Juldagen

(Predikan vid Juldagshögmässan i Hedvig Eleonora 1759, källa Rutström: "Predikningar och satser", 3 uppl., Stockholm 1875).

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

"Detta är ett fast ord och i all måtto väl värt, att man det anammar, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare." (1 Tim. 1:15)

Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, är kommen till att frälsa det som var förtappat; Gud är gången till att förlossa sig ett folk. Ett barn är oss fött, en Son är oss given, vilkens herradöme är på hans axlar och på friden ingen ända. "I dag är eder född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad." Uppgången av höjden haver oss besökt, ett stort ljus skiner över dem, som bo i gräseliga mörko lande. Det eviga ljus går nu härin och giver världen ett nytt sken. Kan hugneligare tidningar föras eler höras? Och det därtill, att det ordet är fast och sannfärdigt och således framför allt anammansvärt.

En så stor salighet är kommen i och med Jesus. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus. Huru är det möjligt, att syndare, som det angår, icke skulle anamma honom, som är så anammansvärd, älska honom, som är så älskvärd, prisa och tillbedja honom, som är så pris- och tillbedjansvärd? Skulle icke denna vår salighet för oss vara välkommen, hugnelig, stor och fröjdefull?

Visst borde det så vara, att de kristna skulle hava en rättskaffens andlig fröjd under denna kristenhetens stora högtid, då de fira åminnelsen av Guds nådiga uppenbarelse i köttet, varigenom så outgrundliga nådesrikedomar tillfallit jordens inbyggare. Men om det så är, det blir en helt annan fråga. Nog är det möjligt, att man i det lekamliga vid denna tid fägnar sig uti ett fåfängt leverne efter fädernas sätt, men det är icke att rätteligen fira Jul. Icke heller är det möjligt att hava i den nyfödde världens Frälsare en rättskaffens fröjd och salighet, innan det anammansvärda ordet om hans ankomst i världen att frälsa syndare är invärtes tillbörligen anammat.

Stackare den, som icke firar Jul mer än fyra dagar om året; som icke vördar och kommer ihåg att tillbedja Jesus, och som icke längre än dessa bestämda högtidsdagar av hjärtat fröjdar sig i och över honom! Ingen kan göra helg och salighet uti en människas hjärta, utom den helige Ande, vars ämbete det är att i nådens ordning förhärliga Jesus för syndares hjärtan.

En sabbat är en helig förebild till den sabbat eller rolighet, som står Guds folk tillbaka; jag menar själva evighetens helg. Ingen träder in i den eviga, som icke här i tiden haft och firat den andliga sabbaten, vilken icke är bunden till viss tid, utan tager sin början från trons anammande av Jesus och räcker tills vi ingå i vår Herres rolighet.

"Ack, hör mig, Herre Jesu Krist, gör dig en säng uti mitt bröst, uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro. Låt aldrig mig förgäta dig, ditt namn ske pris evinnerlig; ditt namn med fröjd jag lova vill, där giv du mig din nåde till. Ära ske Gud i sin högsta tron, som oss har skänkt sin ende Son; dess fröjde sig den änglakor och love Gud i höjden bor." Herre, upplåt våra läppar, att vår mun må förkunna ditt pris uti efterföljande Psalm 127 ("En jungfru födde ett barn i dag").

Fader vår.

EVANGELIUM Lukas 2

Betraktelse:
Det fasta och anammansvärda ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare.

1) Att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare.

2) Detta fasta ordets verkliga anammande.

Bön:
O Jesu Krist, som mandom tog,
giv oss din nåd att komma ihåg
din födelse och fasta ord,
i dem vi äro saliggjord´.
Amen!

Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare är nu vår betraktelses

Förra del 

1) Det var av Gud själva, som världen första gången hörde att Jesus skulle komma i världen. 1 Mos. 3:15. Kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud. Och sedermera till Abraham, 1 Mos. 22: I din säd skall alla släkter på jorden välsignade varda. Gal. 3:16: Han säger icke i säden, såsom uti många, utan såsom uti en, uti din säd, som är Kristus.

2) Detta var av flera profeter i gamla förbundet så tydligt omtalat, att var och en, som av Guds Ande lät sig regera och upplysa, han såg och trodde icke allenast denna sanning, som under förebilderna låg i det fördolda, såsom en himmelsk, ja, gudomlig grundsanning, utan alla heliga längtade innerligen, att himmelen måtte rämna och Herren ville fara levande hit ned, att hjälpen av Sion över Israel komma måtte, så skulle Jakob glad vara och Israel fröjda sig. Därför säger Malaki, den sista av gamla testamentets siare: Herren, den I söken och Förbundets Ängel, den I begären, skall rättnu komma, Mal. 3:1.

3) Detta begär efter Israels tröst kom av det profetiska ordet, som fäderna höllo för fast och gudomligt, såsom 5 Mos. 18:18, Psalt. 2:6-7, Jes. 9:6, Mik. 5:2, Dan. 9:24.

4) Så har det behagat den eviga visheten att låta världen under en tidslängd av 4000 år förbida Herren, och emellertid skådade de framåt till den tid, som av Fadern förelagd var, vilket var Israels enda tröst, Luk. 1. Den tiden, huru mörk och skuggrik var den icke? Och huru lång måste den icke hava förefallit fäderna? Abraham såg i andan nya testamentets dag och vart glad. Job förgäter allt sitt kval, när han får veta att hans förlossare lever.

5) Mot aftonen skulle det ljust varda. Då tiden var fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen (Gal. 4:4). Den helige Ande hade kommit över Maria, och hon hade utan mans tillhjälp blivit havande. Och så födde hon sin förstfödde son, varom dagens heliga evangelium talar (v. 7). "Det eviga ljus kom nu härin / och giver världen ett nytt sken... Kyrie eleison."

6) Sann Gud, född av Fadern i evighet, bliver sann människa, född av jungfru Maria. Gud är Han således av Faderns natur, född före all tid, och människa är Han av moderns natur, timligen född; fullkommen Gud och fullkommen människa, med förnuftig själ och mänsklig lekamen, vilken ändock han är Gud och människa, så är han likväl icke två, utan en Kristus; en är Han dock icke så, att gudomen är förvandlad i mandomen, utan gudomen haver till sig anammat mandomen. Ja, Han är alldeles en, dock icke så, att de tvenne naturer äro sammanblandade, utan Han är en enig person.Ty såsom kroppen och själen äro en människa, så är ock Gud och människa en Kristus. Utan tvivel är gudaktighetens hemlighet stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

7) Här måste det mänskliga förnuftet tagas tillfånga. Ett råd, som intet människobegrepp hade kunnat i evighet utleta, en hemlighet, vilken änglarna lyster se, att Gud är född ett barn, ett litet människobarn, som alla andra barn, dock utan synd, sedan Han, efter nio månaders dvala i det tysta, hade avbidat naturens ordning. Vilken hade i all evighet kunnat falla på detta förunderliga råd? Han må väl heta Underlig (Jes. 9).

8) Han föddes ärans Konung i mycken uselhet och fattigdom; Han lindades i fattigt linne; hans hemvist på jorden är ett stall. Han, som bor i höjden och helgedomen, Skaparen, är husvill! De andra hade fått kvarter, men för Honom var intet rum i härbärget, utan i ett stall. "Är det väl stort och präktigt bo / för salighetens A och O, / Begynnelse och Ände?"

9) Hela världen må ropa Honom: välkommen! Ty idag är oss född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad. Han låter sig efter Guds bestämda råd födas i en liten stad; men i ett ganska folkrikt land, som i sig självt icke var vidsträckt, och i en tid, då hela Israel var i rörelse till att låta sig beskattas, på det att ryktet om Hans ankomst i världen skulle för allt folk bliva utspritt. Detta Guds egendomsfolk och detta land var därför avsöndrat och genom mångahanda lagar helgat ifrån hedningarna, med vilka det såsom en medelpunkt var omgivet, emedan Messias skulle här varda född. Detta lilla land ägde likväl ett mäkta stort antal innebyggare, vilket vid Davids tid utgjorde omkring 10 millioner människor. Jesu ankomst hade således bort bliva strax bekant, helst änglarna av himmelen i flera vittnens närvaro bebådade denna salighet. Hela världen hade frid, så att denna fridens tidning hade bort sysselsätta alla jordens inbyggare med en vördnadsfull betraktelse, och var människa, sade jag, hade bort ropa: Välkommen!

10) Men icke allenast de, utan ock alla syndare intill världens ände; ty oss är ock född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad. Ja, Han är ock hedningarnas Kristus, så väl som Hebréernas Jesus. Han är för alla, likaså ock död för alla. Han är kommen till att frälsa syndare.

11) Han har därför blivit människa, på det Han skulle såsom människa kunna lida och dö, kunna gå i strid mot satan, emot vilken den förste Adam i paradiset förlorade det mänskliga släktets sak, att en människa nu skulle segra. Han borde vara människa till att undergå allt det kval, den dom och plikt, som syndare bort lida. Han borde vara människa till att dö och på tredje dagen uppstå igen. Han borde vara människa och människosläktets broder, ja, den förstfödde ibland bröderna, att göra oss till sina medarvingar samt att trygga det skrämda människosläktet vid Gud igen; till vilken ingen syndare hade annars i evighet vågat sig; ty Han är en förtärande eld. Så må väl var man vara glad / och prisa Gud i allan stad; / Han är i Kristus vår käre Fader. Vi skulle man icke prisa? Man kan nu, om man vill, bliva bärgad, bliva salig. Den som nu blir fördömd, han skylle sig själv, han ville icke bli hjälpt; ty Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare; men vore icke det barnet i världen fött, / så skulle var man evinnerligen dött; / nu äro vi frälsta alla.

Så är då saken riktigt gjord, / och vi ha ingen nöd; / vi lita på det fasta ord, / att Han blev född och död.

Andra delen.

Vad skall nu då till slut bliva vår yttran till denne vår nyfödde ärans Konung? Jo:

Välkommen, välkommen, vår salighets Gud,
välkommen i fattiga kojor.
Välkommen att föra en fängslader brud
ur mordiska fiendens bojor;
välkommen inunder vårt nedriga tak,
välkommen att själver utföra vår sak
och oss med din fader förlika;
välkommen, du eviga glädje och tröst,
välkommen med ljuvliga läppar och röst,
dem fattigom nåd att predika!

Välkommen att vara ett huvud och man
för oss som förtappade voro,
välkommen att salighetsväg lägga an
för dem som i villone foro.
Välkommen vår herde, inunder din stav
vi krypa och fatta med tröst i din glav
och i din barmhärtighets spira.
Välkommen vår konung med fridsfanan ned,
vi svärja med vördnad dig trohet och ed
och dig för vår frälsare fira.

Välkommen vår fader, så är ju ditt namn,
bland bröder den äldste och störste;
välkommen vår hjälte och salighetshamn,
du fridens allrådande förste.
Välkommen, du hyllade ärones prins,
i råd och i anslag din like ej finns,
du underlig är för oss alla.
Till födelsen nedrig, till ämbetet stor,
välkommen vår förstfödde goel och bror,
vi dig för vår broder nu kalla.

Välkommen i världen att lida och dö,
ja, för oss att såras och slaktas.
Du antog en kropp, som för bödlar och spö
skull´ blottas och smädefull aktas.
An krubba först bärgar din höga person,
och korset blir äntlig´ din kungliga tron;
så äst du av syndare lönter.
I stallet, där höll du ditt intåg, vår Gud!
från Golgata uttåg i blodiger skrud,
med smälek och lidande krönter.

Vi fira nu glada din födelsestund
och kasta för krubban oss neder.
Vi hylla dig billigt av innersta grund,
du syndares uppkomst och heder.
Vi vörda och kyssa dig, Frälsare blid,
vi falla till fota och tigga den frid,
som du med din födelse värvat,
som änglarna för oss predikat och sagt,
och vänskapen åter med himmelen bragt,
den Adam med synden fördärvat.

Välsigna oss nu med din födelsenåd,
låt oss denna salighet hända;
låt detta ditt dyra och heliga råd
stor fröjd i vårt hjärta upptända:
Låt oss ej förgäta, att du är vår bror,
vars kärlek till mänskor oändlig är stor,
och uppstäm vårt hjärta och tunga
att ständigt upphöja ditt herrliga lov,
till dess att vi få i ditt himmelska hov
med helgonen börja att sjunga.

Lov, ära ske Lammet, som för oss har dött;
vår Gud, som är slaktader vorden!
All världen sig fröjde, ty Ordet är kött,
och Herren är födder på jorden.
Lov, vishet och heder, pris, välde och makt
ske barnet, som varit i krubbona lagt!
Lov, salighet, ära och gamman
ske Sonen, som människoskapnad antog,
som föddes i stallet och sårader dog
på korset för syndare. Amen!

Adertonde söndagen efter Trefaldighet - Läran om Guds heliga lag och dess rätta bruk

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Vi veta väl, att lagen är god, då man henne rätteligen brukar, äro aposteln Pauli ord, efter den Helige Andes ingivelse, uti hans förra brev till sin rättsinnige son i tron Timotheus (Tim. 1:8). Vi veta, säger han, att lagen är god, då man henne rätteligen brukar.

Apostlen Paulus beskriver först lagens innehåll och säger (v. 5): Huvudsumman av budet är kärleken av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av en oskrymtad tro. Men därjämte giver han tillkänna, att det var människor, som icke drevo lagen i denna mening, vilket han kallar villfarelse: Ifrån vilka somliga hava farit vilse och äro omvända till onyttigt skvaller; det är: ifrån vilka stycken, nämligen tron och kärleken, de, som hade varit omvända till Jesus och trodde sig vara lärare, hava avvikit och felat om målet samt blivit inbegripna i skvaller, fabler och släkters uträkning, som allt var onyttigt.

Aposteln säger vidare om dessa, att de ville vara Mästare i Skriften. Det är, de inbillade sig och andra, att de voro klokare lagens lärare än de andra, ja, att ingen annan än de rätteligen uttrydde Herrens heliga lag. Om dessa självkloka laglärare säger aposteln vidare, att de icke förstå vad de säga, eller vad de hålla; det är: varken förstå de sina egna stadgar, icke heller de skäl, varmed de bjuda till att bekräfta dem. Därnäst följa de anförda orden:

Vi veta väl, att lagen är god, då man henne rätteligen brukar. Som ville aposteln säga: men vi trogna lärare veta av Guds ord och behöva icke nu först lära den av dem, som vilja heta mästare i lagen; ja, vi betyga det av den vördnad, som vi hava till lagen, emot dem, som föregiva, att lagen genom vår lära förklenas och beskylla oss att göra lagen om intet genom tron, då vi upprätta lagen.

Vi veta väl, vill aposteln säga, att lagen är god, såsom den av Gud själv är given (Matt. 19:17), och undervisar oss i det goda och skaffar gott, om hon varder hållen (Rom. 10:5), då man henne rätteligen brukar; ty lagen, såsom Guds levande och kraftiga ord och hans rättvisa viljas fullkomliga förklaring, är uti sig själv alltid god, jämväl då någon henne missbrukar; men om hon skall vara god och nyttig för oss, fordras dess rätta och av Gud avsedda bruk, såsom lagens egenskap och ämbete samt laggivarens uppsåt nu fordrar, nämligen icke till att upprätta oss en rättfärdighet av lagens gärningar emot Kristi förtjänst, såsom de andra göra, som ovanför beskrevos och beskrivas i Rom. 10:2-4, Gal. 2:21; utan att vi av lagen erkänna synderna, förtvivla om vår egen rättfärdighet, taga vår tillflykt till Kristus, låta oss av lagen styras till en ny hörsamhet, sann kärlek och goda gärningar, och icke lägga lagens ok, tvång och förbannelse på dem, som genom tron äro under nåden.

Detta är aposteln Pauli mening med de anförda orden: Vi veta väl, att lagen är god, då man henne rätteligen brukar.

Vi få vidare vidröra detta viktiga ämne i anledning av denna dagens heliga evangelium, däruti vår dyre Frälsare, som var lagens rätte uttolkare, lärer oss såväl vad lagens, som vad evangelii innehåll är.

De skriftlärda mente sig fälla Jesus med frågan om det yppersta budet i lagen; men de glömde att fråga honom efter världens Frälsare, vilket hade varit dem lika så nödigt. De mente, att han skulle förkasta lagen, och dessa voro av de fariséers parti. Men Jesus svarar dem på deras fråga om lagen såsom skrivet var i lagen och giver dem istället en fråga om evangelium. Och ingen kunde svara honom ett ord. Så blev det bevist, att han icke förnekade lagen; men de förnekade evangelium.

Vi skynda oss till vårt stora ämnes enfaldiga betraktelse. Herre, lär oss bedja: Fader vår...

EVANGELIUM  Matt. 22:34-46

Betraktelse:
Läran om Guds heliga lag och dess rätta bruk.

1) Guds heliga lag

2) Dess rätta bruk.

Bön:
"Men alla ropa vi till dig, ej annat är till råde, ty ingen tar ditt ord till sig, om han ej får din nåde. O Helge Fader, tänk därpå, att djävulen vill blanda sitt ogräs i din säd, och så oss komma sig tillhanda. Ty sänd till oss din Anda."

Vi tala nu i dag om det ena innehållet av hela Guds uppenbarade ord. Ett ämne av största vikt. Den där öron haver till att höra, han höre: det är läran om Guds heliga lag, som är vår betraktelses

Första del.

1) Det lärer icke behövas, att vi påminna, det vi nu icke tala om den borgerliga lagen, som Gud gav Israels folk, varmedelst han stadgade, huru de skulle döma om varjehanda förekommande lekamliga ting, vilken lag ock var given till att avsöndra Israels folk ifrån hedningarna, emedan världens Frälsare av dem skulle födas.

2) Icke heller tala vi nu om ceremoniallagen, som Gud gav Moses, och varefter Israel hade att rätta sig med tabernaklet, templet, offren och gudstjänsten, vilken var att för dem under ett förebildande sätt avmåla den tillkommande världens Frälsare och den försoning, som i Jesus Kristus skulle ske.

3) Bägge dessa lagar röra nu varken oss eller någon människa på jorden, emedan de efter Guds instiftelse allena skulle gälla så länge Gamla Testamentets tid varade, och den israelitiska staten och kyrkan hade sitt bestånd, nämligen intill Kristus.

4) Utan vi tala om den moraliska lagen, sedelagen, som är ett Guds påbud, vilket på Sinai berg med änglarnas betjänande offentligen blev upprepat och överlämnat åt Moses, att det skulle vara ett fullkomligt och oupphörligt rättesnöre för allt folk, i vad de böra göra och låta. Vilket påbud förbinder alla människor till den allrafullkomligaste lydnad, på det, när de erkände sin oförmögenhet därtill, de skulle nödgas fly till Jesus deras Frälsare, som fullkomligen fullbordat lagen för dem, och sedan med all håg beflita sig därom att efter denna lags föreskrift inrätta och ställa sitt leverne.

5) Grunden till denna heliga lag är Gud själv, hans heliga och fullkomliga egenskaper, såsom han ock är dess stiftare, först då han inskrev honom genom skapelsen i våra första föräldrars hjärtan, och sedan, då han densamma för fäderna uppenbarade. "I skolen vara heliga, ty Herren är helig" (3 Mos. 19:2). "Jag är Herren, din Gud, som detta talar", sade Herren, när han gav lagen på Sinai berg. (2 Mos. 20:1-2)

6) Till att beteckna denna sin heliga lags helighet och herrlighet, skedde dess förkunnande på Sinai berg majestätiskt och herrligt, och det i hela Israels åsyn, och allt folket såg dundret och ljungelden och basunens ljud och berget Sinai rykande (2 Mos. 20:18)

7) Denna Guds heliga lag förklarar för alla människors barn av vad ålder, tillstånd och tungomål de vara må, vad de böra göra emot Gud, nästan och sig själva, samt vad de böra fly och låta. Lagen befaller och förbjuder.
    Han förbinder till en fullkomlig och oupphörlig efterlevnad. Han förbinder i högsta grad; han förbinder till hela lagens och alla buds efterlevnad, så att den, som syndar på ett, han är saker till allt (Jak. 2:10). Han förbinder till att aldrig upphöra med dess efterlevnad, så att om den rättfärdige vänder åter med sin rättfärdighet, så skall hans förra rättfärdighet icke ihågkommas (Hes. 18:24). Han förbinder ock dem med evig pina, som ligga i helvetet.

8) Guds heliga lag är oföränderlig, oombytlig. Ty Gud är själv oföränderlig; därför säger Jesus: I skolen icke mena, att jag är kommen till att upplossa lagen eller profeterna; jag är icke kommen till att upplossa, utan till att fullborda; ty jag säger eder för sant: tilldess himmel och jord förgås, varder icke förgången den minsta bokstaven, icke heller en prick av lagen. (Matt. 5:17-18)

9) Det yppersta budet i lagen, säger Jesus i texten, är detta: Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din håg; detta är det yppersta och största budet. Det andra är detta likt: Du skall älska din nästa som dig själv. Den människa, som menar sig hålla lagen och har icke kärleken, han är en ljudande malm och en klingande bjällra (1 Kor. 13:1, Rom. 12:9 ff).

10) Guds heliga lag är andlig; men vi äro köttsliga, sålda under synden (Rom. 7:14). Därför haver ock Gud av sin barmhärtighet lagat så, att det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndelig kötts liknelse, och fördömde synden i köttet (Rom. 8:3).

11) Sådan är nu Guds heliga lag till sin grund, till sitt innehåll, till sin helighet, till sitt föremål, till sin oföränderlighet och till sin fullkomlighet. Sådana äro de tio budorden, de tvenne lagens tavlor, sådana äro alla moraliska bud och befallningar, som Gud haver givit i sitt ord, de må finnas på vilket blad de stå i hela den Heliga Skrift. Så vill den Helige i Israel hava det; det är Herren, som detta befaller och talar. Därför hören I himlar, och du jord, fatta det med öronen, ty Herren talar, och vad han bjuder, det gören; ty det är Herrens din Guds heliga lag.

Nu till senare delen:
Om Guds lags rätta bruk.

1) Alla människor på jorden äro stadda under ett av dessa tre följande själstillstånd:
Antingen äro de 1) oomvända, obekymrade, ouppväckta hedningar och ogudaktiga människor, vilka först icke kunna hålla lagen och sedan icke vilja, utan äro såsom hästar och mulor, de där intet förstånd hava, och vilka man måste lägga bet och betsel i munnen; eller ock 2) äro de människor, som hava av Guds förekommande nåd blivit kallade till bättring och såvida givit Guds kallelse gehör, att de ärna sig från satans makt till Gud och stå sålunda på vägen till omvändelse; eller ock äro de 3) människor, som hava kommit genom nåden och tron i Guds Sons delaktighet, hava fått syndernas förlåtelse och äro rättfärdiga och saliggjorda. Dessa äro stadda i nåsden, varuti de hava att fortgå till att förnyas till hans beläte, som oss skapat haver.

2) I anseende till dessa tre anförda människors själstillstånd, så åstadkommer även Guds lag hos människorna i allmänhet ett treggehanda bruk eller en tredubbel verkan, som består först däruti, att han utsätter, vad straff och fördömelse de ogudaktiga hava, så att de icke må uti ett borgerligt samhälle förstöra allmänna säkerheten, utan en god ordning bibehållas; sedan, att han genom sin straffande, anklagande och förskräckande kraft nödgar syndare att söka sin förlorade salighet och kraft i Jesus; och sist att han undervisar de pånyttfödda om den nya hörsamhet och lydnad de böra bevisa, att de icke åter må tjäna synden.

3) Vad nu angår det första eller den borgerliga förmån, som människorna hava av Guds heliga lag, så skriver aposteln Paulus därom i sitt första brev till Timoteus, kap. 1:9-11: För den rättfärdige är ingen lag satt (nämligen till förbannelse och fördömelse) utan för de orättfärdiga och olydiga, ogudaktiga och syndare, oheliga och oandliga, fadermördare och modermördare, mandråpare, bolare, drängaskändare, människotjuvar, ljugare, menedare, och vad annat sådant är, som är stridande emot den hälsosamma lärdom eller den salige Guds herrliga evangelium, vilket mig betrott är. Detta är den borgerliga verkan, nyttan och bruket av Guds heliga lag. Om lag och rätt således icke skulle finnas i ett land, så skulle de hårdnackade syndare, som icke fråga efter Gud och salighet, likasom vilda djur förstöra mänskligheten. Därför har ock Gud satt lagens svärd i överhetens hand, de onda till straff och de goda till pris; därför hava alla ämbeten sina föreskrifter, varefter var och en sig har att skicka och rätta. Gör du det gott är, så har du pris, gör du det ont är, så må du rädas; ty överheten bär icke svärdet förgäves, utan han är en Guds tjänare, en hämnare honom till straff, som illa gör. Herren give vår överhet kraft och välsignelse till ett så för land och rike nyttigt Guds lags rätta bruk. Herren give visa och trogna ämbetsmän! När var och en sin syssla sköter, så går allt väl, evad oss möter; då kunna vi under vår överhet hava ett roligt och stilla leverne i all gudaktighet och ärlighet; då kan lögn och orätt bestraffas och förhindras, då kan religion och gudstjänst i sin renhet och kraft bibehållas, då kan frid och rättfärdighet kyssas.

4) Om det andra lagens bruk talar aposteln Paulus, Rom. 3:20: Av lagen känner man synden. Det är Guds heliga lag, som upptäcker för syndare deras oandlighet, köttslighet, orättfärdighet, deras fördärv, vanart och avvikenhet, deras arv- och verksynd, deras orätthet i tankar, ord och gärningar. Det är Guds helga lag, som anklagar och oroar samvetet, vilket heter hos Jeremias: att känna sina missgärningar, och vad det är att övergiva Herren. Det är Guds heliga lag, som krossar och förfärar en syndare för hans otaliga överträdelser. Det är Guds heliga lag, "som gör vårt samvet många sår, / och såsom tusen pilar står / i vårt beklämda hjärta." Och detta bruk av Herrens heliga lag är likafullt ett nådens verk, varmedelst Gud låter dessa känna deras andliga fattigdom, deras krankhet och deras elände, på det att den i kallelsen dem uppenbarade Frälsaren med sin nåd och tillfyllestgörelse, lydnad och död må bliva dem oumbärlig, till vilken de må på evangelii ord tröstligen framgå och få barmhärtighet och finna nåd på den tid och i det tillstånd, de nu hjälp behöva (Hebr. 4:16).

5) Det tredje Guds heliga lags rätta bruk består däruti, att de pånyttfödda kristna, vilka genom tron kommit till Jesu salighets delaktighet, må hava en salig föreskrift i lagen, som är allt Guds befallande och förbjudande ord, huru de skola fullborda sitt nya leverne, sina plikter emot Gud, nästan och sig själva till trons och nådens bevis och pris. Kraft till att fullgöra denna Guds heliga lag få de icke av lagen utan av nåden, av föreningen med Gud och av Jesu inneboende i dem. Genom denna lags efterlevnad, och nådens iakttagande och tillbörliga användande, upprätta de uti sig det förlorade gudsbelätet, göra sin kallelse och utkorelse fast, och om de det göra, så falla de icke någon tid.

Vi veta, att lagen är god, då man henne rätteligen brukar. Fördenskull, älskade åhörare, hören nu trenne frågor:

1) Huru böra vi tänka inför Gud i anseende till lagen?
Svar: "Om du Gud efter skulden / min sak nu dömer så, / ho varder då befunnen, / som för dig kan bestå? / Men dock är du barmhärtig, / till vreden mycket sen, / när man gör sig botfärdig / från synden var och en." (Svenska Psalmboken nr 100, v. 2).

2) Vart skall man då gå, vart skall man taga vägen?
Svar: "Jag är, o Gud! din nåd ej värd, / jag är därtill för svager. / Jag är av synd och ondska snärd, / däröver jag fast klagar. / Dock, tröstar det, o Jesu! mig, / att du förlåter nådelig / och gärna dig förbarmar." (Svenska Psalmboken nr 17, v. 5).

3) Vilket är det yppersta budet i lagen?
Svar: "Du skall älska Herren din Gud över allting och din nästa som dig själv. På dessa två buden hänger all lagen och profeterna."

Och så veta vi, att lagen är god, då man henne rätteligen brukar. 

Amen, ja amen!

Andra söndagen efter Trefaldighet - Evangelium för alla kreatur (Inträdespredikan i Hedvig Eleonora kyrka 1759)

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd. (Mark. 16:15-116). Dessa nådefulla ord äro den heliga befallning, som vår allradyraste Frälsare Jesus Kristus vid sitt uppfarande till himmelen efter det fullkomnade återlösningsverket gav de elva apostlarna och tillika med dem hela det nya testamentets prästerskap, varefter de hade att förhålla sig vid utövningen av deras apostoliska ämbete intill världen ände. Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd.

Detta är ett fast profetiskt ord, i all måtto väl värt, att vi akta därpå såsom på ett ljus, som skiner uti ett mörkt rum. Ty hela världen var vid dess uppenbarande icke annat än ett gräsligt mörkt land, och vars och ens hjärta är efter naturen ännu i dag statt i blindhet och okunnighet. "Vårt förnuft förblindat är, mörker all vår själ betäcker." Men Jesus, som är rik av ljus, vishet och barmhärtighet, har tänkt uppå oss, förrän vi tänkte på Honom, och sänt oss detta herrliga budskap.

Gån ut i hela världen. Alla voro inbegripna i hans dyra medlareämbete, judar och hedningar; därför skall ock nu hela världen få höra om den salighet, som deras Frälsare dem förvärvat. Tiden var inne, på vilken ock hedningarna skulle höra Guds salighet; medelbalken var nederbruten, och frid skulle förkunnas dem, som när och dem, som fjärran voro (Ef. 4).

Och prediken evangelium. Evangelium betyder i den Heliga Skrift såväl läran om nåden i Jesus Kristus, som ock allt Guds uppenbarade råd till vår salighet. Allt detta skola lärarna förkunna. Därför anför evangelisten Matteus i 28 kapitlet: "Gån fördenskull ut... lärande dem att hålla allt vad jag har befallt."

För alla kreatur. Med dessa ord visar vår milde Jesus nådens allmännelighet. Han säger: för kreatur och alla kreatur. Detta är en instruktion för hela världens prästerskap, men varför säger Frälsaren: "Prediken evangelium för alla kreatur" (och icke "för alla människor")? Jo, en filosof, en förnuftsklok, något spetsfundigt huvud kunde därvid hava gjort den förtydning, att det är mycket att vara en människa, en så dygdig människa, som en vis och ärbar hedning av naturen kan vara, och för dessa allena borde evangelium predikas; men Jesus säger: "för alla kreatur" - till ett bevis att ingen, vare vem han vara må, var utestängd från evangelii underrättelse: alla kreatur, som under himmelen äro. Judarna först, så ock grekerna (Rom. 1).

Den som tror och bliver döpt, han skall varda salig. Den som i den Helige Andes nådesordning bliver kallad och låter sig kallas, bliver upplyst och låter sig upplysas, lär känna sitt hjärtas uselhet och elände samt låter skänka sig nåd och tro i ende Sonens namn och låter sig döpas, han skall varda salig, få frid i sin själ och syndernas förlåtelse; han skall ock upprättas dagligen till hans beläte, som honom skapat haver, och slutligen få evinnerligt liv.

Men den som icke tror, han skall varda fördömd. "De andra ej omtalas / som det ej kunna nå; / ty de må ej hugsvalas / och ingen glädje få / av den, dem evigt var beredd, / av den, dem evigt var beredd / af Herren Zebaoth" (Ur psalmen "I himmelen, i himmelen",1695 års psalmbok nr 411).

Älskade åhörare! När jag nu har den nåden av min trofaste förbarmare, att på detta ställe första gången framträda för en talrik och dyr menighet, vilkens Guds råd om det fallna människosläktets upprättelse till fullo angår, vad skulle jag hellre frambära, än detta mitt stora kreditiv, mitt ombetrodda värv? Vad skulle mer kunna fägna ett människohjärta, än det, att Jesus har befallt att evangelium skall predikas för alla kreatur? Ett nådens ord, ett rättfärdighetens ord går av hans mun, som tillika är ett nådens brev till eder och ett heligt rättesnöre för mig: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd. Så lyda orden till min efterrättelse och till eder salighet. Den där öron haver till att höra, han höre.

Älskade åhörare! Genom dens hand, som allting regerar, äro vi således, I med mig och jag med eder, vordna till ett folk. Och vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av inför Gud. Vi äro likasom ett husfolk under vår välsignade överherde, den allsmäktige regeraren.

Vad jag personligen är, det sade jag nyss, en fattig, syndig människa. Det kan var och en av eder veta av sig själv; men jag vet det bättre, och Herren vet det allrabäst. Jag är den förnämligaste ibland alla syndare på jorden, högre tankar hyser jag icke om mig; men mig är barmhärtighet vederfaren. Och ära vare Gud: jag vet på vem jag tror! Allt annat, som fiender gissa om mig, lånar jag icke en gång mina öron åt; ty Herren är mitt vittne, och den mig känner bor i höjden.

Innan jag nu slutar detta mitt enfaldiga samtal med eder, så låtom oss rådgöra med varandra om några angelägenheter för oss i framtiden. Min ämbetsplikt och min ed förbinda mig att hava Guds ord och min nådiga överhets lag till min dagliga eftersyn. I veten det förut. Men jag nämner det nu isynnerhet för mig. Genom Jesu nåd skall allt Guds ord i hela sin vidd av mig förkunnas, utdelas, höras och föras. Bevare mig milde Herre Gud ifrån något annat. Och vad i övrigt mitt ämbetes noggrannhet angår, så give mig ock Jesus nåd till dess fulla iakttagande; och jag måste bekänna mig för den som, vad lagens allvarsamhet angår, därmed icke kan skrymta eller skämta. Jag torde ock snart få den lyckan att därför varda närmare känd. Jag håller så före, att med heliga saker är icke att gäckas eller leka, utan bör lag och rätt, kristendom och goda seder, plikt och skyldighet, skick och ordning både hos högre och lägre, som kristendomen väl anstår, på det nogaste iakttagas. Och när således var och en sin syssla sköter, så går allt väl, evad oss möter.

För övrigt beder jag av allt mitt hjärta var och en av eder, att jag måtte få så mycken tid på mig, att jag må visa det hopp, som i m ig är, och min hjärtliga beredvillighet emot var man. Det kan för eder icke bliva svårt att se vem jag är. Min syssla är inför allas ögon här i Herrens hus; de övriga mina ämbetsförrättningar kunna icke heller vara eder fördolda, ty de ske alla i eder närvaro. Jag lever sålunda såsom på en teater inför allas ansikten. Jag har rikt tillfälle att visa min enfaldiga välmening, och I att kristligen döma däröver. Och vill jag icke begära någons ynnest, förrän jag hunnit oförvitligen förvärva mig densamma. Den mig sedan älskar, välsigne Herren. Och den mig utan sak hatar, honom välsigne ock den tålmodige förbarmaren.

Sålunda får jag nu nämna ett ord till eder var och en i sitt stånd: I lärare här vid denna kristliga församling: Herren välsigne eder. I veten bättre, huru här står till, om Jesu tro intagit åhörarnas hjärtan, och om i hela hopen är ett hjärta och en själ, samt om ett rättskaffens väsende i Kristus Jesus är allas prydnad. Låten mig åtnjuta eder käelek och förtroende. Låtom oss med en anda och en mening bygga upp Sions murar. Låtom ingen tvedräkt vara emellan oss, ty vi äro bröder; låtom oss bära varandras börda, så fullborda vi Kristi lag.

I fäder och mödrar! I ären uti edert hus edert folks ledare. När I hushållen om eder och edert folk, så lindren I edra lärares bekymmer och lätten deras börda. Det är en stor konst att vara en fader i Kristus. Världen har många tuktomästare, men där äro icke många fäder, som giva sina barn förnuftets mjölk och sköta dem såsom de betarva det. Herren Jesus välsigne eder och edra barn mer och mer, att I mån vara och förbliva Herrens välsignade, vilken himmel och jord gjort haver.

I tjänare och tjänarinnor! Herren tänke uppå eder till det bästa och böje edert hjärta till sin kärlek och i Kristi Jesu tålamod. I tycken tilläventyrs, att eder värld är eder för tung, emedan I ären mer tvungna; men om Jesus får göra eder fria, så ären I rätteligen fria. Hans tålamod räknen för eder salighet och given eder med allt hjärta till honom, ty hans ok är lustigt och hans börda är lätt. Hos honom är intet anseende till personen, utan i allehanda folk, den som fruktar Gud, han är honom täck. Gömmen dessa orden uti edra hjärtan! Jesus välsigne eder!

Förövrigt alla samtliga, som här församlade äro och bliva. Herren låte sitt ord göra eder bistånd och salighet och samle eder uti en tro endräkteligen samt låte eder en gång i herrlighetens tempel stå med frimodighet på hans stora dag. Gud, vår Gud, välsigne eder! Gud välsigne eder och all världen frukte honom.

Sålunda gå vi nu i Jesu namn till dagens heliga evangelium, det stora ämnet för vår tillämnade betraktelse. Det är visst ett salighetens evangelium för alla syndare. Den Helige Ande vare när oss och läre oss det rätteligen besinna och nu förut i tron bedja: Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 14:16-24

Betraktelse.

Evangelium för alla kreatur, vilket somliga icke tro och varda fördömda, men somliga tro och varda saliga.

1) Evangelium för alla kreatur
2) De som icke tro det och varda fördömda
3) De som tro det och varda saliga

O du herrlighetens sken,
ljus, av Faderns ljus utgånget,
gör vår håg från mörkret ren,
som vårt hjärta håller fånget.
Styr vår tunga, håg och öra
till att rätt vår gudstjänst göra.

Vad är evangelium? Ett ljuvligt och glatt budskap, en tidning därom, att "Gud är oss nådelig, vilka voro döden värda; Han haver allom sagt det till, att Han barmhärtig vara vill, vad står nu oss till tränga?"

Nu om detta evangelium.

Första delen.

1) Söndagens högmässotext uppenbarar detta vårt herrliga evangelium: Kommen, ty allting är nu redo. Jesus förklarar den i Honom givna och förvärvade nåden under liknelse av en stor nattvard, till vilka många bjudas. Jesu tillredda salighet är tillräckligen tillbjuden för alla folk. Si, jag bådar eder stor glädje, vilken alla folk vederfaras skall; detta, säger jag, är sålunda evangelium för alla kreatur.

2) Men vad vill egentligen detta evangelium säga? Vad har det att innebära? Vad bådar och förkunnar det för alla kreatur? Svar:

Evangelium är det, att Gud haver utvalt oss i Kristus Jesus, förrän världen grund var lagd, att vi skola vara heliga och ostraffliga för Honom i kärleken, och haver tagit oss sig själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov, genom vilken Han haver oss täcka gjort uti Honom, som kärkommen är (Ef. 1).

Evangelium är det, att i kvinnans säd skulle alla släkter på jorden välsignade varda, vilket var Guds eget muntliga evangelium i paradiset för våra första föräldrar samt för Abraham, Isak och Jakob (1 Mos. 3:22).

Evangelium är det, att då tiden var fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, på det han skulle förlossa dem, som under lagen voro (Gal. 4).

Evangelium är det, att Jesus är kommen i världen till att frälsa syndare (1 Tim. 1), att Han tagit på sig vår värk och sveda, att Han är slagen för våra synder och sargad för våra missgärningars skull, att Herren kastade allas våra synder uppå Honom (Jes. 53)

Evangelium är det, att Han var lydig intill döden, ja, intill korsets död (Fil. 2), att då Han fullkommen vart, blev Han för alla dem, som Honom lyda, en orsak till evig salighet (Hebr. 5).

Evangelium är det, att Han är gjord till synd för oss, att vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom, att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv och förebrådde dem icke deras synder (2 Kor. 5), att Han i Guds ögon ansågs såsom den ende syndaren, då Han för sitt folks missgärning plågad var; ty Han bar deras synder (Jes. 53).

Evangelium är det, att som Jesus är död för alla, så äro de ock alla döda, att Guds Lamm borttager världens synder (Joh. 1), att han nedslagit djävulens gärningar (Joh. 3), att synden är borttagen, missgärningen betäckt, överträdelsen försonad och den eviga rättfärdigheten framhavd (Dan. 9), att Herren borttagit dess lands synder på en dag (Sak. 13), att Han är sålunda Herren vår rättfärdighet (Jer. 3:31), att Han är medlaren hos Gud för oss (1 Tim. 2), att Han beder och manar gott för oss alltid hos Gud (Hebr. 7), att Han är uppstånden till vårt liv och för vår rättfärdighets skull (Rom. 4), att livets rättfärdning är kommen över alla människor genom Jesus Kristus, som den ena människan är i nåden (Rom. 5), att nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus (Joh. 1), att Han har sänt oss den Helige Ande (Joh. 15), att han bjuder alla nåd, en nåd, som är, lik solen, var morgon ny (Psalt. 50), att Han vill det hans barn och händers verk hänvisas till Honom (Jes. 45), att vi "den trösten icke glömma, att vår broder skall oss döma."

Allt detta är evangelium för alla kreatur - som angår alla. Kommen, ty allting är nu redo; den detta icke tror, han skall varda fördömd.


Andra delen: De som icke tro det - och varda fördömda.

Texten: De begynte allesamman att ursäkta sig. När detta förstås om andliga ting, så må man högeligen undra, huru människorna kunna ursäkta sig att emottaga så stora saligheter, som nyss blevo nämnda. De måtte antingen icke begripa, vad Jesus menar, i vilket fall denna världens Gud haver förblindat de otrognas sinnen, att dem icke skall lysa evangelii ljus av Kristi klarhet, och är då evangelium förtäckt, så är det förtäckt för dem som förtappade varda; eller måtte det så hänga tillsammans, att de äro för mycket jordiska och akta mera, vad jorden tillhörer, och "akta så litet sin fattiga själ, / som synden får dyrt betala." Eller ock äro de fiender till Kristi kors och deras ändalykt är förtappelse.

Men till att lära känna en förhärdad syndare, som icke tror och icke anammar nåd till bättring, så

a) växer han ofta upp utan kännedom om Gud. Han far in i fåfängligheten med kropp och själ. Han frågar icke, var själen skall stanna. Andliga ting och tankar äro besvärliga, ja förtretliga ting; därför kan en säker människa mitt i kristenheten vara så okunnig om salighetens grund, medel och ordning, som en hedning. De föraktare i evangelium sätta varjehanda timliga saker framför det att lyda Herrens kallelse. Är det icke en högst beklaglig och bedrövlig sanning, att människorna använda den minsta tiden av hela sin levnad till sin själs räddning? Mig, som är en levande källa, säger Jesus, övergiva de och göra sig usla brunnar, som intet vatten kunna giva (Jer. 2:15). De förakta Guds tålsamhets och långmodighets rikedomar, icke... uppenbar (Rom. 2:4)

b) Varav händer, att dylika människor, som längre tid gå under förakt för Guds nåd, ju längre ju mer bliva hårda och obekymrade, bliva till sina sinnen avvanda från Gud och andliga saker, världsligt och syndigt sinnade, leva i vällust och den levande döda. Ett alltför ömkligt själstillstånd.

c) Man måste noga besinna, att nådens ordning till saligheten är en kedja av nådens verk, som, var det första, som är kallelsen, försummas och föraktas, så bliver det sedermera ingenting av med upplysning, bättring, tro, helgelse och salighet. Ingen av de män, som bjudna voro, skall smaka min nattvard.

d) Den där icke tror, han skall varda fördömd. Förskräckliga ord. Vad vore då angelägnare för människorna här på jorden, än att pröva sig granneligen, om de äro i tron? Av dessa ord får ingenting prutas på Herrens stora dag. Antingen vara funnen i Jesus och hava varit delaktig av hans nåd, eller ock vara evinnerligen förlorad.

Text: Då vart husbonden vred. Detta utmärker Guds oföränderliga rättfärdighet, varmed Han skall döma jordens krets. Där en syndare icke är under Jesu nåd, så är han under vreden. Det tredje tillståndet gives icke. Den där icke tror Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede bliver över honom. Dessa olyckliga människor leva sålunda fram sin usla tid, och det utan åtanka, vart själen skall lända; därför gå de ock förtvivlade och förlorade in i evigheten. Nåden har i tiden ropat honom och väntat uppå honom, men då skall Herren icke vara honom nådelig, utan då skall Herrens vrede och nit hämnas över den mannen, och uppå honom skall all den förbannelse lägga sig, som i boken skriven är, och Herren skall utskrapa hans namn under himmelen (5 Mos. 29:20).

Vi gå nu till vår betraktelses

Tredje del: Den som tror, skall varda salig.

1) Huru de tro.

a) Gå snarligen ut på gator och gränder... här in, säger texten. Här se vi, huru de se ut, som komma och anamma nåd. De äro fattiga. Icke så, att ju icke dessas naturliga tillstånd har varit som andra syndares i blindhet och hårdhet; men de hava av Herrens förberedande och beredande nåd lärt se sitt djupa syndafördärv. De äro blivna i sin anda, såsom bönen lyder: Jag fattig, syndig människa. Herrens helighet, vilken hans rättfärdighets lära uppenbarat för dem, är vorden dem uppenbar i deras hjärtan, och de hava fått erfara, huru de utan Jesus äro fördärvade, fattiga och elända; därför är nåden i Jesus Kristus dem så mycket dyrare.

b) Det vore ju det största raseri att föreställa sig, det en människa med stolt och obrutet hjärta kunde anamma nåd. De helbrägda behöva ju ingen läkare, utan de kranka. Kan evangelium skänka nåd åt dem, som icke behöva eller värdera nåd? Kan evangelium för det, att det är en lära om nåd, kalla synd annat än synd? Nej, för de fattiga varder evangelium predikat.

c) Därav tändes trons gnista i fattiga syndares hjärtan, när Jesus för dem målas, när de nådefulla orden höras och den Helige Ande får lägga dem i deras hjärtan, som hungra och törsta, dessa orden nämligen: Kommen, ty allting är redo. De se i sig själva allsintet och i Jesus allting. "I Jesus är all salighet, / omfattom hans rättfärdighet. Och: "Håll dig med tron till honom fast, / han hjälper dig av all din last." En fattig syndare hörer sålunda med glädje, att allting är i Jesus redo: synden förlåten, rättfärdigheten förvärvad, nåd och hyllest hos Gud återvunnen, och det blott allena för Jesu död och lydnad samt uppståndelses skull.

d) Ju mer den Helige Ande får förklara den på korset dödade Jesus för en sådan fattig syndare, ju starkare förtröstan får han därav i sitt hjärta, så att det bliver, som Dr Luther säger i företalet till episteln av de romare: Tron är en livaktig och stadig förtröstan till Guds nåd, så viss, att man tusende gånger dödde däröver. Dock är icke denna tron var mans. Tron kan ock i början vara en innerlig hunger och längtan efter åtnjutandet av den nåd, som i Jesus är given. Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola varda mättade; men med det förbehåll att i dess ande ingen falskhet är (Psalt. 32).

e) Denna tron lämnar icke hjärtat vid världen, utan omskapar och förändrar en människas hjärta, drager det från de skapade tingen till alla tings Skapare, och gör, att Han är hjärtats enda tröst och del (Psalt. 73). Den Helige Ande utgjuter Guds kärlek i deras hjärtan och giver dem nåd att älska alla människor med en uppriktig anda. Kort sagt: tron gör en syndare till en Guds och människors vän, samt kläder honom med ett rättsinnigt väsende i Kristus Jesus.

2) Och dessa varda saliga.

a) De varda saliga redan i tiden; det är: de få frid med Gud genom Jesus Kristus, sedan de rättfärdiga vordna äro av tron. Ty såsom de, som icke tro, redan äro dömda (Joh. 3), så äro ock de saliga, som tro (Matt. 5).

b) De äro även saliga i döden. De hava fått syndernas förlåtelse och lott ibland dem, som helgade äro. Vad de hava fått, har ock den Helige Ande uti dem bevarat intill förlossningens dag. De dö i Herranom, de fara hädan i frid till en bättre stad, vilkens Skapare och byggmästare är Gud.

Du store allsvåldige Gud, som i din Son haver berett en stor salighet för jordens inbyggare, låt din Helige Ande göra kraftiga nådesverkningar på våra hjärtan. Låt din Sons pina ej förlorad varda och ditt verk det fina ej förfara!

O store Herre Gud! du djuphet av all nåde,
en evig kärlek du båd är och blir och var.
Ett nådens nattvardsbord vi nu med undran skåde,
det du i Sonens död för alla tillrett har,
och dina sändebud förordnat här på jorden
att båda syndare till dukta nådeborden.

Gjut neder Anden din utöver man och kvinna,
utöver hög och låg samt barn och barnabarn,
utöver tjänare samt var en tjänarinna,
dem du till evigt liv har löst ur dödens garn.
De äro med din död till livet alla köpta,
de äro till din död, till livet alla döpta.

Låt, Jesu, dem med mig och mig med dem tillhopa
i trone smaka få din nattvards värdighet.
Lär mig på Sions berg därom så troget ropa,
att du därmed är nöjd, men satan har förtret.
Tag i din herdevård båd mig och dessa lammen
och lät oss dig, vår Gud, lovsjunga evigt. Amen.

Andra söndagen efter påsk - Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar

Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes, Amen!

Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. Med dessa ord beprisar konung Hiskia den milde Herrens vår Guds ömma själavård om hans fattiga själ, då han intet annat visste, än att hans levnadsdag skulle lyktas förr än aftonen kom, och han skulle slitas sönder såsom en klen tråd. Denne konung uti Juda hade regerat med sannskyldigt hjärta inför Herren och blev på sitt 40:e år dödssjuk; då bad han till Herren och grät svårligen, ty profeten Esaias hade sagt honom, att han skulle beställa om sitt hus, ty han måste dö och icke bliva vid liv. Men Herrens ord kom åter till Esaias, att han skulle säga Hiskia, det Herren hade förlängt hans livsdagar i 15 år. Bland annat säger då denne gudfruktige konung: Si om tröst var mig stor ängslan; men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen. (Jes. 38:17).

Hiskia lovar Gud därför att Han hade mot honom visat sin synnerliga själavård. Den eviga kärleken har visserligen vårdat sig om alla människosjälar av evighet. Och detta är vad vi i dag vilja taga som ämne för vår betraktelse.

Guds hushållning med det fallna människosläktet till deras upprättelse och salighet har visst varit och är förunderlig och herrlig, i synnerhet däruti, att Han skänkt oss sin ende Son, som låtit sitt liv för oss. Denna Guds milda hushållning och omvårdnad har Han även gjort kännbar såväl i det gamla som nya testamentet, ehuru nya testamentets hushållning vida övergår Hans även milda och gudomliga omvårdnad med människorna i det gamla, vilken hushållning, huru herrlig hon ock är i nya testamentet, likväl, efter Pauli ord i 2 Kor. 4:3, är förtäckt för många, som varda förtappade.

Ingen må inbilla sig att kunna vara rättsligt underrättad om Guds milda själavård, därest han icke äger en salig insikt i nya testamentets herrlighet och vänt sitt hjärta till Herren samt låtit täckelset borttagas ifrån sina ögon, vilket, så länge de äro oomvända, hänger för dem.

Och medan vi nu äro i begrepp att tala om Guds själavård om oss, så låtom oss med några ord omnämna skillnaden emellan gamla och nya testamentets herrlighet, vilken är så nödig att veta, och således känna Guds sanning, hans herrliga vilja, råd och befallningar, såsom ock nåden, som är given i Jesus Kristus för evig tid, vilken alltid har varit en och densamma, så att däruti allsingen förvandling varit, är eller bliver. Men så länge Gud ännu icke var uppenbar vorden i köttet, så var Herrens hushållning under gamla förbundet med mångahanda seder och rätter, vilka utgjorde den ceremonialiska lagen, och vilka skulle hålla Israel att, på sätt som Gud hade befallt, genom offren förebilda den tillkommande världens Frälsare. Och som denna förebildande gudstjänst i Jerusalems tempel var en del av gamla testamentets evangelium, så var det den eviga visheten behagligt att däröver hålla en helig och sträng hand, så att ingen fick däremot bryta vid sitt livs förlust, såsom man ser av Ussa, Abinadabs son, som allena rörde vid arken och blev död slagen av Herren (2 Sam. 6:7), ty om Israel hade onäpst fått förändra något, så är intet tvivel, att de hade bortlagt alltsammans i den ceremonialiska lagen; därför måste Herren med mångahanda lagar, stadgar, bud, seder och rätter vidmakthålla det gamla testamentets hushållning. Detta skall vara eder en evig rätt. (4 Mos. 16:29). Detta är det, som Herren bjudit haver (17:2). Om I hållen mina bud, säger Herren, så skall du vara välsignad på mångfaldigt sätt, och om du icke lyder Herrens din Guds röst, så skall du även på mångfaldigt sätt vara förbannad (5 Mos. 28). Sådana villkor voro av Herren satta för det gamla förbundets barn, vilkas iakttagande ofta gjorde hos dem, som icke förstodo sanningen, vilken låg i det fördolda, en trälaktig anda; detta var det förbund, som Israel icke höll, och Herren dem tvinga måste (Jer. 31:32).

Men sedan Jesus är kommen i världen, äro alla dessa villkor, som Herren hade satt för det gamla Israel, upphävda; ty denna lag skulle vara intill Kristus (Gal. 3:19). Men sedan Jesus kom och med sin död beseglade synerna och profetiorna (Dan. 9), så heter det nu icke: Om I hållen mina ceremonialiska bud, så skolen I leva; utan det heter så: Mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allting är nu redo; kommen! Och så snart en fattig syndare, i den ordning som Herren befallt, anammar dessa nådens tidningar och genom tron undfår syndernas förlåtelse utan förskyllan, utan betalning, blott för Jesu döds och uppståndelses skull, så har han icke träldomens anda till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader! Men där Jesus icke sålunda varder anammad, göra mäniskorna ofta av det herrligaste evangelium en fördömande lag; ty de se icke Herrens herrlighet. De se icke hans obeskrivliga nådesvård om nya testamentets salighet, som skall predikas för alla kreatur, som äro under himmelen, dem som när och dem som fjärran äro. De se icke, att den eviga nåden i Kristus är given icke efter våra gärningar, utan efter Guds eviga nådesuppsåt. De se icke, att nåden gives, men icke förtjänas; de se icke, att Gud är försonad i Kristus, utan de mena, Han bliver då först, när de omvända och bättra sig; de mena, nåden kommer av bättring, tro och helgelse, då likväl både bättring, tro och helgelse komma av nåden. Detta är en evig grundsanning.

Vad vill nu allt detta säga? Jo, Herrens hjärtliga vård om våra själar. Han har låtit sitt liv för dem. Han är den gode Herden, Han är rättfärdighetens sol, Han är nådastolen, Han är fader, fridsfurste, den äldste ibland bröderna, hälsobrunnen. Vad vilja dessa namnen? Jo, de locka de borttappade fåren till att undergiva sig hans milda själavård, varom vi nu ärna något tala. Herren Jesus låte det falla i god jord. Fader vår...

Evangelium: Joh. 10:11-16

Den gode herdens Jesu Kristi hjärtliga vård om våra själar

1) I det Han låtit sitt liv för dem.

2) I det Han känner dem och lärer dem känna sig.

Ingen är god utan Gud allena. Andra herdar vårda ofta sina får för lön och fly, när de se ulven komma, och låta honom både förskingra och bortrycka fåren. Dessa förtjäna visst inte namn av goda herdar; men Jesus, som låtit sig så högt vårda om fåren, att Han låtit sitt liv för dem, må visst heta framför alla andra den gode Herden.

Denne gode herden har låtit sig hjärtligen vårda om våra själar i det Han låtit sitt liv för dem, som sades skulle bliva vår betraktelses

Förra del.

1) Så säger Jesus i evangelium: Jag är den gode herden. Den gode herden låter sitt liv för fåren. Detta är den stora sak, varpå all världen borde vara uppmärksam. Alla människor äro däruti varannan lika, att de äro uti Adam förlorade får. Då förlorade vi Gud och all salighet, och Gud blev genom vår ondska skild från oss, och hans ansikte gömdes för oss, varför ock Adam gömde sig ibland träden i lustgården undan Herrens ansikte. Den allsmäktige domarens dom var fallen över allt folk, och hans vredes eld brann över synden till nedersta helvetet. På jorden var ingen salighet mer och ingen hjälp. Alla Adams barn voro dödade uti Adams, sin faders, fall och död; alla lågo i sitt blod, döda i överträdelser och synder; alla hade blivit Guds fiender och gått in i satans anhang; alla voro syndens tjänare; alla voro bortkomna från det liv, som i Gud var. Alla voro dödens trälar, de där mördat sina själar.

2) Och si, mitt i denna all världens allrauslaste belägenhet och olycksalighet gav den eviga kärleken löftet om "kvinnans säd", som är Jesus, och i Honom nåd och barmhärtighet över de förtappade fåren, som voro döden värda. Han skänkte Honom hedningarna till arv och världens ändar till egendom; det blev den gode herdens fårahjord och arvedels får, dem Han skulle köpa och lösa med sitt eget liv.

3) Och Sonen sin Fader lydig var, kom till oss hit på jorden och blev en medlare emellan Gud och oss. Vår gode herde, som på den stora försoningstid och dag, som av Fadern var förelagd, inställde sig, tog på sig all världens synd och dog för sitt folks missgärning, varmed han hävde hela det mänskliga släktets skuld, fastnaglade dess handskrift vid sitt kors, fullkomnade sitt dyra medlareämbetet och dog såsom en Abel för sin fårahjord, sedan han i 33 år, som Jakob, hade troget tjänat för Rakel, sin dyrköpta församling.

4) Herrliga ting varda predikade i dig, du Guds stad! Det är detta, som Guds Ande i Ef. 3 kallar Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O, vilken djuphet av Guds eviga förbarmande, o, vilken höjd, bredd och längd! Att den evige Guden, Gud över allt välsignad i evighet, så hjärtligen låter sig vårda om de förlorade syndare, att Han stiger ned ifrån himmelen, antager människonatur och gör dem fria, som i all sin tid under dödens räddhåga skulle trälar vara! Så är Han vorden ett offer för de fåren, som skulle slaktas och evinnerligen dö; så är Han vorden en försoning för syndare; så är missgärningen förlåten, överträdelsen borttagen och synden betäckt och den eviga rättfärdigheten framhavd. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus.

5) En evig nåd är sålunda vederfaren oss arma förtappade får. Och Herren har ett obeskrivligt, armhärtigt och kärleksfullt hjärta över och emot syndare. Kan en moder förgäta sitt livs son, så vill Han likväl icke förgäta oss, på händerna haver han tecknat oss. Lagen är fullbordad och rättfärdigheten har fått fyllest. Till lagen må vara vårt tal: Trots att du mig fördöma skall, Kristus dig fullgjort haver. "Vi kunna nu då fråga: / Var är din udd, du död? / du helvetets grymma låga, / var är din svåra glöd?" "Han har vår själ uttagit / från döden och vår fot / ifrån fall, all gråt avtvagit, / oss givit salig bot." "Nu är botad all den skada, / som oss Adam hade gjort." "Med oss så har nu ingen nöd, / ty satan, synd och evig död / har Jesus Kristus nederlagt, / allt som hans ord det haver sagt." "Vore världen av vår Herre / tusen gånger större gjord, / och dess synder större, smärre... släckas." O, nåd över all nåd! Han lät sig ganska hjärtligen vårda om våra själar; Han är sålunda vår salighet, ty Han är död för oss, Han lever för oss, vi skola ock leva. Dessa orden: för fären, för oss, lägge Jesus djupt in i våra hjärtan. De betyda mer, än vi i hastigheten kunna fatta. Vi äro i Honom friade, och Han är för oss marterad; Han är död för oss, och vi leva för hans skull! "Dessa orden: för eder, kräva synnerligen ett troget hjärta."

6) Sålunda har den gode Herden icke förr avlåtit, än Han med sitt eget liv hade köpt sig en fårahjord av fattiga syndare. Vi äro sålunda hans egendom med rätta. I ditt blod, du gode herde, är jag din. Vi äro nu hans arvedels får, dyrt köpta med hans blodiga sår av Faderns eviga råd och dom, när vi Honom skänktes till egendom; säll är den, som känner detta, säll den, som låter sig ledas till denna herdens hjärtliga själavård och som låtit Honom uppsöka sitt förvillade hjärta och fått känna kraften och saligheten av hans dyra och hjärtliga själavård, i det Han,

Andra delen:

känner oss och lär oss att känna sig.

1) Det säges om herdarna hos Israels folk, att de klädde sig i fårakläder, till att därmedelst dess bättre trygga de skrämda och skygga fåren till sig. Det synes kunna slutas av liknelsen, som Jesus brukar i Matt. 7:15 om de profeter, som komma i fårakläder. När Jesus ville draga det avfallna människosläktet åter till sig, så ikläder Han sig ock fårens, eller människornas natur; ty Herren, såsom en förtärande eld, hade vi visst aldrig vågat nalkas. Därför bliver Han bröderna lik och såsom ett menlöst lamm, det till slaktning ledes. Varför skulle vi då icke låta Honom vårda sig om oss, när hans uppsåt icke är att förkasta syndare utan att taga oss på sina axlar och bära oss till hjorden. "Ingen herde kan så leta / efter ett borttappat får. / Kunde du Guds hjärta veta, / huru ömt för dig det slår, / längtar, trängtar innerlig / efter den som söndrat sig / från hans hjord och får så såta, / skulle du av glädje gråta."

2) Han känner sina får. Så lyder Jesu egna ord i texten. Vi hava sålunda denna lärdom av Jesu egen mun. Och det är nog tydligt, att Frälsaren Jesus här icke talar om sin allvetenhets kännedom; ty på det sättet känner Han även de ogudaktiga, som äro Guds fiender, ja, himmel och jord och allt, vad däruti är; Han förstod sina fienders skalkhet och visste, vad uti dem var (Joh. 5:42); utan Han känner sina får för sina egna. Herren känner sina, som Herren Honom givit haver; Han skämmes icke att kalla dem bröder. Han känner bäst, vad dessa arma får kostat Honom, huru Han funnit det ena efter det andra i öknen, burit det på sina axlar hem till hjorden, förbundit det sönderbråkade, helat det sargade och skött var och en, som han tarvat; huru Han dem dragit, och de hava sig draga låtit.
     Han känner sina fårs krafter och svagheter, tro och otro, kallsinnighet och kärlek, fall och bestånd, deras många brister och bräckligheter; Han känner vårt svaga väsende, att vi äro mull och stoft. Han känner sina får i nåd och barmhärtighet. Han är när dem alla dagar intill världens ända, och för hans ögon är ingenting fördolt; alla ting äro Honom uppenbara. Deras namn äro skrivna i livets bok. De äro tecknade på sina anleten med Hans Faders tecken. Och skulle icke den gode och allvise herden känna sina får ifrån getterna? Han känner dem och skall ställa dem till höger uppå sin stora tillkommelses dag, då Han skall döma jordens krets med rättfärdighet. Vilken hög tröst är icke detta för en fattig syndare, som således icke behöver gömma sig för sin eviga själaherde utan vandra i hans ljus, efter han vet, att Jesus ändå vet mycket mer, än hans eget hjärta vet.

3) Han känner sina får, såsom Fadern känner Honom. Huru kan detta vara? Den kunskap är mig för hög, jag kan icke begripa det. Vem haver känt Herrens sinne? Och vem vet vad i Gud är, utan den Helige Ande, som utrannsakar allting, ja, ock Guds djuphet? Det är sålunda omöjligt för ett svagt människobegrepp, att kunna veta, huru Fadern i sin eviga fullkomlighet känner Sonen. Men det veta vi, att Fadern haver Sonen kär (Joh. 3:35). Så känner ock Jesus sina får; såsom Han älskade dem, medan Han var i världen, så älskade Han dem intill änden.
     O, huru kär haver Herren folken! Fadern känner Sonen såsom människosläktets fullkomlige medlare, som i deras stad och ställe har erlagt en fullgällande betalning och för dem blivit rättfärdigad i Anden, så erkänner ock Jesus sina för det rättfärdiga folket, som tro bevarat haver. Salig är den, som detta vet och erfar. Han må komma i vad besvär han vill, han må utstötas av synagogan och i världen dömas såsom avfälling och vilsefarande, det inseglet står dock fast: Herren dömer rätt, Herren känner sina.

4) Och mina känna mig, säger Jesus. De känna Honom med en sailg kännedom; med förstånd och vilja, med själ och hela hjärtat känna de sann Gud och den Han sänt haver, Jesus Kristus. Jesus själv har lärt dem i sitt ord känna sig. Saliga äro de, som icke se och dock tro. Han har gjort som herden med naturliga får; Han har icke med ovanligt buller skrämt det annars nog skygga fåret, utan av nåd låtit dem känna, att de mot Herren hava syndat. Han har hjärtligen frågat dem: Vi vill du så dö? Huru kan du trivas under syndens och satans våld? Besinna dock, vad du är och vad du kan bliva och förspill icke din arvedel. Detta har såsom ett lagens ord gått dem till hjärtat, de hava givit hans herderöst gehör, och det har sårat dem, att de övergivit Honom, sin levande källa, och gjort sig usla brunnar.
    De hava lärt känna Honom såsom sin profet, överstepräst och konung. Hans tveeggade svärd, som är lagen och evangelium, har givit dem ett stygn i deras hjärtan, så att de, såsom fattiga syndare, hava lärt att vårda och emottaga hans dyra försoning; de känna Honom såsom sina samvetens hugsvalare och alla synders förlåtare; de känna Honom såsom av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning, och efter alla de skiften av tider och öden, de iråka, använda de denna sin saliga kännedom till hans ära och sin andliga och eviga förkovring och sällhet; med ett ord: de erkänna för sin största salighet, att den gode Herden låtit och låter sig så hjärtligen vårda om deras själars salighet.

Vad Fadern dig har givit,
du ej borttappa vill.
Du för till rätta livet
allt vad dig hörer till.
Dit värdes mig ock höra,
att jag må dig tillhöra
i tid och evighet.