Långfredagen - Medlarens Jesu förbön på korset för människorna

hållen uti Hedvig Eleonoras kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!

1) Medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, nalkas nu i vår betraktelse allt närmare till fullbordandet av det stora återlösningsverket. Han är nu kommen till avrättningsplatsen Golgata, dit Han ibland tvenne ogärningsman var beledsagad. Han har trampat vinpressen allena. Han har nu denna natten och denna dagen utstått mycket ont. Han har svettats blod i Getsemane. Han har vakat hela natten i översteprästens palats. Han har där blivit kindpustad, hädad och bespottad. Han hade sedermera blivit hudflängd, illa anklagad och äntligen dömd till döden; Han hade därefter måst bära sitt eget kors, ehuru Simon av Cyrene, Alexanders och Rufus´ fader, hade burit det efter Honom.

2) Vi uppehålla oss en liten stund och betrakta denna händelse, som tilldrog sig med Simon av Cyrene. Han kom in från marken eller landsbygden och hade utan tvivel blivit underrättad därom, att Jesus av Nasaret leddes ut till att korsfästas; han visste att hans båda söner voro av Jesus och hans lärjungar kända, han var angelägen, som man förmodar, att höra, om ock någon av Jesu lärjungar skulle korsfästas, därför hade han förmodligen kommit i samtal med dem, som ledde Jesus, och således blivit tagen och pålagd att efter Jesus bära korset, som torde hava varit tungt.
    Vi hämta härav genast den lärdomen, att en själ, som genom en sann bättring och tro är bliven Jesu lärjunge, måste ock vara hans efterföljare, och det icke allenast på det sättet, att hon har att gå i Jesu fotspår, vad levernets helighet och hjärtats renhet angår, så att en kristen visar sin tro med sina gärningar, visar, att han är sin store mästare lik, far efter att vara efter hans efterdöme inrättad, utan må han även bära Jesu kors, dock efter Honom.

3) Vad Jesu kors eller lidande angår, som Han för världens synder utstått, så är det ingen människa, som därunder satt sina skuldror. Han har ensam och allena burit den bördan; men vad förakt och fiendskap av det vanartiga släktet, jag menar världens barn, angår, så är det de kristnas lott. De måste därvid vara nöjda, att de hatas för hans namn, att de beljugas för hans skull, att de lida förföljelse för rättvisans sak (Matt. 5). Men så är det likväl en dyr tröst för en själ, som följer Jesus och måste bära Hans kors, att de genom Jesu nåd hava undfått ett lydaktigt hjärta därtill, att de nämligen genom tron njuta nåd till tålamod och genom hoppet vänta en salig förlossning.

4) Det är dem en glädjefull förmån, att de undkommit syndens herravälde. Så länge en människa ännu står i sitt osaliga tillstånd och under syndens träldom, så går hon icke i Jesu efterföljelse och korsets bärande. Hon bliver för evangelii bekännelses skull ingen martyr. Men de som korsfästa sitt kött med dess lustar och begärelser, de hava det ock korsfäst; de äro icke under syndens dom och träldom, och de fara efter att var dag korsfästa, hålla den gamla människan korsfäst och så av nådens medverkan underkuvad, att världen med allt sitt onda eller goda, satan med allt sitt lock eller pock, samt den fördärvade naturen med allt sitt elände icke förmår att leda dem ifrån den rena vägen, fast den ock är med törnen beströdd.

Ack, vare vår evige förbarmare evigt lov, som under alla sådana tunga och tröttsamma öden så underligen sörjer för de sina! Så att, om Han lägger eller låter lägga dem en börda uppå, så hjälper Han dem ock. Han drar försorg, att allt skall sluta väl. Han hugsvalar hjärtat mitt under korsets tyngsta tryckande och sålunda likasom bär den tyngsta ändan.

Vi skrida nu till vårt egentliga ämne, som är Jesu förbön: Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. Och i anledning därav kort och i enfaldighet betrakta

Medlarens Jesu förbön på korset för människorna.

1) Huru Jesus beder för människorna
2) Huru människorna kunna njuta Jesu förbön sig till godo.

Guds rena Lamm oskyldig,
på korset för oss slaktad,
alltid befunnen tålig,
ehur du var föraktad.
Vår synd du haver dragit
och dödens makt nedslagit.
Giv oss din frid, o Jesu!

1) Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. Denna bön bad väl vår dyre Frälsare för dem, som korsfäste Honom; vilket sålunda synes hava tilldragit sig. Detta ordet är det första, som Jesus talade på korset, och tyckes hava skett antingen under eller strax efter korsfästelsen. Korset var utan tvivel sådant, att det måste läggas ner på marken, då Jesus sedermera lades även ned därpå, vars välsignade lekamen utspändes och fastspikades. Han, som var full av nåd och barmhärtighet, tålamod och långmodighet, lät detta icke förrycka sitt fasta uppsåt att vara en medlare emellan Gud och människor, utan beder för dem och lägger här de orden till: ty de veta icke vad de göra. Hade de känt herrlighetens Herre, så hade de icke korsfäst Honom (1 Kor. 2:8)

2) Jesus var nu inbegripen i sitt översteprästerliga ämbete. Till detsamma hörde även det, att en överstepräst bad för folket. Alltså bad väl Jesus här egentligen för dem som korsfäste Honom; men därjämte är hans bön en översteprästerlig bön för hela världen. Sådant vittnar Jesaja (kap. 53:12): Han bad för överträdarna, och Paulus (Hebr. 5:6-7): Du är en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt. Och han haver på sin kötts dagar offrat bön och åkallan med rop och tårar till Honom, som Honom frälsa kunde ifrån döden, och vart bönhörd därför att Han höll Gud i vördnad.

3) Jesus, vår dyre medlare och överstepräst, beder för sina fiender. Vi äro förlikta med Gud genom hans Sons död den stund, vi ännu voro hans ovänner; därför beprisar Gud sin kärlek till oss. Han bad för de fallna människor, som Honom dels nu med egna händer, dels ock med sina synder korsfäste. Han bad för dem, icke så, att Han kallade deras synder annat, än vad de voro och äro, nämligen synd; men Han älskade världen och sålunda bad Han för henne.

4) Jesus beder för människorna om syndernas förlåtelse. Syndernas förlåtelse är antingen av och genom Jesus Kristus förvärvad eller ock genom den Helige Ande tillämpad; den förra är grunden till den senare. Den förra är förvärvad och skedd, den senare skall ske. Stackars den som detta icke vet och tror. Han går i mörkret och haver ingen glädje.

5) Vad den förvärvade syndernas förlåtelse angår, så talar Jesus om den uti instiftelseorden till den heliga nattvarden: Mitt blod utgjutes för eder och för många till syndernas förlåtelse; ty det utverkade syndernas förlåtelse hos Gud. Jesaja säger, att Jerusalems missgärning är förlåten, och de hava fått dubbelt av Herrens hand för alla sina synder (Jes. 40:2). Daniel säger: 70 veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, så skall överträdelsen bliva förtagen och synden betäckt och missgärningen försonad. (Dan. 9). Och Paulus skriver i epistlarna till de efeser och kolosser: I vilken vi hava förlossning genom hans blod, syndernas förlåtelse efter hans nåds rikedomar. Denna syndernas förlåtelse är redan förvärvad och skall nu icke förvärvas; hon är genom Jesus Kristus fullbordat och skall icke fullbordas. Det är fullkomnat och skall icke nu fullkomnas.

6) Vad den andra eller den tillämpade syndernas förlåtelse angår, så hörer den egentligen till vår betraktelses senare del, där vi ärna omröra den.

7) Evangelium är därför ett ljuvligt och glatt budskap, emedan det talar om en nåd, som är given i Kristus Jesus för evig tid, om en syndaskulds betalning, som har skett, om en syndernas förlåtelse, som är förvärvad, och om en evig rättfärdighet, som är framhavd. Om detta icke skulle vara skett utan skulle ske, då människorna omvända och bättra sig, vad tröst skulle en syndare därav kunna erhålla när försoningen inför Gud grundades på hans egna verk eller ock på vad i honom skulle ske, vilket alltid skulle förekomma honom ofullkomligt; och sålunda skulle hans syndaförlåtelse även bliva honom oviss.

8) Jesus, vår dyra medlare, beder överljutt, så att alla höra det. Han talade högt. Han ropade i sin dödsstund med starkt rop. Hans ord voro märkliga; därför talar Han dem så högt, att de hava kunnat upptecknas, emedan i dem ligger människornas liv och salighet.

9) Jesus hade haft all anledning och även kunnat, om Han velat, bedja ett gruvligt straff över dem, som korsfäste Honom; men Han beder för dem. Han visar däruti, att Han var helig och skild från syndare; Han ville genom sin görande och lidande lydnad vara en fullkomlig medlare emellan Gud och människor. Nu


Senare delen

Om huru människorna kunna njuta Jesu förbön sig till godo

1) De, vilka icke njuta, och 2) De, vilka njuta den.

1) a) Först njuter ingen hårdnackad, obotfärdig och ogudaktig människa den till godo. Syndernas förlåtelse är väl även för dessa förvärvad; men därmed är deras synd dem icke förlåten, utan de äro under förbannelse, så länge den Helige Ande icke fått göra dem av den förvärvade syndaförlåtelsen delaktiga.

b) Allt vad en människa i obotfärdighet och otro gör eller beder, kan icke heller göra henne till innehavare av syndernas förlåtelse. Mången beder utan att vilja omvända sig. Mången vill hava sitt skuldregister utstruket, när han skall dö, för att slippa fördömas, allena det kunde ske, utan att man behövde göra en allvarlig bättring. En sådan människa må bedja så ivrigt hon vill, hon tänke aldrig, att hon får något av Herren.

c) Ingen tänke heller, att emedan bättring och tro äro oundgängliga, innan en syndare kan njuta syndernas förlåtelse, dessa nådens verk kunna medföra någon förtjänst inför Gud. Ack nej: "Men si! mitt blod och all min gråt / kan ej min synd avplana."

2) Men beträffande nödvändigheten av dessa nådens verk, innan en syndare kan undfå syndernas förlåtelse, så är det en fast sanning, att varest den Helige Ande icke får försätta en syndare i en allvarlig och sannfärdig bättring och tro, den människan har icke syndernas förlåtelse, varken i tid eller evighet.

a) Syndernas förlåtelse gives blott dem som tro. Tron kan icke vara i det hjärta, som icke känner sitt syndaelände; syndaeländet känner ingen, utan den, som låtit Guds Ande straffa sig. Sålunda föraktar en sådan människa både lag och evangelium och står den Helige Ande emot. Huru kan hon då få förlåtelse?

b) Nej, annorlunda säger Guds Ande i Apostlagärningarna 3:19: Så bättren eder nu och vänden eder om, på det edra synder må avskrapade varda; att vederkvickelsens tid då kommer från Herrens ansikte, när Han sändande varder den eder nu tillförne predikad är, Jesus Kristus. Alltså åtnjuter den allena syndernas förlåtelse, vilken känner syndens djupa fördärv och som beder om förbarmande och nåd samt låter den Helige Ande genom evangelium verka tron på Jesus i sitt hjärta. Den som tror på Honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn. Varpå sedermera

c) följer syndernas avlåtande och ett ifrån syndens herravälde befriat tillstånd, då en rättfärdiggjord människa, vilken synden är förlåten och Jesu rättfärdighet är tillräknad, allt mer och mer gör sig ren ifrån andens och köttets besmittelse och fullbordar helgelsen i Guds räddhåga.

Herren låte så ske med oss alla! Herren göre i våra hjärtan en så salig förändring!

Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesu, för din myckna nöd,
för din sår och stora smärta,
för din svåra, bittra död,
för din ångst den mycket svåra,
den du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu innerlig! 

Palmsöndagen - Altarets sakrament

Högmässopredikan hållen hos hans excellens riksrådet Palmstjerna med dess behöriga citationer sådan, som den av D:r Rutström blev ingiven i Kungl. Justitierevisionen den 22 maj 1760.

I Jesu namn.

"Det ordet sakrament står väl icke i den heliga Skrift, men är likväl i nya testamentets församling antaget och brukat. Hos världsliga skribenter förekommer det ofta och plägar 1) betyda en ed, och isynnerhet i krigssaker. Sedan tages det ock för ett nedsatt och i förvar lämnat gods eller pant, vilken tvenne stridande parter pläga lämna i förvar, på det att den, som vinner, må däri äga sin säkerhet. Sedan brukas det ock om varje slags pant i allmänhet; därav har det hänta, att detta ordet sakrament är i allmänhet av de gamla brukat om heliga och fördolda saker, med vilka ord de gåvo tillkänna alla de saker, som i den heliga Skrift uppenbaras, men för förnuftet äro obekanta, varför ock det grekiska ordet mysterion, hemlighet, ofta med ordet sakrament plägar översättas; men isynnerhet är ordet sakrament brukat som ett kännetecken av heliga, gudomliga ting. Således brukades att kalla gamla testamentets offer och levitiska gudstjänsten sakramenter. Men i en ännu egentligare mening brukas det ordet i artikeln om nattvarden, och då betyder sakrament en handling, som är inrättad av Gud till att därigenom tillbjuda, tillämpa och besegla evangelii löften. Icke heller hindrar det att man ju i ett rätt och hälsosamt förstånd brukar detta ord, ehuru det icke finnes i den helige Skrift, men likväl icke heller strider däremot; varför ock D:r Luther fann för nödigt att behålla detsamma." (översatt från D.r Jacob Benzelii Rep. Theolog. Art. XVI, Qvest. I).

Men härvid får jag dock erinra, att vår dyre Frälsare kallar denna heliga nattvardsinrättning ett testamente uti instiftelseorden. Och man bör framför allt så laga, att alla de ord vi tala i så heliga saker, som detta ämnet är, få sin betydelse och rätta kraft enligt den heliga Skrifts utsago, att de därmed förenligt bliva förklarade och förstådda. Herren give oss sin nåd att på denna stund till hans ära och vår salighet vara tillsammans. Amen.

Fader vår...

EVANGELIUM (sic!) 1 Kor. 11:23-29

På det vi desto enfaldigare och tydligare må kunna med varandra överväga så höga och herrliga ting, som i läran om altarets sakrament förekomma, vilja vi göra det uppå ett kateketiskt sätt, det är, genom frågor och svar.

1) Vilka äro de huvudsakligaste orden i  vår Herres Jesu Kristi instiftelse? Jo, just dessa: "För eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse", eller att Jesus säger: "Min lekamen är utgiven för eder; mitt blod är utgjutet för eder till syndernas förlåtelse." Att dessa ord äro huvudstycket i detta sakrament, det intygar Luther i förklaringen över instiftelseorden, varuti han tre gånger i tre svar upptager samma ord, på det han därmed skall giva var och en tillkänna dessa ordens huvudinnehåll; och säger tillika tydligt, att de äro huvudstycken i detta sakrament, samt att genom dem syndernas förlåtelse, liv och salighet varda oss givna; varför ock dessa ord kräva av oss ett alldeles troget hjärta.

2) Varuti består de kristnas andliga ätande? Det består däruti, att en botfärdig själ genom en av den Helige Ande verkad tro tillägnar sig den nåd som i Kristus är given, anser Jesu död för sin, hans uppståndelse för sin, hans lidande och görande lydnad för sin, hans rättfärdighet för sin, och njuter således därigenom i sitt hjärta syndernas förlåtelse samt en sannfärdig förening med Gud.

3) Består det andliga ätandet i något annat i nattvarden än utom nattvarden? Nej, ty det sker allena av de rätta kristna, eller såsom de i vår katekes kallas värdiga gäster, vilka alltjämt både i och utom nattvarden äta Guds Sons kött och dricka hans blod: alltjämt nära sig av detta himlamanna och dricka av den andliga klippan Kristus (jfr 1 Kor. 11:4)

4) Bör en opånyttfödd och otrogen människa undfå den heliga nattvarden? Nej, ty Jesus har instiftat den till en särskild och hög tröst för sina lärjungar och alla kristna. Därför är det fördömligt att tänka, att sakramentet skulle göra oss rättfärdiga ex opere operato, allenast för det omaks skull, att man går till nattvarden, dock utan tron, vilket är att göra Herrens bord till en marknadsplats för döda själar, tvärtemot Jesu vilja, ty detta sakrament är ett Sacramentum conformationis och obsignationis. Alltså måste den människa visserligen vara levandegjord eller omvänd, som i tron härigenom än mera skall befästas. Ty ingen kan befästas i tron, som ingen tro har. Därför säger ock Luther: "Detta ordet för eder kräver alldeles ett troget hjärta."

5) Vad betyda de orden: bliva saker på Herrens lekamen och blod samt äta och dricka sig själv domen? Det betyder, att de själar, som ovärdigt anammade nattvarden, såsom den korintiska församlingen gjorde, de blevo fördenskull av Gud straffade både till liv och lekamen, eller att de blevo lekamligen straffade med sjukdom, som det står i 1 Kor. 11:30, varest i de följande verserna göres en klar skillnad mellan dom, vilken kallas näpst, och emellan fördömelse; ty dessa ovärdiga gäster, som icke hade gjort skillnad på nattvarden och den lekamliga måltiden, utan i oskicklighet och fylleri eller överflöd togo nattvarden, de blevo av Guds rättvisa hand straffade. De blevo "agade och näpsta, på det de med världen icke skulle fördömda varda." Varvid är klart, att såframt denna näpst fick lända dem till bättring, sluppo de helvetets förbannelse, men i motsatt händelse heter det: "Den som icke tror, han skall varda fördömd." "Den själ som syndar, han skall dö" - då deras kval såsom testamentets blods föraktare bliver dem så mycket odrägligare.

6) På vad sätt undfår man Jesu Kristi sanna och väsentliga lekamen och blod? Det sättet är väl för våra naturliga sinnen obegripligt; men är dock oförnekligt, när vi besinna 1 Kor. 10:16-21. Så tror icke heller en trogen själ på en idealisk eller inbillad eller målad Frälsare; utan på en sann Gud, född av Fadern i evighet, och en sann människa, född av jungfrun Maria, vilken är död och uppstånden. Hit vänder sig en i tron hungrande och törstande själ, här mättas hon med vällust såsom en ström (Psalt. 36:9), här svalkas hon med Jesu heliga blod, som här med henne sannfärdeligen förenar sig. Med ett ord: Jesu heliga och sanna lekamen och blod helgar och bevarar deras kropp och själ till evinnerligt liv. Och som David säger: "Han haver gjort en åminnelse till sina under, den nåderike och barmhärtige Herren; han giver mat åt dem som frukta honom (Psalt. 14:45).

7) I vad tillstånd bör den människa vara, som är en skicklig nattvardsgäst? Såsom tillförne är sagt, bör en människa, som vill anamma detta Jesu bord, vara omvänd; men så är icke heller den oomvänd, som tänker: "Ack, jag känner, att jag icke är beredd eller väl skickad", vilket även kan vara de gudfruktigas anfäktning, som härrör därav, att man förutom och innan man ser in i nådens ljus tänkt att man icke borde hava något fel, om man skulle vara värdig till denna heliga måltid. När man finner och ser denna sin orenlighet, förnekar man att komma till nattvarden och uppskjuter därmed så länge, tilldess man skall bliva värdig och väl skickad, och emellertid går dag efter dag och månad efter månad sin kos, och på det sättet händer det, att de näppeligen någonsin komma till nattvarden.
   De vilda, gensträviga och obotfärdiga, de böra avhålla sig ifrån nattvarden, efter de icke äro bekväma och skickliga att undfå syndernas förlåtelse och icke hava någon längtan att bliva bättre. Men de som äro svaga och bräckliga, men åstunda sin andliga hälsa, de böra komma härtill. Och den som suckar däröver, att han icke nog känner detta sitt syndaelände, om honom säger Luther alltför herrligen: ju mer du känner dina synder och brister, ju större orsak har du att begå detta sakrament, där hjälp och läkedom är att söka (Dr Luthers stora katekes).

8) Av vad beskaffenhet är absolution, som går före nattvarden i den kristna kyrkan? Svar: "Det gives en förvärvad syndaförlåtelse, vilken å Guds sida är fullkomlig för Jesu skull och tillräcklig för alla människors barn, om de ville densamma anamma (Jes. 40:2, Dan. 9:24, Matt. 26:28, Ef. 1:7). Det gives ock en anammad förlåtelse, det är, att själen i en sann omvändelses ordning genom tron undfår i sitt hjärta den i Kristus skedda förlossningen och syndaförlåtelsen (Apg. 10:43). Det gives ock en daglig syndaförlåtelse: 'Fader, förlåte oss våra skulder.' Det gives ock en syndaförlåtelse, som lärare å Guds och församlingens vägnar tillsäga botfärdiga syndare. (Joh. 20:22-23). När nu en människa vill gå till nattvarden, vilken icke låtit Guds Ande hjälpa och omvända sig, får hon ingen syndaförlåtelse, om ock en ängel av himmelen absolverade henne (Gal. 1:8).

9) Varvid kan en rätt kristen fästa sina tankar just under själva communionen, att han må hava salighet och nytta därav? Jo, just vid dessa orden: "Detta är min lekamen, som för eder utgiven varder, gören det till min åminnelse. Detta är det nya testamentet i mitt blod, som för eder och många utgjutet varder, gören det, så ofta I dricken, till min åminnelse." Man bör inför Jesu nådesbord förnämligast fästa sitt hjärta vid de orden "för eder", och att det måtte ske till Jesu döds åminnelse så långfredagsaktigt, som stode man och såge därpå, huru Jesus dog för oss.

10) Vad nytta eller salighet njuter en trogen själ av nattvardens rätta bruk? "Såsom löftet är onyttigt, så framt det icke med tron anammas, alltså är ock ceremonien eller det utvärtes tecknet onyttigt, så framt icke tron kommer därtill, vilken visserligen tror, att syndernas förlåtelse varder här tillbjuden och given. Nya testamentets löfte är om syndernas förlåtelse, såsom Jesus säger: 'Detta är min lekamen... ...till syndernas förlåtelse.' Ordet tillbjuder fördenskull syndernas förlåtelse, och ceremonien eller det utvärtes tecknet är likasom ordets målning eller insegel, som visar oss på löftet." (se Apologia Aug. Conf. Vers. Svecana p. 274) "Men de själar som tro, de upprättas till sina förkrossade hjärtan. Genom denna dyra måltid uppväckes hjärtat att tro och stärkes däruti; ty genom ordet och sakramenten verkar den helige Ande. Så undfår en själ syndernas lösen och således syndernas betalning och förlåtelse. Hon undfår hela Jesus, dödad för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighet, och således Jesu evigt gällande rättfärdighet. Den gamla människan fördrager icke denne Jesus. Han är helvetet ett förgift, och därför dödar han den gamle Adam och föder en ny människa, den i rättfärdighet och renhet evinnerligen leva skall." (ibid p. 375). Denna Jesu delaktighet skall och vara grunden till de trognas uppståndelse till livet, efter de äro genom nattvarden med Jesus förenade. "Den som äter mitt kött", säger Jesus, "han skall leva, om än han död bleve." (Joh. 6:15).

11) Huru förstås Joh. 6:63? Jo att Guds Ande genom evangelii ord må göra en själ levande. Hon kan icke bliva det genom det utvärtes bruket av nattvarden, utan bör i Jesu namn besinna, att den som tror, han har vad orden innehålla och lyda; men den som tvivlar, han haver allsintet, därför att han låter sig detsamma fåfängt tillbjudas och icke åstundar att nyttja och bruka ett sådant hälsosamt ting. Nog är skatten framburen och tillbjuden, framsatt på bordet att njutas; men man bör tillägna sig den, det är, tro som orden lyda. Denna skatt tillbjudes oss i Ordet; alltså kan den icke på annat sätt emottagas, än med hjärtat; men icke kan en sådan gåva och evigt varande skatt med händerna omfattas och anammas. Fasta och böner äro väl en utvärtes beredelse; men det som härutinnan och härigenom gives oss kan kroppen på intet sätt emottaga, utan det gör hjärtats tro, som känner och åstundar en sådan skatt. (Allt detta ur D.r Luthers Stora katekes, sv. övers. s. 194-195).

12) Bör man taga nattvarden hemma eller tillika med hela församlingen? Svar: 1 Kor. 10:17: "Det är ett bröd, och många troende själar äro i Kristus en lekamen, efter de alla av det ena bröder äro delaktiga." Alltså är det ganska vackert och kristligt, att en Jesu församlings ledamot även i den utvärtes församlingen och under denna dyra bröllopsmåltid är tillstädes; emedan Jesus här vill fägna sina barn (Hebr. 10:25). Men så är det ock klart, vad Jesus talar i Matt. 18:20 samt Upp. 3:20.

13) Huru ofta bör en kristen gå till nattvarden? Den som icke går till nattvarden ordentligen, han måtte antingen vara sjuk eller död. De sjuka och döda äta intet och dricka intet. Jesus har med flit sagt "så ofta", och dessa orden betyda något. Herrens Ande läre oss förstå dem.

Amen.