Tredje söndagen efter Trettondedagen - Guds folk andliga krankhet eller hälsa samt orsakerna därtill

(Predikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759).

I Jesu namn!

Är då nu ingen salva i Gilead, eller är där ingen läkare? Varför är då mitt folks dotter icke helad? Denna fråga gör Guds Ande genom profeten Jeremias i dess 8 kapitel, när det ömkade honom svårligen, att Guds folk var så fördärvat. Är då nu ingen salva i Gilead, eller är där ingen läkare? Varför är då mitt folks dotter icke helad?

Gilead var en fruktbar mark på andra sidan om Jordan, där mycken apotekares läkedom tillreddes; därför brukar Guds Ande detta Gilead till liknelse, då han vill betyga ymnigheten av den nåd, han bevisat den israelitiska kyrkan, som väl hade bort försätta dem i ett annat och bättre tillstånd; men i det stället voro de nu såsom uti profeten Jesajas tid som en kropp, vilken ifrån huvudet till fotabjället var full med sår, svullnader och etterbölder (Jesaja 1). Därför frågar Herren: Är då nu ingen salva i Gilead, eller är där ingen läkare? Varför är då mitt folks dotter icke helad?

När vi betrakta oss själva, mina åhörare, så må väl denna fråga ställas direkt på oss ännu i dag.

Man ser en ömklig ogudaktighet dagligen taga överhanden. Kärleken till Gud och nästan avkolna; split och oredor, samvetslöshet och galenskap hava företrädet; högmod och alltings överflöd samt god frid, som Sodom och hennes dotter hade (Hes. 16), råda överallt. Man ser ingen rätt bättring, ingen tro, ingen helgelse. Man finner ingen frukt på det förtorkade fikonträdet. Vad skall man säga härom? Är då nu ingen salva i Gilead, eller är där ingen läkare? Varför är då mitt folks dotter icke helad?

Är här icke Guds ord? Har man icke den Heliga Skrift? Har man icke flera underrättelser?

Är här icke gudstjänst, då var och en förmanas till bättring? Ja, äro icke de dyra sakramenterna ännu att tillgå? Ja, varför är då mitt folks dotter icke helad?

Varför är den största hopen såsom spetälska männen, som omtalas i dagens heliga evangelium? Att det så är, det tror jag genom en bedrövlig erfarenhet hos oss något var är en avgjord sak; men varför så är, det ärna vi i vår tillämnade betraktelse genom Guds nåd besvara. Herren vare när oss och välsigne oss. Fader vår...

EVANGELIUM Matteus 8:1-13

Betraktelse:
Guds folks andliga krankhet eller hälsa samt orsakerna därtill.

1) Guds folks krankhet och orsaken därtill

2) Guds folks hälsa och orsaken därtill

Jag menar med Guds folk icke sådana, hos vilka Gud har fått böja deras hjärtan efter sin viljas goda behag. Dessa äro egentligen Guds folk, och de andra böra icke i den meningen hava det namnet; utan med Guds folk menar jag dels en hel församling, som Gud givit ordet och sakramenten och haft en sin besynnerliga nådesvård om, dels ock en människa isynnerhet, som döpts i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, men kan på mångahanda sätt hava förspillt sin döpelses nåd; och således kunna bägge dessa vara stadda i en bedrövlig själskrankhet, den vi tillika med orsakerna därtill vilja betrakta i

Första delen.

"Och se, der kom en spetälsk man... rena."

1) Denna svåra och smittosamma sjukdomen har Guds Ande ofta brukat till en liknelse till andlig krankhet. "Hava oxablod och bockablod och strödd aska av kon kunnat helga de orena till köttslig renhet, huru mycket mer skall Kristi blod, som haver sig självt obesmittad genom den Helige Ande åt Gud offrat, rena vårt samvete av de döda gärningar till att tjäna levande Gud?" (Hebr. 9:13-14).

2) Varutinnan består då vår andliga krankhet? En andligt krank människa känner ofta icke sin krankhet, och då är dess tillstånd så mycket beklagligare. Hon känner icke, att hon är utan Gud i världen. Det gär henne icke till hjärtat, att hon tjänar synden med en tygellös vilja, att hon hatar Gud och är en fiende till människor. Antingen faller hennes hjärta uppå högmod och världens ära, och då håller hon av ingen så mycket som av sig själv; eller ock faller hennes hjärta uppå denna världens egendom, då hon med rätt och orätt församlar gods på gods och bliver så en mammons träl, eller ock giver hon sig till vällust och har buken till sin Gud och är således levande död.

3) Dessa människor kunna se hederliga ut i världen och likasom Haman, Judas och rika mannen hava gott medan de leva; de sova sött, men deras fördömelse sover icke. Huru skrämmer sig icke en sådan usel människa för sin andliga krankhet? De äro lika de sjuka, som äro i en yrsel och mena sig vara friska; de äro lika fångar, som sova i fängelset och drömma, att de äro fria.

4) Betraktar man dessa människors kristendom, så är det snarare en hedendom, deras gudstjänst ett skrymteri och deras sång och böner ett läpparnas buller, samt deras levnad ett syndens slaveri.

5) De veta icke av något annat liv, än deras lekamliga; de tro föga, att ett andligt Jesu liv gives till på jorden. Om de någonsin tänka på omvändelse, så mena de, den kan ske framdeles. Och så leva de sin tid fram som slaktefår, som förvaras till dödens dag, då de försent bliva varse sin då obotliga krankhet.

6) Vad är orsaken till allt detta? Varför är mitt folks dotter icke helad? Varför äro döpta kristna så okristliga?

7) Orsaken är väl först, att de äro av syndelig säd födda; det allmänna syndafördärvet, som uti Adams fall kom över alla människor, är väl första orsaken till deras olyckliga tillstånd. "Av Adams fall är platt fördärv´t / mänsklig natur och sinne." Och emedan de av naturen äro syndare, så hava de icke heller av sig själva krafter till att döda och hjälpa sin andliga krankhet. Icke heller har Herren tänkt, att någon människa skulle omvända sig själv eller fullborda hans heliga lag. Därför har den eviga kärleken fogat en annan anstalt både till det arma människosläktets läkedom och helbrägdagörelse, och denna borde de spetälska syndare vidtaga, vilket de likväl icke göra; och

8) sålunda bliver deras egen förhärdelse, försummelse, motsträvighet, obotfärdighet, hårdhet, otro och vårdslöshet orsaken till deras eget fördärv. Först hava de immerfort ifrån sin födslostund gjort många tusende synder; och sedan, när "Gud dem av nåd till bättring kallat har, / ha de föraktat all den nåd Han till dem bar." De hava varit oomskurna i hjärtat och öron och stått den Helige Ande emot; de hava hört, men icke kommit till sanningens kunskap; de hava trampat testamentets blod under fötterna; de hava aktat sin heliga klippa ringa. När Herren velat hjärtligen förbarma sig över dem hava de icke velat; sålunda har deras andliga krankhet icke upphört utan tilltagit. Landet är oskärat vordet av sina inbyggare, förty de överträda lagen och låta det eviga förbundet fara (Jes. 25).

9) Vad under då, att deras krankhet icke upphör? De kunde, om de ville; alltså äro de själva orsaken till sitt fördärv. Jerusalem, Jerusalem, huru ofta... men I viljen icke. Deras uppsåtliga motsträvighet har Herren aldrig lovat bryta, utan såsom sina kreatur lovat giva dem nåd att vilja bliva hulpna, och när de ock den försummat, så är dem intet offer igen för synderna, utan en förskräcklig domens förbidelse och eldens nit, som motståndarna förtära skall. (Hebr. 10:26,27).

Nu andra delen:
Om Guds folks andliga hälsa och orsaken därtill.

1). Dessa äro av naturen ingenting bättre än de förra; de äro underkastade Adams brott och synder; deras hjärta är icke mindre benäget till allt ont och obenäget till allt gott; men

2) de hava i tid blivit det varse, sedan den eviga nåden har blivit dem uppenbarad i evangelium. I dag säges Jesus komma ned ifrån ett berg, då den spetälske mannen kom och tillbad Honom. Så har Jesus i sitt ord förekommit alla syndare; det är dem kungjort, att Jesus vill komma i världen att frälsa syndare; det är dem veterligt, att de äro fördärvets barn, att de i Guds ögon efter lag äro spetälska, orena, odugliga, förlorade, förtappade och skyldiga till den eviga förtappelsen, men ock tillika, att nåd finnes i Jesus, att om de vilja, så vill Han, om de ropa, så vill Han höra, om de behöva, så vill Han läka dem; ty Han är Herren vår läkare.

3) Det händer väl, att människor icke snarligen fatta denna tröst och med ett allvarligt uppsåt, såsom mannen i evangelium i dag, ropa om förbarmande och nåd, utan uppehålla sig till sin egen skada uti ett nu vaknande och åter insomnande tillstånd; men så låta de likväl Herren åter kalla sig till bättring.

4) Så händer ock, att när människorna lära mera känna sig själva, sitt hjärtas uselhet, att de därunder bliba kvarstående och försöka, om de må kunna hjälpa sig själva och upprätta en bättring av egna krafter, varmed de ingenting uträtta, utan deras andliga vedermöda bliver allt värre och värre. Dessa fråga ofta i sin otro: vad skall jag göra? Jag vet ingen råd i himmelen eller på jorden; min synd är stor och mycket svår. Jag har satt mig så ofta för att leva annorlunda, men tusende gånger åter syndat som förr. Min vän, har du icke läst Davids bön: Skära mig med isop, att jag må ren varda, två mig, att jag må snövit varda (Psalt. 51). Detta språk står ju skrivet så väl för dig som för honom. Jesus är nådastolen för hela världen; men du vill inte bedja som David bad. Huru kan du då bliva hulpen? Jesus förbarme sig däröver, att människorna så i obotfärdighet och otro förhindra sin egen helbrägdagörelse.

5) Men att komma saken ännu närmare, så är ingen utväg till räddning för syndare från syndens dom och smitta, utan att de erkänna sig för usla fattiga syndare. Månne publikanen, Manasse, David, Paulus, Abraham eller ock någon människa har annorlunda fått nåd, än såsom de där känt och erkänt sig för de förnämligaste syndare på jorden? Och vilka fattiga syndare har Kristus förskjutit, som i det tillståndet nalkas hans nådastol? Vad säger Han i evangelium i dag: Jag vill, var ren!

6) Sedan är icke heller annan bot för vår andliga krankhet än Jesus. Du måste besinna, att dina synder måste först förlåtas, och sedan avlåtas; men icke först avlåtas och sedan förlåtas, ifrån vilken själastörtande lära den nåderike Herren bevare oss! Huru kunde den spetälske bliva fri från sin vedermöda utan att först gå till Jesus? Man menar ofta i en olycklig välmening, att först bliva bättre, det är helig, och så få syndernas förlåtelse; men man bedrager sig därmed jämmerligen; verket stannar av, och man går tillbaka och får ej nåden smaka.

7) Du säger: befaller icke Gud, att man icke skall hava några andra gudar för Honom? Är icke därmed all avgudadyrkan förbjuden? Är icke Guds namns missbruk, sabbatens ohelgande, olydnad, vrede, lättfärdighet, stöld, lögn, begärelse alldeles fördömt och förbannat? Detta bör ju en syndare ställa sig till helig efterrättelse. Jag svara: Ja, gör det, så får du leva! Kan du ock det göra? Du har hållit på så länge. Vad har du därmed uträttat? Har du blivit något bättre? Nej.

8) Till nåden måste vi falla. Du måste tigga om förbarmande och syndernas förlåtelse. Låtom oss fördenskull trösteligen framgå till nådastålen, att vi må få barmhärtighet och finna nåd på den tid oss hjälp behöves (Hebr. 4). Du måste känna den högst beklagliga synden otron, som Luther kallar allena syndande och fördömande och roten till alla synder. Du må bedja av allt hjärta: "Giv mig av din barmhärtighet / den rätta kristna trona." De måste ropa av hjärtats grund om nåd och befrielse från syndens fördömande kraft. Du måste låta Jesu nådesord hugsvala och gälla i ditt hjärta: att synden är borttagen, försonad, och du förlossad från dess dom och död. "Styrk mig allenast i den tro / att du för mig har lidit."

9) Den trofaste förbarmaren undfår syndare, kastar ingen ifrån sig, förebrår dem icke deras synder, förlåter nådeligen och förbarmar sig gärna. Jag vill, var ren! Han skänker en sådan syndare nåd att tro syndernas förlåtelse för sin skull; Han giver honom sin fullgällande renhet och rättfärdighet; Han giver honom sig hel och hållen och tager honom under sin styrelse igen. Så sjunger en syndare förnöjd: "Hjärtans Jesu, glädjekälla, / du är genom trona min, / i din blod är jag ock din." "Väl mig i evighet! / Nu känner själ och sinne / en frukt av pinan din, / du milde Jesu Kriste!" Och så är en syndare helbrägda.

10) Nu följer det därpå att vara andligen frisk och sund. Jesus har intagit en sådan syndares hjärta, därför älskar han Jesus hjärtligen, som är den första kärleken. Jesus är hans föremål och förebild, därför älskar han alla människor. Jesus är tålig och mild, därför beder han ock: "O Jesu god, / giv tålamod, / sann tro och lydigt hjärta." Jesus är när honom, därför vandrar han i Guds ljus och närvarelse. Jesus är hans läkedom, därför helar Han honom av all orättfärdighet. "Jesus är honom allt i alla, / Jesus bor uti hans själ, / honom är i Jesus väl." Jesus är korsfäst för honom, och hans gamla människa är ock korsfäst med Kristus; han råder således icke över honom. Med ett ord: "I Jesus är all hälsa, / i hans barmhärtighet. / Israel sitt folk vill Han frälsa / från synd och farlighet."

Amen, ja, amen.

Annandag Jul - Ett verkligt anammande av det fasta ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare

(högmässopredikan hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759)

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.

Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. Vi talade om Jesus Kristus igår, ehuru tiden icke tillät oss att avhöra allt, vad man hade önskat. Vi tala nu om Jesus Kristus idag, ja, Han desslikes i evighet.

Dessa dyra ord stå vid slutet av aposteln Pauli brev till hebréerna, 13 kapitlet, i vilket aposteln hade så omständligen beskrivit gamla testamentets förebilder, som avmålade den försoning, som i tidens fullbordan skulle ske i Jesus, och varuti han jämväl förklarar för nya testamentets församling, att densamme i gamla förbundet avbildade Messias var tillika den enda och sanna grunden till nya testamentets salighet, vilket han nu utmärker med dessa orden: Jesus Kristus i går, d. ä. i gamla, och i dag, d.ä. i nya förbundet, och Han desslikes i evighet.

Att Jesus Kristus är hela världens salighet, därom komma vi såsom upplysta kristna överens. Vem kan neka en så allmänt känd och bekänd sanning och dagligen förklarad predikan? Men ho tror vår predikan? Vilken är den, som i själ och anda håller sålunda Jesus för sitt allt i alla, som har detta till sitt valspråk: Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.

En oomvänd människa kan leva många osaliga dagar och varken igår eller idag fråga efter den hennes själ kär haver. För en omvänd själ återigen, som lärt känna sitt hjärtas brist på allt gott, är Jesus med sin nåd och hjälp var timme och minut oumbärlig; detta är ock en ibland de dyra förmåner en benådad fattig syndig människa utbeder sig, nämligen att hennes hjärta må förbliva i ett så hungrande och blott på Jesu nåd vilande och beroende tillstånd, så att hon aldrig mer umbär Hans nåd och hjälp. Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.

Det vore icke heller gott att vara utom och utan denne sin allsmäktige regerare; varest skulle hon då finna beskydd och hugsvalelse emot den stridande församlingens öden, sådana, som omtalas i denna dagens heliga evangelium, när mörkrets makt börjar storma. Vi sade igår: Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Jesus Kristus kommit i världen att frälsa syndare. Idag lägga vi detta till, att det varit fast nu snart 6000 år, och så fast, att helvetets portar icke varit det övermäktiga, icke heller bliva, utan gäller den nådens utsaga och dom, som Guds Ande här utsätter: Jesus Kristus igår och idag, och Han desslikes i evighet. Han är den som var och som är och som komma skall. Han är A och O, Begynnelsen och Änden, den Förste och den Siste.

Hans dyra försoning har gällt ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8), och skall gälla evinnerligen (Hebr. 10:12). "O huru säll / är visst den själ, / som detta väl besinner, / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner."

Härom ärna vi närmare yttra oss i anledning av dagens heliga evangelium.

Herre, du store Gud, Helige Herre Gud, Helige starke Gud, Helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud, var ibland oss kraftig, bete oss din salighet, var oss barmhärtig! Fader vår...

EVANGELIUM, Matteus 23:34-39

Betraktelse:
Ett verkligt anammande av det fasta ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare.

1) Detta ordets fasthet;

2) Dess verkliga anammande.

I Herren står vår hjälp och tröst,
som himmel och jord haver skapat o.s.v.

Första delen: Det ordets fasthet, att Jesus Kristus är kommen i världen.

a) Gud vare lov, att denna sanning, detta ord är icke någon nyhet eller en efter alla lärdomsväder sviktande och i sig förändrande sats. Utan det är det goda Guds ord, som först av Gud själv blev predikat i Paradiset för den då nyss förlorade världen och sedermera av de heliga Guds människor, som i anledning därav blevo de rättfärdighetens arvingar, som av tron äro (Hebr. 11), rikeligen blev förkunnat.

b) Det har väl först ifrån den rättfärdige Abels intill Zacharie Barachie sons blod, den judarna dräpte mellan templet och altaret, varit hårdeligen anfäktat, samt sedermera från nya testamentets början alltjämt varit ett ämne till krig, emot vilket satan fogat de gruvligaste anstalter, och varöver ingen kännare av evangelii hemlighet eller öde kan sig förundra, helst fiendskapen emellan kvinnans säd och ormens säd är i sig själv så naturlig och undviklig, vilket man även ser av Gal. 4:29, varest det står skrivet: Såsom den som då var född efter köttet (Ismael) förföljde honom, som var född efter Anden (det var Isak), vilka ord betyda något, ty dessa äro de tu testamenten, så går det ock nu.

c) Men det trofasta Guds hjärta, den allena helige och vise regeraren har icke allenast förrän jordens grund var lagd fastställt detta ord såsom en fast grundsten och ett orörligt hälleberg för sin församlings åbyggnad, utan har även under alla de bistra tidevarv, som inträffat ifrån den tiden då Guds och människors söner och döttrar bebodde jorden intill nu, så gudomligen försvarat det, och det ena vittnet om Jesus efter det andra har oaktat djävulens raseri under alla världens åldrar fått en öppen dörr, den ingen kunnat igenlåta (Upp. 3:8), så att den stridande församlingen nu med mycken frimodighet kan sjunga: "Jag vet att du din ord och loven aldrig ryggar, / det är min fasta borg, därpå jag säkert bygger. / Ja, om än himmelen och jorden går i grund, / förgås dock intet ord, som går utav din mun."

d) Detta välsignade ordets fasthet beskriver Guds Ande själv på många ställen i den Heliga Skrift, varav tiden icke tillåter oss att uppräkna många; men dock vilja vi nämna några, sedan vi likväl hava erinrat, att vad detta dyra ordets innehåll angår, så nämna vi idag allsintet därom, emedan vi förklarade den saken igår, och detta är allena den senare delen av den då föresatta betraktelsen.

e) Detta ordets fasthet står i Jes. 54:9-10 sålunda skrivet: Detta skall vara mig såsom Noaks flod, då jag svor, att Noaks flod icke mer skulle gå över jorden; alltså haver jag ock svurit, att jag icke skall vredgas över dig; ty bergen skola väl vika och högarna skola falla, men min nåd skall icke vika ifrån dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare, varuti trenne stora omständigheter förekomma att märka till bevis av detta ordets fasthet: 1) Först säger Herren att detta skall vara Honom såsom Noaks flod eller såsom när Han svor, att Han icke skulle fördärva världen mera på det sättet. Detta Herrens syndastraff var ännu i friskt minne uti den israelitiska kyrkans historia, och ehuru nu voro 1500 år förflutna sedan dess, så hade dock Herren hållit sitt löfte, så att jorden med vatten icke mer blev fördärvad; så ville då Herren säga, att detta ordets fasthet skulle vara likasom med samma heliga ed befästat, vilket Han ock nu i 2500 år ifrån profeten Jesajas tid gudomligen hållit. 2) Sedan säger Herren, vad detta ordet var, nämligen att Hans nåd skulle aldrig vika och Hans fridsförbund skulle icke förfalla. Detta var förbundet i Jesus till nåd och syndernas förlåtelse.  3) Och sist säger Herren, till att ännu fastare bekräfta denna oryggliga sanning: Säger Herren, din förbarmare. Han sätter sitt eviga gudomliga namn därunder.

f) Vad säger Herren mer hos profeten Jesaja 45:23: Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighetens ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen: att mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.  Här vidrör Herren samma eviga sannings ord och svär vid sig själv: det skall bliva därvid. Han svär vid sig själv, det är, säger Herren: så sant som jag lever. Orsaken är den, att icke något folk varit så förblindat, att de icke vetat att en Gud, en levande Gud är till, vid vilken för dem nog veterliga sanning Han även velat fästa denna: att i Jesus är rättfärdighet och starkhet, eller att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, att således så oemotsäglig och klar sanning den ena är för alla, så fast bör ock den andra vara.

g) Även så herrligt talar Herren i Jesaja 59:20-21: Dem i Sion skall komma en förlossare, och dem, som sig omvända från synderna i Jakob, säger Herren. Och jag gör detta förbund med dem, säger Herren: Min Ande, som när dig är, och mitt ord, det jag uti din mun satt haver, skola icke vika från din mun, icke heller ifrån din säds och barnabarns mun, säger Herren, ifrån nu och till evighet. Jämför Apg. 10:43, 1 Kor. 3:11, Ef. 2:20, med det i början anförda Hebr. 13.8: Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. Så hava vi ock ett fast ord, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare. Den därpå bygger, han bygger som en vis man på ett berg, och när flod och stormväder kommer, bliver det i frid, som han haver byggt; ty det är byggt på fast grund, varom vi nu ärna tala i vår betraktelses

Senare del: Om detta ordets verkliga anammande.

Text: Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem... och I viljen icke. Här bevisar Jesus judarnas hårdnackenhet emot sin i alla tider de förklarade nådesvilja: Huru ofta haver jag velat församla eder, men I haven icke velat.

1) Det är värt, att vi med några ord bese detta arma judafolkets motsträvighet emot Jesu nåd, och hur litet de anammade det fasta och anammansvärda ordet om Jesus till sin salighet, oaktat alla Guds nådesanstalter. Herren hade genom profeterna, som sagt är, i det gamla Förbundet gjort denna sanning nog och tillräckligen kunnig. Han hade genom Johannes Döparen låtit säga dem, att Guds Lamm, som stod mitt ibland dem, skulle borttaga världens synder.

Vid Jesu födelse vittnade herdarna. De tre visa män av Österlanden gåvo dem nog tydlig anledning. Deras egna skriftlärda förklarade, att Jesus skulle födas i Betlehem. Zakarie, Simons och Hanne lovsång i templet sade dem detsamma; men allt detta ville de icke höra.

Profeterna stenade de. Johannes halshöggo de, herdarna föraktade de, och de läto alla de andra säga, vad de behagade, och lade det icke på hjärtat.

Jesus lärde i templet, när han var 12 år gammal. Han låter sig uppfostras hos dem i 30 år; Han döpes under den Helige Andes uppenbarelse och Faderns omedelbara intygande om denne sin evigt enfödde Son. Av Hans många allsmäktighets verk, varmed Han botade de kranka, utdrev djävlar, spisade de hungriga, uppreste de döda, hade de bort sluta att Han var Jesus som ville hjälpa dem; men de ville icke.

Hans underliga uppfyllelse av profetiorna i sitt lidande, att Han band sin fåle vid den ädla vinkvisten, att Han såldes för 30 silverpenningar, att Hans kjortel var såsom en vintrampares m.m. hade ock bort lära dem; men de ville icke.

Hans oföränderliga fasthet, hans heliga läras överensstämmelse med Guds ord, hans oförvitliga vandel hade bort bevisa dem alltsammans; men de ville icke.

Hans tålighet att såsom ett lamm gå till döden, Hans förbön, Hans mildhet på korset, alltsammans verkade icke något hos dem. Solen miste sitt sken, hela världen var insvept i mörker, förlåten som skylde nådastolen brast mitt itu, hällebergen rämnade, de dödas lekamen gingo ut av grifterna och uppenbarades för många; allt detta hjälpte icke, allt detta kunde icke övertyga dem, att Jesus var kommen i världen till att frälsa syndare. Ack, huru olyckligt ett människosinne är, som en gång har uppsåtligen rest sig upp emot Jesu evangelium! Hören ännu mer: Jesus stiger i hela den ditsatta vaktens närvaro upp från de döda. Vakten intygar det. Lärjungarna vittnade, det han var uppstånden; men de ville icke.

Mer än 500 bröder sågo Honom på en tid, det hjälpte icke. Den Helige Ande göts förunderligen ned över lärjungarna i Jerusalem i allt folks åsyn, och de förkunnade på varjehanda tungomål, fast de voro olärda män, Guds dråpliga verk, de omvände syndare tusentals; men Israel ville icke.

Apostlarna hudflängdes och voro nöjda. Aposteln Paulus, som hade varit med därom, bekände Jesus, men det var lika när: de Romare belade Jerusalem, så som Jesus hade sagt; det blev inte sten på sten, vilket Jesus med tårar förkunnade dem; men de ville icke.

Jag tycker man behöver nu icke anföra något mer till att bevisa, huru långt i fördömelsen en olycklig förutfattad mening emot Jesus kan föra en syndare.

Jerusalem, Jerusalem! Stockholm, Stockholm!


2) Huru sker då ett verkligt anammande av det fasta ordet?

a) Såsom de hört av denna stora salighet genom evangelii kallelse, så må de besinna vilka de äro, nämligen i och av sig själva syndens tjänare och dödens barn. Detta vill Gud skall innerligen varda känt och med smärta erfaret, såsom David säger: Jag ryter för mitt hjärtas oros skull (Psalt. 38:1-11). Jag är allt full med syndasår, låt din hand hela mig o.s.v.  Herre, låt mig höra glädje och fröjd, att de ben som du har krossat må fröjda sig. (Psalt. 51). Förlåt mig, käre Herre, min synd och mitt överdåd o.s.v.

b) Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdighet i Jesus, ty de skola bliva mättade. Detta har Jesus själv lovat, och Hans löften äro ja och amen. Den Helige Ande är icke heller därifrån fjärran, som skänker en syndare nåd att tro, det Jesus frälst syndare, samt förvärvat dem syndernas förlåtelse och nåd. Därav fördristar sig en syndig människa till att trösteligen framgå till nådastolen att där få barmhärtighet. Hon njuter Jesu Kristi allmänna förlossning, förtjänst och salighet till godo av nåd; hon får Jesus i sitt hjärta, och "så har hon glädjen all". Hon ser icke på syndens fördömelse, ehuru dess gärningar äro onda; hon ser på Guds Lamm, som borttager alla världens synder, och räknar icke med Herren om salighet emot sina egna förtjänster, utan hon räknar på Jesu lydnad; och då hon ser, att Jesus har varit henne nådig och en lösepenning, innan hon trodde och innan hon bättrade sig, så anammar och omfattar hon Honom såsom sin egen; och det är hennes liv, och jämväl

c) hennes styrka emot värld, kött och satan, så att hon varder starkare och starkare i Honom, än dessa syndens och dödens krafter, och lever sålunda ett i Jesus Kristus förnyat liv till daglig förbättring, förnyelse och salighet, och således "har hon, som Gud behagar, / både jul och goda dagar."

I det har jag en hjärtans ro,
att min skatt är nu A och O,
Begynnelsen och Änden.

Amen.