Johannes Döparens dag - Herren Guds heliga testamente

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! Dessa viktiga ord äro ett stycke av prästen Zakarias´ lovsång, då han uti sin sons Johannes Döparens födelse såg, att gamla testamentets tid var nu snart till ända, och världens Frälsares ankomst nalkas, för vilken Johannes, såsom hans ägel, var kommen till att för Honom bereda väg; då lovar Zakarias Gud och uppräknar på flerahanda sätt den stora nåd, som Herren, Israels Gud, härigenom bevisade sitt folk; och ibland andra nådens skatter, fröjdar han sig ock däröver, att Herren fullbordade sitt löfte till Abraham, att i hans säd skulle alla släkter på jorden varda välsignade. Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! 

Älskliga vänner! Veta och förstå vi dessa orden rättsligen, vad Guds heliga testamente i Jesus vill säga? Om en människa ägde ett lekamligt testamente, som tilldelade henne några betydande förmåner, och hon antingen icke visste därav eller icke förstod dess rätta innehåll, vore hon icke lika när om dess förmåner, såsom den där intet testamente haver fått? Är detta olyckligt i lekamliga ting, då det rör timliga och förgängliga saker, huru olycksaligare äro icke människorna, när de icke veta av eller förstå det testamente, som angår deras själs eviga välfärd och salighet. Av vilken okunnighet då händer, att man icke med samma hjärta som Zakarias kan lova och säga: Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! 

Herren, vår Gud, vare i dag när oss, och läre oss fatta och begripa samt fröjda oss över denna outsägliga salighet. Amen! Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 1:57-80

Betraktelse:

Herren Guds heliga testamente
1) Innehållet
2) Åtnjutandet av detta heliga testamente

Innan vi kunna förstå, vad Guds heliga testamente har att innebära, är nödigt, att vi förut något litet överväga de förbund, som Skriften säger att Gud har ingått med människor. Förbund är vanligen tvenne jämlika personers frivilliga och otvungna överenskommelse om det, som dem på ömse sidor länder till nytta; i kraft varav den ena parten är skyldig att fullborda sitt löfte, så länge den andra icke ryggar, vad han har försäkrat.

Nu ehuruväl människor så mycket mindre kunna vara Guds jämlikar, som de, såsom hans kreatur, äro skyldiga att lyda alla hans befallningar, ehuru icke heller den ringaste nytta kan tillflyta Gud av hans kreatur, än mindre att deras förhållande kan pålägga Honom något band eller skyldighet, så är det dock onekligt, att vad som i Skriften talas om Guds förbund, icke på alla ställen bör och kan förstås som en blott befallning. Utan såsom han i flera fall av oändlig barmhärtighet lämpat sig efter människorna och jämväl genom nådebelöningar velat uppmuntra dem till lydnad, så har Han ock vid åtskilliga tillfällen under någon art av överenskommelse och med vissa villkor gjort dem varjehanda försäkringar; varemot å deras sida förnämligast ankommit, att de emottaga sådana försäkringar, oaktat detta så väl som allt annat, vartill de kunnat utfästa sig, måste dessutom anses för en deras plikt och skyldighet.

Att Gud ingått ett förbund med Adam uti fullkomlighetens tillstånd, ses tydligen av profeten Hosea (6:7). Innehållet därav var å Guds sida löfte om nåd, välsignelse och allt gott, samt liv och evig salighet, så framt Adam använde de undfångna nådekrafterna till att enligt Guds lag bibehålla sig i sin medskapade fullkomlighet; men i annan händelse hotades han med straff och vrede eller med den timliga, andliga och eviga döden (1 Mos. 2:16-17). Att Adam trädde in i detta förbund både för sig och å alla sina efterkommandes vägnar, ses klart därav, att icke allenast han själv, utan ock hela människosläktet råkade i fördärv och elände, då han överträdde detta förbund (Rom.5 :12). Detta förbund heter med rätta ett lagförbund, emedan Guds därvid gjorda försäkran var lämnad under villkor av lagens fullbordan.

Som nu hela människosläktet genom Adams avfall ifrån förbundet med Gud både blev skyldigt till evigt straff och därhos oskickligt att leva efter Guds behag, så härrör dess återupprättelse endast och allenast av den grundgode Gudens kärlek och barmhärtighet, som i anledning därav, att Han i sin allvetenhet förutsåg människans beklagliga syndafall, redan av evig tid (Jes. 24:5, 1 Petr. 1:20) slutit ett i anseende till oss människor så kallat nådeförbund med sin egen enfödde Son, vilket i och för sig självt var samma lagförbund, som Gud med Adam ingått, men nu blivit överträtt och av den fallna människan icke kunde gottgöras. Sonen åtog sig, att uti en med sin gudomliga natur förenad mandom, såsom den andre Adam, företräda människornas ställe till deras försoning och att följaktligen för dem alla både uppfylla lagens fordringar och utstå det straff, vartill de genom lagens överträdelse gjort sig skyldiga, med ett ord, att varda lydig intill döden, ja, intill korsets död (Fil. 2:8). Varmot, som Paulus säger, löftet skedde till Honom (Gal. 3:16), det är, Han erhöll på människornas vägnar försäkran om all den salighet, som dem ifrån början var tillsagd, men de genom syndafallet hade förlorat; eller efter Davids ord: undfick gåvor för människorna (Psalt. 68:19, Ef. 4:8, Apg. 2:33), att såsom deras herre och konung utdela ibland dem, vilka därföre åt Honom skulle överlämnas såsom en egendom att uti och genom Honom behållas och förvaras till saligheten (Joh. 17:12, 24). Således kallas Han ock en medlare emellan Gud och människor (1 Tim. 2:5), en överstepräst till det tillkommande goda (Hebr. 9:11), en profet, som är kommen att predika de fångna förlossning (Jes. 61:1, Luk. 4:24), och vår salighetshövding (Hebr. 2:10), emedan Han för alla dem, som Honom lyda, är en orsak till evig salighet (Hebr. 5:9).

Vad således av evighet inom gudomens sköte blivit beslutat, och av ingen människa till alla dess förundransvärda omständigheter kan begripas, kallas i Skriften förbund, så vida därvid anses personerna, som det med varandra ingått. Men då man har avseende på de skatter och förmåner, som Sonen genom detta förbunds fullkomnande förvärvat, och dem Gud av nåd förklarat sig vilja genom och uti Sonen upplåta till människosläktet, nämligen det andliga livet, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, frid med Gud, förlossning från alla våra andliga fiender, barnaskapet, den Helige Andes inneboende kraft till helgelse o.s.v., samt huru dessa skatter genom Kristi död likasom med arvsrätt skulle utbekommas (Gal. 3:18, Hebr. 9:15, Rom. 8:17) skulle utbekommas, så igenfinna vi häruti det eviga testamente, som i Hebreerbrevet 13:24 omtalas, det testamente, som icke varder ogillat, emedan det av Gud själv uppå Kristus är fastgjort (Gal. 3:17), det testamente, som haft sin verkan både före och efter stiftarens död, vilken för dess visshets skull varit av Gud ansedd såsom redan skedd ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8, Hebr. 13:20).

Nu vilja vi i

Senare delen

av vår betraktelse tillse, huru man kommer till åtnjutande av detta Guds heliga testamente. Emedan detta Guds heliga testamente icke annat är, än de nådeskatter, som människorna genom Adams fall förlorade, men genom Kristus åter blivit dem förvärvade, vilka genom evangelium varda åt alla tillbjudna, men komma allenast dem till godo, vilka helt övertygade om sitt avfall och olyckliga tillstånd i tron taga sin tillflykt till medlaren, som äger att utdela samma salighets skatter; så är ock klart att ingen kan med tacksamhet emottaga och nyttja dem, vilken är okunnig därom och ännu lever fram i sin naturliga blindhet. Intet öga haver någonsin sett och intet öra hört och uti ingen människas hjärta är uppstiget, vad Gud haver i sitt nådeförbund i Jesus berett dem, som Honom älska. Den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer. Skola vi kunna veta, vad oss av Gud givet är, så måste Gud uppenbara oss det genom sin Ande (1 Kor. 2:9 ff).

Här fordras alltså mer än en naturlig tro; här måste vara en av Guds Ande verkad tro, emedan saken är så stor och viktig, att en människa av naturens krafter omöjligen kan föreställa sig den, än mindre i fullkomlig och otvivelaktig trons tillit vederbörligen anamma den. Bör ett mänskligt testamente göras kunnigt, så framt man skall veta både vilka arvtagarna äro, och huru de komma att använda det genom testamentet dem tillfallna arvet; fastmera är vid Guds heliga testamente en sådan kungörelse nödig, som både kan upplysa människornas hjärtan och förmå dem att med glädje emottaga och rätt nyttja de i Kristus dem av Gud skänkta salighetsskatter.

Kungörelsen av detta Guds testamente eller nådesförbund sker alltså genom Guds uppenbarade ord, dock icke genom lagen, som endast vet av det med Adam i oskyldighetens tillstånd slutna lagförbundet och dess påföljder; utan genom evangelium, vilket är ett sådant glatt och hugneligt budskap, som förehåller människorna Guds dyra nådelöften om de herrliga skatter och välgärningar, dem Kristus har förvärvat och i en viss ordning vill tilldela oss. Det heter alltså försoningens ord (1 Kor. 5:19), emedan det omtalar, huru det i Adam brutna lagförbundet genom Jesu görande och lidande lydnad blivit å människornas vägnar fullgjort; det kallas ock nådens och salighetens ord (Apg. 13:26; 14:3), alldenstund det bebådar för alla salighet, av idel nåd, utan avseende på någon laggärning eller förtjänst å människans sida.

Strax efter syndafallet blev detta evangelium eller försäkran om Guds heliga testamente, som genom Jesus skulle verkställas, för våra första föräldrar i paradiset förkunnat (1 Mos. 3:15), och sedan ännu tydligare upprepat för Abraham och de övriga fäderna, samt sedermera genom profeterna allt mer och mer kunnigt gjort för den israelitiska kyrkan. Varom Sakarias talar i vår text, då han säger, att Herren Israels Gud haver ihågkommit sitt heliga testamente och den ed, som Han svurit haver vår fader Abraham att giva oss; Han haver upprättat oss salighetens horn uti sin tjänare Davids hus, som han i förtiden talat haver genom sina heliga profeters mun.

Nödvändigheten av denna evangelii kungörelse, så framt människorna skola kunna tro och genom tron bliva saliga, visar Frälsaren själv i sin tillsägelse till sina apostlar, vilka fingo befallning att göra Guds testamente bekant i världen, då Han säger: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig (Mark. 16:15) Och Paulus, en av dessa Herrens härolder, frågar med mycket eftertryck: Huru skola de tro honom, som de hava icke hört av, och huru skola de predika, utan de varda sända att frid förkunna och gott förkunna (Rom. 10:14). 

Men som denna ljuvliga predikan antingen alldeles föraktas eller ock missbrukas av dem, vilka icke rätteligen kännas vid sitt genom fallet iråkade fördärv, så måste Gud låta lagen genom sina stränga fordringar och förbannelser så länge följa människan, till dess hon livligen blir varse både uti vad för stor syndaskuld hon står inför Gud, och huru oförmögen hon är att göra sig densamma kvitt, på det hon måtte bliva nödsakad att falla Medlaren till fota, då hon genom evangelium därtill blir kallad, lockad och dragen. Kommer hon därhän, att hon ger akt på evangelii kallelse och icke allenast anammar ordet med glädje (Luk. 8:13), utan ock med den helige Andes fröjd (1 Tess. 1:6), så att ordet med tron varder förblandat (Hebr. 4:2), så kommer hon till åtnjutande av Guds heliga testamente, av de nådeskatter, som genom Kristus äro förvärvade och av Gud utlovade.

Detta Guds eviga testamente, varav man genom tron blir delaktig, bör icke förblandas med det så kallade gamla och nya testamentet, som också kallas det gamla och nya förbundet. Gamla testamentet var den synnerliga hushållning, som Herren företog med Israels folk, i det Han ingick ett förbund med dem, att de skulle i möjligaste måtto efterleva de lagar, stadgar och ordningar, som Han dem föreskrev vid utgången ur Egypti land, och om de det gjorde, försäkrade dem om en rolig besittning av Kanaans land och varjehanda lekamliga förmåner framför andra folk på jorden. En stor del av allt detta var förebilder av det eviga testamentets uträttande genom Kristus och var alltså en viss slags nådeskallelse till delaktighet av det eviga testamentet, varför ock Paulus säger, att det testamentet, som tillförne fast gjort var på Kristus, blev icke ogillat med lagen (Gal. 3:17); men som det innehöll skuggan och förebilden till Kristus, så blev det genom Honom avskaffat och ett nytt i dess ställe upprättat, som med hans eget blod beseglades (Hebr. 8:9).

Det nya testamentet är alltså den Guds hushållning, däruti Han på långt tydligare och kraftigare sätt, än i gamla testamentet, tillbjuder alla och verkligen meddelar dem, som tro, det eviga testamentets nådeskatter. Härav ser man då, att det eviga testamentet står fast och är enahanda både i det gamla och nya testamentet; ty, säger aposteln Petrus, genom Herrens Jesu Kristi nåd tro vi (i nya testamentet) att vi skola saliga varda, såsom ock de ( i gamla testamentet), Apg. 15:11.

Här torde någon fråga: Vartill skall då lagen tjäna, sedan det gamla testamentets hushållning, som innefattade dessa lagar och stadgar, numera blivit avskaffad? Varför behöver lagen nu predikas, då vi likväl veta, att Kristus har uppfyllt honom i vårt ställe, att de trogna få honom inskriven i sitt hjärta genom evangelium, och att den hos oomvända icke annat åstadkommer än antingen skrymteri eller träldomsfruktan eller ock förtvivlan?

Härtill svaras: Lagen bör predikas och föreställas 1) för oomvända människor, dels såsom en spegel, varav de få känna och se sina synder och således kunna bliva brottsliga för Gud (Rom. 3:19-20), dels såsom en tuktomästare, varav de drivas att emottaga den förlossning, som i evangelium varder tillbjuden (Gal. 3:24). 2) För omvända bör han tjäna, dels till en bom och tygel, varigenom det onda köttets retelser kunna tämjas och tillbakahållas (Gal. 5); därför säger Kristus, att Han icke var kommen till att upplossa lagen; att till dess himmel och jord förgås, varder icke förgången den minsta bokstav eller prick av lagen, och den som upplossar ett av de minsta buden och lärer så människorna, han skall kallas den minste i himmelriket; men att den, som det gör och lärer, han skall kallas stor i himmelriket (Matt. 5:17-19). I detta avseende utlåter sig ock aposteln Paulus ganska märkligen, då han säger: Göre vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprätta lagen (Rom. 3:31).

Låt vara att lagens predikan icke gjorde någon annan nytta hos oomvända människor, än att de därigenom förmåddes till att blott i utvärtes måtto uppföra sig fogligt, så är dock det tillsvidare ganska gott, emedan icke allenast andra därmedelst befrias från deras förargliga och ondskefulla framfarande, utan ock de själva hindras från ett ännu djupare fall i fördärv och säkerhet, som för framtiden skulle göra deras omvändelse långt svårare än eljest vore till förmodandes. Men så vet man ock, att framhållandet av lagens andlighet kan öppna ögonen på skrymtare och skenhelgon, kan förvara de trogna från återfall ur nåden in i köttslig säkerhet och giver dem den bästa anledning att fortsätta förnyelsen och fullborda helgelsen i Guds räddhåga. Ty all skrift av Gud utgiven, följaktligen även lagen, som därtill hörer, är nyttig till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet (2 Tim. 3:16).

Härav är då lätt att finna, huru man kommer till åtnjutandet av Guds heliga testamente; nämligen man varder av Gud därtill kallad genom evangelium (1 Kor. 1:9, 2 Tess. 2:14). Men som i människan av naturen ligger icke allenast en hemlig fiendskap till Gud, utan ock en omåttlig kärlek till sig själv och de ting i världen äro, så är Herren nödsakad att genom lagen upptäcka synden, det är, hennes oviga och ifrån Honom, som är all salighets källa, avvända hjärta med alla de förbannelser, olycksaligheter, straff och plågor, som åtfölja ett sådant tillstånd, på det hon må stanna i sitt lopp, besinna sig och giva akt på Guds kallande röst i evangelium.

Bliva då människorna förda i de trångmål, att de med de fordna avfälliga judar i Jeremiae tid instämma: Si, vi komma till dig, Herre; ty du är Herren vår Gud; sannerligen, det är icke annat än bedrägeri med de högar och med alla berg; sannerligen, Israel haver ingen hjälp, utan allena av Herren vår Gud (Jer. 3:22), så svarar dem Jesus i evangelium: Kommen till mig, jag vill vederkvicka eder (Matt. 11:28). Vänden eder till mig, så varden I saliga, ty jag är Gud och ingen mer (Jes. 45:22).

Det första av testamentet, som människan då blir ägare utav, är enligt vårt evangelium salighetens kunskap till sina synders förlåtelse; det andra är: förmågan att tjäna Gud utan träldomsfruktan i helighet och rättfärdighet för Honom i alla sina livsdagar; det tredje är: tillväxt och förstärkning i andan; det fjärde är: en andens frimodighet att med ord och gärning bekänna och uppenbara för andra människor den nåd en är vederfaren och den salighet, Gud i Kristus berett och verkligen meddelar alla dem, som av hans heliga testamente vilja varda delaktiga.

Men fridens Gud, som igenfört haver ifrån de döda den store Fåraherden genom dess eviga testamentes blod, vår Herre Jesus, Han göre oss skickliga uti allt gott verk till att göra sin vilja och skaffa uti oss, vad Honom täckeligt är genom Jesus Kristus, vilken vare ära av evighet i evighet, amen. (Hebr. 13:20-21).