Levnadsteckning

KYRKOHERDEN OCH TEOLOGIE DOKTORN Anders Carl Rutström föddes i Rutviks by i Luleå landsförsamling, Västerbotten, den 30 nov. Studerade i Uppsala och prästvigd. E. o. predikant vid Kungl. Artilleriregementet, komminister i Storkyrkoförsaml. i Stockholm 1745, af Riksens Ständer anmäld till anständig befordran år 1756. Utnämndes till kyrkoherde i Hedvig Eleonora eller Ladugårdslands församling i Stockholm i april 1758, men hade förut fått komministraturen därstädes 1752. Genom Ständernas förord utnämnd till Teologie Doktor den 11 nov. 1756 af Teologiska fakulteten i Greifswald. Tidigt föremål för sina åhörares kärlek och förtroende blef han ock snart med misstänksamma blickar följd och bevakad af sina förmän och andra präster i Stockholm. Redan samma år han blef prästvigd, predikade han med sådant nit och eftertryck, att man började söka sak med honom. Otvifvelaktigt hade han varit mindre försiktig i sina lifliga uttryck i sina predikningar, som han aldrig brukade författa skriftligen; emedan Rutströms lifliga temperament icke kunde begränsas inom ramen af en skrifven predikan. Varmt tillgifven den Zinzendorfska kristendomsåskådningen gaf han vederbörande en kär anledning att bestraffa hans predikosätt, och följden blef ett formligt förbud för honom att predika. Ärkebiskop Henrik Benzelius hade, enligt konsistorii protokoll för den 12 sept. 1748, redan förut straffat R. för det han endast “per momenta“ affattat sina predikningar, och varnat honom “i synnerhet för att blifva en ex- temporaneus“ och kyrkoherde Forskål beskärmade sig öfver, såsom något högst anstötligt, att “Rutström önskat det alla, både höga och låga, måtte bliva syndare". Detta förekom i en predikan i Stockholms Storkyrka, hvarest Rutströms predikotext var: “Den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet", för hvilken han blef ställd under åtal inför konsistorium. Sedan flera muntliga förhör blifvit hållna, blef denna predikan förklarad för renlärig och publicerad, mycket spridd och omtyckt af de allvarligt sinnade. Åtskilliga af Riksens Råd blefvo genom denna predikan så gynnsamt stämda för Rutström att de erbjödo honom sitt beskydd, och kort efteråt blef han befordrad till en fångpredikantsyssla i hufvudstaden. Knappast hade en månad förgått, förrän han åter blef inkallad inför konsistorium att göra reda för en predikan på 18:e söndagen efter Trinitatis. Rutströms predikotext var: “Fienderna, som till Jesu fotapall lagda varda." Man hade engagerat tvenne fruntimmer, som framlade allehanda beskyllningar och vrängda framställningar af Rutströms extemporerade predikan. Rutström lät då kalla nio vittnen inför konsistorium, hvilka fullständigt vederläde de bägge kvinnornas åtal. Strax därpå, eller den 19:e sönd. efter Trinitatis förmådde man stadsfiskalen att begära stämning å Rutström, som då icke fick skriftligen afgifva sin förklaring, hvilket han begärde, utan blef han af konsistorium dömd ohörd, förlustig prästämbetet och suspenderad. Rutström öfverklagade detta oformliga domslut inför Svea hofrätt, som hänsköt målet till ny behandling af konsistorium. Vederbörande hade anskaffat flera vittnen emot R., hvilka togo på sin ed, att han i sin predikan begagnat flera ord och talesätt som voro förargelseväckande. Rutström framlade då Luthers egna skrifter, hvarutur orden voro citerade, och framställde till konsistorium en vördsam förfrågan, om den auktoriteten gillades såsom god och nöjaktig. Detta var förtretligt för herrarne i konsistorium, ty de måste nu för tredje 5 gången förklara Rutström för renlärig och upphäfva suspensionen. Icke för thy antecknades i konsistorii protokoll, att R. erhållit första varningsgraden. Hvad denna anteckning skulle betyda visade sig året därpå eller år 1752, då konsistorium, efter att ej hafva kunnat fälla R. för hans predikningar, sökte sak mot honom för en af trycket utgifven anonym skrift, benämnd “Brefväxling mellan Thomas, Nicodemus och Christophilos11, hvartill ryktet förmälde, att R. skulle vara författaren. Genast blef han inkallad för konsistorium, som ville aftvinga honom bekännelse att han författat denna skrift, hvilken man ansåg vara ett öppet manifest mot den rena evangeliska läran. R. kunde dock icke förmås att påtaga sig ett så klumpigt foster och konsistorium måste släppa R., men herrarne föranstaltade att målet blef upptaget af justitiekansleren, som stämde Rutström inför stadens Kämnärsrätt, där han, trots alla protester och fast ingen motbevisning kunde framdragas, dömdes skyldig till författareskapet af skriften. På konsistorii förnyade kallelse att stå till ansvar för de villfarelser skriften skulle innehålla, inställde han sig ej, på den grund, att han hos hofrätten anfört besvär öfver Kämnärsrättens utslag. Icke desto mindre resolverade konsistorium, att R. såsom författare till en kättersk bok skulle “från alla ämbetsförrättningar suspenderas och målet med alla dess omständigheter såsom ett religionsmål öfverlämnas till Kungl. hofrätten. Sedan R. öfver denna resolution likaledes besvärade sig, fann hofrätten väl att han “ej kunde till saken bindas“; men stadfäste dock den honom af konsistorium ådömda suspensionen, åläggande R. värjemålsed i afseende på det förmenta författareskapet till den anonyma skriften. Bäggedera upphäfdes väl af Kungl. Maj:t, hvars skydd R. påkallat; men hette det i det nådiga utslaget: “af konsistorium bör herr Sacri ministeri adjunkten undfå en skälig åtvarning och saken emellertid stå öppen, ifall han med vidare ovarsamhet skulle beträdas11. I öfverensstämmelse härmed blef R. kallad inför konsistorium och åtvarnad, hvarigenom uppstod andra varningsgraden. Tredje gången då en sådan varningsgrad skulle yppa sig kunde konsistorium göra processen kort med kättaren och afsätta honom. Den ådömda suspensionen blef emellertid upphäfd och Rutström åter insatt i utöfningen af sin fångpredikantsyssla; men adjunkturen vid Storkyrkan, som han förut innehaft, blef honom af konsistorium fråntagen, intill dess att Kungl. Maj:t befallde konsistorium, att Rutström skulle “njuta Dess höga utslag till godo och få tillträda de prästsysslor, som honom tillförene uppdragne varit". Efter dessa förföljelser, som varade i fyra år, synes Rutström blifvit lämnad i fred under fyra år. Under riksdagen 1756 gaf Riksens Ständer en lysande upprättelse åt Rutström för hans lidande, då med anledning af hvad rådsprotokollen innehöllo angående hans suspension, kom det inför den s. k. Justitiedeputationen, hvilken fann det vara af den “ömmaste beskaffenhet och efter ett noggrant öfvervägande af skälen mot och med, stannade i det beslutet, att genom ett betänkande till samtliga Stånden föreslå en satisfaktion åt Rutström för hans utståndna, oförskyldte och kännbara lidanden". Detta sökte nu konsistorium förhindra och inlämnade en protest däremot till prästeståndet, att delgifva de andra stånden. För att bemöta detta inlämnade Rutström ett memorial, hvari han påvisade, huruledes han blifvit falskeligen anklagad och genom konsistorii förvållande kommit att lida hvarjehanda förtryck. Striden inom de respektive stånden blef nu så mycket häftigare, som den politiska partiandan blandade sig häruti. Alldenstund Rutström hörde till Hattarnes parti fick han alla Mössor emot sig. Som nu Hattarne segrade, blef deputationens betänkande af Riksens Ständers majoritet antaget och Rutström icke blott förklarad oskyldig, utan också de s. k. varningsgraderna, hvilka regeringen förklarat såsom kvarstående, till all kraft och verkan upphäfde. Rutströmska processen var således fullkomligt utagerad och ingen af de öfverklagade punkterna kunde numera på 7 något sätt återupptagas mot Rutström. Fiendernas hat stegrades nu ännu mer och de sökte nya anfallsplaner mot R., som alltfort predikade i åtskilliga af hufvudstadens kyrkor under stort tillopp af åhörare. Han anmodades af riksrådet Palmstjerna att predika, såsom hans huspredikant, på Palmsöndagen 1757. Rutström tog till text: “Den Heliga nattvarden till dess innehåll, värde och bruk.“ Nu blef han inkallad för konsistorium, hvarest han måste underkasta sig ett muntligt förhör, hvarvid man fann honom luta än till Herrnhutarna än till katolikerna. Justitiekanslern, som varit tillstädes vid förhöret på konsistorium, ingaf sin berättelse om hela förloppet till Kungl. Majrt och dessa höga myndigheter kunde inte finna några villfarelser hos d:r Rutström. Kort därpå erhöll Rutström Kungl. fullmakt på den af honom sökta kyrkoherdebefattningen i Ladugårdslands församling, hvilket för de vördiga fäderna i konsistorium var så mycket mera hårdsmält, som en af dem såsom kättare förklarad prästman, dymedelst kom att ingå som ledamot i själfva det högvördiga konsistorium. Nu organiserades mot Rutström ett ordentligt spionerisystem. Man anställde personer, hvilka, förstuckna under kyrkhvalfvet och här och där i bänkarna, annoterade hans predikningar, ur hvilka de uppsnappade och vanställde hvarje originellt och ovanligt uttryck. Hustrun till hans egen klockare, synes hafva varit en förslagen och listig kvinna, som brukade skrifva sina anmärkningar om irrläriga uttryck omkring själfva dörren till predikstolen. Förhören med R. inför konsistorium följde nu ideligen, och oaktadt att R. hvarje gång grundligt friade sig från alla dessa vrängda framställningar af hans extemporerade predikningar, blefvo dock Rutströms predikningar nästan en stående rubrik i konsistorii kriminalprotokoll. När intet annat ville hjälpa, företog man att sända dem till Teologiska fakulteten i Uppsala och begära dess betänkande däröfver. Med undantag af professor Clewberg, befunnos fakultetens ledamöter både villiga och skyl- 8 diga att räcka sina andeliga bröder i Stockholm en hjälpsam hand till kätteriets utrotande. * Med en sådan förstärkning bestormade man Svea hofrätt för att förmå denna domstol såsom “forum judiciale", att fastställa de tvenne lärda myndigheternas förkättringsutslag. Emellertid inkommo till kansliet fyra personer af Ladugårdslands församling med en ny angifvelse mot R., hvilka påstodo att de “med mycket sinnets förstöring, oro och förvirring" hört R. predika förskräckliga saker. För att bemöta dessa angifvelser, inlämnades tvenne intyg af församlingsbor i Ladugårdslands församling; det ena var från församlingens kyrkoråd, och det andra var ifrån 70 “hederliga och till en del lärda män“, hvilka alla förklarade att Rutström “redigt och enfaldigt föredrog salighetsläran i full öfverensstämmelse med den Hel. Skrift och de Symboliska böckerna". Dessas vittnesbörd fick dock ingenting gälla gent emot de fyra belackarna, utan målet öfverlämnades till Svea hofrätt, hvarest advokatfiskalen Linderstedt och konsistorii fullmäktig, magister Wallin, voro Rutströms arge vedersakare. Innan detta mål blef utageradt i hofrätten såg sig Rutström nödsakad att hos Konungen söka hjälp och skydd emot sina förföljare, som icke blott ville lägga beslag på hans privata papper hemma i hans hus, utan ämnade dessutom låta arrestera honom. På grund af de många utmärkta vittnesbörd från hans församlingsbor både ifråga om hans lära och oklanderliga lefverne, lät regeringen utfärda nådig befallning till hofrätten att låta undersökningarna hvila och insända alla handlingar * Då majoriteten i Uppsala konsistorium, som var af Mösspartiet, dömt Rutström från prästämbetet, lästes i en tidning följande tillkännagifvande: »Då Domkapitlet dömde R. af med prästämbetet, så sof det under en tung nattmössa.» Boktryckaren ålades att uppgifva författaren och uppgaf så kyrkstöten i Jacob. Denne var blind. >Hvem», frågade domstolen, »hjälpte dig att skrifva?» »Kyrkstöten i Maria.» Denne kom med händerna affrusna. »Huru kunde du skrifva?» »Jag höll pennan med foten.» 9 i målet till Kungl. Maj:t. Så snart konsistorium fick kännedom härom, skyndade de att anhålla hos Kungl. Maj:t att Rutströmska målet skulle få slutbehandlas i hofrätten och Rutström afsättas från ämbetet, till dess ärendet blefve slutfördt. Regeringen fäste icke något afseende vid konsistorii begäran, utan fann för godt att låta undersökningen i hofrätten alldeles afstanna. Men Rutströms fiender, som beslutat hans tillintetgörande, inlämnade år 1761 besvärshandling till Riksens Ständer, såsom en myndighet öfver Kungl. Maj:t, och beklagade sig, att “d:r Rutström sina angifvare ohörda blifvit af Kungl. Maj:t från vidare rannsaknings undergående befriad“. Vid denna riksdag var Mösspartiet det starkaste och beslutades att Rutströmska målet skulle åter behandlas af hofrätten, rannsakas och dömas. Rättegången begynte åter 1762, en ny åklagare tillsattes, och Rutströms fiender uppmanades att samla nya vittnen. Sådana infunno sig ock, 20 st., mestadels präster och fruntimmer, med anteckningar, hvilka ehuru de voro osammanhängande och stridiga emot hvarandra dock gillades såsom hafvande ett syftemål. För att närmare vederlägga alltsamman inlämnade R. en sin predikan på söndagen Septuagesima öfver ämnet “Guds godhet och stränghet", däruti han fullständigt utredde sin åsikt om lagens förhållande till evangelium, om trons till gärningarna, om nya födelsens till rättfärdiggörelsen och helgelsen, m. m. Denna predikan blef af konsistorium formligen förklarad för oduglig och ansågs såsom ett slående bevis mot Rutström. Konsistorium inlämnade den till hofrätten, försedd med sina anmärkningar, hvilka äro af sådan art, att man kan förundra sig, att de äro affattade af kristna teologer, såsom varande dels mot Guds ord, dels lumpna sofismer och advokatyrer. Rutström vädjade till Teologiska fakulteten i Köpenhamn, hvilken fann samma predikan “ren, lärorik och uppbygglig11. Emellertid inlämnade d:r Abraham Pettersson såsom konsistorii fullmäktig en protest i hofrätten emot att d:r Rutströms vittnen 10 skulle få höras, emedan de voro villfarande i sin tro, och borde därför först examineras af konsistorium, innan de fingo aflägga vittnesmål. Detta lämnades dock af hofrätten utan afseende och de sju männen, väl kända och aktade på samvete, heder och tro, fingo hvardera afgifva sitt intyg om Rutströms lära och lefverne, och med dessa förenade sig 70 andra, som skriftligen intygade renlärigheten af hans predikningar. Sedan strax därefter inkommo deputerade från 500 af församlingens medlemmar, hviika alla ville intyga sin kärlek och vördnad för den älskade lärarens uppbyggliga lära och oförvitliga lefverne. Men dessa 577 Rutströms församlingsmedlemmars vittnesbörd betydde hos hofrätten alls intet gent emot de fyra förutnämnda angifvarne jämte d:r Petterssons 20 “renläriga" vittnen. De fyra angifvarne läto nu låna sig till att anmäla Rutström hos konsistorium för hans predikan på 3:e söndagen efter Trettondedag jul år 1759, då R. hade predikat öfver “Rättfärdiggörelsen inför Gud genom trona", hvilken dessa fyra funnit så betänklig. Rutström blef genast kallad inför konsistorium och ny åklagare och ny fullmäktig tillsattes för konsistorium, hvilken beskyllde Rutström för icke blott ovarsamhet och oförsiktighet utan ock för mörker och förvirring i själfva läran om rättfärdiggörelsen. Vice advokatfiskalen Nordenhjelm samt konsistorii fullmäktige, dessa båda yrkade hos hofrätten att d:r Rutström borde såsom en kättare och villoande “landsförvisas". Detta ansåg hofrätten gå alltför långt och drog sig för att bifalla ett sådant domslut. Emellertid för att påskynda saken till en önsklig utgång vände sig konsistorium till det i riksdagen då samlade prästeståndet med den anhållan, att Rutströmska målet borde under pågående riksdag genom prästeståndets ingripande afgöras. Högv. Ståndet, som alltid varit nitiskt för den rena läran och bekymradt öfver tecken till uppvaknande lif inom kyrkan, skyndade till Kungl. Maj:t med begäran, att nådig befallning utfärdades till Svea hofrätt att ofördröjligen afgöra målet. Då afgaf hofrätten domen, att 11 Rutström skulle, “icke på sådana skäl som hufvudacta och rannsakningsprotokollen gåfvo vid handen, utan i anseende till förekommande omständigheter och emedan han två gånger tillförene varit suspenderad från ämbetet, tills vidare afsättas". De “förekommande omständigheterna" skulle bestå uti “sidovördnad och olydighet mot konsistorium, anstötliga utlåtelser, vårdslöshet i predikoämbetet" m. fl. sådana förseelser, för hvilka Rutström aldrig varit anklagad. Alla beskyllningarna hade nämligen rört hans lära och predikningar; ingenting hade blifvit nämndt om hans lefverne, liturgiska förrättningar eller förhållande mot förmän. Hofrättens suspensionsdom var således lika oformlig som förhastad. “Odium Teologicum" var dock likväl ännu ej tillfredsställdt, ty R. skulle i grund fördärfvas; en sådan affälling borde icke tålas i landet. Det kom också slutligen ända dit. Samma regering, som några år förut tog Rutström i beskydd och gaf honom upprättelse för den smälek och oförrätt han lidit, fann nu för godt att, sedan målet var afdömdt i hofrätten med afsättning från prästämbetet, dessutom straffa Rutström till landsflykt. Detta tilldrog sig år 1765. Utslaget i Riksens Råd var dock ingalunda enhälligt, ty några ville blott hafva honom suspenderad för någon tid, eftersom han, utan att egentligen affallit från den rena evangeliska lutherska läran, likväl åstadkommit oreda och bekymmer i församlingen; andra dömde honom förlustig ämbetet såsom genstörtig mot konsistorium och mindre sorgfällig i utöfningen af sitt kall. En ledamot, excellensen, baron Reuterholm, frikände honom alldeles och blott en ringa majoritet ansåg honom böra, jämte förlusten af prästämbetet, för alltid förvisas ur fäderneslandet. Excellensen Reuterholms inlägg i statsrådsprotokollet må här anföras: “Hvad den första rättegången beträffade angående Rutströms predikan på Palmsöndagen var den en absolut nullitet, 12 enär konsistorium orättvist påbördat sådana felaktigheter, som icke genom vittnen blifvit fullt intygade. Rörande de teologiska angifvelserna samt konsistorii och Uppsala fakulteters betänkanden hade d:r R. så tydligen och solklart verificerat sina tankar och brukade talesätt af den Hel. Skrift, de Symboliska böckerna och Lutherii, såväl som andra för gudsfruktan och renlärighet godkände lärares skrifter, att hans drefne satser, om eljest de citerade ’acta publica’ och auctorer skola så som hitintills, genom Uppsala mötes beslut och andra religionsförfattningar varda gällande, äro grundade i himlalärans renhet och helgd, och bör D:r Rutström frikallas från allt kätteri samt förklaras för helt och hållet renlärig.1' Däremot yrkade han, att både konsistorium och åklagarna, fullmäktige för konsistorium och själfva Kungl. hofrätten skulle “fiscaliter anklagas och under tilltal ställas". Så lyktades den Rutströmska religionsprocessen, som drog ut i nio år, utom ett uppehåll på en mellantid af fyra år. Landsflyktig och utplundrad på allt utom på sin heder, sitt samvete och sitt tålamod, tog han sin tillflykt till Danmark och Tyskland, hvarest förföljelserna mot honom tillvunnit honom mycket sympatier, och lefde där i godt samförstånd med åtskilliga af tidevarfvets bättre teologer och präster. 1 Hamburg vistades han ett par års tid eller kanske något längre, därunder sysselsatt med studier och korrespondens med sina vänner i Sverige. Nu kunde man väl tro, att Rutströms fiender blifvit fullt tillfredsställda, då de drifvit sitt förföljda offer i landsflykt; men nej, det var ändå icke fyllest. Medan R. var i Hamburg, utspredo hans fiender i Stockholm ett rykte, att en af Rutströms vänner i Hamburg, som testamenterat R. hela sin betydliga förmögenhet, hastigt aflidit af gift, som Rutström hade gifvit honom. Så fort Rutström fick kännedom härom var det mycket enkelt för honom att rentvå sig från denna nedriga beskyllning och skickade han till Stockholmsvännerna 13 ett särdeles fördelaktigt intyg från diakonus d:r Evers i Hamburg om både sin lära och vandel. Således tystades belackarne mycket fort och fingo ingen orsak att glädjas åt sitt sataniska påfund. Då Hattpartiet vid Norrköpings riksdag 1769 åter blef det rådande, kommo Rutströms forna politiska vänner ihåg honom och han blef genom riksdagsbeslut återkallad till fäderneslandet och återinsattes i sina medborgerliga rättigheter. Han återvände samma år och konungen ville genast anförtro Rutström det ämbete han förut innehaft, men konsistorium och prästerna i Stockholm lade sig nästan enhälligt däremot, och konungen var för maktlös att drifva igenom sin vilja. Prästerskapet inlämnade till konungen en skrift, hvari det stod “att d:r Rutström hafver ett sådant hufvud att han till allting dogse är“, hvarför man önskade att Kungl. Maj:t ville begagna honom i statens tjänst, men inom kyrkans område borde intet rum gifvas åt Rutströms verksamhet. Under det vederbörande öfverlade om lämplig plats för honom, blef han arresterad och insatt i fängelse den 19 aug. 1772 och dog i fängelset den 27 okt. s. å. Myndigheterna fruktade, att d:r Rutströms popularitet skulle kunna framkalla motstånd emot konungens envåldsplaner. Grundorsaken, hvarför Rutström blef så bittert hatad och förföljd af det ortodoxa prästerskapet, var följande trenne punkter, som Rutström stred för, nämligen: l:a att syndernas förlåtelse föregår aflösningen i omvändelsens ordning; 2:a att syndernas förlåtelse, nämligen förvärfvad, gifves innan man tror, och 3:e att Jesus Kristus ansågs i Guds ögon såsom den endaste syndaren, nämligen “imputativ“, “då Han för sitt folks missgärning plågad vardt“. — Detta senare påstående hade i synnerhet väckt det ortodoxa prästerskapets och alla Nattmössors fasa, emedan de höllo sådana åsikter att vara “en djeflalära och alla bofvars teologi11. Ortodoxien var på den tiden representerad i Sverige af ärkebiskop Sam. Troilius. Hans ämbetstid sträckte sig från 1757 till 1764. 14 Han var en svår fiende till den varma gudsfruktan, som på den tiden förföljdes under namn af Pietism och Herrnhutism, men en ifrig förfäktare af den s. k. medborgerliga kristendomen, hvars kyrka är staten och ej vet af någon högre trosbekännelse än den politiska. I tidningen Dagligt Allehanda af den 26 juli 1770 läses följande om Rutströms verksamhet, under det han var kyrkoherde i Ladugårdslands församling: Då Rutström predikade voro bänkar och gångar alldeles fulla af människor; då byggdes nytt pastorsboställe för 60,000 daler kopparmynt och det uttryckligen till följd af församlingens välvilja mot d:r Rutström; ett orgelverk anskaffades för 15,000; ett fattighus för 56,000 dal. S. mt; en skola anlades på Djurgården med 1,200 dalers lön åt läraren, en kyrkoinrättning uppstod på samma ställe utan församlingens bekostnad genom privata sammanskott bland Rutströms vänner. Rutström vann åt församlingen en fördelaktig process i värde till 200,000 dal. I kyrkomedel innestodo i banker 60,000 dal. Kollekterna voro alltid ovanligt ymniga under Rutströms tid

Annandag Jul - Ett verkligt anammande av det fasta ordet att Jesus Kristus är kommen i världen för att frälsa syndare

(högmässopredikan hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759)

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.

Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. Vi talade om Jesus Kristus igår, ehuru tiden icke tillät oss att avhöra allt, vad man hade önskat. Vi tala nu om Jesus Kristus idag, ja, Han desslikes i evighet.

Dessa dyra ord stå vid slutet av aposteln Pauli brev till hebréerna, 13 kapitlet, i vilket aposteln hade så omständligen beskrivit gamla testamentets förebilder, som avmålade den försoning, som i tidens fullbordan skulle ske i Jesus, och varuti han jämväl förklarar för nya testamentets församling, att densamme i gamla förbundet avbildade Messias var tillika den enda och sanna grunden till nya testamentets salighet, vilket han nu utmärker med dessa orden: Jesus Kristus i går, d. ä. i gamla, och i dag, d.ä. i nya förbundet, och Han desslikes i evighet.

Att Jesus Kristus är hela världens salighet, därom komma vi såsom upplysta kristna överens. Vem kan neka en så allmänt känd och bekänd sanning och dagligen förklarad predikan? Men ho tror vår predikan? Vilken är den, som i själ och anda håller sålunda Jesus för sitt allt i alla, som har detta till sitt valspråk: Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.

En oomvänd människa kan leva många osaliga dagar och varken igår eller idag fråga efter den hennes själ kär haver. För en omvänd själ återigen, som lärt känna sitt hjärtas brist på allt gott, är Jesus med sin nåd och hjälp var timme och minut oumbärlig; detta är ock en ibland de dyra förmåner en benådad fattig syndig människa utbeder sig, nämligen att hennes hjärta må förbliva i ett så hungrande och blott på Jesu nåd vilande och beroende tillstånd, så att hon aldrig mer umbär Hans nåd och hjälp. Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.

Det vore icke heller gott att vara utom och utan denne sin allsmäktige regerare; varest skulle hon då finna beskydd och hugsvalelse emot den stridande församlingens öden, sådana, som omtalas i denna dagens heliga evangelium, när mörkrets makt börjar storma. Vi sade igår: Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Jesus Kristus kommit i världen att frälsa syndare. Idag lägga vi detta till, att det varit fast nu snart 6000 år, och så fast, att helvetets portar icke varit det övermäktiga, icke heller bliva, utan gäller den nådens utsaga och dom, som Guds Ande här utsätter: Jesus Kristus igår och idag, och Han desslikes i evighet. Han är den som var och som är och som komma skall. Han är A och O, Begynnelsen och Änden, den Förste och den Siste.

Hans dyra försoning har gällt ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8), och skall gälla evinnerligen (Hebr. 10:12). "O huru säll / är visst den själ, / som detta väl besinner, / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner."

Härom ärna vi närmare yttra oss i anledning av dagens heliga evangelium.

Herre, du store Gud, Helige Herre Gud, Helige starke Gud, Helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud, var ibland oss kraftig, bete oss din salighet, var oss barmhärtig! Fader vår...

EVANGELIUM, Matteus 23:34-39

Betraktelse:
Ett verkligt anammande av det fasta ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare.

1) Detta ordets fasthet;

2) Dess verkliga anammande.

I Herren står vår hjälp och tröst,
som himmel och jord haver skapat o.s.v.

Första delen: Det ordets fasthet, att Jesus Kristus är kommen i världen.

a) Gud vare lov, att denna sanning, detta ord är icke någon nyhet eller en efter alla lärdomsväder sviktande och i sig förändrande sats. Utan det är det goda Guds ord, som först av Gud själv blev predikat i Paradiset för den då nyss förlorade världen och sedermera av de heliga Guds människor, som i anledning därav blevo de rättfärdighetens arvingar, som av tron äro (Hebr. 11), rikeligen blev förkunnat.

b) Det har väl först ifrån den rättfärdige Abels intill Zacharie Barachie sons blod, den judarna dräpte mellan templet och altaret, varit hårdeligen anfäktat, samt sedermera från nya testamentets början alltjämt varit ett ämne till krig, emot vilket satan fogat de gruvligaste anstalter, och varöver ingen kännare av evangelii hemlighet eller öde kan sig förundra, helst fiendskapen emellan kvinnans säd och ormens säd är i sig själv så naturlig och undviklig, vilket man även ser av Gal. 4:29, varest det står skrivet: Såsom den som då var född efter köttet (Ismael) förföljde honom, som var född efter Anden (det var Isak), vilka ord betyda något, ty dessa äro de tu testamenten, så går det ock nu.

c) Men det trofasta Guds hjärta, den allena helige och vise regeraren har icke allenast förrän jordens grund var lagd fastställt detta ord såsom en fast grundsten och ett orörligt hälleberg för sin församlings åbyggnad, utan har även under alla de bistra tidevarv, som inträffat ifrån den tiden då Guds och människors söner och döttrar bebodde jorden intill nu, så gudomligen försvarat det, och det ena vittnet om Jesus efter det andra har oaktat djävulens raseri under alla världens åldrar fått en öppen dörr, den ingen kunnat igenlåta (Upp. 3:8), så att den stridande församlingen nu med mycken frimodighet kan sjunga: "Jag vet att du din ord och loven aldrig ryggar, / det är min fasta borg, därpå jag säkert bygger. / Ja, om än himmelen och jorden går i grund, / förgås dock intet ord, som går utav din mun."

d) Detta välsignade ordets fasthet beskriver Guds Ande själv på många ställen i den Heliga Skrift, varav tiden icke tillåter oss att uppräkna många; men dock vilja vi nämna några, sedan vi likväl hava erinrat, att vad detta dyra ordets innehåll angår, så nämna vi idag allsintet därom, emedan vi förklarade den saken igår, och detta är allena den senare delen av den då föresatta betraktelsen.

e) Detta ordets fasthet står i Jes. 54:9-10 sålunda skrivet: Detta skall vara mig såsom Noaks flod, då jag svor, att Noaks flod icke mer skulle gå över jorden; alltså haver jag ock svurit, att jag icke skall vredgas över dig; ty bergen skola väl vika och högarna skola falla, men min nåd skall icke vika ifrån dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare, varuti trenne stora omständigheter förekomma att märka till bevis av detta ordets fasthet: 1) Först säger Herren att detta skall vara Honom såsom Noaks flod eller såsom när Han svor, att Han icke skulle fördärva världen mera på det sättet. Detta Herrens syndastraff var ännu i friskt minne uti den israelitiska kyrkans historia, och ehuru nu voro 1500 år förflutna sedan dess, så hade dock Herren hållit sitt löfte, så att jorden med vatten icke mer blev fördärvad; så ville då Herren säga, att detta ordets fasthet skulle vara likasom med samma heliga ed befästat, vilket Han ock nu i 2500 år ifrån profeten Jesajas tid gudomligen hållit. 2) Sedan säger Herren, vad detta ordet var, nämligen att Hans nåd skulle aldrig vika och Hans fridsförbund skulle icke förfalla. Detta var förbundet i Jesus till nåd och syndernas förlåtelse.  3) Och sist säger Herren, till att ännu fastare bekräfta denna oryggliga sanning: Säger Herren, din förbarmare. Han sätter sitt eviga gudomliga namn därunder.

f) Vad säger Herren mer hos profeten Jesaja 45:23: Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighetens ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen: att mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.  Här vidrör Herren samma eviga sannings ord och svär vid sig själv: det skall bliva därvid. Han svär vid sig själv, det är, säger Herren: så sant som jag lever. Orsaken är den, att icke något folk varit så förblindat, att de icke vetat att en Gud, en levande Gud är till, vid vilken för dem nog veterliga sanning Han även velat fästa denna: att i Jesus är rättfärdighet och starkhet, eller att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, att således så oemotsäglig och klar sanning den ena är för alla, så fast bör ock den andra vara.

g) Även så herrligt talar Herren i Jesaja 59:20-21: Dem i Sion skall komma en förlossare, och dem, som sig omvända från synderna i Jakob, säger Herren. Och jag gör detta förbund med dem, säger Herren: Min Ande, som när dig är, och mitt ord, det jag uti din mun satt haver, skola icke vika från din mun, icke heller ifrån din säds och barnabarns mun, säger Herren, ifrån nu och till evighet. Jämför Apg. 10:43, 1 Kor. 3:11, Ef. 2:20, med det i början anförda Hebr. 13.8: Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. Så hava vi ock ett fast ord, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare. Den därpå bygger, han bygger som en vis man på ett berg, och när flod och stormväder kommer, bliver det i frid, som han haver byggt; ty det är byggt på fast grund, varom vi nu ärna tala i vår betraktelses

Senare del: Om detta ordets verkliga anammande.

Text: Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem... och I viljen icke. Här bevisar Jesus judarnas hårdnackenhet emot sin i alla tider de förklarade nådesvilja: Huru ofta haver jag velat församla eder, men I haven icke velat.

1) Det är värt, att vi med några ord bese detta arma judafolkets motsträvighet emot Jesu nåd, och hur litet de anammade det fasta och anammansvärda ordet om Jesus till sin salighet, oaktat alla Guds nådesanstalter. Herren hade genom profeterna, som sagt är, i det gamla Förbundet gjort denna sanning nog och tillräckligen kunnig. Han hade genom Johannes Döparen låtit säga dem, att Guds Lamm, som stod mitt ibland dem, skulle borttaga världens synder.

Vid Jesu födelse vittnade herdarna. De tre visa män av Österlanden gåvo dem nog tydlig anledning. Deras egna skriftlärda förklarade, att Jesus skulle födas i Betlehem. Zakarie, Simons och Hanne lovsång i templet sade dem detsamma; men allt detta ville de icke höra.

Profeterna stenade de. Johannes halshöggo de, herdarna föraktade de, och de läto alla de andra säga, vad de behagade, och lade det icke på hjärtat.

Jesus lärde i templet, när han var 12 år gammal. Han låter sig uppfostras hos dem i 30 år; Han döpes under den Helige Andes uppenbarelse och Faderns omedelbara intygande om denne sin evigt enfödde Son. Av Hans många allsmäktighets verk, varmed Han botade de kranka, utdrev djävlar, spisade de hungriga, uppreste de döda, hade de bort sluta att Han var Jesus som ville hjälpa dem; men de ville icke.

Hans underliga uppfyllelse av profetiorna i sitt lidande, att Han band sin fåle vid den ädla vinkvisten, att Han såldes för 30 silverpenningar, att Hans kjortel var såsom en vintrampares m.m. hade ock bort lära dem; men de ville icke.

Hans oföränderliga fasthet, hans heliga läras överensstämmelse med Guds ord, hans oförvitliga vandel hade bort bevisa dem alltsammans; men de ville icke.

Hans tålighet att såsom ett lamm gå till döden, Hans förbön, Hans mildhet på korset, alltsammans verkade icke något hos dem. Solen miste sitt sken, hela världen var insvept i mörker, förlåten som skylde nådastolen brast mitt itu, hällebergen rämnade, de dödas lekamen gingo ut av grifterna och uppenbarades för många; allt detta hjälpte icke, allt detta kunde icke övertyga dem, att Jesus var kommen i världen till att frälsa syndare. Ack, huru olyckligt ett människosinne är, som en gång har uppsåtligen rest sig upp emot Jesu evangelium! Hören ännu mer: Jesus stiger i hela den ditsatta vaktens närvaro upp från de döda. Vakten intygar det. Lärjungarna vittnade, det han var uppstånden; men de ville icke.

Mer än 500 bröder sågo Honom på en tid, det hjälpte icke. Den Helige Ande göts förunderligen ned över lärjungarna i Jerusalem i allt folks åsyn, och de förkunnade på varjehanda tungomål, fast de voro olärda män, Guds dråpliga verk, de omvände syndare tusentals; men Israel ville icke.

Apostlarna hudflängdes och voro nöjda. Aposteln Paulus, som hade varit med därom, bekände Jesus, men det var lika när: de Romare belade Jerusalem, så som Jesus hade sagt; det blev inte sten på sten, vilket Jesus med tårar förkunnade dem; men de ville icke.

Jag tycker man behöver nu icke anföra något mer till att bevisa, huru långt i fördömelsen en olycklig förutfattad mening emot Jesus kan föra en syndare.

Jerusalem, Jerusalem! Stockholm, Stockholm!


2) Huru sker då ett verkligt anammande av det fasta ordet?

a) Såsom de hört av denna stora salighet genom evangelii kallelse, så må de besinna vilka de äro, nämligen i och av sig själva syndens tjänare och dödens barn. Detta vill Gud skall innerligen varda känt och med smärta erfaret, såsom David säger: Jag ryter för mitt hjärtas oros skull (Psalt. 38:1-11). Jag är allt full med syndasår, låt din hand hela mig o.s.v.  Herre, låt mig höra glädje och fröjd, att de ben som du har krossat må fröjda sig. (Psalt. 51). Förlåt mig, käre Herre, min synd och mitt överdåd o.s.v.

b) Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdighet i Jesus, ty de skola bliva mättade. Detta har Jesus själv lovat, och Hans löften äro ja och amen. Den Helige Ande är icke heller därifrån fjärran, som skänker en syndare nåd att tro, det Jesus frälst syndare, samt förvärvat dem syndernas förlåtelse och nåd. Därav fördristar sig en syndig människa till att trösteligen framgå till nådastolen att där få barmhärtighet. Hon njuter Jesu Kristi allmänna förlossning, förtjänst och salighet till godo av nåd; hon får Jesus i sitt hjärta, och "så har hon glädjen all". Hon ser icke på syndens fördömelse, ehuru dess gärningar äro onda; hon ser på Guds Lamm, som borttager alla världens synder, och räknar icke med Herren om salighet emot sina egna förtjänster, utan hon räknar på Jesu lydnad; och då hon ser, att Jesus har varit henne nådig och en lösepenning, innan hon trodde och innan hon bättrade sig, så anammar och omfattar hon Honom såsom sin egen; och det är hennes liv, och jämväl

c) hennes styrka emot värld, kött och satan, så att hon varder starkare och starkare i Honom, än dessa syndens och dödens krafter, och lever sålunda ett i Jesus Kristus förnyat liv till daglig förbättring, förnyelse och salighet, och således "har hon, som Gud behagar, / både jul och goda dagar."

I det har jag en hjärtans ro,
att min skatt är nu A och O,
Begynnelsen och Änden.

Amen.