Johannes Döparens dag - Herren Guds heliga testamente

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! Dessa viktiga ord äro ett stycke av prästen Zakarias´ lovsång, då han uti sin sons Johannes Döparens födelse såg, att gamla testamentets tid var nu snart till ända, och världens Frälsares ankomst nalkas, för vilken Johannes, såsom hans ägel, var kommen till att för Honom bereda väg; då lovar Zakarias Gud och uppräknar på flerahanda sätt den stora nåd, som Herren, Israels Gud, härigenom bevisade sitt folk; och ibland andra nådens skatter, fröjdar han sig ock däröver, att Herren fullbordade sitt löfte till Abraham, att i hans säd skulle alla släkter på jorden varda välsignade. Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! 

Älskliga vänner! Veta och förstå vi dessa orden rättsligen, vad Gud heliga testamente i Jesus vill säga? Om en människa ägde ett lekamligt testamente, som tilldelade henne några betydande förmåner, och hon antingen icke visste därav eller icke förstod dess rätta innehåll, vore hon icke lika när om dess förmåner, såsom den där intet testamente haver fått? Är detta olyckligt i lekamliga ting, då det rör timliga och förgängliga saker, huru olycksaligare äro icke människorna, när de icke veta av eller förstå det testamente, som angår deras själs eviga välfärd och salighet. Av vilken okunnighet då händer, att man icke med samma hjärta som Zakarias kan lova och säga: Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! 

Herren, vår Gud, vare i dag när oss, och läre oss fatta och begripa samt fröjda oss över denna outsägliga salighet. Amen! Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 1:57-80

Betraktelse:

Herren Guds heliga testamente
1) Innehållet
2) Åtnjutandet av detta heliga testamente

Innan vi kunna förstå, vad Guds heliga testamente har att innebära, är nödigt, att vi förut något litet överväga de förbund, som Skriften säger att Gud har ingått med människor. Förbund är vanligen tvenne jämlika personers frivilliga och otvungna överenskommelse om det, som dem på ömse sidor länder till nytta; i kraft varav den ena parten är skyldig att fullborda sitt löfte, så länge den andra icke ryggar, vad han har försäkrat.

Nu ehuruväl människor så mycket mindre kunna vara Guds jämlikar, som de, såsom hans kreatur, äro skyldiga att lyda alla hans befallningar, ehuru icke heller den ringaste nytta kan tillflyta Gud av hans kreatur, än mindre att deras förhållande kan pålägga Honom något band eller skyldighet, så är det dock onekligt, att vad som i Skriften talas om Guds förbund, icke på alla ställen bör och kan förstås som en blott befallning. Utan såsom han i flera fall av oändlig barmhärtighet lämpat sig efter människorna och jämväl genom nådebelöningar velat uppmuntra dem till lydnad, så har Han ock vid åtskilliga tillfällen under någon art av överenskommelse och med vissa villkor gjort dem varjehanda försäkringar; varemot å deras sida förnämligast ankommit, att de emottaga sådana försäkringar, oaktat detta så väl som allt annat, vartill de kunnat utfästa sig, måste dessutom anses för en deras plikt och skyldighet.

Att Gud ingått ett förbund med Adam uti fullkomlighetens tillstånd, ses tydligen av profeten Hosea (6:7). Innehållet därav var å Guds sida löfte om nåd, välsignelse och allt gott, samt liv och evig salighet, så framt Adam använde de undfångna nådekrafterna till att enligt Guds lag bibehålla sig i sin medskapade fullkomlighet; men i annan händelse hotades han med straff och vrede eller med den timliga, andliga och eviga döden (1 Mos. 2:16-17). Att Adam trädde in i detta förbund både för sig och å alla sina efterkommandes vägnar, ses klart därav, att icke allenast han själv, utan ock hela människosläktet råkade i fördärv och elände, då han överträdde detta förbund (Rom.5 :12). Detta förbund heter med rätta ett lagförbund, emedan Guds därvid gjorda försäkran var lämnad under villkor av lagens fullbordan.

Som nu hela människosläktet genom Adams avfall ifrån förbundet med Gud både blev skyldigt till evigt straff och därhos oskickligt att leva efter Guds behag, så härrör dess återupprättelse endast och allenast av den grundgode Gudens kärlek och barmhärtighet, som i anledning därav, att Han i sin allvetenhet förutsåg människans beklagliga syndafall, redan av evig tid (Jes. 24:5, 1 Petr. 1:20) slutit ett i anseende till oss människor så kallat nådeförbund med sin egen enfödde Son, vilket i och för sig självt var samma lagförbund, som Gud med Adam ingått, men nu blivit överträtt och av den fallna människan icke kunde gottgöras. Sonen åtog sig, att uti en med sin gudomliga natur förenad mandom, såsom den andre Adam, företräda människornas ställe till deras försoning och att följaktligen för dem alla både uppfylla lagens fordringar och utstå det straff, vartill de genom lagens överträdelse gjort sig skyldiga, med ett ord, att varda lydig intill döden, ja, intill korsets död (Fil. 2:8). Varmot, som Paulus säger, löftet skedde till Honom (Gal. 3:16), det är, Han erhöll på människornas vägnar försäkran om all den salighet, som dem ifrån början var tillsagd, men de genom syndafallet hade förlorat; eller efter Davids ord: undfick gåvor för människorna (Psalt. 68:19, Ef. 4:8, Apg. 2:33), att såsom deras herre och konung utdela ibland dem, vilka därföre åt Honom skulle överlämnas såsom en egendom att uti och genom Honom behållas och förvaras till saligheten (Joh. 17:12, 24). Således kallas Han ock en medlare emellan Gud och människor (1 Tim. 2:5), en överstepräst till det tillkommande goda (Hebr. 9:11), en profet, som är kommen att predika de fångna förlossning (Jes. 61:1, Luk. 4:24), och vår salighetshövding (Hebr. 2:10), emedan Han för alla dem, som Honom lyda, är en orsak till evig salighet (Hebr. 5:9).

Vad således av evighet inom gudomens sköte blivit beslutat, och av ingen människa till alla dess förundransvärda omständigheter kan begripas, kallas i Skriften förbund, så vida därvid anses personerna, som det med varandra ingått. Men då man har avseende på de skatter och förmåner, som Sonen genom detta förbunds fullkomnande förvärvat, och dem Gud av nåd förklarat sig vilja genom och uti Sonen upplåta till människosläktet, nämligen det andliga livet, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, frid med Gud, förlossning från alla våra andliga fiender, barnaskapet, den Helige Andes inneboende kraft till helgelse o.s.v., samt huru dessa skatter genom Kristi död likasom med arvsrätt skulle utbekommas (Gal. 3:18, Hebr. 9:15, Rom. 8:17) skulle utbekommas, så igenfinna vi häruti det eviga testamente, som i Hebreerbrevet 13:24 omtalas, det testamente, som icke varder ogillat, emedan det av Gud själv uppå Kristus är fastgjort (Gal. 3:17), det testamente, som haft sin verkan både före och efter stiftarens död, vilken för dess visshets skull varit av Gud ansedd såsom redan skedd ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8, Hebr. 13:20).

Nu vilja vi i

Senare delen

av vår betraktelse tillse, huru man kommer till åtnjutande av detta Guds heliga testamente. Emedan detta Guds heliga testamente icke annat är, än de nådeskatter, som människorna genom Adams fall förlorade, men genom Kristus åter blivit dem förvärvade, vilka genom evangelium varda åt alla tillbjudna, men komma allenast dem till godo, vilka helt övertygade om sitt avfall och olyckliga tillstånd i tron taga sin tillflykt till medlaren, som äger att utdela samma salighets skatter; så är ock klart att ingen kan med tacksamhet emottaga och nyttja dem, vilken är okunnig därom och ännu lever fram i sin naturliga blindhet. Intet öga haver någonsin sett och intet öra hört och uti ingen människas hjärta är uppstiget, vad Gud haver i sitt nådeförbund i Jesus berett dem, som Honom älska. Den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer. Skola vi kunna veta, vad oss av Gud givet är, så måste Gud uppenbara oss det genom sin Ande (1 Kor. 2:9 ff).

Här fordras alltså mer än en naturlig tro; här måste vara en av Guds Ande verkad tro, emedan saken är så stor och viktig, att en människa av naturens krafter omöjligen kan föreställa sig den, än mindre i fullkomlig och otvivelaktig trons tillit vederbörligen anamma den. Bör ett mänskligt testamente göras kunnigt, så framt man skall veta både vilka arvtagarna äro, och huru de komma att använda det genom testamentet dem tillfallna arvet; fastmera är vid Guds heliga testamente en sådan kungörelse nödig, som både kan upplysa människornas hjärtan och förmå dem att med glädje emottaga och rätt nyttja de i Kristus dem av Gud skänkta salighetsskatter.

Kungörelsen av detta Guds testamente eller nådesförbund sker alltså genom Guds uppenbarade ord, dock icke genom lagen, som endast vet av det med Adam i oskyldighetens tillstånd slutna lagförbundet och dess påföljder; utan genom evangelium, vilket är ett sådant glatt och hugneligt budskap, som förehåller människorna Guds dyra nådelöften om de herrliga skatter och välgärningar, dem Kristus har förvärvat och i en viss ordning vill tilldela oss. Det heter alltså försoningens ord (1 Kor. 5:19), emedan det omtalar, huru det i Adam brutna lagförbundet genom Jesu görande och lidande lydnad blivit å människornas vägnar fullgjort; det kallas ock nådens och salighetens ord (Apg. 13:26; 14:3), alldenstund det bebådar för alla salighet, av idel nåd, utan avseende på någon laggärning eller förtjänst å människans sida.

Strax efter syndafallet blev detta evangelium eller försäkran om Guds heliga testamente, som genom Jesus skulle verkställas, för våra första föräldrar i paradiset förkunnat (1 Mos. 3:15), och sedan ännu tydligare upprepat för Abraham och de övriga fäderna, samt sedermera genom profeterna allt mer och mer kunnigt gjort för den israelitiska kyrkan. Varom Sakarias talar i vår text, då han säger, att Herren Israels Gud haver ihågkommit sitt heliga testamente och den ed, som Han svurit haver vår fader Abraham att giva oss; Han haver upprättat oss salighetens horn uti sin tjänare Davids hus, som han i förtiden talat haver genom sina heliga profeters mun.

Nödvändigheten av denna evangelii kungörelse, så framt människorna skola kunna tro och genom tron bliva saliga, visar Frälsaren själv i sin tillsägelse till sina apostlar, vilka fingo befallning att göra Guds testamente bekant i världen, då Han säger: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig (Mark. 16:15) Och Paulus, en av dessa Herrens härolder, frågar med mycket eftertryck: Huru skola de tro honom, som de hava icke hört av, och huru skola de predika, utan de varda sända att frid förkunna och gott förkunna (Rom. 10:14). 

Men som denna ljuvliga predikan antingen alldeles föraktas eller ock missbrukas av dem, vilka icke rätteligen kännas vid sitt genom fallet iråkade fördärv, så måste Gud låta lagen genom sina stränga fordringar och förbannelser så länge följa människan, till dess hon livligen blir varse både uti vad för stor syndaskuld hon står inför Gud, och huru oförmögen hon är att göra sig densamma kvitt, på det hon måtte bliva nödsakad att falla Medlaren till fota, då hon genom evangelium därtill blir kallad, lockad och dragen. Kommer hon därhän, att hon ger akt på evangelii kallelse och icke allenast anammar ordet med glädje (Luk. 8:13), utan ock med den helgie Andes fröjd (1 Tess. 1:6), så att ordet med tron varder förblandat (Hebr. 4:2), så kommer hon till åtnjutande av Guds heliga testamente, av de nådeskatter, som genom Kristus äro förvärvade och av Gud utlovade.

Detta Guds eviga testamente, varav man genom tron blir delaktig, bör icke förblandas med det så kallade gamla och nya testamentet, som också kallas det gamla och nya förbundet. Gamla testamentet var den synnerliga hushållning, som Herren företog med Israels folk, i det Han ingick ett förbund med dem, att de skulle i möjligaste måtto efterleva de lagar, stadgar och ordningar, som Han dem föreskrev vid utgången ur Egypti land, och om de det gjorde, försäkrade dem om en rolig besittning av Kanaans land och varjehanda lekamliga förmåner framför andra folk på jorden. En stor del av allt detta var förebilder av det eviga testamentets uträttande genom Kristus och var alltså en viss slags nådeskallelse till delaktighet av det eviga testamentet, varför ock Paulus säger, att det testamentet, som tillförne fast gjort var på Kristus, blev icke ogillat med lagen (Gal. 3:17); men som det innehöll skuggan och förebilden till Kristus, så blev det genom Honom avskaffat och ett nytt i dess ställe upprättat, som med hans eget blod beseglades (Hebr. 8:9).

Det nya testamentet är alltså den Guds hushållning, däruti Han på långt tydligare och kraftigare sätt, än i gamla testamentet, tillbjuder alla och verkligen meddelar dem, som tro, det eviga testamentets nådeskatter. Härav ser man då, att det eviga testamentet står fast och är enahanda både i det gamla och nya testamentet; ty, säger aposteln Petrus, genom Herrens Jesu Kristi nåd tro vi (i nya testamentet) att vi skola saliga varda, såsom ock de ( i gamla testamentet), Apg. 15:11.

Här torde någon fråga: Vartill skall då lagen tjäna, sedan det gamla testamentets hushållning, som innefattade dessa lagar och stadgar, numera blivit avskaffad? Varför behöver lagen nu predikas, då vi likväl veta, att Kristus har uppfyllt honom i vårt ställe, att de trogna få honom inskriven i sitt hjärta genom evangelium, och att den hos oomvända icke annat åstadkommer än antingen skrymteri eller träldomsfruktan eller ock förtvivlan?

Härtill svaras: Lagen bör predikas och föreställas 1) för oomvända människor, dels såsom en spegel, varav de få känna och se sina synder och således kunna bliva brottsliga för Gud (Rom. 3:19-20), dels såsom en tuktomästare, varav de drivas att emottaga den förlossning, som i evangelium varder tillbjuden (Gal. 3:24). 2) För omvända bör han tjäna, dels till en bom och tygel, varigenom det onda köttets retelser kunna tämjas och tillbakahållas (Gal. 5); därför säger Kristus, att Han icke var kommen till att upplossa lagen; att till dess himmel och jord förgås, varder icke förgången den minsta bokstav eller prick av lagen, och den som upplossar ett av de minsta buden och lärer så människorna, han skall kallas den minste i himmelriket; men att den, som det gör och lärer, han skall kallas stor i himmelriket (Matt. 5:17-19). I detta avseende utlåter sig ock aposteln Paulus ganska märkligen, då han säger: Göre vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprätta lagen (Rom. 3:31).

Låt vara att lagens predikan icke gjorde någon annan nytta hos oomvända människor, än att de därigenom förmåddes till att blott i utvärtes måtto uppföra sig fogligt, så är dock det tillsvidare ganska gott, emedan icke allenast andra därmedelst befrias från deras förargliga och ondskefulla framfarande, utan ock de själva hindras från ett ännu djupare fall i fördärv och säkerhet, som för framtiden skulle göra deras omvändelse långt svårare än eljest vore till förmodandes. Men så vet man ock, att framhållandet av lagens andlighet kan öppna ögonen på skrymtare och skenhelgon, kan förvara de trogna från återfall ur nåden in i köttslig säkerhet och giver dem den bästa anledning att fortsätta förnyelsen och fullborda helgelsen i Guds räddhåga. Ty all skrift av Gud utgiven, följaktligen även lagen, som därtill hörer, är nyttig till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet (2 Tim. 3:16).

Härav är då lätt att finna, huru man kommer till åtnjutandet av Guds heliga testamente; nämligen man varder av Gud därtill kallad genom evangelium (1 Kor. 1:9, 2 Tess. 2:14). Men som i människan av naturen ligger icke allenast en hemlig fiendskap till Gud, utan ock en omåttlig kärlek till sig själv och de ting i världen äro, så är Herren nödsakad att genom lagen upptäcka synden, det är, hennes oviga och ifrån Honom, som är all salighets källa, avvända hjärta med alla de förbannelser, olycksaligheter, straff och plågor, som åtfölja ett sådant tillstånd, på det hon må stanna i sitt lopp, besinna sig och giva akt på Guds kallande röst i evangelium.

Bliva då människorna förda i de trångmål, att de med de fordna avfälliga judar i Jeremiae tid instämma: Si, vi komma till dig, Herre; ty du är Herren vår Gud; sannerligen, det är icke annat än bedrägeri med de högar och med alla berg; sannerligen, Israel haver ingen hjälp, utan allena av Herren vår Gud (Jer. 3:22), så svarar dem Jesus i evangelium: Kommen till mig, jag vill vederkvicka eder (Matt. 11:28). Vänden eder till mig, så varden I saliga, ty jag är Gud och ingen mer (Jes. 45:22).

Det första av testamentet, som människan då blir ägare utav, är enligt vårt evangelium salighetens kunskap till sina synders förlåtelse; det andra är: förmågan att tjäna Gud utan träldomsfruktan i helighet och rättfärdighet för Honom i alla sina livsdagar; det tredje är: tillväxt och förstärkning i andan; det fjärde är: en andens frimodighet att med ord och gärning bekänna och uppenbara för andra människor den nåd en är vederfaren och den salighet, Gud i Kristus berett och verkligen meddelar alla dem, som av hans heliga testamente vilja varda delaktiga.

Men fridens Gud, som igenfört haver ifrån de döda den store Fåraherden genom dess eviga testamentes blod, vår Herre Jesus, Han göre oss skickliga uti allt gott verk till att göra sin vilja och skaffa uti oss, vad Honom täckeligt är genom Jesus Kristus, vilken vare ära av evighet i evighet, amen. (Hebr. 13:20-21).

Passionspredikan över Fjärde akten av Kristi lidandes historia - Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd och människorna för hans skull fria,

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Vi behöva icke erinra, att medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, är vårt antagna ämne till passionsbetraktelser i år. Vi hava hört det på flera dagar under åtskilliga omständigheter betraktas; och vi få ännu höra, huru tåligt vår dyre medlare fortgår i sitt dyra medlareämbete ända intill dess Han går in i det allraheligaste och finner en evig förlossning.

Men innan vi ingå i vår i dag tillämnade betraktelse, torde det bli en nödvändig sak att på en liten stund fråga efter, vad det lider med vårt hjärtas upplysning och omvändelse, huru det har varit för våra hjärtan allt vad vi hittills hava hört och varest vårt hjärtas tankar nu hålla till. Om dessa tankar på Jesus uppenbarat för oss Guds mildhet, som lockar syndare till bättring, om de fått upplysa vårt förstånds ögon, om vi blivit varse vår ovärdighet, vår stora fattigdom å vår sida, och Guds outgrundliga nåds rikedomar å Jesu sida, om vi kommit att vila med våra oroliga hjärtan på Hans dyra medlareämbete och äntligen fått frid i våra samveten, samt om vi äro vordna med Honom så inplantade till en lika död, att vi ock äro uppståndelsen lika? Det vill jag fråga var och en av eder på hans samvete. En fråga, som var och en noga höre och betrakte och sedan inom sig själv besvare inför Honom, som är en domare över hjärtans tankar och uppsåt.

I mån besinna, att en osalig människa, som står under både syndens dom och syndens träldom, är icke hjälpt därmed, att hon med hopen går dit i Guds hus, att hon hörer med öronen omtalas sin medlare, utan att förstå det med hjärtat; ty hon går lika död hem som hit. Allt detta länder till förhärdelse och förtappelse och icke till salighet. Men ändamålet med predikan om Jesus är, att vi må bliva rätteligen omvända, rätteligen uppväckta, rätteligen troende, rätteligen pånyttfödda, rätteligen förnyade och helgade i Jesus. Och om sådant skett och fått ske, därom döme var och en av eder inför Gud. "Pröven eder, om I ären i tron."

Detta är en anmärkning, som jag icke kan undgå att göra, innan passionstiden flutit förbi. Vår tid går bort såsom en ström; vi fara såsom en pil till vår dödlighets mål. Tiden är både ond och dyr. Människor skola göra räkning för sin tid, huru de i den hava levat. Ginge det så fort med vårt tilltagande i kristendomen, som med våra år, vore det väl. O, att vi skrede Jesus allt närmare och närmare, efter som vi nalkas närmare graven och evigheten!

Jag minner eder fördenskull på evangelium, som jag eder predikat haver, att vår kyrkogång icke må bliva ett utvärtes verk, och betraktelsen om Jesus räcka blott i passionstiden. Stackare den, som har passionstiden endast några veckor om året och som icke på annat sätt känner honom. Om en ängel av himmelen talade för en sådan människa, och hon icke ville låta den helige Ande hjälpa sig, så vore det med henne lika ogjort, om ock passionstiden räckte hela hennes livstid. Därför frågar jag ännu en gång, huru det står till med våra hjärtan i anseende till allt, som vi hava hört? Står det väl till, så är det väl. Men beklagligt vore det, om vi ock denna tid hava gått ur glömska i glömska, ur mörker i mörker, ur förhärdelse i förhärdelse, ur död i död, ur fåfänglighet i fåfänglighet, ur flärd, glömska och värld i detsamma; så att man nu inför Herren måste säga: "Och när du mig av nåd till bättring kallat har, / har jag föraktat all den nåd du till mig bar." Herren Jesus hjälpe den, som sålunda förnöter sin levnadstid och denna dyra nådetid. Den helige Ande besöke hans hjärta och give honom ett eftertryckligt styng till bättring.

Vi vilja nu gå till vår betraktelse; och få vi i dag se huru vår dyre medlare hudflänges och illa hanteras, huru han blir "slagen för våra synder och sargad för våra missgärningars skull, huru näpsten har legat på honom, och huru vi genom hans sår äro helade vordna." Vi ämna genom Jesu nåd korteligen framställa:

Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd, och människorna för hans skull fria.

1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd och
2) Människorna för hans skull fria

Jesus, lär mig rätt betänka
din tänkvärda, svåra död
och din bittra pinas nöd.
Hjälp att jag mig nu må sänka
ner i dina helga sår,
där jag liv och hälsa får.

1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd.

1) Älskade åhörare! I märken väl själva innehållet av vår betraktelse, som är, att medlaren Jesus står och lider i vårt ställe, och att vi därigenom varda fria och frälsta. Vi frälsas i Honom, och Han hudflänges för oss. Vad salighet, att den skyldige varder fri och den oskyldige varder straffad? "Tag denne utav vägen och giv oss Barabbas lös." Vilket är nu vår text.

2) Skulden, brottet eller synden, varför denna hudflängning sker, är icke Jesu egen, utan det mänskliga släktets. Saken var sålunda den, att "Gud hade att göra med människorna i Jesus Kristus, och Jesus Kristus hade att göra med Gud i människornas stad och ställe." Den skuld, som Han här måste betala, var således Adams och Evas fall. Deras och alla deras efterkommandes synder och överträdelser, vilka Herren hade kastat på honom (Jes. 53).

3) Efter Herrens heliga lag skulle hela världen dö; lagen straffade alla lika, ty han befann alla lika fallna; alla hade syndat och hade intet att berömma sig av inför Gud; alla människor äro efter naturen under lagens förbannelse. "Allt lagen säger, det talar den till dem som [det är alla] som under lagen äro, att var och en mun skall tillstoppas, och all världen skall för Gud brottslig varda." (Rom. 4). Nu var Jesus född av kvinna, gjord under lagen; Han var kommen att fullborda lagen. Och den, som är förbunden att fullborda lagen i syndares ställe, måste ock i syndares ställe bliva förbannad, straffad och hudflängd. Vilket aposteln Paulus ännu starkare beskriver i Gal. 3:13: "Kristus haver förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är var och en som hänger på trä." Och Esaias: "Han är slagen för våra synders skull och sargad för våra missgärningars skull." (Jes. 53. Om denna gruvliga bestraffning i syndares ställe talar Messias själv genom Jesajas mun: "Jag höll min rygg till dem, som mig slogo, och mina kindben dem, som mig ryckte; mitt ansikte vände jag icke bort för försmädelse och spott." (Jes. 50:6)

4) Vad vill allt detta säga? Är icke Gud själva kärleken? Kan kärleken fordra en så hård betalning, att hans egen Son, den evige Guden, skulle så hanterad varda? Och om Gud är kärleken och tillika oföränderlig, som icke kan tänka så den ena gången och helt annorlunda den andra, huru kunde då Gud, som är en oföränderlig kärlek, fordra en så sträng betalning av människorna, vilka Han älskat hade av evighet och förr, än denna jordens grundval var lagd? Svar: Gud är kärleken, det är sant; Gud är oföränderlig, det är ock sant; men Gud är ock helig, Han är ock rättfärdigheten och allas Herre. I kraft av sin eviga kärlek älskar Gud det mänskliga släktet; men i kraft av sin helighet straffar Han den, som syndat emot hans givna befallning eller förbud och sålunda överträtt hans uppenbarade lag. Om Gud skulle älska utan avseende på sina övriga fullkomligheter, så vore det flathet, vilken syndiga egenskap aldrig kan finnas i det allra fullkomligaste väsendet, som är Gud.
   Jag sade, att Gud är rättfärdigheten och allas Herre. Han är rättfärdig, det är, Han utövar den ena av sina fullkomligheter så, att alla de andra icke äro vilande, lidande eller kraftlösa. Till följe av Guds eviga nåd allena kunde Gud förbarma sig över det fallna människosläktet, men icke utan betalning för synderna och lagens uppfyllelse, som hans helighet och rättfärdighet fordrade. Allt vad Gud sålunda gjorde, det gjorde Han enligt sina gudomliga egenskaper, vilka för Honom äro  en helig och oföränderlig grundlag eller regeringsform. Han är sålunda oföränderligen nådig och barmhärtig, men Han är ock oföränderligen helig och rättfärdig. Såsom David säger: "Rättfärdighet och dom är din stols stadfästelse: nåd och sanning är för ditt ansikte", (Psalt. 89:15), vilka ord betyda något, nämligen en oombytlig rättfärdighet och en ostrafflig dom är din grundval; du är dock så rättfärdig och dina domar äro så rätta, att de icke utesluta barmhärtigheten emot de elända, icke heller din sanning att fullborda genom Jesus Kristus det, du lovat haver, utan både nåd och Jesu försoning komma emellan, så att du icke handlar med syndare efter din grymma vrede. Och sålunda följde härav, att Gud vår hjälpare hjälpte oss allena för sitt namns äras skull; Han frälste oss och förlåter oss våra synder för sitt namns skull. Ja, härav följde, att hans nåd var och är väldig över oss, och hans sanning varar i evighet, Halleluja! (Psalt. 79:9, 117:2).
   Att nåd och sanning är för Guds ansikte eller att nåden gavs människor för Jesu skull, det synes nogsamt att med Guds ansikte förstås Frälsaren Jesus Kristus; ty Gud kallar honom så i 2 Mos. 23:21, jfr 1 Kor. 10:4, och att nåden är given i Kristus Jesus för evig tid, vittnar aposteln Paulus, 2 Tim. 1:9 och Joh. 1:17. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus; härav är sålunda tydligt, att det fallna människosläktet är nåd given till följd av Guds eviga kärlek samt på grund av den försoning, betalning och lagens fullbordan, som i Jesus Kristus skulle ske.
   Ty om Gud så vore kärleken, att Han icke straffade det onda, vad hade Han då i alla världens åldrar behövt föra ett så heligt regemente över människobarnen? Vartill hade hans heliga lags uppenbarelse skolat tjäna? Vartill skulle alla lagens förbannelser och dess fördömande kraft vara? Vad hade Jesus behövt frösona och upprätta det fallna människosläktet ifrån syndens dom? Varför skulle Herren kasta allas våra synder uppå Honom? Varför skulle han bliva en förbannelse för oss? Varför skulle Gud vara i Kristus och försona världen med sig själv?

5) Men låtom oss gå litet närmare och bese denna hiskliga hudflängning. Abraham såg hans dag och vart glad; Abrahams barn kände honom icke och sågo icke, vem han var, med seende ögon. De bundo hans armar, som dem med stark hand och mäktig arm utur Egypti land fört hade. Han hudflängdes så grymt, att Pilatus trodde de skulle röras till medlidande av hans jämmerligen hanterade och blodiga gestalt:

En övergiven hop av hedniska soldater,
till skapnad människor, men vilddjurens kamrater
till egenskap och art. De hade fått uti 
ett slags med taggar främst besatta skarpa remmar,
med vilka de så grymt martera Jesu lemmar,
så mellan blod och kött man benen ock kan si.

Och sedan han var så marterader och slagen,
sen Jesus var med blod utvärtes överdragen,
invärtes kravd och stängd för Adams skull av Gud,
så hava de tillreds en purpurmantel sliten,
av damm och smudder tung, av malen sönderbiten,
för ärones monark till en bespottnings skrud.

Ur Sophia Elisabeth Brenner: Vår Herres och Frälsares Jesu Kristi allraheligaste pinas historia, rimvis betraktad (1726), skr anm

6) Ack, märk, vad det är för en hög och dyr person, som här hudflänges! Hade det varit en syndig människa, så hade dess försoning ingenting kunnat uträtta. Men det rena och obesmittade Lammet Jesus Kristus, försänkt i en så djup förnedring för vår skull, i vårt ställe, det har gjort att vi i vår betraktelses

Senare del

få besinna, att människorna för hans skull äro fria.

Texten säger: Tag denne, nämligen Jesus, av vägen och giv oss Barrabas lös.

Det gives en frigörelse som är 1) förvärvad, 2) tillämpad.

1) Vad den förvärvade frigörelsen angår, så är den skedd genom Jesu lidande, död och uppståndelse, men vi besinna, att alla de åtskilliga delar av Jesu lidande, såsom blodsvettning, hudflängning, törnekröning, korsfästelse m.m., äro, likasom när man talar isynnerhet om Jesu blod eller sår eller död m.m., till betraktandes ingalunda såsom en styckad Frälsare, utan såsom i sig själv innefattande en hel Jesus, som med sitt fullkomliga offer har friat och lösgivit det mänskliga släktet ifrån den dom och plikt som synden väl förtjänar.

2) Jesus hudflängdes inte för sin skull, utan för vår. Han är i vår stad och ställe slagen, på det vi skulle frid hava. Hans slag äro sålunda våra, hans sår våra, hans död vår. Därför sjunga vi i psalmboken:

"Dina lemmar måste svida,
då man dig med grymhet slog,
stötte, ryckte, svåra drog,
på det jag ej skulle lida
det som satan själv ä r hänt,
och min synd har väl förtjänt.

Du hudflängdes och avkläddes,
att min sjuka, nakna själ
måtte läkas, prydas väl."

Ur Haqvin Spegels psalm "Jesu, lär mig rätt betänka", skr anm

Si, så äro vi friade från syndens betalning; ty Jesus är slagen för oss. "Allt gott vi av dig hava, / du milde Jesu Krist." Av vilken vi all nåd både i andlig och lekamlig måtto förvänta.

3) Men tillämpningen av denna Jesu befrielse, vilken den Helige Ande vill av nåd verkställa i syndares hjärtan på det sättet, att han får visa dem, så att de se och känna sitt stora skuldregister, och lära dem att tro på Jesus, som är slagen för våra synders skull - denna tillämpning återstår ännu hos mången; och så länge detta icke har skett, så händer det, att du icke är fri utan bunden i skuld, och döden råder över dig.
   Man må då tänka vad man vill; man må inbilla sig att man genom fattigdom eller sjukdom eller annan vedermöda bliver späkt och därigenom får lida för sina synder här, så bliver det dock därvid:

Utan Jesus du fördärvas,
utan Jesu nådesken
är dig allt till ångst och men.

Där den Helige Ande icke får rätt på ditt hjärta och får hjälpa dig ifrån lagens förbannelse, så är du icke fri. Men låter du föra dig till Jesu delaktighet, får Jesus och Jesu Ande skänka dig, och du omfattar, din Medlares förvärvade frigörelse, si, då fullbordas det ordet som skrivet står: "Om Sonen gör eder fria, så ären I rätteligen fria." (Joh. 8:36).

Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesu, för din myckna nöd,
för din ångest, för din smärta,
för ditt kors och för din död,
ja, för allt det bittra, svåra,
som du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu, innerlig!

Amen.