måndag 26 februari 2024

Tredje söndagen i fastan - En förtappad och fördömd människa som tror att Jesus Kristus haver henne förlossat förvärvat och vunnit ifrån alla synder ifrån döden och djävulens våld

(Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759)

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Denna förklaring giver den vördade gudsmannen D:r Luther över den andra artikeln, som handlar om Guds Son och återlösningen. Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

I dessa välsignade ord ligger kärnan av Jesu Kristi herrliga evangelium, vilket var och en upplyst kristen lär tydligen förstå. Och de, som icke veta, må läsa dem med mera uppmärksamhet och däruti finna sitt eviga livs privilegium.

Denna församlings ungdom, som nu går uti förhör och ärnar nästkommande Långfredag, vill Gud, första gången begå Herrens heliga nattvard, varder troligen anvist uppå detta dyra stycket av deras kristendomskunskap. De må väl föra sig dem till sinnes och minnes såsom sin enda frisägelsedom ifrån alla deras synder, ifrån döden och djävulens våld. De må med en dragen linea under dem hava dem utmärkta såsom till sitt innehåll mera innebärande, än de i all sin levnadstid hinna utgrunda.

Men dessa ord angå oss alla: Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Tänk, vilka herrliga saker finnas i denna vår lilla katekes! Skada att människor så litet läsa och grunna på denna bokens innehåll. Man menar olyckligen, att det är alltsammans gjort därmed, att man i sin barndom läst denna lilla bok utantill; och om du rätt förstode henne, så kunde hon till fullo undervisa dig till saligheten, ehuru kort hon är, så att på några få blad står hela både salighetens grund, medel och ordning.

I de anförda orden står, att vi äro förtappade och fördömda människor, och att Jesus Kristus haver oss förlossat ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Det ena är en så klar sanning, som det andra är en välsignad visshet.

Att hela världen blev förtappad i Adams fall, det är sant; att döden kom över alla människor, det är ock sant; att lagens helighet och stränghet fördömde alla människors barn evinnerligen, det är ock sant; att vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av inför Gud, det är sant; men att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, det är ock sant, att han blev gjord till synd för oss, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom, det är ock sant; att Jesus haver sålunda frälsat allt det, som förtappat är, det är ock sant; att han haver nederslagit djävulens gärningar, det är sant; att vi nu sålunda alla i Jesus hava fått nåd för nåd, det är, ära vare Gud, visst och visserligen sant! Därför bekänna vi: Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

Herren Jesus sände sin helige Ande, som med detta ordet må rycka oss utur satans våld; emedan vi genom Jesus en gång äro därifrån förlossade! Vem vill vara satans träl när han kan slippa? Dagens heliga evangelium föreställer oss en olycklig människa i satans makt och våld. Är det icke ömkligt, att den, som är så fullkomligt förlossad ifrån satan, skall åter råka under hans herravälde? Herren Jesus bevare oss nådeligen därför! Amen.

Fader vår...

Evangelium, Lukas 11:14-28

Betraktelse: En förtappad och fördömd människa, som tror, att Jesus Kristus haver henne förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

1) Huru Jesus har förlossat den förtappade och fördömda människan ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

2) Huru hon tror detta.

Bön: "O, du herrlighetens sken, /  ljus, av Faderns ljus utgånget, / gör vår själ från mörkret ren, / som vårt hjärta håller fånget. / Styr vår tanke, håg och öra / till att rätt vår gudstjänst göra."

FÖRRA DELEN

1) Det är så stor skillnad emellan att vara under ens egendomsrätt och att vara under ens våld, som emellan natt och dag; ty det förra är med rätta och det senare ofta med orätta.

2) Evangelium förtäljer oss att Jesus utdrev...   ...förundrade sig. Huru har då djävulen fått sådan makt med denna arma människa, att han även till kroppen kunde besitta honom? Det var ju icke hans hus med rätta? Denna arma människa var av satan lekamligen antastad, och det så långt, att, som satan själv var en dumbe, hade han ock gjort den besatte såsom han var själv, nämligen stum. Ehuru man nu sällan hör att en människa av satan varder så till deras kropp angripna, står det dock fast, att djävulen verkar i otrons barn, och att han andligen förmörkar deras förstånd och förleder deras vilja, så att de äro av den fadern djävulen och efterfölja hans begär. Och detta är en sanning, som i sig själv är så beklagligen tydlig, att den icke behöver vidlyftigt bevis.

3) Men den frågan står dock kvar, huru djävulen, som numera icke äger någon rättighet till människor, mer än en ulv till ett får, likväl kan så få makt med dem? Jag säger, att djävulen äger ingen egendomsrätt till syndare. Han är deras förledare av begynnelsen, men kan icke anses såsom en stridande makt emot Gud, som äger rätt att behålla vad han enligt sin vilja fångat. Människorna syndade mot Herren och stannade således i skuld hos Gud och icke hos satan. Jesus köpte dem dymedelst, att han försonade världen med Gud och erlade sålunda i det heliga den evigt gällande betalningen för synderna. Han fullgjorde Herrens heliga lag, han lydde Guds vilja, han stillade Guds vrede; och helvetet, som allena var ett fängelse, "haver han brutit, / oss himmelens dörr uppslutit / och arma fångar frälst." Sålunda äger satan ingen rätt över syndare. Och "att satan oss med rätta mist, / det vet hsn själv, fast han med list / hos mången det förnekar." "Vi äro, Gud, din arvedels får, dyrt köpta med din´ blodiga sår."

4) Men att satan har makt med människor, det är en helt annan sak, makt nämligen att föra dem fångna efter sin vilja, att komma dem till förtvivlan och andra svåra synder och laster och, såsom en ulv gör med ett får, förleda dem, förskingra dem och bortrycka dem. Och således är det frågan, varför sådant kan hända , sedan de förtappade och fördöma människorna äro förlossade, förvärvade och vunna ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld?

5) Svar: det är en dubbel förlossning, som varit och är av nöden till syndares frälsning ifrån satans välde. Den ena är skedd och består i Jesu Kristi fullkomliga försoning för alla, varmed han ingått i det heliga och funnit en evig förlossning. Om denna frälsning säger Jesus själv: "Människans Son är kommen att frälsa det, som var borttappat." (Matt. 18:11). Och genom denna frälsning, som här ovanför och i den andra trosartikeln omtalas, äro alla frälsta. Denna frälsning eller förlossning, som skett i en tillfyllestgörelse inför Gud i allas stad och ställe, är nu redan fullkomligen skedd och skall icke mera ske. Jesus dör icke mer. Vi äro en gång helgade (Ebr. 10:10). Och på denna grund haver han ett oförgängligt prästerskap.

6) Men det är en förlossning, som icke har skett i Jesu försoning, ehuru grunden därtill är lagd i Jesus, vilken ännu återstående förlossning bör ske, om vi skola varda saliga. Om denna förlossning talar Gud genom Paulus (2 Tim. 4:18): "Herren skall förlossa mig av all ond gärning." Och i Jesu egen bön heter det: "Fräls oss ifrån ondo." Och "vi skola förlossas ifrån all orättfärdighet" (Tit. 2:14), och "dessa heta Herrens förlossade" (Jes. 62:12).

7) Denna förlossning, säger jag, är icke skedd i Jesu död, utan bör ske, och var den icke försiggår, innan en syndare går ur tiden in i evigheten, så är han evinnerligen förlorad, ehuru han uti Jesu allmänna förlossning och försoning var inbegripen. Det är sålunda ömkligt, att människorna ännu äro tillfreds under satans våld och måste i den meningen sjunga: "jag under djävulen fången låg, och kunde mig ej själver hjälpa"; vilken mening är rätt när därmed förstås det tillståndet, i vilket människorna hade varit om Jesus icke hade påtagit sig att förlossa dem, eller som världen i sig själv och fallen i synd är att anse; men när syndare nu dväljas under djävulens våld, sedan de kunna, om de vilja, varda befriade därifrån, så är detta en beklaglig sak mitt i kristenheten, där ingen borde eller behövde en enda timma vara slav under satan.

8) Bort fördenskull med den förföriska tanken, såsom kunde människor genom döden förlossas till Guds himmelska rike, som nu icke genom tron på Jesus i nådens tid, i bättringens ordning blivit förlossade och frigjorda ifrån satans makt till Gud och fått lott ibland dem, som helgade äro. Bevara oss, Gud, ifrån denna säkerhet och villfarelse; ty i döden är ingen förlossning, där icke före döden någon omvändelse skett.


ANDRA DELEN

Den förlossning, som sålunda nu i nådens tid bör ske, få vi tillfälle att omnämna i vår betraktelses senare del, då vi ärna genom Jesu nåd omtala, huru den förtappade människan tror den i Jesus skedda förlossningen.

1) Vi hava i det förra stycket bevisat, att människor i sitt oomvända tillstånd äro under djävulens våld och fördömelse; ty de hava icke anammat nåd till bättring och icke udnfått i tron den förlossning, som i Jesus Kristus är skedd. De äro sålunda under vreden (Joh. 3), de äro utan Jesu nåds delaktighet, de äro stadda i mörkret och sålunda mörkrets barn, de hava i sig ingen frid i sina ben för sina synders skull; ty det ordet står fast: den själ som syndar, hon skall dö. De äro nådens föraktare, syndens trälar, de där dräpa sina själar.

2) Deras handskrift är väl i Jesus betald; men de hava icke anammat densamma. De äro försonta, men de hava icke låtit försona sig med Gud. Satan hade ingen makt med dem, om de icke själva tillstadde det genom vårdslöshet och förhärdelse. Således, den som nu dör, han dödar sig själv, den som nu är utom Jesus och saligheten, han utestänger sig själv, den som nu bliver fördömd, han fördömer sig själv. Därför äro de själva orsaken till sitt fördärv.

3) Himmelriket är hart när, bättren eder och tron evangelium! Det ena så angeläget som det andra. I Jesu namn skall predikas bättring och syndernas förlåtelse för allt folk. Den bättring, som här omtalas, är att syndaren vaknar upp rätteligen, att han ser sitt osaliga tillstånd under djävulens våld, att han finner sin blindhet, sitt avfall, sitt högmod, sin girighet, sin vällust; att han av Guds heliga lag lär med förskräckelse erfara, att en sådan väg icke god är utan slutar i det eviga fördärvet; att han, förskräckt för denna sin osalighet, icke har någon ro varken natt eller dag; att det må ske med själ och läppar när han sjunger: "När jag med allvar tänker på / hur illa jag har levat, / då börjar hjärtat i mig slå, / i kval och ångst invevat. / Det varder tungt och svårt som sten / och lämnar uti mina ben / alls ingen frid och styrka." "Min synd är stor och mycket svår, / att hjärtat må förtvina". Detta är en känd andlig fattigdom; detta är det offer som behagar Gud; och detta är det steget som människan tar ifrån satans välde. Hon ser synden och satan lika förskräckliga. Hon kallar all synd orätt. Detta är den bättring som är inför Gud.

4) Nu om den tro som är till vår Herre Jesus Kristus. Denna tro verkas av den helige Ande och evangelii ord, som förkunnar, att Jesus Kristus haver förlossat, förvärvat och vunnit de förtappade och fördömda människorna från alla synder, från döden och djävulens våld, att Jesus i sin död och uppståndelse gjort dem fria, som annars under dödens räddhåga skulle vara trälar, att i Jesus är nåd, liv, syndernas förlåtelse och salighet för alla, som i tron nalkas honom

5) Detta har givit en fattig syndare anledning och dristighet att trösteligen framgå till nådastolen och finna nåd och få barmhärtighet på den tid, då honom hjälp behöves. Alltså har Jesus börjat och fortfar att helga honom i en rätt tro. Han beder: Herre, jag tror - hjälp min otro! Han släpper icke verket förr, än synderna, små och stora, bliva tagna ifrån honom. Han anser syndernas förlåtelse lika oumbärlig såväl för sina uppenbara missgärningar som sina hemliga brister, och han får nåd att tro i ende Sonens namn, att missgärningen är förlåten, synden borttagen och överträdelsen betäckt, samt den eviga rättfärdigheten framhavd. Jesu salighet är genom tron hans. Jesu hela förlossning tillägnar han nu sig såsom sin egen. Han säger i tron: det skedde för mig, dess tackar jag dig. På inga andra gärningar kan han räkna, vare sig gjorda förr än nåden omfattade honom, eller sedermera.

6) Detta friar honom ifrån lagens rättmätiga dom och förbannelse. Han blev ansedd inför Gud såsom den där icke hade syndat, och han får tro sig vara ren och hjälpt ifrån det straff och den dom, som synden väl förtjänar. Men det friar honom ock från satans våld. Han är härigenom försatt i Guds älsklige Sons rike och har ingen ro och frid i syndens slaveri. Han har en innerlig håg att undkomma icke allenast syndens utövning, utan ock den frihet, som därtill kunde giva köttet tillfälle. Jesus har intagit hans hjärtas hus och drivit satan därut. "Jesus bor uti hans själ / och i Jesus är honom väl."

7) I kraft därav går han i ständig övning och utövning av detta sitt nya, men fördolda liv med Kristus i Gud. Han iakttager lagens föreskrift till sina skyldigheters fullgörande mot Gud och var man; han sjunger och talar om seger i de rättfärdigas hyddor; han låter själ och mun dagligen tala och förkunna Herrens dygd, som honom kallat haver ifrån mörkret till Guds underliga ljus. De ogudaktiga må därom säga, vad de vilja. Det är för dem oförmodat och ovanligt. När djävulen var utdriven, talade dumben och folket förundrade sig. Han iakttager sin kristliga plikt i sitt ämbete och emot var man, ja, han är i hela sin levnad en rätt israelit, i vilken intet svek är.

8) Han beder Gud alltid: Fader vår, inled oss icke i frestelse. Han vet, vad osalighet det var under satans våld, han strider emot att komma därunder igen, ty den senare villan vore då värre än den förra. Han styres av Herren till hans kärlek och i Jesu Kristi tålamod. Han växer till i honom, som är huvudet, Kristus, samt i all andlig visdom och förstånd. Han går ur ljus i ljus, ur tro i tro, ur klarhet i klarhet, ur kraft i kraft, och så förnyas han till hans beläte, som haver skapat honom.

Dess vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?

Amen, ja amen.

fredag 23 februari 2024

Matsmässodagen - Den stora gudaktighetens hemlighet

Hållen i S:t Nicolai kyrka i Stockholm den 24 februari år 1750. Denna predikan är den allraförsta, för vilken D:r Rutström blivit ställd under konsistoriets tilltal och åtskilliga förhör, och över vilken man gjort de flesta anmärkningar.

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!

Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet. Dessa ord stå i Pauli förra brev till Timoteus, 3 kap. 16 v., varuti, sedan aposteln hade förehållit honom huru han borde skicka sig vid den efesiska församlingens skötande, han lägger grunden till alltsammans medelst dessa ord: Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet - ord av den största vikt. Den Helige Ande trycke dem djupt in i allas våra hjärtan! Gud är uppenbar vorden i köttet, det är, Gud, som var och som är och som bliva skall, Gud över allt, välsignad i evighet, är vorden människa. Och det är hela innehållet, och det är en hemlighet, som är stor: stor i anseende till den store Guden, som är uppenbarad; stor i anseende därtill, att Han, Gud, är uppenbarad i köttet, eller i en så nedrig gestalt; stor i anseende till eviga obegripligheter; vilket förnuft kan fatta det, som änglarna lyster se? Ja, det äro stora ting av alla, att Gud är uppenbar vorden i köttet.

Denna stora hemligheten kallar aposteln här en gudaktighetens hemlighet, efter hon med vördnad och högaktning bör fattas och tros, såsom ock emedan denna gudaktighets hemlighet förer till gudaktighet. I Jesu blod renas våra samveten ifrån de döda gärningar till att tjäna levande Gud, så att, var denna hemlighet, att Gud är vorden uppenbar i köttet, rätteligen tros och anammas, så följer där jämväl gudaktighet i en oskiljaktig påföljd av denna hemlighet. Gud är grunden till en sann gudaktighet. Så säger här Paulus; detsamma säger evangelium i dag, och just detsamma ämna vi på en kort stund betrakta.

Herre Jesus, hela världens Frälsare, som oss till salighet är uppenbar vorden i köttet, låt oss nu erfara och känna din Helige Andes gudomliga närvaro och för våra hjärtan in i detta stora och viktiga ärendet. Gör denna stund välsignad och utgjut din nåds Ande över allt kött, som hör detta tal! Herre, detta är din egen sak, och ditt eget folk, som därom beder dig. Fader vår...

Evangelium, Matteus 11:25-30

Genom Jesu dyra nåd vilja vi som enfaldigast betrakta: den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Och sedan att denna stora hemlighet jämväl är en gudaktighets hemlighet.

O dyre, treenige Gud! Skicka allas våra hjärtan, tankar och ord efter ditt sinne; utför alltsammans till detta heliga ändamål och låt vart och ett ord i allas våra hjärtan bliva anda och liv. Amen.

Denna stora gudaktighets hemlighet är icke allenast utan förbliver ock i all evighet en stor och outgrundlig hemlighet, så att, när den oräkneliga skaran av alla hedningar och släkter och tungomål hava hunnit vara i himmelen i millioner tusen år, så bliver denna hemlighet för dem alltför stor att begrunda och utrannsaka i all evighet. Nödvändigt så väl som välsignat är dock likväl det, att, så långt vårt svaga begrepp hinner till, vi få veta om denna oundgängliga grunden, varpå hela kristendomsbyggnaden står tillhopafogad. Och således skicka vi oss till vår betraktelses förra del:

Om den stora hemligheten, att Gud är uppenbar vorden i köttet.

Evangelium säger: Jag prisar dig Fader, himmelens och jordens Herre, att du haver detta fördolt för de visa och förnumstiga och haver det uppenbarat för de fåkunniga. Det är alldeles klart och ovedersägligt, att Frälsaren handlar här om den stora hemligheten, att Gud är uppenbar i köttet; ty märka vi härvid:

1) Varför Gud är uppenbarad 2) Huru Gud är uppenbar vorden i köttet

Herren låte oss vid så stora tings avhandlingar vara helt enfaldiga och låte oss vördsamt erfara hans gudomliga verkan, att hans ära och vår salighet må bliva befrämjad!

Hör nu varför Gud är uppenbar vorden i köttet!

Att de första människor i sitt skapade eller fullkomliga tillstånd voro ganska goda, det är uppenbarat i 1 Mos. 1: "Allt var ganska gott". Kunde icke annorlunda vara, ty Skaparen var ganska god själv. Men att samma människor genom och efter syndafallet blevo och äro ganska onda, det är, benägna till allt ont och obenägna till allt gott, det är likaledes en beklaglig sanning, ja, fallna till dubbelt ont, så väl skyldiga till evigt straff, som i grunden fördärvade. Alltså bragtes saken därhän, att hela det avfallna människosläktet antingen skulle efter rättfärdigheten lagligen döden dö, eller ock efter nåden och barmhärtigheten lagligen återlösas; det senare fastställdes: den fallna människan skulle frälsas. "Dess vare pris i evighet och lov förutan ände Faderns stora barmhärtighet, som oss den nåden sände."

I följe av detta sig på Guds eviga kärlek och barmhärtighet grundade råd, skulle nu, som sades, människosläktet återlösas; men sättet blev obegripligt för alla kreatur, ty Herrens heliga lag, som har en oombytlig grund i hans eviga helighet och rättfärdighet, var ock så sträng, oändlig, andelig och oföränderlig, att intet ändligt, ännu mindre ett syndigt kreatur kunde eller kan fullborda honom. Människan förmådde ingenting; ty hon under djävulen fången låg, kunde sig ej själver hjälpa. Hon kunde väl fördömas, men likväl därmed icke försonas; det kostade för mycket, hon måste låta det bestå evinnerligen. Ingenting kunde heller de uti sanningen bestående änglarna; ty det ändliga kreaturet var icke i stånd att betala en oändlig skuld eller brott emot en oändlig Skapare eller Gud; och än mindre förmådde djävlarna, ty de häftade för sin egen skuld, den de med eviga plågor aldrig kunna betala.

Hjärtans vänner! vadan skulle då hjälpen kommit för de avfälliga människorna? Tänke var och en efter och föreställe sig hela människosläktet, du och jag ibland dem, utan hjälp, utan nåd, utan salighet, skyldiga till evig fördömelse. Ack, jämmer över all jämmer. Vadan skulle då hjälpen komma? Jo, "Gud av sin barmhärtighet sin ögon till mig vände, han kunde ej lida min uselhet, hjälp ville han mig sända. Ändock vi voro av synder full´, var han för oss en Fader huld och lät sig om oss vårda." Alltså måste själva Frälsaren frälsa sitt skapade verk.

Tänk vad för en oändlig stränghet är i lagen, och vad för en oräknelig skuld uti brottet, när det behövdes själva Gud, för att fullborda och betala detsamma. Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet; så se nu här både lag och evangelium: stanna nu här. Vem hade kunnat tänka det, att Gud skulle så förbarma sig? Det mänskliga begreppet kunde ju i evighet aldrig träffa denna uträkning, att Gud skulle så förnedra sig. Vad för en stor och evig hemlighet, att Gud går i borgen och betalar en skuld, som han själv hade att fordra? 2 Kor. 5: Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Ack, stora och eviga hemlighet, att Gud bliver död och uppå korset dräpen! Utan tvivel är gudaktighetens hemlighet stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

Nu, Herre Jesus! har du gjort så stort steg att frälsa de arma människobarnen, så förbarma dig ock över oss nu på stunden, att du måtte få se din lust med oss! Låt Herrens uppsåt uti din hand framgång hava, och att vi lika så godvilligt måtte bliva din arvedels får, som du godvilligt så dyrt köpt oss med dina blodiga sår!

Denna stora hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, hölls hemlig i hela fyratusen år, förrän detta eviga kärleksbeslutet gick för sig eller fick sin fullbordan; men såsom det var grunden, varpå så väl gamla som nya testamentets barn skulle rättfärdiggöras och varda saliga, så lät ock Herren genom förebilder och profetior uppenbara dem denna stora hemlighet jämväl i det gamla förbundet. Således blev dem sagt, att kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud. Det låg ock öppet för dem, att försoningen skulle ske genom blod, när de genom kreaturen ledsagades in på Messias´ heliga och dyra blod, varigenom Han skulle på korset tillfredsställa allt, vad i himmelen och på jorden är (Kol. 1). De sågo att en odödlighet, så väl som en dödlighet skulle frälsa, i det de uti de tvenne offerdjuren blevo varse Frälsarens gudomliga och mänskliga naturer, av vilka den förra avbildades genom fribocken, som släpptes i öknen, och den senare genom syndabocken, som skulle slaktas. Vilken hemlighet jämväl syntes klarligen, när Herren befaller Abraham att offra Isak och tillika taga honom till en liknelse (Hebr. 11). Genom fristäderna, de heliga djupa sår, där man liv och hälsa får, och om vilka syndare, som äro nödställda, sjunga: Så är ock min tillflykt fem din sår, Herre Jesu fromme. När synd och nöd tillfoga nöd, jag ro i dem bekomme. Uti det allraheligaste stod j ämväl en föremålning till den nådestol, som Gud haver satt genom tron i Jesu blod. Således fingo gamla testamentets folk uti förebilderna så mycket, som deras svaghet kunde vid handen giva; men ännu klarare är profetians ljus, undervisning och insikt i den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud skulle uppenbar varda i köttet, och i anledning varav alla de, som trodde den förväntade Guden i köttet blevo saliga. Därför säger David i Psalt. 51: Si, du haver lust till sanningen, som i det fördolda ligger. Det var under förebilder och offer. Du låter mig veta den hemliga visheten, bestående däruit: Skära mig med isop, att jag må ren varda; två mig väl, att jag må snövit varda.

Men nu skynda vi till det andra och sista: Huru Gud är uppenbar vorden i köttet.

Vi veta att, när tiden blev fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som under lagen voro. Så hörer du här, det är vår Guds egen evige och enfödde Son, som är uppenbarad; och som Luther säger: jag vet av ingen annan Gud i himmelen eller på jorden än Gud uppenbarad i köttet; Han antog vårt kött och blod, en sannfärdig mandom, i vilken Han införde all gudomens herrlighet (Kol. 1), varom vi ifrån de späda barnaåren bekomma undervisning: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern, och desslikes sann människa, född av jungfru Maria, är min Herre." Han meddelade och förenade den gudomliga naturen med alla sina eviga egenskaper åt och med den mänskliga naturen, så att de i all evighet varken skulle sammanblandas eller åtskiljas, vilka bägge naturer dock utgöra allena en enda person, en profet, som Gud befallde att höras, en överstepräst till att offras, ett oskyldig påskalamm, som således genom sitt blod och sin död skulle ingå i det allraheligaste och finna en evig förlossning, en konung till att regera över allt i hela naturen, nådens och herrlighetens rike i himmelen.

Således är nu grunden lagd till gudaktigheten i Kristus Jesus; gudaktighetens hemlighet är stor, Gud är uppenbar vorden i köttet. Se, den ögon haver, se bredden, se längden, se djupet, se höjden av Jesu Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O vad för en evig barmhärtighet! O vilken hemlighet! Herre Jesu, lär jämväl nu att rätt dig till ära och oss till gagna tala om, huru denna stora hemlighet, att du är uppenbar vorden i köttet, tillika är en gudaktighets hemlighet, som är det senare stycket.

Hela världen erkänner för sin plikt att frukta Gud, eller att vara gudaktig. Hedningarna veta det; desamma göra det så gott de kunna. Finge världen vara gudaktig efter behag, eller på ett sätt, som kommer överens med människornas eget tycke, så vore väl ingen, som icke bjöde till att, på sitt sätt, vara gudaktig; men sedan Gud en gång hade fastställt den ordningen, uti och efter vilken alla människor böra bliva och vara gudaktiga, vilken ligger i den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, så kan, så bör och så får ingen själ söka gudaktigheten utan i Kristus Jesus, om densamma skall vara rättskaffens och för Herren behaglig. Frågan, om man bör vara gudaktig, är avgjord i alla människors samveten; men sättet och vägen, hur man skall komma därtill, är för många obekant. Herre, du vet att det är sanning; lägg detta på de obekymrade människornas hjärtan. Därför vilja vi i anledning av evangelium visa:

1) Vad som icke är och
2) Vad som är den sanna gudaktigheten.

Vi tala icke om de grova missgärningsmänniskor, ty de äro de, som synda så, att överheten måste lyfta svärdet över dem; det är då ingen konst att se, det en sådan är ogudaktig, samt att han är utan tro, salighet och helgelse, ja, ett otrons barn, i vilket djävulen verkar. Men icke är det allenast detta som bevisar ogudaktighet; det är icke heller allt gudaktighet, som ser så ut och som har ett sken därav; därför märk: 1) Vad som icke är den rätta gudaktigheten. Herre Jesu, styr nu vårt hjärta, tunga och öra till att härom rätteligen tänka, tala och höra!

Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att en människa haver sensum numinis, det är, att man vet, det en Gud är till; intet folk är eller kan vara så grymt och fåkunnigt, som icke vet om att en Gud är; men hurudan Han är och hurudan dyrkan Han bör hava, det är för alla människor efter naturen obekant. Visst säger dem samvetet, att ont bör straffas och gott belönas, samt att man i följe därav bör göra det senare och låta det förra; men ingalunda kan och bör likväl sådant komma under namn av någon rätt gudaktighet, såvida det felar kunskap om den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Det kunde frågas, om sådant folk finnas ibland oss, vilka icke gå vidare, än hålla före att Gud är till, som belönar det goda och straffar det onda, ehuru de varken frukta för straffet eller bevekas av nåden? Det är fruktan värt att många, som kallas kristna, icke gå längre i den saken, än de blinda hedningar.

Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att blott föra ett utvärtes borgerligt och ärbart leverne: man går och gläder sig med fariseen, att man icke är såsom andra människor; man tänker icke annat, när ingen kan säga annat, än att man lever heligt; man gör var och en rätt efter bästa förstånd, och så kan man ock efter bästa förstånd hålla den för gudaktig.

Nå, hör i Herrens Jesu namn, huru härmed hänger tillhopa! Det vill mer till, än blott en naturlig ärbarhet; ty lagen fordrar en fullkomlig helgelse, eller som våra lärare säga: det är över allting, till alla delar, i alla förfäder, ifrån första levnadspunkten och i all evighet att älska; så att, om ett enda ögonblick är i ditt hjärta den allraminsta vårdslöshet, hör, strax är du enligt Guds lag en förtappad och fördömd syndare.

Icke heller består den rätta gudaktigheten däruti, att veta mycket uti andliga saker; ty såvida upplysningen föregår nya födelsen, och den förra kan vara hos en människa utan den senare, så är det ock möjligt, att man kan vara vis och hava upplysningen om den i Ordet uppenbarade hemligheten i förståndet, men icke äga kraft därav i hjärtat; så att som detta å ena sidan står fast, att en stor teolog så väl som en olärd bonde kunna veta och tro all den sanning, som står och finnes i profeterna, och likväl icke veta huvudsaken i hjärtat, som är tron på Jesus och saligheten för hans skull, så kan ock å andra sidan hända, att en stor doktor eller någon annan kan vara efter evangelium idag fåkunnig, trogen och saliggjord. Och således kan en syndare, vare vilken det vara vill, stå med huvudet i ljuset att höra, men dock icke förstå med hjärtat.

Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att man blott går flitigt i kyrkan och till nattvarden samt betjänar sig av flera kyrkans förmåner, när det sker, utan att i hjärtat genom tron högt värdera den i köttet uppenbarade Guden; ty på det sättet gör man ett blott opus operatum (verkan för verkets skull), varuti alltsammans stannar i ceremonier och självgjorda övningar, varpå man sedan hjärtligen litar och hjärtligen förtröstar, och därpå följer aldrig någon helgelse och förbättring i levernet, utan man syndar dagen efter samma synder som tillförne. Ja, det händer och händer visserligen, att då man i de unga åren går till nattvarden förspörjer man goda rörelser och mycket bekymmer i hjärtat. Men sedan man hållit på i 20, 30 eller flera år och ovärdigen gått därtill, så är man på slutet så van därvid och förhärdad, att man hör "predikas år från år, och Gud ingen bättring av oss får." Ack, att den säkra hopen härvid ville bättra sig och besinna, vad han gör. Men den, som öron haver till att höra, han höre ännu mer.

Icke heller är det den rätta gudaktigheten, att man sätter sig före att avhålla sig ifrån utvärtes grova utbrott i synder, vilket sker, när en osalig människa, som bliver av den helige Ande kallad till bättring, bliver ståndande vid uppväckelsen. Under det hon än med missnöje tänker synda, faller hon vanligen på de egna verksamhetstankarna, att nu underkuva begärelserna, ja, stänga sina syndalustar ifrån utbrott, vilket vore ganska väl, om det vore möjligt, att en syndare kunde vara helig, innan hon genom tron blivit rättfärdiggjord; men som det i anseende till ordningen, så väl som sakens natur, är en evig omöjlighet, i det de göra huvudsak av att strida och kämpa med passioner, innan de äro rätteligen genom tron levande gjorda. Säg till de dödas lik här i grifterna: skynden eder, skynden eder och arbeten! Det är ju en ogörlighet för dem; ty de äro döda och böra, om de skola uträtta något, först uppväckas eller få liv. Och såsom nu en död människa icke kan arbeta eller göra sig själv levande, så kunna icke heller vi av egna krafters verkan omvända oss till Kristus och tro på Honom, icke heller avlåta det onda och göra det goda före rättfärdiggörelsen, ehuru man väl verkar att evinnerligen fördömas, och äro även därtill efter lagen förbundna. Här händer det, att de människor, som häruti leka med det de utan tro och trons liv vilja arbeta och kämpa, komma i mångahanda oroligheter, som uppväcka all begärelse i dem. Budordet är dem till döds, fastän det var givet till liv, Rom. 7. De giva sig tillfreds, så länge de kunde vakta sig för utbrott, men i annan händelse äro de oroliga och rådslöa. Si, huru man lämpar tro och salighet efter sitt eget uppförande och sålunda hemligen tröstar på sig själv; med ett ord: så länge man icke kommit som en fattig och usel syndare till nådastolen Jesus Kristus, så länge får man arbeta, klaga och betungas under syndens välde och fördömelse, i det stället man efter ankomsten till Jesus anser helgelsen för en lustig och lätt börda.

Icke heller är det den rätta gudaktigheten, att genom ett ogrundat invärtes avdöende, rening och luttring samt den gamla människans avtynande och inre samvetskval lägga an en helgelses väg för Herren. Detta är mer än angeläget att betänka: ty en uppväckt själ är till hjärtat likaså fördärvad, som en ouppväckt, och är av naturen ganska fallen för egna och självtagna helighetsvägar, varav händer, att sådana människor hålla tusen andra reningsvägar för rimligare, än vägen rätt fram till nådestolen. Desa äro lika Israels barn, som i samfällda 40 år under Mose anförande gingo i öknen och äntligen efter en så långt tid och snart sagt efter en allmän undergång då först gingo den vägen in i Kanaan, vilken de hade kunnat gå första året, om det icke hade varit för otrons skull (Hebr. 3) Så är det jämväl i andliga saker. Man måste av nåd komma genom tron under Jesu men icke under Mose anförande in i det himmelska Kanaan. Det är oss således klart, att ett människohjärta aldrig på detta sättet bliver rätteligen böjt, omvänt eller gudaktigt. Ty hjärtat är väl ringa, dock står det ej att tvinga, om hela jordens tyngd och makt uppå det bleve lagt. Ej hjälper eldens låga, ell´ väderets förmåga, och ej kan vattnet dåga, att bringa det i annat skick, än det i Adam fick. Fast Moses med sin hammar det stundom slår och kramar, dock förr än han väl slutat har, så är det, som det var. Ett enda medel finnes, varav det övervinnes: av Jesu blod det smälter strax, liksom ett rykand´ vax.

Stackare fördenskull den arma själen, som går onödigtvis under en sådan träldom och idoghet, ja, stacker den, som under denna olyckliga belägenheten icke får någon annan tröst, än att härda ut.

Och sist är icke heller det den rätta gudaktigheten, att en människa efter begångna synder bliver stående vid en kväljande samvetsoro, vilket härrör av blotta lagens verkan; ty så länge en människa hörer allenast lagens predikan och ingenting om Kristus, så hänger täckelset för dess ögon och hjärta (2 Kor. 3), och hon kan aldrig rätteligen på det sättet känna sina synder utav lagen, utan bliver antingen skrymtare, såsom sagt är, eller ock förtvivlad uti sina synder såsom Judas. Och ehuru en sådan själ skulle än aldrig så mycket gruva och jämra sig, så måste hon dock på slutet tillstå: Ack si, min blod och all min gråt / kan ej min synd avplana. Således är det nu sagt, varuti den rätta gudaktigheten icke består. Låtom oss nu skrida närmare till vår senare del och bese, vad den rätta gudaktighetens hemlighet är, och därvid först akta: huru man är gudaktig.

Så är det nu vår föresats att visa, huru den stora hemligheten, att Gud är uppenbar vorden i köttet, är en gudaktighets hemlighet även i den meningen, att den förer till gudaktighet. Texten säger: Kommen till mig I alla, som arbeten och ären betungade, och jag vill vederkvicka eder. Tagen på er mitt ok; ty mitt ok är lustigt och min börda är lätt.

Uti dessa Jesu ord ligger allt, vad som till gudaktighet tjänar, hörer och förer; och att uti vår Frälsare Jesus Kristus ligger grunden till alla nådens verk uti en syndares hjärta, som höra till salighetens ordning, det intygar Paulus i 1 Kor. 1: Jesus Kristus är oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning. Vi vilja begynna med den första nådens hemlighet som är kallelsen: varom Jesus säger: "Kommen till mig, hör, ack hör evangelium, och detta sker utan anseende till personen, han vare sig en grov missgärningsman, som varit förhärdad och säker, eller uppväckt och om sitt syndaelände övertygad, eller ock en under självgjord helgelse arbetande och betungad själ; till alla säger Frälsaren: kommen, I syndare alla, under vad numror I vara må, kommen till mig. Men nu bliver frågan, om Jesus kallar en själ till att bliva arbetande och betungad, innan Han kallar henne till sig? Svaras: Menar man med arbetande och betungad en över sina synder sörjande och bekymrad själ, så är klart, att Jesus kallar till det betungandet, och det ändock genom evangelium, som då tages i sitt vidare begrepp, så att därunder tillika innefattas lagens fordran; men menar man med arbetande och betungad en i egen verksamhet arbetande och trälande själ, så vare långt borta ifrån oss att tänka, det Frälsaren kallar dit, utan alltid därifrån, och det jämväl genom samma evangelium, vilket långt mer förskräcker, i det det ogillar all egen helighet och fromhet. Men som ingen får läkedom utan en krank, så går det jämväl till i andliga saker; ingen vederkvickes utom den som är orolig, och ingen bliver orolig utan att han får se sitt elände, och ingen får se sitt elände utan av Guds ord.

Alltså följer på kallelsen i ordningen:

Upplysningen, det andra nådeverket av Herren, då man såväl bliver övertygad därom, att man är en usel, förtappad och fördömd syndare, då det heter, att vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av för Gud (Rom. 3), som ock, att man har i Jesus endast nåd och salighet, när det heter: gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbarad vorden i köttet; och: Gud försonade världen med sig själv. Men tag granneligen i akt, att kunskapen och ljuset om dessa saker kan vara i förståndet och är därför icke rätt beställt med hjärtat; det måste nu komma till känsla i själen, jag säger med flit känsla, såväl av eländet, känn dina missgärningar (Jer. 3), som av Jesu Kristi pina (Fil. 3), så att när den Helige Ande får lämpa detta på hjärtat, så bliver av det förra syndaånger och av det senare tro. Men märk återigen, huru detta tillgår. Icke vill Jesus, att det skall gå långt ut på tiden med omvändelsen, det såg man på David, publikanen, rövaren, Maria Magdalena, fångvaktaren i Filippi, drottning Candaces kamrerare, Lydia och de tretusen män som hörde Petri predikan; det bör ock noga besinnas, att om sorgen är efter Guds sinne, så har den alltid trons hunger med sig, så att ehuru sorgen är såsom ett helvete och tron som ett himmelrike, så måste de dock bägge och tillika vara tillsammans uti en syndares hjärta.

Men låtom oss höra vidare, huru härmed hänger tillsammans och tillgår. Vi påstå att lagen gör en människa bekymrad; vi hava ock sagt att Jesus brukar ock evangelium till människans omvändelse; alltså bliver frågan: vad är det som bekymrar en syndare och gör honom sorgsen? Lag eller evangelium? Visserligen är det lagen. Herren bevare oss från annat än att kalla det lag. Men hör! Lagen bestrålad av evangelium; ty otron, som är roten och huvudkraften till alla synder, måste jämväl kännas och bestraffas, varvid man bör granneligen akta, att lagen aldrig uppenbarar, men väl straffar otron emot Jesus. Göre fördenskull var och en skillnad emellan att uppenbara och att bestraffa. Det förra är endast evangelii, men det senare lagens egentliga verk. Grunden därtill ligger egentligen uti bägge sakernas natur; ty om man skulle påstå, att Herrens heliga, rättfärdiga och stränga lag skulle uppenbara otron emot Jesus, så skulle man ock säga, att antingen har lagen förändrat sin kraft efter fallet, till att tala om nåden i Kristus, ifrån det han var före fallet, då han talade endast om rättfärdighet och helighet, vilket vore orimligt och omöjligt, ty lagen är oföränderlig. Eller ock skulle man säga, att lagen visste av Frälsaren före fallet, samt har sin grund i Guds eviga råd, vilket ock är tvärtemot sanningen. Alltså står det fast, att evangelium uppenbarar otron emot Frälsaren Jesus, men icke lagen. Nej; men vad otrons bestraffande vidkommer, så hörer det egentligen lagen till, så vida allt, vad straffa är eller heter, kommer av lagen. Kommer nu då rättfärdigheten av lagen? Men det är ännu osagt, huru man skall bliva bekymrad av lagen. Här måste du först medgiva mig, att ditt hjärta är ganska hårt; så kan du icke heller neka, att du behöver till ditt hjärtas förkrossande den allra starkaste och förskräckligaste lag; men, käre, säg mig, varest finner du den strängaste och förskräckligaste lag uti sin högsta kraft och i sin klaraste spegel, antingen på Sinai eller på Golgata? Ack! jag menar på det senare stället, där synden syntes och är så stor, att själva Skaparen är för hennes skull i vånda, där icke försoningen kunde ske, utan ett gudomligt blods utgjutande, där den evige Guden, i köttet uppenbarad, måste säljas för våra missgärningars skull, där de avfälliga barnen icke kunde bringas tillrätta, utan att Gud skulle dö och uppå korset dräpas. Jag menar, att här var lagen i sin yttersta stränghet och förskräckelse; och den har visst en själ av sten, som vid åtanken härav icke varder häpen; ja, om detta icke förmår att böja ett människohjärta, så förbliver det väl hårt och orörligt i all evighet.

Men när den Helige Ande får förklara denna sak, så bliver en usel syndare varse, att själen har visst kostat Jesus högt uti hans nöd, varigenom verkas ett böjligt hjärta, fullt med jämmer, nöd, blygsel och sorg, ty alla levnadsögonblicken äro nu syndiga, alla falska stöd undanryckta, alla självsökta utvägar tillstängda, med ett ord: saken omöjliggjord att kunna frälsas utan Frälsaren Jesus Kristus. Då den Helige Ande tillika förklarar för en sådan bekymrad själ den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, samt inlägger i hennes hjärta en böjelse till Jesus, en förmögenhet att åstunda den blodige Frälsaren till sin endaste salighet, varigenom den Helige Ande upptänder av sin barmhärtighet uti en sådan själs hjärta den rätta kristna tron, som då tillägnar sig och anammar Jesus, som är förnedrad, anklagad, hudflängd, bespottad, kindpustad, törnekrönt, till döden dömd, korsfäst, sårad, av Fadern övergiven, dödad, begraven, nederstigen till helvetet, på tredje dagen uppstånden ifrån de döda, uppfaren till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra hand, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Denne välsignade Frälsare bliver nu en syndares salighetsgrund, och det kallas nya födelsen. Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

Härpå och tillika med denna nådens handling följer nu det stora nådens verk, som kallas en syndares rättfärdiggörelse inför Gud genom tron på Jesus, då en på sätt, som sagt är, usel och tillika troende själ får oförskyllt syndernas förlåtelse, och det i Jesu blodiga förtjänst, samt frid, nåd, salighet och förening med Gud. Jesus börjar här att leva i själen, och själen i sin Frälsare, varpå följer den rätta gudaktighetens hemlighet, hon är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet. Här bliver de rättfärdiggjorda syndares lösen: Vi varda behållna genom Jesus Kristus för vreden, efter vi äro rättfärdiggjorda genom hans blod (Rom. 5). "Han lät utgjuta sitt dyra blod, / sitt liv månde han ej spara, / det led han mig till syndabot, / dess må jag trygger vara; / Han är min herre och hövitsman, / uti hans död min synd försvann; / så är jag salig vorden."

Men under och tillika med detta stora och välsignade nådesverket får ock en människa av den Helige Ande ett omvänt hjärta eller krafter i tron till en ny hörsamhet och lydnad, lust till Guds lag efter den invärtes människan och bliver sålunda i Jesus ett nytt kreatur, och detta kalla teologerna renovatio passiva, då en människa skänkes underliga krafter till helgelse och en ny laglydnad; emedan hon då bliver fri, så slipper människan den arbetsamma kristendomen, varmed man tillförne i otron och under syndens övervälde trälade. Så har man icke mera träldomens ande till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader! Stanna nu här och besinna, vad detta är för en stor och obegrundlig nådens rikedom. Si! gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet, och sålunda har man nu beskrivti, huru en människa bliver gudaktig; men låt oss nu säga, huru man är och visar sin gudaktighet, vilket varder sista anmärkningen.

Av denna grund, som nu är lagd, flyta alla gudaktighetsövningar, och det beständigt, likasom ett barn, som blivit fött, det bör icke, det vill icke, det kan icke upphöra att leva en timme och åter begynna igen, utan det måste alltjämt både natt och dag leva; så är det med en i tron på Jesus fullgjord själ. Hon lever beständigt var minut, det tål intet mellanskov, eller att upphöra, utan Jesus är mig allt i alla tankar,, ord, gärningar, dagar, timmar; Jesus bliver boende i min själ, ja, man beder oupphörligen: "Herre Jesu, låt ingenting varda mig så kärt, som mig skall från dig draga, i alla mina dagar över allt det i världen är skall du mig allena behaga." Si, en herrlig verkan av den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Tag noga i akt härvid, att en människa även i detta tillstånd kommer att framför allt, såsom en fattig ovärdig syndare, hålla sig vid Frälsaren i tron, vilken stadiga tro då är källan och livet till alla andliga gärningar, ävensom livet är grunden till en lekamlig människas göromål, så att så länge själen i tron hänger vid Jesus, så länge syndar hon icke (1 Joh. 3).

Men låtom oss nu jämväl säga, av vad art trons helgelse är:

Herren svarar därpå i vår text: Tagen på eder mitt ok, lären av mig, ty jag är mild och ödmjuk av hjärtat, och I skolen finna ro till edra själar, ty mitt ok är lustigt och min börda är lätt. Herren Jesus före våra hjärtan in på denna stora sak och låte oss se, vad välsignade gudaktighetens frukter, som följa på rättfärdiggörelsen i Jesu blod. Herren bevare var och en själ från att tänka, än mindre påstå, att icke helgelse bör följa på nådens anammande. Ack, ingalunda förnekas lag och helgelse eller goda gärningar! Ja, i Jesu namn, helgelse: men hör! det oket är lustigt och den bördan är lätt; tillförne var det icke så, utan man trälade och släpade med egen bättring utan tro och krafter, samt låg mest under, och det var en så tungt och besvärligt att göra gott; det hette då bland annat: predikan var Gud, den som bara kunde göra därefter; men nu heter det: Jesu helgelses ok är lustigt och den bördan är lätt. Man älskar gärna och med nöje både Gud och människor; man är med nöje ödmjuk, saktmodig och mild. Man är av hjärtat både Gud och människor till viljes; ja, i allt en salig och rättfärdiggjord själ.  I fall hon skulle få behag till att synda, så är det strax efter lagen en synd, som genom en ny syndernas förlåtelse bör avhjälpas; alltså har man intet annat besvär att kunna leva heligt, än att man noga var minut har ögat på Jesus och på sig själv, förekommer de förra rörelserna, håller den gamla människan i sin död, i sin korsfästelse, i sitt fängelse därigenom, att man ögonblickligen är hängande uti tron vid Frälsaren. Si, gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

Tillväxten i nåden är icke mindre oavskiljelig från tillståndet i tron, men huru sker densamma? Icke på det sättet, att man i början efter rättfärdiggörelsen skulle synda litet och sedan ännu mindre och mindre; ty det är redan sagt, att vad syndaväldet vidkommer, så är man så väl strax i förnyelsen efter rättfärdiggörelsen därifrån befriad, som 20 eller 50 år därefter, utan tillväxten i nåden sker på det sättet, att man bliver fastare och fastare vid Frälsaren, att Jesus kommer till stadga i uti oss, och vi åter uti närmare förtroende och bekantskap med Honom och få mer och mer ljus i evangelii hemlighet samt lära både se och förekomma djävulens listiga anlopp, varvid väl en fullkommen man i Kristi fullbordiga ålders mått kan åstadkomma dråpligare ting och verk, än en nykristen, vilken Paulus icke ville sätta till lärare, icke därför, som skulle han synda mera, än en gammal, utan därför, att han inte ägde den insikten uti Jesu Kristi evangelium och hushållning, som en äldre; och på det sättet bliver det klart, att upplysningen är ett nådeverk, som tager till, så att tillväxten sker i nåden och vår Herres och Frälsares Jesu Kristi kunskap (2 Petr. 3); och således är Frälsaren oss ock gjord till helgelse, ja, det bliver i tiden, i döden och i evigheten visst och sant, att gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

Emedan det nu är passionstiden, så låtom oss sjunga till slut: I allan tid, o Jesu blid, vårt hjärta vi dig give. Märk här, att du måste giva, det är, icke förhärda ditt hjärta, så vill och kan väl Jesus taga detsamma; men kom ihåg, att du icke kan sjunga " i allan tid, o Jesu blid, mitt hjärta jag dig giver", utan att ha en gång i den nu beskrivna nya födelsen och rättfärdiggörelsen givit det helt och hållet åt Frälsaren; sedan kan du säga: "I allan tid, o Jesu blid, vårt hjärta vi dig giva / att du däri må bliva, och aldrig från oss vika; / ack, Jesus Krist, vår tröst förvisst, vi dig i trone bedje: / låt din bittra pina, död / och kors lända oss till glädje." 

måndag 12 februari 2024

Fastlagssöndagen - Medlaren emellan Gud och människor

Högmässopredikan hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.

Det är en Gud och en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, vilken sig givit haver för alla till återlösning, att sådant skulle i sin tid predikat varda. Detta stora språk står i 1 Tim. 2:5-6.

Det är en Gud. Han är ensam Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande, emedan han haver skapat allting, och efter Hans vilja hava de varelse och äro skapade, emedan Han uppehåller alla kreatur och emedan han förbarmar sig över dem alla.

Och en medlare emellan Gud och människor. Såsom för ens synds skull är fördömelse kommen över alla människor, så kommer ock igenom ens rättfärdighet livets rättfärdning över alla människor.

Nämligen den människan Jesus Kristus. Han måste vara av samma natur, som de söndrade voro, emellan vilka han skulle medla, nämligen Gud och människa. Gud, född av Fadern i evighet, och desslikes människa, född av jungfrun Maria.

Vilken sig haver givit till återlösen för alla, vilken i hela världens stad och ställe utgivit sig själv till en försoning och är död för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighets skull.

Att sådant skulle i sin tid predikat varda. Att sådant skulle förkunnas i sin herrlighet och uttrycklighet i alla tider och förnämligast i Nya testamentets tid, såsom ock den stunden, när syndare äro av nåden beredda att det rätteligen anamma, icke allenast i den tiden, som kallas passionstiden, då Jesu lidande och död förkunnas kristenheten, utan även bittida och sent, i tid och otid, på det att människan alltid och allestädes må bättra sig. Det är en Gud och en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, vilken sig givit haver för alla till återlösning, att sådant skulle i sin tid predikat varda. 

Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 18:31-43

Betraktelse:
Medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, som går att fullborda sitt dyra medlareämbete.

1) Medlarens Jesu Kristi person
2) Hans medlareämbete
3) Huru han går att fullborda detsamma.

Bön: Öppna mig förståndets öga, / att jag må den kärlek se, / som du ville mig bete, / när du på det korset höga / som ett lamm uppoffrad var / och all världens synder bar.

Det är en Gud och en medlare mellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, som sades skulle bliva vår betraktelses

Första del.

1) I gamla testamentet, som hade skuggan av det tillkommande goda, men icke själva varelsen, voro åtskilliga förebilder till denne store medlaren mellan Gud och människor. Moses var en medlare mellan Gud och Israels folk; översteprästen avbildade Jesu medlareämbete genom sin ingång i det allraheligaste en gång om året, då han ingick till att försona folkets synder; förutom de flera förebildande offer, som skulle peka in på den tillkommande medlaren mellan Gud och människor.

2) Men dessa alla voro endast människor och syndare, som icke förmådde igenlösa sin broders själ; de måste låta det bestå evinnerligen. De voro överstepräster, som icke kunde varkunna sig över syndares svaghet (Hebr. 4).

3) Men Jesus Kristus, stor av nåd och rik av barmhärtighet, är till sin person både sann Gud och sann människa. En sann Gud, ty eljest hade han aldrig uthärdat med den dryga förrättningen att hjälpa hela världen tillrätta; en sann människa, som skulle kunna undergiva sig dödens våld och mottaga det lidande, som för syndens skull skulle drabba honom. Dagens heliga evangelium kallar honom människans Son, och av underverket på den blinde mannen se vi hans gudomliga allmakt. Ty när han sade: "hav din syn!", så voro hans ord av samma verkan, som när han i begynnelsen sade "varde ljus!" och det vart ljus.

4) Ack, att världen kände sin välsignade medlares person! Den, som tillika med Fadern och den helige Ande har skapat himmel och jord och allt vad däruti är. Han, som uppehåller allt vad liv och anda haver. Han i vilken i leva, röras och hava varelse. Han, som utförde sitt folk utur Egypti land med stark hand och mäktig arm. Han, som bor i höjden och i helgedomen och när dem som en förkrossad anda hava. Han, som är A och O, begynnelsen och änden, den förste och den siste. Han, som är helig, helig, helig Herren Gud Sebaot. Han, som är Gud över allt, välsignad i evighet. Han är medlare mellan Gud och syndare. Om honom tala vi. Han vill lydaktigt åtaga sig vår förlorade sak. Han vill bära våra synders myckenhet. Han vill bliva en förbannelse för oss, han vill dö för sina fiender, han vill oss så oändligen väl och "vill oss äntligt föra in / uti himlaglädjen sin." O vilken djuphet av den rikedom som är både uti Guds visdom och kunskap; huru obegripliga äro hans vägar och outrannsakliga hans domar! Jag böjer mina knän till vår Herres Jesu Kristi Fader, att I mån begripa med alla helgon, vad längden och bredden och djupet och höjden är och därmed känna Kristi kärlek, den all kunskap övergår.

5) Ingen annan hade kunnat hjälpa oss än han, som var helig och obesmittad och skild från synden. Ingen hade kunnat så lämna hela världens ära och rikedom. Han hade intet han kunde luta sitt huvud till, ehuru fåglarna hade nästen och rävarna hade kulor. Ingen hade uthärdat den häftiga känslan av dödens bitterhet för alla, ingen hade så djupt kunnat förnedra sig. Nej, av evighet är ingen utkorad, i världen är ingen människa boren, som kunde av nöden hjälpa oss. Han var den ende, som både ville och kunde. Och en sådan överstepräst hövdes oss (Hebr. 7:26).


Andra delen: Jesu Kristi medlareämbete

1) Det ordet medlare förklarar allrabäst naturen av Jesu Kristi medlareämbete, ty det betyder en som stiger i annans ställe, tager sig hans sak an och avgör saken till hans bästa å hans vägnar med den han har att handla.
Sådant är Jesu dyra medlareämbete hos Gud. Han har påtagit sig Adams och hans efterkommandes sak. Han har stigit fram i alla människors stad och ställe. Han har låtit tillräkna sig alla våra synder, och han har icke för sig, utan för oss, såsom en trogen överstepräst genom sin död ingått i det heliga och haver för oss funnit en evig förlossning.

2) Den första människan var av jorden jordisk, den andre är Herren av himmelen. Den första människan förlorade saken i paradiset, och alla människor förlorade uti henne. Den andra människan upprättade saken i tidens fullbordan, och alla människor upprättades uti henne. Den första människan blev skyldig till att döden dö i paradiset, och alla människor blevo skyldiga uti henne. Den andra människan förvärvade livet i sin död och uppståndelse och allas liv förvärvades uti henne. Detta är hans medlareämbete och vår salighets evangelium.

3) Jesu medlareämbete bestod för övrigt uti hans görande och lidande lydnad, varmed han fullbordade lagen och försonade synden. Så är då botad all den skada som oss Adam hade gjort. Herrliga ting varda i dig predikade, du Guds stad!

4) I evangelium beskriver Jesus själv sitt dyra medlareämbete: Han skulle antvardas åt hedningarna, begabbas, försmädas, bespottas, hudflängas och dödas, samt på tredje dagen uppstå igen. Si där vår prisvärdaste medlares ämbete fulleligen utfört! "O huru säll / är visst den själ / som detta rätt besinnar / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner!"

5) Det är visserligen en säll själ; ty många förstå icke detta dyra Jesu medlareämbete till sin salighet, utan förvandla det till sin förtappelse. "Är nu vårt evangelium fördolt, så är det fördolt för dem som varda förtappade." Det vore bättre, att en sådan människa aldrig hade varit född. Och det är nog bekant, huru man bygger på denna grunden med guld, silver, ädla stenar, trä, hö, strå, såsom ock huru jämmerligen detta Jesu medlareämbete föraktas och försummas att värdigt vördas och anammas.


Tredje delen: Huru Jesus går att fullborda detta sitt dyra medlareämbete

1) Tålig och mild, såsom ett lamm, som till slaktning ledes, och såsom ett får, som stilla ligger för sin klippare (Jes. 53). Han var lydig intill döden, ja, intill korsets död. David talade redan härom i sin tid: "Se, jag kommer, i boken står skrivet om mig. Din vilja, min Gud, gör jag gärna." "När han blev bannad, bannade han icke igen; när han led, hotade han icke."

2) Jesus talar detta förut, emedan han såsom Gud nog visste vad som skulle ske; alltså visste han jämväl, vad smärta, ångest, sveda och kval honom förestod. Icke desto mindre går han villigt därhän. "Se, vi gå upp till Jerusalem."

3) Så går den välsignade medlaren till sitt bittra lidande och död, om vilken vi uti denna tillstundande passionstid få tala mera. Låtom oss, mina älskliga vänner, flitigt infinna oss vid dessa viktiga ämnens betraktelser! Låt det icke falla oss svårt att vara så bittida uppe att höra vår salighet, huru hon är dyrt förvärvad.

Herre Jesus, låt det gå oss till hjärtat, att du så jämmerligen pint och slagen är. Låt din död tränga in på våra sinnen, att vi däruti inplantas och varda uppståndelsen lika! 

Dess vare pris i evighet 
och lov förutan ände 
Guds eviga barmhärtighet 
som oss den hjälpen sände 
och nederslog i Kristi död 
synd, helvete och dödens nöd. 
Ho kan oss nu fördärva? 

Amen, ja, amen!

fredag 2 februari 2024

Kyndelsmässodagen - Förbundets ängel kommer till sitt tempel

 Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären. (Mal. 3:1).

Så klar och tydlig både denna profetia om Jesus var och flera andra voro, och så mycket rabbinerna eller judarnas lärda läste sig både grå och gamla i gamla testamentets heliga skrifter, så visste de dock icke nu, huru nära Jesus var, både när han bars upp i templet och skulle efter ceremonialiska lagen kallas helig Herranom, såsom ock när han i 33 och ett halvt år vistades hos dem i synlig måtto.

Många profeter och konungar hade åstundat se det de sågo och fingo det icke se, och höra det de hörde och fingo det icke höra. Abraham såg Kristi dag och vart glad. Vad hade då icke de levande israeliter bort fägna sig åt Jesu ankomst, om de hade känt honom, varom Malaki säger: Med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären.

Detta måste Jesus föreställa dem, då han i Joh. 5:39 säger, att de mente sig hava evinnerligt liv i skrifterna, dem de rannsakade; men till honom ville de icke komma.

Det är många andliga övningar, som människorna både utom och i templet företaga sig, vilka dock icke göra dem någon fördel, så länge de icke lärt känna sann Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus. Ett hjärtats tempel utan Jesus är visst ingen helgedom, man må hava vad övning man vill. Ingen kallelse är rättskaffens utan Jesus, ingen upplysning, ingen bättring, ingen tro, ingen rättfärdighet, ingen förnyelse, ingen helgelse och ingen förlossning utan Jesus.

Därför är det nödvändigt att bedja: "O Jesu Krist, kom till mig in, upplys min själ, upptänd mitt sinn´, att jag i dig må bliva." Amen. Fader vår...

EVANGELIUM Luk. 2:22-32

Betraktelse: Förbundets Ängel ankommen till sitt tempel och anammad av dem som begärt honom.

1) Den ankomne förbundets ängel
2) Huru de anamma honom, som begära honom

Vi hava nyligen hört omtalas Jesu ankomst i köttet, sålunda är detta icke nödigt att för denna gång vidröra, utan vi tala nu om förbundets Ängel, hans ankomst till sitt tempel, i vår betraktelses

Första del.

1) Uti Guds lagbok, 2 Mos. 13:2, 22:29, 34:19, 4 Mos. 3:13, 8:17, var det anbefallt att allt mankön som var förstfött skulle vara Guds förstling; förty Gud slog allt det förstfött var uti Egypti land. Dessa förstfödingar skulle lösas, efter 3 Mos. 12,  med ett årsgammalt lamm och en duva, eller och för de fattiga med tvenne duvor.

2) För Maria behövdes väl icke denna ceremonialiska rening, emedan den helige Ande hade kommit över henne och den Högstes kraft hade överskyggat henne, varför ock det heliga, som av henne föddes, kallades Guds Son. Och vartill skulle offer vara av nöden för honom, som själv var ett rent och obesmittat lamm, och sålunda själv det stora och fullkomliga försoningsoffret för synderna? Varför skulle han offra efter Mose lag, i vilken "bodde all gudomens fullhet lekamligen"? Aposteln Paulus giver svar på denna fråga i Gal. 4:4-5. Sålunda var det högeligen av nöden, att Jesu moder uppbar honom i templet; ty lagens stiftare var kommen till att fullborda och icke till att upplossa lagen. Förbundets Ängel är kommen till sitt tempel, Herren den I söken

3) Med förbundets Ängels ankomst till sitt tempel förstå vi sålunda, att Jesus Kristus är kommen med ljus och nåd i världen och gjort kristendomen till sitt tempel, där han nu erbjudet liv, nåd och salighet åt alla fattiga syndare till deras eviga välfärd och räddning.

4) Han är förbundets Ängel. Gud hade gjort ett förbund med alla människors barn i Adam, vilken grundade sig på den medskapade härlighet, som Adam undfick av sin Skapare, nämligen att han skulle tillbörligen nyttja de av Gud honom förlänta stora egenskaper, i kraft varav han ägde förmögenhet att fullkomligen hålla lagen. Förbundet med Abraham angick egentligen hans säds utkorlse, och av honom skulle världens Frälsare födas; ävensom förbundet med Moses angick den israelitiska kyrkans inrättning, som skulle vara intill Kristus (Jer. 31 och Gal. 4).

5) Men sedan Adam i paradiset hade förlorat sin medskapade herrlighet, så att han icke mer kunde uppfylla det förbund om rättfärdighet och fullkomlighet, som Gud med honom hade gjort; så gör Herren i Jesus Kristus, som den andra människan var i nåden och den andre Adam, med allt folk ett nytt förbund i nåd och barmhärtighet, såsom det mänskliga släktets borgen, utkräva det mänskliga släktets skuld; att lydnaden, som lagen fordrade i allas stad och ställe, skulle av honom bevisas; att han skulle dö, emedan syndarena voro dömda till att döden dö, och att hela världen sålunda skulle hava en i Kristus Jesus försonad Gud.

6) Detta förbund omtalar aposteln Paulus i Hebr. 10:14: "Med ett offer haver han evinnerligen fullkomnat dem, som heliga varda." Det betygar oss den helige Ande, då han tillförne hade sagt: "Det är det testamente, som jag dem göra vill efter de dagar, säger Herren: Jag vill giva min lag i deras hjärtan, och i deras sinne vill jag skriva den, och deras synder och orättfärdighet vill jag icke mer ihågkomma." Där nu en sådan förlåtelse är, där är icke mer offer för synder.

7) Det förra kallades egentligen förbund, nämligen det som med Adam var gjort, emedan det förband människan att av egna krafter fullborda detsamma. Men det senare kallas testamente, emedan det handlade med människorna i nåd och barmhärtighet. Enligt det förra skulle människorna av egna krafter fullgöra det Herren hade dem befallt, och då var saligheten av gärningarna. Men efter det senare, eller förbundet i Jesus, gives nåden utan gärningarnas villkor, ty "nåd och sanning är kommen genom Jesus."

8) Med denna salighet är förbundets Ängel kommen till sitt tempel. Härom har Jesus underrättat hela världen, men kristenheten i synnerhet. Han är kommen med ljus och kunskap, han har gjort det av evighet fastställda Guds råd kunnigt ibland människors barn; han har såsom en profet lärt oss vägen till Gud. På sistone talar Gud till oss genom Sonen, Hebr. 1:2. Alltså är världen upplyst om denna sin stora salighet. "Han är det ljus, som upplyser alla människor." "Det eviga ljus kom nu härin / och giver världen ett nytt sken. / Det lyser oss i denna mörka natt, / att bliva Guds barn giver det oss makt. / Kyrie eleison."

9) Han är kommen till sitt tempel med nåd och salighet; den förvärvade nåden och saligheten är given, den skall icke förvärvas, den är förvärvad. "Han lät utgjuta sitt dyra blod; sitt liv månde han ej spara, det led han mig till syndabot; ty må jag trygger vara. Han är min herre och hövitsman, uti hans död min synd försvann; så är jag salig vorden." Sålunda är nåden allmännelig. Förbundets Ängel står i sitt tempel och tillbjuder alla nåd och salighet. Han har därför så dyrt betalt densamma, att det skulle i sin tid predikat varda, att det skulle höras i alla kristenhetens kyrkor. Han är kommen till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären.

10) Vem som nu vill veta om det förlorade Guds belätes upprättelse, han gånge till förbundets Ängel. Om du vill igensöka det i dig eller på annan grund, än den i Jesus är lagd, så bedrager du dig själv. Vem som vill veta, var nåd och syndernas förlåtelse finns, han gånge till Jesus, som borttagit synden och framhaft den eviga rättfärdigheten (Dan. 9:24).

Vi skrida nu till vår betraktelses

Andra del: Huru syndare, som begära honom, anamma honom.

Guds Ande säger i vår heliga text: Och si, i Jerusalem var en man benämnd Simeon, och den mannen var rättfärdig och gudfruktig och väntade efter Israels tröst; och den helige Ande... ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris (v. 25-32).

Lycklig och lycksalig, ja, säll och salig den gamle Simeon för en så dyr ålderdoms tröst!

1) Han hade begärt honom. Texten säger väl icke, att han hade begärt att få leva, tills han skulle få se Jesus, men texten säger, att han hade fått svar av den helige Ande. Hade han fått svar av den helige Ande, så synes därav klart, att han, enligt Malakis ord, hade begärt honom, vilket alla heliga i gamla testamentet gjorde.

2) Gamla testamentets skrifter voro Simeon icke fördolda; han hade av Moses lärt, att Herren skulle uppväcka dem en profet av deras bröder (5 Mos. 18). Han hade av David hört, att sanningen låg i det fördolda. Han hade av profeternas skrifter förstått, att en skulle komma av Betlehem Efrata, som över hans folk Israel en Herre vara skulle. Och Malaki: Med hast kommande till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den i begären. Detta tillika med Andens egen omedelbara uppenbarelse hade väckt hos Simeon en innerlig åtrå att få se den tillkommande världens Frälsare.

3) En fattig, syndig människa kan hava av Guds ord hört många hugneliga tidningar om Jesus, dem hon hjärtligen älskar och åstundade en gång få erfara, innan hon varder gående all världens väg; hon har under sitt mörka tillstånd och sin själsoro ofta ropat: Ack, att hjälpen komma måtte och att rättfärdighetens sol för mig vore uppgången med salighet under dess vingar! Ack, att mitt hjärta finge rätteligen se och omfamna honom!

4) Gud hörer bön, därför kommer allt kött till honom. Han har själv bjudit alla världens ändar vända sig till honom, så skulle de varda saliga. Han låter sig ock se och finna av dem som söka honom. "De offer, som Gud behaga, är en bedrövad ande; ett bedrövat och förkrossat hjärta varder Gud icke föraktande." "Guds Ande styre vårt begär / att alltid hålla Jesus kär": låter så Jesus sig omfamna. "Är han vår förnöjelse och vi efter honom längta, nog lindrar han vårt kval och ve."

5) Vad för en salig stund är det icke, att sålunda få se Jesus, få se ljus och salighet i Jesu nåd och förbarmande, få emottaga all hans förtjänst! "Om mina fel de vore ganska store, om syndens tal som sand i havet vore, så tog din Son dem alla uppå sig, och hans förtjänst tillägnar jag nu mig!" En sådan människa anammar Jesus så glad, så hon önskar den stunden vore henne den sista: "Nu låter du din tjänare fara i frid efter som du sagt haver. Ty mina ögon hava sett din salighet, vilken du berett haver för allt folk, ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris."

6) Den som sålunda är i Jesus och Jesus i honom, den som sålunda fallit i Jesu famn och även fått Jesus i famnen, han far likafullt efter att i all sin tid ju längre ju mer "fatta Jesus, såsom han är fattad, till att känna hans uppståndelses kraft och hans pinas delaktighet, lik vorden hans död" (Fil. 3).

Säll den som haver Jesus kär
och honom i sitt hjärta bär;
ty ingen större hugnad är
än hava Jesus hos sig när!
Amen, ja, amen!