Författarens levernesbeskrivning

Doktor Anders Carl Rutström föddes i Rutviks by av Luleå landsförsamling "i början av 1720-talet, prästvigdes 1748 och utnämndes till kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling i Stockholm år 1752." Så lyda de torftiga underrättelser man har om denna märkvärdige prästmans yttre och fredliga levnads omständigheter; men ehuru torftiga, innehålla de dock ett misstag i så måtto, att Rutström icke blev kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling förr än 1757. Han synes således hava gjort tidig så kallad "lycka", enär han kort efter upphunna 30 levnadsår var befordrad till en god ordinarie beställning i själva huvudstaden. Såsom bevis att lärdom och skicklighet även måtte hava ådragit honom mycken uppmärksamhet torde man kunna anföra, att han redan 1758 i offentliga handlingar benämndes Teologie Doktor, men när denna hederstitel blivit honom tillagd, eller varifrån den erhållits, visar sig ingenstädes. 

Tidigt ett föremål för åhörares kärlek och förtroende, blev han ock snart med misstänksamma blickar följd och bevakad av sina förmän och andra präster i Stockholm. Redan 1748, således samma år han blivit prästvigd, skall han hava predikat med sådant allvar, nit och eftertryck, att man började söka sak med honom. Utan tvivel har han varit mindre försiktig i sina uttryck såsom folktalare och således såsom yngling uppväckt emot sig en storm, som fortsatte sina skakningar hela hans liv igenom. Ända från begynnelsen tillgiven läran om den fria nåden i Kristus, den han alltjämt vidhöll och förfäktade, gav han vederbörande en kär anledning att bestraffa hans predikosätt, och följden därav blev ett formligt förbud för honom att predika. Detta förbud var likväl återkallat redan år 1750, då han på S:t Mattie dag i Storkyrkan i Stockholm hållit en predikan om "Den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden köttet", för vilken han blev ställd under stadskonsistorii tilltal. [Fotnot: Ärkebiskop Henrik Benzelius hade enligt utdrag av stadskonsistorii protokoll för den 12 september 1748 redan förut straffat Rutström för det han endast "per momentana" (i huvudpunkter) avfattat sina predikningar, och varnat honom "i synnerhet för att vänja sig att bliva en Extemporaneus (som predikar utan koncept)". Till hans vedersakare "minorum gentium" (av ringare folk) höra kyrkoherden D:r Hanswolff, kyrkoherden magister Tillaeus och kyrkoherde Forsskål, vilken beskärmat sig däröver såsom något högst anstötligt, att Rutström önskar "det alla, både höga och låga, måtte bliva syndare."] 

Sedan flera muntliga förhör med anledning därav blivit med honom anställda, och han försvarat sig tappert, blev denna predikan förklarad för renlärig, av trycket utgiven och med mycket bifall studerad av tidens mera tänkande och allvarligt sinnade människor. Åtskilliga av rikets Råd blevo därav så intagna, att de med synnerlig kärlek omfattade och erbjödo sitt beskydd åt författaren, som också kort tid därefter såg sig befordrad till en fångpredikantsyssla i huvudstaden. Man måste även vara särdeles intagen emot predikantens person och verksamhet, för att i denna predikan kunna vädra något kätteri. Den är i äkta biblisk anda författad och alldeles överensstämmande med lutherska lärosystemet. För att kunna grundligen övertyga den anklagade om villfarande lära, hade de andliga fäderna låtit instämma fem präster såsom vittnen mot honom, men av alla dessa var det blott en, som funnit den överklagade predikan anstötlig, nämligen den vrångvise Pehr Stenbeck (densamme, som sedermera förordnades till konsistorii-fullmäktig i rutströmska religionsprocessen), vilken jämte prästmannen Olins hustru Eva Beata Törngren isynnerhet låtit bruka sig såsom redskap till den rättfärdige mannens fällande. Detta lyckades dock icke den gången; ty ehuru listiga frågor vederbörande för honom framkastat, och ehuru stadskonsistorium enligt protokollen tydligen synes hava på förhand ansett Rutström såsom villfarande i läran, bevisar han dock renlärigheten av de antastade uttrycken både i den Heliga Skrift och de symboliska böckerna med det ljus och eftertryck, att hans fiender uppenbarligen komma på skam. Långt ifrån att återtaga ett enda ord av vad han sagt eller på fädernas flera gånger förnyade föreställningar vilja medgiva, att han felat i sitt föredrag, gick han ur striden med den mest lysande seger. 

Knappt hade likväl en månad förflutit, förrän han åter blev inkallad för konsistorium att göra reda för en predikan på Adertonde söndagen efter Trefaldighet över "fienderna, som till Jesu fotapall lagda varda." Nu hade man anställt ett annat fruntimmer, spannmålshandlaren Haggrens hustru Christina Lundgren, att jämte besagda fru Olin uppträda med allehanda arga beskyllningar och vrängda framställningar av Rutströms extemporerade föredrag, vilka dock av andra vittnen, nio till antalet och fullt trovärdiga manspersoner, fullkomligen vederlades. Strax därpå eller för predikan på Nittionde söndagen efter Trefaldighet, förmådde man stadsfiskalen att begära stämning å Rutström, som då icke ens fick tillgodonjuta den rättegångsförmånen att ingiva sin skriftliga förklaring, såsom han begärt, utan blev han av konsistorium dömd alldeles ohörd och från prästembetet våldsamligen suspenderad. Detta oformliga domslut överklagade Rutström inför Svea hovrätt, som hänsköt målet till ny rannsakning av konsistorium. Vederbörande hade emellertid anskaffat flera vittnen emot honom, vilka togo på sin ed, att han i sin predikan begagnat flera ordasätt av förgriplig natur. Ordasätten voro dock, till konsistorii synnerliga förtret, att igenfinna i Dr Luthers egna skrifter, ur vilka Rutström dem framlade med vördsam förfrågan om "sådan auktoritet vore god och nöjaktig?" Suspensionen måste således upphävas och Rutström för tredje gången förklaras för renlärig. Emellertid tog sig konsistorium härav anledning att om Rutström i protokollet anteckna, att han erhållit första varningsgraden. 

Vad denna anteckning skulle betyda, visade sig året därpå eller 1752, då konsistorium, efter att icke hava kunnat fälla Rutström för hans predikningar, sökte sak med honom för enl iten av trycket utgiven anonym skrift, benämnd "Brevväxling emellan Tomas, Nikodemus och Christophilus", vartill ryktet förmälte att Rutström skulle vara författare. Genast blev han kallad inför konsistorium, som ville avtvinga honom bekännelse, att han författat denna skrift, vilken man ansåg för ett "öppet manifest mot den rena evangeliska läran". Rutström var dock alltför slug att erkänna för sitt ett så illa ansett foster, och konsistorium måste således även nu släppa sitt rov ur händerna. På de högvördigas anstiftan blev likväl samma mål upptaget av justitiekanslern, som ställde Rutström under fiskaliskt tilltal inför stadens kämnärsrätt, där han, oaktat alla protester och fastän ingen bevisning kunde åstadkommas att han vore "brevväxlingens" författare, likväl dömdes skyldig därtill. På konsistorii då förnyade kallelse att stå till ansvar för de villfarelser skriften skulle innehålla, inställde han sig icke på grund därav, att han hos hovrätten anfört besvär över kämnärsrättens utslag. Icke desto mindre resolverade konsistorium, att Rutström såsom författare till en kättersk bok skulle "från alla ämbetsförrättningar suspenderas och målet med alla dess omständigheter, såsom ett religionsmål, till kungliga hovrätten refereras".

Då Rutström över denna resolution likaledes besvärade sig, fann hovrätten väl, att han "icke kunde till saken bindas", men stadfästade dock den honom av konsistorium ådömda suspensionen, åläggande Rutström värjemålsed i avseende på det förmenta författarskapet till brevväxlingen. Bäggedera upphävdes väl av konungen, vars beskydd den förföljde mannen genom klagomål påkallat; men, hette det i det nådiga utslaget, "av konsistorium bör Hr S. M. Adjunkten undfå en skälig åtvarning och saken emellertid så öppen, ifall han med vidare ovarsamhet skulle beträdas". I överensstämmelse härmed blev Rutström av konsistorium förekallad och åtvarnad, varigenom uppstod andra varningsgraden. Tredje gången en sådan faderlig varning yppade sig, kunde man sålunda göra processen kort och avsätta kättaren. Den ådömda suspensionen blev emellertid upphäven och Rutström åter insatt i utövning av sin fångpredikantsyssla; men adjunkturen vid Storkyrkan, som han även förut innehaft, vart honom av konsistorium förmenad, till dess konungen befallt konsistorium, det Rutström skulle "njuta dess höga utslag till godo och få tillträda de prästsysslor, som honom tillförne uppdragna varit".

Efter dessa i fyra år oavbrutet fortsatta konsistoriella förföljelser synes Rutström hava blivit under loppet av andra fyra år lämnad i fred. En upprättelse för lidna oförrätter av sällspord natur lämnades honom vid riksdagen 1756, då, med anledning av vad rådsprotokollerna innehöllo angående hans suspension, detta mål blev upptaget av den så kallade justitiedeputationen, vilken fann det vara av den "ömmaste" beskaffenhet och efter en noga rannsakning av skälen mot och med stannade i det beslut att genom ett betänkande till samtliga stånden föreslå "en satisfaktion åt Rutström för hans utståndna oförskyllda och kännbara lidanden". Då kom stadskonsistorium åter i rörelse och ingick med en remonstration till prästeståndet, vilket meddelade denna med de andra stånden. Däremot insinuerade Rutström ett memorial, huruledes han blivit falskeligen anklagad och genom konsistorii förvållande kommit att lida varjehanda förtryck m.m. Striden inom de respektive stånden blev nu så mycket häftigare, som den politiska partiandan blandade sig häruti. Rutström hörde nämligen till Hattarna och fick därför alla Mössor emot sig. Det förra partiet blev dock segrande, deputationens betänkande av rikets ständers pluralitet antaget, och Rutström icke blott förklarad oskyldig, utan även de tvenne såkallade varningsgraderna, som regeringen förklarat såsom kvarstående, till all kraft och verkan upphävda. Rutströmska processen var således fullkomligen avslutad, och ingen av de överklagade punkterna kunde numera på något sätt återupptagas till laga undersökning eller anvarspåstående emot Rutström. 

Denna vackra upprättelse stegrade emellertid fiendernas hat ända till raseri, och de sökte blott nya tillfällen att angripa den stridslustige mannen, som alltjämt arbetade oförtrutet i församlingen och uppträdde predikande med stort tillopp i åtskilliga av huvudstadens kyrkor. En gång anmodades han av riksrådet baron Palmstjerna att under dennes sjukdomstillstånd tjänstgöra såsom dess huspredikant. Det var på Palmsöndagen år 1757. Hans ämne blev således "den heliga nattvarden till dess innehåll, värde och bruk", framställt i frågor och svar med varjehanda tillämpningar på olika slags människor ävensom åtskilliga, visst icke betänkliga, betraktelser över bikt och absolution (Se pred n:o 9). Tryckt på Palmstjernas förlag blev denna predikan ett föremål för konsistorii strängaste granskning, sedan författaren först måst underkasta sig ett muntligt förhör efter ett av honom inlämnat memorialkoncept. Än fann man honom "inklinera till kalvinismum", än till "herrnhutianismum", än till "den katolska villfarelsen". Underligt nog hade justitiekanslern varit tillstädes vid förhöret och icke funnit någon villfarelse, varken i själva predikan, icke heller i författarens däröver avgivna förklaring. Han avgav således sin underdåniga berättelse till konungen om hela förloppet, och kort därefter erhöll Rutström nådig fullmakt på den av honom sökta kyrkoherdebeställningen vid Ladugårdslands eller Hedvig Eleonora församling, vilket för de vördiga fäderna var så mycket mera hårdsmält, som en av dem såsom kättare förklarad prästman dymedelst kom att ingå som ledamot i själva stadskonsistorium.

Från denna tid uppgjordes mot Rutström ett ordentligt spionerisystem. Man beställde personer, som, förstuckna under kyrkvalvet och här och där i bänkarna, antecknade hans predikningar, ur vilka de uppsnappade och vanställde varje mera vågat och egendomligt uttryck. Hustrun till hans egen klockare, som skulle hava ägt en synnerlig färdighet i snabbskrivning, brukade på listen omkring kyrkvalvet ovanför predikstolen anteckna sådana ställen, som hon fann irrläriga. Det ena förhöret följde på det andra, och oaktat Rutström varje gång nöjaktigt redovisade för sig och lika kvickt som grundligt vederlade alla anmärkningar mot både språket och innehållet i predikningarna, så blevo dock dessa nästan en stående rubrik i konsistorii kriminalprotokoll. När intet annat ville hjälpa, företog man sig att sända dem till teologiska fakulteten i Uppsala och begära dess etänkande däröver. Med undantag av professor Elewberg befunnos fakultetens ledamöter så villiga som skyldiga att räcka sina beträngda andeliga bröder i Stockholm en hjälpsam hand till kätteriets utrotande. Med en sådan förstärkning bestormade man Svea hovrätt, för att förmå denna domstol såsom "forum judiciale" att fastställa de tvenne lärda myndigheternas förkättringsutslag. Detta förhindrades dock av den alltid vaksamme och med rättegångsformerna väl bekante Rutström, som över detta olagliga sätt att gå tillväga besvärade sig hos justitiekanslersämbetet, där besvären dock lågo oavgjorda i hela 10 månader. Emellertid inkommo till konsistorium fyra personer av Ladugårdslands församling med en ny angivelse mot Rutström, vari de påstodo, att de "med mycken sinnets förstöring, oro och förvirring" hört honom predika förskräckliga saker. Däremot ingav Rutström tvenne intyg, det ena av församlingens kyrkoråd, det andra av 70 "hederliga och till en del lärda män", vilka alla förklarade att Rutström troget, redigt och enfaldigt föredrog salighetsläran i full övrensstämmelse med den heliga Skrift och de symboliska böckerna. Detta vittnesbörd fick dock ingenting gälla inför konsistorium, som i stället för att avvakta ett vittnesförhör i kämnärsrätten, dit Rutström instämt sina belackare, för att överbevisa dem om lögnaktigheten av deras beskyllningar, överlämnade målet direkt till Svea hovrätt. 

Här förfors mot honom på det mest oformliga, hårda och skamliga sätt. Allmänna åklagaren, advokatfiskal Linderstedt, och konsistoriifullmäktig, magister Wallin, gjorde icke blott gemensam sak emot honom, utan hade även tydligen med varandra rådplägat, så att de "ur samma principer (grunder) härledde sina påståenden, evad qvaestionen (frågan) måtte vara teologisk eller juridisk". Domstolen själv ådagalade mot honom mycken väld och grymhet. Han var således stundom nära att "succumbera" (duka under), men förde dock alltid sin talan lika oförskräckt och frimodigt, som övertygande och klart. Protokollen i detta mål förvara månget herrligt bidrag till den förföljda trosståndaktighetens segerrika utveckling mitt i allt det mörker och tvång, som på alla sidor tränga den. Slutligen, då "hårdheten började stiga honom över huvudet, och han överfölls med exekution hemma i huset för att utmäta hans koncepter och defensionalier", ja, då man "hotade att försäkra sig om hans person", nödgades han vända sig till konungatronen och söka beskydd mot sina höglovliga, välvisa och högvördiga förföljare. Till en början syntes nu själva majestätet dövt för hans klagan, men då en mängd av hans rättsinnade och gudfruktiga åhörare förenat sig om ett särdeles hedrande vittnesbörd över sin trogne herdes lika uppbyggliga lärosätt som fläckfria vandel och till konungen inlämnat detta jämte en böneskrift, att han måtte vid sina medborgerliga fri- och rättigheter oförkränkt bibehållen varda, bevektes omsider regeringen, och hovrätten erhöll nådig befallning, att med undersökningen hava anstånd och till kungl. m:t insända handlingarna jämte de i hovrätten förda protokollen. 

Så snart detta blivit bekant, inkommer konsistorium okallad till konungen med underdåning hemställan, att saken måtte framgent med all tillbörlig allvarsamhet få hanteras, och D:r Rutström från ämbetet avsättas, till dess "slut blev i saken". Detta konsistorii tilltag oaktat, fann dock konungen för gott, att undersökningen i hovrätten skulle alldeles avstanna. Åtskilliga av rikets Råd hade även tillstyrkt, att såväl konsistorium som åklagaren och hovrätten skulle för begångna olagligheter ställas under justitiekanslerns tilltal. Därvid stannade likväl icke Rutströms fiender, som svurit hans undergång och ville göra allt för att hålla sin ed. De gingo år 1761 med besvär över konungens höga domslut till rikets ständers ännu högre myndighet och beklagade sig, att "D:r Rutström, sina angivare ohörda, blivit av kungl. m:t från vidare rannsaknings undergående befriad". Vid denna riksdag lågo Mössorna över, och beslutade således de höglovliga ständerna, sedan de båda partierna blivit hörda, och konungen inkommit med sitt nådiga utlåtande i saken, att densamma skulle "av hovrätten åter upptagas, rannsakas och dömas". Vilken triumf för stadskonsistorium, att således genom vädjande från själva konungamakten hava kunnat fortsätta sin ortodoxa förföljelseiver!

En annan allmän åklagare blev nu förordnad, och rättegången börjades åter 1762 med uppmaning åt Rutströms anklagare att skaffa fram flera vittnen. Sådana infunno sig ock med nya anteckningar, vilka, ehuru osammanhängande och varandra motsägande, togos för goda såsom bevisande, att D:r Rutström förkastat lagen, nekat bättringens nödvändighet samt vänt upp och ned på hela salighetens ordning. Häremot protesterade Rutström, bevisande ur protokollet, att några bland de avhörda vittnena, tjugu till antalet, och huvudsakligen präster och ståndspersoner, "lånt ideer av varandra, konfererat anteckningarna och endast som delatorer angivit, vad de icke själva hört", under det andra tagit på sin ed sådant, som vore i rak strid med vad de förra angivit o.s.v. För att närmare vederlägga alltsammans inlämnade Rutström nu sin predikan på Söndagen Septuagesima över "Guds godhet och stränghet", däruti han fullständigt utrett sin åsikt om lagens förhållande till evangelium, om trons till gärningarna, om nya födelsens till rättfärdiggörelsen och helgelsen (se pred n:o 6). 

Denna i sanning förträffliga predikan blev genast av konsistorium formligen ogillad och förkastad samt såsom ett nytt uppslagsämne jämte dess egna anmärkningar till hovrätten inlämnad. Anmärkningarna äro sådana, att man knappt skulle kunna tro dem utgångna från en samling teologer i den protestantiska kristenheten. De falla i vissa delar uppenbarligen emot Guds ord och äro alltigenom icke annat än lumpna sofismer och advokatorier. Rutström vädjade nu till teologiska fakulteten i Köpenhamn, vilken fann samma predikan "ren, lärorik och uppbygglig". Emellertid inkommer D:r Abraham Pettersson såsom konsistoriefullmäktig till hovrätten med en protest mot avhörande av de vittnen, D:r Rutström å sin sida åberopat. De voro nämligen villfarande i sin tro och borde således först av konsistorium examineras, innan de fingo sina vittnesmål avgivna. Detta Petterssons oskickliga påstående lämnades dock av hovrätten utan avseende, och Rutströms vittnen fingo således företräde. Själv hade han icke låtit instämma mer än sju för tro, heder och samvete allmänt aktade män, vilka avgåvo varandra sin berättelse, enkel, redig och bestämd, över hans predikosätt; men med dessa förenade sig sedan ovannämnda sjuttio attestanter, som skriftligen intygade renlärigheten av hans predikningar. Icke långt därefter inkommo deputerade för femhundra av Ladugårdslands församlings ledamöter, som alla ville enhälligt bevittna den älskade lärarens "uppbyggliga lära och oförvitliga leverne." Vad betydde i själva verket mot dessa 577 personer de 4 ovannämnda angivarna jämte D:r Petterssons 20 "renläriga" vittnen? Det var dock svårt att förklara dem alla för "villfarande i sin tro", och ännu svårare skulle det väl blivit för konsistorium att examinera så många i kristendomen. 

Emellertid hade vederbörande mod nog att åter framdriva de fyra arma kreatur, som alltjämt lånade sig till redskap åt deras numera nästan löjliga hämndbegär. Nu var det en predikan på tredje söndagen efter Trettondedagen år 1759 (se pred n:o 4) om "Guds folks andliga krankhet eller hälsa samt orsakerna därtill", som dessa funnit så betänklig, att de måste i konsistorium anklaga honom därför. Arbetet blev infordrat och av Rutström till konsistorium inlämnat. Ny åklagare och ny konsistoriefullmäktig tillsattes. Detta skedde 1763. Konsistoriefullmäktigen, en av Rutströms gamla avsvurna fiender, magister Stenbock, spelar en alltför egen roll i det rutströmska sorgespelet för att icke särskilt börja ihågkommas. I sin blinda och häftiga iver kom han att fara ut mot själva D:r Luther (vars uttryck Rutström citerat), beskyllande honom icke blott för "ovarsamhet och oförsiktighet" i vissa utlåtelser, utan också för "mörker och confusion" i själva rättfärdiggörelseläran. Därhän hade det således kommit i vårt kära fädernesland, att en av "ortodoxins" utkorade kämpar bryter staven över kyrkoreformationens hjälte och det i avseende på reformationens livsfråga, rättfärdiggörelsen. Vad under då, att allmänna åklagaren, v. advokatfiskalen Nordenhjelm, med en sådan konsistoriefullmäktig vid sidan kunde yrka, att den lutherskt sinnade D:r Rutström borde som en villoande och kättare mista ämbetet och landsförvisas? Detta förkom dock hovrätten väl starkt, och man drog sig något för att bifalla ett sådant slutpåstående. 

Emellertid och för att fortskynda saken till en önsklig utgång vänder sig konsistorium till högvördiga prästeståndet med den föreställningen, att rutströmska målet borde under påstående riksdag genom prästeståndets benägna tillgörande befordras till ända. Högvördiga ståndet, alltid nitiskt för den rena läran och alltid bekymrat över tecken till liv och rörelse i kyrkan, skyndade att gå till konungen med anhållan om nådig föreskrift till hovrätten att ofördröjligen avgöra saken. Så föll den domen, att Rutström "skulle, icke på sådana skäl, som huvudakten och rannsakningsprotokollerna gåvo vid handen, utan i anseende till förekommande omständigheter, och emedan han två gånger tillförne varit suspenderad, från ämbetet tills vidare avsättas". De förekommande omständigheterna skulle bestå uti "sidvördnad och olydighet emot konsistorium, anstötliga utlåtelser, vårdslöshet uti predikoämbetets förrättning", med flera sådana förseelser, för vilka Rutström aldrig varit anklagad. Alla beskyllningarna hade nämligen rört hans lära och predikningar; ingenting hade blivit nämnt om hans leverne, liturgiska förrättningar eller förhållande emot förmän. Hovrättens suspensionsdom var således lika oformlig som förhastad. Det bekanta teologiska hatet (odium theologicum) var dock ännu icke mättat. Rutström borde i grund fördärvas. En sådan avfälling och svärmeande borde icke längre tålas i landet. 

Dit kom det ock slutligen. Samma regering, som vid några föregående tillfällen tagit Rutström i beskydd och lämnat honom upprättelse för den smälek han lidit, fann nu för gott att, sedan hovrätten slutligen företagit huvudmålet och dömt Rutström förlustig tjänst och ämbete, år 1765 stadfästa denna dom och därjämte straffa honom med landsflykt. Detta utslag var dock ingalunda enhälligt. Några av rikets råd ville blott haft honom för längre tid suspenderad, efetersom han, utan att egentligen kunna anses hava gjort något avfall från den rena evangeliska läran, likväl åstadkommit oreda och bekymmer i församlingen. Andra dömde honom från tjänst och ämbete såsom genstörtig emot konsistorium och mindre sorgfällig i utövningen av sitt kall. En ledamot, baron Reuterholm, frikände honom alldeles, och blott en ringa majoritet fann honom böra jämte förlusten av tjänst och ämbete för alltid förvisas fäderneslandet. Baron Reuterholms votum i Riksrådets protokoll är för honom så hedrande, att ett utdrag därav här må intagas. Vad den första rättegången beträffade eller den angående Rutströms palmsöndagspredikan, fann Reuterholm den vara en fullkomlig "nullitet", enär konsistorium honom orättvist påbördat sådana felaktigheter, som icke genom vittnen blivit fulltygade. "Rörande de teologiska angivelserna samt konsistorii och Uppsala-fakultetens betänkanden, hade D:r Rutström så tydlig och solklart versifierat sina tankar och brukade talesätt ur den Heliga Skrift, de symboliska böckerna och Luthers såväl som andra för renlärighet och gudsfruktan godkända lärares skrifter, att hans drivna satser, om eljest de citerade acta publica och auctorer skola få hädanefter såsom hittills genom Uppsala mötes beslut och andra religionsförfattningar varda gällande, äro grundade i himlalärans renhet och helgd, och bör D:r Rutström sålunda frikallas från allt kätteri samt förklaras för helt och hållet renlärig." Däremot yrkade han, att både stadskonsistorium, allmänna åklagarna, fullmäktige och själva hovrätten skulle "fiscaliter anklagas och under tilltal ställas."

Så slutade den såkallade rutströmska religionsprocessen, som fortgått oavbrutet i nio samfällda åt och med ett mellanskov av endast fyra år omfattar hela den redliga och nitiska mannens ämbetsmannabana. Biltog och utplundrad på allt utom sin heder, sitt goda samvete och ett obegripligt tålamod, tog han sin tillflykt till Danmark och Tyskland, där hans förföljelse tillvunnit honom mycket beklagande, och levde där i gott förstånd och sämja med åtskilliga av den tidens bättre teologer och präster. I Hamburg vistades han i ett par års tid eller kanske något längre, därunder sysselsatt med studier och brevväxling med sina vänner i Sverige. 

År 1768 utspriddes i Stockholm av Rutströms fiender, dessa hätska andar, som icke en gång kunde föredraga att han teg och förlät dem allt det onda, de mot honom förövat, ett vanhederligt rykte om hans förhållande i Hamburg. En av hans vänner där skulle nämligen hava testamenterat Rutström sin betydliga förmögenhet, och denne därefter medelst gift befordrat honom ur världen. I ett sändebrev till sina "kära vänner i Stockholm" måste han rättfärdiga sig från denna nedriga beskyllning. För att styrka den goda frejd han hade på ort och ställe, bifogade han D:r Evers, diakonus i Hamburg, mycket fördelaktiga intyg om både sin lära och vandel. Ryktet vederlades således snart och Rutström fick i allmänna omdömet den upprättelse hans heder krävde. Då Hattpartiet vid Norrköpings riksdag 1769 åter blev det rådande, kommo hans forna politiska vänner honom ihåg, så att han genom riksdagsbeslutet återkallades till fäderneslandet och fick tillbaka sina medborgerliga fri- och rättigheter. Han återvände även samma år, varpå konungen velat strax insätta honom ånyo på den plats han förut innehaft; men då stadskonsistorium och prostarna i Stockholm lade sig nästan enhälligt däremot, var konungen för svag att fullfölja sina vsikt. "D:r Rutström", hette det i prästerskapets ingivna betänkande, "haver ett sådant huvud, att han till allting dogse är", varför man önskade att Kungl. M:t ville begagna honom i statens tjänst. Inom kyrkans område borde han alltid aktas för fågelfri. Under det vederbörande således överlade om en lämplig plats för honom, kom döden emellan och bortryckte honom år 1772. Enligt Wieselgren i Sveriges Sköna Litteratur, del I, sid. 319, skall han hava dött i fängelset. Förmodligen hava prästerna förmått den "milde" konungen att dit inmana honom till gagn och nytta för den allmänna säkerheten.

Vad var det då som gjorde Rutström till en så farlig person? Vari bestod det rysliga kätteriet, varför han måste straffas med förlust av tjänst och ämbete, av fädernesland och frihet? Se här de tre huvudpunkterna, varomkring anklagelserna alltjämt vände sig: 1) att "syndernas förlåtelse föregår avlåtelsen i omvändelsens ordning", 2) att "syndernas förlåtelse, nämligen förvärvad, gives till innan man tror" och 3) att "Jesus Kristus i Guds ögon ansågs, nämligen imputative, såsom den endaste syndaren, då han för sitt folks missgärning plågad vart". Detta senare påstående hade i synnerhet väckt det ortodoxa prästerskapets och alla nattmössors fasa såsom "en djävlalära och en artikel i alla bovars teologi." Såsom Rutström förlät dessa "renläriga" teologer deras hätskhet i deras förföljelse mot hans person och deras bitterhet i sitt omdöme över hans skrifter, så låtom oss ock icke här nämna dem vid namn, utan lämna dem åt glömskan. Både Rutström och hans förföljare äro längesedan allesamman kallade inför hans domstol som rätt dömer, och hava där undfått dom. Eftervärlden har också fällt sitt domslut över dem båda, och däruti framstår Rutström såsom den trogne, nitiske och renlärige predikanten, som har undervisat många till salighet, och hans skrifter såsom med Guds ord i allo enligt och fulla av lärdom och tröst, av varning och förmaning, av salt och honung, av lag och evangelium, av synd och nåd. Måtte denne trogne väktare på Sions murar, vars namn för nära hundra år sedan förstummades i döden, men vars röst ännu ljuder så stark och manande inom det land, som stötte honom ifrån sig, måtte han med dessa sina predikningar uti Andens och kraftens bevisning bära till många hjärtan visdomen ovanefter till väckelse, till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet, och sålunda skaffa mycken frukt till Guds rike. Med denna bön till Herren, sädens Herre, som lovat att hans ord icke skall återkomma fåfängt, utan framgång hava, överlämnas nu den kära korsdragarens lärorika predikningar i allmänhetens händer till ett flitigt bruk och mycken välsignelse.

Mattie dag: om den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet

Hållen i S:t Nicolai kyrka i Stockholm år 1750. Denna predikan är den allraförsta, för vilken D:r Rutström blivit ställd under konsistoriets tilltal och åtskilliga förhör, och över vilken man gjort de flesta anmärkningar.

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!

Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet. Dessa ord stå i Pauli förra brev till Timoteus, 3 kap. 16 v., varuti, sedan aposteln hade förehållit honom huru han borde skicka sig vid den efesiska församlingens skötande, han lägger grunden till alltsammans medelst dessa ord: Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet - ord av den största vikt. Den Helige Ande trycke dem djupt in i allas våra hjärtan! Gud är uppenbar vorden i köttet, det är, Gud, som var och som är och som bliva skall, Gud över allt, välsignad i evighet, är vorden människa. Och det är hela innehållet, och det är en hemlighet, som är stor: stor i anseende till den store Guden, som är uppenbarad; stor i anseende därtill, att Han, Gud, är uppenbarad i köttet, eller i en så nedrig gestalt; stor i anseende till eviga obegripligheter; vilket förnuft kan fatta det, som änglarna lyster se? Ja, det äro stora ting av alla, att Gud är uppenbar vorden i köttet.

Denna stora hemligheten kallar aposteln här en gudaktighetens hemlighet, efter hon med vördnad och högaktning bör fattas och tros, såsom ock emedan denna gudaktighets hemlighet förer till gudaktighet. I Jesu blod renas våra samveten ifrån de döda gärningar till att tjäna levande Gud, så att, var denna hemlighet, att Gud är vorden uppenbar i köttet, rätteligen tros och anammas, så följer där jämväl gudaktighet i en oskiljaktig påföljd av denna hemlighet. Gud är grunden till en sann gudaktighet. Så säger här Paulus; detsamma säger evangelium i dag, och just detsamma ämna vi på en kort stund betrakta.

Herre Jesus, hela världens Frälsare, som oss till salighet är uppenbar vorden i köttet, låt oss nu erfara och känna din Helige Andes gudomliga närvaro och för våra hjärtan in i detta stora och viktiga ärendet. Gör denna stund välsignad och utgjut din nåds Ande över allt kött, som hör detta tal! Herre, detta är din egen sak, och ditt eget folk, som därom beder dig. Fader vår...

Evangelium, Matteus 11:25-30

Genom Jesu dyra nåd vilja vi som enfaldigast betrakta: den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Och sedan att denna stora hemlighet jämväl är en gudaktighets hemlighet.

O dyre, treenige Gud! Skicka allas våra hjärtan, tankar och ord efter ditt sinne; utför alltsammans till detta heliga ändamål och låt vart och ett ord i allas våra hjärtan bliva anda och liv. Amen.

Denna stora gudaktighets hemlighet är icke allenast utan förbliver ock i all evighet en stor och outgrundlig hemlighet, så att, när den oräkneliga skaran av alla hedningar och släkter och tungomål hava hunnit vara i himmelen i millioner tusen år, så bliver denna hemlighet för dem alltför stor att begrunda och utrannsaka i all evighet. Nödvändigt så väl som välsignat är dock likväl det, att, så långt vårt svaga begrepp hinner till, vi få veta om denna oundgängliga grunden, varpå hela kristendomsbyggnaden står tillhopafogad. Och således skicka vi oss till vår betraktelses förra del:

Om den stora hemligheten, att Gud är uppenbar vorden i köttet.

Evangelium säger: Jag prisar dig Fader, himmelens och jordens Herre, att du haver detta fördolt för de visa och förnumstiga och haver det uppenbarat för de fåkunniga. Det är alldeles klart och ovedersägligt, att Frälsaren handlar här om den stora hemligheten, att Gud är uppenbar i köttet; ty märka vi härvid:

1) Varför Gud är uppenbarad 2) Huru Gud är uppenbar vorden i köttet

Herren låte oss vid så stora tings avhandlingar vara helt enfaldiga och låte oss vördsamt erfara hans gudomliga verkan, att hans ära och vår salighet må bliva befrämjad!

Hör nu varför Gud är uppenbar vorden i köttet!

Att de första människor i sitt skapade eller fullkomliga tillstånd voro ganska goda, det är uppenbarat i 1 Mos. 1: "Allt var ganska gott". Kunde icke annorlunda vara, ty Skaparen var ganska god själv. Men att samma människor genom och efter syndafallet blevo och äro ganska onda, det är, benägna till allt ont och obenägna till allt gott, det är likaledes en beklaglig sanning, ja, fallna till dubbelt ont, så väl skyldiga till evigt straff, som i grunden fördärvade. Alltså bragtes saken därhän, att hela det avfallna människosläktet antingen skulle efter rättfärdigheten lagligen döden dö, eller ock efter nåden och barmhärtigheten lagligen återlösas; det senare fastställdes: den fallna människan skulle frälsas. "Dess vare pris i evighet och lov förutan ände Faderns stora barmhärtighet, som oss den nåden sände."

I följe av detta sig på Guds eviga kärlek och barmhärtighet grundade råd, skulle nu, som sades, människosläktet återlösas; men sättet blev obegripligt för alla kreatur, ty Herrens heliga lag, som har en oombytlig grund i hans eviga helighet och rättfärdighet, var ock så sträng, oändlig, andelig och oföränderlig, att intet ändligt, ännu mindre ett syndigt kreatur kunde eller kan fullborda honom. Människan förmådde ingenting; ty hon under djävulen fången låg, kunde sig ej själver hjälpa. Hon kunde väl fördömas, men likväl därmed icke försonas; det kostade för mycket, hon måste låta det bestå evinnerligen. Ingenting kunde heller de uti sanningen bestående änglarna; ty det ändliga kreaturet var icke i stånd att betala en oändlig skuld eller brott emot en oändlig Skapare eller Gud; och än mindre förmådde djävlarna, ty de häftade för sin egen skuld, den de med eviga plågor aldrig kunna betala.

Hjärtans vänner! vadan skulle då hjälpen kommit för de avfälliga människorna? Tänke var och en efter och föreställe sig hela människosläktet, du och jag ibland dem, utan hjälp, utan nåd, utan salighet, skyldiga till evig fördömelse. Ack, jämmer över all jämmer. Vadan skulle då hjälpen komma? Jo, "Gud av sin barmhärtighet sin ögon till mig vände, han kunde ej lida min uselhet, hjälp ville han mig sända. Ändock vi voro av synder full´, var han för oss en Fader huld och lät sig om oss vårda." Alltså måste själva Frälsaren frälsa sitt skapade verk.

Tänk vad för en oändlig stränghet är i lagen, och vad för en oräknelig skuld uti brottet, när det behövdes själva Gud, för att fullborda och betala detsamma. Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet; så se nu här både lag och evangelium: stanna nu här. Vem hade kunnat tänka det, att Gud skulle så förbarma sig? Det mänskliga begreppet kunde ju i evighet aldrig träffa denna uträkning, att Gud skulle så förnedra sig. Vad för en stor och evig hemlighet, att Gud går i borgen och betalar en skuld, som han själv hade att fordra? 2 Kor. 5: Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Ack, stora och eviga hemlighet, att Gud bliver död och uppå korset dräpen! Utan tvivel är gudaktighetens hemlighet stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

Nu, Herre Jesus! har du gjort så stort steg att frälsa de arma människobarnen, så förbarma dig ock över oss nu på stunden, att du måtte få se din lust med oss! Låt Herrens uppsåt uti din hand framgång hava, och att vi lika så godvilligt måtte bliva din arvedels får, som du godvilligt så dyrt köpt oss med dina blodiga sår. Denna stora hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, hölls hemlig i hela fyratusen år, förrän detta eviga kärleksbeslutet gick för sig eller fick sin fullbordan; men såsom det var grunden, varpå så väl gamla som nya testamentets barn skulle rättfärdiggöras och varda saliga, så lät ock Herren genom förebilder och profetior uppenbara dem denna stora hemlighet jämväl i det gamla förbundet. Således blev dem sagt, att kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud. Det låg ock öppet för dem, att försoningen skulle ske genom blod, när de genom kreaturen ledsagades in på Messias´ heliga och dyra blod, varigenom Han skulle på korset tillfredsställa allt, vad i himmelen och på jorden är (Kol. 1). De sågo att en odödlighet, så väl som en dödlighet skulle frälsa, i det de uti de tvenne offerdjuren blevo varse Frälsarens gudomliga och mänskliga naturer, av vilka den förra avbildades genom fribocken, som släpptes i öknen, och den senare genom syndabocken, som skulle slaktas. Vilken hemlighet jämväl syntes klarligen, när Herren befaller Abraham att offra Isak och tillika taga honom till en liknelse (Hebr. 11). Genom fristäderna, de heliga djupa sår, där man liv och hälsa får, och om vilka syndare, som äro nödställda, sjunga: Så är ock min tillflykt fem din sår, Herre Jesu fromme. När synd och nöd tillfoga nöd, jag ro i dem bekomme. Uti det allraheligaste stod j ämväl en föremålning till den nådestol, som Gud haver satt genom tron i Jesu blod. Således fingo gamla testamentets folk uti förebilderna så mycket, som deras svaghet kunde vid handen giva; men ännu klarare är profetians ljus, undervisning och insikt i den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud skulle uppenbar varda i köttet, och i anledning varav alla de, som trodde den förväntade Guden i köttet blevo saliga. Därför säger David i Psalt. 51: Si, du haver lust till sanningen, som i det fördolda ligger. Det var under förebilder och offer. Du låter mig veta den hemliga visheten, bestående däruit: Skära mig med isop, att jag må ren varda; två mig väl, att jag må snövit varda.

Men nu skynda vi till det andra och sista: Huru Gud är uppenbar vorden i köttet.

Vi veta att, när tiden blev fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som under lagen voro. Så hörer du här, det är vår Guds egen evige och enfödde Son, som är uppenbarad; och som Luther säger: jag vet av ingen annan Gud i himmelen eller på jorden än Gud uppenbarad i köttet; Han antog vårt kött och blod, en sannfärdig mandom, i vilken Han införde all gudomens herrlighet (Kol. 1), varom vi ifrån de späda barnaåren bekomma undervisning: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern, och desslikes sann människa, född av jungfru Maria, är min Herre." Han meddelade och förenade den gudomliga naturen med alla sina eviga egenskaper åt och med den mänskliga naturen, så att de i all evighet varken skulle sammanblandas eller åtskiljas, vilka bägge naturer dock utgöra allena en enda person, en profet, som Gud befallde att höras, en överstepräst till att offras, ett oskyldig påskalamm, som således genom sitt blod och sin död skulle ingå i det allraheligaste och finna en evig förlossning, en konung till att regera över allt i hela naturen, nådens och herrlighetens rike i himmelen.

Således är nu grunden lagd till gudaktigheten i Kristus Jesus; gudaktighetens hemlighet är stor, Gud är uppenbar vorden i köttet. Se, den ögon haver, se bredden, se längden, se djupet, se höjden av Jesu Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O vad för en evig barmhärtighet! O vilken hemlighet! Herre Jesu, lär jämväl nu att rätt dig till ära och oss till gagna tala om, huru denna stora hemlighet, att du är uppenbar vorden i köttet, tillika är en gudaktighets hemlighet, som är det senare stycket.

Hela världen erkänner för sin plikt att frukta Gud, eller att vara gudaktig. Hedningarna veta det; desamma göra det så gott de kunna. Finge världen vara gudaktig efter behag, eller på ett sätt, som kommer överens med människornas eget tycke, så vore väl ingen, som icke bjöde till att, på sitt sätt, vara gudaktig; men sedan Gud en gång hade fastställt den ordningen, uti och efter vilken alla människor böra bliva och vara gudaktiga, vilken ligger i den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, så kan, så bör och så får ingen själ söka gudaktigheten utan i Kristus Jesus, om densamma skall vara rättskaffens och för Herren behaglig. Frågan, om man bör vara gudaktig, är avgjord i alla människors samveten; men sättet och vägen, hur man skall komma därtill, är för många obekant. Herre, du vet att det är sanning; lägg detta på de obekymrade människornas hjärtan. Därför vilja vi i anledning av evangelium visa:

1) Vad som icke är och

2) Vad som är den sanna gudaktigheten.

Vi tala icke om de grova missgärningsmänniskor, ty de äro de, som synda så, att överheten måste lyfta svärdet över dem; det är då ingen konst att se, det en sådan är ogudaktig, samt att han är utan tro, salighet och helgelse, ja, ett otrons barn, i vilket djävulen verkar. Men icke är det allenast detta som bevisar ogudaktighet; det är icke heller allt gudaktighet, som ser så ut och som har ett sken därav; därför märk: 1) Vad som icke är den rätta gudaktigheten. Herre Jesu, styr nu vårt hjärta, tunga och öra till att härom rätteligen tänka, tala och höra!

Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att en människa haver sensum numinis, det är, att man vet, det en Gud är till; intet folk är eller kan vara så grymt och fåkunnigt, som icke vet om att en Gud är; men hurudan Han är och hurudan dyrkan Han bör hava, det är för alla människor efter naturen obekant. Visst säger dem samvetet, att ont bör straffas och gott belönas, samt att man i följe därav bör göra det senare och låta det förra; men ingalunda kan och bör likväl sådant komma under namn av någon rätt gudaktighet, såvida det felar kunskap om den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Det kunde frågas, om sådant folk finnas ibland oss, vilka icke gå vidare, än hålla före att Gud är till, som belönar det goda och straffar det onda, ehuru de varken frukta för straffet eller bevekas av nåden? Det är fruktan värt att många, som kallas kristna, icke gå längre i den saken, än de blinda hedningar.

Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att blott föra ett utvärtes borgerligt och ärbart leverne: man går och gläder sig med fariseen, att man icke är såsom andra människor; man tänker icke annat, när ingen kan säga annat, än att man lever heligt; man gör var och en rätt efter bästa förstånd, och så kan man ock efter bästa förstånd hålla den för gudaktig.

Nå, hör i Herrens Jesu namn, huru härmed hänger tillhopa! Det vill mer till, än blott en naturlig ärbarhet; ty lagen fordrar en fullkomlig helgelse, eller som våra lärare säga: det är över allting, till alla delar, i alla förfäder, ifrån första levnadspunkten och i all evighet att älska; så att, om ett enda ögonblick är i ditt hjärta den allraminsta vårdslöshet, hör, strax är du enligt Guds lag en förtappad och fördömd syndare.

Icke heller består den rätta gudaktigheten däruti, att veta mycket uti andliga saker; ty såvida upplysningen föregår nya födelsen, och den förra kan vara hos en människa utan den senare, så är det ock möjligt, att man kan vara vis och hava upplysningen om den i Ordet uppenbarade hemligheten i förståndet, men icke äga kraft därav i hjärtat; så att som detta å ena sidan står fast, att en stor teolog så väl som en olärd bonde kunna veta och tro all den sanning, som står och finnes i profeterna, och likväl icke veta huvudsaken i hjärtat, som är tron på Jesus och saligheten för hans skull, så kan ock å andra sidan hända, att en stor doktor eller någon annan kan vara efter evangelium idag fåkunnig, trogen och saliggjord. Och således kan en syndare, vare vilken det vara vill, stå med huvudet i ljuset att höra, men dock icke förstå med hjärtat.

Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att man blott går flitigt i kyrkan och till nattvarden samt betjänar sig av flera kyrkans förmåner, när det sker, utan att i hjärtat genom tron högt värdera den i köttet uppenbarade Guden; ty på det sättet gör man ett blott opus operatum (verkan för verkets skull), varuti alltsammans stannar i ceremonier och självgjorda övningar, varpå man sedan hjärtligen litar och hjärtligen förtröstar, och därpå följer aldrig någon helgelse och förbättring i levernet, utan man syndar dagen efter samma synder som tillförne. Ja, det händer och händer visserligen, att då man i de unga åren går till nattvarden förspörjer man goda rörelser och mycket bekymmer i hjärtat. Men sedan man hållit på i 20, 30 eller flera år och ovärdigen gått därtill, så är man på slutet så van därvid och förhärdad, att man hör "predikas år från år, och Gud ingen bättring av oss får." Ack, att den säkra hopen härvid ville bättra sig och besinna, vad han gör. Men den, som öron haver till att höra, han höre ännu mer.

Icke heller är det den rätta gudaktigheten, att man sätter sig före att avhålla sig ifrån utvärtes grova utbrott i synder, vilket sker, när en osalig människa, som bliver av den helige Ande kallad till bättring, bliver ståndande vid uppväckelsen. Under det hon än med missnöje tänker synda, faller hon vanligen på de egna verksamhetstankarna, att nu underkuva begärelserna, ja, stänga sina syndalustar ifrån utbrott, vilket vore ganska väl, om det vore möjligt, att en syndare kunde vara helig, innan hon genom tron blivit rättfärdiggjord; men som det i anseende till ordningen, så väl som sakens natur, är en evig omöjlighet, i det de göra huvudsak av att strida och kämpa med passioner, innan de äro rätteligen genom tron levande gjorda. Säg till de dödas lik här i grifterna: skynden eder, skynden eder och arbeten! Det är ju en ogörlighet för dem; ty de äro döda och böra, om de skola uträtta något, först uppväckas eller få liv. Och såsom nu en död människa icke kan arbeta eller göra sig själv levande, så kunna icke heller vi av egna krafters verkan omvända oss till Kristus och tro på Honom, icke heller avlåta det onda och göra det goda före rättfärdiggörelsen, ehuru man väl verkar att evinnerligen fördömas, och äro även därtill efter lagen förbundna. Här händer det, att de människor, som häruti leka med det de utan tro och trons liv vilja arbeta och kämpa, komma i mångahanda oroligheter, som uppväcka all begärelse i dem. Budordet är dem till döds, fastän det var givet till liv, Rom. 7. De giva sig tillfreds, så länge de kunde vakta sig för utbrott, men i annan händelse äro de oroliga och rådslöa. Si, huru man lämpar tro och salighet efter sitt eget uppförande och sålunda hemligen tröstar på sig själv; med ett ord: så länge man icke kommit som en fattig och usel syndare till nådastolen Jesus Kristus, så länge får man arbeta, klaga och betungas under syndens välde och fördömelse, i det stället man efter ankomsten till Jesus anser helgelsen för en lustig och lätt börda.

Icke heller är det den rätta gudaktigheten, att genom ett ogrundat invärtes avdöende, rening och luttring samt den gamla människans avtynande och inre samvetskval lägga an en helgelses väg för Herren. Detta är mer än angeläget att betänka: ty en uppväckt själ är till hjärtat likaså fördärvad, som en ouppväckt, och är av naturen ganska fallen för egna och självtagna helighetsvägar, varav händer, att sådana människor hålla tusen andra reningsvägar för rimligare, än vägen rätt fram till nådestolen. Desa äro lika Israels barn, som i samfällda 40 år under Mose anförande gingo i öknen och äntligen efter en så långt tid och snart sagt efter en allmän undergång då först gingo den vägen in i Kanaan, vilken de hade kunnat gå första året, om det icke hade varit för otrons skull (Hebr. 3) Så är det jämväl i andliga saker. Man måste av nåd komma genom tron under Jesu men icke under Mose anförande in i det himmelska Kanaan. Det är oss således klart, att ett människohjärta aldrig på detta sättet bliver rätteligen böjt, omvänt eller gudaktigt. Ty hjärtat är väl ringa, dock står det ej att tvinga, om hela jordens tyngd och makt uppå det bleve lagt. Ej hjälper eldens låga, ell´ väderets förmåga, och ej kan vattnet dåga, att bringa det i annat skick, än det i Adam fick. Fast Moses med sin hammar det stundom slår och kramar, dock förr än han väl slutat har, så är det, som det var. Ett enda medel finnes, varav det övervinnes: av Jesu blod det smälter strax, liksom ett rykand´ vax.

Stackare fördenskull den arma själen, som går onödigtvis under en sådan träldom och idoghet, ja, stacker den, som under denna olyckliga belägenheten icke får någon annan tröst, än att härda ut.

Och sist är icke heller det den rätta gudaktigheten, att en människa efter begångna synder bliver stående vid en kväljande samvetsoro, vilket härrör av blotta lagens verkan; ty så länge en människa hörer allenast lagens predikan och ingenting om Kristus, så hänger täckelset för dess ögon och hjärta (2 Kor. 3), och hon kan aldrig rätteligen på det sättet känna sina synder utav lagen, utan bliver antingen skrymtare, såsom sagt är, eller ock förtvivlad uti sina synder såsom Judas. Och ehuru en sådan själ skulle än aldrig så mycket gruva och jämra sig, så måste hon dock på slutet tillstå: Ack si, min blod och all min gråt / kan ej min synd avplana. Således är det nu sagt, varuti den rätta gudaktigheten icke består. Låtom oss nu skrida närmare till vår senare del och bese, vad den rätta gudaktighetens hemlighet är, och därvid först akta: huru man är gudaktig.

Så är det nu vår föresats att visa, huru den stora hemligheten, att Gud är uppenbar vorden i köttet, är en gudaktighets hemlighet även i den meningen, att den förer till gudaktighet. Texten säger: Kommen till mig I alla, som arbeten och ären betungade, och jag vill vederkvicka eder. Tagen på er mitt ok; ty mitt ok är lustigt och min börda är lätt.

Uti dessa Jesu ord ligger allt, vad som till gudaktighet tjänar, hörer och förer; och att uti vår Frälsare Jesus Kristus ligger grunden till alla nådens verk uti en syndares hjärta, som höra till salighetens ordning, det intygar Paulus i 1 Kor. 1: Jesus Kristus är oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning. Vi vilja begynna med den första nådens hemlighet som är kallelsen: varom Jesus säger: "Kommen till mig, hör, ack hör evangelium, och detta sker utan anseende till personen, han vare sig en grov missgärningsman, som varit förhärdad och säker, eller uppväckt och om sitt syndaelände övertygad, eller ock en under självgjord helgelse arbetande och betungad själ; till alla säger Frälsaren: kommen, I syndare alla, under vad numror I vara må, kommen till mig. Men nu bliver frågan, om Jesus kallar en själ till att bliva arbetande och betungad, innan Han kallar henne till sig? Svaras: Menar man med arbetande och betungad en över sina synder sörjande och bekymrad själ, så är klart, att Jesus kallar till det betungandet, och det ändock genom evangelium, som då tages i sitt vidare begrepp, så att därunder tillika innefattas lagens fordran; men menar man med arbetande och betungad en i egen verksamhet arbetande och trälande själ, så vare långt borta ifrån oss att tänka, det Frälsaren kallar dit, utan alltid därifrån, och det jämväl genom samma evangelium, vilket långt mer förskräcker, i det det ogillar all egen helighet och fromhet. Men som ingen får läkedom utan en krank, så går det jämväl till i andliga saker; ingen vederkvickes utom den som är orolig, och ingen bliver orolig utan att han får se sitt elände, och ingen får se sitt elände utan av Guds ord.

Alltså följer på kallelsen i ordningen:

Upplysningen, det andra nådeverket av Herren, då man såväl bliver övertygad därom, att man är en usel, förtappad och fördömd syndare, då det heter, att vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av för Gud (Rom. 3), som ock, att man har i Jesus endast nåd och salighet, när det heter: gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbarad vorden i köttet; och: Gud försonade världen med sig själv. Men tag granneligen i akt, att kunskapen och ljuset om dessa saker kan vara i förståndet och är därför icke rätt beställt med hjärtat; det måste nu komma till känsla i själen, jag säger med flit känsla, såväl av eländet, känn dina missgärningar (Jer. 3), som av Jesu Kristi pina (Fil. 3), så att när den Helige Ande får lämpa detta på hjärtat, så bliver av det förra syndaånger och av det senare tro. Men märk återigen, huru detta tillgår. Icke vill Jesus, att det skall gå långt ut på tiden med omvändelsen, det såg man på David, publikanen, rövaren, Maria Magdalena, fångvaktaren i Filippi, drottning Candaces kamrerare, Lydia och de tretusen män som hörde Petri predikan; det bör ock noga besinnas, att om sorgen är efter Guds sinne, så har den alltid trons hunger med sig, så att ehuru sorgen är såsom ett helvete och tron som ett himmelrike, så måste de dock bägge och tillika vara tillsammans uti en syndares hjärta.

Men låtom oss höra vidare, huru härmed hänger tillsammans och tillgår. Vi påstå att lagen gör en människa bekymrad; vi hava ock sagt att Jesus brukar ock evangelium till människans omvändelse; alltså bliver frågan: vad är det som bekymrar en syndare och gör honom sorgsen? Lag eller evangelium? Visserligen är det lagen. Herren beare oss från annat än att kalla det lag. Men hör! Lagen bestrålad av evangelium; ty otron, som är roten och huvudkraften till alla synder, måste jämväl kännas och bestraffas, varvid man bör granneligen akta, att lagen aldrig uppenbarar, men väl straffar otron emot Jesus. Göre fördenskull var och en skillnad emellan att uppenbara och att bestraffa. Det förra är endast evangelii, men det senare lagens egentliga verk. Grunden därtill ligger egentligen uti bägge sakernas natur; ty om man skulle påstå, att Herrens heliga, rättfärdiga och stränga lag skulle uppenbara otron emot Jesus, så skulle man ock säga, att antingen har lagen förändrat sin kraft efter fallet, till att tala om nåden i Kristus, ifrån det han var före fallet, då han talade endast om rättfärdighet och helighet, vilket vore orimligt och omöjligt, ty lagen är oföränderlig. Eller ock skulle man säga, att lagen visste av Frälsaren före fallet, samt har sin grund i Guds eviga råd, vilket ock är tvärtemot sanningen. Alltså står det fast, att evangelium uppenbarar otron emot Frälsaren Jesus, men icke lagen. Nej; men vad otrons bestraffande vidkommer, så hörer det egentligen lagen till, så vida allt, vad straffa är eller heter, kommer av lagen. Kommer nu då rättfärdigheten av lagen? Men det är ännu osagt, huru man skall bliva bekymrad av lagen. Här måste du först medgiva mig, att ditt hjärta är ganska hårt; så kan du icke heller neka, att du behöver till ditt hjärtas förkrossande den allra starkaste och förskräckligaste lag; men, käre, säg mig, varest finner du den strängaste och förskräckligaste lag uti sin högsta kraft och i sin klaraste spegel, antingen på Sinai eller på Golgata? Ack! jag menar på det senare stället, där synden syntes och är så stor, att själva Skaparen är för hennes skull i vånda, där icke försoningen kunde ske, utan ett gudomligt blods utgjutande, där den evige Guden, i köttet uppenbarad, måste säljas för våra missgärningars skull, där de avfälliga barnen icke kunde bringas tillrätta, utan att Gud skulle dö och uppå korset dräpas. Jag menar, att här var lagen i sin yttersta stränghet och förskräckelse; och den har visst en själ av sten, som vid åtanken härav icke varder häpen; ja, om detta icke förmår att böja ett människohjärta, så förbliver det väl hårt och orörligt i all evighet.

Men när den Helige Ande får förklara denna sak, så bliver en usel syndare varse, att själen har visst kostat Jesus högt uti hans nöd, varigenom verkas ett böjligt hjärta, fullt med jämmer, nöd, blygsel och sorg, ty alla levnadsögonblicken äro nu syndiga, alla falska stöd undanryckta, alla självsökta utvägar tillstängda, med ett ord: saken omöjliggjord att kunna frälsas utan Frälsaren Jesus Kristus. Då den Helige Ande tillika förklarar för en sådan bekymrad själ den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, samt inlägger i hennes hjärta en böjelse till Jesus, en förmögenhet att åstunda den blodige Frälsaren till sin endaste salighet, varigenom den Helige Ande upptänder av sin barmhärtighet uti en sådan själs hjärta den rätta kristna tron, som då tillägnar sig och anammar Jesus, som är förnedrad, anklagad, hudflängd, bespottad, kindpustad, törnekrönt, till döden dömd, korsfäst, sårad, av Fadern övergiven, dödad, begraven, nederstigen till helvetet, på tredje dagen uppstånden ifrån de döda, uppfaren till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra hand, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Denne välsignade Frälsare bliver nu en syndares salighetsgrund, och det kallas nya födelsen. Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

Härpå och tillika med denna nådens handling följer nu det stora nådens verk, som kallas en syndares rättfärdiggörelse inför Gud genom tron på Jesus, då en på sätt, som sagt är, usel och tillika troende själ får oförskyllt syndernas förlåtelse, och det i Jesu blodiga förtjänst, samt frid, nåd, salighet och förening med Gud. Jesus börjar här att leva i själen, och själen i sin Frälsare, varpå följer den rätta gudaktighetens hemlighet, hon är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet. Här bliver de rättfärdiggjorda syndares lösen: Vi varda behållna genom Jesus Kristus för vreden, efter vi äro rättfärdiggjorda genom hans blod (Rom. 5). "Han lät utgjuta sitt dyra blod, / sitt liv månde han ej spara, / det led han mig till syndabot, / dess må jag trygger vara; / Han är min herre och hövitsman, / uti hans död min synd försvann; / så är jag salig vorden."

Men under och tillika med detta stora och välsignade nådesverket får ock en människa av den Helige Ande ett omvänt hjärta eller krafter i tron till en ny hörsamhet och lydnad, lust till Guds lag efter den invärtes människan och bliver sålunda i Jesus ett nytt kreatur, och detta kalla teologerna renovatio passiva, då en människa skänkes underliga krafter till helgelse och en ny laglydnad; emedan hon då bliver fri, så slipper människan den arbetsamma kristendomen, varmed man tillförne i otron och under syndens övervälde trälade. Så har man icke mera träldomens ande till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader! Stanna nu här och besinna, vad detta är för en stor och obegrundlig nådens rikedom. Si! gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet, och sålunda har man nu beskrivti, huru en människa bliver gudaktig; men låt oss nu säga, huru man är och visar sin gudaktighet, vilket varder sista anmärkningen.

Av denna grund, som nu är lagd, flyta alla gudaktighetsövningar, och det beständigt, likasom ett barn, som blivit fött, det bör icke, det vill icke, det kan icke upphöra att leva en timme och åter begynna igen, utan det måste alltjämt både natt och dag leva; så är det med en i tron på Jesus fullgjord själ. Hon lever beständigt var minut, det tål intet mellanskov, eller att upphöra, utan Jesus är mig allt i alla tankar,, ord, gärningar, dagar, timmar; Jesus bliver boende i min själ, ja, man beder oupphörligen: "Herre Jesu, låt ingenting varda mig så kärt, som mig skall från dig draga, i alla mina dagar över allt det i världen är skall du mig allena behaga." Si, en herrlig verkan av den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Tag noga i akt härvid, att en människa även i detta tillstånd kommer att framför allt, såsom en fattig ovärdig syndare, hålla sig vid Frälsaren i tron, vilken stadiga tro då är källan och livet till alla andliga gärningar, ävensom livet är grunden till en lekamlig människas göromål, så att så länge själen i tron hänger vid Jesus, så länge syndar hon icke (1 Joh. 3).

Men låtom oss nu jämväl säga, av vad art trons helgelse är:

Herren svarar därpå i vår text: Tagen på eder mitt ok, lären av mig, ty jag är mild och ödmjuk av hjärtat, och I skolen finna ro till edra själar, ty mitt ok är lustigt och min börda är lätt. Herren Jesus före våra hjärtan in på denna stora sak och låte oss se, vad välsignade gudaktighetens frukter, som följa på rättfärdiggörelsen i Jesu blod. Herren bevare var och en själ från att tänka, än mindre påstå, att icke helgelse bör följa på nådens anammande. Ack, ingalunda förnekas lag och helgelse eller goda gärningar! Ja, i Jesu namn, helgelse: men hör! det oket är lustigt och den bördan är lätt; tillförne var det icke så, utan man trälade och släpade med egen bättring utan tro och krafter, samt låg mest under, och det var en så tungt och besvärligt att göra gott; det hette då bland annat: predikan var god, den som bara kunde göra därefter; men nu heter det: Jesu helgelses ok är lustigt och den bördan är lätt. Man älskar gärna och med nöje både Gud och människor; man är med nöje ödmjuk, saktmodig och mild. Man är av hjärtat både Gud och människor till viljes; ja, i allt en salig och rättfärdiggjord själ.  I fall hon skulle få behag till att synda, så är det strax efter lagen en synd, som genom en ny syndernas förlåtelse bör avhjälpas; alltså har man intet annat besvär att kunna leva heligt, än att man noga var minut har ögat på Jesus och på sig själv, förekommer de förra rörelserna, håller den gamla människan i sin död, i sin korsfästelse, i sitt fängelse därigenom, att man ögonblickligen är hängande uti tron vid Frälsaren. Si, gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

Tillväxten i nåden är icke mindre oavskiljelig från tillståndet i tron, men huru sker densamma? Icke på det sättet, att man i början efter rättfärdiggörelsen skulle synda litet och sedan ännu mindre och mindre; ty det är redan sagt, att vad syndaväldet vidkommer, så är man så väl strax i förnyelsen efter rättfärdiggörelsen därifrån befriad, som 20 eller 50 år därefter, utan tillväxten i nåden sker på det sättet, att man bliver fastare och fastare vid Frälsaren, att Jesus kommer till stadga i uti oss, och vi åter uti närmare förtroende och bekantskap med Honom och få mer och mer ljus i evangelii hemlighet samt lära både se och förekomma djävulens listiga anlopp, varvid väl en fullkommen man i Kristi fullbordiga ålders mått kan åstadkomma dråpligare ting och verk, än en nykristen, vilken Paulus icke ville sätta till lärare, icke därför, som skulle han synda mera, än en gammal, utan därför, att han inte ägde den insikten uti Jesu Kristi evangelium och hushållning, som en äldre; och på det sättet bliver det klart, att upplysningen är ett nådeverk, som tager till, så att tillväxten sker i nåden och vår Herres och Frälsares Jesu Kristi kunskap (2 Petr. 3); och således är Frälsaren oss ock gjord till helgelse, ja, det bliver i tiden, i döden och i evigheten visst och sant, att gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

Emedan det nu är passionstiden, så låtom oss sjunga till slut: I allan tid, o Jesu blid, vårt hjärta vi dig give. Märk här, att du måste giva, det är, icke förhärda ditt hjärta, så vill och kan väl Jesus taga detsamma; men kom ihåg, att du icke kan sjunga " i allan tid, o Jesu blid, mitt hjärta jag dig giver", utan att ha en gång i den nu beskrivna nya födelsen och rättfärdiggörelsen givit det helt och hållet åt Frälsaren; sedan kan du säga: "I allan tid, o Jesu blid, vårt hjärta vi dig giva / att du däri må bliva, och aldrig från oss vika; / ack, Jesus Krist, vår tröst förvisst, vi dig i trone bedje: / låt din bittra pina, död / och kors lända oss till glädje."