hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1758
I Jesu namn.
Ett saligt avsked mig förlän,
o Gud, av denna världen,
när jag skall dö och fara hän
den dyra sista färden.
Det äventyrliga steget ur tiden in i evigheten borde människan med mer allvar, än i allmänhet sker, visserligen betänka sig uppå, innan hon det gör. En säker syndare frågar föga efter Gud och salighet och aktar icke, vart själen skall lända. De leva som ingen Gud och ingen Domare vore till, som en gång skall döma jordens krets med rättfärdighet.
En Pilatus dömer att så ske skulle, som de begärde, och tänker sig vara ren, när han tvagit sina händer i vatten, då trodde han, att han var oskyldig i den rättfärdige mannens blod.
En Herodes låter mörda alla gossebarn i Betlehem, till att därigenom befästa sitt rikes spira i sina och sina efterkommandes händer.
En Hannas och en Kaifas sova icke, när Jesus skulle oskyldigt anklagas, beljugas, kindpustas, hädas och fördömas. Och dessa hette likafullt andliga fäder.
De översteprästerna och de äldsta och hela rådet sökte efter falskt vittnesbörd emot Jesus, att de måtte låta döda honom, dessa, som dock voro kärnan och de förnämsta av Guds egendoms folk.
En Judas, som dock varit Jesu vän och hört hans oskyldiga lära i flera år och ätit bröd med honom, säljer sin Skapare för 30 silverpenningar.
En rik man kläder sig i kostiga linnekläder och lever var dag kräsligen och besinnar icke, att hans liv haver ett mål och att han hädan måste.
En förmögen yngling går tvärt ifrån Jesus för sina ägodelars skull och hördes aldrig mer komma tillbaka till Jesus igen.
En grek, det är en som tänker efter förnuftets mörka grund, anser predikan om den korsfäste Kristus för en galenskap.
För en jude, det är en som far efter att upprätta sin egen rättfärdighet och är icke Guds rättfärdighet undergiven, är denna predikan om den korsfäste Kristus en förargelse. Med ett ord:
En obotfärdig syndare samkar sig själv vrede på vredens dag, när Guds rättvisa dom bliver uppenbar, och föraktar Guds tålsamhets och långmodighets rikedomar, icke förstående, att Guds godhet lockar honom till bättring.
Alla dessa leva såsom oskäliga djur och de dö såsom slaktefår, och de gå förlorade, då de ogudaktiga människor skola fördömas.
Den anförda versen är fördenskull av den vikt, att den med allvar bör påtänkas. Vi måste ju alla dö och stå inför Guds domstol. Den lagen ändras icke: o människa, du måste dö! För att få ett saligt avsked ur denna världen, när man dör, fordras mera än endast bedja, att det må ske. Nog vill Jesus och hans Fader och Ande, som gjort allt därtill, att ingen människa skulle förloras evinnerligen. Men han vill, att människorna skola på jorden först hava ett saligt liv, innan de i döden kunna undfå ett evinnerligt.
Rike mannen och Lasarus i denna dagens heliga evangelium äro bägge döda, men båda äro de ock för oss i dag levande exempel på en salig och osalig hädanfärd i döden, varom vi idag genom Jesu nåd ärna tala.
Herre, du evige Gud! Förlän mig trona rena på din Son Jesus Krist. Och sedan:
Ett saligt avsked mig förlän,
o Gud, av denna världen,
när jag skall dö och fara hän
den dyra sista färden.
EVANGELIUM
Lukas 16:19-31
Betraktelse:
Den dyra sista färden ur tiden in i evigheten genom en antingen osalig eller salig död.
1) Den dyra sita färden ur tiden in i evigheten genom en osalig död.
2) Genom en salig död.
Herre, lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi må förståndiga varda.
Det är ett ögonblick, varpå hela evigheten beror. Det är den sista blick, som människorna göra i tiden, den yttersta andedräkt de taga, som på nådens tid gör ett evigt slut, som tillsluter nådens dörr evinnerligen. Den som förlorad gör denna blick, han glömmer i evighet icke den färden, varom vi nu ärna tala i vår betraktelses
Förra del
1) Jesus har av Guds nåd smakat döden för alla, Hebr 2:9. Av evighet har Gud berett oss till liv och icke till död. Helvetet är berett för djävulen och hans änglar, men himmelen är beredd för människor (Matt 25). Vi ligga då återlösta själar och pinas svårligen i den lågan och i kulan, där intet vatten uti är? Huru har då en sådan människas levnad varit, som tagit ett så beklagligt slut?
2) Hon har låtit synden vara väldig uti sin dödliga lekamen. Hon har givit sig tillfreds under mörkrets väldighet. Hon har låtit det medfödda onda hos sig taga överhand. Hon har levat världen lik och följt sin egen viljas svik och Jesu kors förglömt och hatat. Hon har föraktat, när Herren henne förmanat. Han har ropat, men hon har sovit och varit liksom förtjust. Han har bedit, hon har förhärdat sig. Han har tillbjudit nåd, hon har försmått. Han har oroat hennes samvete med eftertryckliga föreställningar, hon har som nogast förskräckts ett ögonblick för helvetet. Han har varnat, hon har slagit det i vädret. Han har lockat, hon har lupit ifrån honom. Han har haft tålamod med henne, hon har missbrukat detsamma. Han har ropat hela dagen, hon har icke velat höra. Han har varit hennes förbarmare, men hon hans fiende. Han har givit henne sin ende Son och allt gott med honom, hon har icke velat emottaga honom. Han har dundrat vid Sinai, hon har varit orörd. Han har dött på Golgata, hon har sett därpå. Han har givit vad hon behövt, men hon tror sig hava nog och behöva intet. Han har befallt henne ödmjuka sig under Guds mäktiga hand, hon har varit lika högfärdig. Han har sagt: du skall inga andra gudar hava för mig; hon har haft buken till sin gud. Han har föreskrivit henne hela sin heliga lag, hon har förkastat den. Han har låtit höra evangelium, hon har icke åtlytt det. Så lever en osalig människa.
3) Omsider heter det: du dåre, i denna natt skall din själ varda tagen ifrån dig. Hon får en dödspost, en sjukdom, som angriper henne, som i förstone icke just ser så farlig ut, men gör likväl, att man då kanske första gången med något mer allvar börjar tänka på, ifall man skulle dö, huru det då skall gå, varest själen skall komma.
4) Faller sjukdomen, så förfaller ock detta bekymret; men bliver sjukdomen häftigare, så ökar sig ock oron. Ty "själen som rädes för domen att stå, / hon fruktar fullsvåra, huru då vill gå, / därför skälver hon och rister sig svåra." Hon anser för en faselig olycka, att hon blev sjuk, ty hon är rädd för döden, som för helvetet. Och emedan hela faran vore förbi, om man bleve frisk igen, så gör man all möjlig anstalt om lekamlig läkedom först; slår den väl an, så att den lekamliga läkaren giver något hopp, så har det, tycker man, med saligheten ingen hast. Man får vid lägligare tid tänka därpå, och den lägliga tiden har i 50, 60 och flera år för mången aldrig fallit in; det har alltid kommit till att uppskjutas med en allvarlig bättring. Man har immerfort trott: jag hinner väl, eller ock har man tänkt: jag vet intet ont med mig, jag hoppas med Guds hjälp bliva salig.
5) Ack du arma syndare, huru du är din egen bedragare! Menar du dig bliva salig utan en sann omvändelse och utan att du vet, om den är försiggången eller icke, antingen ditt namn står i eller är utstruket utur livets bok, utan att Guds Ande vittnar med din ande, att du är ett Guds barn, utan att du känner ditt djupa syndaelände eller Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus, utan att du vet, på vem du tror, utan att du fått dina många synders förlåtelse, utan att du kommit till en sannfärdig själs- och samvetsfrid, utan att din gamla människa är korsfäst med Kristus och utan att hava levat ett andligt liv i Jesus här på jorden. Vad talar du, vad gissar du? Går det an att så bliva salig? Ack nej, i evighet nej!
6) Men i fall den lekamlige läkaren giver en sådan människas lekamliga liv förlorat, så och då först börjar man göra anstalt om det eviga, och det med mycket buller i samvetet, såsom ett brusande hav. Det ena djupet brusar här, ett annat där. Den ena syndastyggelsen klagar, biter, sliter och klämmer efter den andra. Man vet väl, att Gud är nådig, men man vet icke, om den nåden är visserligen min. Man saknar allting; man tror och tror sig icke varda salig. man ser icke tillbaka såsom man bör i tron på Jesu död och försoning, utan man ser framåt evigheten och med ett dött hjärta övertalar sig själv att tro, att man skall bliva salig; man söver sig in med en sådan osalig tro; man menar, man bör tro, och därför inbillar man sig, det man gärna vill, nämligen slippa helvetets fördömelse och få komma in i himmelen. Men man kan icke veta, huru det går, utan vad vissheten vidkommer, så menar man: jag får väl se, när jag är inkommen i evigheten, vad Gud har i evighet beslutit över mig, och vad dom jag kan få. Herre Jesus, vad de arma människor mitt i den evangeliska kristenheten kunna fara vilse till sin eviga förtappelse!
7) Men sjukdom bliver stundligen häftigare, krafterna avtaga. Och där är icke mer att förmoda någon hälsas återfående eller att få längre leva; man ser sig icke kunna leva till aftonen; döden sitter på läpparna, klockan är rättnu på slaget, glaset är utrunnet. Hela världen kan icke hjälpa; man ville giva allt, vad man äger för sitt liv; man beder någon läsa en psalm eller vers för sig. Man knäpper händerna tillsamman och hör på så mycket man för sjukdomen förmår. Man ropar: Gud, förbarma dig över mig! Ja, det är nu så dags, sedan du har immerfort från din födelsestund gjort många tusende synder, och "när dig Gud av nåd till bättring kallat har, / har du föraktat all den nåd han till dig bar." Och nu först frågar du efter Gud och efter ditt förlorade liv. "När man icke längre leva får, vill man först annat sinne få och Gudi sig befalla. / Jag fruktar det varder då försent, honom blir hans uppsåt då förment. Gud kan han ej rätt åkalla." Vem ropar icke, när han ser döden stå framför sig och önskade vara långt därifrån, men om de ropa rätteligen, det är en annan fråga. De ropa: "O Herre, o Herre, låt opp, låt oss icke bli uteslutna! / men ute var nåden, all väntan, allt hopp, ty bliva de arma förskjutna / till helvetets jämmer och pina."
8) Man tänker hjälpa sig i hastighet, huru man kan. Man skickar efter en lärare och begär Herrens nattvard. Man ber honom taga bröder och vinet med sig, likasom allt nu vore väl beställt, och det endast återstod att besegla den undfångna nåden och den kristna tron i hjärtat med Herrens välsignade lekamens och blods åtnjutande under bröd och vin. Man ber honom skynda, det är bråttom. Budet vet icke, om han lever tills det kommer itllbaka. Än om han dör då, bliver han fördömd, må tro, för det han icke fick nattvarden? Nej, han var redan dömd, eftersom han icke trodde i Guds ende Sons namn. Saknaden av nattvarden förorsakade icke hans förtappelse, ävensom åtnjutandet av nattvarden icke hade hulpit honom, när han hade ett hjärta, som vaer tomt på bättring och tro och fjärran från Gud samt främmande från löftets testamente; utan snarare hade Jesu lekamens och blods ovärdiga anammande insövt honom hårdare och åstadkommit en odrägligare dom i helvetet.
9) Du säger: Men är det då icke möjligt att på sotsängen bliva salig? Jag svarar: Jo, det är möjligt, men då skall du icke göra början till din omvändelse med Herrens nattvard, som, ehuru välsignande och styrkande den är för dem som tro och genom tron äro levande gjorda i Jesus, icke kan annat än skada en obotfärdig människa, emedan hon bliver saker på Herrens lekamen och blod och inbillar sig att, efter hon fått nattvarden, så är allt väl beställt och hon är nu en riktig kristen; utan hon bör, ehuru sent det ock kan vara, begynna med omvändelsen och på sin sotsäng såsom rövaren på korset gå nådens ordning igenom. Annars är det omöjligt så väl i som utom sotsängen.
10) Rövaren på korset, sade jag, gick hela nådens ordning igenom. Han sade: Vi lida det våra gärningar äro värda; han erkände Jesus i hans djupaste förnedring för Jehova. Han straffar den andre, som talade ogudaktigt och hädade Jesus. Han bekände det, som icke en gång lärjungarna vågade säga: Denne, nämligen Jesus, haver intet ont gjort; han tillbad Jesus såsom Herre in i evigheten, dit han nu ämnade sig. Sådan var denne avlidandes sena men sanna bättring. Den som så gör i sin sista levnadstimme, han har ock nåd; men den som icke gör, han bliver utan tvivel förtappad evinnerligen, och det är visserligen sant.
11) Hans färd in i evigheten är en osalig färd, jag talar om dem, som så levat, som vi nu hava sagt, hans död är en osalig död, och hans lön är i den sjön, som brinner med eld och svavel.
12) Rike mannen i evangelium höres icke hava varit ibland de grövsta ogudaktiga. Det står icke om honom, att han varit en Guds och Jesu fiende, att han varit en samvetslös hatare av sanning och dygd, att han levat i grova och uppenbara köttets gärningar, med mera sådant; utan här står, att han levde präktigt i mat och kläder, vilket, ehuru det är ett otrons tillstånd och ett bukens avguderi, likväl ofta ibland människorna på jorden icke anses så farligt. Rike mannen tålte ock, att en sårig och stinkande Lasarus låg för hans präktiga hus´ dörr. Vem vet om mången skulle nu tåla det? Men oaktat allt detta, som hos rike mannen synes mindre grovt, ehuru det var ett osaligt själstillstånd, så heter det dock: han blev död, han kom till helvetet och pinan, och så upplyfte han sina ögon. Ack, det hade han bort göra förr! När nådens tid en gång är platt försvunnen, och du vid liv ej mera varder funnen, då är försent.
13) Då ångrar man, men med förtvivlan, hela sin förflutna nådetid; då grämer det en fördömd själ, att hon haft en Frälsare och dock skall ligga i helvetet; då gnager döden dem. Deras mask skall aldrig dö, och deras eld skall aldrig slockna.
Så lären människor alla
att göra bättring i tid,
att när Gud eder kallar,
han må då finnas blid.
Tiden försvinner. Den senare delen besparas. Till slut en fråga: Om någon av de döda uppstå, månne människan då icke skulle bättra sig? "De hava Moses och profeterna, höre dem!" Om Lasarus predikade högmässan och rike mannen aftonsången, så tro de icke, om de icke tro profeterna.
Herre Jesus, förbarma dig över oss!
Amen.
