lördag 30 mars 2019

Passionspredikan över Tredje akten av Kristi lidandes historia

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!

Det är en medlare emellan Gud och människor, nämligen människan Jesus Kristus. Enligt vår gjorda föresats hava vi detta ämnet, som ock är ibland de allradyraste i hela vår evangeliska religion, att även nu överväga. Vi ärna även för detta år därmed fortfara, som sagt är, under hela passionstiden. Jesus såsom medlaren mellan Gud och oss räcker ock till i går och i dag och han desslikes i evighet (Hebr. 13:8); ja, om passionstiden ock vore tusen år, vad ville det svara emot de orden i Psalmboken: "Om alla de trän och gräs på vår mark / fått stämma och talande tunga, / om djurens och fåglarnas, ljuvlig och stark, / med änglarnas röst kunde sjunga, / förmådde de aldrig tillfyllest Guds Son, / vår Frälsare Jesus lova." Vad längd och vad bredd, vad djup och vad höjd är icke i Kristi kärlek, som all kunskap övergår!

Det upplästa stycket av historien om vår dyre Frälsares lidande innefattar flera ämnen, dem den evige Guden har behagat låta uppteckna för att därigenom, nämligen med ett omständligt förklarande av de händelser som här tilldragit sig, lära oss, att ingenting nytt under solen sker, att lära oss, huru i världen tillgår, samt att vi må känna igen vår dyre Frälsares ord i Matteus 5: "De hava sammalunda gjort profeterna, som hava varit före eder."

Men för övrigt äro dessa i texten omförmälda omständigheter icke någon egentlig föda för vår fattiga själ; ty vad gagnar det nu oss att höra beskrivas, huru mörkrets makt ställer sig emot Guds rike, och huru dessa krafter sinsemellan äro stridande. En hednisk domare, som dömde att så ske skulle, som de begärde, och en skara av präster, som förena sig uti att förfölja och anklaga den oskyldige ibland människors barn; gudlösa anklagare, som icke visste vem de angåvo, och icke kände herrlighetens Herre, samvetslösa vittnen, som sade allt det de visste behagade Jesu fiender. Vad skulle det gagna oss att förnöta vår dyra passionstid med betraktelser över huru alla dessa åsidosätta Gud, religion, gudsfruktan, lag, evangelium, samvete, ära och dygd? Detta är ju en sak som icke kan vara annorlunda. Ljusets och mörkrets rike hava i alla tider varit sins emellan stridande. Läs 1 Mos. 5, Gal. 4:29. Och som allt detta är ett ämne, vilket icke uttrycker för oss vår salighetsgrund och icke heller förnöjer våra hungriga hjärtan, så låtom oss bliva vid vår föresatta betraktelse: "Medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus". Har jag Jesus i mitt hjärta, / se, så har jag glädjen all. Han är ju vår salighets grund, en annan kan icke läggas (1 Kor. 3:11).

Älskade åhörare, I lären nog finna huru dyr denna grundartikeln är, medlaren emellan Gud och människor. I lären erinra eder, vad vi kalla honom och med rätta kalla honom. "Min högsta skatt, o Jesu kär, / du källa av all nåde. / O du min högsta skatt och livets springekälla! / Jesus är mitt allt i alla. / Hjärtans Jesu, glädjekälla." Säll är den, som står i det saliga själstillstånd, att han i tron kan anse Jesus för sin högsta skatt, för källan och upprinnelsen till sitt liv och sin glädje, för sitt allt i alla. "O huru säll / är visst den själ / som detta rätt besinnar." Men Gud give, att vi icke behövde frukta, det många ännu icke hade lärt de första bokstäverna i Guds ord; ja, att läran om Jesus, vår dyre medlare, för många är såsom manna var för Israel i öknen (Vishetens bok 16:20). Ack, att de en gång ville besinna sig och känna den tid, i vilken de sökta äro! Ack, att det komme därhän med dem, att deras hjärtan måtte förstå vad det dyra ordet "medlaren emellan Gud och människor" har att innebära!

Det må man besinna, att den kallsinniga gudstjänst en obotfärdig människa övar, därmedelst att hon blott sjunger en psalm om Jesus eller läser en bön eller hörer, så att det går genom det ena örat in och genom det andra ut, att sådant icke gör en människas kristendom rättskaffens inför Gud. Var viss att djävulen kan väl tåla, att människor så vårdslöst hantera himmelska sanningar och sin kristendoms övning; men när en människa med allvar söker Herren och vill börja öva, vad som till tro och gudaktighet hörer, det kan satan icke fördraga; då reser sig mörkrets makt, då fäktar satan med dubbel iver emot en sådan verklig kristendomsövning, då heter det irrlära, då rede man sig till frestelse.

Hela vår kristendomsbyggnad är grundad på Jesus. Hela en människas omsorg bör vara att känna sann Gud och den han sänt haver: Jesus Kristus. Han är gudaktighetens hemlighet. Han är  oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning. Vad under då, att en på Jesus troende och vilande själ säger: "Upp, min själ, min mun och tunga, / upp, mitt hjärta och min röst, / till att prisa och lovsjunga / Jesus, som oss återlöst, / Jesus tacka och berömma, / Jesu godhet aldrig glömma."

Vi gå nu till vår upplästa text, och med anledning därav vilja vi i korthet enfaldigt betrakta:

Enheten i medlareämbetet, eller att det är en medlare emellan Gud och människor: Jesus Kristus.

1) Lärjungarna hade allesamman aftonen förut varit med Jesus både vid påskalammets ätande och vid nattvarden; de hade ock alla varit med honom i Getsemane, de voro ock alla tillstädes, när Jesus blev fängslad. Men Jesus hade sagt: "Söken I mig, så låten dessa gå." Det var efter Guds bestämda råd, att Jesus Kristus skulle vara den enda människan i nåden, att han skulle trampa vinpressen allena, och ingen av folket med honom. Att det skulle allena vara en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, därför giver Jesus dem alla lov att gå: "Låten dessa gå." Och lärjungarna övergåvo honom och flydde.

2) De gingo väl på avstånd för att se, huru denna gruvliga händelse skulle sluta. Men ingen av dem blev nu med Jesus tillfångatagen. Det är väl sant, att de av räddhåga ock flydde. Men så låg även däruti Guds milda försyn, att ingen av dem kom att ställas tillika med Jesus i förhör, ty medlaren var en.

3) Den modige Petrus tänkte väl gå med Jesus i döden, men det varade icke länge, innan ock hans frimodighet förlorade sin kraft. Med ett ord: det gick nu såsom i Getsemane, då Jesus svettades blod och där förrättade en så dyr del av sitt heliga medlareämbete - då sovo lärjungarna, och ingen av dem förmådde att vaka med honom. Petrus sov i Getsemane, och Petrus förnekar och går ifrån honom vid rannsakningen. Ty medlaren emellan Gud och människor var och är en, nämligen den människan Jesus Kristus.

4) Jag sade, att härunder låg ofelbart Guds nåds försyn. Ty ehuru det var synd, att alla lärjungarna flydde och icke inställde sig vid domstolen att intyga Jesu oskuld och renlärighet, så var det likväl i det avseendet en Herrens nåd, att ingen av dem fördes till döden tillika med Jesus, varav fienderna sedan torde hava tagit sig anledning att föregiva ovissheten om vilkendera skulle vara världens medlare.

5) Alla människor voro syndare, och allesammans äro vi syndare. Det var allena en, som var född utan synd. Vi bekänna om honom ifrån barnaåren i den lilla katekesen: "Med sin oskyldiga pina och död" och i psalmboken: "O rena Guds Lamm oskyldig". Och som alla människor voro skyldiga, var han den ende, som var oskyldig, så var han ock den ende, som, såsom medlare emellan Gud och människor, kunde lida och dö för alla. "Om en är död för alla, så äro de ock alla döda" (2 Kor. 5).

6) Översteprästen i gamla testamentet var en förebild till Jesus. Efter den av Gud inrättade ceremoniallagen var allenast en överstepräst förordnad. Ty han skulle förebilda, att medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, var en. Denne gamla testamentets överstepräst gick allena en gång om året in i det allraheligaste, och det uppå den stora försoningsdagen. Och så har ock medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, ensam en gång för alla offrat sig själv och sålunda "med ett offer evinnerligen fullkomnat dem, som saliga varda." (Hebr. 10). Sålunda stod ock Jesus ensam inför det andliga rådet och Pilatus, såsom ock ensam på avrättsplatsen. Det var ingen, som kunde igenlösa en broders själ. Alla måste låta det bestå evinnerligen.

7) Huru de, efter den högstes tillstädjelse, den ena på ett, en annan på ett annat sätt, bidrogo därtill, att Jesus skulle dömas och dödas - de översteprästerna nämligen anklaga honom, Petrus förnekar honom, lärjungarna fly, falska vittnen beljuga honom, och förtyda hans ord, samt Pilatus dömer honom - så var det ingen, som stod med honom; han var såsom ett lamm, det till slaktning ledes, och såsom ett får, som stilla tiger för sin klippare. Han var medlaren, den ende emellan Gud och människor.

8) Vi hava nu hittills talat om Jesu dyra och enda medlareämbete - en sak, som Jesu Ande lägge på våra hjärtan och läre oss känna och erfara den stora salighet och nåd, oss därigenom är tillfallen; en sak, som ingen syndare må förgäta och bortbyta för hela världen. Vi vilja nu ock betrakta, huru en fattig syndig människa njuter detta Jesu dyra och enda medlareämbete sig tillgodo. Apostlen Petrus är oss häruti ett tydligt exempel.

9) Här se vi en syndare i sitt syndatillstånd och huru Jesus försätter honom i ett rättskaffens bättringsarbete. Fråga nu först, huru man skall anse Petri bittra gråt, så är det tydligt, att han grät över den stora synd, vari han hade fallit, att han hade förnekat Jesus; att han grät med hjärtans erkänsla av denna stora synds styggelse, att densamma gjorde hans samvete ett djupt sår, att han beklagade sitt jämmerliga fall och att det gjorde honom av hjärtat ont, att så hade skett, ehuru Jesus så tydligt hade varnat honom.

10) Men vad var det, som hos Petrus sålunda verkade en sannfärdig bättring? Svar: det var ordet, som Jesus hade talat med honom. Vilket texten uttryckligen förklarar: "Och i detsamma han ännu talade, gol åter hanen. Och Herren vände sig om och såg på Petrus. Och då begynte Petrus tänka på Herrens ord, huru han honom sagt hade: förr än hanen haver galit två gånger skall du tre gånger förneka mig. Och Petrus gick ut och grät bitterligen." Härav se vi, att Petri åtanka på det tal Jesus med honom tillförne hållit nu bragte honom till erkänsla, vilket tal Jesus påminte honom just i det hanen gol, därmedelst att han vände sig om och såg på honom.

11) Det ordet, som Jesus hade talat med Petrus, innehöll två ting: det ena, att han sade honom förut, att hans styrka i andliga saker skulle så försvagas, att han skulle begå denna stora synd och förneka honom; det andra, att Jesus förklarade för Petrus, att fastän satan sålunda skulle sålla honom som vete, så hade Jesus, hans trofaste medlare, bedit för honom, att hans tro icke skulle varda om intet. Sålunda se vi, att uti Jesu ord både ligger en bestraffning över Petri synd, vilket är Guds heliga lag, såsom ock en nådesförklaring emot honom, vilket är Jesu heliga evangelium. Jesus visste nogsamt förut, att det icke skulle bliva tillfälle att under rannsakningen så uttryckligen förklara sin nådesvård om Petri själ, därför gör han honom denna föreställning förut, vilken, tillika med vad Petrus av Jesu mun tillförne hade lärt, nu gjorde i hans usla tillstånd en välsignad verkan.

12) Uti en syndares hjärta verkar den helige Ande genom lag och evangelium till dess omvändelse. Lagen lärer oss att känna vårt hjärtas djupa syndaelände och syndens ondska och styggelse. Evangelium upptäcker för oss den  nåd, som i Kristus Jesus är åt syndare förvärvad och tillbjudes. Hade Jesus icke på detta sätt handlat med Petrus, så hade hans tillstånd blivit antingen förhärdat eller ock tilläventyrs såsom Judas Iskariots, den förrädarens.

13) Det är sant, att Herrens heliga lag åstadkommer egentligen den förra delen i en syndares bättring och omvändelse: han straffar, han förbannar synden och gör sålunda en syndare nödställd, så att han måste ryta för sitt hjärtas oros skull; men med denna Guds heliga lag vill den helige Ande göra Jesus oumbärlig för syndare; varför ock läran om nåden för en fattig syndare från dess första kallelse bliver honom kungjord, varav händer, att Herrens heliga lag så med evangelii ljus bestrålas att den icke förer människan till förtvivlan om nåd, utan till förtvivlan om hennes egen rättfärdighet och förmåga. Sålunda är Guds ord ett tveeggat svärd (Hebr. 4:12), som sårar och giver liv. Sådant som ett svärd är, sådant är ock det sår, som det åstadkommer; är svärdet runt, så är såret runt o.s.v. Och som Guds ord är lag och evangelium, så gör det ock i en syndares omvändelse ånger och tro. Samma verkan gjorde Jesu ord hos Petrus. Han grät därför, och grät bitterligen; men hans tro vart icke om intet. Med den blick, som Jesus gav Petrus, påminte han honom, vad han tillförne hade sagt honom.

14) Vilken stor nådesvård ser man här icke i denna Jesu ömma omtanke om den fallne Petrus! Ack, att syndare ville besinna, huru Jesus således alltid handlar med dem; samt igenleta både hans bestraffande och benådande uppsåt i hans heliga ord! Ack, att man ville se hans bittra lidande an, både såsom en sträng lagens så väl som en ljuvlig nådens predikan för syndare till bättring och tro, så skulle vid dess allvarsamma betraktelse icke fela, att man ju skulle försättas uti Petri tillstånd. Man talar härom, man beder, man förmanar, men man kan icke säga så mycket som en botfärdig syndare får erfara, när hon låter sin omvändelse sättas i verkställighet.

15) "Men Jesus teg och svarade platt intet." Varför gjorde Jesus det? Han visste, att vad han än skulle svara, så förblevo dock dessa fiender i ett fientligt sinne emot honom. "Är du Guds Son?" frågade översteprästen honom. När Jesus svarade "Ja!", så togo de det för en hädelse emot Gud. Härav hämta vi den lärdomen, att när vi hava fiender till att tala med om andliga ting, och man i stillhet har givit skäl till det hopp, som i oss är,  så är det sedermera icke nyttigt att strida med dem om sanningen. Den som vill taga det, han tage det. Man kan genom ett stridlåtigt tvistande ofta försätta den man talar med i mera iver och förhärdelse. Därför, tig så gärna och tänk i dina böner uppå honom inför Gud, att Gud ville giva honom nåd till bättring.

Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesus, för din myckna nöd,
för din ångest, för din smärta,
för ditt kors och för din död,
ja, för allt det bittra, svåra
som du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu, innerlig!

N.B. "innerlig", av hjärtans grund. Att så ske kunde, bedja vi dig alla av hjärtans grunde: "Pris och ära vare dig, / Herre Jesu, innerlig!"



Amen, ja, amen!

måndag 18 mars 2019

Tredje söndagen i fastan - En förtappad och fördömd människa som tror att Jesus Kristus haver henne förlossat förvärvat och vunnit ifrån alla synder ifrån döden och djävulens våld

(Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759)

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Denna förklaring giver den vördade gudsmannen D:r Luther över den andra artikeln, som handlar om Guds Son och återlösningen. Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

I dessa välsignade ord ligger kärnan av Jesu Kristi herrliga evangelium, vilket var och en upplyst kristen lär tydligen förstå. Och de, som icke veta, må läsa dem med mera uppmärksamhet och däruti finna sitt eviga livs privilegium.

Denna församlings ungdom, som nu går uti förhör och ärnar nästkommande Långfredag, vill Gud, första gången begå Herrens heliga nattvard, varder troligen anvist uppå detta dyra stycket av deras kristendomskunskap. De må väl föra sig dem till sinnes och minnes såsom sin enda frisägelsedom ifrån alla deras synder, ifrån döden och djävulens våld. De må med en dragen linea under dem hava dem utmärkta såsom till sitt innehåll mera innebärande, än de i all sin levnadstid hinna utgrunda.

Men dessa ord angå oss alla: Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Tänk, vilka herrliga saker finnas i denna vår lilla katekes! Skada att människor så litet läsa och grunna på denna bokens innehåll. Man menar olyckligen, att det är alltsammans gjort därmed, att man i sin barndom läst denna lilla bok utantill; och om du rätt förstode henne, så kunde hon till fullo undervisa dig till saligheten, ehuru kort hon är, så att på några få blad står hela både salighetens grund, medel och ordning.

I de anförda orden står, att vi äro förtappade och fördömda människor, och att Jesus Kristus haver oss förlossat ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Det ena är en så klar sanning, som det andra är en välsignad visshet.

Att hela världen blev förtappad i Adams fall, det är sant; att döden kom över alla människor, det är ock sant; att lagens helighet och stränghet fördömde alla människors barn evinnerligen, det är ock sant; att vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av inför Gud, det är sant; men att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, det är ock sant, att han blev gjord till synd för oss, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom, det är ock sant; att Jesus haver sålunda frälsat allt det, som förtappat är, det är ock sant; att han haver nederslagit djävulens gärningar, det är sant; att vi nu sålunda alla i Jesus hava fått nåd för nåd, det är, ära vare Gud, visst och visserligen sant! Därför bekänna vi: Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

Herren Jesus sände sin helige Ande, som med detta ordet må rycka oss utur satans våld; emedan vi genom Jesus en gång äro därifrån förlossade! Vem vill vara satans träl när han kan slippa? Dagens heliga evangelium föreställer oss en olycklig människa i satans makt och våld. Är det icke ömkligt, att den, som är så fullkomligt förlossad ifrån satan, skall åter råka under hans herravälde? Herren Jesus bevare oss nådeligen därför! Amen.

Fader vår...

Evangelium, Lukas 11:14-28

Betraktelse: En förtappad och fördömd människa, som tror, att Jesus Kristus haver henne förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

1) Huru Jesus har förlossat den förtappade och fördömda människan ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

2) Huru hon tror detta.

Bön: "O, du herrlighetens sken, /  ljus, av Faderns ljus utgånget, / gör vår själ från mörkret ren, / som vårt hjärta håller fånget. / Styr vår tanke, håg och öra / till att rätt vår gudstjänst göra."

FÖRRA DELEN

1) Det är så stor skillnad emellan att vara under ens egendomsrätt och att vara under ens våld, som emellan natt och dag; ty det förra är med rätta och det senare ofta med orätta.

2) Evangelium förtäljer oss att Jesus utdrev...   ...förundrade sig. Huru har då djävulen fått sådan makt med denna arma människa, att han även till kroppen kunde besitta honom? Det var ju icke hans hus med rätta? Denna arma människa var av satan lekamligen antastad, och det så långt, att, som satan själv var en dumbe, hade han ock gjort den besatte såsom han var själv, nämligen stum. Ehuru man nu sällan hör att en människa av satan varder så till deras kropp angripna, står det dock fast, att djävulen verkar i otrons barn, och att han andligen förmörkar deras förstånd och förleder deras vilja, så att de äro av den fadern djävulen och efterfölja hans begär. Och detta är en sanning, som i sig själv är så beklagligen tydlig, att den icke behöver vidlyftigt bevis.

3) Men den frågan står dock kvar, huru djävulen, som numera icke äger någon rättighet till människor, mer än en ulv till ett får, likväl kan så få makt med dem? Jag säger, att djävulen äger ingen egendomsrätt till syndare. Han är deras förledare av begynnelsen, men kan icke anses såsom en stridande makt emot Gud, som äger rätt att behålla vad han enligt sin vilja fångat. Människorna syndade mot Herren och stannade således i skuld hos Gud och icke hos satan. Jesus köpte dem dymedelst, att han försonade världen med Gud och erlade sålunda i det heliga den evigt gällande betalningen för synderna. Han fullgjorde Herrens heliga lag, han lydde Guds vilja, han stillade Guds vrede; och helvetet, som allena var ett fängelse, "haver han brutit, / oss himmelens dörr uppslutit / och arma fångar frälst." Sålunda äger satan ingen rätt över syndare. Och "att satan oss med rätta mist, / det vet hsn själv, fast han med list / hos mången det förnekar." "Vi äro, Gud, din arvedels får, dyrt köpta med din´ blodiga sår."

4) Men att satan har makt med människor, det är en helt annan sak, makt nämligen att föra dem fångna efter sin vilja, att komma dem till förtvivlan och andra svåra synder och laster och, såsom en ulv gör med ett får, förleda dem, förskingra dem och bortrycka dem. Och således är det frågan, varför sådant kan hända , sedan de förtappade och fördöma människorna äro förlossade, förvärvade och vunna ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld?

5) Svar: det är en dubbel förlossning, som varit och är av nöden till syndares frälsning ifrån satans välde. Den ena är skedd och består i Jesu Kristi fullkomliga försoning för alla, varmed han ingått i det heliga och funnit en evig förlossning. Om denna frälsning säger Jesus själv: "Människans Son är kommen att frälsa det, som var borttappat." (Matt. 18:11). Och genom denna frälsning, som här ovanför och i den andra trosartikeln omtalas, äro alla frälsta. Denna frälsning eller förlossning, som skett i en tillfyllestgörelse inför Gud i allas stad och ställe, är nu redan fullkomligen skedd och skall icke mera ske. Jesus dör icke mer. Vi äro en gång helgade (Ebr. 10:10). Och på denna grund haver han ett oförgängligt prästerskap.

6) Men det är en förlossning, som icke har skett i Jesu försoning, ehuru grunden därtill är lagd i Jesus, vilken ännu återstående förlossning bör ske, om vi skola varda saliga. Om denna förlossning talar Gud genom Paulus (2 Tim. 4:18): "Herren skall förlossa mig av all ond gärning." Och i Jesu egen bön heter det: "Fräls oss ifrån ondo." Och "vi skola förlossas ifrån all orättfärdighet" (Tit. 2:14), och "dessa heta Herrens förlossade" (Jes. 62:12).

7) Denna förlossning, säger jag, är icke skedd i Jesu död, utan bör ske, och var den icke försiggår, innan en syndare går ur tiden in i evigheten, så är han evinnerligen förlorad, ehuru han uti Jesu allmänna förlossning och försoning var inbegripen. Det är sålunda ömkligt, att människorna ännu äro tillfreds under satans våld och måste i den meningen sjunga: "jag under djävulen fången låg, och kunde mig ej själver hjälpa"; vilken mening är rätt när därmed förstås det tillståndet, i vilket människorna hade varit om Jesus icke hade påtagit sig att förlossa dem, eller som världen i sig själv och fallen i synd är att anse; men när syndare nu dväljas under djävulens våld, sedan de kunna, om de vilja, varda befriade därifrån, så är detta en beklaglig sak mitt i kristenheten, där ingen borde eller behövde en enda timma vara slav under satan.

8) Bort fördenskull med den förföriska tanken, såsom kunde människor genom döden förlossas till Guds himmelska rike, som nu icke genom tron på Jesus i nådens tid, i bättringens ordning blivit förlossade och frigjorda ifrån satans makt till Gud och fått lott ibland dem, som helgade äro. Bevara oss, Gud, ifrån denna säkerhet och villfarelse; ty i döden är ingen förlossning, där icke före döden någon omvändelse skett.


ANDRA DELEN

Den förlossning, som sålunda nu i nådens tid bör ske, få vi tillfälle att omnämna i vår betraktelses senare del, då vi ärna genom Jesu nåd omtala, huru den förtappade människan tror den i Jesus skedda förlossningen.

1) Vi hava i det förra stycket bevisat, att människor i sitt oomvända tillstånd äro under djävulens våld och fördömelse; ty de hava icke anammat nåd till bättring och icke udnfått i tron den förlossning, som i Jesus Kristus är skedd. De äro sålunda under vreden (Joh. 3), de äro utan Jesu nåds delaktighet, de äro stadda i mörkret och sålunda mörkrets barn, de hava i sig ingen frid i sina ben för sina synders skull; ty det ordet står fast: den själ som syndar, hon skall dö. De äro nådens föraktare, syndens trälar, de där dräpa sina själar.

2) Deras handskrift är väl i Jesus betald; men de hava icke anammat densamma. De äro försonta, men de hava icke låtit försona sig med Gud. Satan hade ingen makt med dem, om de icke själva tillstadde det genom vårdslöshet och förhärdelse. Således, den som nu dör, han dödar sig själv, den som nu är utom Jesus och saligheten, han utestänger sig själv, den som nu bliver fördömd, han fördömer sig själv. Därför äro de själva orsaken till sitt fördärv.

3) Himmelriket är hart när, bättren eder och tron evangelium! Det ena så angeläget som det andra. I Jesu namn skall predikas bättring och syndernas förlåtelse för allt folk. Den bättring, som här omtalas, är att syndaren vaknar upp rätteligen, att han ser sitt osaliga tillstånd under djävulens våld, att han finner sin blindhet, sitt avfall, sitt högmod, sin girighet, sin vällust; att han av Guds heliga lag lär med förskräckelse erfara, att en sådan väg icke god är utan slutar i det eviga fördärvet; att han, förskräckt för denna sin osalighet, icke har någon ro varken natt eller dag; att det må ske med själ och läppar när han sjunger: "När jag med allvar tänker på / hur illa jag har levat, / då börjar hjärtat i mig slå, / i kval och ångst invevat. / Det varder tungt och svårt som sten / och lämnar uti mina ben / alls ingen frid och styrka." "Min synd är stor och mycket svår, / att hjärtat må förtvina". Detta är en känd andlig fattigdom; detta är det offer som behagar Gud; och detta är det steget som människan tar ifrån satans välde. Hon ser synden och satan lika förskräckliga. Hon kallar all synd orätt. Detta är den bättring som är inför Gud.

4) Nu om den tro som är till vår Herre Jesus Kristus. Denna tro verkas av den helige Ande och evangelii ord, som förkunnar, att Jesus Kristus haver förlossat, förvärvat och vunnit de förtappade och fördömda människorna från alla synder, från döden och djävulens våld, att Jesus i sin död och uppståndelse gjort dem fria, som annars under dödens räddhåga skulle vara trälar, att i Jesus är nåd, liv, syndernas förlåtelse och salighet för alla, som i tron nalkas honom

5) Detta har givit en fattig syndare anledning och dristighet att trösteligen framgå till nådastolen och finna nåd och få barmhärtighet på den tid, då honom hjälp behöves. Alltså har Jesus börjat och fortfar att helga honom i en rätt tro. Han beder: Herre, jag tror - hjälp min otro! Han släpper icke verket förr, än synderna, små och stora, bliva tagna ifrån honom. Han anser syndernas förlåtelse lika oumbärlig såväl för sina uppenbara missgärningar som sina hemliga brister, och han får nåd att tro i ende Sonens namn, att missgärningen är förlåten, synden borttagen och överträdelsen betäckt, samt den eviga rättfärdigheten framhavd. Jesu salighet är genom tron hans. Jesu hela förlossning tillägnar han nu sig såsom sin egen. Han säger i tron: det skedde för mig, dess tackar jag dig. På inga andra gärningar kan han räkna, vare sig gjorda förr än nåden omfattade honom, eller sedermera.

6) Detta friar honom ifrån lagens rättmätiga dom och förbannelse. Han blev ansedd inför Gud såsom den där icke hade syndat, och han får tro sig vara ren och hjälpt ifrån det straff och den dom, som synden väl förtjänar. Men det friar honom ock från satans våld. Han är härigenom försatt i Guds älsklige Sons rike och har ingen ro och frid i syndens slaveri. Han har en innerlig håg att undkomma icke allenast syndens utövning, utan ock den frihet, som därtill kunde giva köttet tillfälle. Jesus har intagit hans hjärtas hus och drivit satan därut. "Jesus bor uti hans själ / och i Jesus är honom väl."

7) I kraft därav går han i ständig övning och utövning av detta sitt nya, men fördolda liv med Kristus i Gud. Han iakttager lagens föreskrift till sina skyldigheters fullgörande mot Gud och var man; han sjunger och talar om seger i de rättfärdigas hyddor; han låter själ och mun dagligen tala och förkunna Herrens dygd, som honom kallat haver ifrån mörkret till Guds underliga ljus. De ogudaktiga må därom säga, vad de vilja. Det är för dem oförmodat och ovanligt. När djävulen var utdriven, talade dumben och folket förundrade sig. Han iakttager sin kristliga plikt i sitt ämbete och emot var man, ja, han är i hela sin levnad en rätt israelit, i vilken intet svek är.

8) Han beder Gud alltid: Fader vår, inled oss icke i frestelse. Han vet, vad osalighet det var under satans våld, han strider emot att komma därunder igen, ty den senare villan vore då värre än den förra. Han styres av Herren till hans kärlek och i Jesu Kristi tålamod. Han växer till i honom, som är huvudet, Kristus, samt i all andlig visdom och förstånd. Han går ur ljus i ljus, ur tro i tro, ur klarhet i klarhet, ur kraft i kraft, och så förnyas han till hans beläte, som haver skapat honom.

Dess vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?

Amen, ja amen.