Palmsöndagen - Altarets sakrament

Högmässopredikan hållen hos hans excellens riksrådet Palmstjerna 
med dess behöriga citationer sådan, som den av D:r Rutström blev ingiven i Kungl. Justitierevisionen den 22 maj 1760.

I Jesu namn.

"Det ordet sakrament står väl icke i den heliga Skrift, men är likväl i nya testamentets församling antaget och brukat. Hos världsliga skribenter förekommer det ofta och plägar 1) betyda en ed, och isynnerhet i krigssaker. Sedan tages det ock för ett nedsatt och i förvar lämnat gods eller pant, vilken tvenne stridande parter pläga lämna i förvar, på det att den, som vinner, må däri äga sin säkerhet. Sedan brukas det ock om varje slags pant i allmänhet; därav har det hänta, att detta ordet sakrament är i allmänhet av de gamla brukat om heliga och fördolda saker, med vilka ord de gåvo tillkänna alla de saker, som i den heliga Skrift uppenbaras, men för förnuftet äro obekanta, varför ock det grekiska ordet mysterion, hemlighet, ofta med ordet sakrament plägar översättas; men isynnerhet är ordet sakrament brukat som ett kännetecken av heliga, gudomliga ting. Således brukades att kalla gamla testamentets offer och levitiska gudstjänsten sakramenter. Men i en ännu egentligare mening brukas det ordet i artikeln om nattvarden, och då betyder sakrament en handling, som är inrättad av Gud till att därigenom tillbjuda, tillämpa och besegla evangelii löften. Icke heller hindrar det att man ju i ett rätt och hälsosamt förstånd brukar detta ord, ehuru det icke finnes i den helige Skrift, men likväl icke heller strider däremot; varför ock D:r Luther fann för nödigt att behålla detsamma." (översatt från D.r Jacob Benzelii Rep. Theolog. Art. XVI, Qvest. I).

Men härvid får jag dock erinra, att vår dyre Frälsare kallar denna heliga nattvardsinrättning ett testamente uti instiftelseorden. Och man bör framför allt så laga, att alla de ord vi tala i så heliga saker, som detta ämnet är, få sin betydelse och rätta kraft enligt den heliga Skrifts utsago, att de därmed förenligt bliva förklarade och förstådda. Herren give oss sin nåd att på denna stund till hans ära och vår salighet vara tillsammans. Amen.

Fader vår...

EVANGELIUM (sic!) 1 Kor. 11:23-29

På det vi desto enfaldigare och tydligare må kunna med varandra överväga så höga och herrliga ting, som i läran om altarets sakrament förekomma, vilja vi göra det uppå ett kateketiskt sätt, det är, genom frågor och svar.

1) Vilka äro de huvudsakligaste orden i  vår Herres Jesu Kristi instiftelse? Jo, just dessa: "För eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse", eller att Jesus säger: "Min lekamen är utgiven för eder; mitt blod är utgjutet för eder till syndernas förlåtelse." Att dessa ord äro huvudstycket i detta sakrament, det intygar Luther i förklaringen över instiftelseorden, varuti han tre gånger i tre svar upptager samma ord, på det han därmed skall giva var och en tillkänna dessa ordens huvudinnehåll; och säger tillika tydligt, att de äro huvudstycken i detta sakrament, samt att genom dem syndernas förlåtelse, liv och salighet varda oss givna; varför ock dessa ord kräva av oss ett alldeles troget hjärta.

2) Varuti består de kristnas andliga ätande? Det består däruti, att en botfärdig själ genom en av den Helige Ande verkad tro tillägnar sig den nåd som i Kristus är given, anser Jesu död för sin, hans uppståndelse för sin, hans lidande och görande lydnad för sin, hans rättfärdighet för sin, och njuter således därigenom i sitt hjärta syndernas förlåtelse samt en sannfärdig förening med Gud.

3) Består det andliga ätandet i något annat i nattvarden än utom nattvarden? Nej, ty det sker allena av de rätta kristna, eller såsom de i vår katekes kallas värdiga gäster, vilka alltjämt både i och utom nattvarden äta Guds Sons kött och dricka hans blod: alltjämt nära sig av detta himlamanna och dricka av den andliga klippan Kristus (jfr 1 Kor. 11:4)

4) Bör en opånyttfödd och otrogen människa undfå den heliga nattvarden? Nej, ty Jesus har instiftat den till en särskild och hög tröst för sina lärjungar och alla kristna. Därför är det fördömligt att tänka, att sakramentet skulle göra oss rättfärdiga ex opere operato, allenast för det omaks skull, att man går till nattvarden, dock utan tron, vilket är att göra Herrens bord till en marknadsplats för döda själar, tvärtemot Jesu vilja, ty detta sakrament är ett Sacramentum conformationis och obsignationis. Alltså måste den människa visserligen vara levandegjord eller omvänd, som i tron härigenom än mera skall befästas. Ty ingen kan befästas i tron, som ingen tro har. Därför säger ock Luther: "Detta ordet för eder kräver alldeles ett troget hjärta."

5) Vad betyda de orden: bliva saker på Herrens lekamen och blod samt äta och dricka sig själv domen? Det betyder, att de själar, som ovärdigt anammade nattvarden, såsom den korintiska församlingen gjorde, de blevo fördenskull av Gud straffade både till liv och lekamen, eller att de blevo lekamligen straffade med sjukdom, som det står i 1 Kor. 11:30, varest i de följande verserna göres en klar skillnad mellan dom, vilken kallas näpst, och emellan fördömelse; ty dessa ovärdiga gäster, som icke hade gjort skillnad på nattvarden och den lekamliga måltiden, utan i oskicklighet och fylleri eller överflöd togo nattvarden, de blevo av Guds rättvisa hand straffade. De blevo "agade och näpsta, på det de med världen icke skulle fördömda varda." Varvid är klart, att såframt denna näpst fick lända dem till bättring, sluppo de helvetets förbannelse, men i motsatt händelse heter det: "Den som icke tror, han skall varda fördömd." "Den själ som syndar, han skall dö" - då deras kval såsom testamentets blods föraktare bliver dem så mycket odrägligare.

6) På vad sätt undfår man Jesu Kristi sanna och väsentliga lekamen och blod? Det sättet är väl för våra naturliga sinnen obegripligt; men är dock oförnekligt, när vi besinna 1 Kor. 10:16-21. Så tror icke heller en trogen själ på en idealisk eller inbillad eller målad Frälsare; utan på en sann Gud, född av Fadern i evighet, och en sann människa, född av jungfrun Maria, vilken är död och uppstånden. Hit vänder sig en i tron hungrande och törstande själ, här mättas hon med vällust såsom en ström (Psalt. 36:9), här svalkas hon med Jesu heliga blod, som här med henne sannfärdeligen förenar sig. Med ett ord: Jesu heliga och sanna lekamen och blod helgar och bevarar deras kropp och själ till evinnerligt liv. Och som David säger: "Han haver gjort en åminnelse till sina under, den nåderike och barmhärtige Herren; han giver mat åt dem som frukta honom (Psalt. 14:45).

7) I vad tillstånd bör den människa vara, som är en skicklig nattvardsgäst? Såsom tillförne är sagt, bör en människa, som vill anamma detta Jesu bord, vara omvänd; men så är icke heller den oomvänd, som tänker: "Ack, jag känner, att jag icke är beredd eller väl skickad", vilket även kan vara de gudfruktigas anfäktning, som härrör därav, att man förutom och innan man ser in i nådens ljus tänkt att man icke borde hava något fel, om man skulle vara värdig till denna heliga måltid. När man finner och ser denna sin orenlighet, förnekar man att komma till nattvarden och uppskjuter därmed så länge, tilldess man skall bliva värdig och väl skickad, och emellertid går dag efter dag och månad efter månad sin kos, och på det sättet händer det, att de näppeligen någonsin komma till nattvarden.
   De vilda, gensträviga och obotfärdiga, de böra avhålla sig ifrån nattvarden, efter de icke äro bekväma och skickliga att undfå syndernas förlåtelse och icke hava någon längtan att bliva bättre. Men de som äro svaga och bräckliga, men åstunda sin andliga hälsa, de böra komma härtill. Och den som suckar däröver, att han icke nog känner detta sitt syndaelände, om honom säger Luther alltför herrligen: ju mer du känner dina synder och brister, ju större orsak har du att begå detta sakrament, där hjälp och läkedom är att söka (Dr Luthers stora katekes).

8) Av vad beskaffenhet är absolution, som går före nattvarden i den kristna kyrkan? Svar: "Det gives en förvärvad syndaförlåtelse, vilken å Guds sida är fullkomlig för Jesu skull och tillräcklig för alla människors barn, om de ville densamma anamma (Jes. 40:2, Dan. 9:24, Matt. 26:28, Ef. 1:7). Det gives ock en anammad förlåtelse, det är, att själen i en sann omvändelses ordning genom tron undfår i sitt hjärta den i Kristus skedda förlossningen och syndaförlåtelsen (Apg. 10:43). Det gives ock en daglig syndaförlåtelse: 'Fader, förlåte oss våra skulder.' Det gives ock en syndaförlåtelse, som lärare å Guds och församlingens vägnar tillsäga botfärdiga syndare. (Joh. 20:22-23). När nu en människa vill gå till nattvarden, vilken icke låtit Guds Ande hjälpa och omvända sig, får hon ingen syndaförlåtelse, om ock en ängel av himmelen absolverade henne (Gal. 1:8).

9) Varvid kan en rätt kristen fästa sina tankar just under själva communionen, att han må hava salighet och nytta därav? Jo, just vid dessa orden: "Detta är min lekamen, som för eder utgiven varder, gören det till min åminnelse. Detta är det nya testamentet i mitt blod, som för eder och många utgjutet varder, gören det, så ofta I dricken, till min åminnelse." Man bör inför Jesu nådesbord förnämligast fästa sitt hjärta vid de orden "för eder", och att det måtte ske till Jesu döds åminnelse så långfredagsaktigt, som stode man och såge därpå, huru Jesus dog för oss.

10) Vad nytta eller salighet njuter en trogen själ av nattvardens rätta bruk? "Såsom löftet är onyttigt, så framt det icke med tron anammas, alltså är ock ceremonien eller det utvärtes tecknet onyttigt, så framt icke tron kommer därtill, vilken visserligen tror, att syndernas förlåtelse varder här tillbjuden och given. Nya testamentets löfte är om syndernas förlåtelse, såsom Jesus säger: 'Detta är min lekamen... ...till syndernas förlåtelse.' Ordet tillbjuder fördenskull syndernas förlåtelse, och ceremonien eller det utvärtes tecknet är likasom ordets målning eller insegel, som visar oss på löftet." (se Apologia Aug. Conf. Vers. Svecana p. 274) "Men de själar som tro, de upprättas till sina förkrossade hjärtan. Genom denna dyra måltid uppväckes hjärtat att tro och stärkes däruti; ty genom ordet och sakramenten verkar den helige Ande. Så undfår en själ syndernas lösen och således syndernas betalning och förlåtelse. Hon undfår hela Jesus, dödad för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighet, och således Jesu evigt gällande rättfärdighet. Den gamla människan fördrager icke denne Jesus. Han är helvetet ett förgift, och därför dödar han den gamle Adam och föder en ny människa, den i rättfärdighet och renhet evinnerligen leva skall." (ibid p. 375). Denna Jesu delaktighet skall och vara grunden till de trognas uppståndelse till livet, efter de äro genom nattvarden med Jesus förenade. "Den som äter mitt kött", säger Jesus, "han skall leva, om än han död bleve." (Joh. 6:15).

11) Huru förstås Joh. 6:63? Jo att Guds Ande genom evangelii ord må göra en själ levande. Hon kan icke bliva det genom det utvärtes bruket av nattvarden, utan bör i Jesu namn besinna, att den som tror, han har vad orden innehålla och lyda; men den som tvivlar, han haver allsintet, därför att han låter sig detsamma fåfängt tillbjudas och icke åstundar att nyttja och bruka ett sådant hälsosamt ting. Nog är skatten framburen och tillbjuden, framsatt på bordet att njutas; men man bör tillägna sig den, det är, tro som orden lyda. Denna skatt tillbjudes oss i Ordet; alltså kan den icke på annat sätt emottagas, än med hjärtat; men icke kan en sådan gåva och evigt varande skatt med händerna omfattas och anammas. Fasta och böner äro väl en utvärtes beredelse; men det som härutinnan och härigenom gives oss kan kroppen på intet sätt emottaga, utan det gör hjärtats tro, som känner och åstundar en sådan skatt. (Allt detta ur D.r Luthers Stora katekes, sv. övers. s. 194-195).

12) Bör man taga nattvarden hemma eller tillika med hela församlingen? Svar: 1 Kor. 10:17: "Det är ett bröd, och många troende själar äro i Kristus en lekamen, efter de alla av det ena bröder äro delaktiga." Alltså är det ganska vackert och kristligt, att en Jesu församlings ledamot även i den utvärtes församlingen och under denna dyra bröllopsmåltid är tillstädes; emedan Jesus här vill fägna sina barn (Hebr. 10:25). Men så är det ock klart, vad Jesus talar i Matt. 18:20 samt Upp. 3:20.

13) Huru ofta bör en kristen gå till nattvarden? Den som icke går till nattvarden ordentligen, han måtte antingen vara sjuk eller död. De sjuka och döda äta intet och dricka intet. Jesus har med flit sagt "så ofta", och dessa orden betyda något. Herrens Ande läre oss förstå dem.

Amen.

Passionspredikan över Fjärde akten ur Kristi lidandes historia - Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd och människorna för hans skull fria

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Vi behöva icke erinra, att medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, är vårt antagna ämne till passionsbetraktelser i år. Vi hava hört det på flera dagar under åtskilliga omständigheter betraktas; och vi få ännu höra, huru tåligt vår dyre medlare fortgår i sitt dyra medlareämbete ända intill dess Han går in i det allraheligaste och finner en evig förlossning.

Men innan vi ingå i vår i dag tillämnade betraktelse, torde det bli en nödvändig sak att på en liten stund fråga efter, vad det lider med vårt hjärtas upplysning och omvändelse, huru det har varit för våra hjärtan allt vad vi hittills hava hört och varest vårt hjärtas tankar nu hålla till. Om dessa tankar på Jesus uppenbarat för oss Guds mildhet, som lockar syndare till bättring, om de fått upplysa vårt förstånds ögon, om vi blivit varse vår ovärdighet, vår stora fattigdom å vår sida, och Guds outgrundliga nåds rikedomar å Jesu sida, om vi kommit att vila med våra oroliga hjärtan på Hans dyra medlareämbete och äntligen fått frid i våra samveten, samt om vi äro vordna med Honom så inplantade till en lika död, att vi ock äro uppståndelsen lika? Det vill jag fråga var och en av eder på hans samvete. En fråga, som var och en noga höre och betrakte och sedan inom sig själv besvare inför Honom, som är en domare över hjärtans tankar och uppsåt.

I mån besinna, att en osalig människa, som står under både syndens dom och syndens träldom, är icke hjälpt därmed, att hon med hopen går dit i Guds hus, att hon hörer med öronen omtalas sin medlare, utan att förstå det med hjärtat; ty hon går lika död hem som hit. Allt detta länder till förhärdelse och förtappelse och icke till salighet. Men ändamålet med predikan om Jesus är, att vi må bliva rätteligen omvända, rätteligen uppväckta, rätteligen troende, rätteligen pånyttfödda, rätteligen förnyade och helgade i Jesus. Och om sådant skett och fått ske, därom döme var och en av eder inför Gud. "Pröven eder, om I ären i tron."

Detta är en anmärkning, som jag icke kan undgå att göra, innan passionstiden flutit förbi. Vår tid går bort såsom en ström; vi fara såsom en pil till vår dödlighets mål. Tiden är både ond och dyr Människor skola göra räkning för sin tid, huru de i den hava levat. Ginge det så fort med vårt tilltagande i kristendomen, som med våra år, vore det väl. O, att vi skrede Jesus allt närmare och närmare, efter som vi nalkas närmare graven och evigheten!

Jag minner eder fördenskull på evangelium, som jag eder predikat haver, att vår kyrkogång icke må bliva ett utvärtes verk, och betraktelsen om Jesus räcka blott i passionstiden. Stackare den, som har passionstiden endast några veckor om året och som icke på annat sätt känner honom. Om en ängel av himmelen talade för en sådan människa, och hon icke ville låta den helige Ande hjälpa sig, så vore det med henne lika ogjort, om ock passionstiden räckte hela hennes livstid. Därför frågar jag ännu en gång, huru det står till med våra hjärtan i anseende till allt, som vi hava hört? Står det väl till, så är det väl. Men beklagligt vore det, om vi ock denna tid hava gått ur glömska i glömska, ur mörker i mörker, ur förhärdelse i förhärdelse, ur död i död, ur fåfänglighet i fåfänglighet, ur flärd, glömska och värld i detsamma; så att man nu inför Herren måste säga: "Och när du mig av nåd till bättring kallat har, / har jag föraktat all den nåd du till mig bar." Herren Jesus hjälpe den, som sålunda förnöter sin levnadstid och denna dyra nådetid. Den helige Ande besöke hans hjärta och give honom ett eftertryckligt styng till bättring.

Vi vilja nu gå till vår betraktelse; och få vi i dag se huru vår dyre medlare hudflänges och illa hanteras, huru han blir "slagen för våra synder och sargad för våra missgärningars skull, huru näpsten har legat på honom, och huru vi genom hans sår äro helade vordna." Vi ämna genom Jesu nåd korteligen framställa:

Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd, och människorna för hans skull fria.

1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd och
2) Människorna för hans skull fria

Jesus, lär mig rätt betänka
din tänkvärda, svåra död
och din bittra pinas nöd.
Hjälp att jag mig nu må sänka
ner i dina helga sår,
där jag liv och hälsa får.

1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd.

1) Älskade åhörare! I märken väl själva innehållet av vår betraktelse, som är, att medlaren Jesus står och lider i vårt ställe, och att vi därigenom varda fria och frälsta. Vi frälsas i Honom, och Han hudflänges för oss. Vad salighet, att den skyldige varder fri och den oskyldige varder straffad? "Tag denne utav vägen och giv oss Barabbas lös." Vilket är nu vår text.

2) Skulden, brottet eller synden, varför denna hudflängning sker, är icke Jesu egen, utan det mänskliga släktets. Saken var sålunda den, att "Gud hade att göra med människorna i Jesus Kristus, och Jesus Kristus hade att göra med Gud i människornas stad och ställe." Den skuld, som Han här måste betala, var således Adams och Evas fall. Deras och alla deras efterkommandes synder och överträdelser, vilka Herren hade kastat på honom (Jes. 53).

3) Efter Herrens heliga lag skulle hela världen dö; lagen straffade alla lika, ty han befann alla lika fallna; alla hade syndat och hade intet att berömma sig av inför Gud; alla människor äro efter naturen under lagens förbannelse. "Allt lagen säger, det talar den till dem som [det är alla] som under lagen äro, att var och en mun skall tillstoppas, och all världen skall för Gud brottslig varda." (Rom. 4). Nu var Jesus född av kvinna, gjord under lagen; Han var kommen att fullborda lagen. Och den, som är förbunden att fullborda lagen i syndares ställe, måste ock i syndares ställe bliva förbannad, straffad och hudflängd. Vilket aposteln Paulus ännu starkare beskriver i Gal. 3:13: "Kristus haver förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är var och en som hänger på trä." Och Esaias: "Han är slagen för våra synders skull och sargad för våra missgärningars skull." (Jes. 53. Om denna gruvliga bestraffning i syndares ställe talar Messias själv genom Jesajas mun: "Jag höll min rygg till dem, som mig slogo, och mina kindben dem, som mig ryckte; mitt ansikte vände jag icke bort för försmädelse och spott." (Jes. 50:6)

4) Vad vill allt detta säga? Är icke Gud själva kärleken? Kan kärleken fordra en så hård betalning, att hans egen Son, den evige Guden, skulle så hanterad varda? Och om Gud är kärleken och tillika oföränderlig, som icke kan tänka så den ena gången och helt annorlunda den andra, huru kunde då Gud, som är en oföränderlig kärlek, fordra en så sträng betalning av människorna, vilka Han älskat hade av evighet och förr, än denna jordens grundval var lagd? Svar: Gud är kärleken, det är sant; Gud är oföränderlig, det är ock sant; men Gud är ock helig, Han är ock rättfärdigheten och allas Herre. I kraft av sin eviga kärlek älskar Gud det mänskliga släktet; men i kraft av sin helighet straffar Han den, som syndat emot hans givna befallning eller förbud och sålunda överträtt hans uppenbarade lag. Om Gud skulle älska utan avseende på sina övriga fullkomligheter, så vore det flathet, vilken syndiga egenskap aldrig kan finnas i det allra fullkomligaste väsendet, som är Gud.
   Jag sade, att Gud är rättfärdigheten och allas Herre. Han är rättfärdig, det är, Han utövar den ena av sina fullkomligheter så, att alla de andra icke äro vilande, lidande eller kraftlösa. Till följe av Guds eviga nåd allena kunde Gud förbarma sig över det fallna människosläktet, men icke utan betalning för synderna och lagens uppfyllelse, som hans helighet och rättfärdighet fordrade. Allt vad Gud sålunda gjorde, det gjorde Han enligt sina gudomliga egenskaper, vilka för Honom äro  en helig och oföränderlig grundlag eller regeringsform. Han är sålunda oföränderligen nådig och barmhärtig, men Han är ock oföränderligen helig och rättfärdig. Såsom David säger: "Rättfärdighet och dom är din stols stadfästelse: nåd och sanning är för ditt ansikte", (Psalt. 89:15), vilka ord betyda något, nämligen en oombytlig rättfärdighet och en ostrafflig dom är din grundval; du är dock så rättfärdig och dina domar äro så rätta, att de icke utesluta barmhärtigheten emot de elända, icke heller din sanning att fullborda genom Jesus Kristus det, du lovat haver, utan både nåd och Jesu försoning komma emellan, så att du icke handlar med syndare efter din grymma vrede. Och sålunda följde härav, att Gud vår hjälpare hjälpte oss allena för sitt namns äras skull; Han frälste oss och förlåter oss våra synder för sitt namns skull. Ja, härav följde, att hans nåd var och är väldig över oss, och hans sanning varar i evighet, Halleluja! (Psalt. 79:9, 117:2).
   Att nåd och sanning är för Guds ansikte eller att nåden gavs människor för Jesu skull, det synes nogsamt att med Guds ansikte förstås Frälsaren Jesus Kristus; ty Gud kallar honom så i 2 Mos. 23:21, jfr 1 Kor. 10:4, och att nåden är given i Kristus Jesus för evig tid, vittnar aposteln Paulus, 2 Tim. 1:9 och Joh. 1:17. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus; härav är sålunda tydligt, att det fallna människosläktet är nåd given till följd av Guds eviga kärlek samt på grund av den försoning, betalning och lagens fullbordan, som i Jesus Kristus skulle ske.
   Ty om Gud så vore kärleken, att Han icke straffade det onda, vad hade Han då i alla världens åldrar behövt föra ett så heligt regemente över människobarnen? Vartill hade hans heliga lags uppenbarelse skolat tjäna? Vartill skulle alla lagens förbannelser och dess fördömande kraft vara? Vad hade Jesus behövt frösona och upprätta det fallna människosläktet ifrån syndens dom? Varför skulle Herren kasta allas våra synder uppå Honom? Varför skulle han bliva en förbannelse för oss? Varför skulle Gud vara i Kristus och försona världen med sig själv?

5) Men låtom oss gå litet närmare och bese denna hiskliga hudflängning. Abraham såg hans dag och vart glad; Abrahams barn kände honom icke och sågo icke, vem han var, med seende ögon. De bundo hans armar, som dem med stark hand och mäktig arm utur Egypti land fört hade. Han hudflängdes så grymt, att Pilatus trodde de skulle röras till medlidande av hans jämmerligen hanterade och blodiga gestalt:

En övergiven hop av hedniska soldater,
till skapnad människor, men vilddjurens kamrater
till egenskap och art. De hade fått uti 
ett slags med taggar främst besatta skarpa remmar,
med vilka de så grymt martera Jesu lemmar,
så mellan blod och kött man benen ock kan si.
Och sedan han var så marterader och slagen,
sen Jesus var med blod utvärtes överdragen,
invärtes kravd och stängd för Adams skull av Gud,
så hava de tillreds en purpurmantel sliten,
av damm och smudder tung, av malen sönderbiten,
för ärones monark till en bespottnings skrud."

6) Ack, märk, vad det är för en hög och dyr person, som här hudflänges! Hade det varit en syndig människa, så hade dess försoning ingenting kunnat uträtta. Men det rena och obesmittade Lammet Jesus Kristus, försänkt i en så djup förnedring för vår skull, i vårt ställe, det har gjort att vi i vår betraktelses

Senare del

få besinna, att människorna för hans skull äro fria.

Texten säger: Tag denne, nämligen Jesus, av vägen och giv oss Barrabas lös.

Det gives en frigörelse som är 1) förvärvad, 2) tillämpad.

1) Vad den förvärvade frigörelsen angår, så är den skedd genom Jesu lidande, död och uppståndelse, men vi besinna, att alla de åtskilliga delar av Jesu lidande, såsom blodsvettning, hudflängning, törnekröning, korsfästelse m.m., äro, likasom när man talar isynnerhet om Jesu blod eller sår eller död m.m., till betraktandes ingalunda såsom en styckad Frälsare, utan såsom i sig själv innefattande en hel Jesus, som med sitt fullkomliga offer har friat och lösgivit det mänskliga släktet ifrån den dom och plikt som synden väl förtjänar.

2) Jesus hudflängdes inte för sin skull, utan för vår. Han är i vår stad och ställe slagen, på det vi skulle frid hava. Hans slag äro sålunda våra, hans sår våra, hans död vår. Därför sjunga vi i psalmboken:

"Dina lemmar måste svida,
då man dig med grymhet slog,
stötte, ryckte, svåra drog,
på det jag ej skulle lida
det som satan själv ä r hänt,
och min synd har väl förtjänt.

Du hudflängdes och avkläddes,
att min sjuka, nakna själ
måtte läkas, prydas väl."

Si, så äro vi friade från syndens betalning; ty Jesus är slagen för oss. "Allt gott vi av dig hava, / du milde Jesu Krist." Av vilken vi all nåd både i andlig och lekamlig måtto förvänta.

3) Men tillämpningen av denna Jesu befrielse, vilken den Helige Ande vill av nåd verkställa i syndares hjärtan på det sättet, att han får visa dem, så att de se och känna sitt stora skuldregister, och lära dem att tro på Jesus, som är slagen för våra synders skull - denna tillämpning återstår ännu hos mången; och så länge detta icke har skett, så händer det, att du icke är fri utan bunden i skuld, och döden råder över dig.
   Man må då tänka vad man vill; man må inbilla sig att man genom fattigdom eller sjukdom eller annan vedermöda bliver späkt och därigenom får lida för sina synder här, så bliver det dock därvid:

Utan Jesus du fördärvas,
utan Jesu nådesken
är dig allt till ångst och men.

Där den Helige Ande icke får rätt på ditt hjärta och får hjälpa dig ifrån lagens förbannelse, så är du icke fri. Men låter du föra dig till Jesu delaktighet, får Jesus och Jesu Ande skänka dig, och du omfattar, din Medlares förvärvade frigörelse, si, då fullbordas det ordet som skrivet står: "Om Sonen gör eder fria, så ären I rätteligen fria." (Joh. 8:36).

Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesu, för din myckna nöd,
för din ångest, för din smärta,
för ditt kors och för din död,
ja, för allt det bittra, svåra,
som du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu, innerlig!

Amen.