Tredje söndagen i fastan - En förtappad och fördömd människa som tror att Jesus Kristus haver henne förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld

(Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759)

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Denna förklaring giver den vördade gudsmannen D:r Luther över den andra artikeln, som handlar om Guds Son och återlösningen. Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

I dessa välsignade ord ligger kärnan av Jesu Kristi herrliga evangelium, vilket var och en upplyst kristen lär tydligen förstå. Och de, som icke veta, må läsa dem med mera uppmärksamhet och däruti finna sitt eviga livs privilegium.

Denna församlings ungdom, som nu går uti förhör och ärnar nästkommande Långfredag, vill Gud, första gången begå Herrens heliga nattvard, varder troligen anvist uppå detta dyra stycket av deras kristendomskunskap. De må väl föra sig dem till sinnes och minnes såsom sin enda frisägelsedom ifrån alla deras synder, ifrån döden och djävulens våld. De må med en dragen linea under dem hava dem utmärkta såsom till sitt innehåll mera innebärande, än de i all sin levnadstid hinna utgrunda.

Men dessa ord angå oss alla: Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Tänk, vilka herrliga saker finnas i denna vår lilla katekes! Skada att människor så litet läsa och grunna på denna bokens innehåll. Man menar olyckligen, att det är alltsammans gjort därmed, att man i sin barndom läst denna lilla bok utantill; och om du rätt förstode henne, så kunde hon till fullo undervisa dig till saligheten, ehuru kort hon är, så att på några få blad står hela både salighetens grund, medel och ordning.

I de anförda orden står, att vi äro förtappade och fördömda människor, och att Jesus Kristus haver oss förlossat ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Det ena är en så klar sanning, som det andra är en välsignad visshet.

Att hela världen blev förtappad i Adams fall, det är sant; att döden kom över alla människor, det är ock sant; att lagens helighet och stränghet fördömde alla människors barn evinnerligen, det är ock sant; att vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av inför Gud, det är sant; men att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, det är ock sant, att han blev gjord till synd för oss, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom, det är ock sant; att Jesus haver sålunda frälsat allt det, som förtappat är, det är ock sant; att han haver nederslagit djävulens gärningar, det är sant; att vi nu sålunda alla i Jesus hava fått nåd för nåd, det är, ära vare Gud, visst och visserligen sant! Därför bekänna vi: Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

Herren Jesus sände sin helige Ande, som med detta ordet må rycka oss utur satans våld; emedan vi genom Jesus en gång äro därifrån förlossade! Vem vill vara satans träl när han kan slippa? Dagens heliga evangelium föreställer oss en olycklig människa i satans makt och våld. Är det icke ömkligt, att den, som är så fullkomligt förlossad ifrån satan, skall åter råka under hans herravälde? Herren Jesus bevare oss nådeligen därför! Amen.

Fader vår...

Evangelium, Lukas 11:14-28

Betraktelse: En förtappad och fördömd människa, som tror, att Jesus Kristus haver henne förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

1) Huru Jesus har förlossat den förtappade och fördömda människan ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

2) Huru hon tror detta.

Bön: "O, du herrlighetens sken, /  ljus, av Faderns ljus utgånget, / gör vår själ från mörkret ren, / som vårt hjärta håller fånget. / Styr vår tanke, håg och öra / till att rätt vår gudstjänst göra."

FÖRRA DELEN

1) Det är så stor skillnad emellan att vara under ens egendomsrätt och att vara under ens våld, som emellan natt och dag; ty det förra är med rätta och det senare ofta med orätta.

2) Evangelium förtäljer oss att Jesus utdrev...   ...förundrade sig. Huru har då djävulen fått sådan makt med denna arma människa, att han även till kroppen kunde besitta honom? Det var ju icke hans hus med rätta? Denna arma människa var av satan lekamligen antastad, och det så långt, att, som satan själv var en dumbe, hade han ock gjort den besatte såsom han var själv, nämligen stum. Ehuru man nu sällan hör att en människa av satan varder så till deras kropp angripna, står det dock fast, att djävulen verkar i otrons barn, och att han andligen förmörkar deras förstånd och förleder deras vilja, så att de äro av den fadern djävulen och efterfölja hans begär. Och detta är en sanning, som i sig själv är så beklagligen tydlig, att den icke behöver vidlyftigt bevis.

3) Men den frågan står dock kvar, huru djävulen, som numera icke äger någon rättighet till människor, mer än en ulv till ett får, likväl kan så få makt med dem? Jag säger, att djävulen äger ingen egendomsrätt till syndare. Han är deras förledare av begynnelsen, men kan icke anses såsom en stridande makt emot Gud, som äger rätt att behålla vad han enligt sin vilja fångat. Människorna syndade mot Herren och stannade således i skuld hos Gud och icke hos satan. Jesus köpte dem dymedelst, att han försonade världen med Gud och erlade sålunda i det heliga den evigt gällande betalningen för synderna. Han fullgjorde Herrens heliga lag, han lydde Guds vilja, han stillade Guds vrede; och helvetet, som allena var ett fängelse, "haver han brutit, / oss himmelens dörr uppslutit / och arma fångar frälst." Sålunda äger satan ingen rätt över syndare. Och "att satan oss med rätta mist, / det vet hsn själv, fast han med list / hos mången det förnekar." "Vi äro, Gud, din arvedels får, dyrt köpta med din´ blodiga sår."

4) Men att satan har makt med människor, det är en helt annan sak, makt nämligen att föra dem fångna efter sin vilja, att komma dem till förtvivlan och andra svåra synder och laster och, såsom en ulv gör med ett får, förleda dem, förskingra dem och bortrycka dem. Och således är det frågan, varför sådant kan hända , sedan de förtappade och fördöma människorna äro förlossade, förvärvade och vunna ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld?

5) Svar: det är en dubbel förlossning, som varit och är av nöden till syndares frälsning ifrån satans välde. Den ena är skedd och består i Jesu Kristi fullkomliga försoning för alla, varmed han ingått i det heliga och funnit en evig förlossning. Om denna frälsning säger Jesus själv: "Människans Son är kommen att frälsa det, som var borttappat." (Matt. 18:11). Och genom denna frälsning, som här ovanför och i den andra trosartikeln omtalas, äro alla frälsta. Denna frälsning eller förlossning, som skett i en tillfyllestgörelse inför Gud i allas stad och ställe, är nu redan fullkomligen skedd och skall icke mera ske. Jesus dör icke mer. Vi äro en gång helgade (Ebr. 10:10). Och på denna grund haver han ett oförgängligt prästerskap.

6) Men det är en förlossning, som icke har skett i Jesu försoning, ehuru grunden därtill är lagd i Jesus, vilken ännu återstående förlossning bör ske, om vi skola varda saliga. Om denna förlossning talar Gud genom Paulus (2 Tim. 4:18): "Herren skall förlossa mig av all ond gärning." Och i Jesu egen bön heter det: "Fräls oss ifrån ondo." Och "vi skola förlossas ifrån all orättfärdighet" (Tit. 2:14), och "dessa heta Herrens förlossade" (Jes. 62:12).

7) Denna förlossning, säger jag, är icke skedd i Jesu död, utan bör ske, och var den icke försiggår, innan en syndare går ur tiden in i evigheten, så är han evinnerligen förlorad, ehuru han uti Jesu allmänna förlossning och försoning var inbegripen. Det är sålunda ömkligt, att människorna ännu äro tillfreds under satans våld och måste i den meningen sjunga: "jag under djävulen fången låg, och kunde mig ej själver hjälpa"; vilken mening är rätt när därmed förstås det tillståndet, i vilket människorna hade varit om Jesus icke hade påtagit sig att förlossa dem, eller som världen i sig själv och fallen i synd är att anse; men när syndare nu dväljas under djävulens våld, sedan de kunna, om de vilja, varda befriade därifrån, så är detta en beklaglig sak mitt i kristenheten, där ingen borde eller behövde en enda timma vara slav under satan.

8) Bort fördenskull med den förföriska tanken, såsom kunde människor genom döden förlossas till Guds himmelska rike, som nu icke genom tron på Jesus i nådens tid, i bättringens ordning blivit förlossade och frigjorda ifrån satans makt till Gud och fått lott ibland dem, som helgade äro. Bevara oss, Gud, ifrån denna säkerhet och villfarelse; ty i döden är ingen förlossning, där icke före döden någon omvändelse skett.


ANDRA DELEN

Den förlossning, som sålunda nu i nådens tid bör ske, få vi tillfälle att omnämna i vår betraktelses senare del, då vi ärna genom Jesu nåd omtala, huru den förtappade människan tror den i Jesus skedda förlossningen.

1) Vi hava i det förra stycket bevisat, att människor i sitt oomvända tillstånd äro under djävulens våld och fördömelse; ty de hava icke anammat nåd till bättring och icke udnfått i tron den förlossning, som i Jesus Kristus är skedd. De äro sålunda under vreden (Joh. 3), de äro utan Jesu nåds delaktighet, de äro stadda i mörkret och sålunda mörkrets barn, de hava i sig ingen frid i sina ben för sina synders skull; ty det ordet står fast: den själ som syndar, hon skall dö. De äro nådens föraktare, syndens trälar, de där dräpa sina själar.

2) Deras handskrift är väl i Jesus betald; men de hava icke anammat densamma. De äro försonta, men de hava icke låtit försona sig med Gud. Satan hade ingen makt med dem, om de icke själva tillstadde det genom vårdslöshet och förhärdelse. Således, den som nu dör, han dödar sig själv, den som nu är utom Jesus och saligheten, han utestänger sig själv, den som nu bliver fördömd, han fördömer sig själv. Därför äro de själva orsaken till sitt fördärv.

3) Himmelriket är hart när, bättren eder och tron evangelium! Det ena så angeläget som det andra. I Jesu namn skall predikas bättring och syndernas förlåtelse för allt folk. Den bättring, som här omtalas, är att syndaren vaknar upp rätteligen, att han ser sitt osaliga tillstånd under djävulens våld, att han finner sin blindhet, sitt avfall, sitt högmod, sin girighet, sin vällust; att han av Guds heliga lag lär med förskräckelse erfara, att en sådan väg icke god är utan slutar i det eviga fördärvet; att han, förskräckt för denna sin osalighet, icke har någon ro varken natt eller dag; att det må ske med själ och läppar när han sjunger: "När jag med allvar tänker på / hur illa jag har levat, / då börjar hjärtat i mig slå, / i kval och ångst invevat. / Det varder tungt och svårt som sten / och lämnar uti mina ben / alls ingen frid och styrka." "Min synd är stor och mycket svår, / att hjärtat må förtvina". Detta är en känd andlig fattigdom; detta är det offer som behagar Gud; och detta är det steget som människan tar ifrån satans välde. Hon ser synden och satan lika förskräckliga. Hon kallar all synd orätt. Detta är den bättring som är inför Gud.

4) Nu om den tro som är till vår Herre Jesus Kristus. Denna tro verkas av den helige Ande och evangelii ord, som förkunnar, att Jesus Kristus haver förlossat, förvärvat och vunnit de förtappade och fördömda människorna från alla synder, från döden och djävulens våld, att Jesus i sin död och uppståndelse gjort dem fria, som annars under dödens räddhåga skulle vara trälar, att i Jesus är nåd, liv, syndernas förlåtelse och salighet för alla, som i tron nalkas honom

5) Detta har givit en fattig syndare anledning och dristighet att trösteligen framgå till nådastolen och finna nåd och få barmhärtighet på den tid, då honom hjälp behöves. Alltså har Jesus börjat och fortfar att helga honom i en rätt tro. Han beder: Herre, jag tror - hjälp min otro! Han släpper icke verket förr, än synderna, små och stora, bliva tagna ifrån honom. Han anser syndernas förlåtelse lika oumbärlig såväl för sina uppenbara missgärningar som sina hemliga brister, och han får nåd att tro i ende Sonens namn, att missgärningen är förlåten, synden borttagen och överträdelsen betäckt, samt den eviga rättfärdigheten framhavd. Jesu salighet är genom tron hans. Jesu hela förlossning tillägnar han nu sig såsom sin egen. Han säger i tron: det skedde för mig, dess tackar jag dig. På inga andra gärningar kan han räkna, vare sig gjorda förr än nåden omfattade honom, eller sedermera.

6) Detta friar honom ifrån lagens rättmätiga dom och förbannelse. Han blev ansedd inför Gud såsom den där icke hade syndat, och han får tro sig vara ren och hjälpt ifrån det straff och den dom, som synden väl förtjänar. Men det friar honom ock från satans våld. Han är härigenom försatt i Guds älsklige Sons rike och har ingen ro och frid i syndens slaveri. Han har en innerlig håg att undkomma icke allenast syndens utövning, utan ock den frihet, som därtill kunde giva köttet tillfälle. Jesus har intagit hans hjärtas hus och drivit satan därut. "Jesus bor uti hans själ / och i Jesus är honom väl."

7) I kraft därav går han i ständig övning och utövning av detta sitt nya, men fördolda liv med Kristus i Gud. Han iakttager lagens föreskrift till sina skyldigheters fullgörande mot Gud och var man; han sjunger och talar om seger i de rättfärdigas hyddor; han låter själ och mun dagligen tala och förkunna Herrens dygd, som honom kallat haver ifrån mörkret till Guds underliga ljus. De ogudaktiga må därom säga, vad de vilja. Det är för dem oförmodat och ovanligt. När djävulen var utdriven, talade dumben och folket förundrade sig. Han iakttager sin kristliga plikt i sitt ämbete och emot var man, ja, han är i hela sin levnad en rätt israelit, i vilken intet svek är.

8) Han beder Gud alltid: Fader vår, inled oss icke i frestelse. Han vet, vad osalighet det var under satans våld, han strider emot att komma därunder igen, ty den senare villan vore då värre än den förra. Han styres av Herren till hans kärlek och i Jesu Kristi tålamod. Han växer till i honom, som är huvudet, Kristus, samt i all andlig visdom och förstånd. Han går ur ljus i ljus, ur tro i tro, ur klarhet i klarhet, ur kraft i kraft, och så förnyas han till hans beläte, som haver skapat honom.

Dess vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?

Amen, ja amen.

Fastlagssöndagen - Medlaren emellan Gud och människor

hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.

Det är en Gud och en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, vilken sig givit haver för alla till återlösning, att sådant skulle i sin tid predikat varda. Detta stora språk står i 1 Tim. 2:5-6.

Det är en Gud. Han är ensam Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande, emedan han haver skapat allting, och efter Hans vilja hava de varelse och äro skapade, emedan Han uppehåller alla kreatur och emedan han förbarmar sig över dem alla.

Och en medlare emellan Gud och människor. Såsom för ens synds skull är fördömelse kommen över alla människor, så kommer ock igenom ens rättfärdighet livets rättfärdning över alla människor.

Nämligen den människan Jesus Kristus. Han måste vara av samma natur, som de söndrade voro, emellan vilka han skulle medla, nämligen Gud och människa. Gud, född av Fadern i evighet, och desslikes människa, född av jungfrun Maria.

Vilken sig haver givit till återlösen för alla, vilken i hela världens stad och ställe utgivit sig själv till en försoning och är död för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighets skull.

Att sådant skulle i sin tid predikat varda. Att sådant skulle förkunnas i sin herrlighet och uttrycklighet i alla tider och förnämligast i Nya testamentets tid, såsom ock den stunden, när syndare äro av nåden beredda att det rätteligen anamma, icke allenast i den tiden, som kallas passionstiden, då Jesu lidande och död förkunnas kristenheten, utan även bittida och sent, i tid och otid, på det att människan alltid och allestädes må bättra sig. Det är en Gud och en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, vilken sig givit haver för alla till återlösning, att sådant skulle i sin tid predikat varda. 

Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 18:31-43

Betraktelse:
Medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, som går att fullborda sitt dyra medlareämbete.

1) Medlarens Jesu Kristi person
2) Hans medlareämbete
3) Huru han går att fullborda detsamma.

Bön: Öppna mig förståndets öga, / att jag må den kärlek se, / som du ville mig bete, / när du på det korset höga / som ett lamm uppoffrad var / och all världens synder bar.

Det är en Gud och en medlare mellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, som sades skulle bliva vår betraktelses

Första del.

1) I gamla testamentet, som hade skuggan av det tillkommande goda, men icke själva varelsen, voro åtskilliga förebilder till denne store medlaren mellan Gud och människor. Moses var en medlare mellan Gud och Israels folk; översteprästen avbildade Jesu medlareämbete genom sin ingång i det allraheligaste en gång om året, då han ingick till att försona folkets synder; förutom de flera förebildande offer, som skulle peka in på den tillkommande medlaren mellan Gud och människor.

2) Men dessa alla voro endast människor och syndare, som icke förmådde igenlösa sin broders själ; de måste låta det bestå evinnerligen. De voro överstepräster, som icke kunde varkunna sig över syndares svaghet (Hebr. 4).

3) Men Jesus Kristus, stor av nåd och rik av barmhärtighet, är till sin person både sann Gud och sann människa. En sann Gud, ty eljest hade han aldrig uthärdat med den dryga förrättningen att hjälpa hela världen tillrätta; en sann människa, som skulle kunna undergiva sig dödens våld och mottaga det lidande, som för syndens skull skulle drabba honom. Dagens heliga evangelium kallar honom människans Son, och av underverket på den blinde mannen se vi hans gudomliga allmakt. Ty när han sade: "hav din syn!", så voro hans ord av samma verkan, som när han i begynnelsen sade "varde ljus!" och det vart ljus.

4) Ack, att världen kände sin välsignade medlares person! Den, som tillika med Fadern och den helige Ande har skapat himmel och jord och allt vad däruti är. Han, som uppehåller allt vad liv och anda haver. Han i vilken i leva, röras och hava varelse. Han, som utförde sitt folk utur Egypti land med stark hand och mäktig arm. Han, som bor i höjden och i helgedomen och när dem som en förkrossad anda hava. Han, som är A och O, begynnelsen och änden, den förste och den siste. Han, som är helig, helig, helig Herren Gud Sebaot. Han, som är Gud över allt, välsignad i evighet. Han är medlare mellan Gud och syndare. Om honom tala vi. Han vill lydaktigt åtaga sig vår förlorade sak. Han vill bära våra synders myckenhet. Han vill bliva en förbannelse för oss, han vill dö för sina fiender, han vill oss så oändligen väl och "vill oss äntligt föra in / uti himlaglädjen sin." O vilken djuphet av den rikedom som är både uti Guds visdom och kunskap; huru obegripliga äro hans vägar och outrannsakliga hans domar! Jag böjer mina knän till vår Herres Jesu Kristi Fader, att I mån begripa med alla helgon, vad längden och bredden och djupet och höjden är och därmed känna Kristi kärlek, den all kunskap övergår.

5) Ingen annan hade kunnat hjälpa oss än han, som var helig och obesmittad och skild från synden. Ingen hade kunnat så lämna hela världens ära och rikedom. Han hade intet han kunde luta sitt huvud till, ehuru fåglarna hade nästen och rävarna hade kulor. Ingen hade uthärdat den häftiga känslan av dödens bitterhet för alla, ingen hade så djupt kunnat förnedra sig. Nej, av evighet är ingen utkorad, i världen är ingen människa boren, som kunde av nöden hjälpa oss. Han var den ende, som både ville och kunde. Och en sådan överstepräst hövdes oss (Hebr. 7:26).


Andra delen: Jesu Kristi medlareämbete

1) Det ordet medlare förklarar allrabäst naturen av Jesu Kristi medlareämbete, ty det betyder en som stiger i annans ställe, tager sig hans sak an och avgör saken till hans bästa å hans vägnar med den han har att handla.
Sådant är Jesu dyra medlareämbete hos Gud. Han har påtagit sig Adams och hans efterkommandes sak. Han har stigit fram i alla människors stad och ställe. Han har låtit tillräkna sig alla våra synder, och han har icke för sig, utan för oss, såsom en trogen överstepräst genom sin död ingått i det heliga och haver för oss funnit en evig förlossning.

2) Den första människan var av jorden jordisk, den andre är Herren av himmelen. Den första människan förlorade saken i paradiset, och alla människor förlorade uti henne. Den andra människan upprättade saken i tidens fullbordan, och alla människor upprättades uti henne. Den första människan blev skyldig till att döden dö i paradiset, och alla människor blevo skyldiga uti henne. Den andra människan förvärvade livet i sin död och uppståndelse och allas liv förvärvades uti henne. Detta är hans medlareämbete och vår salighets evangelium.

3) Jesu medlareämbete bestod för övrigt uti hans görande och lidande lydnad, varmed han fullbordade lagen och försonade synden. Så är då botad all den skada som oss Adam hade gjort. Herrliga ting varda i dig predikade, du Guds stad!

4) I evangelium beskriver Jesus själv sitt dyra medlareämbete: Han skulle antvardas åt hedningarna, begabbas, försmädas, bespottas, hudflängas och dödas, samt på tredje dagen uppstå igen. Si där vår prisvärdaste medlares ämbete fulleligen utfört! "O huru säll / är visst den själ / som detta rätt besinnar / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner!"

5) Det är visserligen en säll själ; ty många förstå icke detta dyra Jesu medlareämbete till sin salighet, utan förvandla det till sin förtappelse. "Är nu vårt evangelium fördolt, så är det fördolt för dem som varda förtappade." Det vore bättre, att en sådan människa aldrig hade varit född. Och det är nog bekant, huru man bygger på denna grunden med guld, silver, ädla stenar, trä, hö, strå, såsom ock huru jämmerligen detta Jesu medlareämbete föraktas och försummas att värdigt vördas och anammas.


Tredje delen: Huru Jesus går att fullborda detta sitt dyra medlareämbete

1) Tålig och mild, såsom ett lamm, som till slaktning ledes, och såsom ett får, som stilla ligger för sin klippare (Jes. 53). Han var lydig intill döden, ja, intill korsets död. David talade redan härom i sin tid: "Se, jag kommer, i boken står skrivet om mig. Din vilja, min Gud, gör jag gärna." "När han blev bannad, bannade han icke igen; när han led, hotade han icke."

2) Jesus talar detta förut, emedan han såsom Gud nog visste vad som skulle ske; alltså visste han jämväl, vad smärta, ångest, sveda och kval honom förestod. Icke desto mindre går han villigt därhän. "Se, vi gå upp till Jerusalem."

3) Så går den välsignade medlaren till sitt bittra lidande och död, om vilken vi uti denna tillstundande passionstid få tala mera. Låtom oss, mina älskliga vänner, flitigt infinna oss vid dessa viktiga ämnens betraktelser! Låt det icke falla oss svårt att vara så bittida uppe att höra vår salighet, huru hon är dyrt förvärvad.

Herre Jesus, låt det gå oss till hjärtat, att du så jämmerligen pint och slagen är. Låt din död tränga in på våra sinnen, att vi däruti inplantas och varda uppståndelsen lika! 

Dess vare pris i evighet 
och lov förutan ände 
Guds eviga barmhärtighet 
som oss den hjälpen sände 
och nederslog i Kristi död 
synd, helvete och dödens nöd. 
Ho kan oss nu fördärva? 

Amen, ja, amen!