Andra söndagen efter påsk - Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar

Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes, Amen!

Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. Med dessa ord beprisar konung Hiskia den milde Herrens vår Guds ömma själavård om hans fattiga själ, då han intet annat visste, än att hans levnadsdag skulle lyktas förr än aftonen kom, och han skulle slitas sönder såsom en klen tråd. Denne konung uti Juda hade regerat med sannskyldigt hjärta inför Herren och blev på sitt 40:e år dödssjuk; då bad han till Herren och grät svårligen, ty profeten Esaias hade sagt honom, att han skulle beställa om sitt hus, ty han måste dö och icke bliva vid liv. Men Herrens ord kom åter till Esaias, att han skulle säga Hiskia, det Herren hade förlängt hans livsdagar i 15 år. Bland annat säger då denne gudfruktige konung: Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. (Jes. 38:17).

Hiskia lovar Gud därför att Han hade mot honom visat sin synnerliga själavård. Den eviga kärleken har visserligen vårdat sig om alla människosjälar av evighet. Och detta är vad vi i dag vilja taga som ämne för vår betraktelse.

Guds hushållning med det fallna människosläktet till deras upprättelse och salighet har visst varit och är förunderlig och herrlig, i synnerhet däruti, att Han skänkt oss sin ende Son, som låtit sitt liv för oss. Denna Guds milda hushållning och omvårdnad har Han även gjort kännbar såväl i det gamla som nya testamentet, ehuru nya testamentets hushållning vida övergår Hans även milda och gudomliga omvårdnad med människorna i det gamla, vilken hushållning, huru herrlig hon ock är i nya testamentet, likväl, efter Pauli ord i 2 Kor. 4:3, är förtäckt för många, som varda förtappade.

Ingen må inbilla sig att kunna vara rättsligt underrättad om Guds milda själavård, därest han icke äger en salig insikt i nya testamentets herrlighet och vänt sitt hjärta till Herren samt låtit täckelset borttagas ifrån sina ögon, vilket, så länge de äro oomvända, hänger för dem.

Och medan vi nu äro i begrepp att tala om Guds själavård om oss, så låtom oss med några ord omnämna skillnaden emellan gamla och nya testamentets herrlighet, vilken är så nödig att veta, och således känna Guds sanning, hans herrliga vilja, råd och befallningar, såsom ock nåden, som är given i Jesus Kristus för evig tid, vilken alltid har varit en och densamma, så att däruti allsingen förvandling varit, är eller bliver. Men så länge Gud ännu icke var uppenbar vorden i köttet, så var Herrens hushållning under gamla förbundet med mångahanda seder och rätter, vilka utgjorde den ceremonialiska lagen, och vilka skulle hålla Israel att, på sätt som Gud hade befallt, genom offren förebilda den tillkommande världens Frälsare. Och som denna förebildande gudstjänst i Jerusalems tempel var en del av gamla testamentets evangelium, så var det den eviga visheten behagligt att däröver hålla en helig och sträng hand, så att ingen fick däremot bryta vid sitt livs förlust, såsom man ser av Ussa, Abinadabs son, som allena rörde vid arken och blev död slagen av Herren (2 Sam. 6:7), ty om Israel hade onäpst fått förändra något, så är intet tvivel, att de hade bortlagt alltsammans i den ceremonialiska lagen; därför måste Herren med mångahanda lagar, stadgar, bud, seder och rätter vidmakthålla det gamla testamentets hushållning. Detta skall vara eder en evig rätt. (4 Mos. 16:29). Detta är det, som Herren bjudit haver (17:2). Om I hållen mina bud, säger Herren, så skall du vara välsignad på mångfaldigt sätt, och om du icke lyder Herrens din Guds röst, så skall du även på mångfaldigt sätt vara förbannad (5 Mos. 28). Sådana villkor voro av Herren satta för det gamla förbundets barn, vilkas iakttagande ofta gjorde hos dem, som icke förstodo sanningen, vilken låg i det fördolda, en trälaktig anda; detta var det förbund, som Israel icke höll, och Herren dem tvinga måste (Jer. 31:32).

Men sedan Jesus är kommen i världen, äro alla dessa villkor, som Herren hade satt för det gamla Israel, upphävda; ty denna lag skulle vara intill Kristus (Gal. 3:19). Men sedan Jesus kom och med sin död beseglade synerna och profetiorna (Dan. 9), så heter det nu icke: Om I hållen mina ceremonialiska bud, så skolen I leva; utan det heter så: Mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allting är nu redo; kommen! Och så snart en fattig syndare, i den ordning som Herren befallt, anammar dessa nådens tidningar och genom tron undfår syndernas förlåtelse utan förskyllan, utan betalning, blott för Jesu döds och uppståndelses skull, så har han icke träldomens anda till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader! Men där Jesus icke sålunda varder anammad, göra mäniskorna ofta av det herrligaste evangelium en fördömande lag; ty de se icke Herrens herrlighet. De se icke hans obeskrivliga nådesvård om nya testamentets salighet, som skall predikas för alla kreatur, som äro under himmelen, dem som när och dem som fjärran äro. De se icke, att den eviga nåden i Kristus är given icke efter våra gärningar, utan efter Guds eviga nådesuppsåt. De se icke, att nåden gives, men icke förtjänas; de se icke, att Gud är försonad i Kristus, utan de mena, Han bliver då först, när de omvända och bättra sig; de mena, nåden kommer av bättring, tro och helgelse, då likväl både bättring, tro och helgelse komma av nåden. Detta är en evig grundsanning.

Vad vill nu allt detta säga? Jo, Herrens hjärtliga vård om våra själar. Han har låtit sitt liv för dem. Han är den gode Herden, Han är rättfärdighetens sol, Han är nådastolen, Han är fader, fridsfurste, den äldste ibland bröderna, hälsobrunnen. Vad vilja dessa namnen? Jo, de locka de borttappade fåren till att undergiva sig hans milda själavård, varom vi nu ärna något tala. Herren Jesus låte det falla i god jord. Fader vår...

Evangelium: Joh. 10:11-16

Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar

1) I det Han låtit sitt liv för dem.

2) I det Han känner dem och lärer dem känna sig.

Ingen är god utan Gud allena. Andra herdar vårda ofta sina får för lön och fly, när de se ulven komma, och låta honom både förskingra och bortrycka fåren. Dessa förtjäna visst inte namn av goda herdar; men Jesus, som låtit sig så högt vårda om fåren, att Han låtit sitt liv för dem, må visst heta framför alla andra den gode Herden.

Denne gode herden har låtit sig hjärtligen vårda om våra själar i det Han låtit sitt liv för dem, som sades skulle bliva vår betraktelses

Förra del.

1) Så säger Jesus i evangelium: Jag är den gode herden. Den gode herden låter sitt liv för fåren. Detta är den stora sak, varpå all världen borde vara uppmärksam. Alla människor äro däruti varannan lika, att de äro uti Adam förlorade får. Då förlorade vi Gud och all salighet, och Gud blev genom vår ondska skild från oss, och hans ansikte gömdes för oss, varför ock Adam gömde sig ibland träden i lustgården undan Herrens ansikte. Den allsmäktige domarens dom var fallen över allt folk, och hans vredes eld brann över synden till nedersta helvetet. På jorden var ingen salighet mer och ingen hjälp. Alla Adams barn voro dödade uti Adams, sin faders, fall och död; alla lågo i sitt blod, döda i överträdelser och synder; alla hade blivit Guds fiender och gått in i satans anhang; alla voro syndens tjänare; alla voro bortkomna från det liv, som i Gud var. Alla voro dödens trälar, de där mördat sina själar.

2) Och si, mitt i denna all världens allrauslaste belägenhet och olycksalighet gav den eviga kärleken löftet om "kvinnans säd", som är Jesus, och i Honom nåd och barmhärtighet över de förtappade fåren, som voro döden värda. Han skänkte Honom hedningarna till arv och världens ändar till egendom; det blev den gode herdens fårahjord och arvedels får, dem Han skulle köpa och lösa med sitt eget liv.

3) Och Sonen sin Fader lydig var, kom till oss hit på jorden och blev en medlare emellan Gud och oss. Vår gode herde, som på den stora försoningstid och dag, som av Fadern var förelagd, inställde sig, tog på sig all världens synd och dog för sitt folks missgärning, varmed han hävde hela det mänskliga släktets skuld, fastnaglade dess handskrift vid sitt kors, fullkomnade sitt dyra medlareämbetet och dog såsom en Abel för sin fårahjord, sedan han i 33 år, som Jakob, hade troget tjänat för Rakel, sin dyrköpta församling.

4) Herrliga ting varda predikade i dig, du Guds stad! Det är detta, som Guds Ande i Ef. 3 kallar Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O, vilken djuphet av Guds eviga förbarmande, o, vilken höjd, bredd och längd! Att den evige Guden, Gud över allt välsignad i evighet, så hjärtligen låter sig vårda om de förlorade syndare, att Han stiger ned ifrån himmelen, antager människonatur och gör dem fria, som i all sin tid under dödens räddhåga skulle trälar vara! Så är Han vorden ett offer för de fåren, som skulle slaktas och evinnerligen dö; så är Han vorden en försoning för syndare; så är missgärningen förlåten, överträdelsen borttagen och synden betäckt och den eviga rättfärdigheten framhavd. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus.

5) En evig nåd är sålunda vederfaren oss arma förtappade får. Och Herren har ett obeskrivligt, armhärtigt och kärleksfullt hjärta över och emot syndare. Kan en moder förgäta sitt livs son, så vill Han likväl icke förgäta oss, på händerna haver han tecknat oss. Lagen är fullbordad och rättfärdigheten har fått fyllest. Till lagen må vara vårt tal: Trots att du mig fördöma skall, Kristus dig fullgjort haver. "Vi kunna nu då fråga: / Var är din udd, du död? / du helvetets grymma låga, / var är din svåra glöd?" "Han har vår själ uttagit / från döden och vår fot / ifrån fall, all gråt avtvagit, / oss givit salig bot." "Nu är botad all den skada, / som oss Adam hade gjort." "Med oss så har nu ingen nöd, / ty satan, synd och evig död / har Jesus Kristus nederlagt, / allt som hans ord det haver sagt." "Vore världen av vår Herre / tusen gånger större gjord, / och dess synder större, smärre... släckas." O, nåd över all nåd! Han lät sig ganska hjärtligen vårda om våra själar; Han är sålunda vår salighet, ty Han är död för oss, Han lever för oss, vi skola ock leva. Dessa orden: för fären, för oss, lägge Jesus djupt in i våra hjärtan. De betyda mer, än vi i hastigheten kunna fatta. Vi äro i Honom friade, och Han är för oss marterad; Han är död för oss, och vi leva för hans skull! "Dessa orden: för eder, kräva synnerligen ett troget hjärta."

6) Sålunda har den gode Herden icke förr avlåtit, än Han med sitt eget liv hade köpt sig en fårahjord av fattiga syndare. Vi äro sålunda hans egendom med rätta. I ditt blod, du gode herde, är jag din. Vi äro nu hans arvedels får, dyrt köpta med hans blodiga sår av Faderns eviga råd och dom, när vi Honom skänktes till egendom; säll är den, som känner detta, säll den, som låter sig ledas till denna herdens hjärtliga själavård och som låtit Honom uppsöka sitt förvillade hjärta och fått känna kraften och saligheten av hans dyra och hjärtliga själavård, i det Han,

Andra delen:

känner oss och lär oss att känna sig.

1) Det säges om herdarna hos Israels folk, att de klädde sig i fårakläder, till att därmedelst dess bättre trygga de skrämda och skygga fåren till sig. Det synes kunna slutas av liknelsen, som Jesus brukar i Matt. 7:15 om de profeter, som komma i fårakläder. När Jesus ville draga det avfallna människosläktet åter till sig, så ikläder Han sig ock fårens, eller människornas natur; ty Herren, såsom en förtärande eld, hade vi visst aldrig vågat nalkas. Därför bliver Han bröderna lik och såsom ett menlöst lamm, det till slaktning ledes. Varför skulle vi då icke låta Honom vårda sig om oss, när hans uppsåt icke är att förkasta syndare utan att taga oss på sina axlar och bära oss till hjorden. "Ingen herde kan så leta / efter ett borttappat får. / Kunde du Guds hjärta veta, / huru ömt för dig det slår, / längtar, trängtar innerlig / efter den som söndrat sig / från hans hjord och får så såta, / skulle du av glädje gråta."

2) Han känner sina får. Så lyder Jesu egna ord i texten. Vi hava sålunda denna lärdom av Jesu egen mun. Och det är nog tydligt, att Frälsaren Jesus här icke talar om sin allvetenhets kännedom; ty på det sättet känner Han även de ogudaktiga, som äro Guds fiender, ja, himmel och jord och allt, vad däruti är; Han förstod sina fienders skalkhet och visste, vad uti dem var (Joh. 5:42); utan Han känner sina får för sina egna. Herren känner sina, som Herren Honom givit haver; Han skämmes icke att kalla dem bröder. Han känner bäst, vad dessa arma får kostat Honom, huru Han funnit det ena efter det andra i öknen, burit det på sina axlar hem till hjorden, förbundit det sönderbråkade, helat det sargade och skött var och en, som han tarvat; huru Han dem dragit, och de hava sig draga låtit.
     Han känner sina fårs krafter och svagheter, tro och otro, kallsinnighet och kärlek, fall och bestånd, deras många brister och bräckligheter; Han känner vårt svaga väsende, att vi äro mull och stoft. Han känner sina får i nåd och barmhärtighet. Han är när dem alla dagar intill världens ända, och för hans ögon är ingenting fördolt; alla ting äro Honom uppenbara. Deras namn äro skrivna i livets bok. De äro tecknade på sina anleten med Hans Faders tecken. Och skulle icke den gode och allvise herden känna sina får ifrån getterna? Han känner dem och skall ställa dem till höger uppå sin stora tillkommelses dag, då Han skall döma jordens krets med rättfärdighet. Vilken hög tröst är icke detta för en fattig syndare, som således icke behöver gömma sig för sin eviga själaherde utan vandra i hans ljus, efter han vet, att Jesus ändå vet mycket mer, än hans eget hjärta vet.

3) Han känner sina får, såsom Fadern känner Honom. Huru kan detta vara? Den kunskap är mig för hög, jag kan icke begripa det. Vem haver känt Herrens sinne? Och vem vet vad i Gud är, utan den Helige Ande, som utrannsakar allting, ja, ock Guds djuphet? Det är sålunda omöjligt för ett svagt människobegrepp, att kunna veta, huru Fadern i sin eviga fullkomlighet känner Sonen. Men det veta vi, att Fadern haver Sonen kär (Joh. 3:35). Så känner ock Jesus sina får; såsom Han älskade dem, medan Han var i världen, så älskade Han dem intill änden.
     O, huru kär haver Herren folken! Fadern känner Sonen såsom människosläktets fullkomlige medlare, som i deras stad och ställe har erlagt en fullgällande betalning och för dem blivit rättfärdigad i Anden, så erkänner ock Jesus sina för det rättfärdiga folket, som tro bevarat haver. Salig är den, som detta vet och erfar. Han må komma i vad besvär han vill, han må utstötas av synagogan och i världen dömas såsom avfälling och vilsefarande, det inseglet står dock fast: Herren dömer rätt, Herren känner sina.

4) Och mina känna mig, säger Jesus. De känna Honom med en sailg kännedom; med förstånd och vilja, med själ och hela hjärtat känna de sann Gud och den Han sänt haver, Jesus Kristus. Jesus själv har lärt dem i sitt ord känna sig. Saliga äro de, som icke se och dock tro. Han har gjort som herden med naturliga får; Han har icke med ovanligt buller skrämt det annars nog skygga fåret, utan av nåd låtit dem känna, att de mot Herren hava syndat. Han har hjärtligen frågat dem: Vi vill du så dö? Huru kan du trivas under syndens och satans våld? Besinna dock, vad du är och vad du kan bliva och förspill icke din arvedel. Detta har såsom ett lagens ord gått dem till hjärtat, de hava givit hans herderöst gehör, och det har sårat dem, att de övergivit Honom, sin levande källa, och gjort sig usla brunnar.
    De hava lärt känna Honom såsom sin profet, överstepräst och konung. Hans tveeggade svärd, som är lagen och evangelium, har givit dem ett stygn i deras hjärtan, så att de, såsom fattiga syndare, hava lärt att vårda och emottaga hans dyra försoning; de känna Honom såsom sina samvetens hugsvalare och alla synders förlåtare; de känna Honom såsom av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning, och efter alla de skiften av tider och öden, de iråka, använda de denna sin saliga kännedom till hans ära och sin andliga och eviga förkovring och sällhet; med ett ord: de erkänna för sin största salighet, att den gode Herden låtit och låter sig så hjärtligen vårda om deras själars salighet.

Vad Fadern dig har givit,
du ej borttappa vill.
Du för till rätta livet
allt vad dig hörer till.
Dit värdes mig ock höra,
att jag må dig tillhöra
i tid och evighet.

Författarens levernesbeskrivning

Doktor Anders Carl Rutström föddes i Rutviks by av Luleå landsförsamling "i början av 1720-talet, prästvigdes 1748 och utnämndes till kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling i Stockholm år 1752." Så lyda de torftiga underrättelser man har om denna märkvärdige prästmans yttre och fredliga levnads omständigheter; men ehuru torftiga, innehålla de dock ett misstag i så måtto, att Rutström icke blev kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling förr än 1757. Han synes således hava gjort tidig så kallad "lycka", enär han kort efter upphunna 30 levnadsår var befordrad till en god ordinarie beställning i själva huvudstaden. Såsom bevis att lärdom och skicklighet även måtte hava ådragit honom mycken uppmärksamhet torde man kunna anföra, att han redan 1758 i offentliga handlingar benämndes Teologie Doktor, men när denna hederstitel blivit honom tillagd, eller varifrån den erhållits, visar sig ingenstädes. 

Tidigt ett föremål för åhörares kärlek och förtroende, blev han ock snart med misstänksamma blickar följd och bevakad av sina förmän och andra präster i Stockholm. Redan 1748, således samma år han blivit prästvigd, skall han hava predikat med sådant allvar, nit och eftertryck, att man började söka sak med honom. Utan tvivel har han varit mindre försiktig i sina uttryck såsom folktalare och således såsom yngling uppväckt emot sig en storm, som fortsatte sina skakningar hela hans liv igenom. Ända från begynnelsen tillgiven läran om den fria nåden i Kristus, den han alltjämt vidhöll och förfäktade, gav han vederbörande en kär anledning att bestraffa hans predikosätt, och följden därav blev ett formligt förbud för honom att predika. Detta förbud var likväl återkallat redan år 1750, då han på S:t Mattie dag i Storkyrkan i Stockholm hållit en predikan om "Den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden köttet", för vilken han blev ställd under stadskonsistorii tilltal. [Fotnot: Ärkebiskop Henrik Benzelius hade enligt utdrag av stadskonsistorii protokoll för den 12 september 1748 redan förut straffat Rutström för det han endast "per momentana" (i huvudpunkter) avfattat sina predikningar, och varnat honom "i synnerhet för att vänja sig att bliva en Extemporaneus (som predikar utan koncept)". Till hans vedersakare "minorum gentium" (av ringare folk) höra kyrkoherden D:r Hanswolff, kyrkoherden magister Tillaeus och kyrkoherde Forsskål, vilken beskärmat sig däröver såsom något högst anstötligt, att Rutström önskar "det alla, både höga och låga, måtte bliva syndare."] 

Sedan flera muntliga förhör med anledning därav blivit med honom anställda, och han försvarat sig tappert, blev denna predikan förklarad för renlärig, av trycket utgiven och med mycket bifall studerad av tidens mera tänkande och allvarligt sinnade människor. Åtskilliga av rikets Råd blevo därav så intagna, att de med synnerlig kärlek omfattade och erbjödo sitt beskydd åt författaren, som också kort tid därefter såg sig befordrad till en fångpredikantsyssla i huvudstaden. Man måste även vara särdeles intagen emot predikantens person och verksamhet, för att i denna predikan kunna vädra något kätteri. Den är i äkta biblisk anda författad och alldeles överensstämmande med lutherska lärosystemet. För att kunna grundligen övertyga den anklagade om villfarande lära, hade de andliga fäderna låtit instämma fem präster såsom vittnen mot honom, men av alla dessa var det blott en, som funnit den överklagade predikan anstötlig, nämligen den vrångvise Pehr Stenbeck (densamme, som sedermera förordnades till konsistorii-fullmäktig i rutströmska religionsprocessen), vilken jämte prästmannen Olins hustru Eva Beata Törngren isynnerhet låtit bruka sig såsom redskap till den rättfärdige mannens fällande. Detta lyckades dock icke den gången; ty ehuru listiga frågor vederbörande för honom framkastat, och ehuru stadskonsistorium enligt protokollen tydligen synes hava på förhand ansett Rutström såsom villfarande i läran, bevisar han dock renlärigheten av de antastade uttrycken både i den Heliga Skrift och de symboliska böckerna med det ljus och eftertryck, att hans fiender uppenbarligen komma på skam. Långt ifrån att återtaga ett enda ord av vad han sagt eller på fädernas flera gånger förnyade föreställningar vilja medgiva, att han felat i sitt föredrag, gick han ur striden med den mest lysande seger. 

Knappt hade likväl en månad förflutit, förrän han åter blev inkallad för konsistorium att göra reda för en predikan på Adertonde söndagen efter Trefaldighet över "fienderna, som till Jesu fotapall lagda varda." Nu hade man anställt ett annat fruntimmer, spannmålshandlaren Haggrens hustru Christina Lundgren, att jämte besagda fru Olin uppträda med allehanda arga beskyllningar och vrängda framställningar av Rutströms extemporerade föredrag, vilka dock av andra vittnen, nio till antalet och fullt trovärdiga manspersoner, fullkomligen vederlades. Strax därpå eller för predikan på Nittionde söndagen efter Trefaldighet, förmådde man stadsfiskalen att begära stämning å Rutström, som då icke ens fick tillgodonjuta den rättegångsförmånen att ingiva sin skriftliga förklaring, såsom han begärt, utan blev han av konsistorium dömd alldeles ohörd och från prästembetet våldsamligen suspenderad. Detta oformliga domslut överklagade Rutström inför Svea hovrätt, som hänsköt målet till ny rannsakning av konsistorium. Vederbörande hade emellertid anskaffat flera vittnen emot honom, vilka togo på sin ed, att han i sin predikan begagnat flera ordasätt av förgriplig natur. Ordasätten voro dock, till konsistorii synnerliga förtret, att igenfinna i Dr Luthers egna skrifter, ur vilka Rutström dem framlade med vördsam förfrågan om "sådan auktoritet vore god och nöjaktig?" Suspensionen måste således upphävas och Rutström för tredje gången förklaras för renlärig. Emellertid tog sig konsistorium härav anledning att om Rutström i protokollet anteckna, att han erhållit första varningsgraden. 

Vad denna anteckning skulle betyda, visade sig året därpå eller 1752, då konsistorium, efter att icke hava kunnat fälla Rutström för hans predikningar, sökte sak med honom för enl iten av trycket utgiven anonym skrift, benämnd "Brevväxling emellan Tomas, Nikodemus och Christophilus", vartill ryktet förmälte att Rutström skulle vara författare. Genast blev han kallad inför konsistorium, som ville avtvinga honom bekännelse, att han författat denna skrift, vilken man ansåg för ett "öppet manifest mot den rena evangeliska läran". Rutström var dock alltför slug att erkänna för sitt ett så illa ansett foster, och konsistorium måste således även nu släppa sitt rov ur händerna. På de högvördigas anstiftan blev likväl samma mål upptaget av justitiekanslern, som ställde Rutström under fiskaliskt tilltal inför stadens kämnärsrätt, där han, oaktat alla protester och fastän ingen bevisning kunde åstadkommas att han vore "brevväxlingens" författare, likväl dömdes skyldig därtill. På konsistorii då förnyade kallelse att stå till ansvar för de villfarelser skriften skulle innehålla, inställde han sig icke på grund därav, att han hos hovrätten anfört besvär över kämnärsrättens utslag. Icke desto mindre resolverade konsistorium, att Rutström såsom författare till en kättersk bok skulle "från alla ämbetsförrättningar suspenderas och målet med alla dess omständigheter, såsom ett religionsmål, till kungliga hovrätten refereras".

Då Rutström över denna resolution likaledes besvärade sig, fann hovrätten väl, att han "icke kunde till saken bindas", men stadfästade dock den honom av konsistorium ådömda suspensionen, åläggande Rutström värjemålsed i avseende på det förmenta författarskapet till brevväxlingen. Bäggedera upphävdes väl av konungen, vars beskydd den förföljde mannen genom klagomål påkallat; men, hette det i det nådiga utslaget, "av konsistorium bör Hr S. M. Adjunkten undfå en skälig åtvarning och saken emellertid så öppen, ifall han med vidare ovarsamhet skulle beträdas". I överensstämmelse härmed blev Rutström av konsistorium förekallad och åtvarnad, varigenom uppstod andra varningsgraden. Tredje gången en sådan faderlig varning yppade sig, kunde man sålunda göra processen kort och avsätta kättaren. Den ådömda suspensionen blev emellertid upphäven och Rutström åter insatt i utövning av sin fångpredikantsyssla; men adjunkturen vid Storkyrkan, som han även förut innehaft, vart honom av konsistorium förmenad, till dess konungen befallt konsistorium, det Rutström skulle "njuta dess höga utslag till godo och få tillträda de prästsysslor, som honom tillförne uppdragna varit".

Efter dessa i fyra år oavbrutet fortsatta konsistoriella förföljelser synes Rutström hava blivit under loppet av andra fyra år lämnad i fred. En upprättelse för lidna oförrätter av sällspord natur lämnades honom vid riksdagen 1756, då, med anledning av vad rådsprotokollerna innehöllo angående hans suspension, detta mål blev upptaget av den så kallade justitiedeputationen, vilken fann det vara av den "ömmaste" beskaffenhet och efter en noga rannsakning av skälen mot och med stannade i det beslut att genom ett betänkande till samtliga stånden föreslå "en satisfaktion åt Rutström för hans utståndna oförskyllda och kännbara lidanden". Då kom stadskonsistorium åter i rörelse och ingick med en remonstration till prästeståndet, vilket meddelade denna med de andra stånden. Däremot insinuerade Rutström ett memorial, huruledes han blivit falskeligen anklagad och genom konsistorii förvållande kommit att lida varjehanda förtryck m.m. Striden inom de respektive stånden blev nu så mycket häftigare, som den politiska partiandan blandade sig häruti. Rutström hörde nämligen till Hattarna och fick därför alla Mössor emot sig. Det förra partiet blev dock segrande, deputationens betänkande av rikets ständers pluralitet antaget, och Rutström icke blott förklarad oskyldig, utan även de tvenne såkallade varningsgraderna, som regeringen förklarat såsom kvarstående, till all kraft och verkan upphävda. Rutströmska processen var således fullkomligen avslutad, och ingen av de överklagade punkterna kunde numera på något sätt återupptagas till laga undersökning eller anvarspåstående emot Rutström. 

Denna vackra upprättelse stegrade emellertid fiendernas hat ända till raseri, och de sökte blott nya tillfällen att angripa den stridslustige mannen, som alltjämt arbetade oförtrutet i församlingen och uppträdde predikande med stort tillopp i åtskilliga av huvudstadens kyrkor. En gång anmodades han av riksrådet baron Palmstjerna att under dennes sjukdomstillstånd tjänstgöra såsom dess huspredikant. Det var på Palmsöndagen år 1757. Hans ämne blev således "den heliga nattvarden till dess innehåll, värde och bruk", framställt i frågor och svar med varjehanda tillämpningar på olika slags människor ävensom åtskilliga, visst icke betänkliga, betraktelser över bikt och absolution (Se pred n:o 9). Tryckt på Palmstjernas förlag blev denna predikan ett föremål för konsistorii strängaste granskning, sedan författaren först måst underkasta sig ett muntligt förhör efter ett av honom inlämnat memorialkoncept. Än fann man honom "inklinera till kalvinismum", än till "herrnhutianismum", än till "den katolska villfarelsen". Underligt nog hade justitiekanslern varit tillstädes vid förhöret och icke funnit någon villfarelse, varken i själva predikan, icke heller i författarens däröver avgivna förklaring. Han avgav således sin underdåniga berättelse till konungen om hela förloppet, och kort därefter erhöll Rutström nådig fullmakt på den av honom sökta kyrkoherdebeställningen vid Ladugårdslands eller Hedvig Eleonora församling, vilket för de vördiga fäderna var så mycket mera hårdsmält, som en av dem såsom kättare förklarad prästman dymedelst kom att ingå som ledamot i själva stadskonsistorium.

Från denna tid uppgjordes mot Rutström ett ordentligt spionerisystem. Man beställde personer, som, förstuckna under kyrkvalvet och här och där i bänkarna, antecknade hans predikningar, ur vilka de uppsnappade och vanställde varje mera vågat och egendomligt uttryck. Hustrun till hans egen klockare, som skulle hava ägt en synnerlig färdighet i snabbskrivning, brukade på listen omkring kyrkvalvet ovanför predikstolen anteckna sådana ställen, som hon fann irrläriga. Det ena förhöret följde på det andra, och oaktat Rutström varje gång nöjaktigt redovisade för sig och lika kvickt som grundligt vederlade alla anmärkningar mot både språket och innehållet i predikningarna, så blevo dock dessa nästan en stående rubrik i konsistorii kriminalprotokoll. När intet annat ville hjälpa, företog man sig att sända dem till teologiska fakulteten i Uppsala och begära dess etänkande däröver. Med undantag av professor Elewberg befunnos fakultetens ledamöter så villiga som skyldiga att räcka sina beträngda andeliga bröder i Stockholm en hjälpsam hand till kätteriets utrotande. Med en sådan förstärkning bestormade man Svea hovrätt, för att förmå denna domstol såsom "forum judiciale" att fastställa de tvenne lärda myndigheternas förkättringsutslag. Detta förhindrades dock av den alltid vaksamme och med rättegångsformerna väl bekante Rutström, som över detta olagliga sätt att gå tillväga besvärade sig hos justitiekanslersämbetet, där besvären dock lågo oavgjorda i hela 10 månader. Emellertid inkommo till konsistorium fyra personer av Ladugårdslands församling med en ny angivelse mot Rutström, vari de påstodo, att de "med mycken sinnets förstöring, oro och förvirring" hört honom predika förskräckliga saker. Däremot ingav Rutström tvenne intyg, det ena av församlingens kyrkoråd, det andra av 70 "hederliga och till en del lärda män", vilka alla förklarade att Rutström troget, redigt och enfaldigt föredrog salighetsläran i full övrensstämmelse med den heliga Skrift och de symboliska böckerna. Detta vittnesbörd fick dock ingenting gälla inför konsistorium, som i stället för att avvakta ett vittnesförhör i kämnärsrätten, dit Rutström instämt sina belackare, för att överbevisa dem om lögnaktigheten av deras beskyllningar, överlämnade målet direkt till Svea hovrätt. 

Här förfors mot honom på det mest oformliga, hårda och skamliga sätt. Allmänna åklagaren, advokatfiskal Linderstedt, och konsistoriifullmäktig, magister Wallin, gjorde icke blott gemensam sak emot honom, utan hade även tydligen med varandra rådplägat, så att de "ur samma principer (grunder) härledde sina påståenden, evad qvaestionen (frågan) måtte vara teologisk eller juridisk". Domstolen själv ådagalade mot honom mycken väld och grymhet. Han var således stundom nära att "succumbera" (duka under), men förde dock alltid sin talan lika oförskräckt och frimodigt, som övertygande och klart. Protokollen i detta mål förvara månget herrligt bidrag till den förföljda trosståndaktighetens segerrika utveckling mitt i allt det mörker och tvång, som på alla sidor tränga den. Slutligen, då "hårdheten började stiga honom över huvudet, och han överfölls med exekution hemma i huset för att utmäta hans koncepter och defensionalier", ja, då man "hotade att försäkra sig om hans person", nödgades han vända sig till konungatronen och söka beskydd mot sina höglovliga, välvisa och högvördiga förföljare. Till en början syntes nu själva majestätet dövt för hans klagan, men då en mängd av hans rättsinnade och gudfruktiga åhörare förenat sig om ett särdeles hedrande vittnesbörd över sin trogne herdes lika uppbyggliga lärosätt som fläckfria vandel och till konungen inlämnat detta jämte en böneskrift, att han måtte vid sina medborgerliga fri- och rättigheter oförkränkt bibehållen varda, bevektes omsider regeringen, och hovrätten erhöll nådig befallning, att med undersökningen hava anstånd och till kungl. m:t insända handlingarna jämte de i hovrätten förda protokollen. 

Så snart detta blivit bekant, inkommer konsistorium okallad till konungen med underdåning hemställan, att saken måtte framgent med all tillbörlig allvarsamhet få hanteras, och D:r Rutström från ämbetet avsättas, till dess "slut blev i saken". Detta konsistorii tilltag oaktat, fann dock konungen för gott, att undersökningen i hovrätten skulle alldeles avstanna. Åtskilliga av rikets Råd hade även tillstyrkt, att såväl konsistorium som åklagaren och hovrätten skulle för begångna olagligheter ställas under justitiekanslerns tilltal. Därvid stannade likväl icke Rutströms fiender, som svurit hans undergång och ville göra allt för att hålla sin ed. De gingo år 1761 med besvär över konungens höga domslut till rikets ständers ännu högre myndighet och beklagade sig, att "D:r Rutström, sina angivare ohörda, blivit av kungl. m:t från vidare rannsaknings undergående befriad". Vid denna riksdag lågo Mössorna över, och beslutade således de höglovliga ständerna, sedan de båda partierna blivit hörda, och konungen inkommit med sitt nådiga utlåtande i saken, att densamma skulle "av hovrätten åter upptagas, rannsakas och dömas". Vilken triumf för stadskonsistorium, att således genom vädjande från själva konungamakten hava kunnat fortsätta sin ortodoxa förföljelseiver!

En annan allmän åklagare blev nu förordnad, och rättegången börjades åter 1762 med uppmaning åt Rutströms anklagare att skaffa fram flera vittnen. Sådana infunno sig ock med nya anteckningar, vilka, ehuru osammanhängande och varandra motsägande, togos för goda såsom bevisande, att D:r Rutström förkastat lagen, nekat bättringens nödvändighet samt vänt upp och ned på hela salighetens ordning. Häremot protesterade Rutström, bevisande ur protokollet, att några bland de avhörda vittnena, tjugu till antalet, och huvudsakligen präster och ståndspersoner, "lånt ideer av varandra, konfererat anteckningarna och endast som delatorer angivit, vad de icke själva hört", under det andra tagit på sin ed sådant, som vore i rak strid med vad de förra angivit o.s.v. För att närmare vederlägga alltsammans inlämnade Rutström nu sin predikan på Söndagen Septuagesima över "Guds godhet och stränghet", däruti han fullständigt utrett sin åsikt om lagens förhållande till evangelium, om trons till gärningarna, om nya födelsens till rättfärdiggörelsen och helgelsen (se pred n:o 6). 

Denna i sanning förträffliga predikan blev genast av konsistorium formligen ogillad och förkastad samt såsom ett nytt uppslagsämne jämte dess egna anmärkningar till hovrätten inlämnad. Anmärkningarna äro sådana, att man knappt skulle kunna tro dem utgångna från en samling teologer i den protestantiska kristenheten. De falla i vissa delar uppenbarligen emot Guds ord och äro alltigenom icke annat än lumpna sofismer och advokatorier. Rutström vädjade nu till teologiska fakulteten i Köpenhamn, vilken fann samma predikan "ren, lärorik och uppbygglig". Emellertid inkommer D:r Abraham Pettersson såsom konsistoriefullmäktig till hovrätten med en protest mot avhörande av de vittnen, D:r Rutström å sin sida åberopat. De voro nämligen villfarande i sin tro och borde således först av konsistorium examineras, innan de fingo sina vittnesmål avgivna. Detta Petterssons oskickliga påstående lämnades dock av hovrätten utan avseende, och Rutströms vittnen fingo således företräde. Själv hade han icke låtit instämma mer än sju för tro, heder och samvete allmänt aktade män, vilka avgåvo varandra sin berättelse, enkel, redig och bestämd, över hans predikosätt; men med dessa förenade sig sedan ovannämnda sjuttio attestanter, som skriftligen intygade renlärigheten av hans predikningar. Icke långt därefter inkommo deputerade för femhundra av Ladugårdslands församlings ledamöter, som alla ville enhälligt bevittna den älskade lärarens "uppbyggliga lära och oförvitliga leverne." Vad betydde i själva verket mot dessa 577 personer de 4 ovannämnda angivarna jämte D:r Petterssons 20 "renläriga" vittnen? Det var dock svårt att förklara dem alla för "villfarande i sin tro", och ännu svårare skulle det väl blivit för konsistorium att examinera så många i kristendomen. 

Emellertid hade vederbörande mod nog att åter framdriva de fyra arma kreatur, som alltjämt lånade sig till redskap åt deras numera nästan löjliga hämndbegär. Nu var det en predikan på tredje söndagen efter Trettondedagen år 1759 (se pred n:o 4) om "Guds folks andliga krankhet eller hälsa samt orsakerna därtill", som dessa funnit så betänklig, att de måste i konsistorium anklaga honom därför. Arbetet blev infordrat och av Rutström till konsistorium inlämnat. Ny åklagare och ny konsistoriefullmäktig tillsattes. Detta skedde 1763. Konsistoriefullmäktigen, en av Rutströms gamla avsvurna fiender, magister Stenbock, spelar en alltför egen roll i det rutströmska sorgespelet för att icke särskilt börja ihågkommas. I sin blinda och häftiga iver kom han att fara ut mot själva D:r Luther (vars uttryck Rutström citerat), beskyllande honom icke blott för "ovarsamhet och oförsiktighet" i vissa utlåtelser, utan också för "mörker och confusion" i själva rättfärdiggörelseläran. Därhän hade det således kommit i vårt kära fädernesland, att en av "ortodoxins" utkorade kämpar bryter staven över kyrkoreformationens hjälte och det i avseende på reformationens livsfråga, rättfärdiggörelsen. Vad under då, att allmänna åklagaren, v. advokatfiskalen Nordenhjelm, med en sådan konsistoriefullmäktig vid sidan kunde yrka, att den lutherskt sinnade D:r Rutström borde som en villoande och kättare mista ämbetet och landsförvisas? Detta förkom dock hovrätten väl starkt, och man drog sig något för att bifalla ett sådant slutpåstående. 

Emellertid och för att fortskynda saken till en önsklig utgång vänder sig konsistorium till högvördiga prästeståndet med den föreställningen, att rutströmska målet borde under påstående riksdag genom prästeståndets benägna tillgörande befordras till ända. Högvördiga ståndet, alltid nitiskt för den rena läran och alltid bekymrat över tecken till liv och rörelse i kyrkan, skyndade att gå till konungen med anhållan om nådig föreskrift till hovrätten att ofördröjligen avgöra saken. Så föll den domen, att Rutström "skulle, icke på sådana skäl, som huvudakten och rannsakningsprotokollerna gåvo vid handen, utan i anseende till förekommande omständigheter, och emedan han två gånger tillförne varit suspenderad, från ämbetet tills vidare avsättas". De förekommande omständigheterna skulle bestå uti "sidvördnad och olydighet emot konsistorium, anstötliga utlåtelser, vårdslöshet uti predikoämbetets förrättning", med flera sådana förseelser, för vilka Rutström aldrig varit anklagad. Alla beskyllningarna hade nämligen rört hans lära och predikningar; ingenting hade blivit nämnt om hans leverne, liturgiska förrättningar eller förhållande emot förmän. Hovrättens suspensionsdom var således lika oformlig som förhastad. Det bekanta teologiska hatet (odium theologicum) var dock ännu icke mättat. Rutström borde i grund fördärvas. En sådan avfälling och svärmeande borde icke längre tålas i landet. 

Dit kom det ock slutligen. Samma regering, som vid några föregående tillfällen tagit Rutström i beskydd och lämnat honom upprättelse för den smälek han lidit, fann nu för gott att, sedan hovrätten slutligen företagit huvudmålet och dömt Rutström förlustig tjänst och ämbete, år 1765 stadfästa denna dom och därjämte straffa honom med landsflykt. Detta utslag var dock ingalunda enhälligt. Några av rikets råd ville blott haft honom för längre tid suspenderad, efetersom han, utan att egentligen kunna anses hava gjort något avfall från den rena evangeliska läran, likväl åstadkommit oreda och bekymmer i församlingen. Andra dömde honom från tjänst och ämbete såsom genstörtig emot konsistorium och mindre sorgfällig i utövningen av sitt kall. En ledamot, baron Reuterholm, frikände honom alldeles, och blott en ringa majoritet fann honom böra jämte förlusten av tjänst och ämbete för alltid förvisas fäderneslandet. Baron Reuterholms votum i Riksrådets protokoll är för honom så hedrande, att ett utdrag därav här må intagas. Vad den första rättegången beträffade eller den angående Rutströms palmsöndagspredikan, fann Reuterholm den vara en fullkomlig "nullitet", enär konsistorium honom orättvist påbördat sådana felaktigheter, som icke genom vittnen blivit fulltygade. "Rörande de teologiska angivelserna samt konsistorii och Uppsala-fakultetens betänkanden, hade D:r Rutström så tydlig och solklart versifierat sina tankar och brukade talesätt ur den Heliga Skrift, de symboliska böckerna och Luthers såväl som andra för renlärighet och gudsfruktan godkända lärares skrifter, att hans drivna satser, om eljest de citerade acta publica och auctorer skola få hädanefter såsom hittills genom Uppsala mötes beslut och andra religionsförfattningar varda gällande, äro grundade i himlalärans renhet och helgd, och bör D:r Rutström sålunda frikallas från allt kätteri samt förklaras för helt och hållet renlärig." Däremot yrkade han, att både stadskonsistorium, allmänna åklagarna, fullmäktige och själva hovrätten skulle "fiscaliter anklagas och under tilltal ställas."

Så slutade den såkallade rutströmska religionsprocessen, som fortgått oavbrutet i nio samfällda åt och med ett mellanskov av endast fyra år omfattar hela den redliga och nitiska mannens ämbetsmannabana. Biltog och utplundrad på allt utom sin heder, sitt goda samvete och ett obegripligt tålamod, tog han sin tillflykt till Danmark och Tyskland, där hans förföljelse tillvunnit honom mycket beklagande, och levde där i gott förstånd och sämja med åtskilliga av den tidens bättre teologer och präster. I Hamburg vistades han i ett par års tid eller kanske något längre, därunder sysselsatt med studier och brevväxling med sina vänner i Sverige. 

År 1768 utspriddes i Stockholm av Rutströms fiender, dessa hätska andar, som icke en gång kunde föredraga att han teg och förlät dem allt det onda, de mot honom förövat, ett vanhederligt rykte om hans förhållande i Hamburg. En av hans vänner där skulle nämligen hava testamenterat Rutström sin betydliga förmögenhet, och denne därefter medelst gift befordrat honom ur världen. I ett sändebrev till sina "kära vänner i Stockholm" måste han rättfärdiga sig från denna nedriga beskyllning. För att styrka den goda frejd han hade på ort och ställe, bifogade han D:r Evers, diakonus i Hamburg, mycket fördelaktiga intyg om både sin lära och vandel. Ryktet vederlades således snart och Rutström fick i allmänna omdömet den upprättelse hans heder krävde. Då Hattpartiet vid Norrköpings riksdag 1769 åter blev det rådande, kommo hans forna politiska vänner honom ihåg, så att han genom riksdagsbeslutet återkallades till fäderneslandet och fick tillbaka sina medborgerliga fri- och rättigheter. Han återvände även samma år, varpå konungen velat strax insätta honom ånyo på den plats han förut innehaft; men då stadskonsistorium och prostarna i Stockholm lade sig nästan enhälligt däremot, var konungen för svag att fullfölja sina vsikt. "D:r Rutström", hette det i prästerskapets ingivna betänkande, "haver ett sådant huvud, att han till allting dogse är", varför man önskade att Kungl. M:t ville begagna honom i statens tjänst. Inom kyrkans område borde han alltid aktas för fågelfri. Under det vederbörande således överlade om en lämplig plats för honom, kom döden emellan och bortryckte honom år 1772. Enligt Wieselgren i Sveriges Sköna Litteratur, del I, sid. 319, skall han hava dött i fängelset. Förmodligen hava prästerna förmått den "milde" konungen att dit inmana honom till gagn och nytta för den allmänna säkerheten.

Vad var det då som gjorde Rutström till en så farlig person? Vari bestod det rysliga kätteriet, varför han måste straffas med förlust av tjänst och ämbete, av fädernesland och frihet? Se här de tre huvudpunkterna, varomkring anklagelserna alltjämt vände sig: 1) att "syndernas förlåtelse föregår avlåtelsen i omvändelsens ordning", 2) att "syndernas förlåtelse, nämligen förvärvad, gives till innan man tror" och 3) att "Jesus Kristus i Guds ögon ansågs, nämligen imputative, såsom den endaste syndaren, då han för sitt folks missgärning plågad vart". Detta senare påstående hade i synnerhet väckt det ortodoxa prästerskapets och alla nattmössors fasa såsom "en djävlalära och en artikel i alla bovars teologi." Såsom Rutström förlät dessa "renläriga" teologer deras hätskhet i deras förföljelse mot hans person och deras bitterhet i sitt omdöme över hans skrifter, så låtom oss ock icke här nämna dem vid namn, utan lämna dem åt glömskan. Både Rutström och hans förföljare äro längesedan allesamman kallade inför hans domstol som rätt dömer, och hava där undfått dom. Eftervärlden har också fällt sitt domslut över dem båda, och däruti framstår Rutström såsom den trogne, nitiske och renlärige predikanten, som har undervisat många till salighet, och hans skrifter såsom med Guds ord i allo enligt och fulla av lärdom och tröst, av varning och förmaning, av salt och honung, av lag och evangelium, av synd och nåd. Måtte denne trogne väktare på Sions murar, vars namn för nära hundra år sedan förstummades i döden, men vars röst ännu ljuder så stark och manande inom det land, som stötte honom ifrån sig, måtte han med dessa sina predikningar uti Andens och kraftens bevisning bära till många hjärtan visdomen ovanefter till väckelse, till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet, och sålunda skaffa mycken frukt till Guds rike. Med denna bön till Herren, sädens Herre, som lovat att hans ord icke skall återkomma fåfängt, utan framgång hava, överlämnas nu den kära korsdragarens lärorika predikningar i allmänhetens händer till ett flitigt bruk och mycken välsignelse.