv?

5) Men låtom oss gå litet närmare och bese denna hiskliga hudflängning. Abraham såg hans dag och vart glad; Abrahams barn kände honom icke och sågo icke, vem han var, med seende ögon. De bundo hans armar, som dem med stark hand och mäktig arm utur Egypti land fört hade. Han hudflängdes så grymt, att Pilatus trodde de skulle röras till medlidande av hans jämmerligen hanterade och blodiga gestalt:

En övergiven hop av hedniska soldater,
till skapnad människor, men vilddjurens kamrater
till egenskap och art. De hade fått uti 
ett slags med taggar främst besatta skarpa remmar,
med vilka de så grymt martera Jesu lemmar,
så mellan blod och kött man benen ock kan si.
Och sedan han var så marterader och slagen,
sen Jesus var med blod utvärtes överdragen,
invärtes kravd och stängd för Adams skull av Gud,
så hava de tillreds en purpurmantel sliten,
av damm och smudder tung, av malen sönderbiten,
för ärones monark till en bespottnings skrud."

6) Ack, märk, vad det är för en hög och dyr person, som här hudflänges! Hade det varit en syndig människa, så hade dess försoning ingenting kunnat uträtta. Men det rena och obesmittade Lammet Jesus Kristus, försänkt i en så djup förnedring för vår skull, i vårt ställe, det har gjort att vi i vår betraktelses

Senare del

få besinna, att människorna för hans skull äro fria.

Texten säger: Tag denne, nämligen Jesus, av vägen och giv oss Barrabas lös.

Det gives en frigörelse som är 1) förvärvad, 2) tillämpad.

1) Vad den förvärvade frigörelsen angår, så är den skedd genom Jesu lidande, död och uppståndelse, men vi besinna, att alla de åtskilliga delar av Jesu lidande, såsom blodsvettning, hudflängning, törnekröning, korsfästelse m.m., äro, likasom när man talar isynnerhet om Jesu blod eller sår eller död m.m., till betraktandes ingalunda såsom en styckad Frälsare, utan såsom i sig själv innefattande en hel Jesus, som med sitt fullkomliga offer har friat och lösgivit det mänskliga släktet ifrån den dom och plikt som synden väl förtjänar.

2) Jesus hudflängdes inte för sin skull, utan för vår. Han är i vår stad och ställe slagen, på det vi skulle frid hava. Hans slag äro sålunda våra, hans sår våra, hans död vår. Därför sjunga vi i psalmboken:

"Dina lemmar måste svida,
då man dig med grymhet slog,
stötte, ryckte, svåra drog,
på det jag ej skulle lida
det som satan själv ä r hänt,
och min synd har väl förtjänt.

Du hudflängdes och avkläddes,
att min sjuka, nakna själ
måtte läkas, prydas väl."

Si, så äro vi friade från syndens betalning; ty Jesus är slagen för oss. "Allt gott vi av dig hava, / du milde Jesu Krist." Av vilken vi all nåd både i andlig och lekamlig måtto förvänta.

3) Men tillämpningen av denna Jesu befrielse, vilken den Helige Ande vill av nåd verkställa i syndares hjärtan på det sättet, att han får visa dem, så att de se och känna sitt stora skuldregister, och lära dem att tro på Jesus, som är slagen för våra synders skull - denna tillämpning återstår ännu hos mången; och så länge detta icke har skett, så händer det, att du icke är fri utan bunden i skuld, och döden råder över dig.
   Man må då tänka vad man vill; man må inbilla sig att man genom fattigdom eller sjukdom eller annan vedermöda bliver späkt och därigenom får lida för sina synder här, så bliver det dock därvid:

Utan Jesus du fördärvas,
utan Jesu nådesken
är dig allt till ångst och men.

Där den Helige Ande icke får rätt på ditt hjärta och får hjälpa dig ifrån lagens förbannelse, så är du icke fri. Men låter du föra dig till Jesu delaktighet, får Jesus och Jesu Ande skänka dig, och du omfattar, din Medlares förvärvade frigörelse, si, då fullbordas det ordet som skrivet står: "Om Sonen gör eder fria, så ären I rätteligen fria." (Joh. 8:36).

Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesu, för din myckna nöd,
för din ångest, för din smärta,
för ditt kors och för din död,
ja, för allt det bittra, svåra,
som du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu, innerlig!

Amen.

lördag 30 mars 2019

Passionspredikan över Tredje akten av Kristi lidandes historia

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!

Det är en medlare emellan Gud och människor, nämligen människan Jesus Kristus. Enligt vår gjorda föresats hava vi detta ämnet, som ock är ibland de allradyraste i hela vår evangeliska religion, att även nu överväga. Vi ärna även för detta år därmed fortfara, som sagt är, under hela passionstiden. Jesus såsom medlaren mellan Gud och oss räcker ock till i går och i dag och han desslikes i evighet (Hebr. 13:8); ja, om passionstiden ock vore tusen år, vad ville det svara emot de orden i Psalmboken: "Om alla de trän och gräs på vår mark / fått stämma och talande tunga, / om djurens och fåglarnas, ljuvlig och stark, / med änglarnas röst kunde sjunga, / förmådde de aldrig tillfyllest Guds Son, / vår Frälsare Jesus lova." Vad längd och vad bredd, vad djup och vad höjd är icke i Kristi kärlek, som all kunskap övergår!

Det upplästa stycket av historien om vår dyre Frälsares lidande innefattar flera ämnen, dem den evige Guden har behagat låta uppteckna för att därigenom, nämligen med ett omständligt förklarande av de händelser som här tilldragit sig, lära oss, att ingenting nytt under solen sker, att lära oss, huru i världen tillgår, samt att vi må känna igen vår dyre Frälsares ord i Matteus 5: "De hava sammalunda gjort profeterna, som hava varit före eder."

Men för övrigt äro dessa i texten omförmälda omständigheter icke någon egentlig föda för vår fattiga själ; ty vad gagnar det nu oss att höra beskrivas, huru mörkrets makt ställer sig emot Guds rike, och huru dessa krafter sinsemellan äro stridande. En hednisk domare, som dömde att så ske skulle, som de begärde, och en skara av präster, som förena sig uti att förfölja och anklaga den oskyldige ibland människors barn; gudlösa anklagare, som icke visste vem de angåvo, och icke kände herrlighetens Herre, samvetslösa vittnen, som sade allt det de visste behagade Jesu fiender. Vad skulle det gagna oss att förnöta vår dyra passionstid med betraktelser över huru alla dessa åsidosätta Gud, religion, gudsfruktan, lag, evangelium, samvete, ära och dygd? Detta är ju en sak som icke kan vara annorlunda. Ljusets och mörkrets rike hava i alla tider varit sins emellan stridande. Läs 1 Mos. 5, Gal. 4:29. Och som allt detta är ett ämne, vilket icke uttrycker för oss vår salighetsgrund och icke heller förnöjer våra hungriga hjärtan, så låtom oss bliva vid vår föresatta betraktelse: "Medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus". Har jag Jesus i mitt hjärta, / se, så har jag glädjen all. Han är ju vår salighets grund, en annan kan icke läggas (1 Kor. 3:11).

Älskade åhörare, I lären nog finna huru dyr denna grundartikeln är, medlaren emellan Gud och människor. I lären erinra eder, vad vi kalla honom och med rätta kalla honom. "Min högsta skatt, o Jesu kär, / du källa av all nåde. / O du min högsta skatt och livets springekälla! / Jesus är mitt allt i alla. / Hjärtans Jesu, glädjekälla." Säll är den, som står i det saliga själstillstånd, att han i tron kan anse Jesus för sin högsta skatt, för källan och upprinnelsen till sitt liv och sin glädje, för sitt allt i alla. "O huru säll / är visst den själ / som detta rätt besinnar." Men Gud give, att vi icke behövde frukta, det många ännu icke hade lärt de första bokstäverna i Guds ord; ja, att läran om Jesus, vår dyre medlare, för många är såsom manna var för Israel i öknen (Vishetens bok 16:20). Ack, att de en gång ville besinna sig och känna den tid, i vilken de sökta äro! Ack, att det komme därhän med dem, att deras hjärtan måtte förstå vad det dyra ordet "medlaren emellan Gud och människor" har att innebära!

Det må man besinna, att den kallsinniga gudstjänst en obotfärdig människa övar, därmedelst att hon blott sjunger en psalm om Jesus eller läser en bön eller hörer, så att det går genom det ena örat in och genom det andra ut, att sådant icke gör en människas kristendom rättskaffens inför Gud. Var viss att djävulen kan väl tåla, att människor så vårdslöst hantera himmelska sanningar och sin kristendoms övning; men när en människa med allvar söker Herren och vill börja öva, vad som till tro och gudaktighet hörer, det kan satan icke fördraga; då reser sig mörkrets makt, då fäktar satan med dubbel iver emot en sådan verklig kristendomsövning, då heter det irrlära, då rede man sig till frestelse.

Hela vår kristendomsbyggnad är grundad på Jesus. Hela en människas omsorg bör vara att känna sann Gud och den han sänt haver: Jesus Kristus. Han är gudaktighetens hemlighet. Han är  oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning. Vad under då, att en på Jesus troende och vilande själ säger: "Upp, min själ, min mun och tunga, / upp, mitt hjärta och min röst, / till att prisa och lovsjunga / Jesus, som oss återlöst, / Jesus tacka och berömma, / Jesu godhet aldrig glömma."

Vi gå nu till vår upplästa text, och med anledning därav vilja vi i korthet enfaldigt betrakta:

Enheten i medlareämbetet, eller att det är en medlare emellan Gud och människor: Jesus Kristus.

1) Lärjungarna hade allesamman aftonen förut varit med Jesus både vid påskalammets ätande och vid nattvarden; de hade ock alla varit med honom i Getsemane, de voro ock alla tillstädes, när Jesus blev fängslad. Men Jesus hade sagt: "Söken I mig, så låten dessa gå." Det var efter Guds bestämda råd, att Jesus Kristus skulle vara den enda människan i nåden, att han skulle trampa vinpressen allena, och ingen av folket med honom. Att det skulle allena vara en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, därför giver Jesus dem alla lov att gå: "Låten dessa gå." Och lärjungarna övergåvo honom och flydde.

2) De gingo väl på avstånd för att se, huru denna gruvliga händelse skulle sluta. Men ingen av dem blev nu med Jesus tillfångatagen. Det är väl sant, att de av räddhåga ock flydde. Men så låg även däruti Guds milda försyn, att ingen av dem kom att ställas tillika med Jesus i förhör, ty medlaren var en.

3) Den modige Petrus tänkte väl gå med Jesus i döden, men det varade icke länge, innan ock hans frimodighet förlorade sin kraft. Med ett ord: det gick nu såsom i Getsemane, då Jesus svettades blod och där förrättade en så dyr del av sitt heliga medlareämbete - då sovo lärjungarna, och ingen av dem förmådde att vaka med honom. Petrus sov i Getsemane, och Petrus förnekar och går ifrån honom vid rannsakningen. Ty medlaren emellan Gud och människor var och är en, nämligen den människan Jesus Kristus.

4) Jag sade, att härunder låg ofelbart Guds nåds försyn. Ty ehuru det var synd, att alla lärjungarna flydde och icke inställde sig vid domstolen att intyga Jesu oskuld och renlärighet, så var det likväl i det avseendet en Herrens nåd, att ingen av dem fördes till döden tillika med Jesus, varav fienderna sedan torde hava tagit sig anledning att föregiva ovissheten om vilkendera skulle vara världens medlare.

5) Alla människor voro syndare, och allesammans äro vi syndare. Det var allena en, som var född utan synd. Vi bekänna om honom ifrån barnaåren i den lilla katekesen: "Med sin oskyldiga pina och död" och i psalmboken: "O rena Guds Lamm oskyldig". Och som alla människor voro skyldiga, var han den ende, som var oskyldig, så var han ock den ende, som, såsom medlare emellan Gud och människor, kunde lida och dö för alla. "Om en är död för alla, så äro de ock alla döda" (2 Kor. 5).

6) Översteprästen i gamla testamentet var en förebild till Jesus. Efter den av Gud inrättade ceremoniallagen var allenast en överstepräst förordnad. Ty han skulle förebilda, att medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, var en. Denne gamla testamentets överstepräst gick allena en gång om året in i det allraheligaste, och det uppå den stora försoningsdagen. Och så har ock medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, ensam en gång för alla offrat sig själv och sålunda "med ett offer evinnerligen fullkomnat dem, som saliga varda." (Hebr. 10). Sålunda stod ock Jesus ensam inför det andliga rådet och Pilatus, såsom ock ensam på avrättsplatsen. Det var ingen, som kunde igenlösa en broders själ. Alla måste låta det bestå evinnerligen.

7) Huru de, efter den högstes tillstädjelse, den ena på ett, en annan på ett annat sätt, bidrogo därtill, att Jesus skulle dömas och dödas - de översteprästerna nämligen anklaga honom, Petrus förnekar honom, lärjungarna fly, falska vittnen beljuga honom, och förtyda hans ord, samt Pilatus dömer honom - så var det ingen, som stod med honom; han var såsom ett lamm, det till slaktning ledes, och såsom ett får, som stilla tiger för sin klippare. Han var medlaren, den ende emellan Gud och människor.

8) Vi hava nu hittills talat om Jesu dyra och enda medlareämbete - en sak, som Jesu Ande lägge på våra hjärtan och läre oss känna och erfara den stora salighet och nåd, oss därigenom är tillfallen; en sak, som ingen syndare må förgäta och bortbyta för hela världen. Vi vilja nu ock betrakta, huru en fattig syndig människa njuter detta Jesu dyra och enda medlareämbete sig tillgodo. Apostlen Petrus är oss häruti ett tydligt exempel.

9) Här se vi en syndare i sitt syndatillstånd och huru Jesus försätter honom i ett rättskaffens bättringsarbete. Fråga nu först, huru man skall anse Petri bittra gråt, så är det tydligt, att han grät över den stora synd, vari han hade fallit, att han hade förnekat Jesus; att han grät med hjärtans erkänsla av denna stora synds styggelse, att densamma gjorde hans samvete ett djupt sår, att han beklagade sitt jämmerliga fall och att det gjorde honom av hjärtat ont, att så hade skett, ehuru Jesus så tydligt hade varnat honom.

10) Men vad var det, som hos Petrus sålunda verkade en sannfärdig bättring? Svar: det var ordet, som Jesus hade talat med honom. Vilket texten uttryckligen förklarar: "Och i detsamma han ännu talade, gol åter hanen. Och Herren vände sig om och såg på Petrus. Och då begynte Petrus tänka på Herrens ord, huru han honom sagt hade: förr än hanen haver galit två gånger skall du tre gånger förneka mig. Och Petrus gick ut och grät bitterligen." Härav se vi, att Petri åtanka på det tal Jesus med honom tillförne hållit nu bragte honom till erkänsla, vilket tal Jesus påminte honom just i det hanen gol, därmedelst att han vände sig om och såg på honom.

11) Det ordet, som Jesus hade talat med Petrus, innehöll två ting: det ena, att han sade honom förut, att hans styrka i andliga saker skulle så försvagas, att han skulle begå denna stora synd och förneka honom; det andra, att Jesus förklarade för Petrus, att fastän satan sålunda skulle sålla honom som vete, så hade Jesus, hans trofaste medlare, bedit för honom, att hans tro icke skulle varda om intet. Sålunda se vi, att uti Jesu ord både ligger en bestraffning över Petri synd, vilket är Guds heliga lag, såsom ock en nådesförklaring emot honom, vilket är Jesu heliga evangelium. Jesus visste nogsamt förut, att det icke skulle bliva tillfälle att under rannsakningen så uttryckligen förklara sin nådesvård om Petri själ, därför gör han honom denna föreställning förut, vilken, tillika med vad Petrus av Jesu mun tillförne hade lärt, nu gjorde i hans usla tillstånd en välsignad verkan.

12) Uti en syndares hjärta verkar den helige Ande genom lag och evangelium till dess omvändelse. Lagen lärer oss att känna vårt hjärtas djupa syndaelände och syndens ondska och styggelse. Evangelium upptäcker för oss den  nåd, som i Kristus Jesus är åt syndare förvärvad och tillbjudes. Hade Jesus icke på detta sätt handlat med Petrus, så hade hans tillstånd blivit antingen förhärdat eller ock tilläventyrs såsom Judas Iskariots, den förrädarens.

13) Det är sant, att Herrens heliga lag åstadkommer egentligen den förra delen i en syndares bättring och omvändelse: han straffar, han förbannar synden och gör sålunda en syndare nödställd, så att han måste ryta för sitt hjärtas oros skull; men med denna Guds heliga lag vill den helige Ande göra Jesus oumbärlig för syndare; varför ock läran om nåden för en fattig syndare från dess första kallelse bliver honom kungjord, varav händer, att Herrens heliga lag så med evangelii ljus bestrålas att den icke förer människan till förtvivlan om nåd, utan till förtvivlan om hennes egen rättfärdighet och förmåga. Sålunda är Guds ord ett tveeggat svärd (Hebr. 4:12), som sårar och giver liv. Sådant som ett svärd är, sådant är ock det sår, som det åstadkommer; är svärdet runt, så är såret runt o.s.v. Och som Guds ord är lag och evangelium, så gör det ock i en syndares omvändelse ånger och tro. Samma verkan gjorde Jesu ord hos Petrus. Han grät därför, och grät bitterligen; men hans tro vart icke om intet. Med den blick, som Jesus gav Petrus, påminte han honom, vad han tillförne hade sagt honom.

14) Vilken stor nådesvård ser man här icke i denna Jesu ömma omtanke om den fallne Petrus! Ack, att syndare ville besinna, huru Jesus således alltid handlar med dem; samt igenleta både hans bestraffande och benådande uppsåt i hans heliga ord! Ack, att man ville se hans bittra lidande an, både såsom en sträng lagens så väl som en ljuvlig nådens predikan för syndare till bättring och tro, så skulle vid dess allvarsamma betraktelse icke fela, att man ju skulle försättas uti Petri tillstånd. Man talar härom, man beder, man förmanar, men man kan icke säga så mycket som en botfärdig syndare får erfara, när hon låter sin omvändelse sättas i verkställighet.

15) "Men Jesus teg och svarade platt intet." Varför gjorde Jesus det? Han visste, att vad han än skulle svara, så förblevo dock dessa fiender i ett fientligt sinne emot honom. "Är du Guds Son?" frågade översteprästen honom. När Jesus svarade "Ja!", så togo de det för en hädelse emot Gud. Härav hämta vi den lärdomen, att när vi hava fiender till att tala med om andliga ting, och man i stillhet har givit skäl till det hopp, som i oss är,  så är det sedermera icke nyttigt att strida med dem om sanningen. Den som vill taga det, han tage det. Man kan genom ett stridlåtigt tvistande ofta försätta den man talar med i mera iver och förhärdelse. Därför, tig så gärna och tänk i dina böner uppå honom inför Gud, att Gud ville giva honom nåd till bättring.

Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesus, för din myckna nöd,
för din ångest, för din smärta,
för ditt kors och för din död,
ja, för allt det bittra, svåra
som du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu, innerlig!

N.B. "innerlig", av hjärtans grund. Att så ske kunde, bedja vi dig alla av hjärtans grunde: "Pris och ära vare dig, / Herre Jesu, innerlig!"



Amen, ja, amen!