hållen uti Hedvig Eleonoras kyrka år 1759
I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!
1) Medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, nalkas nu i vår betraktelse allt närmare till fullbordandet av det stora återlösningsverket. Han är nu kommen till avrättningsplatsen Golgata, dit Han ibland tvenne ogärningsman var beledsagad. Han har trampat vinpressen allena. Han har nu denna natten och denna dagen utstått mycket ont. Han har svettats blod i Getsemane. Han har vakat hela natten i översteprästens palats. Han har där blivit kindpustad, hädad och bespottad. Han hade sedermera blivit hudflängd, illa anklagad och äntligen dömd till döden; Han hade därefter måst bära sitt eget kors, ehuru Simon av Cyrene, Alexanders och Rufus´ fader, hade burit det efter Honom.
2) Vi uppehålla oss en liten stund och betrakta denna händelse, som tilldrog sig med Simon av Cyrene. Han kom in från marken eller landsbygden och hade utan tvivel blivit underrättad därom, att Jesus av Nasaret leddes ut till att korsfästas; han visste att hans båda söner voro av Jesus och hans lärjungar kända, han var angelägen, som man förmodar, att höra, om ock någon av Jesu lärjungar skulle korsfästas, därför hade han förmodligen kommit i samtal med dem, som ledde Jesus, och således blivit tagen och pålagd att efter Jesus bära korset, som torde hava varit tungt.
Vi hämta härav genast den lärdomen, att en själ, som genom en sann bättring och tro är bliven Jesu lärjunge, måste ock vara hans efterföljare, och det icke allenast på det sättet, att hon har att gå i Jesu fotspår, vad levernets helighet och hjärtats renhet angår, så att en kristen visar sin tro med sina gärningar, visar, att han är sin store mästare lik, far efter att vara efter hans efterdöme inrättad, utan må han även bära Jesu kors, dock efter Honom.
3) Vad Jesu kors eller lidande angår, som Han för världens synder utstått, så är det ingen människa, som därunder satt sina skuldror. Han har ensam och allena burit den bördan; men vad förakt och fiendskap av det vanartiga släktet, jag menar världens barn, angår, så är det de kristnas lott. De måste därvid vara nöjda, att de hatas för hans namn, att de beljugas för hans skull, att de lida förföljelse för rättvisans sak (Matt. 5). Men så är det likväl en dyr tröst för en själ, som följer Jesus och måste bära Hans kors, att de genom Jesu nåd hava undfått ett lydaktigt hjärta därtill, att de nämligen genom tron njuta nåd till tålamod och genom hoppet vänta en salig förlossning.
4) Det är dem en glädjefull förmån, att de undkommit syndens herravälde. Så länge en människa ännu står i sitt osaliga tillstånd och under syndens träldom, så går hon icke i Jesu efterföljelse och korsets bärande. Hon bliver för evangelii bekännelses skull ingen martyr. Men de som korsfästa sitt kött med dess lustar och begärelser, de hava det ock korsfäst; de äro icke under syndens dom och träldom, och de fara efter att var dag korsfästa, hålla den gamla människan korsfäst och så av nådens medverkan underkuvad, att världen med allt sitt onda eller goda, satan med allt sitt lock eller pock, samt den fördärvade naturen med allt sitt elände icke förmår att leda dem ifrån den rena vägen, fast den ock är med törnen beströdd.
Ack, vare vår evige förbarmare evigt lov, som under alla sådana tunga och tröttsamma öden så underligen sörjer för de sina! Så att, om Han lägger eller låter lägga dem en börda uppå, så hjälper Han dem ock. Han drar försorg, att allt skall sluta väl. Han hugsvalar hjärtat mitt under korsets tyngsta tryckande och sålunda likasom bär den tyngsta ändan.
Vi skrida nu till vårt egentliga ämne, som är Jesu förbön: Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. Och i anledning därav kort och i enfaldighet betrakta
Medlarens Jesu förbön på korset för människorna.
1) Huru Jesus beder för människorna
2) Huru människorna kunna njuta Jesu förbön sig till godo.
Guds rena Lamm oskyldig,
på korset för oss slaktad,
alltid befunnen tålig,
ehur du var föraktad.
Vår synd du haver dragit
och dödens makt nedslagit.
Giv oss din frid, o Jesu!
1) Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. Denna bön bad väl vår dyre Frälsare för dem, som korsfäste Honom; vilket sålunda synes hava tilldragit sig. Detta ordet är det första, som Jesus talade på korset, och tyckes hava skett antingen under eller strax efter korsfästelsen. Korset var utan tvivel sådant, att det måste läggas ner på marken, då Jesus sedermera lades även ned därpå, vars välsignade lekamen utspändes och fastspikades. Han, som var full av nåd och barmhärtighet, tålamod och långmodighet, lät detta icke förrycka sitt fasta uppsåt att vara en medlare emellan Gud och människor, utan beder för dem och lägger här de orden till: ty de veta icke vad de göra. Hade de känt herrlighetens Herre, så hade de icke korsfäst Honom (1 Kor. 2:8)
2) Jesus var nu inbegripen i sitt översteprästerliga ämbete. Till detsamma hörde även det, att en överstepräst bad för folket. Alltså bad väl Jesus här egentligen för dem som korsfäste Honom; men därjämte är hans bön en översteprästerlig bön för hela världen. Sådant vittnar Jesaja (kap. 53:12): Han bad för överträdarna, och Paulus (Hebr. 5:6-7): Du är en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt. Och han haver på sin kötts dagar offrat bön och åkallan med rop och tårar till Honom, som Honom frälsa kunde ifrån döden, och vart bönhörd därför att Han höll Gud i vördnad.
3) Jesus, vår dyre medlare och överstepräst, beder för sina fiender. Vi äro förlikta med Gud genom hans Sons död den stund, vi ännu voro hans ovänner; därför beprisar Gud sin kärlek till oss. Han bad för de fallna människor, som Honom dels nu med egna händer, dels ock med sina synder korsfäste. Han bad för dem, icke så, att Han kallade deras synder annat, än vad de voro och äro, nämligen synd; men Han älskade världen och sålunda bad Han för henne.
4) Jesus beder för människorna om syndernas förlåtelse. Syndernas förlåtelse är antingen av och genom Jesus Kristus förvärvad eller ock genom den Helige Ande tillämpad; den förra är grunden till den senare. Den förra är förvärvad och skedd, den senare skall ske. Stackars den som detta icke vet och tror. Han går i mörkret och haver ingen glädje.
5) Vad den förvärvade syndernas förlåtelse angår, så talar Jesus om den uti instiftelseorden till den heliga nattvarden: Mitt blod utgjutes för eder och för många till syndernas förlåtelse; ty det utverkade syndernas förlåtelse hos Gud. Jesaja säger, att Jerusalems missgärning är förlåten, och de hava fått dubbelt av Herrens hand för alla sina synder (Jes. 40:2). Daniel säger: 70 veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, så skall överträdelsen bliva förtagen och synden betäckt och missgärningen försonad. (Dan. 9). Och Paulus skriver i epistlarna till de efeser och kolosser: I vilken vi hava förlossning genom hans blod, syndernas förlåtelse efter hans nåds rikedomar. Denna syndernas förlåtelse är redan förvärvad och skall nu icke förvärvas; hon är genom Jesus Kristus fullbordat och skall icke fullbordas. Det är fullkomnat och skall icke nu fullkomnas.
6) Vad den andra eller den tillämpade syndernas förlåtelse angår, så hörer den egentligen till vår betraktelses senare del, där vi ärna omröra den.
7) Evangelium är därför ett ljuvligt och glatt budskap, emedan det talar om en nåd, som är given i Kristus Jesus för evig tid, om en syndaskulds betalning, som har skett, om en syndernas förlåtelse, som är förvärvad, och om en evig rättfärdighet, som är framhavd. Om detta icke skulle vara skett utan skulle ske, då människorna omvända och bättra sig, vad tröst skulle en syndare därav kunna erhålla när försoningen inför Gud grundades på hans egna verk eller ock på vad i honom skulle ske, vilket alltid skulle förekomma honom ofullkomligt; och sålunda skulle hans syndaförlåtelse även bliva honom oviss.
8) Jesus, vår dyra medlare, beder överljutt, så att alla höra det. Han talade högt. Han ropade i sin dödsstund med starkt rop. Hans ord voro märkliga; därför talar Han dem så högt, att de hava kunnat upptecknas, emedan i dem ligger människornas liv och salighet.
9) Jesus hade haft all anledning och även kunnat, om Han velat, bedja ett gruvligt straff över dem, som korsfäste Honom; men Han beder för dem. Han visar däruti, att Han var helig och skild från syndare; Han ville genom sin görande och lidande lydnad vara en fullkomlig medlare emellan Gud och människor. Nu
Senare delen
Om huru människorna kunna njuta Jesu förbön sig till godo
1) De, vilka icke njuta, och 2) De, vilka njuta den.
1) a) Först njuter ingen hårdnackad, obotfärdig och ogudaktig människa den till godo. Syndernas förlåtelse är väl även för dessa förvärvad; men därmed är deras synd dem icke förlåten, utan de äro under förbannelse, så länge den Helige Ande icke fått göra dem av den förvärvade syndaförlåtelsen delaktiga.
b) Allt vad en människa i obotfärdighet och otro gör eller beder, kan icke heller göra henne till innehavare av syndernas förlåtelse. Mången beder utan att vilja omvända sig. Mången vill hava sitt skuldregister utstruket, när han skall dö, för att slippa fördömas, allena det kunde ske, utan att man behövde göra en allvarlig bättring. En sådan människa må bedja så ivrigt hon vill, hon tänke aldrig, att hon får något av Herren.
c) Ingen tänke heller, att emedan bättring och tro äro oundgängliga, innan en syndare kan njuta syndernas förlåtelse, dessa nådens verk kunna medföra någon förtjänst inför Gud. Ack nej: "Men si! mitt blod och all min gråt / kan ej min synd avplana."
2) Men beträffande nödvändigheten av dessa nådens verk, innan en syndare kan undfå syndernas förlåtelse, så är det en fast sanning, att varest den Helige Ande icke får försätta en syndare i en allvarlig och sannfärdig bättring och tro, den människan har icke syndernas förlåtelse, varken i tid eller evighet.
a) Syndernas förlåtelse gives blott dem som tro. Tron kan icke vara i det hjärta, som icke känner sitt syndaelände; syndaeländet känner ingen, utan den, som låtit Guds Ande straffa sig. Sålunda föraktar en sådan människa både lag och evangelium och står den Helige Ande emot. Huru kan hon då få förlåtelse?
b) Nej, annorlunda säger Guds Ande i Apostlagärningarna 3:19: Så bättren eder nu och vänden eder om, på det edra synder må avskrapade varda; att vederkvickelsens tid då kommer från Herrens ansikte, när Han sändande varder den eder nu tillförne predikad är, Jesus Kristus. Alltså åtnjuter den allena syndernas förlåtelse, vilken känner syndens djupa fördärv och som beder om förbarmande och nåd samt låter den Helige Ande genom evangelium verka tron på Jesus i sitt hjärta. Den som tror på Honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn. Varpå sedermera
c) följer syndernas avlåtande och ett ifrån syndens herravälde befriat tillstånd, då en rättfärdiggjord människa, vilken synden är förlåten och Jesu rättfärdighet är tillräknad, allt mer och mer gör sig ren ifrån andens och köttets besmittelse och fullbordar helgelsen i Guds räddhåga.
Herren låte så ske med oss alla! Herren göre i våra hjärtan en så salig förändring!
Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesu, för din myckna nöd,
för din sår och stora smärta,
för din svåra, bittra död,
för din ångst den mycket svåra,
den du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu innerlig!
torsdag 29 mars 2018
måndag 26 mars 2018
Palmsöndagen - Altarets sakrament
Högmässopredikan hållen hos hans excellens riksrådet Palmstjerna
med dess behöriga citationer sådan, som den av D:r Rutström blev ingiven i Kungl. Justitierevisionen den 22 maj 1760.
I Jesu namn.
"Det ordet sakrament står väl icke i den heliga Skrift, men är likväl i nya testamentets församling antaget och brukat. Hos världsliga skribenter förekommer det ofta och plägar 1) betyda en ed, och isynnerhet i krigssaker. Sedan tages det ock för ett nedsatt och i förvar lämnat gods eller pant, vilken tvenne stridande parter pläga lämna i förvar, på det att den, som vinner, må däri äga sin säkerhet. Sedan brukas det ock om varje slags pant i allmänhet; därav har det hänta, att detta ordet sakrament är i allmänhet av de gamla brukat om heliga och fördolda saker, med vilka ord de gåvo tillkänna alla de saker, som i den heliga Skrift uppenbaras, men för förnuftet äro obekanta, varför ock det grekiska ordet mysterion, hemlighet, ofta med ordet sakrament plägar översättas; men isynnerhet är ordet sakrament brukat som ett kännetecken av heliga, gudomliga ting. Således brukades att kalla gamla testamentets offer och levitiska gudstjänsten sakramenter. Men i en ännu egentligare mening brukas det ordet i artikeln om nattvarden, och då betyder sakrament en handling, som är inrättad av Gud till att därigenom tillbjuda, tillämpa och besegla evangelii löften. Icke heller hindrar det att man ju i ett rätt och hälsosamt förstånd brukar detta ord, ehuru det icke finnes i den helige Skrift, men likväl icke heller strider däremot; varför ock D:r Luther fann för nödigt att behålla detsamma." (översatt från D.r Jacob Benzelii Rep. Theolog. Art. XVI, Qvest. I).
Men härvid får jag dock erinra, att vår dyre Frälsare kallar denna heliga nattvardsinrättning ett testamente uti instiftelseorden. Och man bör framför allt så laga, att alla de ord vi tala i så heliga saker, som detta ämnet är, få sin betydelse och rätta kraft enligt den heliga Skrifts utsago, att de därmed förenligt bliva förklarade och förstådda. Herren give oss sin nåd att på denna stund till hans ära och vår salighet vara tillsammans. Amen.
Fader vår...
EVANGELIUM (sic!) 1 Kor. 11:23-29
På det vi desto enfaldigare och tydligare må kunna med varandra överväga så höga och herrliga ting, som i läran om altarets sakrament förekomma, vilja vi göra det uppå ett kateketiskt sätt, det är, genom frågor och svar.
1) Vilka äro de huvudsakligaste orden i vår Herres Jesu Kristi instiftelse? Jo, just dessa: "För eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse", eller att Jesus säger: "Min lekamen är utgiven för eder; mitt blod är utgjutet för eder till syndernas förlåtelse." Att dessa ord äro huvudstycket i detta sakrament, det intygar Luther i förklaringen över instiftelseorden, varuti han tre gånger i tre svar upptager samma ord, på det han därmed skall giva var och en tillkänna dessa ordens huvudinnehåll; och säger tillika tydligt, att de äro huvudstycken i detta sakrament, samt att genom dem syndernas förlåtelse, liv och salighet varda oss givna; varför ock dessa ord kräva av oss ett alldeles troget hjärta.
2) Varuti består de kristnas andliga ätande? Det består däruti, att en botfärdig själ genom en av den Helige Ande verkad tro tillägnar sig den nåd som i Kristus är given, anser Jesu död för sin, hans uppståndelse för sin, hans lidande och görande lydnad för sin, hans rättfärdighet för sin, och njuter således därigenom i sitt hjärta syndernas förlåtelse samt en sannfärdig förening med Gud.
3) Består det andliga ätandet i något annat i nattvarden än utom nattvarden? Nej, ty det sker allena av de rätta kristna, eller såsom de i vår katekes kallas värdiga gäster, vilka alltjämt både i och utom nattvarden äta Guds Sons kött och dricka hans blod: alltjämt nära sig av detta himlamanna och dricka av den andliga klippan Kristus (jfr 1 Kor. 11:4)
4) Bör en opånyttfödd och otrogen människa undfå den heliga nattvarden? Nej, ty Jesus har instiftat den till en särskild och hög tröst för sina lärjungar och alla kristna. Därför är det fördömligt att tänka, att sakramentet skulle göra oss rättfärdiga ex opere operato, allenast för det omaks skull, att man går till nattvarden, dock utan tron, vilket är att göra Herrens bord till en marknadsplats för döda själar, tvärtemot Jesu vilja, ty detta sakrament är ett Sacramentum conformationis och obsignationis. Alltså måste den människa visserligen vara levandegjord eller omvänd, som i tron härigenom än mera skall befästas. Ty ingen kan befästas i tron, som ingen tro har. Därför säger ock Luther: "Detta ordet för eder kräver alldeles ett troget hjärta."
5) Vad betyda de orden: bliva saker på Herrens lekamen och blod samt äta och dricka sig själv domen? Det betyder, att de själar, som ovärdigt anammade nattvarden, såsom den korintiska församlingen gjorde, de blevo fördenskull av Gud straffade både till liv och lekamen, eller att de blevo lekamligen straffade med sjukdom, som det står i 1 Kor. 11:30, varest i de följande verserna göres en klar skillnad mellan dom, vilken kallas näpst, och emellan fördömelse; ty dessa ovärdiga gäster, som icke hade gjort skillnad på nattvarden och den lekamliga måltiden, utan i oskicklighet och fylleri eller överflöd togo nattvarden, de blevo av Guds rättvisa hand straffade. De blevo "agade och näpsta, på det de med världen icke skulle fördömda varda." Varvid är klart, att såframt denna näpst fick lända dem till bättring, sluppo de helvetets förbannelse, men i motsatt händelse heter det: "Den som icke tror, han skall varda fördömd." "Den själ som syndar, han skall dö" - då deras kval såsom testamentets blods föraktare bliver dem så mycket odrägligare.
6) På vad sätt undfår man Jesu Kristi sanna och väsentliga lekamen och blod? Det sättet är väl för våra naturliga sinnen obegripligt; men är dock oförnekligt, när vi besinna 1 Kor. 10:16-21. Så tror icke heller en trogen själ på en idealisk eller inbillad eller målad Frälsare; utan på en sann Gud, född av Fadern i evighet, och en sann människa, född av jungfrun Maria, vilken är död och uppstånden. Hit vänder sig en i tron hungrande och törstande själ, här mättas hon med vällust såsom en ström (Psalt. 36:9), här svalkas hon med Jesu heliga blod, som här med henne sannfärdeligen förenar sig. Med ett ord: Jesu heliga och sanna lekamen och blod helgar och bevarar deras kropp och själ till evinnerligt liv. Och som David säger: "Han haver gjort en åminnelse till sina under, den nåderike och barmhärtige Herren; han giver mat åt dem som frukta honom (Psalt. 14:45).
7) I vad tillstånd bör den människa vara, som är en skicklig nattvardsgäst? Såsom tillförne är sagt, bör en människa, som vill anamma detta Jesu bord, vara omvänd; men så är icke heller den oomvänd, som tänker: "Ack, jag känner, att jag icke är beredd eller väl skickad", vilket även kan vara de gudfruktigas anfäktning, som härrör därav, att man förutom och innan man ser in i nådens ljus tänkt att man icke borde hava något fel, om man skulle vara värdig till denna heliga måltid. När man finner och ser denna sin orenlighet, förnekar man att komma till nattvarden och uppskjuter därmed så länge, tilldess man skall bliva värdig och väl skickad, och emellertid går dag efter dag och månad efter månad sin kos, och på det sättet händer det, att de näppeligen någonsin komma till nattvarden.
De vilda, gensträviga och obotfärdiga, de böra avhålla sig ifrån nattvarden, efter de icke äro bekväma och skickliga att undfå syndernas förlåtelse och icke hava någon längtan att bliva bättre. Men de som äro svaga och bräckliga, men åstunda sin andliga hälsa, de böra komma härtill. Och den som suckar däröver, att han icke nog känner detta sitt syndaelände, om honom säger Luther alltför herrligen: ju mer du känner dina synder och brister, ju större orsak har du att begå detta sakrament, där hjälp och läkedom är att söka (Dr Luthers stora katekes).
8) Av vad beskaffenhet är absolution, som går före nattvarden i den kristna kyrkan? Svar: "Det gives en förvärvad syndaförlåtelse, vilken å Guds sida är fullkomlig för Jesu skull och tillräcklig för alla människors barn, om de ville densamma anamma (Jes. 40:2, Dan. 9:24, Matt. 26:28, Ef. 1:7). Det gives ock en anammad förlåtelse, det är, att själen i en sann omvändelses ordning genom tron undfår i sitt hjärta den i Kristus skedda förlossningen och syndaförlåtelsen (Apg. 10:43). Det gives ock en daglig syndaförlåtelse: 'Fader, förlåte oss våra skulder.' Det gives ock en syndaförlåtelse, som lärare å Guds och församlingens vägnar tillsäga botfärdiga syndare. (Joh. 20:22-23). När nu en människa vill gå till nattvarden, vilken icke låtit Guds Ande hjälpa och omvända sig, får hon ingen syndaförlåtelse, om ock en ängel av himmelen absolverade henne (Gal. 1:8).
9) Varvid kan en rätt kristen fästa sina tankar just under själva communionen, att han må hava salighet och nytta därav? Jo, just vid dessa orden: "Detta är min lekamen, som för eder utgiven varder, gören det till min åminnelse. Detta är det nya testamentet i mitt blod, som för eder och många utgjutet varder, gören det, så ofta I dricken, till min åminnelse." Man bör inför Jesu nådesbord förnämligast fästa sitt hjärta vid de orden "för eder", och att det måtte ske till Jesu döds åminnelse så långfredagsaktigt, som stode man och såge därpå, huru Jesus dog för oss.
10) Vad nytta eller salighet njuter en trogen själ av nattvardens rätta bruk? "Såsom löftet är onyttigt, så framt det icke med tron anammas, alltså är ock ceremonien eller det utvärtes tecknet onyttigt, så framt icke tron kommer därtill, vilken visserligen tror, att syndernas förlåtelse varder här tillbjuden och given. Nya testamentets löfte är om syndernas förlåtelse, såsom Jesus säger: 'Detta är min lekamen... ...till syndernas förlåtelse.' Ordet tillbjuder fördenskull syndernas förlåtelse, och ceremonien eller det utvärtes tecknet är likasom ordets målning eller insegel, som visar oss på löftet." (se Apologia Aug. Conf. Vers. Svecana p. 274) "Men de själar som tro, de upprättas till sina förkrossade hjärtan. Genom denna dyra måltid uppväckes hjärtat att tro och stärkes däruti; ty genom ordet och sakramenten verkar den helige Ande. Så undfår en själ syndernas lösen och således syndernas betalning och förlåtelse. Hon undfår hela Jesus, dödad för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighet, och således Jesu evigt gällande rättfärdighet. Den gamla människan fördrager icke denne Jesus. Han är helvetet ett förgift, och därför dödar han den gamle Adam och föder en ny människa, den i rättfärdighet och renhet evinnerligen leva skall." (ibid p. 375). Denna Jesu delaktighet skall och vara grunden till de trognas uppståndelse till livet, efter de äro genom nattvarden med Jesus förenade. "Den som äter mitt kött", säger Jesus, "han skall leva, om än han död bleve." (Joh. 6:15).
11) Huru förstås Joh. 6:63? Jo att Guds Ande genom evangelii ord må göra en själ levande. Hon kan icke bliva det genom det utvärtes bruket av nattvarden, utan bör i Jesu namn besinna, att den som tror, han har vad orden innehålla och lyda; men den som tvivlar, han haver allsintet, därför att han låter sig detsamma fåfängt tillbjudas och icke åstundar att nyttja och bruka ett sådant hälsosamt ting. Nog är skatten framburen och tillbjuden, framsatt på bordet att njutas; men man bör tillägna sig den, det är, tro som orden lyda. Denna skatt tillbjudes oss i Ordet; alltså kan den icke på annat sätt emottagas, än med hjärtat; men icke kan en sådan gåva och evigt varande skatt med händerna omfattas och anammas. Fasta och böner äro väl en utvärtes beredelse; men det som härutinnan och härigenom gives oss kan kroppen på intet sätt emottaga, utan det gör hjärtats tro, som känner och åstundar en sådan skatt. (Allt detta ur D.r Luthers Stora katekes, sv. övers. s. 194-195).
12) Bör man taga nattvarden hemma eller tillika med hela församlingen? Svar: 1 Kor. 10:17: "Det är ett bröd, och många troende själar äro i Kristus en lekamen, efter de alla av det ena bröder äro delaktiga." Alltså är det ganska vackert och kristligt, att en Jesu församlings ledamot även i den utvärtes församlingen och under denna dyra bröllopsmåltid är tillstädes; emedan Jesus här vill fägna sina barn (Hebr. 10:25). Men så är det ock klart, vad Jesus talar i Matt. 18:20 samt Upp. 3:20.
13) Huru ofta bör en kristen gå till nattvarden? Den som icke går till nattvarden ordentligen, han måtte antingen vara sjuk eller död. De sjuka och döda äta intet och dricka intet. Jesus har med flit sagt "så ofta", och dessa orden betyda något. Herrens Ande läre oss förstå dem.
Amen.
med dess behöriga citationer sådan, som den av D:r Rutström blev ingiven i Kungl. Justitierevisionen den 22 maj 1760.
I Jesu namn.
"Det ordet sakrament står väl icke i den heliga Skrift, men är likväl i nya testamentets församling antaget och brukat. Hos världsliga skribenter förekommer det ofta och plägar 1) betyda en ed, och isynnerhet i krigssaker. Sedan tages det ock för ett nedsatt och i förvar lämnat gods eller pant, vilken tvenne stridande parter pläga lämna i förvar, på det att den, som vinner, må däri äga sin säkerhet. Sedan brukas det ock om varje slags pant i allmänhet; därav har det hänta, att detta ordet sakrament är i allmänhet av de gamla brukat om heliga och fördolda saker, med vilka ord de gåvo tillkänna alla de saker, som i den heliga Skrift uppenbaras, men för förnuftet äro obekanta, varför ock det grekiska ordet mysterion, hemlighet, ofta med ordet sakrament plägar översättas; men isynnerhet är ordet sakrament brukat som ett kännetecken av heliga, gudomliga ting. Således brukades att kalla gamla testamentets offer och levitiska gudstjänsten sakramenter. Men i en ännu egentligare mening brukas det ordet i artikeln om nattvarden, och då betyder sakrament en handling, som är inrättad av Gud till att därigenom tillbjuda, tillämpa och besegla evangelii löften. Icke heller hindrar det att man ju i ett rätt och hälsosamt förstånd brukar detta ord, ehuru det icke finnes i den helige Skrift, men likväl icke heller strider däremot; varför ock D:r Luther fann för nödigt att behålla detsamma." (översatt från D.r Jacob Benzelii Rep. Theolog. Art. XVI, Qvest. I).
Men härvid får jag dock erinra, att vår dyre Frälsare kallar denna heliga nattvardsinrättning ett testamente uti instiftelseorden. Och man bör framför allt så laga, att alla de ord vi tala i så heliga saker, som detta ämnet är, få sin betydelse och rätta kraft enligt den heliga Skrifts utsago, att de därmed förenligt bliva förklarade och förstådda. Herren give oss sin nåd att på denna stund till hans ära och vår salighet vara tillsammans. Amen.
Fader vår...
EVANGELIUM (sic!) 1 Kor. 11:23-29
På det vi desto enfaldigare och tydligare må kunna med varandra överväga så höga och herrliga ting, som i läran om altarets sakrament förekomma, vilja vi göra det uppå ett kateketiskt sätt, det är, genom frågor och svar.
1) Vilka äro de huvudsakligaste orden i vår Herres Jesu Kristi instiftelse? Jo, just dessa: "För eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse", eller att Jesus säger: "Min lekamen är utgiven för eder; mitt blod är utgjutet för eder till syndernas förlåtelse." Att dessa ord äro huvudstycket i detta sakrament, det intygar Luther i förklaringen över instiftelseorden, varuti han tre gånger i tre svar upptager samma ord, på det han därmed skall giva var och en tillkänna dessa ordens huvudinnehåll; och säger tillika tydligt, att de äro huvudstycken i detta sakrament, samt att genom dem syndernas förlåtelse, liv och salighet varda oss givna; varför ock dessa ord kräva av oss ett alldeles troget hjärta.
2) Varuti består de kristnas andliga ätande? Det består däruti, att en botfärdig själ genom en av den Helige Ande verkad tro tillägnar sig den nåd som i Kristus är given, anser Jesu död för sin, hans uppståndelse för sin, hans lidande och görande lydnad för sin, hans rättfärdighet för sin, och njuter således därigenom i sitt hjärta syndernas förlåtelse samt en sannfärdig förening med Gud.
3) Består det andliga ätandet i något annat i nattvarden än utom nattvarden? Nej, ty det sker allena av de rätta kristna, eller såsom de i vår katekes kallas värdiga gäster, vilka alltjämt både i och utom nattvarden äta Guds Sons kött och dricka hans blod: alltjämt nära sig av detta himlamanna och dricka av den andliga klippan Kristus (jfr 1 Kor. 11:4)
4) Bör en opånyttfödd och otrogen människa undfå den heliga nattvarden? Nej, ty Jesus har instiftat den till en särskild och hög tröst för sina lärjungar och alla kristna. Därför är det fördömligt att tänka, att sakramentet skulle göra oss rättfärdiga ex opere operato, allenast för det omaks skull, att man går till nattvarden, dock utan tron, vilket är att göra Herrens bord till en marknadsplats för döda själar, tvärtemot Jesu vilja, ty detta sakrament är ett Sacramentum conformationis och obsignationis. Alltså måste den människa visserligen vara levandegjord eller omvänd, som i tron härigenom än mera skall befästas. Ty ingen kan befästas i tron, som ingen tro har. Därför säger ock Luther: "Detta ordet för eder kräver alldeles ett troget hjärta."
5) Vad betyda de orden: bliva saker på Herrens lekamen och blod samt äta och dricka sig själv domen? Det betyder, att de själar, som ovärdigt anammade nattvarden, såsom den korintiska församlingen gjorde, de blevo fördenskull av Gud straffade både till liv och lekamen, eller att de blevo lekamligen straffade med sjukdom, som det står i 1 Kor. 11:30, varest i de följande verserna göres en klar skillnad mellan dom, vilken kallas näpst, och emellan fördömelse; ty dessa ovärdiga gäster, som icke hade gjort skillnad på nattvarden och den lekamliga måltiden, utan i oskicklighet och fylleri eller överflöd togo nattvarden, de blevo av Guds rättvisa hand straffade. De blevo "agade och näpsta, på det de med världen icke skulle fördömda varda." Varvid är klart, att såframt denna näpst fick lända dem till bättring, sluppo de helvetets förbannelse, men i motsatt händelse heter det: "Den som icke tror, han skall varda fördömd." "Den själ som syndar, han skall dö" - då deras kval såsom testamentets blods föraktare bliver dem så mycket odrägligare.
6) På vad sätt undfår man Jesu Kristi sanna och väsentliga lekamen och blod? Det sättet är väl för våra naturliga sinnen obegripligt; men är dock oförnekligt, när vi besinna 1 Kor. 10:16-21. Så tror icke heller en trogen själ på en idealisk eller inbillad eller målad Frälsare; utan på en sann Gud, född av Fadern i evighet, och en sann människa, född av jungfrun Maria, vilken är död och uppstånden. Hit vänder sig en i tron hungrande och törstande själ, här mättas hon med vällust såsom en ström (Psalt. 36:9), här svalkas hon med Jesu heliga blod, som här med henne sannfärdeligen förenar sig. Med ett ord: Jesu heliga och sanna lekamen och blod helgar och bevarar deras kropp och själ till evinnerligt liv. Och som David säger: "Han haver gjort en åminnelse till sina under, den nåderike och barmhärtige Herren; han giver mat åt dem som frukta honom (Psalt. 14:45).
7) I vad tillstånd bör den människa vara, som är en skicklig nattvardsgäst? Såsom tillförne är sagt, bör en människa, som vill anamma detta Jesu bord, vara omvänd; men så är icke heller den oomvänd, som tänker: "Ack, jag känner, att jag icke är beredd eller väl skickad", vilket även kan vara de gudfruktigas anfäktning, som härrör därav, att man förutom och innan man ser in i nådens ljus tänkt att man icke borde hava något fel, om man skulle vara värdig till denna heliga måltid. När man finner och ser denna sin orenlighet, förnekar man att komma till nattvarden och uppskjuter därmed så länge, tilldess man skall bliva värdig och väl skickad, och emellertid går dag efter dag och månad efter månad sin kos, och på det sättet händer det, att de näppeligen någonsin komma till nattvarden.
De vilda, gensträviga och obotfärdiga, de böra avhålla sig ifrån nattvarden, efter de icke äro bekväma och skickliga att undfå syndernas förlåtelse och icke hava någon längtan att bliva bättre. Men de som äro svaga och bräckliga, men åstunda sin andliga hälsa, de böra komma härtill. Och den som suckar däröver, att han icke nog känner detta sitt syndaelände, om honom säger Luther alltför herrligen: ju mer du känner dina synder och brister, ju större orsak har du att begå detta sakrament, där hjälp och läkedom är att söka (Dr Luthers stora katekes).
8) Av vad beskaffenhet är absolution, som går före nattvarden i den kristna kyrkan? Svar: "Det gives en förvärvad syndaförlåtelse, vilken å Guds sida är fullkomlig för Jesu skull och tillräcklig för alla människors barn, om de ville densamma anamma (Jes. 40:2, Dan. 9:24, Matt. 26:28, Ef. 1:7). Det gives ock en anammad förlåtelse, det är, att själen i en sann omvändelses ordning genom tron undfår i sitt hjärta den i Kristus skedda förlossningen och syndaförlåtelsen (Apg. 10:43). Det gives ock en daglig syndaförlåtelse: 'Fader, förlåte oss våra skulder.' Det gives ock en syndaförlåtelse, som lärare å Guds och församlingens vägnar tillsäga botfärdiga syndare. (Joh. 20:22-23). När nu en människa vill gå till nattvarden, vilken icke låtit Guds Ande hjälpa och omvända sig, får hon ingen syndaförlåtelse, om ock en ängel av himmelen absolverade henne (Gal. 1:8).
9) Varvid kan en rätt kristen fästa sina tankar just under själva communionen, att han må hava salighet och nytta därav? Jo, just vid dessa orden: "Detta är min lekamen, som för eder utgiven varder, gören det till min åminnelse. Detta är det nya testamentet i mitt blod, som för eder och många utgjutet varder, gören det, så ofta I dricken, till min åminnelse." Man bör inför Jesu nådesbord förnämligast fästa sitt hjärta vid de orden "för eder", och att det måtte ske till Jesu döds åminnelse så långfredagsaktigt, som stode man och såge därpå, huru Jesus dog för oss.
10) Vad nytta eller salighet njuter en trogen själ av nattvardens rätta bruk? "Såsom löftet är onyttigt, så framt det icke med tron anammas, alltså är ock ceremonien eller det utvärtes tecknet onyttigt, så framt icke tron kommer därtill, vilken visserligen tror, att syndernas förlåtelse varder här tillbjuden och given. Nya testamentets löfte är om syndernas förlåtelse, såsom Jesus säger: 'Detta är min lekamen... ...till syndernas förlåtelse.' Ordet tillbjuder fördenskull syndernas förlåtelse, och ceremonien eller det utvärtes tecknet är likasom ordets målning eller insegel, som visar oss på löftet." (se Apologia Aug. Conf. Vers. Svecana p. 274) "Men de själar som tro, de upprättas till sina förkrossade hjärtan. Genom denna dyra måltid uppväckes hjärtat att tro och stärkes däruti; ty genom ordet och sakramenten verkar den helige Ande. Så undfår en själ syndernas lösen och således syndernas betalning och förlåtelse. Hon undfår hela Jesus, dödad för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighet, och således Jesu evigt gällande rättfärdighet. Den gamla människan fördrager icke denne Jesus. Han är helvetet ett förgift, och därför dödar han den gamle Adam och föder en ny människa, den i rättfärdighet och renhet evinnerligen leva skall." (ibid p. 375). Denna Jesu delaktighet skall och vara grunden till de trognas uppståndelse till livet, efter de äro genom nattvarden med Jesus förenade. "Den som äter mitt kött", säger Jesus, "han skall leva, om än han död bleve." (Joh. 6:15).
11) Huru förstås Joh. 6:63? Jo att Guds Ande genom evangelii ord må göra en själ levande. Hon kan icke bliva det genom det utvärtes bruket av nattvarden, utan bör i Jesu namn besinna, att den som tror, han har vad orden innehålla och lyda; men den som tvivlar, han haver allsintet, därför att han låter sig detsamma fåfängt tillbjudas och icke åstundar att nyttja och bruka ett sådant hälsosamt ting. Nog är skatten framburen och tillbjuden, framsatt på bordet att njutas; men man bör tillägna sig den, det är, tro som orden lyda. Denna skatt tillbjudes oss i Ordet; alltså kan den icke på annat sätt emottagas, än med hjärtat; men icke kan en sådan gåva och evigt varande skatt med händerna omfattas och anammas. Fasta och böner äro väl en utvärtes beredelse; men det som härutinnan och härigenom gives oss kan kroppen på intet sätt emottaga, utan det gör hjärtats tro, som känner och åstundar en sådan skatt. (Allt detta ur D.r Luthers Stora katekes, sv. övers. s. 194-195).
12) Bör man taga nattvarden hemma eller tillika med hela församlingen? Svar: 1 Kor. 10:17: "Det är ett bröd, och många troende själar äro i Kristus en lekamen, efter de alla av det ena bröder äro delaktiga." Alltså är det ganska vackert och kristligt, att en Jesu församlings ledamot även i den utvärtes församlingen och under denna dyra bröllopsmåltid är tillstädes; emedan Jesus här vill fägna sina barn (Hebr. 10:25). Men så är det ock klart, vad Jesus talar i Matt. 18:20 samt Upp. 3:20.
13) Huru ofta bör en kristen gå till nattvarden? Den som icke går till nattvarden ordentligen, han måtte antingen vara sjuk eller död. De sjuka och döda äta intet och dricka intet. Jesus har med flit sagt "så ofta", och dessa orden betyda något. Herrens Ande läre oss förstå dem.
Amen.
fredag 23 mars 2018
Passionspredikan över Fjärde akten ur Kristi lidandes historia - Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd och människorna för hans skull fria
hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759
I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!
Vi behöva icke erinra, att medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, är vårt antagna ämne till passionsbetraktelser i år. Vi hava hört det på flera dagar under åtskilliga omständigheter betraktas; och vi få ännu höra, huru tåligt vår dyre medlare fortgår i sitt dyra medlareämbete ända intill dess Han går in i det allraheligaste och finner en evig förlossning.
Men innan vi ingå i vår i dag tillämnade betraktelse, torde det bli en nödvändig sak att på en liten stund fråga efter, vad det lider med vårt hjärtas upplysning och omvändelse, huru det har varit för våra hjärtan allt vad vi hittills hava hört och varest vårt hjärtas tankar nu hålla till. Om dessa tankar på Jesus uppenbarat för oss Guds mildhet, som lockar syndare till bättring, om de fått upplysa vårt förstånds ögon, om vi blivit varse vår ovärdighet, vår stora fattigdom å vår sida, och Guds outgrundliga nåds rikedomar å Jesu sida, om vi kommit att vila med våra oroliga hjärtan på Hans dyra medlareämbete och äntligen fått frid i våra samveten, samt om vi äro vordna med Honom så inplantade till en lika död, att vi ock äro uppståndelsen lika? Det vill jag fråga var och en av eder på hans samvete. En fråga, som var och en noga höre och betrakte och sedan inom sig själv besvare inför Honom, som är en domare över hjärtans tankar och uppsåt.
I mån besinna, att en osalig människa, som står under både syndens dom och syndens träldom, är icke hjälpt därmed, att hon med hopen går dit i Guds hus, att hon hörer med öronen omtalas sin medlare, utan att förstå det med hjärtat; ty hon går lika död hem som hit. Allt detta länder till förhärdelse och förtappelse och icke till salighet. Men ändamålet med predikan om Jesus är, att vi må bliva rätteligen omvända, rätteligen uppväckta, rätteligen troende, rätteligen pånyttfödda, rätteligen förnyade och helgade i Jesus. Och om sådant skett och fått ske, därom döme var och en av eder inför Gud. "Pröven eder, om I ären i tron."
Detta är en anmärkning, som jag icke kan undgå att göra, innan passionstiden flutit förbi. Vår tid går bort såsom en ström; vi fara såsom en pil till vår dödlighets mål. Tiden är både ond och dyr Människor skola göra räkning för sin tid, huru de i den hava levat. Ginge det så fort med vårt tilltagande i kristendomen, som med våra år, vore det väl. O, att vi skrede Jesus allt närmare och närmare, efter som vi nalkas närmare graven och evigheten!
Jag minner eder fördenskull på evangelium, som jag eder predikat haver, att vår kyrkogång icke må bliva ett utvärtes verk, och betraktelsen om Jesus räcka blott i passionstiden. Stackare den, som har passionstiden endast några veckor om året och som icke på annat sätt känner honom. Om en ängel av himmelen talade för en sådan människa, och hon icke ville låta den helige Ande hjälpa sig, så vore det med henne lika ogjort, om ock passionstiden räckte hela hennes livstid. Därför frågar jag ännu en gång, huru det står till med våra hjärtan i anseende till allt, som vi hava hört? Står det väl till, så är det väl. Men beklagligt vore det, om vi ock denna tid hava gått ur glömska i glömska, ur mörker i mörker, ur förhärdelse i förhärdelse, ur död i död, ur fåfänglighet i fåfänglighet, ur flärd, glömska och värld i detsamma; så att man nu inför Herren måste säga: "Och när du mig av nåd till bättring kallat har, / har jag föraktat all den nåd du till mig bar." Herren Jesus hjälpe den, som sålunda förnöter sin levnadstid och denna dyra nådetid. Den helige Ande besöke hans hjärta och give honom ett eftertryckligt styng till bättring.
Vi vilja nu gå till vår betraktelse; och få vi i dag se huru vår dyre medlare hudflänges och illa hanteras, huru han blir "slagen för våra synder och sargad för våra missgärningars skull, huru näpsten har legat på honom, och huru vi genom hans sår äro helade vordna." Vi ämna genom Jesu nåd korteligen framställa:
Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd, och människorna för hans skull fria.
1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd och
2) Människorna för hans skull fria
Jesus, lär mig rätt betänka
din tänkvärda, svåra död
och din bittra pinas nöd.
Hjälp att jag mig nu må sänka
ner i dina helga sår,
där jag liv och hälsa får.
1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd.
1) Älskade åhörare! I märken väl själva innehållet av vår betraktelse, som är, att medlaren Jesus står och lider i vårt ställe, och att vi därigenom varda fria och frälsta. Vi frälsas i Honom, och Han hudflänges för oss. Vad salighet, att den skyldige varder fri och den oskyldige varder straffad? "Tag denne utav vägen och giv oss Barabbas lös." Vilket är nu vår text.
2) Skulden, brottet eller synden, varför denna hudflängning sker, är icke Jesu egen, utan det mänskliga släktets. Saken var sålunda den, att "Gud hade att göra med människorna i Jesus Kristus, och Jesus Kristus hade att göra med Gud i människornas stad och ställe." Den skuld, som Han här måste betala, var således Adams och Evas fall. Deras och alla deras efterkommandes synder och överträdelser, vilka Herren hade kastat på honom (Jes. 53).
3) Efter Herrens heliga lag skulle hela världen dö; lagen straffade alla lika, ty han befann alla lika fallna; alla hade syndat och hade intet att berömma sig av inför Gud; alla människor äro efter naturen under lagens förbannelse. "Allt lagen säger, det talar den till dem som [det är alla] som under lagen äro, att var och en mun skall tillstoppas, och all världen skall för Gud brottslig varda." (Rom. 4). Nu var Jesus född av kvinna, gjord under lagen; Han var kommen att fullborda lagen. Och den, som är förbunden att fullborda lagen i syndares ställe, måste ock i syndares ställe bliva förbannad, straffad och hudflängd. Vilket aposteln Paulus ännu starkare beskriver i Gal. 3:13: "Kristus haver förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är var och en som hänger på trä." Och Esaias: "Han är slagen för våra synders skull och sargad för våra missgärningars skull." (Jes. 53. Om denna gruvliga bestraffning i syndares ställe talar Messias själv genom Jesajas mun: "Jag höll min rygg till dem, som mig slogo, och mina kindben dem, som mig ryckte; mitt ansikte vände jag icke bort för försmädelse och spott." (Jes. 50:6)
4) Vad vill allt detta säga? Är icke Gud själva kärleken? Kan kärleken fordra en så hård betalning, att hans egen Son, den evige Guden, skulle så hanterad varda? Och om Gud är kärleken och tillika oföränderlig, som icke kan tänka så den ena gången och helt annorlunda den andra, huru kunde då Gud, som är en oföränderlig kärlek, fordra en så sträng betalning av människorna, vilka Han älskat hade av evighet och förr, än denna jordens grundval var lagd? Svar: Gud är kärleken, det är sant; Gud är oföränderlig, det är ock sant; men Gud är ock helig, Han är ock rättfärdigheten och allas Herre. I kraft av sin eviga kärlek älskar Gud det mänskliga släktet; men i kraft av sin helighet straffar Han den, som syndat emot hans givna befallning eller förbud och sålunda överträtt hans uppenbarade lag. Om Gud skulle älska utan avseende på sina övriga fullkomligheter, så vore det flathet, vilken syndiga egenskap aldrig kan finnas i det allra fullkomligaste väsendet, som är Gud.
Jag sade, att Gud är rättfärdigheten och allas Herre. Han är rättfärdig, det är, Han utövar den ena av sina fullkomligheter så, att alla de andra icke äro vilande, lidande eller kraftlösa. Till följe av Guds eviga nåd allena kunde Gud förbarma sig över det fallna människosläktet, men icke utan betalning för synderna och lagens uppfyllelse, som hans helighet och rättfärdighet fordrade. Allt vad Gud sålunda gjorde, det gjorde Han enligt sina gudomliga egenskaper, vilka för Honom äro en helig och oföränderlig grundlag eller regeringsform. Han är sålunda oföränderligen nådig och barmhärtig, men Han är ock oföränderligen helig och rättfärdig. Såsom David säger: "Rättfärdighet och dom är din stols stadfästelse: nåd och sanning är för ditt ansikte", (Psalt. 89:15), vilka ord betyda något, nämligen en oombytlig rättfärdighet och en ostrafflig dom är din grundval; du är dock så rättfärdig och dina domar äro så rätta, att de icke utesluta barmhärtigheten emot de elända, icke heller din sanning att fullborda genom Jesus Kristus det, du lovat haver, utan både nåd och Jesu försoning komma emellan, så att du icke handlar med syndare efter din grymma vrede. Och sålunda följde härav, att Gud vår hjälpare hjälpte oss allena för sitt namns äras skull; Han frälste oss och förlåter oss våra synder för sitt namns skull. Ja, härav följde, att hans nåd var och är väldig över oss, och hans sanning varar i evighet, Halleluja! (Psalt. 79:9, 117:2).
Att nåd och sanning är för Guds ansikte eller att nåden gavs människor för Jesu skull, det synes nogsamt att med Guds ansikte förstås Frälsaren Jesus Kristus; ty Gud kallar honom så i 2 Mos. 23:21, jfr 1 Kor. 10:4, och att nåden är given i Kristus Jesus för evig tid, vittnar aposteln Paulus, 2 Tim. 1:9 och Joh. 1:17. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus; härav är sålunda tydligt, att det fallna människosläktet är nåd given till följd av Guds eviga kärlek samt på grund av den försoning, betalning och lagens fullbordan, som i Jesus Kristus skulle ske.
Ty om Gud så vore kärleken, att Han icke straffade det onda, vad hade Han då i alla världens åldrar behövt föra ett så heligt regemente över människobarnen? Vartill hade hans heliga lags uppenbarelse skolat tjäna? Vartill skulle alla lagens förbannelser och dess fördömande kraft vara? Vad hade Jesus behövt frösona och upprätta det fallna människosläktet ifrån syndens dom? Varför skulle Herren kasta allas våra synder uppå Honom? Varför skulle han bliva en förbannelse för oss? Varför skulle Gud vara i Kristus och försona världen med sig själv?
5) Men låtom oss gå litet närmare och bese denna hiskliga hudflängning. Abraham såg hans dag och vart glad; Abrahams barn kände honom icke och sågo icke, vem han var, med seende ögon. De bundo hans armar, som dem med stark hand och mäktig arm utur Egypti land fört hade. Han hudflängdes så grymt, att Pilatus trodde de skulle röras till medlidande av hans jämmerligen hanterade och blodiga gestalt:
En övergiven hop av hedniska soldater,
till skapnad människor, men vilddjurens kamrater
till egenskap och art. De hade fått uti
ett slags med taggar främst besatta skarpa remmar,
med vilka de så grymt martera Jesu lemmar,
så mellan blod och kött man benen ock kan si.
Och sedan han var så marterader och slagen,
sen Jesus var med blod utvärtes överdragen,
invärtes kravd och stängd för Adams skull av Gud,
så hava de tillreds en purpurmantel sliten,
av damm och smudder tung, av malen sönderbiten,
för ärones monark till en bespottnings skrud."
6) Ack, märk, vad det är för en hög och dyr person, som här hudflänges! Hade det varit en syndig människa, så hade dess försoning ingenting kunnat uträtta. Men det rena och obesmittade Lammet Jesus Kristus, försänkt i en så djup förnedring för vår skull, i vårt ställe, det har gjort att vi i vår betraktelses
Senare del
få besinna, att människorna för hans skull äro fria.
Texten säger: Tag denne, nämligen Jesus, av vägen och giv oss Barrabas lös.
Det gives en frigörelse som är 1) förvärvad, 2) tillämpad.
1) Vad den förvärvade frigörelsen angår, så är den skedd genom Jesu lidande, död och uppståndelse, men vi besinna, att alla de åtskilliga delar av Jesu lidande, såsom blodsvettning, hudflängning, törnekröning, korsfästelse m.m., äro, likasom när man talar isynnerhet om Jesu blod eller sår eller död m.m., till betraktandes ingalunda såsom en styckad Frälsare, utan såsom i sig själv innefattande en hel Jesus, som med sitt fullkomliga offer har friat och lösgivit det mänskliga släktet ifrån den dom och plikt som synden väl förtjänar.
2) Jesus hudflängdes inte för sin skull, utan för vår. Han är i vår stad och ställe slagen, på det vi skulle frid hava. Hans slag äro sålunda våra, hans sår våra, hans död vår. Därför sjunga vi i psalmboken:
"Dina lemmar måste svida,
då man dig med grymhet slog,
stötte, ryckte, svåra drog,
på det jag ej skulle lida
det som satan själv ä r hänt,
och min synd har väl förtjänt.
Du hudflängdes och avkläddes,
att min sjuka, nakna själ
måtte läkas, prydas väl."
Si, så äro vi friade från syndens betalning; ty Jesus är slagen för oss. "Allt gott vi av dig hava, / du milde Jesu Krist." Av vilken vi all nåd både i andlig och lekamlig måtto förvänta.
3) Men tillämpningen av denna Jesu befrielse, vilken den Helige Ande vill av nåd verkställa i syndares hjärtan på det sättet, att han får visa dem, så att de se och känna sitt stora skuldregister, och lära dem att tro på Jesus, som är slagen för våra synders skull - denna tillämpning återstår ännu hos mången; och så länge detta icke har skett, så händer det, att du icke är fri utan bunden i skuld, och döden råder över dig.
Man må då tänka vad man vill; man må inbilla sig att man genom fattigdom eller sjukdom eller annan vedermöda bliver späkt och därigenom får lida för sina synder här, så bliver det dock därvid:
Utan Jesus du fördärvas,
utan Jesu nådesken
är dig allt till ångst och men.
Där den Helige Ande icke får rätt på ditt hjärta och får hjälpa dig ifrån lagens förbannelse, så är du icke fri. Men låter du föra dig till Jesu delaktighet, får Jesus och Jesu Ande skänka dig, och du omfattar, din Medlares förvärvade frigörelse, si, då fullbordas det ordet som skrivet står: "Om Sonen gör eder fria, så ären I rätteligen fria." (Joh. 8:36).
Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesu, för din myckna nöd,
för din ångest, för din smärta,
för ditt kors och för din död,
ja, för allt det bittra, svåra,
som du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu, innerlig!
Amen.
I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!
Vi behöva icke erinra, att medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, är vårt antagna ämne till passionsbetraktelser i år. Vi hava hört det på flera dagar under åtskilliga omständigheter betraktas; och vi få ännu höra, huru tåligt vår dyre medlare fortgår i sitt dyra medlareämbete ända intill dess Han går in i det allraheligaste och finner en evig förlossning.
Men innan vi ingå i vår i dag tillämnade betraktelse, torde det bli en nödvändig sak att på en liten stund fråga efter, vad det lider med vårt hjärtas upplysning och omvändelse, huru det har varit för våra hjärtan allt vad vi hittills hava hört och varest vårt hjärtas tankar nu hålla till. Om dessa tankar på Jesus uppenbarat för oss Guds mildhet, som lockar syndare till bättring, om de fått upplysa vårt förstånds ögon, om vi blivit varse vår ovärdighet, vår stora fattigdom å vår sida, och Guds outgrundliga nåds rikedomar å Jesu sida, om vi kommit att vila med våra oroliga hjärtan på Hans dyra medlareämbete och äntligen fått frid i våra samveten, samt om vi äro vordna med Honom så inplantade till en lika död, att vi ock äro uppståndelsen lika? Det vill jag fråga var och en av eder på hans samvete. En fråga, som var och en noga höre och betrakte och sedan inom sig själv besvare inför Honom, som är en domare över hjärtans tankar och uppsåt.
I mån besinna, att en osalig människa, som står under både syndens dom och syndens träldom, är icke hjälpt därmed, att hon med hopen går dit i Guds hus, att hon hörer med öronen omtalas sin medlare, utan att förstå det med hjärtat; ty hon går lika död hem som hit. Allt detta länder till förhärdelse och förtappelse och icke till salighet. Men ändamålet med predikan om Jesus är, att vi må bliva rätteligen omvända, rätteligen uppväckta, rätteligen troende, rätteligen pånyttfödda, rätteligen förnyade och helgade i Jesus. Och om sådant skett och fått ske, därom döme var och en av eder inför Gud. "Pröven eder, om I ären i tron."
Detta är en anmärkning, som jag icke kan undgå att göra, innan passionstiden flutit förbi. Vår tid går bort såsom en ström; vi fara såsom en pil till vår dödlighets mål. Tiden är både ond och dyr Människor skola göra räkning för sin tid, huru de i den hava levat. Ginge det så fort med vårt tilltagande i kristendomen, som med våra år, vore det väl. O, att vi skrede Jesus allt närmare och närmare, efter som vi nalkas närmare graven och evigheten!
Jag minner eder fördenskull på evangelium, som jag eder predikat haver, att vår kyrkogång icke må bliva ett utvärtes verk, och betraktelsen om Jesus räcka blott i passionstiden. Stackare den, som har passionstiden endast några veckor om året och som icke på annat sätt känner honom. Om en ängel av himmelen talade för en sådan människa, och hon icke ville låta den helige Ande hjälpa sig, så vore det med henne lika ogjort, om ock passionstiden räckte hela hennes livstid. Därför frågar jag ännu en gång, huru det står till med våra hjärtan i anseende till allt, som vi hava hört? Står det väl till, så är det väl. Men beklagligt vore det, om vi ock denna tid hava gått ur glömska i glömska, ur mörker i mörker, ur förhärdelse i förhärdelse, ur död i död, ur fåfänglighet i fåfänglighet, ur flärd, glömska och värld i detsamma; så att man nu inför Herren måste säga: "Och när du mig av nåd till bättring kallat har, / har jag föraktat all den nåd du till mig bar." Herren Jesus hjälpe den, som sålunda förnöter sin levnadstid och denna dyra nådetid. Den helige Ande besöke hans hjärta och give honom ett eftertryckligt styng till bättring.
Vi vilja nu gå till vår betraktelse; och få vi i dag se huru vår dyre medlare hudflänges och illa hanteras, huru han blir "slagen för våra synder och sargad för våra missgärningars skull, huru näpsten har legat på honom, och huru vi genom hans sår äro helade vordna." Vi ämna genom Jesu nåd korteligen framställa:
Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd, och människorna för hans skull fria.
1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd och
2) Människorna för hans skull fria
Jesus, lär mig rätt betänka
din tänkvärda, svåra död
och din bittra pinas nöd.
Hjälp att jag mig nu må sänka
ner i dina helga sår,
där jag liv och hälsa får.
1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd.
1) Älskade åhörare! I märken väl själva innehållet av vår betraktelse, som är, att medlaren Jesus står och lider i vårt ställe, och att vi därigenom varda fria och frälsta. Vi frälsas i Honom, och Han hudflänges för oss. Vad salighet, att den skyldige varder fri och den oskyldige varder straffad? "Tag denne utav vägen och giv oss Barabbas lös." Vilket är nu vår text.
2) Skulden, brottet eller synden, varför denna hudflängning sker, är icke Jesu egen, utan det mänskliga släktets. Saken var sålunda den, att "Gud hade att göra med människorna i Jesus Kristus, och Jesus Kristus hade att göra med Gud i människornas stad och ställe." Den skuld, som Han här måste betala, var således Adams och Evas fall. Deras och alla deras efterkommandes synder och överträdelser, vilka Herren hade kastat på honom (Jes. 53).
3) Efter Herrens heliga lag skulle hela världen dö; lagen straffade alla lika, ty han befann alla lika fallna; alla hade syndat och hade intet att berömma sig av inför Gud; alla människor äro efter naturen under lagens förbannelse. "Allt lagen säger, det talar den till dem som [det är alla] som under lagen äro, att var och en mun skall tillstoppas, och all världen skall för Gud brottslig varda." (Rom. 4). Nu var Jesus född av kvinna, gjord under lagen; Han var kommen att fullborda lagen. Och den, som är förbunden att fullborda lagen i syndares ställe, måste ock i syndares ställe bliva förbannad, straffad och hudflängd. Vilket aposteln Paulus ännu starkare beskriver i Gal. 3:13: "Kristus haver förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är var och en som hänger på trä." Och Esaias: "Han är slagen för våra synders skull och sargad för våra missgärningars skull." (Jes. 53. Om denna gruvliga bestraffning i syndares ställe talar Messias själv genom Jesajas mun: "Jag höll min rygg till dem, som mig slogo, och mina kindben dem, som mig ryckte; mitt ansikte vände jag icke bort för försmädelse och spott." (Jes. 50:6)
4) Vad vill allt detta säga? Är icke Gud själva kärleken? Kan kärleken fordra en så hård betalning, att hans egen Son, den evige Guden, skulle så hanterad varda? Och om Gud är kärleken och tillika oföränderlig, som icke kan tänka så den ena gången och helt annorlunda den andra, huru kunde då Gud, som är en oföränderlig kärlek, fordra en så sträng betalning av människorna, vilka Han älskat hade av evighet och förr, än denna jordens grundval var lagd? Svar: Gud är kärleken, det är sant; Gud är oföränderlig, det är ock sant; men Gud är ock helig, Han är ock rättfärdigheten och allas Herre. I kraft av sin eviga kärlek älskar Gud det mänskliga släktet; men i kraft av sin helighet straffar Han den, som syndat emot hans givna befallning eller förbud och sålunda överträtt hans uppenbarade lag. Om Gud skulle älska utan avseende på sina övriga fullkomligheter, så vore det flathet, vilken syndiga egenskap aldrig kan finnas i det allra fullkomligaste väsendet, som är Gud.
Jag sade, att Gud är rättfärdigheten och allas Herre. Han är rättfärdig, det är, Han utövar den ena av sina fullkomligheter så, att alla de andra icke äro vilande, lidande eller kraftlösa. Till följe av Guds eviga nåd allena kunde Gud förbarma sig över det fallna människosläktet, men icke utan betalning för synderna och lagens uppfyllelse, som hans helighet och rättfärdighet fordrade. Allt vad Gud sålunda gjorde, det gjorde Han enligt sina gudomliga egenskaper, vilka för Honom äro en helig och oföränderlig grundlag eller regeringsform. Han är sålunda oföränderligen nådig och barmhärtig, men Han är ock oföränderligen helig och rättfärdig. Såsom David säger: "Rättfärdighet och dom är din stols stadfästelse: nåd och sanning är för ditt ansikte", (Psalt. 89:15), vilka ord betyda något, nämligen en oombytlig rättfärdighet och en ostrafflig dom är din grundval; du är dock så rättfärdig och dina domar äro så rätta, att de icke utesluta barmhärtigheten emot de elända, icke heller din sanning att fullborda genom Jesus Kristus det, du lovat haver, utan både nåd och Jesu försoning komma emellan, så att du icke handlar med syndare efter din grymma vrede. Och sålunda följde härav, att Gud vår hjälpare hjälpte oss allena för sitt namns äras skull; Han frälste oss och förlåter oss våra synder för sitt namns skull. Ja, härav följde, att hans nåd var och är väldig över oss, och hans sanning varar i evighet, Halleluja! (Psalt. 79:9, 117:2).
Att nåd och sanning är för Guds ansikte eller att nåden gavs människor för Jesu skull, det synes nogsamt att med Guds ansikte förstås Frälsaren Jesus Kristus; ty Gud kallar honom så i 2 Mos. 23:21, jfr 1 Kor. 10:4, och att nåden är given i Kristus Jesus för evig tid, vittnar aposteln Paulus, 2 Tim. 1:9 och Joh. 1:17. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus; härav är sålunda tydligt, att det fallna människosläktet är nåd given till följd av Guds eviga kärlek samt på grund av den försoning, betalning och lagens fullbordan, som i Jesus Kristus skulle ske.
Ty om Gud så vore kärleken, att Han icke straffade det onda, vad hade Han då i alla världens åldrar behövt föra ett så heligt regemente över människobarnen? Vartill hade hans heliga lags uppenbarelse skolat tjäna? Vartill skulle alla lagens förbannelser och dess fördömande kraft vara? Vad hade Jesus behövt frösona och upprätta det fallna människosläktet ifrån syndens dom? Varför skulle Herren kasta allas våra synder uppå Honom? Varför skulle han bliva en förbannelse för oss? Varför skulle Gud vara i Kristus och försona världen med sig själv?
5) Men låtom oss gå litet närmare och bese denna hiskliga hudflängning. Abraham såg hans dag och vart glad; Abrahams barn kände honom icke och sågo icke, vem han var, med seende ögon. De bundo hans armar, som dem med stark hand och mäktig arm utur Egypti land fört hade. Han hudflängdes så grymt, att Pilatus trodde de skulle röras till medlidande av hans jämmerligen hanterade och blodiga gestalt:
En övergiven hop av hedniska soldater,
till skapnad människor, men vilddjurens kamrater
till egenskap och art. De hade fått uti
ett slags med taggar främst besatta skarpa remmar,
med vilka de så grymt martera Jesu lemmar,
så mellan blod och kött man benen ock kan si.
Och sedan han var så marterader och slagen,
sen Jesus var med blod utvärtes överdragen,
invärtes kravd och stängd för Adams skull av Gud,
så hava de tillreds en purpurmantel sliten,
av damm och smudder tung, av malen sönderbiten,
för ärones monark till en bespottnings skrud."
6) Ack, märk, vad det är för en hög och dyr person, som här hudflänges! Hade det varit en syndig människa, så hade dess försoning ingenting kunnat uträtta. Men det rena och obesmittade Lammet Jesus Kristus, försänkt i en så djup förnedring för vår skull, i vårt ställe, det har gjort att vi i vår betraktelses
Senare del
få besinna, att människorna för hans skull äro fria.
Texten säger: Tag denne, nämligen Jesus, av vägen och giv oss Barrabas lös.
Det gives en frigörelse som är 1) förvärvad, 2) tillämpad.
1) Vad den förvärvade frigörelsen angår, så är den skedd genom Jesu lidande, död och uppståndelse, men vi besinna, att alla de åtskilliga delar av Jesu lidande, såsom blodsvettning, hudflängning, törnekröning, korsfästelse m.m., äro, likasom när man talar isynnerhet om Jesu blod eller sår eller död m.m., till betraktandes ingalunda såsom en styckad Frälsare, utan såsom i sig själv innefattande en hel Jesus, som med sitt fullkomliga offer har friat och lösgivit det mänskliga släktet ifrån den dom och plikt som synden väl förtjänar.
2) Jesus hudflängdes inte för sin skull, utan för vår. Han är i vår stad och ställe slagen, på det vi skulle frid hava. Hans slag äro sålunda våra, hans sår våra, hans död vår. Därför sjunga vi i psalmboken:
"Dina lemmar måste svida,
då man dig med grymhet slog,
stötte, ryckte, svåra drog,
på det jag ej skulle lida
det som satan själv ä r hänt,
och min synd har väl förtjänt.
Du hudflängdes och avkläddes,
att min sjuka, nakna själ
måtte läkas, prydas väl."
Si, så äro vi friade från syndens betalning; ty Jesus är slagen för oss. "Allt gott vi av dig hava, / du milde Jesu Krist." Av vilken vi all nåd både i andlig och lekamlig måtto förvänta.
3) Men tillämpningen av denna Jesu befrielse, vilken den Helige Ande vill av nåd verkställa i syndares hjärtan på det sättet, att han får visa dem, så att de se och känna sitt stora skuldregister, och lära dem att tro på Jesus, som är slagen för våra synders skull - denna tillämpning återstår ännu hos mången; och så länge detta icke har skett, så händer det, att du icke är fri utan bunden i skuld, och döden råder över dig.
Man må då tänka vad man vill; man må inbilla sig att man genom fattigdom eller sjukdom eller annan vedermöda bliver späkt och därigenom får lida för sina synder här, så bliver det dock därvid:
Utan Jesus du fördärvas,
utan Jesu nådesken
är dig allt till ångst och men.
Där den Helige Ande icke får rätt på ditt hjärta och får hjälpa dig ifrån lagens förbannelse, så är du icke fri. Men låter du föra dig till Jesu delaktighet, får Jesus och Jesu Ande skänka dig, och du omfattar, din Medlares förvärvade frigörelse, si, då fullbordas det ordet som skrivet står: "Om Sonen gör eder fria, så ären I rätteligen fria." (Joh. 8:36).
Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesu, för din myckna nöd,
för din ångest, för din smärta,
för ditt kors och för din död,
ja, för allt det bittra, svåra,
som du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu, innerlig!
Amen.
tisdag 13 mars 2018
Passionspredikan över Tredje akten av Kristi lidandes historia
hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759
N.B. "innerlig", av hjärtans grund. Att så ske kunde, bedja vi dig alla av hjärtans grunde: "Pris och ära vare dig, / Herre Jesu, innerlig!"
I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!
Det är en medlare emellan Gud och människor, nämligen människan Jesus Kristus. Enligt vår gjorda föresats hava vi detta ämnet, som ock är ibland de allradyraste i hela vår evangeliska religion, att även nu överväga. Vi ärna även för detta år därmed fortfara, som sagt är, under hela passionstiden. Jesus såsom medlaren mellan Gud och oss räcker ock till i går och i dag och han desslikes i evighet (Hebr. 13:8); ja, om passionstiden ock vore tusen år, vad ville det svara emot de orden i Psalmboken: "Om alla de trän och gräs på vår mark / fått stämma och talande tunga, / om djurens och fåglarnas, ljuvlig och stark, / med änglarnas röst kunde sjunga, / förmådde de aldrig tillfyllest Guds Son, / vår Frälsare Jesus lova." Vad längd och vad bredd, vad djup och vad höjd är icke i Kristi kärlek, som all kunskap övergår!
Det upplästa stycket av historien om vår dyre Frälsares lidande innefattar flera ämnen, dem den evige Guden har behagat låta uppteckna för att därigenom, nämligen med ett omständligt förklarande av de händelser som här tilldragit sig, lära oss, att ingenting nytt under solen sker, att lära oss, huru i världen tillgår, samt att vi må känna igen vår dyre Frälsares ord i Matteus 5: "De hava sammalunda gjort profeterna, som hava varit före eder."
Men för övrigt äro dessa i texten omförmälda omständigheter icke någon egentlig föda för vår fattiga själ; ty vad gagnar det nu oss att höra beskrivas, huru mörkrets makt ställer sig emot Guds rike, och huru dessa krafter sinsemellan äro stridande. En hednisk domare, som dömde att så ske skulle, som de begärde, och en skara av präster, som förena sig uti att förfölja och anklaga den oskyldige ibland människors barn; gudlösa anklagare, som icke visste vem de angåvo, och icke kände herrlighetens Herre, samvetslösa vittnen, som sade allt det de visste behagade Jesu fiender. Vad skulle det gagna oss att förnöta vår dyra passionstid med betraktelser över huru alla dessa åsidosätta Gud, religion, gudsfruktan, lag, evangelium, samvete, ära och dygd? Detta är ju en sak som icke kan vara annorlunda. Ljusets och mörkrets rike hava i alla tider varit sins emellan stridande. Läs 1 Mos. 5, Gal. 4:29. Och som allt detta är ett ämne, vilket icke uttrycker för oss vår salighetsgrund och icke heller förnöjer våra hungriga hjärtan, så låtom oss bliva vid vår föresatta betraktelse: "Medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus". Har jag Jesus i mitt hjärta, / se, så har jag glädjen all. Han är ju vår salighets grund, en annan kan icke läggas (1 Kor. 3:11).
Älskade åhörare, I lären nog finna huru dyr denna grundartikeln är, medlaren emellan Gud och människor. I lären erinra eder, vad vi kalla honom och med rätta kalla honom. "Min högsta skatt, o Jesu kär, / du källa av all nåde. / O du min högsta skatt och livets springekälla! / Jesus är mitt allt i alla. / Hjärtans Jesu, glädjekälla." Säll är den, som står i det saliga själstillstånd, att han i tron kan anse Jesus för sin högsta skatt, för källan och upprinnelsen till sitt liv och sin glädje, för sitt allt i alla. "O huru säll / är visst den själ / som detta rätt besinnar." Men Gud give, att vi icke behövde frukta, det många ännu icke hade lärt de första bokstäverna i Guds ord; ja, att läran om Jesus, vår dyre medlare, för många är såsom manna var för Israel i öknen (Vishetens bok 16:20). Ack, att de en gång ville besinna sig och känna den tid, i vilken de sökta äro! Ack, att det komme därhän med dem, att deras hjärtan måtte förstå vad det dyra ordet "medlaren emellan Gud och människor" har att innebära!
Det må man besinna, att den kallsinniga gudstjänst en obotfärdig människa övar, därmedelst att hon blott sjunger en psalm om Jesus eller läser en bön eller hörer, så att det går genom det ena örat in och genom det andra ut, att sådant icke gör en människas kristendom rättskaffens inför Gud. Var viss att djävulen kan väl tåla, att människor så vårdslöst hantera himmelska sanningar och sin kristendoms övning; men när en människa med allvar söker Herren och vill börja öva, vad som till tro och gudaktighet hörer, det kan satan icke fördraga; då reser sig mörkrets makt, då fäktar satan med dubbel iver emot en sådan verklig kristendomsövning, då heter det irrlära, då rede man sig till frestelse.
Hela vår kristendomsbyggnad är grundad på Jesus. Hela en människas omsorg bör vara att känna sann Gud och den han sänt haver: Jesus Kristus. Han är gudaktighetens hemlighet. Han är oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning. Vad under då, att en på Jesus troende och vilande själ säger: "Upp, min själ, min mun och tunga, / upp, mitt hjärta och min röst, / till att prisa och lovsjunga / Jesus, som oss återlöst, / Jesus tacka och berömma, / Jesu godhet aldrig glömma."
Vi gå nu till vår upplästa text, och med anledning därav vilja vi i korthet enfaldigt betrakta:
Enheten i medlareämbetet, eller att det är en medlare emellan Gud och människor: Jesus Kristus.
1) Lärjungarna hade allesamman aftonen förut varit med Jesus både vid påskalammets ätande och vid nattvarden; de hade ock alla varit med honom i Getsemane, de voro ock alla tillstädes, när Jesus blev fängslad. Men Jesus hade sagt: "Söken I mig, så låten dessa gå." Det var efter Guds bestämda råd, att Jesus Kristus skulle vara den enda människan i nåden, att han skulle trampa vinpressen allena, och ingen av folket med honom. Att det skulle allena vara en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, därför giver Jesus dem alla lov att gå: "Låten dessa gå." Och lärjungarna övergåvo honom och flydde.
2) De gingo väl på avstånd för att se, huru denna gruvliga händelse skulle sluta. Men ingen av dem blev nu med Jesus tillfångatagen. Det är väl sant, att de av räddhåga ock flydde. Men så låg även däruti Guds milda försyn, att ingen av dem kom att ställas tillika med Jesus i förhör, ty medlaren var en.
3) Den modige Petrus tänkte väl gå med Jesus i döden, men det varade icke länge, innan ock hans frimodighet förlorade sin kraft. Med ett ord: det gick nu såsom i Getsemane, då Jesus svettades blod och där förrättade en så dyr del av sitt heliga medlareämbete - då sovo lärjungarna, och ingen av dem förmådde att vaka med honom. Petrus sov i Getsemane, och Petrus förnekar och går ifrån honom vid rannsakningen. Ty medlaren emellan Gud och människor var och är en, nämligen den människan Jesus Kristus.
4) Jag sade, att härunder låg ofelbart Guds nåds försyn. Ty ehuru det var synd, att alla lärjungarna flydde och icke inställde sig vid domstolen att intyga Jesu oskuld och renlärighet, så var det likväl i det avseendet en Herrens nåd, att ingen av dem fördes till döden tillika med Jesus, varav fienderna sedan torde hava tagit sig anledning att föregiva ovissheten om vilkendera skulle vara världens medlare.
5) Alla människor voro syndare, och allesammans äro vi syndare. Det var allena en, som var född utan synd. Vi bekänna om honom ifrån barnaåren i den lilla katekesen: "Med sin oskyldiga pina och död" och i psalmboken: "O rena Guds Lamm oskyldig". Och som alla människor voro skyldiga, var han den ende, som var oskyldig, så var han ock den ende, som, såsom medlare emellan Gud och människor, kunde lida och dö för alla. "Om en är död för alla, så äro de ock alla döda" (2 Kor. 5).
6) Översteprästen i gamla testamentet var en förebild till Jesus. Efter den av Gud inrättade ceremoniallagen var allenast en överstepräst förordnad. Ty han skulle förebilda, att medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, var en. Denne gamla testamentets överstepräst gick allena en gång om året in i det allraheligaste, och det uppå den stora försoningsdagen. Och så har ock medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, ensam en gång för alla offrat sig själv och sålunda "med ett offer evinnerligen fullkomnat dem, som saliga varda." (Hebr. 10). Sålunda stod ock Jesus ensam inför det andliga rådet och Pilatus, såsom ock ensam på avrättsplatsen. Det var ingen, som kunde igenlösa en broders själ. Alla måste låta det bestå evinnerligen.
7) Huru de, efter den högstes tillstädjelse, den ena på ett, en annan på ett annat sätt, bidrogo därtill, att Jesus skulle dömas och dödas - de översteprästerna nämligen anklaga honom, Petrus förnekar honom, lärjungarna fly, falska vittnen beljuga honom, och förtyda hans ord, samt Pilatus dömer honom - så var det ingen, som stod med honom; han var såsom ett lamm, det till slaktning ledes, och såsom ett får, som stilla tiger för sin klippare. Han var medlaren, den ende emellan Gud och människor.
8) Vi hava nu hittills talat om Jesu dyra och enda medlareämbete - en sak, som Jesu Ande lägge på våra hjärtan och läre oss känna och erfara den stora salighet och nåd, oss därigenom är tillfallen; en sak, som ingen syndare må förgäta och bortbyta för hela världen. Vi vilja nu ock betrakta, huru en fattig syndig människa njuter detta Jesu dyra och enda medlareämbete sig tillgodo. Apostlen Petrus är oss häruti ett tydligt exempel.
9) Här se vi en syndare i sitt syndatillstånd och huru Jesus försätter honom i ett rättskaffens bättringsarbete. Fråga nu först, huru man skall anse Petri bittra gråt, så är det tydligt, att han grät över den stora synd, vari han hade fallit, att han hade förnekat Jesus; att han grät med hjärtans erkänsla av denna stora synds styggelse, att densamma gjorde hans samvete ett djupt sår, att han beklagade sitt jämmerliga fall och att det gjorde honom av hjärtat ont, att så hade skett, ehuru Jesus så tydligt hade varnat honom.
10) Men vad var det, som hos Petrus sålunda verkade en sannfärdig bättring? Svar: det var ordet, som Jesus hade talat med honom. Vilket texten uttryckligen förklarar: "Och i detsamma han ännu talade, gol åter hanen. Och Herren vände sig om och såg på Petrus. Och då begynte Petrus tänka på Herrens ord, huru han honom sagt hade: förr än hanen haver galit två gånger skall du tre gånger förneka mig. Och Petrus gick ut och grät bitterligen." Härav se vi, att Petri åtanka på det tal Jesus med honom tillförne hållit nu bragte honom till erkänsla, vilket tal Jesus påminte honom just i det hanen gol, därmedelst att han vände sig om och såg på honom.
11) Det ordet, som Jesus hade talat med Petrus, innehöll två ting: det ena, att han sade honom förut, att hans styrka i andliga saker skulle så försvagas, att han skulle begå denna stora synd och förneka honom; det andra, att Jesus förklarade för Petrus, att fastän satan sålunda skulle sålla honom som vete, så hade Jesus, hans trofaste medlare, bedit för honom, att hans tro icke skulle varda om intet. Sålunda se vi, att uti Jesu ord både ligger en bestraffning över Petri synd, vilket är Guds heliga lag, såsom ock en nådesförklaring emot honom, vilket är Jesu heliga evangelium. Jesus visste nogsamt förut, att det icke skulle bliva tillfälle att under rannsakningen så uttryckligen förklara sin nådesvård om Petri själ, därför gör han honom denna föreställning förut, vilken, tillika med vad Petrus av Jesu mun tillförne hade lärt, nu gjorde i hans usla tillstånd en välsignad verkan.
12) Uti en syndares hjärta verkar den helige Ande genom lag och evangelium till dess omvändelse. Lagen lärer oss att känna vårt hjärtas djupa syndaelände och syndens ondska och styggelse. Evangelium upptäcker för oss den nåd, som i Kristus Jesus är åt syndare förvärvad och tillbjudes. Hade Jesus icke på detta sätt handlat med Petrus, så hade hans tillstånd blivit antingen förhärdat eller ock tilläventyrs såsom Judas Iskariots, den förrädarens.
13) Det är sant, att Herrens heliga lag åstadkommer egentligen den förra delen i en syndares bättring och omvändelse: han straffar, han förbannar synden och gör sålunda en syndare nödställd, så att han måste ryta för sitt hjärtas oros skull; men med denna Guds heliga lag vill den helige Ande göra Jesus oumbärlig för syndare; varför ock läran om nåden för en fattig syndare från dess första kallelse bliver honom kungjord, varav händer, att Herrens heliga lag så med evangelii ljus bestrålas att den icke förer människan till förtvivlan om nåd, utan till förtvivlan om hennes egen rättfärdighet och förmåga. Sålunda är Guds ord ett tveeggat svärd (Hebr. 4:12), som sårar och giver liv. Sådant som ett svärd är, sådant är ock det sår, som det åstadkommer; är svärdet runt, så är såret runt o.s.v. Och som Guds ord är lag och evangelium, så gör det ock i en syndares omvändelse ånger och tro. Samma verkan gjorde Jesu ord hos Petrus. Han grät därför, och grät bitterligen; men hans tro vart icke om intet. Med den blick, som Jesus gav Petrus, påminte han honom, vad han tillförne hade sagt honom.
14) Vilken stor nådesvård ser man här icke i denna Jesu ömma omtanke om den fallne Petrus! Ack, att syndare ville besinna, huru Jesus således alltid handlar med dem; samt igenleta både hans bestraffande och benådande uppsåt i hans heliga ord! Ack, att man ville se hans bittra lidande an, både såsom en sträng lagens så väl som en ljuvlig nådens predikan för syndare till bättring och tro, så skulle vid dess allvarsamma betraktelse icke fela, att man ju skulle försättas uti Petri tillstånd. Man talar härom, man beder, man förmanar, men man kan icke säga så mycket som en botfärdig syndare får erfara, när hon låter sin omvändelse sättas i verkställighet.
15) "Men Jesus teg och svarade platt intet." Varför gjorde Jesus det? Han visste, att vad han än skulle svara, så förblevo dock dessa fiender i ett fientligt sinne emot honom. "Är du Guds Son?" frågade översteprästen honom. När Jesus svarade "Ja!", så togo de det för en hädelse emot Gud. Härav hämta vi den lärdomen, att när vi hava fiender till att tala med om andliga ting, och man i stillhet har givit skäl till det hopp, som i oss är, så är det sedermera icke nyttigt att strida med dem om sanningen. Den som vill taga det, han tage det. Man kan genom ett stridlåtigt tvistande ofta försätta den man talar med i mera iver och förhärdelse. Därför, tig så gärna och tänk i dina böner uppå honom inför Gud, att Gud ville giva honom nåd till bättring.
Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesus, för din myckna nöd,
för din ångest, för din smärta,
för ditt kors och för din död,
ja, för allt det bittra, svåra
som du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu, innerlig!
N.B. "innerlig", av hjärtans grund. Att så ske kunde, bedja vi dig alla av hjärtans grunde: "Pris och ära vare dig, / Herre Jesu, innerlig!"
Amen, ja, amen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)