Annandag Jul - Ett verkligt anammande av det fasta ordet att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare

(högmässopredikan hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759)

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.

Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. Vi talade om Jesus Kristus igår, ehuru tiden icke tillät oss att avhöra allt, vad man hade önskat. Vi tala nu om Jesus Kristus idag, ja, Han desslikes i evighet.

Dessa dyra ord stå vid slutet av aposteln Pauli brev till hebréerna, 13 kapitlet, i vilket aposteln hade så omständligen beskrivit gamla testamentets förebilder, som avmålade den försoning, som i tidens fullbordan skulle ske i Jesus, och varuti han jämväl förklarar för nya testamentets församling, att densamme i gamla förbundet avbildade Messias var tillika den enda och sanna grunden till nya testamentets salighet, vilket han nu utmärker med dessa orden: Jesus Kristus i går, d. ä. i gamla, och i dag, d.ä. i nya förbundet, och Han desslikes i evighet.

Att Jesus Kristus är hela världens salighet, därom komma vi såsom upplysta kristna överens. Vem kan neka en så allmänt känd och bekänd sanning och dagligen förklarad predikan? Men ho tror vår predikan? Vilken är den, som i själ och anda håller sålunda Jesus för sitt allt i alla, som har detta till sitt valspråk: Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.

En oomvänd människa kan leva många osaliga dagar och varken igår eller idag fråga efter den hennes själ kär haver. För en omvänd själ återigen, som lärt känna sitt hjärtas brist på allt gott, är Jesus med sin nåd och hjälp var timme och minut oumbärlig; detta är ock en ibland de dyra förmåner en benådad fattig syndig människa utbeder sig, nämligen att hennes hjärta må förbliva i ett så hungrande och blott på Jesu nåd vilande och beroende tillstånd, så att hon aldrig mer umbär Hans nåd och hjälp. Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.

Det vore icke heller gott att vara utom och utan denne sin allsmäktige regerare; varest skulle hon då finna beskydd och hugsvalelse emot den stridande församlingens öden, sådana, som omtalas i denna dagens heliga evangelium, när mörkrets makt börjar storma. Vi sade igår: Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Jesus Kristus kommit i världen att frälsa syndare. Idag lägga vi detta till, att det varit fast nu snart 6000 år, och så fast, att helvetets portar icke varit det övermäktiga, icke heller bliva, utan gäller den nådens utsaga och dom, som Guds Ande här utsätter: Jesus Kristus igår och idag, och Han desslikes i evighet. Han är den som var och som är och som komma skall. Han är A och O, Begynnelsen och Änden, den Förste och den Siste.

Hans dyra försoning har gällt ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8), och skall gälla evinnerligen (Hebr. 10:12). "O huru säll / är visst den själ, / som detta väl besinner, / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner."

Härom ärna vi närmare yttra oss i anledning av dagens heliga evangelium.

Herre, du store Gud, Helige Herre Gud, Helige starke Gud, Helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud, var ibland oss kraftig, bete oss din salighet, var oss barmhärtig! Fader vår...

EVANGELIUM, Matteus 23:34-39

Betraktelse:
Ett verkligt anammande av det fasta ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare.

1) Detta ordets fasthet;

2) Dess verkliga anammande.

I Herren står vår hjälp och tröst,
som himmel och jord haver skapat o.s.v.

Första delen: Det ordets fasthet, att Jesus Kristus är kommen i världen.

a) Gud vare lov, att denna sanning, detta ord är icke någon nyhet eller en efter alla lärdomsväder sviktande och i sig förändrande sats. Utan det är det goda Guds ord, som först av Gud själv blev predikat i Paradiset för den då nyss förlorade världen och sedermera av de heliga Guds människor, som i anledning därav blevo de rättfärdighetens arvingar, som av tron äro (Hebr. 11), rikeligen blev förkunnat.

b) Det har väl först ifrån den rättfärdige Abels intill Zacharie Barachie sons blod, den judarna dräpte mellan templet och altaret, varit hårdeligen anfäktat, samt sedermera från nya testamentets början alltjämt varit ett ämne till krig, emot vilket satan fogat de gruvligaste anstalter, och varöver ingen kännare av evangelii hemlighet eller öde kan sig förundra, helst fiendskapen emellan kvinnans säd och ormens säd är i sig själv så naturlig och undviklig, vilket man även ser av Gal. 4:29, varest det står skrivet: Såsom den som då var född efter köttet (Ismael) förföljde honom, som var född efter Anden (det var Isak), vilka ord betyda något, ty dessa äro de tu testamenten, så går det ock nu.

c) Men det trofasta Guds hjärta, den allena helige och vise regeraren har icke allenast förrän jordens grund var lagd fastställt detta ord såsom en fast grundsten och ett orörligt hälleberg för sin församlings åbyggnad, utan har även under alla de bistra tidevarv, som inträffat ifrån den tiden då Guds och människors söner och döttrar bebodde jorden intill nu, så gudomligen försvarat det, och det ena vittnet om Jesus efter det andra har oaktat djävulens raseri under alla världens åldrar fått en öppen dörr, den ingen kunnat igenlåta (Upp. 3:8), så att den stridande församlingen nu med mycken frimodighet kan sjunga: "Jag vet att du din ord och loven aldrig ryggar, / det är min fasta borg, därpå jag säkert bygger. / Ja, om än himmelen och jorden går i grund, / förgås dock intet ord, som går utav din mun."

d) Detta välsignade ordets fasthet beskriver Guds Ande själv på många ställen i den Heliga Skrift, varav tiden icke tillåter oss att uppräkna många; men dock vilja vi nämna några, sedan vi likväl hava erinrat, att vad detta dyra ordets innehåll angår, så nämna vi idag allsintet därom, emedan vi förklarade den saken igår, och detta är allena den senare delen av den då föresatta betraktelsen.

e) Detta ordets fasthet står i Jes. 54:9-10 sålunda skrivet: Detta skall vara mig såsom Noaks flod, då jag svor, att Noaks flod icke mer skulle gå över jorden; alltså haver jag ock svurit, att jag icke skall vredgas över dig; ty bergen skola väl vika och högarna skola falla, men min nåd skall icke vika ifrån dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare, varuti trenne stora omständigheter förekomma att märka till bevis av detta ordets fasthet: 1) Först säger Herren att detta skall vara Honom såsom Noaks flod eller såsom när Han svor, att Han icke skulle fördärva världen mera på det sättet. Detta Herrens syndastraff var ännu i friskt minne uti den israelitiska kyrkans historia, och ehuru nu voro 1500 år förflutna sedan dess, så hade dock Herren hållit sitt löfte, så att jorden med vatten icke mer blev fördärvad; så ville då Herren säga, att detta ordets fasthet skulle vara likasom med samma heliga ed befästat, vilket Han ock nu i 2500 år ifrån profeten Jesajas tid gudomligen hållit. 2) Sedan säger Herren, vad detta ordet var, nämligen att Hans nåd skulle aldrig vika och Hans fridsförbund skulle icke förfalla. Detta var förbundet i Jesus till nåd och syndernas förlåtelse.  3) Och sist säger Herren, till att ännu fastare bekräfta denna oryggliga sanning: Säger Herren, din förbarmare. Han sätter sitt eviga gudomliga namn därunder.

f) Vad säger Herren mer hos profeten Jesaja 45:23: Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighetens ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen: att mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.  Här vidrör Herren samma eviga sannings ord och svär vid sig själv: det skall bliva därvid. Han svär vid sig själv, det är, säger Herren: så sant som jag lever. Orsaken är den, att icke något folk varit så förblindat, att de icke vetat att en Gud, en levande Gud är till, vid vilken för dem nog veterliga sanning Han även velat fästa denna: att i Jesus är rättfärdighet och starkhet, eller att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, att således så oemotsäglig och klar sanning den ena är för alla, så fast bör ock den andra vara.

g) Även så herrligt talar Herren i Jesaja 59:20-21: Dem i Sion skall komma en förlossare, och dem, som sig omvända från synderna i Jakob, säger Herren. Och jag gör detta förbund med dem, säger Herren: Min Ande, som när dig är, och mitt ord, det jag uti din mun satt haver, skola icke vika från din mun, icke heller ifrån din säds och barnabarns mun, säger Herren, ifrån nu och till evighet. Jämför Apg. 10:43, 1 Kor. 3:11, Ef. 2:20, med det i början anförda Hebr. 13.8: Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. Så hava vi ock ett fast ord, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare. Den därpå bygger, han bygger som en vis man på ett berg, och när flod och stormväder kommer, bliver det i frid, som han haver byggt; ty det är byggt på fast grund, varom vi nu ärna tala i vår betraktelses

Senare del: Om detta ordets verkliga anammande.

Text: Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem... och I viljen icke. Här bevisar Jesus judarnas hårdnackenhet emot sin i alla tider de förklarade nådesvilja: Huru ofta haver jag velat församla eder, men I haven icke velat.

1) Det är värt, att vi med några ord bese detta arma judafolkets motsträvighet emot Jesu nåd, och hur litet de anammade det fasta och anammansvärda ordet om Jesus till sin salighet, oaktat alla Guds nådesanstalter. Herren hade genom profeterna, som sagt är, i det gamla Förbundet gjort denna sanning nog och tillräckligen kunnig. Han hade genom Johannes Döparen låtit säga dem, att Guds Lamm, som stod mitt ibland dem, skulle borttaga världens synder.

Vid Jesu födelse vittnade herdarna. De tre visa män av Österlanden gåvo dem nog tydlig anledning. Deras egna skriftlärda förklarade, att Jesus skulle födas i Betlehem. Zakarie, Simons och Hanne lovsång i templet sade dem detsamma; men allt detta ville de icke höra.

Profeterna stenade de. Johannes halshöggo de, herdarna föraktade de, och de läto alla de andra säga, vad de behagade, och lade det icke på hjärtat.

Jesus lärde i templet, när han var 12 år gammal. Han låter sig uppfostras hos dem i 30 år; Han döpes under den Helige Andes uppenbarelse och Faderns omedelbara intygande om denne sin evigt enfödde Son. Av Hans många allsmäktighets verk, varmed Han botade de kranka, utdrev djävlar, spisade de hungriga, uppreste de döda, hade de bort sluta att Han var Jesus som ville hjälpa dem; men de ville icke.

Hans underliga uppfyllelse av profetiorna i sitt lidande, att Han band sin fåle vid den ädla vinkvisten, att Han såldes för 30 silverpenningar, att Hans kjortel var såsom en vintrampares m.m. hade ock bort lära dem; men de ville icke.

Hans oföränderliga fasthet, hans heliga läras överensstämmelse med Guds ord, hans oförvitliga vandel hade bort bevisa dem alltsammans; men de ville icke.

Hans tålighet att såsom ett lamm gå till döden, Hans förbön, Hans mildhet på korset, alltsammans verkade icke något hos dem. Solen miste sitt sken, hela världen var insvept i mörker, förlåten som skylde nådastolen brast mitt itu, hällebergen rämnade, de dödas lekamen gingo ut av grifterna och uppenbarades för många; allt detta hjälpte icke, allt detta kunde icke övertyga dem, att Jesus var kommen i världen till att frälsa syndare. Ack, huru olyckligt ett människosinne är, som en gång har uppsåtligen rest sig upp emot Jesu evangelium! Hören ännu mer: Jesus stiger i hela den ditsatta vaktens närvaro upp från de döda. Vakten intygar det. Lärjungarna vittnade, det han var uppstånden; men de ville icke.

Mer än 500 bröder sågo Honom på en tid, det hjälpte icke. Den Helige Ande göts förunderligen ned över lärjungarna i Jerusalem i allt folks åsyn, och de förkunnade på varjehanda tungomål, fast de voro olärda män, Guds dråpliga verk, de omvände syndare tusentals; men Israel ville icke.

Apostlarna hudflängdes och voro nöjda. Aposteln Paulus, som hade varit med därom, bekände Jesus, men det var lika när: de Romare belade Jerusalem, så som Jesus hade sagt; det blev inte sten på sten, vilket Jesus med tårar förkunnade dem; men de ville icke.

Jag tycker man behöver nu icke anföra något mer till att bevisa, huru långt i fördömelsen en olycklig förutfattad mening emot Jesus kan föra en syndare.

Jerusalem, Jerusalem! Stockholm, Stockholm!


2) Huru sker då ett verkligt anammande av det fasta ordet?

a) Såsom de hört av denna stora salighet genom evangelii kallelse, så må de besinna vilka de äro, nämligen i och av sig själva syndens tjänare och dödens barn. Detta vill Gud skall innerligen varda känt och med smärta erfaret, såsom David säger: Jag ryter för mitt hjärtas oros skull (Psalt. 38:1-11). Jag är allt full med syndasår, låt din hand hela mig o.s.v.  Herre, låt mig höra glädje och fröjd, att de ben som du har krossat må fröjda sig. (Psalt. 51). Förlåt mig, käre Herre, min synd och mitt överdåd o.s.v.

b) Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdighet i Jesus, ty de skola bliva mättade. Detta har Jesus själv lovat, och Hans löften äro ja och amen. Den Helige Ande är icke heller därifrån fjärran, som skänker en syndare nåd att tro, det Jesus frälst syndare, samt förvärvat dem syndernas förlåtelse och nåd. Därav fördristar sig en syndig människa till att trösteligen framgå till nådastolen att där få barmhärtighet. Hon njuter Jesu Kristi allmänna förlossning, förtjänst och salighet till godo av nåd; hon får Jesus i sitt hjärta, och "så har hon glädjen all". Hon ser icke på syndens fördömelse, ehuru dess gärningar äro onda; hon ser på Guds Lamm, som borttager alla världens synder, och räknar icke med Herren om salighet emot sina egna förtjänster, utan hon räknar på Jesu lydnad; och då hon ser, att Jesus har varit henne nådig och en lösepenning, innan hon trodde och innan hon bättrade sig, så anammar och omfattar hon Honom såsom sin egen; och det är hennes liv, och jämväl

c) hennes styrka emot värld, kött och satan, så att hon varder starkare och starkare i Honom, än dessa syndens och dödens krafter, och lever sålunda ett i Jesus Kristus förnyat liv till daglig förbättring, förnyelse och salighet, och således "har hon, som Gud behagar, / både jul och goda dagar."

I det har jag en hjärtans ro,
att min skatt är nu A och O,
Begynnelsen och Änden.

Amen.

Anders Carl Rutström 300 år: Det fasta och anammansvärda ordet att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare

(Predikan vid Juldagshögmässan i Hedvig Eleonora 1759, källa Rutström: "Predikningar och satser", 3 uppl., Stockholm 1875).

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

"Detta är ett fast ord och i all måtto väl värt, att man det anammar, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare." (1 Tim. 1:15)

Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, är kommen till att frälsa det som var förtappat; Gud är gången till att förlossa sig ett folk. Ett barn är oss fött, en Son är oss given, vilkens herradöme är på hans axlar och på friden ingen ända. "I dag är eder född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad." Uppgången av höjden haver oss besökt, ett stort ljus skiner över dem, som bo i gräseliga mörko lande. Det eviga ljus går nu härin och giver världen ett nytt sken. Kan hugneligare tidningar föras eller höras? Och det därtill, att det ordet är fast och sannfärdigt och således framför allt anammansvärt.

En så stor salighet är kommen i och med Jesus. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus. Huru är det möjligt, att syndare, som det angår, icke skulle anamma honom, som är så anammansvärd, älska honom, som är så älskvärd, prisa och tillbedja honom, som är så pris- och tillbedjansvärd? Skulle icke denna vår salighet för oss vara välkommen, hugnelig, stor och fröjdefull?

Visst borde det så vara, att de kristna skulle hava en rättskaffens andlig fröjd under denna kristenhetens stora högtid, då de fira åminnelsen av Guds nådiga uppenbarelse i köttet, varigenom så outgrundliga nådesrikedomar tillfallit jordens inbyggare. Men om det så är, det blir en helt annan fråga. Nog är det möjligt, att man i det lekamliga vid denna tid fägnar sig uti ett fåfängt leverne efter fädernas sätt, men det är icke att rätteligen fira Jul. Icke heller är det möjligt att hava i den nyfödde världens Frälsare en rättskaffens fröjd och salighet, innan det anammansvärda ordet om hans ankomst i världen att frälsa syndare är invärtes tillbörligen anammat.

Stackare den, som icke firar Jul mer än fyra dagar om året; som icke vördar och kommer ihåg att tillbedja Jesus, och som icke längre än dessa bestämda högtidsdagar av hjärtat fröjdar sig i och över honom! Ingen kan göra helg och salighet uti en människas hjärta, utom den helige Ande, vars ämbete det är att i nådens ordning förhärliga Jesus för syndares hjärtan.

En sabbat är en helig förebild till den sabbat eller rolighet, som står Guds folk tillbaka; jag menar själva evighetens helg. Ingen träder in i den eviga, som icke här i tiden haft och firat den andliga sabbaten, vilken icke är bunden till viss tid, utan tager sin början från trons anammande av Jesus och räcker tills vi ingå i vår Herres rolighet.

"Ack, hör mig, Herre Jesu Krist, gör dig en säng uti mitt bröst, uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro. Låt aldrig mig förgäta dig, ditt namn ske pris evinnerlig; ditt namn med fröjd jag lova vill, där giv du mig din nåde till. Ära ske Gud i sin högsta tron, som oss har skänkt sin ende Son; dess fröjde sig den änglakor och love Gud i höjden bor." Herre, upplåt våra läppar, att vår mun må förkunna ditt pris uti efterföljande Psalm 127 ("En jungfru födde ett barn i dag").

Fader vår.

EVANGELIUM Lukas 2

Betraktelse:
Det fasta och anammansvärda ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare.

1) Att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare.

2) Detta fasta ordets verkliga anammande.

Bön:
O Jesu Krist, som mandom tog,
giv oss din nåd att komma ihåg
din födelse och fasta ord,
i dem vi äro saliggjord´.
Amen!

Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare är nu vår betraktelses

Förra del 

1) Det var av Gud själv, som världen första gången hörde att Jesus skulle komma i världen. 1 Mos. 3:15. Kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud. Och sedermera till Abraham, 1 Mos. 22: I din säd skall alla släkter på jorden välsignade varda. Gal. 3:16: Han säger icke i säden, såsom uti många, utan såsom uti en, uti din säd, som är Kristus.

2) Detta var av flera profeter i gamla förbundet så tydligt omtalat, att var och en, som av Guds Ande lät sig regera och upplysa, han såg och trodde icke allenast denna sanning, som under förebilderna låg i det fördolda, såsom en himmelsk, ja, gudomlig grundsanning, utan alla heliga längtade innerligen, att himmelen måtte rämna och Herren ville fara levande hit ned, att hjälpen av Sion över Israel komma måtte, så skulle Jakob glad vara och Israel fröjda sig. Därför säger Malaki, den sista av gamla testamentets siare: Herren, den I söken och Förbundets Ängel, den I begären, skall rättnu komma, Mal. 3:1.

3) Detta begär efter Israels tröst kom av det profetiska ordet, som fäderna höllo för fast och gudomligt, såsom 5 Mos. 18:18, Psalt. 2:6-7, Jes. 9:6, Mik. 5:2, Dan. 9:24.

4) Så har det behagat den eviga visheten att låta världen under en tidslängd av 4000 år förbida Herren, och emellertid skådade de framåt till den tid, som av Fadern förelagd var, vilket var Israels enda tröst, Luk. 1. Den tiden, huru mörk och skuggrik var den icke? Och huru lång måste den icke hava förefallit fäderna? Abraham såg i andan nya testamentets dag och vart glad. Job förgäter allt sitt kval, när han får veta att hans förlossare lever.

5) Mot aftonen skulle det ljust varda. Då tiden var fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen (Gal. 4:4). Den helige Ande hade kommit över Maria, och hon hade utan mans tillhjälp blivit havande. Och så födde hon sin förstfödde son, varom dagens heliga evangelium talar (v. 7). "Det eviga ljus kom nu härin / och giver världen ett nytt sken... Kyrie eleison."

6) Sann Gud, född av Fadern i evighet, bliver sann människa, född av jungfru Maria. Gud är Han således av Faderns natur, född före all tid, och människa är Han av moderns natur, timligen född; fullkommen Gud och fullkommen människa, med förnuftig själ och mänsklig lekamen, vilken ändock han är Gud och människa, så är han likväl icke två, utan en Kristus; en är Han dock icke så, att gudomen är förvandlad i mandomen, utan gudomen haver till sig anammat mandomen. Ja, Han är alldeles en, dock icke så, att de tvenne naturer äro sammanblandade, utan Han är en enig person.Ty såsom kroppen och själen äro en människa, så är ock Gud och människa en Kristus. Utan tvivel är gudaktighetens hemlighet stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

7) Här måste det mänskliga förnuftet tagas tillfånga. Ett råd, som intet människobegrepp hade kunnat i evighet utleta, en hemlighet, vilken änglarna lyster se, att Gud är född ett barn, ett litet människobarn, som alla andra barn, dock utan synd, sedan Han, efter nio månaders dvala i det tysta, hade avbidat naturens ordning. Vilken hade i all evighet kunnat falla på detta förunderliga råd? Han må väl heta Underlig (Jes. 9).

8) Han föddes ärans Konung i mycken uselhet och fattigdom; Han lindades i fattigt linne; hans hemvist på jorden är ett stall. Han, som bor i höjden och helgedomen, Skaparen, är husvill! De andra hade fått kvarter, men för Honom var intet rum i härbärget, utan i ett stall. "Är det väl stort och präktigt bo / för salighetens A och O, / Begynnelse och Ände?"

9) Hela världen må ropa Honom: välkommen! Ty idag är oss född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad. Han låter sig efter Guds bestämda råd födas i en liten stad; men i ett ganska folkrikt land, som i sig självt icke var vidsträckt, och i en tid, då hela Israel var i rörelse till att låta sig beskattas, på det att ryktet om Hans ankomst i världen skulle för allt folk bliva utspritt. Detta Guds egendomsfolk och detta land var därför avsöndrat och genom mångahanda lagar helgat ifrån hedningarna, med vilka det såsom en medelpunkt var omgivet, emedan Messias skulle här varda född. Detta lilla land ägde likväl ett mäkta stort antal innebyggare, vilket vid Davids tid utgjorde omkring 10 millioner människor. Jesu ankomst hade således bort bliva strax bekant, helst änglarna av himmelen i flera vittnens närvaro bebådade denna salighet. Hela världen hade frid, så att denna fridens tidning hade bort sysselsätta alla jordens inbyggare med en vördnadsfull betraktelse, och var människa, sade jag, hade bort ropa: Välkommen!

10) Men icke allenast de, utan ock alla syndare intill världens ände; ty oss är ock född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad. Ja, Han är ock hedningarnas Kristus, så väl som Hebréernas Jesus. Han är för alla, likaså ock död för alla. Han är kommen till att frälsa syndare.

11) Han har därför blivit människa, på det Han skulle såsom människa kunna lida och dö, kunna gå i strid mot satan, emot vilken den förste Adam i paradiset förlorade det mänskliga släktets sak, att en människa nu skulle segra. Han borde vara människa till att undergå allt det kval, den dom och plikt, som syndare bort lida. Han borde vara människa till att dö och på tredje dagen uppstå igen. Han borde vara människa och människosläktets broder, ja, den förstfödde ibland bröderna, att göra oss till sina medarvingar samt att trygga det skrämda människosläktet vid Gud igen; till vilken ingen syndare hade annars i evighet vågat sig; ty Han är en förtärande eld. Så må väl var man vara glad / och prisa Gud i allan stad; / Han är i Kristus vår käre Fader. Vi skulle man icke prisa? Man kan nu, om man vill, bliva bärgad, bliva salig. Den som nu blir fördömd, han skylle sig själv, han ville icke bli hjälpt; ty Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare; men vore icke det barnet i världen fött, / så skulle var man evinnerligen dött; / nu äro vi frälsta alla.

Så är då saken riktigt gjord, / och vi ha ingen nöd; / vi lita på det fasta ord, / att Han blev född och död.

Andra delen.

Vad skall nu då till slut bliva vår yttran till denne vår nyfödde ärans Konung? Jo:

Välkommen, välkommen, vår salighets Gud,
välkommen i fattiga kojor.
Välkommen att föra en fängslader brud
ur mordiska fiendens bojor;
välkommen inunder vårt nedriga tak,
välkommen att själver utföra vår sak
och oss med din fader förlika;
välkommen, du eviga glädje och tröst,
välkommen med ljuvliga läppar och röst,
dem fattigom nåd att predika!

Välkommen att vara ett huvud och man
för oss som förtappade voro,
välkommen att salighetsväg lägga an
för dem som i villone foro.
Välkommen vår herde, inunder din stav
vi krypa och fatta med tröst i din glav
och i din barmhärtighets spira.
Välkommen vår konung med fridsfanan ned,
vi svärja med vördnad dig trohet och ed
och dig för vår frälsare fira.

Välkommen vår fader, så är ju ditt namn,
bland bröder den äldste och störste;
välkommen vår hjälte och salighetshamn,
du fridens allrådande förste.
Välkommen, du hyllade ärones prins,
i råd och i anslag din like ej finns,
du underlig är för oss alla.
Till födelsen nedrig, till ämbetet stor,
välkommen vår förstfödde goel och bror,
vi dig för vår broder nu kalla.

Välkommen i världen att lida och dö,
ja, för oss att såras och slaktas.
Du antog en kropp, som för bödlar och spö
skull´ blottas och smädefull aktas.
En krubba först bärgar din höga person,
och korset blir äntlig´ din kungliga tron;
så äst du av syndare lönter.
I stallet, där höll du ditt intåg, vår Gud!
från Golgata uttåg i blodiger skrud,
med smälek och lidande krönter.

Vi fira nu glada din födelsestund
och kasta för krubban oss neder.
Vi hylla dig billigt av innersta grund,
du syndares uppkomst och heder.
Vi vörda och kyssa dig, Frälsare blid,
vi falla till fota och tigga den frid,
som du med din födelse värvat,
som änglarna för oss predikat och sagt,
och vänskapen åter med himmelen bragt,
den Adam med synden fördärvat.

Välsigna oss nu med din födelsenåd,
låt oss denna salighet hända;
låt detta ditt dyra och heliga råd
stor fröjd i vårt hjärta upptända:
Låt oss ej förgäta, att du är vår bror,
vars kärlek till mänskor oändlig är stor,
och uppstäm vårt hjärta och tunga
att ständigt upphöja ditt herrliga lov,
till dess att vi få i ditt himmelska hov
med helgonen börja att sjunga.

Lov, ära ske Lammet, som för oss har dött;
vår Gud, som är slaktader vorden!
All världen sig fröjde, ty Ordet är kött,
och Herren är födder på jorden.
Lov, vishet och heder, pris, välde och makt
ske barnet, som varit i krubbona lagt!
Lov, salighet, ära och gamman
ske Sonen, som människoskapnad antog,
som föddes i stallet och sårader dog
på korset för syndare. Amen!

Anders Carl Rutström 300 år: Nionde söndagen efter Trefaldighet - Den ohederlige förvaltaren

I namns Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.

Hit, o Jesu! samloms vi
att ditt helga ord få höra. 
Värdes själver stå oss bi 

och vår håg till andakt röra, 

att han, ifrån jorden tagen, 

till dig alltid varder dragen. 

Vårt förnuft förblindat är, 

mörker all vår själ betäcker, 

om din Ande ej är när, 

som nytt ljus i henne väcker. 

Jesu! värdes oss nu stärka 

och nytt hjärta i oss verka. 

Fader vår...

EVANGELIUM Luk. 16:1-9

v. 1

Med anledning av dagens heliga evangelium, vilket vår dyre Frälsare Jesus Kristus talat oss till varning, ärna vi genom Jesu nåd i dag framställa åtskilliga lärdomar och förmaningar.

O du herrlighetens sken, 

Ljus, av Fadrens ljus utgånget! 

Gör vår håg från mörkret ren, 

som vårt hjärta håller fånget. 

Styr vår tunga, håg och öra 

till att rätt vår gudstjänst göra.

1) För det första märka vi nu här, att Jesus, som älskade sina lärjungar såväl som alla människor, här tager en liknelse av det lekamliga levernet till att så mycket tydligare lämna lärjungarna begrepp om, vad Han ville lära dem.

2) För det andra vill Jesus med denna liknelse förklara den försiktighet och vishet människorna äga och använda, när det rörer deras lekamliga väl; men när det eviga skall befrämjas äro människorna mindre omsorgsfulla och visa:
a) Vad tid använder man icke till kroppens fördel!
b) Vad uträkning och huvdbry har man icke för det timliga!
c) Med vad möda och besvär frågar man icke: vad skall jag äta, vad skall jag dricka, vad skall jag kläda mig med?

3) För det tredje är till märkandes, att vi äro alla Guds hushållare. Vi hava undfått av Herren mycket, som vi böra göra redo för.
a) Vi hava fått en förnuftig själ med sunt förstånd till att begripa vad Guds vilja är, till att befrämja hans ära samt vår och vår nästas sällhet.
b) Vi hava fått timliga förmåner, dem Herren lämnat oss såsom ett lån, och för vilka vi böra göra redo, huru vi dem rätteligen använt.
c) Vi hava fått det andliga goda i Jesus, samt Andens nåd till att försättas ifrån mörkret till ljuset och ifrån satans makt till Gud.
d) En dag kommer, då vi skola göra redo för allt detta, och då Han fordrar sitt igen med ränta.

4) För det fjärde: Gårdsfogden blev beryktad, att han förfor hans ägodelar. Här framställer Jesus, huru Herren en gång skall visa vad som varit fördolt i mörkret. Ett rykte kommer inför den Allvetande, det är, Guds rättvisa (Jer. 17:10, Hebr. 4:13), av änglarna (Hebr. 1:14, Upp. 12:10), av de förtryckta människorna (5 Mos.27, Psalt. 12:6), av eget samvete (1 Mos. 4:13), samt av de begångna synder (1 Mos. 13:20-21).

v. 2

1) Då kallade han honom.
a) Guds kallelse är i nåd, då han uppenbarar för syndare nåden i Kristus.
b) Guds kallelse är ock, när han låter människorna veta att de förhärdat sig, samt att de böra göra bättring (Psalt. 95:8, Vish. 12:19)
c) Men till slut kallar Herren till den yttersta räkenskapen (Rom. 2:4, 2 Kor. 5:10).

2) Vi hörer jag sådant av dig?
a) Herren frågar honom icke om så är, ty Han vet mycket mera, än vårt eget hjärta vet.
b) Han frågar allenast: varför? Herren har lämnat människorna både förstånd att göra deras skyldighet, såsom ock av nåd tillbjudit dem förmögenhet att kunna göra gott. Han har gjort dem så mycket, att Han intet mer kan göra sin vingård. Vi haver han burit vilddruvor, när honom bort bära rätta druvor?
c) Herren brukar här ett frågeord varför, såsom han frågade Eva i paradiset; ty Eva hade kunnat, om hon velat, vakta sig för fall.
Herren läre människorna att besinna, att när Han en gång ställer dem för sin domstol, så frågar Han dem, om de hava gjort, vad de bort och kunnat.

3) Gör räkenskap för ditt fögderi
a) Den som vill förstå dessa ord, han läse Pred. 12:14, Hos. 4:1, Matt. 12:36, 1 Kor. 5:10, Rom. 2:8-9, 2 Petr. 3:7
b) I anledning härav heter det en gång till alla människors barn, till höga och låga, till andliga och världsliga, till unga och gamla: gör räkenskap för ditt fögderi.
c) Gör räkenskap för alla dina dagar, för alla dina tankar, ord och gärningar, gör räkenskap för ditt pund, huru du har brukat det, för dina ägodelar, för din bättring och tro samt helgelse, med ett ord: för allt vad du haft om händer.
d) Gör räkenskap för den rättfärdige Guden, som dömer levande och döda, som icke ser till personen i domen, som giver var och en efter hans gärningar.

4) Ty du måste icke längre vara min fogde.
a) Säll den, som är tillreds, som sig bör, när Herrens budskap kommer: "Beställ om ditt hus, ty du måste dö." (Jes. 38, Lu. 2:29)
b) Men osäll den, som icke är färdig med sin räkning, när Herren kallar honom på det sista. Ho vet, huru mången då bliver till sinnes, när själen kommer att stå för domen?
c) Du får icke längre leva. När man icke längre får leva, vill...
d) Men när nådens tid en gång är platt... (G:la Psalmboken 409:3)

v. 3

1) Då sade fogden vid sig själv.
a) Han begynte nu att besinna sig. Sker detta besinnandet i tid, så är det väl; och i den händelse är besinnandet detta, att en syndare besinnar vad Gud är och vad Gud gjort honom, och vad han är och gjort emot Gud. "Käre, löp ej oförväget; tänk man efter, vad gör du? Månn´det ej är angeläget sluta av sin räkning nu?"
b) Men sker detta besinnandet för sent, så ser det illa ut, ty en sen bättring är sällan sann. Och skall någon nåd ske med en syndare, måste likafullt de tvenne delar, som utgöra en syndares omvändelse inför Gud, sannfärdeligen försiggå. Se rövarens exempel på korset.

2) Vad skall jag göra?
a) Förklaras dessa orden: Vad skall jag göra, att jag må bliva salig?
Den omsorg denne fogde hade om sin framtid, var vislig i lekamliga mål. Ack, att människorna med lika allvar ville fråga efter sitt förlorade andliga liv och sin själs hälsa: vad skall jag göra? Så skulle de hava mer vördnad för Guds heliga ord.
b) Förklaras: vad skall jag göra, att jag må slippa dö eller bliva fördömd. Vart vill du fly för hans öga och hand? Månne berg och högar kunna skyla dig för hans vrede?
c) Jag lämnar nu i dag till var och en, som här församlad är, denna viktiga fråga, att vi under ett noggrant eftersinnande av vår själs tillstånd gå in i våra samveten och inför Gud och fråga: vad skall jag göra? Månne jag har gjort vad jag har bort, eller månne det är ogjort? Vad kan jag, och vad kan jag icke göra? Vad har Herren gjort, och vad tillkommer mig att göra? m.m.

3) Gräva orkar jag icke.
a) När detta betraktas i sin lekamliga bemärkelse, så veta vi, att det är alla människor ålagt att föda sig i sitt anletes svett. Och äger ingen människa att förebära någon ursäkt och i det stället gripa till olovliga medel till sin utkomst, såsom denne otrogne gårdsfogden gjorde, utan åligger det var och en att så mycket till honom står försörja sig och de sina, såsom Gud haver förordnat, då han, som föder korpungarna, icke underlåter att giva dem, som Honom bedja, dagligt bröd.
b) Men när det kommer an på andlig betydelse, måste man, emedan ovanför är sagt "vad skall jag göra", därvid göra en högst nödig skillnad emellan gräva och gräva.
c) Annorlunda har en syndare att anse gräva, eller arbeta, när frågan är om en fallen och fördärvad syndare förmår något till att därmed blidka den eviga rättfärdigheten - och annorlunda bör man tänka om det bättringsarbete som den Helige Ande vill anställa i en sann omvändelses ordning, då han vill göra en syndare delaktig av den nåd och det försoningsarbete, som Jesus Kristus i allas stad och ställe för syndare fullbordat (Jes. 53:11).
d) Vad det förra angår, så har den eviga nåden skänkt världen en Frälsare, vilken stigit ned ifrån himmelen och så djupt förnedrat sig för att arbeta det fallna människosläktet ur dess iråkade eländes djup; Han har känt alla helvetets plågor, har burit och offrat våra synder i sin lekamen på trä samt i sin djupa förnedring lagt grunden till vår eviga salighet; Han har med sin fullkomliga lydnad förtjänat och förvärvat oss nåd och salighet, och därtill har visserligen ingen människa bidragit; gräva orkade ingen; Han trampade vinpressen allena, och ingen av folken var med Honom (Jes. 63:5).
Närfördenskull en fattig syndig människa ser Guds heliga och eviga rättfärdighets lag, vars andlighet är så ren, och vilkens stränghet så vida övergår allt det vi förmår eller kunna, så må det visserligen vara henne en innerlig glädje, att Herren har så tänkt på henne i sin eviga barmhärtighet, att när hon förmådde intet, så har Han förmått och fullgjort allt. Hon må icke bjuda till, att med eget arbete göra sig förtjänt till Guds rike. Varmed skall jag blidka Herren? Med bugande för den höge Guden? Skall jag blidka Honom med brännoffer och årsgamla kalvar? Menar du, att Herren haver behag till mångtusen vädurar eller till olja, om än otaliga strömmar fulla voro? Eller skulle jag giva min första son för min överträdelse, eller min livsfrukt för min själs synd? (Mik. 6:6). På alla dessa frågor svara vi: "Han lät utgjuta sitt dyra blod..." o.s.v. (G:la Psalmboken N:o 219) "Emellan synden så ock vreden... godo (G:la Psalmboken N.o 308, v. 6).
e) Vad det senare angår, eller det arbete en syndare i omvändelsens ordning tillkommer, eller det den Helige Ande i honom vill hava fullbordat, är det väl såvida för en fördärvad människa omöjligt att själv åstadkomma sin omvändelse, som den heliga apostoliska tron oss lärer, att vi av vårt förnuft eller kraft icke kunna tro eller komma till vår Herre Jesus Kristus och tro på honom. Men så är det ock å andra sidan oförnekligt, att ehuru människorna icke kunna göra något av sig själva, så kunna de likväl göra allt till sin förhärdelse och sitt motstånd emot nåden. Och då är det visst en gudlös ursäkt: "Gräva orkar jag icke."
Det åilgger fördenskull en människa, som vill bliva räddad ifrån en evig ofärd, att höra med uppmärksamhet, vad Gud i sitt ord uppenbarat till salighet, att med uppriktigt allvar överlägga och lägga på hjärtat och därav bliva upplyst och underrättad om, vad Herren vill hava oss bekant, att således känna sitt bottenlösa elände och huru man varken orkar eller förmår något i andliga saker, samt att därav drivas till att bedja om förbarmande och nåd samt syndernas förlåtelse, såsom ock att emottaga kraft till helgelse och ett rättfärdigt leverne. Sådant åligger människorna, och vad de härutinnan icke förmå, det vill Herren i dem fullborda intill Jesu Kristi dag.

4) Tigga blyges jag. I lekamligt avseende är det väl svårt, men det är likväl en utväg i nöden. Säll den, som slipper att stödja sig vid den staven. Dock säger jag: den otrogne gårdsfogden var mindre hederlig med sin otrogna syssla, än om han hade givit sig till att tigga.
I andlig bemärkelse att tigga, veta vi att bedja om nåd och syndernas förlåtelse samt om kraft och vishet att rätteligen sluta sin levnads väg, det är en bön, som ingen annan än en obotfärdig människa blyges för; men skulle du i otro och obotfärdighet vilja beveka Gud, som i sin Sons död är nog tillförene mild emot syndare, till att vara dig barmhärtig, så kom ihåg, att du ofta beder att få det du icke rätteligen vill mottaga; ty ditt hjärta är icke rätt inför Gud (Apg. 8:21).

v. 4 och 6.

Här berömmer icke Jesus mannens gärning i sig själv; ty stöld är alltid stöld, ävensom all synd är synd, evad vackert namn man än giver henne; men Jesus prisar hans visliga omtanka, den han önskar ljusets barn ville hava i det andliga.

Så låt mig som ett ljusets barn
se och undvika alla garn,
som satan för mig ställer.
Ja, låt mig aldrig glömma bort
att min livstid är ganska kort
och likväl mycket gäller.
Ty bör mig
flitelig
nyttja dagen,
höra lagen,
som kan lära
det som länder till din ära.  

(G:la Psb 360:11)

Amen, ja, amen!

Anders Carl Rutström 300 år: Midsommardagen/Johannes Döparens dag - Herren Guds heliga testamente

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! Dessa viktiga ord äro ett stycke av prästen Zakarias´ lovsång, då han uti sin sons Johannes Döparens födelse såg, att gamla testamentets tid var nu snart till ända, och världens Frälsares ankomst nalkas, för vilken Johannes, såsom hans ängel, var kommen till att för Honom bereda väg; då lovar Zakarias Gud och uppräknar på flerahanda sätt den stora nåd, som Herren, Israels Gud, härigenom bevisade sitt folk; och ibland andra nådens skatter, fröjdar han sig ock däröver, att Herren fullbordade sitt löfte till Abraham, att i hans säd skulle alla släkter på jorden varda välsignade. Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! 

Älskliga vänner! Veta och förstå vi dessa orden rättsligen, vad Guds heliga testamente i Jesus vill säga? Om en människa ägde ett lekamligt testamente, som tilldelade henne några betydande förmåner, och hon antingen icke visste därav eller icke förstod dess rätta innehåll, vore hon icke lika när om dess förmåner, såsom den där intet testamente haver fått? Är detta olyckligt i lekamliga ting, då det rör timliga och förgängliga saker, huru olycksaligare äro icke människorna, när de icke veta av eller förstå det testamente, som angår deras själs eviga välfärd och salighet. Av vilken okunnighet då händer, att man icke med samma hjärta som Zakarias kan lova och säga: Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! 

Herren, vår Gud, vare i dag när oss, och läre oss fatta och begripa samt fröjda oss över denna outsägliga salighet. Amen! Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 1:57-80

Betraktelse:

Herren Guds heliga testamente
1) Innehållet
2) Åtnjutandet av detta heliga testamente

Innan vi kunna förstå, vad Guds heliga testamente har att innebära, är nödigt, att vi förut något litet överväga de förbund, som Skriften säger att Gud har ingått med människor. Förbund är vanligen tvenne jämlika personers frivilliga och otvungna överenskommelse om det, som dem på ömse sidor länder till nytta; i kraft varav den ena parten är skyldig att fullborda sitt löfte, så länge den andra icke ryggar, vad han har försäkrat.

Nu ehuruväl människor så mycket mindre kunna vara Guds jämlikar, som de, såsom hans kreatur, äro skyldiga att lyda alla hans befallningar, ehuru icke heller den ringaste nytta kan tillflyta Gud av hans kreatur, än mindre att deras förhållande kan pålägga Honom något band eller skyldighet, så är det dock onekligt, att vad som i Skriften talas om Guds förbund, icke på alla ställen bör och kan förstås som en blott befallning. Utan såsom han i flera fall av oändlig barmhärtighet lämpat sig efter människorna och jämväl genom nådebelöningar velat uppmuntra dem till lydnad, så har Han ock vid åtskilliga tillfällen under någon art av överenskommelse och med vissa villkor gjort dem varjehanda försäkringar; varemot å deras sida förnämligast ankommit, att de emottaga sådana försäkringar, oaktat detta så väl som allt annat, vartill de kunnat utfästa sig, måste dessutom anses för en deras plikt och skyldighet.

Att Gud ingått ett förbund med Adam uti fullkomlighetens tillstånd, ses tydligen av profeten Hosea (6:7). Innehållet därav var å Guds sida löfte om nåd, välsignelse och allt gott, samt liv och evig salighet, så framt Adam använde de undfångna nådekrafterna till att enligt Guds lag bibehålla sig i sin medskapade fullkomlighet; men i annan händelse hotades han med straff och vrede eller med den timliga, andliga och eviga döden (1 Mos. 2:16-17). Att Adam trädde in i detta förbund både för sig och å alla sina efterkommandes vägnar, ses klart därav, att icke allenast han själv, utan ock hela människosläktet råkade i fördärv och elände, då han överträdde detta förbund (Rom.5 :12). Detta förbund heter med rätta ett lagförbund, emedan Guds därvid gjorda försäkran var lämnad under villkor av lagens fullbordan.

Som nu hela människosläktet genom Adams avfall ifrån förbundet med Gud både blev skyldigt till evigt straff och därhos oskickligt att leva efter Guds behag, så härrör dess återupprättelse endast och allenast av den grundgode Gudens kärlek och barmhärtighet, som i anledning därav, att han i sin allvetenhet förutsåg människans beklagliga syndafall, redan av evig tid (Jes. 24:5, 1 Petr. 1:20) slutit ett i anseende till oss människor så kallat nådeförbund med sin egen enfödde Son, vilket i och för sig självt var samma lagförbund, som Gud med Adam ingått, men nu blivit överträtt och av den fallna människan icke kunde gottgöras. Sonen åtog sig, att uti en med sin gudomliga natur förenad mandom, såsom den andre Adam, företräda människornas ställe till deras försoning och att följaktligen för dem alla både uppfylla lagens fordringar och utstå det straff, vartill de genom lagens överträdelse gjort sig skyldiga, med ett ord, att varda lydig intill döden, ja, intill korsets död (Fil. 2:8). Varmot, som Paulus säger, löftet skedde till honom (Gal. 3:16), det är, han erhöll på människornas vägnar försäkran om all den salighet, som dem ifrån början var tillsagd, men de genom syndafallet hade förlorat; eller efter Davids ord: undfick gåvor för människorna (Psalt. 68:19, Ef. 4:8, Apg. 2:33), att såsom deras herre och konung utdela ibland dem, vilka därföre åt honom skulle överlämnas såsom en egendom att uti och genom honom behållas och förvaras till saligheten (Joh. 17:12, 24). Således kallas han ock en medlare emellan Gud och människor (1 Tim. 2:5), en överstepräst till det tillkommande goda (Hebr. 9:11), en profet, som är kommen att predika de fångna förlossning (Jes. 61:1, Luk. 4:24), och vår salighetshövding (Hebr. 2:10), emedan han för alla dem, som honom lyda, är en orsak till evig salighet (Hebr. 5:9).

Vad således av evighet inom gudomens sköte blivit beslutat, och av ingen människa till alla dess förundransvärda omständigheter kan begripas, kallas i Skriften förbund, så vida därvid anses personerna, som det med varandra ingått. Men då man har avseende på de skatter och förmåner, som Sonen genom detta förbunds fullkomnande förvärvat, och dem Gud av nåd förklarat sig vilja genom och uti Sonen upplåta till människosläktet, nämligen det andliga livet, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, frid med Gud, förlossning från alla våra andliga fiender, barnaskapet, den Helige Andes inneboende kraft till helgelse o.s.v., samt huru dessa skatter genom Kristi död likasom med arvsrätt skulle utbekommas (Gal. 3:18, Hebr. 9:15, Rom. 8:17) skulle utbekommas, så igenfinna vi häruti det eviga testamente, som i Hebreerbrevet 13:24 omtalas, det testamente, som icke varder ogillat, emedan det av Gud själv uppå Kristus är fastgjort (Gal. 3:17), det testamente, som haft sin verkan både före och efter stiftarens död, vilken för dess visshets skull varit av Gud ansedd såsom redan skedd ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8, Hebr. 13:20).

Nu vilja vi i

Senare delen

av vår betraktelse tillse, huru man kommer till åtnjutande av detta Guds heliga testamente. Emedan detta Guds heliga testamente icke annat är, än de nådeskatter, som människorna genom Adams fall förlorade, men genom Kristus åter blivit dem förvärvade, vilka genom evangelium varda åt alla tillbjudna, men komma allenast dem till godo, vilka helt övertygade om sitt avfall och olyckliga tillstånd i tron taga sin tillflykt till medlaren, som äger att utdela samma salighets skatter; så är ock klart att ingen kan med tacksamhet emottaga och nyttja dem, vilken är okunnig därom och ännu lever fram i sin naturliga blindhet. Intet öga haver någonsin sett och intet öra hört och uti ingen människas hjärta är uppstiget, vad Gud haver i sitt nådeförbund i Jesus berett dem, som Honom älska. Den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer. Skola vi kunna veta, vad oss av Gud givet är, så måste Gud uppenbara oss det genom sin Ande (1 Kor. 2:9 ff).

Här fordras alltså mer än en naturlig tro; här måste vara en av Guds Ande verkad tro, emedan saken är så stor och viktig, att en människa av naturens krafter omöjligen kan föreställa sig den, än mindre i fullkomlig och otvivelaktig trons tillit vederbörligen anamma den. Bör ett mänskligt testamente göras kunnigt, så framt man skall veta både vilka arvtagarna äro, och huru de komma att använda det genom testamentet dem tillfallna arvet; fastmera är vid Guds heliga testamente en sådan kungörelse nödig, som både kan upplysa människornas hjärtan och förmå dem att med glädje emottaga och rätt nyttja de i Kristus dem av Gud skänkta salighetsskatter.

Kungörelsen av detta Guds testamente eller nådesförbund sker alltså genom Guds uppenbarade ord, dock icke genom lagen, som endast vet av det med Adam i oskyldighetens tillstånd slutna lagförbundet och dess påföljder; utan genom evangelium, vilket är ett sådant glatt och hugneligt budskap, som förehåller människorna Guds dyra nådelöften om de herrliga skatter och välgärningar, dem Kristus har förvärvat och i en viss ordning vill tilldela oss. Det heter alltså försoningens ord (1 Kor. 5:19), emedan det omtalar, huru det i Adam brutna lagförbundet genom Jesu görande och lidande lydnad blivit å människornas vägnar fullgjort; det kallas ock nådens och salighetens ord (Apg. 13:26; 14:3), alldenstund det bebådar för alla salighet, av idel nåd, utan avseende på någon laggärning eller förtjänst å människans sida.

Strax efter syndafallet blev detta evangelium eller försäkran om Guds heliga testamente, som genom Jesus skulle verkställas, för våra första föräldrar i paradiset förkunnat (1 Mos. 3:15), och sedan ännu tydligare upprepat för Abraham och de övriga fäderna, samt sedermera genom profeterna allt mer och mer kunnigt gjort för den israelitiska kyrkan. Varom Sakarias talar i vår text, då han säger, att Herren Israels Gud haver ihågkommit sitt heliga testamente och den ed, som Han svurit haver vår fader Abraham att giva oss; Han haver upprättat oss salighetens horn uti sin tjänare Davids hus, som han i förtiden talat haver genom sina heliga profeters mun.

Nödvändigheten av denna evangelii kungörelse, så framt människorna skola kunna tro och genom tron bliva saliga, visar Frälsaren själv i sin tillsägelse till sina apostlar, vilka fingo befallning att göra Guds testamente bekant i världen, då Han säger: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig (Mark. 16:15) Och Paulus, en av dessa Herrens härolder, frågar med mycket eftertryck: Huru skola de tro honom, som de hava icke hört av, och huru skola de predika, utan de varda sända att frid förkunna och gott förkunna (Rom. 10:14). 

Men som denna ljuvliga predikan antingen alldeles föraktas eller ock missbrukas av dem, vilka icke rätteligen kännas vid sitt genom fallet iråkade fördärv, så måste Gud låta lagen genom sina stränga fordringar och förbannelser så länge följa människan, till dess hon livligen blir varse både uti vad för stor syndaskuld hon står inför Gud, och huru oförmögen hon är att göra sig densamma kvitt, på det hon måtte bliva nödsakad att falla Medlaren till fota, då hon genom evangelium därtill blir kallad, lockad och dragen. Kommer hon därhän, att hon ger akt på evangelii kallelse och icke allenast anammar ordet med glädje (Luk. 8:13), utan ock med den helige Andes fröjd (1 Tess. 1:6), så att ordet med tron varder förblandat (Hebr. 4:2), så kommer hon till åtnjutande av Guds heliga testamente, av de nådeskatter, som genom Kristus äro förvärvade och av Gud utlovade.

Detta Guds eviga testamente, varav man genom tron blir delaktig, bör icke förblandas med det så kallade gamla och nya testamentet, som också kallas det gamla och nya förbundet. Gamla testamentet var den synnerliga hushållning, som Herren företog med Israels folk, i det Han ingick ett förbund med dem, att de skulle i möjligaste måtto efterleva de lagar, stadgar och ordningar, som Han dem föreskrev vid utgången ur Egypti land, och om de det gjorde, försäkrade dem om en rolig besittning av Kanaans land och varjehanda lekamliga förmåner framför andra folk på jorden. En stor del av allt detta var förebilder av det eviga testamentets uträttande genom Kristus och var alltså en viss slags nådeskallelse till delaktighet av det eviga testamentet, varför ock Paulus säger, att det testamentet, som tillförne fast gjort var på Kristus, blev icke ogillat med lagen (Gal. 3:17); men som det innehöll skuggan och förebilden till Kristus, så blev det genom Honom avskaffat och ett nytt i dess ställe upprättat, som med hans eget blod beseglades (Hebr. 8:9).

Det nya testamentet är alltså den Guds hushållning, däruti han på långt tydligare och kraftigare sätt, än i gamla testamentet, tillbjuder alla och verkligen meddelar dem, som tro, det eviga testamentets nådeskatter. Härav ser man då, att det eviga testamentet står fast och är enahanda både i det gamla och nya testamentet; ty, säger aposteln Petrus, genom Herrens Jesu Kristi nåd tro vi (i nya testamentet) att vi skola saliga varda, såsom ock de (i gamla testamentet), Apg. 15:11.

Här torde någon fråga: Vartill skall då lagen tjäna, sedan det gamla testamentets hushållning, som innefattade dessa lagar och stadgar, numera blivit avskaffad? Varför behöver lagen nu predikas, då vi likväl veta, att Kristus har uppfyllt honom i vårt ställe, att de trogna få honom inskriven i sitt hjärta genom evangelium, och att den hos oomvända icke annat åstadkommer än antingen skrymteri eller träldomsfruktan eller ock förtvivlan?

Härtill svaras: Lagen bör predikas och föreställas 1) för oomvända människor, dels såsom en spegel, varav de få känna och se sina synder och således kunna bliva brottsliga för Gud (Rom. 3:19-20), dels såsom en tuktomästare, varav de drivas att emottaga den förlossning, som i evangelium varder tillbjuden (Gal. 3:24). 2) För omvända bör han tjäna, dels till en bom och tygel, varigenom det onda köttets retelser kunna tämjas och tillbakahållas (Gal. 5); därför säger Kristus, att Han icke var kommen till att upplossa lagen; att till dess himmel och jord förgås, varder icke förgången den minsta bokstav eller prick av lagen, och den som upplossar ett av de minsta buden och lärer så människorna, han skall kallas den minste i himmelriket; men att den, som det gör och lärer, han skall kallas stor i himmelriket (Matt. 5:17-19). I detta avseende utlåter sig ock aposteln Paulus ganska märkligen, då han säger: Göre vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprätta lagen (Rom. 3:31).

Låt vara att lagens predikan icke gjorde någon annan nytta hos oomvända människor, än att de därigenom förmåddes till att blott i utvärtes måtto uppföra sig fogligt, så är dock det tillsvidare ganska gott, emedan icke allenast andra därmedelst befrias från deras förargliga och ondskefulla framfarande, utan ock de själva hindras från ett ännu djupare fall i fördärv och säkerhet, som för framtiden skulle göra deras omvändelse långt svårare än eljest vore till förmodandes. Men så vet man ock, att framhållandet av lagens andlighet kan öppna ögonen på skrymtare och skenhelgon, kan förvara de trogna från återfall ur nåden in i köttslig säkerhet och giver dem den bästa anledning att fortsätta förnyelsen och fullborda helgelsen i Guds räddhåga. Ty all skrift av Gud utgiven, följaktligen även lagen, som därtill hörer, är nyttig till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet (2 Tim. 3:16).

Härav är då lätt att finna, huru man kommer till åtnjutandet av Guds heliga testamente; nämligen man varder av Gud därtill kallad genom evangelium (1 Kor. 1:9, 2 Tess. 2:14). Men som i människan av naturen ligger icke allenast en hemlig fiendskap till Gud, utan ock en omåttlig kärlek till sig själv och de ting i världen äro, så är Herren nödsakad att genom lagen upptäcka synden, det är, hennes oviga och ifrån honom, som är all salighets källa, avvända hjärta med alla de förbannelser, olycksaligheter, straff och plågor, som åtfölja ett sådant tillstånd, på det hon må stanna i sitt lopp, besinna sig och giva akt på Guds kallande röst i evangelium.

Bliva då människorna förda i de trångmål, att de med de fordna avfälliga judar i Jeremiae tid instämma: Si, vi komma till dig, Herre; ty du är Herren vår Gud; sannerligen, det är icke annat än bedrägeri med de högar och med alla berg; sannerligen, Israel haver ingen hjälp, utan allena av Herren vår Gud (Jer. 3:22), så svarar dem Jesus i evangelium: Kommen till mig, jag vill vederkvicka eder (Matt. 11:28). Vänden eder till mig, så varden I saliga, ty jag är Gud och ingen mer (Jes. 45:22).

Det första av testamentet, som människan då blir ägare utav, är enligt vårt evangelium salighetens kunskap till sina synders förlåtelse; det andra är: förmågan att tjäna Gud utan träldomsfruktan i helighet och rättfärdighet för Honom i alla sina livsdagar; det tredje är: tillväxt och förstärkning i andan; det fjärde är: en andens frimodighet att med ord och gärning bekänna och uppenbara för andra människor den nåd en är vederfaren och den salighet, Gud i Kristus berett och verkligen meddelar alla dem, som av hans heliga testamente vilja varda delaktiga.

Men fridens Gud, som igenfört haver ifrån de döda den store Fåraherden genom dess eviga testamentes blod, vår Herre Jesus, Han göre oss skickliga uti allt gott verk till att göra sin vilja och skaffa uti oss, vad Honom täckeligt är genom Jesus Kristus, vilken vare ära av evighet i evighet, amen. (Hebr. 13:20-21).

Anders Carl Rutström 300 år: Andra söndagen efter Trefaldighet - Evangelium för alla kreatur vilket somliga icke tro och varda fördömda men somliga tro och varda saliga

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759 [sic! skall vara 1758, skr anm], då D:r Rutström gjorde sitt inträde

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd.  (Mark 16:15-16)

Dessa nådefulla ord äro den heliga befallning, som vår allradyraste Frälsare Jesus Kristus vid sitt uppfarande till himmelen efter det fullkomnade återlösningsverket gav de elva apostlar och tillika med dem hela nya testamentets prästerskap, varefter de hade att förhålla sig vid utövningen av deras apostoliska ämbete intill världens ände. Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd.

Detta är ett fast profetiskt ord, i all måtto väl värt, att vi akta därpå såsom på ett ljus, som skiner i ett mörkt rum. Ty hela världen var vid dess uppenbarande icke annat, än ett gräsligt mörkt land, och vars och ens hjärta är efter naturen ännu i dag statt i blindhet och okunnighet. "Vårt förnuft förblindat är, mörker all vår själ betäcker." Men Jesus, som är rik av ljus, vishet och barmhärtighet, har tänkt uppå oss, förrän vi tänkte på honom, och sänt oss detta herrliga budskap: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd. 

Gån ut i hela världen. Alla voro inbegripna i hans dyra medlareämbete, judar och hedningar, därföre skall ock nu hela världen få höra av den salighet, som deras Frälsare dem förvärvat. Tiden var inne, på vilken ock hedningarna skulle höra Guds salighet, medelbalken var nederbruten, och frid skulle förkunnas dem, som när och dem, som fjärran voro (Ef. 4).

Och prediken evangelium. Evangelium betyder i den heliga Skrift såväl läran om nåden i Jesus Kristus, som ock allt Guds uppenbarade råd till vår salighet. Allt detta skola lärarna förkunna. Därför anför evangelisten Matteus i 28 kapitlet: Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder.

För alla kreatur. Med dessa ord visar vår milde Jesus nådens allmännelighet. Han säger för kreatur och alla kreatur. Men då torde något spetsfundigt huvud hava gjort därvid den förtydning, att det är mycket att vara en människa, en så dygdig människa, som en vis och ärbar hedning av naturen kan vara, och för dessa borde allena evangelium predikas, men Jesus säger för alla kreatur till ett bevis, att ingen, vare vem han vara må, var utestängd ifrån evangelii underrättelse, alla kreatur, som under himmelen äro. Judarna först, så ock grekerna (Rom 1).

Den som tror och bliver döpt, han skall varda salig. Den som i den helige Andes nådesordning bliver kallad och låter sig kallas, bliver upplyst och låter sig upplysas, lärer känna sitt hjärtas uselhet och elände, samt låter skänka sig nåd och tro i ende Sonens namn, och låter sig döpas, han skall varda salig, få frid i sitt samvete och syndernas förlåtelse, han skall ock upprättas dagligen till hans beläte, som honom skapat haver, och slutligen få evinnerligt liv.

Men den där icke tror, han skall varda fördömd. "De andra ej omtalas, / som det ej kunna nå, / ty de må ej hugsvalas / och ingen glädje få / av den, dem evigt var beredd / av Herren Sebaot."

Älskade åhörare, när jag nu har den nåden av min trofaste förbarmare, att på detta ställe första gången framträda för en talrik och dyr menighet, vilka Guds råd om det fallna människosläktets upprättelse fulleligen angår, vad skulle jag hellre frambära, än detta mitt stora kreditiv, mitt ombetrodda värv? Vad skulle mer fägna ett människohjärta, än att Jesus har befallt, att evangelium skall predikas för alla kreatur? Ett nådens ord, ett rättfärdighets ord går av hans mun, som tillika är ett nådens brev till eder och ett heligt rättesnöre för mig. Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd. Så lyda orden till min efterrättelse och eder salighet. Den där öron haver till att höra, han höre,

Älskade åhörare, genom dens hand, som allting regerar, äro vi således, I med mig och jag med eder, vordna till ett folk. Och vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av inför Gud. Vi äro likasom ett hus´ folk under vår välsignade överherde, den allsmäktige regeraren.

Vad jag personligen är, det sade jag nyss, en fattig syndig människa. Det kan var och en av eder veta av sig själv, men jag vet det bättre, och Herren vet det allra bäst. Jag är den förnämligaste ibland alla syndare på jorden, högre tankar har jag icke om mig, men mig är barmhärtighet vederfaren. Och ära vare Gud, jag vet på vem jag tror! Allt annat, som fiender gissa om mig, lånar jag icke en gång mina öron åt, ty Herren är mitt vittne, och den mig känner bor i höjden.

Innan jag nu slutar detta mitt enfaldiga samtal med eder, så låtom oss rådgöra med varandra om några angelägenheter för oss i framtiden. Min ämbetsplikt och min ed förbinda mig att hava Guds ord och min nådiga överhets lag till min dagliga eftersyn. I veten det förut. Men jag nämner det nu i synnerhet för mig. Genom Jesu nåd skall allt Guds ord i hela sin vidd av mig förkunnas, utdelas, höras och föras. Bevare mig milde Herre Gud ifrån något annat. Och vad i övrigt mitt ämbetes noggrannhet angår, så give mig ock Jesus nåd till dess fulla iakttagande, och jag måste bekänna mig för den som, vad lagens allvarsamhet angår, därmed icke kan skrymta eller skämta. Jag torde ock snart få den lyckan, att därför närmare varda känd. Jag håller så före, att med heliga saker är icke att gäckas eller leka, utan bör lag och rätt, kristendom och goda seder, plikt och skyldighet, skick och ordning både hos högre och lägre, som kristendomen väl anstår, på det noggrannaste iakttagas. Och när således var och en sin syssla sköter, så går oss väl evad oss möter.

För övrigt beder jag av allt mitt hjärta var och en av eder, att jag måtte få så mycken tid på mig, att jag må visa det hopp, som i mig är, och min hjärtliga beredvillighet emot var man. Det kan för eder icke bliva svårt att se, vem jag är. Min syssla är i allas ögon här i Herrens hus, de övriga mina ämbetsförrättningar kunna heller icke vara eder fördolda, Jag lever sålunda såsom på en teater inför allas ansikten. Jag har rikt tillfälle att visa min enfaldiga välmening, och I att kristligen döma däröver. Och vill jag icke begära någons ynnest, förrän jag hunnit oförvitligen förvärva mig densamma. Den mig sedan älskar, välsigne Herren. Och den mig utan sak hatar, välsigne ock den tålmodige förbarmaren. 

Sålunda får jag nu nämna ett ord till eder var och en i sitt stånd:

I lärare här vid denna kristliga församling: Herren välsigne eder. I veten bättre, huru här står till, om Jesu tro intagit åhörarenas hjärtan, och om i hela hopen är ett hjärta och en själ, samt om ett rättskaffens väsende i Kristus Jesus är allas prydnad. Låten mig åtnjuta eder kärlek och förtroende. Låtom oss med en anda och en mening bygga upp Sions murar. Låtom ingen tvedräkt vara emellan oss, ty vi äro bröder; låtom oss bära varandras börda, så fullborda vi Kristi lag.

I fäder och mödrar! I ären uti edert hus edert folks ledare. När I hushållen om eder och edert folk, så lindren I edra lärares bekymmer och lätten deras börda. Det är en stor konst att vara en fader i Kristo. Värden har många tuktomästare, men där äro icke många fäder, som giva sina barn förnuftets mjölk och sköta dem såsom de betarva det. Herren Jesus välsigne eder och edra barn mer och mer, att I mån vara och förbliva Herrens välsignade, vilken himmel och jord gjort haver.

I tjänare och tjänarinnor! Herren tänke uppå eder till det bästa och böje edert hjärta till sin kärlek och i Jesu Kristi tålamod. I tycken tilläventyrs, att eder värld är eder för tung, emedan I ären mer tvungna; men om Jesus får göra eder fria, så ären I rätteligen fria. Hans tålamod räknen för eder salighet och given eder med allt hjärta till honom, ty hans ok är lustigt och hans börda är lätt. Hos honom är intet anseende till personen, utan i allehanda folk, den som fruktar Gud, han är honom täck. Gömmen dessa orden uti edra hjärtan. Jesus välsigne eder!

För övrigt alla samtliga, som hör församlade äro och bliva: Herren låte sitt ord göra eder bistånd och salighet och samle eder uti en tro endräkteligen samt låte eder en gång i herrlighetens tempel stå med frimodighet på hans stora dag. Gud, vår Gud välsigne eder; Gud välsigne eder och all världen frukte honom.

Sålunda gå vi nu i Jesu namn till dagens heliga evangelium, det stora ämnet för vår tillämnade betraktelse. Det är visst ett salighetens evangelium för alla syndare. Den Helige Ande vare när oss och läre oss det rätteligen besinna och nu förut i tron bedja:

Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 14:16-24

Betraktelse

Evangelium för alla kreatur, vilket somliga icke tro och varda fördömda, men somliga tro och varda saliga.

1) Evangelium för alla kreatur

2) De som icke tro det, och varda fördömda

3) De som tro det och varda saliga.

O du herrlighetens sken,

ljus, av Faderns ljus utgånget,

gör vår håg från mörkret ren,

som vårt hjärta håller fånget.

Styr vårt hjärta, mun och öra

till att rätt vår gudstjänst göra.

Vad är evangelium? Ett ljuvligt och glatt budskap, en tidning därom, att Gud är "oss nådelig, vilka voro döden värda; han haver allom sagt det till, att han barmhärtig vara vill, vad står nu oss till tränga?"

Första delen: Evangelium för alla kreatur

Nu om detta evangelium.

1) Söndagens högmässotext uppenbarar detta vårt herrliga evangelium: Kommen, ty allting är nu redo. Jesus förklarar den i honom givna och förvärvade nåden under liknelse av en stor nattvard, till vilken många bjudas. Jesu tillredda salighet är tillräckligen tillbjuden för alla folk. Si, jag bådar eder stor glädje, vilken alla folk vederfaras skall; detta, säger jag, är sålunda evangelium för alla kreatur.

2) Men vad vill egentligen detta evangelium säga? Vad har det att innebära? Vad bådar och förkunnar det för alla kreatur? Svar:

Evangelium är det, att Gud haver utvalt oss i Kristus Jesus, förrän världens grund var lagd, att vi skola vara heliga och ostraffliga inför honom i kärleken, och haver tagit oss sig själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov, genom vilken han haver oss täcka gjort uti honom, som kärkommen är (Ef 1).

Evangelium är det, att i kvinnans säd skulle alla släkter på jorden välsignade varda, vilket var Guds eget muntliga evangelium i paradiset för våra första föräldrar samt för Abraham, Isak och Jakob (1 Mos. 3:22).

Evangelium är det, att då tiden var fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, på det han skulle förlossa dem, som under lagen voro (Gal. 4).

Evangelium är det, att Jesus är kommen i världen till att frälsa syndare (1 Tim. 1), att han tagit på sig vår värk och sveda, att han är slagen för våra synder och sargad för våra missgärningars skull, att Herren kastade allas våra synder uppå honom (Jes. 53).

Evangelium är det, att han var lydig intill döden, ja, intill korsets död (Fil. 2), att då han fullkommen vart, blev han för alla dem, som honom lyda, en orsak till evig salighet (Hebr. 5).

Evangelium är det, att han är gjord till synd för oss, att vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom, att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv och förebrådde dem icke deras synder (2 Kor. 5), att han i Guds ögon ansågs såsom den ende syndaren, då han för sitt folks missgärning plågad var, ty han bar deras synder (Jes. 53).

Evangelium är det, att som Jesus är död för alla, så äro de ock alla döda, att Guds Lamm borttager världens synder (Joh. 1), att han nedslagit djävulens gärningar (Joh. 3), att synden är borttagen, missgärningen betäckt, överträdelsen försonad och den eviga rättfärdigheten framhavd (Dan. 9), att Herren borttagit sitt folks synder på en enda dag (Sak. 13), att han är sålunda Herren vår rättfärdighet (Jer. 3:1), att han är medlaren hos Gud för oss (1 Tim 2), att han beder och manar gott för oss alltid hos Gud (Hebr. 7), att han är uppstånden till vårt liv och för vår rättfärdiggörelses skull (Rom. 4), att livets rättfärdning är kommen över alla människor genom Jesus Kristus, som den enda människan är i nåden (Rom. 5), att nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus (Joh. 1), att han har sänt oss den Helige Ande (Joh. 15), att han bjuder alla nåd, en nåd, som är, lik solen, var morgon ny (Psalt. 50), att han vill det hans barn och händers verk hänvisas till honom (Jes. 45), att vi den trösten icke glömma, att vår broder skall oss döma.

Allt detta är evangelium för alla kreatur - som angår alla. Kommen, ty allting är nu redo; den detta icke tror, han skall varda fördömd.

Andra delen: De som icke tro, och varda fördömda.

Texten: De begynte allesammans att ursäkta sig.

När detta förstås om andliga ting, så må man högeligen undra, huru människorna kunna ursäkta sig att emottaga så stora saligheter, som nyss blevo nämnda. De måtte antingen icke begripa, vad Jesus menar, i vilket fall denna världens Gud haver förblindat de otrognas sinnen, att dem icke skall lysa evangelii ljus av Kristi klarhet, och är då evangelium förtäckt, så är det förtäckt för dem som förtappade varda; eller måtte det så hänga tillsammans, att de äro för mycket jordiska och akta mera, vad jorden tillhörer, och akta så litet sin fattiga själ, som får dyrt betala synden. Eller ock äro de fiender till Kristi kors och deras ändalykt är förtappelse.

Men till att lära känna en förhärdad syndare, som icke tror och icke anammar nåd till bättring, så

a) växer han ofta upp utan kännedom om Gud och far in i fåfängligheten med kropp och själ. Han frågar icke, var själen skall stanna. Andliga ting och tankar äro besvärliga, ja, förtretiga ting; därföre kan en säker människa mitt i kristenheten vara så okunnig om salighetens grund, medel och ordning, som en hedning. De föraktare i evangelium sätta varjehanda timliga saker framför det att lyda Herrens kallelse. Är det icke en högst beklaglig och bedrövlig sanning, att människorna använda den minsta tiden av hela sin levnad till sin själs räddning? Mig, som är en levande källa, säger Jesus, övergiva de och göra sig usla brunnar, som intet vatten kunna giva (Jer. 2:13): De förakta Guds tålsamhets och långmodighets rikedomar, icke förståndandes, att Guds mildhet lockar dem till bättring, uttan efter sin hårdhet och obotfärdiga hjärta samla de sig självom vrede, på vredenes dag, när Guds rättvisa dom bliver uppenbar. (Rom. 2:4).

b) varav händer, att dylika människor, som längre tid gå under förakt för Guds nåd, ju längre ju mer bliva hårda och obekymrade, bliva till sina sinnen avvanda från Gud och andliga saker, världsligt och syndigt sinnade. leva i vällust och äro levande döda. Ett alltför ömkligt själstillstånd.

c) Man måste noga besinna, att nådens ordning till salighet är en kedja av nådens verk, som, var det första, som är kallelsen, försummas och föraktas, så bliver det sedermera ingenting av med uppysning, bättring, tro, helgelse och salighet. Ingen av de män, som bjudna voro, skall smaka min nattvard.

d) Den där icke tror, han skall varda fördömd. Förskräckliga ord. Vad vore då angelägnare för människorna här på jorden, än att pröva sig granneligen, om de äro i tron? Av dessa ord får ingenting prutas på Herrens stora dag. Antingen vara funnen i Jesus och hava varit delaktig av hans nåd, eller ock vara evinnerligen förlorad.

Text: Då vart husbonden vred. Detta utmärker Guds oföränderliga rättfärdighet, varmed han skall döma jordens krets. Där en syndare icke är under Jesu nåd, så är han under vreden. Det tredje tillståndet gives icke. Den där icke tror Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede bliver över honom. Dessa olyckliga människor leva sålunda fram sin usla tid, och det utan åtanka, vart själen skall lända; därföre gå de ock förtvivlade och förlorade in i evigheten. Nåden har i tiden ropat honom och väntat uppå honom; men då skall Herren icke vara honom nådelig, utan då skall Herrens vrede och nit hämnas över den mannen, och uppå honom skall all den förbannelse lägga sig, som i boken skriven är (Upp. 21), och Herren skall utskrapa hans namn under himmelen (5 Mos. 29:20).

Vi gå nu till vår betraktelses

Tredje del: De som tro och varda saliga.

1) Huru de tro. Gack snarligen ut på gator och gränder i staden, och de fattiga, och krymplingar, halta och blinda hav här in,  säger texten. Här se vi, huru de se ut, som komma och anamma nåd. De äro fattiga. Icke så, att ju icke deras naturliga tillstånd har varit som andra syndares i blindhet och hårdhet, men de hava av Herrens förberedande och beredande nåd lärt se sitt djupa syndafördärv. De äro blivna i sin anda, som bönen lyder: Jag fattig, syndig människa. Herrens helighet, vilken hans rättfärdighets lära uppenbarat för dem, är vorden dem uppenbar i deras hjärtan, och de hava fått erfara, huru de utan Jesus äro fördärvade, fattiga och elända; därföre är nåden i Jesus Kristus dem så mycket dyrbarare.

b) Det vore ju det största raseri att föreställa sig, att en människa med stolt och obrutet hjärta kunde anamma nåd. De helbrägda behöva ju ingen läkare, utan de kranka. Kan evangelium skänka nåd åt dem, som icke behöva eller värdera nåd? Kan evangelium för det, att det är en lära om nåd, kalla synd annat än synd? Nej, för de fattiga varder evangelium predikat.

c) Därav tändes trons gnista i fattiga syndares hjärtan, när Jesus för dem målas, när de nådefulla orden höras och den Helige Ande får lägga dem i deras hjärtan, som hungra och törsta, dessa orden nämligen:  Kommen, ty allting är redo. De se i sig själva allsintet och i Jesus allting. I Jesus är all salighet; omfattom hans rättfärdighet. Håll dig med tron till honom fast; han hjälper dig av all din last. En fattig syndare hörer sålunda med glädje, att allting är i Jesus redo: synden förlåten, rättfärdigheten förvärvad, nåd och hyllest hos Gud återvunnen, och det blott allena för Jesu död och lydnad samt uppståndelses skull.

d) Ju mer den Heige Ande får förklara den på korset dödade Jesus för en sådan fattig syndare, ju starkare förtröstan får han därav i sit hjärta, så att det bliver, som D:r Luther säger i företalet till episteln till de Romare: Tron är en livaktig och stadig förtröstning till Guds nåd, så viss, att man tusende gånger dödde däröver. Dock är icke denna tron var mans. Tron kan ock i början vara en innerlig hunger och längtan efter åtnjutandet av den nåd, som i Jesus är given. Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola varda mättade; men med det förbehåll, att i dess anda ingen falskhet är (Psalt. 32).

e) Denna tron lämnar icke hjärtat vid världen, utan omskapar och förändrar en människas hjärta, drager det ifrån de skapade tingen till alla tings Skapare, och gör, att han är hjärtats enda tröst och del (Psalt. 73). Den Helige Ande tugjuter Guds kärlek i deras hjärtan och giver dem nåd att älska alla människor med en uppriktig anda. Kort sagt: tron gör en syndare till en Guds och människors vän, samt kläder honom med ett rättsinnigt väsende i Kristus Jesus.

2) Och dessa varda saliga.

a) De varda saliga redan i tiden, det är: de få frid med Gud genom Jesus Kristus, sedan de rättfärdiga vordna äro av tron. Ty såsom de, som icke tro, redan äro dömda (Joh. 3), så äro ock de saliga, som tro (Matt. 5).

b) De äro även saliga i döden. De hava fått syndernas förlåtelse och lott ibland dem, som helgade äro. Vad de hava fått, har ock den Helige Ande uti dem bevarat intill förlossningens dag. De dö i Herranom, de fara hädan i frid till en bättre stad, vilkens skapare och byggmästare är Gud. 

Du store allsvåldige Gud, som i din Son haver berett en så stor salighet för jordens inbyggare, låt din Helige Ande göra kraftiga nådeverkningar på våra hjärtan. Låt din Sons pina ej förlorad vara och ditt verk det fina ej förfara!

O store Herre Gud! du djuphet av all nåde,

en evig kärlek du båd´ är och blir och var.

Ett nådens nattvardsbord vi nu med undran skåde,

det du i Sonens död för alla tillrett har,

och dina sändebud förordnat här på jorden

att båda syndare till dukta nådeborden.

Gjut neder Anden din utöver man och kvinna,

utöver hög och låg samt barn och barnabarn,

utöver tjänare samt var en tjänarinna,

dem du till evigt liv har löst ur dödens garn.

De äro med din död till livet alla köpta,

de äro till din död, till livet alla döpta.

Låt, Jesu, dem med mig och mig med dem tillhopa

i trone smaka få din nattvards värdighet.

Lär mig på Sions borg därom så troget ropa,

att du därmed är nöjd, men satan har förtret.

Tag i din herdevård båd´ mig och dessa lammen

och låt oss dig, vår Gud, lovsjunga evigt.

Amen.

Anders Carl Rutström 300 år: Första söndagen efter trefaldighet - Den dyra sista färden ur tiden in i evigheten genom en antingen osalig eller salig död

 hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1758

I Jesu namn.

Ett saligt avsked mig förlän, 

o Gud, av denna världen,

när jag skall dö och fara hän

den dyra sista färden.

Det äventyrliga steget ur tiden in i evigheten borde människan med mer allvar, än i allmänhet sker, visserligen betänka sig uppå, innan hon det gör. En säker syndare frågar föga efter Gud och salighet och aktar icke, vart själen skall lända. De leva som ingen Gud och ingen Domare vore till, som en gång skall döma jordens krets med rättfärdighet.

En Pilatus dömer att så ske skulle, som de begärde, och tänker sig vara ren, när han tvagit sina händer i vatten, då trodde han, att han var oskyldig i den rättfärdige mannens blod.

En Herodes låter mörda alla gossebarn i Betlehem, till att därigenom befästa sitt rikes spira i sina och sina efterkommandes händer.

En Hannas och en Kaifas sova icke, när Jesus skulle oskyldigt anklagas, beljugas, kindpustas, hädas och fördömas. Och dessa hette likafullt andliga fäder.

De översteprästerna och de äldsta och hela rådet sökte efter falskt vittnesbörd emot Jesus, att de måtte låta döda honom, dessa, som dock voro kärnan och de förnämsta av Guds egendoms folk.

En Judas, som dock varit Jesu vän och hört hans oskyldiga lära i flera år och ätit bröd med honom, säljer sin Skapare för 30 silverpenningar.

En rik man kläder sig i kostiga linnekläder och lever var dag kräsligen och besinnar icke, att hans liv haver ett mål och att han hädan måste.

En förmögen yngling går tvärt ifrån Jesus för sina ägodelars skull och hördes aldrig mer komma tillbaka till Jesus igen.

En grek, det är en som tänker efter förnuftets mörka grund, anser predikan om den korsfäste Kristus för en galenskap.

För en jude, det är en som far efter att upprätta sin egen rättfärdighet och är icke Guds rättfärdighet undergiven, är denna predikan om den korsfäste Kristus en förargelse. Med ett ord:

En obotfärdig syndare samkar sig själv vrede på vredens dag, när Guds rättvisa dom bliver uppenbar, och föraktar Guds tålsamhets och långmodighets rikedomar, icke förstående, att Guds godhet lockar honom till bättring.

Alla dessa leva såsom oskäliga djur och de dö såsom slaktefår, och de gå förlorade, då de ogudaktiga människor skola fördömas.

Den anförda versen är fördenskull av den vikt, att den med allvar bör påtänkas. Vi måste ju alla dö och stå inför Guds domstol. Den lagen ändras icke: o människa, du måste dö! För att få ett saligt avsked ur denna världen, när man dör, fordras mera än endast bedja, att det må ske. Nog vill Jesus och hans Fader och Ande, som gjort allt därtill, att ingen människa skulle förloras evinnerligen. Men han vill, att människorna skola på jorden först hava ett saligt liv, innan de i döden kunna undfå ett evinnerligt.

Rike mannen och Lasarus i denna dagens heliga evangelium äro bägge döda, men båda äro de ock för oss i dag levande exempel på en salig och osalig hädanfärd i döden, varom vi idag genom Jesu nåd ärna tala.

Herre, du evige Gud! Förlän mig trona rena på din Son Jesus Krist. Och sedan:

Ett saligt avsked mig förlän, 

o Gud, av denna världen,

när jag skall dö och fara hän

den dyra sista färden.

EVANGELIUM 

Lukas 16:19-31

Betraktelse:

Den dyra sista färden ur tiden in i evigheten genom en antingen osalig eller salig död.

1) Den dyra sita färden ur tiden in i evigheten genom en osalig död.

2) Genom en salig död.

Herre, lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi må förståndiga varda.

Det är ett ögonblick, varpå hela evigheten beror. Det är den sista blick, som människorna göra i tiden, den yttersta andedräkt de taga, som på nådens tid gör ett evigt slut, som tillsluter nådens dörr evinnerligen. Den som förlorad gör denna blick, han glömmer i evighet icke den färden, varom vi nu ärna tala i vår betraktelses

Förra del

1) Jesus har av Guds nåd smakat döden för alla, Hebr 2:9. Av evighet har Gud berett oss till liv och icke till död. Helvetet är berett för djävulen och hans änglar, men himmelen är beredd för människor (Matt 25). Vi ligga då återlösta själar och pinas svårligen i den lågan och i kulan, där intet vatten uti är? Huru har då en sådan människas levnad varit, som tagit ett så beklagligt slut?

2) Hon har låtit synden vara väldig uti sin dödliga lekamen. Hon har givit sig tillfreds under mörkrets väldighet. Hon har låtit det medfödda onda hos sig taga överhand. Hon har levat världen lik och följt sin egen viljas svik och Jesu kors förglömt och hatat. Hon har föraktat, när Herren henne förmanat. Han har ropat, men hon har sovit och varit liksom förtjust. Han har bedit, hon har förhärdat sig. Han har tillbjudit nåd, hon har försmått. Han har oroat hennes samvete med eftertryckliga föreställningar, hon har som nogast förskräckts ett ögonblick för helvetet. Han har varnat, hon har slagit det i vädret. Han har lockat, hon har lupit ifrån honom. Han har haft tålamod med henne, hon har missbrukat detsamma. Han har ropat hela dagen, hon har icke velat höra. Han har varit hennes förbarmare, men hon hans fiende. Han har givit henne sin ende Son och allt gott med honom, hon har icke velat emottaga honom. Han har dundrat vid Sinai, hon har varit orörd. Han har dött på Golgata, hon har sett därpå. Han har givit vad hon behövt, men hon tror sig hava nog och behöva intet. Han har befallt henne ödmjuka sig under Guds mäktiga hand, hon har varit lika högfärdig. Han har sagt: du skall inga andra gudar hava för mig; hon har haft buken till sin gud. Han har föreskrivit henne hela sin heliga lag, hon har förkastat den. Han har låtit höra evangelium, hon har icke åtlytt det. Så lever en osalig människa.

3) Omsider heter det: du dåre, i denna natt skall din själ varda tagen ifrån dig. Hon får en dödspost, en sjukdom, som angriper henne, som i förstone icke just ser så farlig ut, men gör likväl, att man då kanske första gången med något mer allvar börjar tänka på, ifall man skulle dö, huru det då skall gå, varest själen skall komma.

4) Faller sjukdomen, så förfaller ock detta bekymret; men bliver sjukdomen häftigare, så ökar sig ock oron. Ty "själen som rädes för domen att stå, / hon fruktar fullsvåra, huru då vill gå, / därför skälver hon och rister sig svåra." Hon anser för en faselig olycka, att hon blev sjuk, ty hon är rädd för döden, som för helvetet. Och emedan hela faran vore förbi, om man bleve frisk igen, så gör man all möjlig anstalt om lekamlig läkedom först; slår den väl an, så att den lekamliga läkaren giver något hopp, så har det, tycker man, med saligheten ingen hast. Man får vid lägligare tid tänka därpå, och den lägliga tiden har i 50, 60 och flera år för mången aldrig fallit in; det har alltid kommit till att uppskjutas med en allvarlig bättring. Man har immerfort trott: jag hinner väl, eller ock har man tänkt: jag vet intet ont med mig, jag hoppas med Guds hjälp bliva salig.

5) Ack du arma syndare, huru du är din egen bedragare! Menar du dig bliva salig utan en sann omvändelse och utan att du vet, om den är försiggången eller icke, antingen ditt namn står i eller är utstruket utur livets bok, utan att Guds Ande vittnar med din ande, att du är ett Guds barn, utan att du känner ditt djupa syndaelände eller Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus, utan att du vet, på vem du tror, utan att du fått dina många synders förlåtelse, utan att du kommit till en sannfärdig själs- och samvetsfrid, utan att din gamla människa är korsfäst med Kristus och utan att hava levat ett andligt liv i Jesus här på jorden. Vad talar du, vad gissar du? Går det an att så bliva salig? Ack nej, i evighet nej!

6) Men i fall den lekamlige läkaren giver en sådan människas lekamliga liv förlorat, så och då först börjar man göra anstalt om det eviga, och det med mycket buller i samvetet, såsom ett brusande hav. Det ena djupet brusar här, ett annat där. Den ena syndastyggelsen klagar, biter, sliter och klämmer efter den andra. Man vet väl, att Gud är nådig, men man vet icke, om den nåden är visserligen min. Man saknar allting; man tror och tror sig icke varda salig. man ser icke tillbaka såsom man bör i tron på Jesu död och försoning, utan man ser framåt evigheten och med ett dött hjärta övertalar sig själv att tro, att man skall bliva salig; man söver sig in med en sådan osalig tro; man menar, man bör tro, och därför inbillar man sig, det man gärna vill, nämligen slippa helvetets fördömelse och få komma in i himmelen. Men man kan icke veta, huru det går, utan vad vissheten vidkommer, så menar man: jag får väl se, när jag är inkommen i evigheten, vad Gud har i evighet beslutit över mig, och vad dom jag kan få. Herre Jesus, vad de arma människor mitt i den evangeliska kristenheten kunna fara vilse till sin eviga förtappelse!

7) Men sjukdom bliver stundligen häftigare, krafterna avtaga. Och där är icke mer att förmoda någon hälsas återfående eller att få längre leva; man ser sig icke kunna leva till aftonen; döden sitter på läpparna, klockan är rättnu på slaget, glaset är utrunnet. Hela världen kan icke hjälpa; man ville giva allt, vad man äger för sitt liv; man beder någon läsa en psalm eller vers för sig. Man knäpper händerna tillsamman och hör på så mycket man för sjukdomen förmår. Man ropar: Gud, förbarma dig över mig! Ja, det är nu så dags, sedan du har immerfort från din födelsestund gjort många tusende synder, och "när dig Gud av nåd till bättring kallat har, / har du föraktat all den nåd han till dig bar." Och nu först frågar du efter Gud och efter ditt förlorade liv. "När man icke längre leva får, vill man först annat sinne få och Gudi sig befalla. / Jag fruktar det varder då försent, honom blir hans uppsåt då förment. Gud kan han ej rätt åkalla." Vem ropar icke, när han ser döden stå framför sig och önskade vara långt därifrån, men om de ropa rätteligen, det är en annan fråga. De ropa: "O Herre, o Herre, låt opp, låt oss icke bli uteslutna! / men ute var nåden, all väntan, allt hopp, ty bliva de arma förskjutna / till helvetets jämmer och pina."

8) Man tänker hjälpa sig i hastighet, huru man kan. Man skickar efter en lärare och begär Herrens nattvard. Man ber honom taga bröder och vinet med sig, likasom allt nu vore väl beställt, och det endast återstod att besegla den undfångna nåden och den kristna tron i hjärtat med Herrens välsignade lekamens och blods åtnjutande under bröd och vin. Man ber honom skynda, det är bråttom. Budet vet icke, om han lever tills det kommer itllbaka. Än om han dör då, bliver han fördömd, må tro, för det han icke fick nattvarden? Nej, han var redan dömd, eftersom han icke trodde i Guds ende Sons namn. Saknaden av nattvarden förorsakade icke hans förtappelse, ävensom åtnjutandet av nattvarden icke hade hulpit honom, när han hade ett hjärta, som vaer tomt på bättring och tro och fjärran från Gud samt främmande från löftets testamente; utan snarare hade Jesu lekamens och blods ovärdiga anammande insövt honom hårdare och åstadkommit en odrägligare dom i helvetet.

9) Du säger: Men är det då icke möjligt att på sotsängen bliva salig? Jag svarar: Jo, det är möjligt, men då skall du icke göra början till din omvändelse med Herrens nattvard, som, ehuru välsignande och styrkande den är för dem som tro och genom tron äro levande gjorda i Jesus, icke kan annat än skada en obotfärdig människa, emedan hon bliver saker på Herrens lekamen och blod och inbillar sig att, efter hon fått nattvarden, så är allt väl beställt och hon är nu en riktig kristen; utan hon bör, ehuru sent det ock kan vara, begynna med omvändelsen och på sin sotsäng såsom rövaren på korset gå nådens ordning igenom. Annars är det omöjligt så väl i som utom sotsängen.

10) Rövaren på korset, sade jag, gick hela nådens ordning igenom. Han sade: Vi lida det våra gärningar äro värda; han erkände Jesus i hans djupaste förnedring för Jehova. Han straffar den andre, som talade ogudaktigt och hädade Jesus. Han bekände det, som icke en gång lärjungarna vågade säga: Denne, nämligen Jesus, haver intet ont gjort; han tillbad Jesus såsom Herre in i evigheten, dit han nu ämnade sig. Sådan var denne avlidandes sena men sanna bättring. Den som så gör i sin sista levnadstimme, han har ock nåd; men den som icke gör, han bliver utan tvivel förtappad evinnerligen, och det är visserligen sant.

11) Hans färd in i evigheten är en osalig färd, jag talar om dem, som så levat, som vi nu hava sagt, hans död är en osalig död, och hans lön är i den sjön, som brinner med eld och svavel.

12) Rike mannen i evangelium höres icke hava varit ibland de grövsta ogudaktiga. Det står icke om honom, att han varit en Guds och Jesu fiende, att han varit en samvetslös hatare av sanning och dygd, att han levat i grova och uppenbara köttets gärningar, med mera sådant; utan här står, att han levde präktigt i mat och kläder, vilket, ehuru det är ett otrons tillstånd och ett bukens avguderi, likväl ofta ibland människorna på jorden icke anses så farligt. Rike mannen tålte ock, att en sårig och stinkande Lasarus låg för hans präktiga hus´ dörr. Vem vet om mången skulle nu tåla det? Men oaktat allt detta, som hos rike mannen synes mindre grovt, ehuru det var ett osaligt själstillstånd, så heter det dock: han blev död, han kom till helvetet och pinan, och så upplyfte han sina ögon. Ack, det hade han bort göra förr! När nådens tid en gång är platt försvunnen, och du vid liv ej mera varder funnen, då är försent.

13) Då ångrar man, men med förtvivlan, hela sin förflutna nådetid; då grämer det en fördömd själ, att hon haft en Frälsare och dock skall ligga i helvetet; då gnager döden dem. Deras mask skall aldrig dö, och deras eld skall aldrig slockna. 

Så lären människor alla

att göra bättring i tid,

att när Gud eder kallar,

han må då finnas blid.

Tiden försvinner. Den senare delen besparas. Till slut en fråga: Om någon av de döda uppstå, månne människan då icke skulle bättra sig? "De hava Moses och profeterna, höre dem!" Om Lasarus predikade högmässan och rike mannen aftonsången, så tro de icke, om de icke tro profeterna.

Herre Jesus, förbarma dig över oss!

Amen.