måndag 24 februari 2014
Fastlagssöndagen - Medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, som går att fullborda sitt dyra medlareämbete
hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759
I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.
Det är en Gud och en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, vilken sig givit haver för alla till återlösning, att sådant skulle i sin tid predikat varda. Detta stora språk står i 1 Tim. 2:5-6.
Det är en Gud. Han är ensam Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande, emedan han haver skapat allting, och efter Hans vilja hava de varelse och äro skapade, emedan Han uppehåller alla kreatur och emedan han förbarmar sig över dem alla.
Och en medlare emellan Gud och människor. Såsom för ens synds skull är fördömelse kommen över alla människor, så kommer ock igenom ens rättfärdighet livets rättfärdning över alla människor.
Nämligen den människan Jesus Kristus. Han måste vara av samma natur, som de söndrade voro, emellan vilka han skulle medla, nämligen Gud och människa. Gud, född av Fadern i evighet, och desslikes människa, född av jungfrun Maria.
Vilken sig haver givit till återlösen för alla, vilken i hela världens stad och ställe utgivit sig själv till en försoning och är död för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighets skull.
Att sådant skulle i sin tid predikat varda. Att sådant skulle förkunnas i sin herrlighet och uttrycklighet i alla tider och förnämligast i Nya testamentets tid, såsom ock den stunden, när syndare äro av nåden beredda att det rätteligen anamma, icke allenast i den tiden, som kallas passionstiden, då Jesu lidande och död förkunnas kristenheten, utan även bittida och sent, i tid och otid, på det att människan alltid och allestädes må bättra sig. Det är en Gud och en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, vilken sig givit haver för alla till återlösning, att sådant skulle i sin tid predikat varda.
Fader vår...
EVANGELIUM Lukas 18:31-43
Betraktelse:
Medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, som går att fullborda sitt dyra medlareämbete.
1) Medlarens Jesu Kristi person
2) Hans medlareämbete
3) Huru han går att fullborda detsamma.
Bön: Öppna mig förståndets öga, / att jag må den kärlek se, / som du ville mig bete, / när du på det korset höga / som ett lamm uppoffrad var / och all världens synder bar.
Det är en Gud och en medlare mellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, som sades skulle bliva vår betraktelses
Första del.
1) I gamla testamentet, som hade skuggan av det tillkommande goda, men icke själva varelsen, voro åtskilliga förebilder till denne store medlaren mellan Gud och människor. Moses var en medlare mellan Gud och Israels folk; översteprästen avbildade Jesu medlareämbete genom sin ingång i det allraheligaste en gång om året, då han ingick till att försona folkets synder; förutom de flera förebildande offer, som skulle peka in på den tillkommande medlaren mellan Gud och människor.
2) Men dessa alla voro endast människor och syndare, som icke förmådde igenlösa sin broders själ; de måste låta det bestå evinnerligen. De voro överstepräster, som icke kunde varkunna sig över syndares svaghet (Hebr. 4).
3) Men Jesus Kristus, stor av nåd och rik av barmhärtighet, är till sin person både sann Gud och sann människa. En sann Gud, ty eljest hade han aldrig uthärdat med den dryga förrättningen att hjälpa hela världen tillrätta; en sann människa, som skulle kunna undergiva sig dödens våld och mottaga det lidande, som för syndens skull skulle drabba honom. Dagens heliga evangelium kallar honom människans Son, och av underverket på den blinde mannen se vi hans gudomliga allmakt. Ty när han sade: "hav din syn!", så voro hans ord av samma verkan, som när han i begynnelsen sade "varde ljus!" och det vart ljus.
4) Ack, att världen kände sin välsignade medlares person! Den, som tillika med Fadern och den helige Ande har skapat himmel och jord och allt vad däruti är. Han, som uppehåller allt vad liv och anda haver. Han i vilken i leva, röras och hava varelse. Han, som utförde sitt folk utur Egypti land med stark hand och mäktig arm. Han, som bor i höjden och i helgedomen och när dem som en förkrossad anda hava. Han, som är A och O, begynnelsen och änden, den förste och den siste. Han, som är helig, helig, helig Herren Gud Sebaot. Han, som är Gud över allt, välsignad i evighet. Han är medlare mellan Gud och syndare. Om honom tala vi. Han vill lydaktigt åtaga sig vår förlorade sak. Han vill bära våra synders myckenhet. Han vill bliva en förbannelse för oss, han vill dö för sina fiender, han vill oss så oändligen väl och "vill oss äntligt föra in / uti himlaglädjen sin." O vilken djuphet av den rikedom som är både uti Guds visdom och kunskap; huru obegripliga äro hans vägar och outrannsakliga hans domar! Jag böjer mina knän till vår Herres Jesu Kristi Fader, att I mån begripa med alla helgon, vad längden och bredden och djupet och höjden är och därmed känna Kristi kärlek, den all kunskap övergår.
5) Ingen annan hade kunnat hjälpa oss än han, som var helig och obesmittad och skild från synden. Ingen hade kunnat så lämna hela världens ära och rikedom. Han hade intet han kunde luta sitt huvud till, ehuru fåglarna hade nästen och rävarna hade kulor. Ingen hade uthärdat den häftiga känslan av dödens bitterhet för alla, ingen hade så djupt kunnat förnedra sig. Nej, av evighet är ingen utkorad, i världen är ingen människa boren, som kunde av nöden hjälpa oss. Han var den ende, som både ville och kunde. Och en sådan överstepräst hövdes oss (Hebr. 7:26).
Andra delen: Jesu Kristi medlareämbete
1) Det ordet medlare förklarar allrabäst naturen av Jesu Kristi medlareämbete, ty det betyder en som stiger i annans ställe, tager sig hans sak an och avgör saken till hans bästa å hans vägnar med den han har att handla.
Sådant är Jesu dyra medlareämbete hos Gud. Han har påtagit sig Adams och hans efterkommandes sak. Han har stigit fram i alla människors stad och ställe. Han har låtit tillräkna sig alla våra synder, och han har icke för sig, utan för oss, såsom en trogen överstepräst genom sin död ingått i det heliga och haver för oss funnit en evig förlossning.
2) Den första människan var av jorden jordisk, den andre är Herren av himmelen. Den första människan förlorade saken i paradiset, och alla människor förlorade uti henne. Den andra människan upprättade saken i tidens fullbordan, och alla människor upprättades uti henne. Den första människan blev skyldig till att döden dö i paradiset, och alla människor blevo skyldiga uti henne. Den andra människan förvärvade livet i sin död och uppståndelse och allas liv förvärvades uti henne. Detta är hans medlareämbete och vår salighets evangelium.
3) Jesu medlareämbete bestod för övrigt uti hans görande och lidande lydnad, varmed han fullbordade lagen och försonade synden. Så är då botad all den skada som oss Adam hade gjort. Herrliga ting varda i dig predikade, du Guds stad!
4) I evangelium beskriver Jesus själv sitt dyra medlareämbete: Han skulle antvardas åt hedningarna, begabbas, försmädas, bespottas, hudflängas och dödas, samt på tredje dagen uppstå igen. Si där vår prisvärdaste medlares ämbete fulleligen utfört! "O huru säll / är visst den själ / som detta rätt besinnar / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner!"
5) Det är visserligen en säll själ; ty många förstå icke detta dyra Jesu medlareämbete till sin salighet, utan förvandla det till sin förtappelse. "Är nu vårt evangelium fördolt, så är det fördolt för dem som varda förtappade." Det vore bättre, att en sådan människa aldrig hade varit född. Och det är nog bekant, huru man bygger på denna grunden med guld, silver, ädla stenar, trä, hö, strå, såsom ock huru jämmerligen detta Jesu medlareämbete föraktas och försummas att värdigt vördas och anammas.
Tredje delen: Huru Jesus går att fullborda detta sitt dyra medlareämbete
1) Tålig och mild, såsom ett lamm, som till slaktning ledes, och såsom ett får, som stilla ligger för sin klippare (Jes. 53). Han var lydig intill döden, ja, intill korsets död. David talade redan härom i sin tid: "Se, jag kommer, i boken står skrivet om mig. Din vilja, min Gud, gör jag gärna." "När han blev bannad, bannade han icke igen; när han led, hotade han icke."
2) Jesus talar detta förut, emedan han såsom Gud nog visste vad som skulle ske; alltså visste han jämväl, vad smärta, ångest, sveda och kval honom förestod. Icke desto mindre går han villigt därhän. "Se, vi gå upp till Jerusalem."
3) Så går den välsignade medlaren till sitt bittra lidande och död, om vilken vi uti denna tillstundande passionstid få tala mera. Låtom oss, mina älskliga vänner, flitigt infinna oss vid dessa viktiga ämnens betraktelser! Låt det icke falla oss svårt att vara så bittida uppe att höra vår salighet, huru hon är dyrt förvärvad.
Herre Jesus, låt det gå oss till hjärtat, att du så jämmerligen pint och slagen är. Låt din död tränga in på våra sinnen, att vi däruti inplantas och varda uppståndelsen lika!
Dess vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?
Amen, ja, amen!
måndag 10 februari 2014
Septuagesima - Guds godhet och stränghet
Högmässopredikan hållen 1756 i S:t Nicolai kyrka i Stockholm, antecknad, renskriven och något bearbetad (med bl.a. med de anförda bibelspråken helt utskrivna) av studenten Magnus Orrelius.
INGÅNG
I den store, treenige Gudens, Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen!
INGÅNG
Vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give eder visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse edra förstånds ögon, att I förstå kunnen, vad hopp han haver kallat eder uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen!
Då vi nu inför levande Guds ansikte äro komna tillsammans att med varandra överväga det stora ämnet, som dagens evangelium lägger oss för ögonen, och som blott och allenast i Andens ljus kan beskådas, nämligen att arvet och livet det skänkes av nåde, så låtom oss icke förgäta vad vi äro. Vi sjöngo nu på stunden och det med skäl: "Vårt förnuft förblindat är, / mörker all vår själ betäcker, / om din Ande ej är när / som nytt ljus i henne väcker."
I en sådan belägenhet, vad står oss annat till att göra, än ropa och anhålla om nåd och förbarmande! Vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give eder visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse edra förstånds ögon, att I förstå kunnen, vad hopp han haver kallat eder uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen!
Denna anförda bön är aposteln Pauli, och finnes antecknad uti hans sändebrev till de Efesier, kap. 1:17. där han hade att tala med dem om samma sak, som vi i dag ämna betrakta, nämligen Guds barns arvs herrlighet. Vi märka härvid 1) till vem han beder, 2) varom han beder, 3) för vilka han beder.
1) Han beder Gud, som all nåd kommer av (1 Petr. 5:10), som är rik över alla dem, som åkalla honom (Rom. 10:12), av vilken all god gåva och all fullkomlig gåva kommer (Jak. 1:17). Han kallar honom vår Herres Jesu Kristi Gud och ger därmed tillkänna, att han såväl som de efesier och alla människor äro Herrens Jesu dyrt köpta och förvärvade egendom, och att han i tron erkände Jesus för sin egendomsherre; att han i gemenskap med sin Medlare och Överstepräst vågad träda fram inför det gudomliga Majestätet, Jesu Kristi Gud och vår Gud och andraga sitt åliggande. Han kallar honom jämväl Herrlighetens Fader, utmärkande därmed Guds stora egenskaper, att han är allvetande och vet vad vi behöva, innan vi bedja honom därom (Matt. 6:32), att han är god, barmhärtig och nådig, som vill svara förr än man ropar, och vill höra medan man ännu talar (Jes. 65:24), att han är allsmäktig och förmår rikligen göra över allt det vi bedja eller tänka (Ef. 3:20).
2) Varom anhåller då aposteln hos denne högtbesuttne Guden? Jo, han beder först om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap, det är, om en levande insikt i Guds uppenbarade sanningar, hans heliga rättfärdighets och hans omätliga kärleks djup, och i försoningens hemlighet, vilket annars kallas att "känna sann Gud och den han sänt haver: Jesus Kristus" (Joh. 17:3), eller fullkomligt förstånd till att kunna besinna Guds hemlighet, både Faderns och Kristi (Kol. 2:2). Därnäst beder han om upplysta förståndsögon att förstå, till vad hopp man i evangelium blir kallad, och hur rik hans arvs herrlighet är i helgonen, det är, om ett fast och osvikligt hopp att här i tiden, ju längre ju mer, bliva delaktig av Guds natur (2 Petr. 1:4), ju längre ju mer få Guds beläte förnyat i själen (Ef. 4:23-24), ju längre ju mer bliva i samma beläte förklarad från den ena klarheten till den andra (2 Kor. 3:18), ju längre ju mer få erfara vad Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja är (Rom. 12:2), och att efter tiden bliva frälst till Guds himmelska rike, varest är glädje tillfyllest och ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen (Psalt. 16:11). Det är märkvärdigt, att då aposteln vill uppmana sina trogna efesier till att fara efter helgelse, utan vilken ingen får se Herren (Hebr. 12:14), så är han framför allting sorgfällig därom, att de måtte få en rätt upplysning och insikt i evangelii hemligheter, väl vetande att de omöjligen kunna ställas heliga, ostraffliga och obesmittade i Guds åsyn, om de icke bleve i tron grundade och fasta och orörliga från det hopp som i evangelium är (Kol. 1:22-23). Men han menar icke någon självtagen, död och kraftlös förnuftslärdom, utan en genom Guds Ande verkad livlig erfarenhetskunskap; därför beder han om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap. En utom den Helige Andes upplysning stadd människa förnimmer icke sådant. Den naturliga människans öga har icke sett, och hennes öra har icke hört, och i dess hjärta är aldrig uppstiget, vad Gud har berett dem, som honom älska; men de som hava fått den Ande, som är av Gud, de kunna veta, vad dem av Gud givet är, emedan Gud haver dem det uppenbarat genom sin Ande. (1 Kor. 2:9 m.m.)
3) Vi märka vidare för vilka han anhåller om sådana stora saker, nämligen för de genom evangelii predikan till tron på Jesus omvända och med ett levande hopp redan begåvade Efesier. Han kallar dem helgon (v. 1), som fått syndernas förlåtelse och uti all visdom och klokhet blivit rundligen delaktiga av förlossningen genom Jesu blod (v. 7-8), som hade kommit till arvedelen (v. 11), som, sedan de trodde sanningens ord, deras salighets evangelium, voro beseglade med löftets Helige Ande (v. 13), för vilkas tro till Herren Jesus och kärlek till alla helgon han med skäl kunde tacka Gud (v. 15-16). För sådana beder han nu Gud om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap och om upplysta förståndsögon att kunna förstå, vad hopp han hade kallat dem uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen. Vi kunna därav se, vad för stora och otroliga Guds nåds rikedomar oss i Kristus äro skänkta och i evangelium uppdragna. "Herrliga ting varda i dig predikade, du Guds stad!" heter det om Nya testamentets församling (Psalt. 87:3), och om de orter, varest detta den salige Gudens herrliga evangelium antingen icke predikas eller i otro föraktas, heter det: "på jorden, där rätt ske skulle, göra de det ont är; ty de se icke Herrens herrlighet" (Jes. 26:10). Hade nu de efesier, som redan voro ljus i Herren (Ef. 5:8), av nöden att få visdomens och uppenbarelsens Ande till vidare och ymnigare förstånd och insikt i evangelii hemligheter; fast mer är nödigt för oss, som ännu till största delen äro, vad hjärtat vidkommer, stadda i ett gräsligt mörker och en gruvlig villfarelse, att bedja ljusets Fader om ögonsalva och den Helige Andes upplysning i så angelägna och till våra själars eviga välfärd oundgängliga lärostycken.
Bön. Treenige, allsmäktige, majestätiske, barmhärtige och närvarande Gud, som är upprinnelsen och Fadern till all den nåd och herrlighet, varav jordens inbyggare såväl i gamla som isynnerhet nya testamentet bliva delaktiga: Sänd oss visheten ned av din heliga himmel och av din herrlighets säte; sänd henne, att hon är när oss och arbetar med oss, att vi må förstå vad dig täckt är; sänd ned din Helige Ande över oss arma syndare på denna stund, visdomens och uppenbarelsens Ande till din kunskap; och låt honom, som ifrån dina heliga sanningar aldrig söndras, i dag taga våra hjärtan om händer, uppenbara och förklara för dem dina outgrundliga nådesrikedomar; upplys våra förståndsögon, att vi må begripa och förstå, vad hopp du haver kallat oss uti, vad nåd, vad salighet och vad herrlighet du tillbjuder oss, och huru rik ditt arvs herrlighet är uti helgonen. Mildaste förbarmare, hör och gör detta! Vi nalkas allesamman din fotapall och såsom barn i tro och hopp bedja dig så om detta, som allt annat, vad oss är av nöden, med den bön, som din egen Son oss lärt haver: Fader vår...
EVANGELIUM, Matteus 20:1-26
Så se nu här Guds godhet och stränghet: stränghet på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du bliver i godheten. Dessa å ena sidan ganska ljuvliga, men å andra sidan ganska förfärliga ord brukar Guds Ande genom aposteln Paulus uti sin epistel till de Romare (11 kap. 22 v.) om de till tron på Kristus omvända hedningarna, och om den genom otron avfallna judiska församlingen. Den senare hopen eller den judiska kyrkan hade nu ifrån utkorelsens tid länge varit en naturligt oljekvist i det sanna vin- och oljeträdet Jesus, men genom sitt andliga högmod, i det de förargade sig på hans ringa gestalt, då han i synlig måtto besökte detta sitt folk, och ville icke anamma honom för det han var, utan i sin otro och fiendskap mördade Livets Furste, blevo de avhuggna och söndrade, så att de ännu i dag äro såsom förskringrade får, de där ingen herde hava, och såsom borttorkade vinkvistar. Men hedningarna, som genom tron hade i de förras ställe blivit insatta i oljeträdet, stodo i det saliga tillståndet blott och endast genom tron och voro alltså i och för sig själva icke en hårsmån bättre än judarna; därför föranlåtes Guds Ande att genom Paulus förehålla dessa troende hedningar judarnas högmod och fall, att de icke måtte högmodas över sin lycka och falla i samma otros fördömelse. Så se nu här Guds godhet och stränghet: stränghet på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du bliver i godheten; annars varder du ock avhuggen. Att hela det mänskliga släktets både timliga, andliga och eviga väl beror blott av Guds nåd i Jesus, det lär vara en sanning som icke behöver vidlyftigt bevis. I Skriften finnas överflödiga vittnesbörd, som sätta denna eviga grundsanning i dagsljuset: Av nåden ären I frälsta, står det i Ef. 2:8. Av Jesu fullhet hava vi alla fått, och nåd för nåd, vittnar Johannes (Joh. 1:10). Av Guds nåd är man det man är (1 Kor. 15:10). Så har den evige och förbarmande hushållarens milda anstalt varit alltsedan den tid, då krafterna att fullgöra lagen och att därigenom bliva salig förstördes av våra första föräldrar i paradiset. Ty då Herren fastställde i fridens råd en nådens ordning till saligheten, haver Han ifrån den stunden beslutit allt under otro, på det Han skall förbarma sig över alla (Rom. 11:32). Så varder det ock i evighet förblivande, ty Jesus Kristus är densamme i går och i dag och Han desslikes i evighet (Hebr. 13:8). Se här Guds godhet!
Men vid åskådandet av dem, som icke bliva i denna godheten, blir man även varse denna grundsanningen: Guds heliga väsende är i även så hög grad strängt och rättfärdigt som det är bermhärtigt och nådigt; vill man icke omvända sig till nåden och därvid förbliva, så haver han vässt sitt svärd och spänt sin båge och måttar till och haver lagt där dödliga skott uppå; sina pilar haver Han tillrett till att fördärva (Psalt. 7:13-14). Varför ock de syndare som icke låta sig nöja åt hans godhet och nåd och som hava den minsta tillsats av någon egen förtjänst, varda såsom odugliga kvistar avskurna från den rätta stammen., och det endast därför, att de icke såsom fattiga i anden lita blott på nåd och bliva i godheten; ty när tron som allenast håller sig vid oljeträdet Jesus upphör, falla de därifrån; kvistarna bliva avhuggna för otrons skull (Rom. 11:29). Se här Guds stränghet!
Detta ämnet vilja vi nu något närmare betrakta i anledning av denna dagens heliga evangelium, som med rätta må heta en klar spegel av både Guds godhet och stränghet; ty där förklarar vår prisvärdaste Frälsare, huru god Gud är emot dem, som bliva vid godheten, fastän de icke arbeta längre i hans vingård, än en enda timme, och även huru sträng Han är emot dem, som avfalla från godheten, oaktat de burit hela dagens tunga och hetta. Alltsammans gör Han till sin nåds förherrligande. Jesus styre våra hjärtan, tunga, öra, till att rätt vår gudstjänst göra, då vi beskåda
Guds godhet och stränghet
1) Strängheten på dem, som falla utur, och
2) Godheten på dem, som bliva i godheten
Men vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give oss visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse våra förståndsögon, att vi må förstå, vad hopp Gud haver kallat oss uti, och huru rik Hans arvs herrlighet är uti helgonen! Amen.
Denna anförda bön är aposteln Pauli, och finnes antecknad uti hans sändebrev till de Efesier, kap. 1:17. där han hade att tala med dem om samma sak, som vi i dag ämna betrakta, nämligen Guds barns arvs herrlighet. Vi märka härvid 1) till vem han beder, 2) varom han beder, 3) för vilka han beder.
1) Han beder Gud, som all nåd kommer av (1 Petr. 5:10), som är rik över alla dem, som åkalla honom (Rom. 10:12), av vilken all god gåva och all fullkomlig gåva kommer (Jak. 1:17). Han kallar honom vår Herres Jesu Kristi Gud och ger därmed tillkänna, att han såväl som de efesier och alla människor äro Herrens Jesu dyrt köpta och förvärvade egendom, och att han i tron erkände Jesus för sin egendomsherre; att han i gemenskap med sin Medlare och Överstepräst vågad träda fram inför det gudomliga Majestätet, Jesu Kristi Gud och vår Gud och andraga sitt åliggande. Han kallar honom jämväl Herrlighetens Fader, utmärkande därmed Guds stora egenskaper, att han är allvetande och vet vad vi behöva, innan vi bedja honom därom (Matt. 6:32), att han är god, barmhärtig och nådig, som vill svara förr än man ropar, och vill höra medan man ännu talar (Jes. 65:24), att han är allsmäktig och förmår rikligen göra över allt det vi bedja eller tänka (Ef. 3:20).
2) Varom anhåller då aposteln hos denne högtbesuttne Guden? Jo, han beder först om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap, det är, om en levande insikt i Guds uppenbarade sanningar, hans heliga rättfärdighets och hans omätliga kärleks djup, och i försoningens hemlighet, vilket annars kallas att "känna sann Gud och den han sänt haver: Jesus Kristus" (Joh. 17:3), eller fullkomligt förstånd till att kunna besinna Guds hemlighet, både Faderns och Kristi (Kol. 2:2). Därnäst beder han om upplysta förståndsögon att förstå, till vad hopp man i evangelium blir kallad, och hur rik hans arvs herrlighet är i helgonen, det är, om ett fast och osvikligt hopp att här i tiden, ju längre ju mer, bliva delaktig av Guds natur (2 Petr. 1:4), ju längre ju mer få Guds beläte förnyat i själen (Ef. 4:23-24), ju längre ju mer bliva i samma beläte förklarad från den ena klarheten till den andra (2 Kor. 3:18), ju längre ju mer få erfara vad Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja är (Rom. 12:2), och att efter tiden bliva frälst till Guds himmelska rike, varest är glädje tillfyllest och ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen (Psalt. 16:11). Det är märkvärdigt, att då aposteln vill uppmana sina trogna efesier till att fara efter helgelse, utan vilken ingen får se Herren (Hebr. 12:14), så är han framför allting sorgfällig därom, att de måtte få en rätt upplysning och insikt i evangelii hemligheter, väl vetande att de omöjligen kunna ställas heliga, ostraffliga och obesmittade i Guds åsyn, om de icke bleve i tron grundade och fasta och orörliga från det hopp som i evangelium är (Kol. 1:22-23). Men han menar icke någon självtagen, död och kraftlös förnuftslärdom, utan en genom Guds Ande verkad livlig erfarenhetskunskap; därför beder han om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap. En utom den Helige Andes upplysning stadd människa förnimmer icke sådant. Den naturliga människans öga har icke sett, och hennes öra har icke hört, och i dess hjärta är aldrig uppstiget, vad Gud har berett dem, som honom älska; men de som hava fått den Ande, som är av Gud, de kunna veta, vad dem av Gud givet är, emedan Gud haver dem det uppenbarat genom sin Ande. (1 Kor. 2:9 m.m.)
3) Vi märka vidare för vilka han anhåller om sådana stora saker, nämligen för de genom evangelii predikan till tron på Jesus omvända och med ett levande hopp redan begåvade Efesier. Han kallar dem helgon (v. 1), som fått syndernas förlåtelse och uti all visdom och klokhet blivit rundligen delaktiga av förlossningen genom Jesu blod (v. 7-8), som hade kommit till arvedelen (v. 11), som, sedan de trodde sanningens ord, deras salighets evangelium, voro beseglade med löftets Helige Ande (v. 13), för vilkas tro till Herren Jesus och kärlek till alla helgon han med skäl kunde tacka Gud (v. 15-16). För sådana beder han nu Gud om visdomens och uppenbarelsens Ande till Guds kunskap och om upplysta förståndsögon att kunna förstå, vad hopp han hade kallat dem uti, och huru rik hans arvs herrlighet är uti helgonen. Vi kunna därav se, vad för stora och otroliga Guds nåds rikedomar oss i Kristus äro skänkta och i evangelium uppdragna. "Herrliga ting varda i dig predikade, du Guds stad!" heter det om Nya testamentets församling (Psalt. 87:3), och om de orter, varest detta den salige Gudens herrliga evangelium antingen icke predikas eller i otro föraktas, heter det: "på jorden, där rätt ske skulle, göra de det ont är; ty de se icke Herrens herrlighet" (Jes. 26:10). Hade nu de efesier, som redan voro ljus i Herren (Ef. 5:8), av nöden att få visdomens och uppenbarelsens Ande till vidare och ymnigare förstånd och insikt i evangelii hemligheter; fast mer är nödigt för oss, som ännu till största delen äro, vad hjärtat vidkommer, stadda i ett gräsligt mörker och en gruvlig villfarelse, att bedja ljusets Fader om ögonsalva och den Helige Andes upplysning i så angelägna och till våra själars eviga välfärd oundgängliga lärostycken.
Bön. Treenige, allsmäktige, majestätiske, barmhärtige och närvarande Gud, som är upprinnelsen och Fadern till all den nåd och herrlighet, varav jordens inbyggare såväl i gamla som isynnerhet nya testamentet bliva delaktiga: Sänd oss visheten ned av din heliga himmel och av din herrlighets säte; sänd henne, att hon är när oss och arbetar med oss, att vi må förstå vad dig täckt är; sänd ned din Helige Ande över oss arma syndare på denna stund, visdomens och uppenbarelsens Ande till din kunskap; och låt honom, som ifrån dina heliga sanningar aldrig söndras, i dag taga våra hjärtan om händer, uppenbara och förklara för dem dina outgrundliga nådesrikedomar; upplys våra förståndsögon, att vi må begripa och förstå, vad hopp du haver kallat oss uti, vad nåd, vad salighet och vad herrlighet du tillbjuder oss, och huru rik ditt arvs herrlighet är uti helgonen. Mildaste förbarmare, hör och gör detta! Vi nalkas allesamman din fotapall och såsom barn i tro och hopp bedja dig så om detta, som allt annat, vad oss är av nöden, med den bön, som din egen Son oss lärt haver: Fader vår...
EVANGELIUM, Matteus 20:1-26
Så se nu här Guds godhet och stränghet: stränghet på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du bliver i godheten. Dessa å ena sidan ganska ljuvliga, men å andra sidan ganska förfärliga ord brukar Guds Ande genom aposteln Paulus uti sin epistel till de Romare (11 kap. 22 v.) om de till tron på Kristus omvända hedningarna, och om den genom otron avfallna judiska församlingen. Den senare hopen eller den judiska kyrkan hade nu ifrån utkorelsens tid länge varit en naturligt oljekvist i det sanna vin- och oljeträdet Jesus, men genom sitt andliga högmod, i det de förargade sig på hans ringa gestalt, då han i synlig måtto besökte detta sitt folk, och ville icke anamma honom för det han var, utan i sin otro och fiendskap mördade Livets Furste, blevo de avhuggna och söndrade, så att de ännu i dag äro såsom förskringrade får, de där ingen herde hava, och såsom borttorkade vinkvistar. Men hedningarna, som genom tron hade i de förras ställe blivit insatta i oljeträdet, stodo i det saliga tillståndet blott och endast genom tron och voro alltså i och för sig själva icke en hårsmån bättre än judarna; därför föranlåtes Guds Ande att genom Paulus förehålla dessa troende hedningar judarnas högmod och fall, att de icke måtte högmodas över sin lycka och falla i samma otros fördömelse. Så se nu här Guds godhet och stränghet: stränghet på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du bliver i godheten; annars varder du ock avhuggen. Att hela det mänskliga släktets både timliga, andliga och eviga väl beror blott av Guds nåd i Jesus, det lär vara en sanning som icke behöver vidlyftigt bevis. I Skriften finnas överflödiga vittnesbörd, som sätta denna eviga grundsanning i dagsljuset: Av nåden ären I frälsta, står det i Ef. 2:8. Av Jesu fullhet hava vi alla fått, och nåd för nåd, vittnar Johannes (Joh. 1:10). Av Guds nåd är man det man är (1 Kor. 15:10). Så har den evige och förbarmande hushållarens milda anstalt varit alltsedan den tid, då krafterna att fullgöra lagen och att därigenom bliva salig förstördes av våra första föräldrar i paradiset. Ty då Herren fastställde i fridens råd en nådens ordning till saligheten, haver Han ifrån den stunden beslutit allt under otro, på det Han skall förbarma sig över alla (Rom. 11:32). Så varder det ock i evighet förblivande, ty Jesus Kristus är densamme i går och i dag och Han desslikes i evighet (Hebr. 13:8). Se här Guds godhet!
Men vid åskådandet av dem, som icke bliva i denna godheten, blir man även varse denna grundsanningen: Guds heliga väsende är i även så hög grad strängt och rättfärdigt som det är bermhärtigt och nådigt; vill man icke omvända sig till nåden och därvid förbliva, så haver han vässt sitt svärd och spänt sin båge och måttar till och haver lagt där dödliga skott uppå; sina pilar haver Han tillrett till att fördärva (Psalt. 7:13-14). Varför ock de syndare som icke låta sig nöja åt hans godhet och nåd och som hava den minsta tillsats av någon egen förtjänst, varda såsom odugliga kvistar avskurna från den rätta stammen., och det endast därför, att de icke såsom fattiga i anden lita blott på nåd och bliva i godheten; ty när tron som allenast håller sig vid oljeträdet Jesus upphör, falla de därifrån; kvistarna bliva avhuggna för otrons skull (Rom. 11:29). Se här Guds stränghet!
Detta ämnet vilja vi nu något närmare betrakta i anledning av denna dagens heliga evangelium, som med rätta må heta en klar spegel av både Guds godhet och stränghet; ty där förklarar vår prisvärdaste Frälsare, huru god Gud är emot dem, som bliva vid godheten, fastän de icke arbeta längre i hans vingård, än en enda timme, och även huru sträng Han är emot dem, som avfalla från godheten, oaktat de burit hela dagens tunga och hetta. Alltsammans gör Han till sin nåds förherrligande. Jesus styre våra hjärtan, tunga, öra, till att rätt vår gudstjänst göra, då vi beskåda
Guds godhet och stränghet
1) Strängheten på dem, som falla utur, och
2) Godheten på dem, som bliva i godheten
Men vår Herres Jesu Kristi Gud, herrlighetens Fader, give oss visdomens och uppenbarelsens Ande till sin kunskap, och upplyse våra förståndsögon, att vi må förstå, vad hopp Gud haver kallat oss uti, och huru rik Hans arvs herrlighet är uti helgonen! Amen.
(forts. följer)
söndag 2 februari 2014
Kyndelsmässodagen - Förbundets Ängel kommer till sitt tempel
Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759
I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.
Med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären. (Mal. 3:1).
Så klar och tydlig både denna profetia om Jesus var och flera andra voro, och så mycket rabbinerna eller judarnas lärda läste sig både grå och gamla i gamla testamentets heliga skrifter, så visste de dock icke nu, huru nära Jesus var, både när han bars upp i templet och skulle efter ceremonialiska lagen kallas helig Herranom, såsom ock när han i 33 och ett halvt år vistades hos dem i synlig måtto.
Många profeter och konungar hade åstundat se det de sågo och fingo det icke se, och höra det de hörde och fingo det icke höra. Abraham såg Kristi dag och vart glad. Vad hade då icke de levande israeliter bort fägna sig åt Jesu ankomst, om de hade känt honom, varom Malaki säger: Med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären.
Detta måste Jesus föreställa dem, då han i Joh. 5:39 säger, att de mente sig hava evinnerligt liv i skrifterna, dem de rannsakade; men till honom ville de icke komma.
Det är många andliga övningar, som människorna både utom och i templet företaga sig, vilka dock icke göra dem någon fördel, så länge de icke lärt känna sann Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus. Ett hjärtats tempel utan Jesus är visst ingen helgedom, man må hava vad övning man vill. Ingen kallelse är rättskaffens utan Jesus, ingen upplysning, ingen bättring, ingen tro, ingen rättfärdighet, ingen förnyelse, ingen helgelse och ingen förlossning utan Jesus.
Därför är det nödvändigt att bedja: "O Jesu Krist, kom till mig in, upplys min själ, upptänd mitt sinn´, att jag i dig må bliva." Amen. Fader vår...
EVANGELIUM Luk. 2:22-32
Betraktelse: Förbundets Ängel ankommen till sitt tempel och anammad av dem som begärt honom.
1) Den ankomne förbundets ängel
2) Huru de anamma honom, som begära honom
Vi hava nyligen hört omtalas Jesu ankomst i köttet, sålunda är detta icke nödigt att för denna gång vidröra, utan vi tala nu om förbundets Ängel, hans ankomst till sitt tempel, i vår betraktelses
Första del.
1) Uti Guds lagbok, 2 Mos. 13:2, 22:29, 34:19, 4 Mos. 3:13, 8:17, var det anbefallt att allt mankön som var förstfött skulle vara Guds förstling; förty Gud slog allt det förstfött var uti Egypti land. Dessa förstfödingar skulle lösas, efter 3 Mos. 12, med ett årsgammalt lamm och en duva, eller och för de fattiga med tvenne duvor.
2) För Maria behövdes väl icke denna ceremonialiska rening, emedan den helige Ande hade kommit över henne och den Högstes kraft hade överskyggat henne, varför ock det heliga, som av henne föddes, kallades Guds Son. Och vartill skulle offer vara av nöden för honom, som själv var ett rent och obesmittat lamm, och sålunda själv det stora och fullkomliga försoningsoffret för synderna? Varför skulle han offra efter Mose lag, i vilken "bodde all gudomens fullhet lekamligen"? Aposteln Paulus giver svar på denna fråga i Gal. 4:4-5. Sålunda var det högeligen av nöden, att Jesu moder uppbar honom i templet; ty lagens stiftare var kommen till att fullborda och icke till att upplossa lagen. Förbundets Ängel är kommen till sitt tempel, Herren den I söken
3) Med förbundets Ängels ankomst till sitt tempel förstå vi sålunda, att Jesus Kristus är kommen med ljus och nåd i världen och gjort kristendomen till sitt tempel, där han nu erbjudet liv, nåd och salighet åt alla fattiga syndare till deras eviga välfärd och räddning.
4) Han är förbundets Ängel. Gud hade gjort ett förbund med alla människors barn i Adam, vilken grundade sig på den medskapade härlighet, som Adam undfick av sin Skapare, nämligen att han skulle tillbörligen nyttja de av Gud honom förlänta stora egenskaper, i kraft varav han ägde förmögenhet att fullkomligen hålla lagen. Förbundet med Abraham angick egentligen hans säds utkorlse, och av honom skulle världens Frälsare födas; ävensom förbundet med Moses angick den israelitiska kyrkans inrättning, som skulle vara intill Kristus (Jer. 31 och Gal. 4).
5) Men sedan Adam i paradiset hade förlorat sin medskapade herrlighet, så att han icke mer kunde uppfylla det förbund om rättfärdighet och fullkomlighet, som Gud med honom hade gjort; så gör Herren i Jesus Kristus, som den andra människan var i nåden och den andre Adam, med allt folk ett nytt förbund i nåd och barmhärtighet, såsom det mänskliga släktets borgen, utkräva det mänskliga släktets skuld; att lydnaden, som lagen fordrade i allas stad och ställe, skulle av honom bevisas; att han skulle dö, emedan syndarena voro dömda till att döden dö, och att hela världen sålunda skulle hava en i Kristus Jesus försonad Gud.
6) Detta förbund omtalar aposteln Paulus i Hebr. 10:14: "Med ett offer haver han evinnerligen fullkomnat dem, som heliga varda." Det betygar oss den helige Ande, då han tillförne hade sagt: "Det är det testamente, som jag dem göra vill efter de dagar, säger Herren: Jag vill giva min lag i deras hjärtan, och i deras sinne vill jag skriva den, och deras synder och orättfärdighet vill jag icke mer ihågkomma." Där nu en sådan förlåtelse är, där är icke mer offer för synder.
7) Det förra kallades egentligen förbund, nämligen det som med Adam var gjort, emedan det förband människan att av egna krafter fullborda detsamma. Men det senare kallas testamente, emedan det handlade med människorna i nåd och barmhärtighet. Enligt det förra skulle människorna av egna krafter fullgöra det Herren hade dem befallt, och då var saligheten av gärningarna. Men efter det senare, eller förbundet i Jesus, gives nåden utan gärningarnas villkor, ty "nåd och sanning är kommen genom Jesus."
8) Med denna salighet är förbundets Ängel kommen till sitt tempel. Härom har Jesus underrättat hela världen, men kristenheten i synnerhet. Han är kommen med ljus och kunskap, han har gjort det av evighet fastställda Guds råd kunnigt ibland människors barn; han har såsom en profet lärt oss vägen till Gud. På sistone talar Gud till oss genom Sonen, Hebr. 1:2. Alltså är världen upplyst om denna sin stora salighet. "Han är det ljus, som upplyser alla människor." "Det eviga ljus kom nu härin / och giver världen ett nytt sken. / Det lyser oss i denna mörka natt, / att bliva Guds barn giver det oss makt. / Kyrie eleison."
9) Han är kommen till sitt tempel med nåd och salighet; den förvärvade nåden och saligheten är given, den skall icke förvärvas, den är förvärvad. "Han lät utgjuta sitt dyra blod; sitt liv månde han ej spara, det led han mig till syndabot; ty må jag trygger vara. Han är min herre och hövitsman, uti hans död min synd försvann; så är jag salig vorden." Sålunda är nåden allmännelig. Förbundets Ängel står i sitt tempel och tillbjuder alla nåd och salighet. Han har därför så dyrt betalt densamma, att det skulle i sin tid predikat varda, att det skulle höras i alla kristenhetens kyrkor. Han är kommen till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären.
10) Vem som nu vill veta om det förlorade Guds belätes upprättelse, han gånge till förbundets Ängel. Om du vill igensöka det i dig eller på annan grund, än den i Jesus är lagd, så bedrager du dig själv. Vem som vill veta, var nåd och syndernas förlåtelse finns, han gånge till Jesus, som borttagit synden och framhaft den eviga rättfärdigheten (Dan. 9:24).
Vi skrida nu till vår betraktelses
Andra del: Huru syndare, som begära honom, anamma honom.
Guds Ande säger i vår heliga text: Och si, i Jerusalem var en man benämnd Simeon, och den mannen var rättfärdig och gudfruktig och väntade efter Israels tröst; och den helige Ande... ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris (v. 25-32).
Lycklig och lycksalig, ja, säll och salig den gamle Simeon för en så dyr ålderdoms tröst!
1) Han hade begärt honom. Texten säger väl icke, att han hade begärt att få leva, tills han skulle få se Jesus, men texten säger, att han hade fått svar av den helige Ande. Hade han fått svar av den helige Ande, så synes därav klart, att han, enligt Malakis ord, hade begärt honom, vilket alla heliga i gamla testamentet gjorde.
2) Gamla testamentets skrifter voro Simeon icke fördolda; han hade av Moses lärt, att Herren skulle uppväcka dem en profet av deras bröder (5 Mos. 18). Han hade av David hört, att sanningen låg i det fördolda. Han hade av profeternas skrifter förstått, att en skulle komma av Betlehem Efrata, som över hans folk Israel en Herre vara skulle. Och Malaki: Med hast kommande till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den i begären. Detta tillika med Andens egen omedelbara uppenbarelse hade väckt hos Simeon en innerlig åtrå att få se den tillkommande världens Frälsare.
3) En fattig, syndig människa kan hava av Guds ord hört många hugneliga tidningar om Jesus, dem hon hjärtligen älskar och åstundade en gång få erfara, innan hon varder gående all världens väg; hon har under sitt mörka tillstånd och sin själsoro ofta ropat: Ack, att hjälpen komma måtte och att rättfärdighetens sol för mig vore uppgången med salighet under dess vingar! Ack, att mitt hjärta finge rätteligen se och omfamna honom!
4) Gud hörer bön, därför kommer allt kött till honom. Han har själv bjudit alla världens ändar vända sig till honom, så skulle de varda saliga. Han låter sig ock se och finna av dem som söka honom. "De offer, som Gud behaga, är en bedrövad ande; ett bedrövat och förkrossat hjärta varder Gud icke föraktande." "Guds Ande styre vårt begär / att alltid hålla Jesus kär": låter så Jesus sig omfamna. "Är han vår förnöjelse och vi efter honom längta, nog lindrar han vårt kval och ve."
5) Vad för en salig stund är det icke, att sålunda få se Jesus, få se ljus och salighet i Jesu nåd och förbarmande, få emottaga all hans förtjänst! "Om mina fel de vore ganska store, om syndens tal som sand i havet vore, så tog din Son dem alla uppå sig, och hans förtjänst tillägnar jag nu mig!" En sådan människa anammar Jesus så glad, så hon önskar den stunden vore henne den sista: "Nu låter du din tjänare fara i frid efter som du sagt haver. Ty mina ögon hava sett din salighet, vilken du berett haver för allt folk, ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris."
6) Den som sålunda är i Jesus och Jesus i honom, den som sålunda fallit i Jesu famn och även fått Jesus i famnen, han far likafullt efter att i all sin tid ju längre ju mer "fatta Jesus, såsom han är fattad, till att känna hans uppståndelses kraft och hans pinas delaktighet, lik vorden hans död" (Fil. 3).
Säll den som haver Jesus kär
och honom i sitt hjärta bär;
ty ingen större hugnad är
än hava Jesus hos sig när!
Amen, ja, amen!
I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.
Med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären. (Mal. 3:1).
Så klar och tydlig både denna profetia om Jesus var och flera andra voro, och så mycket rabbinerna eller judarnas lärda läste sig både grå och gamla i gamla testamentets heliga skrifter, så visste de dock icke nu, huru nära Jesus var, både när han bars upp i templet och skulle efter ceremonialiska lagen kallas helig Herranom, såsom ock när han i 33 och ett halvt år vistades hos dem i synlig måtto.
Många profeter och konungar hade åstundat se det de sågo och fingo det icke se, och höra det de hörde och fingo det icke höra. Abraham såg Kristi dag och vart glad. Vad hade då icke de levande israeliter bort fägna sig åt Jesu ankomst, om de hade känt honom, varom Malaki säger: Med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären.
Detta måste Jesus föreställa dem, då han i Joh. 5:39 säger, att de mente sig hava evinnerligt liv i skrifterna, dem de rannsakade; men till honom ville de icke komma.
Det är många andliga övningar, som människorna både utom och i templet företaga sig, vilka dock icke göra dem någon fördel, så länge de icke lärt känna sann Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus. Ett hjärtats tempel utan Jesus är visst ingen helgedom, man må hava vad övning man vill. Ingen kallelse är rättskaffens utan Jesus, ingen upplysning, ingen bättring, ingen tro, ingen rättfärdighet, ingen förnyelse, ingen helgelse och ingen förlossning utan Jesus.
Därför är det nödvändigt att bedja: "O Jesu Krist, kom till mig in, upplys min själ, upptänd mitt sinn´, att jag i dig må bliva." Amen. Fader vår...
EVANGELIUM Luk. 2:22-32
Betraktelse: Förbundets Ängel ankommen till sitt tempel och anammad av dem som begärt honom.
1) Den ankomne förbundets ängel
2) Huru de anamma honom, som begära honom
Vi hava nyligen hört omtalas Jesu ankomst i köttet, sålunda är detta icke nödigt att för denna gång vidröra, utan vi tala nu om förbundets Ängel, hans ankomst till sitt tempel, i vår betraktelses
Första del.
1) Uti Guds lagbok, 2 Mos. 13:2, 22:29, 34:19, 4 Mos. 3:13, 8:17, var det anbefallt att allt mankön som var förstfött skulle vara Guds förstling; förty Gud slog allt det förstfött var uti Egypti land. Dessa förstfödingar skulle lösas, efter 3 Mos. 12, med ett årsgammalt lamm och en duva, eller och för de fattiga med tvenne duvor.
2) För Maria behövdes väl icke denna ceremonialiska rening, emedan den helige Ande hade kommit över henne och den Högstes kraft hade överskyggat henne, varför ock det heliga, som av henne föddes, kallades Guds Son. Och vartill skulle offer vara av nöden för honom, som själv var ett rent och obesmittat lamm, och sålunda själv det stora och fullkomliga försoningsoffret för synderna? Varför skulle han offra efter Mose lag, i vilken "bodde all gudomens fullhet lekamligen"? Aposteln Paulus giver svar på denna fråga i Gal. 4:4-5. Sålunda var det högeligen av nöden, att Jesu moder uppbar honom i templet; ty lagens stiftare var kommen till att fullborda och icke till att upplossa lagen. Förbundets Ängel är kommen till sitt tempel, Herren den I söken
3) Med förbundets Ängels ankomst till sitt tempel förstå vi sålunda, att Jesus Kristus är kommen med ljus och nåd i världen och gjort kristendomen till sitt tempel, där han nu erbjudet liv, nåd och salighet åt alla fattiga syndare till deras eviga välfärd och räddning.
4) Han är förbundets Ängel. Gud hade gjort ett förbund med alla människors barn i Adam, vilken grundade sig på den medskapade härlighet, som Adam undfick av sin Skapare, nämligen att han skulle tillbörligen nyttja de av Gud honom förlänta stora egenskaper, i kraft varav han ägde förmögenhet att fullkomligen hålla lagen. Förbundet med Abraham angick egentligen hans säds utkorlse, och av honom skulle världens Frälsare födas; ävensom förbundet med Moses angick den israelitiska kyrkans inrättning, som skulle vara intill Kristus (Jer. 31 och Gal. 4).
5) Men sedan Adam i paradiset hade förlorat sin medskapade herrlighet, så att han icke mer kunde uppfylla det förbund om rättfärdighet och fullkomlighet, som Gud med honom hade gjort; så gör Herren i Jesus Kristus, som den andra människan var i nåden och den andre Adam, med allt folk ett nytt förbund i nåd och barmhärtighet, såsom det mänskliga släktets borgen, utkräva det mänskliga släktets skuld; att lydnaden, som lagen fordrade i allas stad och ställe, skulle av honom bevisas; att han skulle dö, emedan syndarena voro dömda till att döden dö, och att hela världen sålunda skulle hava en i Kristus Jesus försonad Gud.
6) Detta förbund omtalar aposteln Paulus i Hebr. 10:14: "Med ett offer haver han evinnerligen fullkomnat dem, som heliga varda." Det betygar oss den helige Ande, då han tillförne hade sagt: "Det är det testamente, som jag dem göra vill efter de dagar, säger Herren: Jag vill giva min lag i deras hjärtan, och i deras sinne vill jag skriva den, och deras synder och orättfärdighet vill jag icke mer ihågkomma." Där nu en sådan förlåtelse är, där är icke mer offer för synder.
7) Det förra kallades egentligen förbund, nämligen det som med Adam var gjort, emedan det förband människan att av egna krafter fullborda detsamma. Men det senare kallas testamente, emedan det handlade med människorna i nåd och barmhärtighet. Enligt det förra skulle människorna av egna krafter fullgöra det Herren hade dem befallt, och då var saligheten av gärningarna. Men efter det senare, eller förbundet i Jesus, gives nåden utan gärningarnas villkor, ty "nåd och sanning är kommen genom Jesus."
8) Med denna salighet är förbundets Ängel kommen till sitt tempel. Härom har Jesus underrättat hela världen, men kristenheten i synnerhet. Han är kommen med ljus och kunskap, han har gjort det av evighet fastställda Guds råd kunnigt ibland människors barn; han har såsom en profet lärt oss vägen till Gud. På sistone talar Gud till oss genom Sonen, Hebr. 1:2. Alltså är världen upplyst om denna sin stora salighet. "Han är det ljus, som upplyser alla människor." "Det eviga ljus kom nu härin / och giver världen ett nytt sken. / Det lyser oss i denna mörka natt, / att bliva Guds barn giver det oss makt. / Kyrie eleison."
9) Han är kommen till sitt tempel med nåd och salighet; den förvärvade nåden och saligheten är given, den skall icke förvärvas, den är förvärvad. "Han lät utgjuta sitt dyra blod; sitt liv månde han ej spara, det led han mig till syndabot; ty må jag trygger vara. Han är min herre och hövitsman, uti hans död min synd försvann; så är jag salig vorden." Sålunda är nåden allmännelig. Förbundets Ängel står i sitt tempel och tillbjuder alla nåd och salighet. Han har därför så dyrt betalt densamma, att det skulle i sin tid predikat varda, att det skulle höras i alla kristenhetens kyrkor. Han är kommen till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären.
10) Vem som nu vill veta om det förlorade Guds belätes upprättelse, han gånge till förbundets Ängel. Om du vill igensöka det i dig eller på annan grund, än den i Jesus är lagd, så bedrager du dig själv. Vem som vill veta, var nåd och syndernas förlåtelse finns, han gånge till Jesus, som borttagit synden och framhaft den eviga rättfärdigheten (Dan. 9:24).
Vi skrida nu till vår betraktelses
Andra del: Huru syndare, som begära honom, anamma honom.
Guds Ande säger i vår heliga text: Och si, i Jerusalem var en man benämnd Simeon, och den mannen var rättfärdig och gudfruktig och väntade efter Israels tröst; och den helige Ande... ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris (v. 25-32).
Lycklig och lycksalig, ja, säll och salig den gamle Simeon för en så dyr ålderdoms tröst!
1) Han hade begärt honom. Texten säger väl icke, att han hade begärt att få leva, tills han skulle få se Jesus, men texten säger, att han hade fått svar av den helige Ande. Hade han fått svar av den helige Ande, så synes därav klart, att han, enligt Malakis ord, hade begärt honom, vilket alla heliga i gamla testamentet gjorde.
2) Gamla testamentets skrifter voro Simeon icke fördolda; han hade av Moses lärt, att Herren skulle uppväcka dem en profet av deras bröder (5 Mos. 18). Han hade av David hört, att sanningen låg i det fördolda. Han hade av profeternas skrifter förstått, att en skulle komma av Betlehem Efrata, som över hans folk Israel en Herre vara skulle. Och Malaki: Med hast kommande till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den i begären. Detta tillika med Andens egen omedelbara uppenbarelse hade väckt hos Simeon en innerlig åtrå att få se den tillkommande världens Frälsare.
3) En fattig, syndig människa kan hava av Guds ord hört många hugneliga tidningar om Jesus, dem hon hjärtligen älskar och åstundade en gång få erfara, innan hon varder gående all världens väg; hon har under sitt mörka tillstånd och sin själsoro ofta ropat: Ack, att hjälpen komma måtte och att rättfärdighetens sol för mig vore uppgången med salighet under dess vingar! Ack, att mitt hjärta finge rätteligen se och omfamna honom!
4) Gud hörer bön, därför kommer allt kött till honom. Han har själv bjudit alla världens ändar vända sig till honom, så skulle de varda saliga. Han låter sig ock se och finna av dem som söka honom. "De offer, som Gud behaga, är en bedrövad ande; ett bedrövat och förkrossat hjärta varder Gud icke föraktande." "Guds Ande styre vårt begär / att alltid hålla Jesus kär": låter så Jesus sig omfamna. "Är han vår förnöjelse och vi efter honom längta, nog lindrar han vårt kval och ve."
5) Vad för en salig stund är det icke, att sålunda få se Jesus, få se ljus och salighet i Jesu nåd och förbarmande, få emottaga all hans förtjänst! "Om mina fel de vore ganska store, om syndens tal som sand i havet vore, så tog din Son dem alla uppå sig, och hans förtjänst tillägnar jag nu mig!" En sådan människa anammar Jesus så glad, så hon önskar den stunden vore henne den sista: "Nu låter du din tjänare fara i frid efter som du sagt haver. Ty mina ögon hava sett din salighet, vilken du berett haver för allt folk, ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris."
6) Den som sålunda är i Jesus och Jesus i honom, den som sålunda fallit i Jesu famn och även fått Jesus i famnen, han far likafullt efter att i all sin tid ju längre ju mer "fatta Jesus, såsom han är fattad, till att känna hans uppståndelses kraft och hans pinas delaktighet, lik vorden hans död" (Fil. 3).
Säll den som haver Jesus kär
och honom i sitt hjärta bär;
ty ingen större hugnad är
än hava Jesus hos sig när!
Amen, ja, amen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)