tisdag 14 juli 2009

Septuagesima

Högmässopredikan hållen 1756 i S:t Nicolai kyrka i Stockholm, antecknad, renskriven och något bearbetad (med bl.a. med de anförda bibelspråken helt utskrivna) av studenten Magnus Orrelius.

I den store, treenige Gudens, Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen!

INGÅNG

Vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give eder visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse edra förstånds ögon, att I förstå kunnen, vad hopp han haver kallat eder uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen!

Då vi nu inför levande Guds ansikte äro komna tillsammans att med varandra överväga det stora ämnet, som dagens evangelium lägger oss för ögonen, och som blott och allenast i Andens ljus kan beskådas, nämligen att arvet och livet det skänkes av nåde,  så låtom oss icke förgäta vad vi äro. Vi sjöngo nu på stunden och det med skäl: "Vårt förnuft förblindat är, / mörker all vår själ betäcker, / om din Ande ej är när / som nytt ljus i henne väcker." 

I en sådan belägenhet, vad står oss annat till att göra, än ropa och anhålla om nåd och förbarmande! Vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give eder visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse edra förstånds ögon, att I förstå kunnen, vad hopp han haver kallat eder uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen! 

Denna anförda bön är aposteln Pauli, och finnes antecknad uti hans sändebrev till de Efesier, kap. 1:17. där han hade att tala med dem om samma sak, som vi i dag ämna betrakta, nämligen Guds barns arvs herrlighet. Vi märka härvid 1) till vem han beder, 2) varom han beder, 3) för vilka han beder.

1) Han beder Gud, som all nåd kommer av (1 Petr. 5:10), som är rik över alla dem, som åkalla honom (Rom. 10:12), av vilken all god gåva och all fullkomlig gåva kommer (Jak. 1:17). Han kallar honom vår Herres Jesu Kristi Gud och ger därmed tillkänna, att han såväl som de efesier och alla människor äro Herrens Jesu dyrt köpta och förvärvade egendom, och att han i tron erkände Jesus för sin egendomsherre; att han i gemenskap med sin Medlare och Överstepräst vågad träda fram inför det gudomliga Majestätet, Jesu Kristi Gud och vår Gud och andraga sitt åliggande. Han kallar honom jämväl Herrlighetens Fader, utmärkande därmed Guds stora egenskaper, att han är allvetande och vet vad vi behöva, innan vi bedja honom därom (Matt. 6:32), att han är god, barmhärtig och nådig, som vill svara förr än man ropar, och vill höra medan man ännu talar (Jes. 65:24), att han är allsmäktig och förmår rikligen göra över allt det vi bedja eller tänka (Ef. 3:20).

2) Varom anhåller då aposteln hos denne högtbesuttne Guden? Jo, han beder först om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap, det är, om en levande insikt i Guds uppenbarade sanningar, hans heliga rättfärdighets och hans omätliga kärleks djup, och i försoningens hemlighet, vilket annars kallas att "känna sann Gud och den han sänt haver: Jesus Kristus" (Joh. 17:3), eller fullkomligt förstånd till att kunna besinna Guds hemlighet, både Faderns och Kristi (Kol. 2:2). Därnäst beder han om upplysta förståndsögon att förstå, till vad hopp man i evangelium blir kallad, och hur rik hans arvs herrlighet är i helgonen, det är, om ett fast och osvikligt hopp att här i tiden, ju längre ju mer, bliva delaktig av Guds natur (2 Petr. 1:4), ju längre ju mer få Guds beläte förnyat i själen (Ef. 4:23-24), ju längre ju mer bliva i samma beläte förklarad från den ena klarheten till den andra (2 Kor. 3:18), ju längre ju mer få erfara vad Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja är (Rom. 12:2), och att efter tiden bliva frälst till Guds himmelska rike, varest är glädje tillfyllest och ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen (Psalt. 16:11). Det är märkvärdigt, att då aposteln vill uppmana sina trogna efesier till att fara efter helgelse, utan vilken ingen får se Herren (Hebr. 12:14), så är han framför allting sorgfällig därom, att de måtte få en rätt upplysning och insikt i evangelii hemligheter, väl vetande att de omöjligen kunna ställas heliga, ostraffliga och obesmittade i Guds åsyn, om de icke bleve i tron grundade och fasta och orörliga från det hopp som i evangelium är (Kol. 1:22-23). Men han menar icke någon självtagen, död och kraftlös förnuftslärdom, utan en genom Guds Ande verkad livlig erfarenhetskunskap; därför beder han om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap. En utom den Helige Andes upplysning stadd människa förnimmer icke sådant. Den naturliga människans öga har icke sett, och hennes öra har icke hört, och i dess hjärta är aldrig uppstiget, vad Gud har berett dem, som honom älska; men de som hava fått den Ande, som är av Gud, de kunna veta, vad dem av Gud givet är, emedan Gud haver dem det uppenbarat genom sin Ande. (1 Kor. 2:9 m.m.)

3) Vi märka vidare för vilka han anhåller om sådana stora saker, nämligen för de genom evangelii predikan till tron på Jesus omvända och med ett levande hopp redan begåvade Efesier. Han kallar dem helgon (v. 1), som fått syndernas förlåtelse och uti all visdom och klokhet blivit rundligen delaktiga av förlossningen genom Jesu blod (v. 7-8), som hade kommit till arvedelen (v. 11), som, sedan de trodde sanningens ord, deras salighets evangelium, voro beseglade med löftets Helige Ande (v. 13), för vilkas tro till Herren Jesus och kärlek till alla helgon han med skäl kunde tacka Gud (v. 15-16). För sådana beder han nu Gud om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap och om upplysta förståndsögon att kunna förstå, vad hopp han hade kallat dem uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen. Vi kunna därav se, vad för stora och otroliga Guds nåds rikedomar oss i Kristus äro skänkta och i evangelium uppdragna. "Herrliga ting varda i dig predikade, du Guds stad!" heter det om Nya testamentets församling (Psalt. 87:3), och om de orter, varest detta den salige Gudens herrliga evangelium antingen icke predikas eller i otro föraktas, heter det: "på jorden, där rätt ske skulle, göra de det ont är; ty de se icke Herrens herrlighet" (Jes. 26:10). Hade nu de efesier, som redan voro ljus i Herren (Ef. 5:8), av nöden att få visdomens och uppenbarelsens Ande till vidare och ymnigare förstånd och insikt i evangelii hemligheter; fast mer är nödigt för oss, som ännu till största delen äro, vad hjärtat vidkommer, stadda i ett gräsligt mörker och en gruvlig villfarelse, att bedja ljusets Fader om ögonsalva och den Helige Andes upplysning i så angelägna och till våra själars eviga välfärd oundgängliga lärostycken.

Bön. Treenige, allsmäktige, majestätiske, barmhärtige och närvarande Gud, som är upprinnelsen och Fadern till all den nåd och herrlighet, varav jordens inbyggare såväl i gamla som isynnerhet nya testamentet bliva delaktiga: Sänd oss visheten ned av din heliga himmel och av din herrlighets säte; sänd henne, att hon är när oss och arbetar med oss, att vi må förstå vad dig täckt är; sänd ned din Helige Ande över oss arma syndare på denna stund, visdomens och uppenbarelsens Ande till din kunskap; och låt honom, som ifrån dina heliga sanningar aldrig söndras, i dag taga våra hjärtan om händer, uppenbara och förklara för dem dina outgrundliga nådesrikedomar; upplys våra förståndsögon, att vi må begripa och förstå, vad hopp du haver kallat oss uti, vad nåd, vad salighet och vad herrlighet du tillbjuder oss, och huru rik ditt arvs herrlighet är uti helgonen. Mildaste förbarmare, hör och gör detta! Vi nalkas allesamman din fotapall och såsom barn i tro och hopp bedja dig så om detta, som allt annat, vad oss är av nöden, med den bön, som din egen Son oss lärt haver: Fader vår...

EVANGELIUM, Matteus 20:1-26

Så se nu här Guds godhet och stränghet: stränghet på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du bliver i godheten. Dessa å ena sidan ganska ljuvliga, men å andra sidan ganska förfärliga ord brukar Guds Ande genom aposteln Paulus uti sin epistel till de Romare (11 kap. 22 v.) om de till tron på Kristus omvända hedningarna, och om den genom otron avfallna judiska församlingen. Den senare hopen eller den judiska kyrkan hade nu ifrån utkorelsens tid länge varit en naturligt oljekvist i det sanna vin- och oljeträdet Jesus, men genom sitt andliga högmod, i det de förargade sig på hans ringa gestalt, då han i synlig måtto besökte detta sitt folk, och ville icke anamma honom för det han var, utan i sin otro och fiendskap mördade Livets Furste, blevo de avhuggna och söndrade, så att de ännu i dag äro såsom förskringrade får, de där ingen herde hava, och såsom borttorkade vinkvistar. Men hedningarna, som genom tron hade i de förras ställe blivit insatta i oljeträdet, stodo i det saliga tillståndet blott och endast genom tron och voro alltså i och för sig själva icke en hårsmån bättre än judarna; därför föranlåtes Guds Ande att genom Paulus förehålla dessa troende hedningar judarnas högmod och fall, att de icke måtte högmodas över sin lycka och falla i samma otros fördömelse. Så se nu här Guds godhet och stränghet: stränghet på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du bliver i godheten; annars varder du ock avhuggen. Att hela det mänskliga släktets både timliga, andliga och eviga väl beror blott av Guds nåd i Jesus, det lär vara en sanning som icke behöver vidlyftigt bevis. I Skriften finnas överflödiga vittnesbörd, som sätta denna eviga grundsanning i dagsljuset: Av nåden ären I frälsta, står det i Ef. 2:8. Av Jesu fullhet hava vi alla fått, och nåd för nåd, vittnar Johannes (Joh. 1:10). Av Guds nåd är man det man är (1 Kor. 15:10). Så har den evige och förbarmande hushållarens milda anstalt varit alltsedan den tid, då krafterna att fullgöra lagen och att därigenom bliva salig förstördes av våra första föräldrar i paradiset. Ty då Herren fastställde i fridens råd en nådens ordning till saligheten, haver Han ifrån den stunden beslutit allt under otro, på det Han skall förbarma sig över alla (Rom. 11:32). Så varder det ock i evighet förblivande, ty Jesus Kristus är densamme i går och i dag och Han desslikes i evighet (Hebr. 13:8). Se här Guds godhet! 

Men vid åskådandet av dem, som icke bliva i denna godheten, blir man även varse denna grundsanningen: Guds heliga väsende är i även så hög grad strängt och rättfärdigt som det är bermhärtigt och nådigt; vill man icke omvända sig till nåden och därvid förbliva, så haver han vässt sitt svärd och spänt sin båge och måttar till och haver lagt där dödliga skott uppå; sina pilar haver Han tillrett till att fördärva (Psalt. 7:13-14). Varför ock de syndare som icke låta sig nöja åt hans godhet och nåd och som hava den minsta tillsats av någon egen förtjänst, varda såsom odugliga kvistar avskurna från den rätta stammen., och det endast därför, att de icke såsom fattiga i anden lita blott på nåd och bliva i godheten; ty när tron som allenast håller sig vid oljeträdet Jesus upphör, falla de därifrån; kvistarna bliva avhuggna för otrons skull (Rom. 11:29). Se här Guds stränghet!

Detta ämnet vilja vi nu något närmare betrakta i anledning av denna dagens heliga evangelium, som med rätta må heta en klar spegel av både Guds godhet och stränghet; ty där förklarar vår prisvärdaste Frälsare, huru god Gud är emot dem, som bliva vid godheten, fastän de icke arbeta längre i hans vingård, än en enda timme, och även huru sträng Han är emot dem, som avfalla från godheten, oaktat de burit hela dagens tunga och hetta. Alltsammans gör Han till sin nåds förherrligande. Jesus styre våra hjärtan, tunga, öra, till att rätt vår gudstjänst göra, då vi beskåda

Guds godhet och stränghet

1) Strängheten på dem, som falla utur, och

2) Godheten på dem, som bliva i godheten

Men vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give oss visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse våra förståndsögon, att vi må förstå, vad hopp Gud haver kallat oss uti, och huru rik Hans arvs herrlighet är uti helgonen! Amen.



(forts. följer)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar