tisdag 10 april 2018

Andra söndagen efter Påsk - Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar

Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes, Amen!

Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. Med dessa ord beprisar konung Hiskia den milde Herrens vår Guds ömma själavård om hans fattiga själ, då han intet annat visste, än att hans levnadsdag skulle lyktas förr än aftonen kom, och han skulle slitas sönder såsom en klen tråd. Denne konung uti Juda hade regerat med sannskyldigt hjärta inför Herren och blev på sitt 40:e år dödssjuk; då bad han till Herren och grät svårligen, ty profeten Esaias hade sagt honom, att han skulle beställa om sitt hus, ty han måste dö och icke bliva vid liv. Men Herrens ord kom åter till Esaias, att han skulle säga Hiskia, det Herren hade förlängt hans livsdagar i 15 år. Bland annat säger då denne gudfruktige konung: Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. (Jes. 38:17).

Hiskia lovar Gud därför att Han hade mot honom visat sin synnerliga själavård. Den eviga kärleken har visserligen vårdat sig om alla människosjälar av evighet. Och detta är vad vi i dag vilja taga som ämne för vår betraktelse.

Guds hushållning med det fallna människosläktet till deras upprättelse och salighet har visst varit och är förunderlig och herrlig, i synnerhet däruti, att Han skänkt oss sin ende Son, som låtit sitt liv för oss. Denna Guds milda hushållning och omvårdnad har Han även gjort kännbar såväl i det gamla som nya testamentet, ehuru nya testamentets hushållning vida övergår Hans även milda och gudomliga omvårdnad med människorna i det gamla, vilken hushållning, huru herrlig hon ock är i nya testamentet, likväl, efter Pauli ord i 2 Kor. 4:3, är förtäckt för många, som varda förtappade.

Ingen må inbilla sig att kunna vara rättsligt underrättad om Guds milda själavård, därest han icke äger en salig insikt i nya testamentets herrlighet och vänt sitt hjärta till Herren samt låtit täckelset borttagas ifrån sina ögon, vilket, så länge de äro oomvända, hänger för dem.

Och medan vi nu äro i begrepp att tala om Guds själavård om oss, så låtom oss med några ord omnämna skillnaden emellan gamla och nya testamentets herrlighet, vilken är så nödig att veta, och således känna Guds sanning, hans herrliga vilja, råd och befallningar, såsom ock nåden, som är given i Jesus Kristus för evig tid, vilken alltid har varit en och densamma, så att däruti allsingen förvandling varit, är eller bliver. Men så länge Gud ännu icke var uppenbar vorden i köttet, så var Herrens hushållning under gamla förbundet med mångahanda seder och rätter, vilka utgjorde den ceremonialiska lagen, och vilka skulle hålla Israel att, på sätt som Gud hade befallt, genom offren förebilda den tillkommande världens Frälsare. Och som denna förebildande gudstjänst i Jerusalems tempel var en del av gamla testamentets evangelium, så var det den eviga visheten behagligt att däröver hålla en helig och sträng hand, så att ingen fick däremot bryta vid sitt livs förlust, såsom man ser av Ussa, Abinadabs son, som allena rörde vid arken och blev död slagen av Herren (2 Sam. 6:7), ty om Israel hade onäpst fått förändra något, så är intet tvivel, att de hade bortlagt alltsammans i den ceremonialiska lagen; därför måste Herren med mångahanda lagar, stadgar, bud, seder och rätter vidmakthålla det gamla testamentets hushållning. Detta skall vara eder en evig rätt. (4 Mos. 16:29). Detta är det, som Herren bjudit haver (17:2). Om I hållen mina bud, säger Herren, så skall du vara välsignad på mångfaldigt sätt, och om du icke lyder Herrens din Guds röst, så skall du även på mångfaldigt sätt vara förbannad (5 Mos. 28). Sådana villkor voro av Herren satta för det gamla förbundets barn, vilkas iakttagande ofta gjorde hos dem, som icke förstodo sanningen, vilken låg i det fördolda, en trälaktig anda; detta var det förbund, som Israel icke höll, och Herren dem tvinga måste (Jer. 31:32).

Men sedan Jesus är kommen i världen, äro alla dessa villkor, som Herren hade satt för det gamla Israel, upphävda; ty denna lag skulle vara intill Kristus (Gal. 3:19). Men sedan Jesus kom och med sin död beseglade synerna och profetiorna (Dan. 9), så heter det nu icke: Om I hållen mina ceremonialiska bud, så skolen I leva; utan det heter så: Mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allting är nu redo; kommen! Och så snart en fattig syndare, i den ordning som Herren befallt, anammar dessa nådens tidningar och genom tron undfår syndernas förlåtelse utan förskyllan, utan betalning, blott för Jesu döds och uppståndelses skull, så har han icke träldomens anda till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader! Men där Jesus icke sålunda varder anammad, göra mäniskorna ofta av det herrligaste evangelium en fördömande lag; ty de se icke Herrens herrlighet. De se icke hans obeskrivliga nådesvård om nya testamentets salighet, som skall predikas för alla kreatur, som äro under himmelen, dem som när och dem som fjärran äro. De se icke, att den eviga nåden i Kristus är given icke efter våra gärningar, utan efter Guds eviga nådesuppsåt. De se icke, att nåden gives, men icke förtjänas; de se icke, att Gud är försonad i Kristus, utan de mena, Han bliver då först, när de omvända och bättra sig; de mena, nåden kommer av bättring, tro och helgelse, då likväl både bättring, tro och helgelse komma av nåden. Detta är en evig grundsanning.

Vad vill nu allt detta säga? Jo, Herrens hjärtliga vård om våra själar. Han har låtit sitt liv för dem. Han är den gode Herden, Han är rättfärdighetens sol, Han är nådastolen, Han är fader, fridsfurste, den äldste ibland bröderna, hälsobrunnen. Vad vilja dessa namnen? Jo, de locka de borttappade fåren till att undergiva sig hans milda själavård, varom vi nu ärna något tala. Herren Jesus låte det falla i god jord. Fader vår...

Evangelium: Joh. 10:11-16

Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar

1) I det Han låtit sitt liv för dem.

2) I det Han känner dem och lärer dem känna sig.

Ingen är god utan Gud allena. Andra herdar vårda ofta sina får för lön och fly, när de se ulven komma, och låta honom både förskingra och bortrycka fåren. Dessa förtjäna visst inte namn av goda herdar; men Jesus, som låtit sig så högt vårda om fåren, att Han låtit sitt liv för dem, må visst heta framför alla andra den gode Herden.

Denne gode herden har låtit sig hjärtligen vårda om våra själar i det Han låtit sitt liv för dem, som sades skulle bliva vår betraktelses

Förra del.

1) Så säger Jesus i evangelium: Jag är den gode herden. Den gode herden låter sitt liv för fåren. Detta är den stora sak, varpå all världen borde vara uppmärksam. Alla människor äro däruti varannan lika, att de äro uti Adam förlorade får. Då förlorade vi Gud och all salighet, och Gud blev genom vår ondska skild från oss, och hans ansikte gömdes för oss, varför ock Adam gömde sig ibland träden i lustgården undan Herrens ansikte. Den allsmäktige domarens dom var fallen över allt folk, och hans vredes eld brann över synden till nedersta helvetet. På jorden var ingen salighet mer och ingen hjälp. Alla Adams barn voro dödade uti Adams, sin faders, fall och död; alla lågo i sitt blod, döda i överträdelser och synder; alla hade blivit Guds fiender och gått in i satans anhang; alla voro syndens tjänare; alla voro bortkomna från det liv, som i Gud var. Alla voro dödens trälar, de där mördat sina själar.

2) Och si, mitt i denna all världens allrauslaste belägenhet och olycksalighet gav den eviga kärleken löftet om "kvinnans säd", som är Jesus, och i Honom nåd och barmhärtighet över de förtappade fåren, som voro döden värda. Han skänkte Honom hedningarna till arv och världens ändar till egendom; det blev den gode herdens fårahjord och arvedels får, dem Han skulle köpa och lösa med sitt eget liv.

3) Och Sonen sin Fader lydig var, kom till oss hit på jorden och blev en medlare emellan Gud och oss. Vår gode herde, som på den stora försoningstid och dag, som av Fadern var förelagd, inställde sig, tog på sig all världens synd och dog för sitt folks missgärning, varmed han hävde hela det mänskliga släktets skuld, fastnaglade dess handskrift vid sitt kors, fullkomnade sitt dyra medlareämbetet och dog såsom en Abel för sin fårahjord, sedan han i 33 år, som Jakob, hade troget tjänat för Rakel, sin dyrköpta församling.

4) Herrliga ting varda predikade i dig, du Guds stad! Det är detta, som Guds Ande i Ef. 3 kallar Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O, vilken djuphet av Guds eviga förbarmande, o, vilken höjd, bredd och längd! Att den evige Guden, Gud över allt välsignad i evighet, så hjärtligen låter sig vårda om de förlorade syndare, att Han stiger ned ifrån himmelen, antager människonatur och gör dem fria, som i all sin tid under dödens räddhåga skulle trälar vara! Så är Han vorden ett offer för de fåren, som skulle slaktas och evinnerligen dö; så är Han vorden en försoning för syndare; så är missgärningen förlåten, överträdelsen borttagen och synden betäckt och den eviga rättfärdigheten framhavd. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus.

5) En evig nåd är sålunda vederfaren oss arma förtappade får. Och Herren har ett obeskrivligt, armhärtigt och kärleksfullt hjärta över och emot syndare. Kan en moder förgäta sitt livs son, så vill Han likväl icke förgäta oss, på händerna haver han tecknat oss. Lagen är fullbordad och rättfärdigheten har fått fyllest. Till lagen må vara vårt tal: Trots att du mig fördöma skall, Kristus dig fullgjort haver. "Vi kunna nu då fråga: / Var är din udd, du död? / du helvetets grymma låga, / var är din svåra glöd?" "Han har vår själ uttagit / från döden och vår fot / ifrån fall, all gråt avtvagit, / oss givit salig bot." "Nu är botad all den skada, / som oss Adam hade gjort." "Med oss så har nu ingen nöd, / ty satan, synd och evig död / har Jesus Kristus nederlagt, / allt som hans ord det haver sagt." "Vore världen av vår Herre / tusen gånger större gjord, / och dess synder större, smärre... släckas." O, nåd över all nåd! Han lät sig ganska hjärtligen vårda om våra själar; Han är sålunda vår salighet, ty Han är död för oss, Han lever för oss, vi skola ock leva. Dessa orden: för fåren, för oss, lägge Jesus djupt in i våra hjärtan. De betyda mer, än vi i hastigheten kunna fatta. Vi äro i Honom friade, och Han är för oss marterad; Han är död för oss, och vi leva för hans skull! "Dessa orden: för eder, kräva synnerligen ett troget hjärta."

6) Sålunda har den gode Herden icke förr avlåtit, än Han med sitt eget liv hade köpt sig en fårahjord av fattiga syndare. Vi äro sålunda hans egendom med rätta. I ditt blod, du gode herde, är jag din. Vi äro nu hans arvedels får, dyrt köpta med hans blodiga sår av Faderns eviga råd och dom, när vi Honom skänktes till egendom; säll är den, som känner detta, säll den, som låter sig ledas till denna herdens hjärtliga själavård och som låtit Honom uppsöka sitt förvillade hjärta och fått känna kraften och saligheten av hans dyra och hjärtliga själavård, i det Han,

Andra delen:

känner oss och lär oss att känna sig.

1) Det säges om herdarna hos Israels folk, att de klädde sig i fårakläder, till att därmedelst dess bättre trygga de skrämda och skygga fåren till sig. Det synes kunna slutas av liknelsen, som Jesus brukar i Matt. 7:15 om de profeter, som komma i fårakläder. När Jesus ville draga det avfallna människosläktet åter till sig, så ikläder Han sig ock fårens, eller människornas natur; ty Herren, såsom en förtärande eld, hade vi visst aldrig vågat nalkas. Därför bliver Han bröderna lik och såsom ett menlöst lamm, det till slaktning ledes. Varför skulle vi då icke låta Honom vårda sig om oss, när hans uppsåt icke är att förkasta syndare utan att taga oss på sina axlar och bära oss till hjorden. "Ingen herde kan så leta / efter ett borttappat får. / Kunde du Guds hjärta veta, / huru ömt för dig det slår, / längtar, trängtar innerlig / efter den som söndrat sig / från hans hjord och får så såta, / skulle du av glädje gråta."

2) Han känner sina får. Så lyder Jesu egna ord i texten. Vi hava sålunda denna lärdom av Jesu egen mun. Och det är nog tydligt, att Frälsaren Jesus här icke talar om sin allvetenhets kännedom; ty på det sättet känner Han även de ogudaktiga, som äro Guds fiender, ja, himmel och jord och allt, vad däruti är; Han förstod sina fienders skalkhet och visste, vad uti dem var (Joh. 5:42); utan Han känner sina får för sina egna. Herren känner sina, som Herren Honom givit haver; Han skämmes icke att kalla dem bröder. Han känner bäst, vad dessa arma får kostat Honom, huru Han funnit det ena efter det andra i öknen, burit det på sina axlar hem till hjorden, förbundit det sönderbråkade, helat det sargade och skött var och en, som han tarvat; huru Han dem dragit, och de hava sig draga låtit.
     Han känner sina fårs krafter och svagheter, tro och otro, kallsinnighet och kärlek, fall och bestånd, deras många brister och bräckligheter; Han känner vårt svaga väsende, att vi äro mull och stoft. Han känner sina får i nåd och barmhärtighet. Han är när dem alla dagar intill världens ända, och för hans ögon är ingenting fördolt; alla ting äro Honom uppenbara. Deras namn äro skrivna i livets bok. De äro tecknade på sina anleten med Hans Faders tecken. Och skulle icke den gode och allvise herden känna sina får ifrån getterna? Han känner dem och skall ställa dem till höger uppå sin stora tillkommelses dag, då Han skall döma jordens krets med rättfärdighet. Vilken hög tröst är icke detta för en fattig syndare, som således icke behöver gömma sig för sin eviga själaherde utan vandra i hans ljus, efter han vet, att Jesus ändå vet mycket mer, än hans eget hjärta vet.

3) Han känner sina får, såsom Fadern känner Honom. Huru kan detta vara? Den kunskap är mig för hög, jag kan icke begripa det. Vem haver känt Herrens sinne? Och vem vet vad i Gud är, utan den Helige Ande, som utrannsakar allting, ja, ock Guds djuphet? Det är sålunda omöjligt för ett svagt människobegrepp, att kunna veta, huru Fadern i sin eviga fullkomlighet känner Sonen. Men det veta vi, att Fadern haver Sonen kär (Joh. 3:35). Så känner ock Jesus sina får; såsom Han älskade dem, medan Han var i världen, så älskade Han dem intill änden.
     O, huru kär haver Herren folken! Fadern känner Sonen såsom människosläktets fullkomlige medlare, som i deras stad och ställe har erlagt en fullgällande betalning och för dem blivit rättfärdigad i Anden, så erkänner ock Jesus sina för det rättfärdiga folket, som tro bevarat haver. Salig är den, som detta vet och erfar. Han må komma i vad besvär han vill, han må utstötas av synagogan och i världen dömas såsom avfälling och vilsefarande, det inseglet står dock fast: Herren dömer rätt, Herren känner sina.

4) Och mina känna mig, säger Jesus. De känna Honom med en salig kännedom; med förstånd och vilja, med själ och hela hjärtat känna de sann Gud och den Han sänt haver, Jesus Kristus. Jesus själv har lärt dem i sitt ord känna sig. Saliga äro de, som icke se och dock tro. Han har gjort som herden med naturliga får; Han har icke med ovanligt buller skrämt det annars nog skygga fåret, utan av nåd låtit dem känna, att de mot Herren hava syndat. Han har hjärtligen frågat dem: Vi vill du så dö? Huru kan du trivas under syndens och satans våld? Besinna dock, vad du är och vad du kan bliva och förspill icke din arvedel. Detta har såsom ett lagens ord gått dem till hjärtat, de hava givit hans herderöst gehör, och det har sårat dem, att de övergivit Honom, sin levande källa, och gjort sig usla brunnar.
    De hava lärt känna Honom såsom sin profet, överstepräst och konung. Hans tveeggade svärd, som är lagen och evangelium, har givit dem ett stygn i deras hjärtan, så att de, såsom fattiga syndare, hava lärt att vårda och emottaga hans dyra försoning; de känna Honom såsom sina samvetens hugsvalare och alla synders förlåtare; de känna Honom såsom av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning, och efter alla de skiften av tider och öden, de iråka, använda de denna sin saliga kännedom till hans ära och sin andliga och eviga förkovring och sällhet; med ett ord: de erkänna för sin största salighet, att den gode Herden låtit och låter sig så hjärtligen vårda om deras själars salighet.

Vad Fadern dig har givit,
du ej borttappa vill.
Du för till rätta livet
allt vad dig hörer till.
Dit värdes mig ock föra,
att jag må dig tillhöra
i tid och evighet.

måndag 2 april 2018

Påskdagen - Den ifrån de döda uppståndne livets Herre i vilken vi hava rättfärdighet och starkhet

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I Jesu namn!

Vänden eder till mig, så varden I saliga alla världens ändar, ty jag är Gud och ingen mer. Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighets ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. Dessa heliga ord stå skrivna hos profeten Jesaja, kap. 45:22-23, och äro även av aposteln Paulus i Fil. 2:9-10 tillämpade på Jesus, all världens Frälsare.

Vänden eder till mig, så varden I saliga alla världens ändar. Han är hedningarnas ljus och Israels pris och således Guds salighet intill världens ände. Han har sagt: Visen mina barn och mina händers verk till mig (v. 11). Nu säger Han till all världen: Vänden eder till mig, så varden I saliga.

Ty jag är Gud och ingen mer. Gud är en. Tre äro de, som vittna i himmelen och på jorden, och de tre äro ett. Sålunda är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud och ingen mer.

Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighets ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. 

Herrens ord och löften äro ja och amen. Himmel och jord skola förgås, men hans ord skola icke förgås. Han svär vid sig själv: så sant som jag lever, säger Herren. Han försäkrar all världen vid sin varelses sannhet, vilken allt folk har måst vidgå; ty intet folk har varit så förblindat, att det icke vetat, att en Gud är till och en Skapare till himmelens och jordens synliga verk. Han kallar sitt ord ett rättfärdighetens ord, nämligen att honom skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. Alla knän äro böjliga i himmelen och på jorden, och "helvetets krafter giva sig / där Jesus nämnd är vorden." Alla tungor, som smakat hans goda livsord och den tillkommande världens kraft, skola bekänna, att av Jesus är all salighet, all hälsa, all rättfärdighet, all helgelse, all kraft, all seger.

Älskade åhörare: Jesus Kristus är död för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighet (Rom. 4). Vi fira i dag åminnelsen av den stora seger, som Jesus vunnit i alla fallna syndares ställe, då Han genom sin uppståndelse från de döda förvärvade världen både rättfärdighet och starkhet. Hågkomsten och erkänslan av denna Jesu herrliga seger bör icke endast vara knuten till en viss dag eller högtid; men icke desto mindre vore det nu stor nåd för oss fattiga Adams barn, om vi på denna dag och denna stund finge en salig insikt och erfarenhet i denna vår dyrt förvärvade nåd och salighet.

Herre Jesus! vår eviga salighets Gud och livets furste, som av din herrliga uppståndelse bragt alla dem ett förvärvat liv tillhanda, som annars skulle döden dö; gör den stora nåd med dina återlösta, att de få se sin rättfärdighet och starkhet i dig allena! Låt din Helige Ande förklara för våra hjärtan denna din stora försonings hemlighet! Fräls ditt folk och välsigna din arvedel. Lär oss med mun och hjärta lovsjunga dig samt bedja: Fader vår...

EVANGELIUM Markus 16:1-8

Betraktelseämne:
Den ifrån de döda uppståndne livets Herre, i vilken vi hava rättfärdighet och starkhet.

1) Vår rättfärdighet och starkhet i den från de döda uppståndne livets Herre.
2) Vad var och en tunga efter sitt tillstånd säger om Honom.

Genom din heliga uppståndelse, hjälp oss milde Herre Gud.

Denna är den stora dagen / som oss Kristus haver gjort. / Mörkrets furste är nu slagen, / nederlagd är helvetets port. / Dödens mörker har försvunnit, / livets sol har nu upprunnit. 
Livets furste är uppstånden, oss liv och seger skänkt. I Honom hava vi rättfärdighet och starkhet. Vilket nu skall bliva vår betraktelses

Första del.
A) Livets furstes uppståndelse från de döda. B) Vår rättfärdighet och starkhet uti honom.

Nu A) Om livets furstes uppståndelse från de döda.

1) Den saken, vi nu sålunda hava att tala om, är icke uppenbarad i förnuftets kännedom eller kunskap, utan är en stor trosartikel, om vilken i vår lilla katekes står: "Jag tror, att Jesus Kristus är uppstånden ifrån de döda." Således är det icke att härutinnan vägleda sig med förnuftets ljus, utan genom Guds uppenbarade vishet och sanning, och sålunda taga det allena för sant, som Guds Ande där uppenbarar, både vad Hans uppståndelse och uppståndelsens kraft angår.

2) Evangelium berättar, att kvinnorna Maria Magdalena och Maria Jacobi kommo bittida till Jesu grav och sågo en ung man sittande på högra sidan, klädd uti ett sitt vitt kläde, som sade till dem: Varen icke förfärade; I söken Jesus av Nasaret, som var korsfäst; Han är uppstånden, Han är icke här, si rummet, där de hade lagt Honom. 
    Han var död. Han hade burit all världens synder, för vilka världen hade bort dö. Han hade givit sig i döden för alla. Guds eviga rättfärdighet hade uppå oss en evig fordran, en dom, som med evig död belade alla människors barn. Denne vår store löftesman och medlare hade påtagit sig all vår skuld och hade sålunda nu smakat döden för alla. Han hade offrat våra synder i sin lekamen på trä; Han hade med sin död fullkomnat det stora återlösningsverket; Han hade en gång genom sin död gått in i det heliga och funnit en evig förlossning. Men döden skulle och kunde icke behålla Honom evinnerligen; därför stiger Han genom sin egen gudomskraft upp ifrån de döda, sedan Han brutit dödens fängelse och visat sig vara en segerherre i helvetet över döden och djävulen. Vi se sålunda med förundran alla skrifter beseglade, som voro givna om Honom. Isak blev vid Abrahams offring tillbakatagen till en liknelse (Hebr. 11). Jesus är offrad och dödad efter köttet, men levande gjord efter Anden (1 Petr. 3:18). Han är den Jonas, som var kastad i havet och kommer upp. Han är den Simson, som nederslagit djävulens gärningar i sin död. "Det lejon har nu vunnit, / som är av Juda stam." Den smordes själ skulle icke bliva kvarhållen i helvetet, och hans kropp skulle icke se förgängelse.

3) Satan trodde, att när han hade vunnit så mycket, att herrlighetens Herre var korsfäst, skulle det mänskliga släktets återlösning vara förlorad och han hava åter vunnit sin sak. Men han förstod icke, att Kristi död skulle just nederlägga honom, som döden hade i våld. Han hade att göra med den rättfärdige Guden, vars död var en försoning; sålunda var förlossningen vunnen, när Jesus var död. Ingen kunde heller taga hans liv; Han lät det själv och kunde även taga det igen.

4) På sjunde dagen vilade Gud ifrån alla sina verk, som Han hade gjort och välsignade och helgade honom (1 Mos. 2:23). När Jesus hade åter upprättat det fallna människosläktet, så vilade Han på sjunde dagen och helgade sålunda sabbat för allt folk samt, genom sin uppståndelse från de döda, välsignade nya testamentets vilodag, på vilken de hade intill världens ände att ihågkomma den salighet och seger, som hade vederfarits hela världen på denna dag.

5) Vad salighet är icke detta: att Adams fall är botat, att såsom alla äro döda i Kristus, så äro och alla i Kristus levande gjorda. Vad herrlighet! Ack, om den arma och förblindade hopen kände denna sin salighet, så hade de något, när de sjunga: "Vi äta nu och leva väl / i dessa sötebrötsdagar." Tvärtom - vad glädje hava de, som måste sitta i mörkret, som icke se den uppgångna rättfärdighetens sol och den salighet, som är under hans vingar? Vad kraft skola de ock hava, så länge de icke med ett sannskyldigt hjärta hava anammat kraften till att bortlägga syndens och mörkrets gärningar och ikläda sig ljusets vapen? "På jorden, där rätt skulle ske, göra de det ont är, ty de se icke Herrens herrlighet."

Lovad vare du, Jesus Kristus, du önskade livets furste, som på denna dag segrat över alla våra fiender! Lovat vare ditt herrliga namn, att våra tungor få säga: I Honom, som är död och uppstånden, hava vi rättfärdighet och starkhet.

Som är det andra (B):

a) Rättfärdighet är en människas tillstånd inför Gud, då hennes synder icke tillräknas henne, utan hon, ehuru icke för sin egen utan för Jesu skull, varder fri och ansedd oskyldig. Starkhet är den förmögenhet, som människor av Guds nåd hava erhållit till att segra över satan, världen, synden och sitt eget fördärvade kött och blod.

b) Denna salighet har Jesus förvärvat oss, och icke allenast oss, utan ock alla Adams barn. Märk, vi tala nu om den förvärvade nåden och ärna tala om dess tillämpning i den senare delen av denna betraktelse.

c) Vad den oss i Jesu uppståndelse förvärvade rättfärdigheten angår, så bekänna vi i andra trosartikeln: "Han haver förlossat mig ifrån alla synder och ifrån döden." Det är, Han har genom sin lekamens offer ställt oss heliga, ostraffliga och obesmittade i Guds åsyn (Kol. 1). Han var gjord till synd för oss, på det vi skulle bliva Guds rättfärdighet genom Honom (2 Kor. 5). Lagens fordran och dess evigt fördömande kraft är borttagen, då Han hängde som en förbannelse på trä (Gal. 3). Den eviga rättfärdigheten är framhavd, då Jesus segrade över döden. Han segrade icke för sin skull, ty han var ett rent och obesmittat Lamm och hade icke gjort någon synd, och i hans mun var intet svek. Han fullgjorde en evig lydnad i de olydigas ställe och upphörde således icke att försona, förrän full försoning av Honom var erlagd, och så "rättfärdiggjordes Han i Anden", (2 Tim. 3). Och så fick hela världen fri och öppen tillgång till Gud. Förlåten blev sönderriven, som betecknade, att Jesus genom förlåten, som är hans kött, haver berett det avfallna människosläktet frihet att gå till Gud genom hans blod (Hebr. 10:19-20). SÅ hava vi vår renhet uti Honom. I Honom hava vi vår rättfärdighet.

d) Hela världen hade utan Jesus varit evinnerligen död och kraftlös; men nu säger Han: Jag lever, I skolen ock leva! Ingen människa lever av sig själv. Ingens dygd eller helgelse, ingen rättfärdighet eller tro, eller vad det vara må, kan vara grunden till dess liv och styrka, utan Jesu levandegörelse är detsamma: "Icke oss, Herre, icke oss, utan ditt namn giv äran." Guds Ande beskriver denna vår stora salighets nåd i Ef. 2:5: "Men Gud, som är rik i barmhärtighet för sin stora kärleks skull, därmed Han oss älskat haver, den tid vi ännu voro döda i synderna, haver Han oss samt med Kristus gjort levande. Genom nåden äro vi frälsta. Välsignad vare Gud och vår Herres Jesu Kristi Fader, som oss för sin stora barmhärtighets skull haver fött på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.

6) I Herren hava vi starkhet. Jesus haver nedslagit djävulens makt. Han har förlossat oss ifrån djävulens våld; Han har blivit vår helgelse, ty Han har förvärvat oss den Helige Ande samt kraft till att nederslå fästet; Han har tagit det mänskliga släktet ur dess oförmögenhet, att såsom Han är uppstånden ifrån de döda, skola och kunna vi vandra i ett nytt leverne. Han är vår starkhets Gud. Hjälten har för oss slagit sig igenom. Vi kunna gå ut och in och Herren främst. Låter allena en själ Jesus råda med sig, intager Han väl hennes hjärta så, att det bliver hängande vid Honom, som för oss är död och uppstånden. Herren Jesus inplante oss till en lika död, så varda vi uppståndelsen lika och lära oss känna Hans uppståndelses kraft. Så skola vi nog sjunga om seger över döden, djävulen och köttet i de levandes land. Vi kunna således fråga: "Var är din udd, o död?" "Var är din seger, avgrundsskara?" I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.

Vi gå nu till vår betraktelses

senare del 

och betrakta

Huru var och en tunga efter sitt tillstånd talar om denne vår uppståndne livets Furste.

1) Människors tillstånd är olika. Den ena sover i synden, är vårdslös om sin salighet och blind i andliga saker. Den andra är orolig i sitt samvete och stadd under Guds dragande nåd. En annan är betungad och arbetande, och de övriga äro antingen fiender till Kristi kors eller ock på Jesus troende själar. Dessa äro de olika tillstånd, vari människor befinna sig här på jorden. Om alla dessa må det heta såsom om det gamla Israel i öknen: Herre, du födde ditt folk med änglaspis och sände bröd av himmelen, utan arbete berett, vilket förmådda giva allehanda lust och var var och en efter hans smak. (Vishetens bok 16:20). Så är det även med människor av olika själstillstånd; eftersom Guds Ande har antingen fått eller icke fått råda med dem, så anse de Jesus.

2) Huru anse och tala då de ogudaktiga om Honom? De bekänna Jesus med läpparna, men deras hjärtan är långt därifrån. De neka väl icke alla Guds ord och de uppenbarade sanningar om Jesus, men de bliva dock själva oförändrade. De låta Jesus stå och ropa efter dem i den Heliga Skrift: "Vänden eder till mig, alla världens ändar", och de bliva stående i det tillstånd de stå, utan bekymmer, utan bättring, utan tro med mera, och leva så i vällust och äro levande döda. Är detta att vara en kristen, såsom du heter? Vi vill du så dö? Är det möjligt, att du kan vara så obarmhärtig emot dig själv? Du har din frihet. Den som vill, han får leva, och den som vill dö, "så dö då han, / hans vilja är hans bann."

3) Huru säga de bekymrade själar om Jesus? Dessa tänka: vad skall jag göra, att jag må bliva salig? De äro omtänkta om sin salighet, vilket är en verkan av Herrens nåd i deras osaliga hjärta, vilken skulle visserligen leda dem vidare, om de allena vore lydaktiga. Men enär de icke låta föra sig vidare i salighetens ordning till att känna sin naturliga oduglighet samt av Jesus hämta rättfärdighet och starkhet, så händer det, att de med sitt eget bemödande och allt sitt bekymmer bliva kvarstående i samma tillstånd, lika osaliga i sina samveten eller lika rådlösa för sina gärningar, och hava varken rättfärdighet eller starkhet. Man frågar: huru skall jag kunna leva heligt och hålla Guds bud? Min vän, det vore ingen nöd, om den fördärvade människan kunde hålla lagen. Vad hade då Jesus behövt bliva vår rättfärdighet och starkhet? Det gamla Israel gick i 40 år i öknen och ämnade sig till Kanaan; men de kommo icke därin för otrons skull (Hebr. 3:19).

4) Vad säga de betungande och arbetande själar om Jesus? Med dessa förstå vi de människor, som under Guds heliga lags fordran och fördömande kraft äro likasom förtyngda och med egna krafter länge nog sökt arbeta sig igenom; men med sin innerliga och allt mer och mer tilltagande själsoro fått röna, att de icke blivit förbättrade, utan den gamla människan är lika rådande som hon varit; med ett ord: de äro slavar under syndens dom och syndens träldom. De se lagens andlighet, de göra intet, vad de vilja, utan tvärtom, de inveckla sig mer och mer i fördärv och fördömelse. Den syndalust de haft ont av, den bliver i stället för avtagande mer rådande och rasande; de rå icke med sig själva, däröver kvälja de sig. De vilja bygga upp sin kristendom, och den faller dagligen omkull. De se med förskräckelse på sina gärningar såsom på förtorkade kvistar, som icke bära någon frukt. Allt vad man sålunda tager sig för, det slår fel, ty de äro icke Guds rättfärdighet undergivna, utan sin egen. Vad skall man säga om allt detta annat, än vad Jesus säger: Kommen till mig, alla I som ären arbetande och betungade, så vill jag vederkvicka eder. (Matt. 11) Du svarar: Månne jag törs? Jo, Jesus undfår syndare. Du säger: Alltid talas om Jesus. Ja, min vän. Ve mig om jag icke predikade evangelium. Undrar du därpå? Det är ju Påsk! Han är ju uppståndelsen och livet! Och i Honom hava vi rättfärdighet och starkhet.

5) Vad säga Jesu fiender om Honom? Somliga av dem veta icke, vad de göra, och somliga synda vetande. I vars och ens naturliga hjärta ligger en motvillighet emot Jesus, den Guds Ande vill, att var och en må känna. Vi predika den korsfäste Kristus, grekerna en galenskap och judarna en förargelse (1 Kor. 1). Dessa människor känna icke Honom. Hade judarna känt herrlighetens Herre, så hade de icke korsfäst Honom. Pilatus, en hedning, dömde Honom, men icke av någon uppsåtlig fiendskap emot Hans person, utan han dömde att så skulle ske, som de begärde. Si, hans hjärta var ställt icke med utan mot Jesus. Den icke med mig är, säger Jesus, han är emot mig. Vad skall man säga om sådana människor? Låt dem vara under Guds hand; rår Han icke med dem, ingenting uträtta vi. Låtom oss bedja, att Herren giver dem nåd till upplysning att besinna sig ifrån djävulens snara, i vilken de ligga fångna; genom motsägelser gör man ofta mer skada än nytta; kan ock hända, att Herren lägger dem en gång till sin fotapall; och då bekänna ock de: I Honom hava vi rättfärdighet och starkhet.

6) Vad säga nu de trogna om Jesus? Dessa hava sett sitt elände och sin djupa oförmögenhet till allt gott. De hava såsom fattiga syndare ansett den dödade och åter uppståndne livets Furste för sig såsom oumbärlig. De hava fått syndernas förlåtelse genom tron; de hava av Jesus fått kraft till ett nytt leverne. De fortgå i denna undfångna nåd; de hava intet utom Jesu rättfärdighet att berömma sig av; de suga kraft och starkhet till allt andligt gott av Honom. Deras hjärtans tankar äro dessa: I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.

Amen, ja amen!