fredag 30 januari 2015

Septuagesima - Guds godhet och stränghet

Högmässopredikan hållen 1756 i S:t Nicolai kyrka i Stockholm, antecknad, renskriven och något bearbetad (med bl.a. med de anförda bibelspråken helt utskrivna) av studenten Magnus Orrelius.

I den store, treenige Gudens, Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen!

INGÅNG

Vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give eder visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse edra förstånds ögon, att I förstå kunnen, vad hopp han haver kallat eder uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen!

Då vi nu inför levande Guds ansikte äro komna tillsammans att med varandra överväga det stora ämnet, som dagens evangelium lägger oss för ögonen, och som blott och allenast i Andens ljus kan beskådas, nämligen att arvet och livet det skänkes av nåde,  så låtom oss icke förgäta vad vi äro. Vi sjöngo nu på stunden och det med skäl: "Vårt förnuft förblindat är, / mörker all vår själ betäcker, / om din Ande ej är när / som nytt ljus i henne väcker." 

I en sådan belägenhet, vad står oss annat till att göra, än ropa och anhålla om nåd och förbarmande! Vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give eder visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse edra förstånds ögon, att I förstå kunnen, vad hopp han haver kallat eder uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen! 

Denna anförda bön är aposteln Pauli, och finnes antecknad uti hans sändebrev till de Efesier, kap. 1:17. där han hade att tala med dem om samma sak, som vi i dag ämna betrakta, nämligen Guds barns arvs herrlighet. Vi märka härvid 1) till vem han beder, 2) varom han beder, 3) för vilka han beder.

1) Han beder Gud, som all nåd kommer av (1 Petr. 5:10), som är rik över alla dem, som åkalla honom (Rom. 10:12), av vilken all god gåva och all fullkomlig gåva kommer (Jak. 1:17). Han kallar honom vår Herres Jesu Kristi Gud och ger därmed tillkänna, att han såväl som de efesier och alla människor äro Herrens Jesu dyrt köpta och förvärvade egendom, och att han i tron erkände Jesus för sin egendomsherre; att han i gemenskap med sin Medlare och Överstepräst vågad träda fram inför det gudomliga Majestätet, Jesu Kristi Gud och vår Gud och andraga sitt åliggande. Han kallar honom jämväl Herrlighetens Fader, utmärkande därmed Guds stora egenskaper, att han är allvetande och vet vad vi behöva, innan vi bedja honom därom (Matt. 6:32), att han är god, barmhärtig och nådig, som vill svara förr än man ropar, och vill höra medan man ännu talar (Jes. 65:24), att han är allsmäktig och förmår rikligen göra över allt det vi bedja eller tänka (Ef. 3:20).

2) Varom anhåller då aposteln hos denne högtbesuttne Guden? Jo, han beder först om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap, det är, om en levande insikt i Guds uppenbarade sanningar, hans heliga rättfärdighets och hans omätliga kärleks djup, och i försoningens hemlighet, vilket annars kallas att "känna sann Gud och den han sänt haver: Jesus Kristus" (Joh. 17:3), eller fullkomligt förstånd till att kunna besinna Guds hemlighet, både Faderns och Kristi (Kol. 2:2). Därnäst beder han om upplysta förståndsögon att förstå, till vad hopp man i evangelium blir kallad, och hur rik hans arvs herrlighet är i helgonen, det är, om ett fast och osvikligt hopp att här i tiden, ju längre ju mer, bliva delaktig av Guds natur (2 Petr. 1:4), ju längre ju mer få Guds beläte förnyat i själen (Ef. 4:23-24), ju längre ju mer bliva i samma beläte förklarad från den ena klarheten till den andra (2 Kor. 3:18), ju längre ju mer få erfara vad Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja är (Rom. 12:2), och att efter tiden bliva frälst till Guds himmelska rike, varest är glädje tillfyllest och ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen (Psalt. 16:11). Det är märkvärdigt, att då aposteln vill uppmana sina trogna efesier till att fara efter helgelse, utan vilken ingen får se Herren (Hebr. 12:14), så är han framför allting sorgfällig därom, att de måtte få en rätt upplysning och insikt i evangelii hemligheter, väl vetande att de omöjligen kunna ställas heliga, ostraffliga och obesmittade i Guds åsyn, om de icke bleve i tron grundade och fasta och orörliga från det hopp som i evangelium är (Kol. 1:22-23). Men han menar icke någon självtagen, död och kraftlös förnuftslärdom, utan en genom Guds Ande verkad livlig erfarenhetskunskap; därför beder han om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap. En utom den Helige Andes upplysning stadd människa förnimmer icke sådant. Den naturliga människans öga har icke sett, och hennes öra har icke hört, och i dess hjärta är aldrig uppstiget, vad Gud har berett dem, som honom älska; men de som hava fått den Ande, som är av Gud, de kunna veta, vad dem av Gud givet är, emedan Gud haver dem det uppenbarat genom sin Ande. (1 Kor. 2:9 m.m.)

3) Vi märka vidare för vilka han anhåller om sådana stora saker, nämligen för de genom evangelii predikan till tron på Jesus omvända och med ett levande hopp redan begåvade Efesier. Han kallar dem helgon (v. 1), som fått syndernas förlåtelse och uti all visdom och klokhet blivit rundligen delaktiga av förlossningen genom Jesu blod (v. 7-8), som hade kommit till arvedelen (v. 11), som, sedan de trodde sanningens ord, deras salighets evangelium, voro beseglade med löftets Helige Ande (v. 13), för vilkas tro till Herren Jesus och kärlek till alla helgon han med skäl kunde tacka Gud (v. 15-16). För sådana beder han nu Gud om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap och om upplysta förståndsögon att kunna förstå, vad hopp han hade kallat dem uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen. Vi kunna därav se, vad för stora och otroliga Guds nåds rikedomar oss i Kristus äro skänkta och i evangelium uppdragna. "Herrliga ting varda i dig predikade, du Guds stad!" heter det om Nya testamentets församling (Psalt. 87:3), och om de orter, varest detta den salige Gudens herrliga evangelium antingen icke predikas eller i otro föraktas, heter det: "på jorden, där rätt ske skulle, göra de det ont är; ty de se icke Herrens herrlighet" (Jes. 26:10). Hade nu de efesier, som redan voro ljus i Herren (Ef. 5:8), av nöden att få visdomens och uppenbarelsens Ande till vidare och ymnigare förstånd och insikt i evangelii hemligheter; fast mer är nödigt för oss, som ännu till största delen äro, vad hjärtat vidkommer, stadda i ett gräsligt mörker och en gruvlig villfarelse, att bedja ljusets Fader om ögonsalva och den Helige Andes upplysning i så angelägna och till våra själars eviga välfärd oundgängliga lärostycken.

Bön. Treenige, allsmäktige, majestätiske, barmhärtige och närvarande Gud, som är upprinnelsen och Fadern till all den nåd och herrlighet, varav jordens inbyggare såväl i gamla som isynnerhet nya testamentet bliva delaktiga: Sänd oss visheten ned av din heliga himmel och av din herrlighets säte; sänd henne, att hon är när oss och arbetar med oss, att vi må förstå vad dig täckt är; sänd ned din Helige Ande över oss arma syndare på denna stund, visdomens och uppenbarelsens Ande till din kunskap; och låt honom, som ifrån dina heliga sanningar aldrig söndras, i dag taga våra hjärtan om händer, uppenbara och förklara för dem dina outgrundliga nådesrikedomar; upplys våra förståndsögon, att vi må begripa och förstå, vad hopp du haver kallat oss uti, vad nåd, vad salighet och vad herrlighet du tillbjuder oss, och huru rik ditt arvs herrlighet är uti helgonen. Mildaste förbarmare, hör och gör detta! Vi nalkas allesamman din fotapall och såsom barn i tro och hopp bedja dig så om detta, som allt annat, vad oss är av nöden, med den bön, som din egen Son oss lärt haver: Fader vår...

EVANGELIUM, Matteus 20:1-26

Så se nu här Guds godhet och stränghet: stränghet på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du bliver i godheten. Dessa å ena sidan ganska ljuvliga, men å andra sidan ganska förfärliga ord brukar Guds Ande genom aposteln Paulus uti sin epistel till de Romare (11 kap. 22 v.) om de till tron på Kristus omvända hedningarna, och om den genom otron avfallna judiska församlingen. Den senare hopen eller den judiska kyrkan hade nu ifrån utkorelsens tid länge varit en naturligt oljekvist i det sanna vin- och oljeträdet Jesus, men genom sitt andliga högmod, i det de förargade sig på hans ringa gestalt, då han i synlig måtto besökte detta sitt folk, och ville icke anamma honom för det han var, utan i sin otro och fiendskap mördade Livets Furste, blevo de avhuggna och söndrade, så att de ännu i dag äro såsom förskringrade får, de där ingen herde hava, och såsom borttorkade vinkvistar. Men hedningarna, som genom tron hade i de förras ställe blivit insatta i oljeträdet, stodo i det saliga tillståndet blott och endast genom tron och voro alltså i och för sig själva icke en hårsmån bättre än judarna; därför föranlåtes Guds Ande att genom Paulus förehålla dessa troende hedningar judarnas högmod och fall, att de icke måtte högmodas över sin lycka och falla i samma otros fördömelse. Så se nu här Guds godhet och stränghet: stränghet på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du bliver i godheten; annars varder du ock avhuggen. Att hela det mänskliga släktets både timliga, andliga och eviga väl beror blott av Guds nåd i Jesus, det lär vara en sanning som icke behöver vidlyftigt bevis. I Skriften finnas överflödiga vittnesbörd, som sätta denna eviga grundsanning i dagsljuset: Av nåden ären I frälsta, står det i Ef. 2:8. Av Jesu fullhet hava vi alla fått, och nåd för nåd, vittnar Johannes (Joh. 1:10). Av Guds nåd är man det man är (1 Kor. 15:10). Så har den evige och förbarmande hushållarens milda anstalt varit alltsedan den tid, då krafterna att fullgöra lagen och att därigenom bliva salig förstördes av våra första föräldrar i paradiset. Ty då Herren fastställde i fridens råd en nådens ordning till saligheten, haver Han ifrån den stunden beslutit allt under otro, på det Han skall förbarma sig över alla (Rom. 11:32). Så varder det ock i evighet förblivande, ty Jesus Kristus är densamme i går och i dag och Han desslikes i evighet (Hebr. 13:8). Se här Guds godhet! 

Men vid åskådandet av dem, som icke bliva i denna godheten, blir man även varse denna grundsanningen: Guds heliga väsende är i även så hög grad strängt och rättfärdigt som det är bermhärtigt och nådigt; vill man icke omvända sig till nåden och därvid förbliva, så haver han vässt sitt svärd och spänt sin båge och måttar till och haver lagt där dödliga skott uppå; sina pilar haver Han tillrett till att fördärva (Psalt. 7:13-14). Varför ock de syndare som icke låta sig nöja åt hans godhet och nåd och som hava den minsta tillsats av någon egen förtjänst, varda såsom odugliga kvistar avskurna från den rätta stammen., och det endast därför, att de icke såsom fattiga i anden lita blott på nåd och bliva i godheten; ty när tron som allenast håller sig vid oljeträdet Jesus upphör, falla de därifrån; kvistarna bliva avhuggna för otrons skull (Rom. 11:29). Se här Guds stränghet!

Detta ämnet vilja vi nu något närmare betrakta i anledning av denna dagens heliga evangelium, som med rätta må heta en klar spegel av både Guds godhet och stränghet; ty där förklarar vår prisvärdaste Frälsare, huru god Gud är emot dem, som bliva vid godheten, fastän de icke arbeta längre i hans vingård, än en enda timme, och även huru sträng Han är emot dem, som avfalla från godheten, oaktat de burit hela dagens tunga och hetta. Alltsammans gör Han till sin nåds förherrligande. Jesus styre våra hjärtan, tunga, öra, till att rätt vår gudstjänst göra, då vi beskåda

Guds godhet och stränghet

1) Strängheten på dem, som falla utur, och

2) Godheten på dem, som bliva i godheten

Men vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give oss visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse våra förståndsögon, att vi må förstå, vad hopp Gud haver kallat oss uti, och huru rik Hans arvs herrlighet är uti helgonen! Amen.



(forts. följer)

måndag 19 januari 2015

Tredje söndagen efter Trettondedagen - Guds folk andliga krankhet eller hälsa samt orsakerna därtill

(Predikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759).

I Jesu namn!

Är då nu ingen salva i Gilead, eller är där ingen läkare? Varför är då mitt folks dotter icke helad? Denna fråga gör Guds Ande genom profeten Jeremias i dess 8 kapitel, när det ömkade honom svårligen, att Guds folk var så fördärvat. Är då nu ingen salva i Gilead, eller är där ingen läkare? Varför är då mitt folks dotter icke helad?

Gilead var en fruktbar mark på andra sidan om Jordan, där mycken apotekares läkedom tillreddes; därför brukar Guds Ande detta Gilead till liknelse, då han vill betyga ymnigheten av den nåd, han bevisat den israelitiska kyrkan, som väl hade bort försätta dem i ett annat och bättre tillstånd; men i det stället voro de nu såsom uti profeten Jesajas tid som en kropp, vilken ifrån huvudet till fotabjället var full med sår, svullnader och etterbölder (Jesaja 1). Därför frågar Herren: Är då nu ingen salva i Gilead, eller är där ingen läkare? Varför är då mitt folks dotter icke helad?

När vi betrakta oss själva, mina åhörare, så må väl denna fråga ställas direkt på oss ännu i dag.

Man ser en ömklig ogudaktighet dagligen taga överhanden. Kärleken till Gud och nästan avkolna; split och oredor, samvetslöshet och galenskap hava företrädet; högmod och alltings överflöd samt god frid, som Sodom och hennes dotter hade (Hes. 16), råda överallt. Man ser ingen rätt bättring, ingen tro, ingen helgelse. Man finner ingen frukt på det förtorkade fikonträdet. Vad skall man säga härom? Är då nu ingen salva i Gilead, eller är där ingen läkare? Varför är då mitt folks dotter icke helad?

Är här icke Guds ord? Har man icke den Heliga Skrift? Har man icke flera underrättelser?

Är här icke gudstjänst, då var och en förmanas till bättring? Ja, äro icke de dyra sakramenterna ännu att tillgå? Ja, varför är då mitt folks dotter icke helad?

Varför är den största hopen såsom spetälska männen, som omtalas i dagens heliga evangelium? Att det så är, det tror jag genom en bedrövlig erfarenhet hos oss något var är en avgjord sak; men varför så är, det ärna vi i vår tillämnade betraktelse genom Guds nåd besvara. Herren vare när oss och välsigne oss. Fader vår...

EVANGELIUM Matteus 8:1-13

Betraktelse:
Guds folks andliga krankhet eller hälsa samt orsakerna därtill.

1) Guds folks krankhet och orsaken därtill

2) Guds folks hälsa och orsaken därtill

Jag menar med Guds folk icke sådana, hos vilka Gud har fått böja deras hjärtan efter sin viljas goda behag. Dessa äro egentligen Guds folk, och de andra böra icke i den meningen hava det namnet; utan med Guds folk menar jag dels en hel församling, som Gud givit ordet och sakramenten och haft en sin besynnerliga nådesvård om, dels ock en människa isynnerhet, som döpts i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, men kan på mångahanda sätt hava förspillt sin döpelses nåd; och således kunna bägge dessa vara stadda i en bedrövlig själskrankhet, den vi tillika med orsakerna därtill vilja betrakta i

Första delen.

"Och se, der kom en spetälsk man... rena."

1) Denna svåra och smittosamma sjukdomen har Guds Ande ofta brukat till en liknelse till andlig krankhet. "Hava oxablod och bockablod och strödd aska av kon kunnat helga de orena till köttslig renhet, huru mycket mer skall Kristi blod, som haver sig självt obesmittad genom den Helige Ande åt Gud offrat, rena vårt samvete av de döda gärningar till att tjäna levande Gud?" (Hebr. 9:13-14).

2) Varutinnan består då vår andliga krankhet? En andligt krank människa känner ofta icke sin krankhet, och då är dess tillstånd så mycket beklagligare. Hon känner icke, att hon är utan Gud i världen. Det gär henne icke till hjärtat, att hon tjänar synden med en tygellös vilja, att hon hatar Gud och är en fiende till människor. Antingen faller hennes hjärta uppå högmod och världens ära, och då håller hon av ingen så mycket som av sig själv; eller ock faller hennes hjärta uppå denna världens egendom, då hon med rätt och orätt församlar gods på gods och bliver så en mammons träl, eller ock giver hon sig till vällust och har buken till sin Gud och är således levande död.

3) Dessa människor kunna se hederliga ut i världen och likasom Haman, Judas och rika mannen hava gott medan de leva; de sova sött, men deras fördömelse sover icke. Huru skrämmer sig icke en sådan usel människa för sin andliga krankhet? De äro lika de sjuka, som äro i en yrsel och mena sig vara friska; de äro lika fångar, som sova i fängelset och drömma, att de äro fria.

4) Betraktar man dessa människors kristendom, så är det snarare en hedendom, deras gudstjänst ett skrymteri och deras sång och böner ett läpparnas buller, samt deras levnad ett syndens slaveri.

5) De veta icke av något annat liv, än deras lekamliga; de tro föga, att ett andligt Jesu liv gives till på jorden. Om de någonsin tänka på omvändelse, så mena de, den kan ske framdeles. Och så leva de sin tid fram som slaktefår, som förvaras till dödens dag, då de försent bliva varse sin då obotliga krankhet.

6) Vad är orsaken till allt detta? Varför är mitt folks dotter icke helad? Varför äro döpta kristna så okristliga?

7) Orsaken är väl först, att de äro av syndelig säd födda; det allmänna syndafördärvet, som uti Adams fall kom över alla människor, är väl första orsaken till deras olyckliga tillstånd. "Av Adams fall är platt fördärv´t / mänsklig natur och sinne." Och emedan de av naturen äro syndare, så hava de icke heller av sig själva krafter till att döda och hjälpa sin andliga krankhet. Icke heller har Herren tänkt, att någon människa skulle omvända sig själv eller fullborda hans heliga lag. Därför har den eviga kärleken fogat en annan anstalt både till det arma människosläktets läkedom och helbrägdagörelse, och denna borde de spetälska syndare vidtaga, vilket de likväl icke göra; och

8) sålunda bliver deras egen förhärdelse, försummelse, motsträvighet, obotfärdighet, hårdhet, otro och vårdslöshet orsaken till deras eget fördärv. Först hava de immerfort ifrån sin födslostund gjort många tusende synder; och sedan, när "Gud dem av nåd till bättring kallat har, / ha de föraktat all den nåd Han till dem bar." De hava varit oomskurna i hjärtat och öron och stått den Helige Ande emot; de hava hört, men icke kommit till sanningens kunskap; de hava trampat testamentets blod under fötterna; de hava aktat sin heliga klippa ringa. När Herren velat hjärtligen förbarma sig över dem hava de icke velat; sålunda har deras andliga krankhet icke upphört utan tilltagit. Landet är oskärat vordet av sina inbyggare, förty de överträda lagen och låta det eviga förbundet fara (Jes. 25).

9) Vad under då, att deras krankhet icke upphör? De kunde, om de ville; alltså äro de själva orsaken till sitt fördärv. Jerusalem, Jerusalem, huru ofta... men I viljen icke. Deras uppsåtliga motsträvighet har Herren aldrig lovat bryta, utan såsom sina kreatur lovat giva dem nåd att vilja bliva hulpna, och när de ock den försummat, så är dem intet offer igen för synderna, utan en förskräcklig domens förbidelse och eldens nit, som motståndarna förtära skall. (Hebr. 10:26,27).

Nu andra delen:
Om Guds folks andliga hälsa och orsaken därtill.

1). Dessa äro av naturen ingenting bättre än de förra; de äro underkastade Adams brott och synder; deras hjärta är icke mindre benäget till allt ont och obenäget till allt gott; men

2) de hava i tid blivit det varse, sedan den eviga nåden har blivit dem uppenbarad i evangelium. I dag säges Jesus komma ned ifrån ett berg, då den spetälske mannen kom och tillbad Honom. Så har Jesus i sitt ord förekommit alla syndare; det är dem kungjort, att Jesus vill komma i världen att frälsa syndare; det är dem veterligt, att de äro fördärvets barn, att de i Guds ögon efter lag äro spetälska, orena, odugliga, förlorade, förtappade och skyldiga till den eviga förtappelsen, men ock tillika, att nåd finnes i Jesus, att om de vilja, så vill Han, om de ropa, så vill Han höra, om de behöva, så vill Han läka dem; ty Han är Herren vår läkare.

3) Det händer väl, att människor icke snarligen fatta denna tröst och med ett allvarligt uppsåt, såsom mannen i evangelium i dag, ropa om förbarmande och nåd, utan uppehålla sig till sin egen skada uti ett nu vaknande och åter insomnande tillstånd; men så låta de likväl Herren åter kalla sig till bättring.

4) Så händer ock, att när människorna lära mera känna sig själva, sitt hjärtas uselhet, att de därunder bliba kvarstående och försöka, om de må kunna hjälpa sig själva och upprätta en bättring av egna krafter, varmed de ingenting uträtta, utan deras andliga vedermöda bliver allt värre och värre. Dessa fråga ofta i sin otro: vad skall jag göra? Jag vet ingen råd i himmelen eller på jorden; min synd är stor och mycket svår. Jag har satt mig så ofta för att leva annorlunda, men tusende gånger åter syndat som förr. Min vän, har du icke läst Davids bön: Skära mig med isop, att jag må ren varda, två mig, att jag må snövit varda (Psalt. 51). Detta språk står ju skrivet så väl för dig som för honom. Jesus är nådastolen för hela världen; men du vill inte bedja som David bad. Huru kan du då bliva hulpen? Jesus förbarme sig däröver, att människorna så i obotfärdighet och otro förhindra sin egen helbrägdagörelse.

5) Men att komma saken ännu närmare, så är ingen utväg till räddning för syndare från syndens dom och smitta, utan att de erkänna sig för usla fattiga syndare. Månne publikanen, Manasse, David, Paulus, Abraham eller ock någon människa har annorlunda fått nåd, än såsom de där känt och erkänt sig för de förnämligaste syndare på jorden? Och vilka fattiga syndare har Kristus förskjutit, som i det tillståndet nalkas hans nådastol? Vad säger Han i evangelium i dag: Jag vill, var ren!

6) Sedan är icke heller annan bot för vår andliga krankhet än Jesus. Du måste besinna, att dina synder måste först förlåtas, och sedan avlåtas; men icke först avlåtas och sedan förlåtas, ifrån vilken själastörtande lära den nåderike Herren bevare oss! Huru kunde den spetälske bliva fri från sin vedermöda utan att först gå till Jesus? Man menar ofta i en olycklig välmening, att först bliva bättre, det är helig, och så få syndernas förlåtelse; men man bedrager sig därmed jämmerligen; verket stannar av, och man går tillbaka och får ej nåden smaka.

7) Du säger: befaller icke Gud, att man icke skall hava några andra gudar för Honom? Är icke därmed all avgudadyrkan förbjuden? Är icke Guds namns missbruk, sabbatens ohelgande, olydnad, vrede, lättfärdighet, stöld, lögn, begärelse alldeles fördömt och förbannat? Detta bör ju en syndare ställa sig till helig efterrättelse. Jag svara: Ja, gör det, så får du leva! Kan du ock det göra? Du har hållit på så länge. Vad har du därmed uträttat? Har du blivit något bättre? Nej.

8) Till nåden måste vi falla. Du måste tigga om förbarmande och syndernas förlåtelse. Låtom oss fördenskull trösteligen framgå till nådastålen, att vi må få barmhärtighet och finna nåd på den tid oss hjälp behöves (Hebr. 4). Du måste känna den högst beklagliga synden otron, som Luther kallar allena syndande och fördömande och roten till alla synder. Du må bedja av allt hjärta: "Giv mig av din barmhärtighet / den rätta kristna trona." De måste ropa av hjärtats grund om nåd och befrielse från syndens fördömande kraft. Du måste låta Jesu nådesord hugsvala och gälla i ditt hjärta: att synden är borttagen, försonad, och du förlossad från dess dom och död. "Styrk mig allenast i den tro / att du för mig har lidit."

9) Den trofaste förbarmaren undfår syndare, kastar ingen ifrån sig, förebrår dem icke deras synder, förlåter nådeligen och förbarmar sig gärna. Jag vill, var ren! Han skänker en sådan syndare nåd att tro syndernas förlåtelse för sin skull; Han giver honom sin fullgällande renhet och rättfärdighet; Han giver honom sig hel och hållen och tager honom under sin styrelse igen. Så sjunger en syndare förnöjd: "Hjärtans Jesu, glädjekälla, / du är genom trona min, / i din blod är jag ock din." "Väl mig i evighet! / Nu känner själ och sinne / en frukt av pinan din, / du milde Jesu Kriste!" Och så är en syndare helbrägda.

10) Nu följer det därpå att vara andligen frisk och sund. Jesus har intagit en sådan syndares hjärta, därför älskar han Jesus hjärtligen, som är den första kärleken. Jesus är hans föremål och förebild, därför älskar han alla människor. Jesus är tålig och mild, därför beder han ock: "O Jesu god, / giv tålamod, / sann tro och lydigt hjärta." Jesus är när honom, därför vandrar han i Guds ljus och närvarelse. Jesus är hans läkedom, därför helar Han honom av all orättfärdighet. "Jesus är honom allt i alla, / Jesus bor uti hans själ, / honom är i Jesus väl." Jesus är korsfäst för honom, och hans gamla människa är ock korsfäst med Kristus; han råder således icke över honom. Med ett ord: "I Jesus är all hälsa, / i hans barmhärtighet. / Israel sitt folk vill Han frälsa / från synd och farlighet."

Amen, ja, amen.