Andra söndagen efter Trefaldighet - Evangelium för alla kreatur

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd. (Mark. 16:15-116). Dessa nådefulla ord äro den heliga befallning, som vår allradyraste Frälsare Jesus Kristus vid sitt uppfarande till himmelen efter det fullkomnade återlösningsverket gav de elva apostlarna och tillika med dem hela det nya testamentets prästerskap, varefter de hade att förhålla sig vid utövningen av deras apostoliska ämbete intill världen ände. Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd.

Detta är ett fast profetiskt ord, i all måtto väl värt, att vi akta därpå såsom på ett ljus, som skiner uti ett mörkt rum. Ty hela världen var vid dess uppenbarande icke annat än ett gräsligt mörkt land, och vars och ens hjärta är efter naturen ännu i dag statt i blindhet och okunnighet. "Vårt förnuft förblindat är, mörker all vår själ betäcker." Men Jesus, som är rik av ljus, vishet och barmhärtighet, har tänkt uppå oss, förrän vi tänkte på Honom, och sänt oss detta herrliga budskap.

Gån ut i hela världen. Alla voro inbegripna i hans dyra medlareämbete, judar och hedningar; därför skall ock nu hela världen få höra om den salighet, som deras Frälsare dem förvärvat. Tiden var inne, på vilken ock hedningarna skulle höra Guds salighet; medelbalken var nederbruten, och frid skulle förkunnas dem, som när och dem, som fjärran voro (Ef. 4).

Och prediken evangelium. Evangelium betyder i den Heliga Skrift såväl läran om nåden i Jesus Kristus, som ock allt Guds uppenbarade råd till vår salighet. Allt detta skola lärarna förkunna. Därför anför evangelisten Matteus i 28 kapitlet: "Gån fördenskull ut... lärande dem att hålla allt vad jag har befallt."

För alla kreatur. Med dessa ord visar vår milde Jesus nådens allmännelighet. Han säger: för kreatur och alla kreatur. Detta är en instruktion för hela världens prästerskap, men varför säger Frälsaren: "Prediken evangelium för alla kreatur" (och icke "för alla människor")? Jo, en filosof, en förnuftsklok, något spetsfundigt huvud kunde därvid hava gjort den förtydning, att det är mycket att vara en människa, en så dygdig människa, som en vis och ärbar hedning av naturen kan vara, och för dessa allena borde evangelium predikas; men Jesus säger: "för alla kreatur" - till ett bevis att ingen, vare vem han vara må, var utestängd från evangelii underrättelse: alla kreatur, som under himmelen äro. Judarna först, så ock grekerna (Rom. 1).

Den som tror och bliver döpt, han skall varda salig. Den som i den Helige Andes nådesordning bliver kallad och låter sig kallas, bliver upplyst och låter sig upplysas, lär känna sitt hjärtas uselhet och elände samt låter skänka sig nåd och tro i ende Sonens namn och låter sig döpas, han skall varda salig, få frid i sin själ och syndernas förlåtelse; han skall ock upprättas dagligen till hans beläte, som honom skapat haver, och slutligen få evinnerligt liv.

Men den som icke tror, han skall varda fördömd. "De andra ej omtalas / som det ej kunna nå; / ty de må ej hugsvalas / och ingen glädje få / av den, dem evigt var beredd, / av den, dem evigt var beredd / af Herren Zebaoth" (Ur psalmen "I himmelen, i himmelen",1695 års psalmbok nr 411).

Älskade åhörare! När jag nu har den nåden av min trofaste förbarmare, att på detta ställe första gången framträda för en talrik och dyr menighet, vilkens Guds råd om det fallna människosläktets upprättelse till fullo angår, vad skulle jag hellre frambära, än detta mitt stora kreditiv, mitt ombetrodda värv? Vad skulle mer kunna fägna ett människohjärta, än det, att Jesus har befallt att evangelium skall predikas för alla kreatur? Ett nådens ord, ett rättfärdighetens ord går av hans mun, som tillika är ett nådens brev till eder och ett heligt rättesnöre för mig: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd. Så lyda orden till min efterrättelse och till eder salighet. Den där öron haver till att höra, han höre.

Älskade åhörare! Genom dens hand, som allting regerar, äro vi således, I med mig och jag med eder, vordna till ett folk. Och vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av inför Gud. Vi äro likasom ett husfolk under vår välsignade överherde, den allsmäktige regeraren.

Vad jag personligen är, det sade jag nyss, en fattig, syndig människa. Det kan var och en av eder veta av sig själv; men jag vet det bättre, och Herren vet det allrabäst. Jag är den förnämligaste ibland alla syndare på jorden, högre tankar hyser jag icke om mig; men mig är barmhärtighet vederfaren. Och ära vare Gud: jag vet på vem jag tror! Allt annat, som fiender gissa om mig, lånar jag icke en gång mina öron åt; ty Herren är mitt vittne, och den mig känner bor i höjden.

Innan jag nu slutar detta mitt enfaldiga samtal med eder, så låtom oss rådgöra med varandra om några angelägenheter för oss i framtiden. Min ämbetsplikt och min ed förbinda mig att hava Guds ord och min nådiga överhets lag till min dagliga eftersyn. I veten det förut. Men jag nämner det nu isynnerhet för mig. Genom Jesu nåd skall allt Guds ord i hela sin vidd av mig förkunnas, utdelas, höras och föras. Bevare mig milde Herre Gud ifrån något annat. Och vad i övrigt mitt ämbetes noggrannhet angår, så give mig ock Jesus nåd till dess fulla iakttagande; och jag måste bekänna mig för den som, vad lagens allvarsamhet angår, därmed icke kan skrymta eller skämta. Jag torde ock snart få den lyckan att därför varda närmare känd. Jag håller så före, att med heliga saker är icke att gäckas eller leka, utan bör lag och rätt, kristendom och goda seder, plikt och skyldighet, skick och ordning både hos högre och lägre, som kristendomen väl anstår, på det nogaste iakttagas. Och när således var och en sin syssla sköter, så går allt väl, evad oss möter.

För övrigt beder jag av allt mitt hjärta var och en av eder, att jag måtte få så mycken tid på mig, att jag må visa det hopp, som i m ig är, och min hjärtliga beredvillighet emot var man. Det kan för eder icke bliva svårt att se vem jag är. Min syssla är inför allas ögon här i Herrens hus; de övriga mina ämbetsförrättningar kunna icke heller vara eder fördolda, ty de ske alla i eder närvaro. Jag lever sålunda såsom på en teater inför allas ansikten. Jag har rikt tillfälle att visa min enfaldiga välmening, och I att kristligen döma däröver. Och vill jag icke begära någons ynnest, förrän jag hunnit oförvitligen förvärva mig densamma. Den mig sedan älskar, välsigne Herren. Och den mig utan sak hatar, honom välsigne ock den tålmodige förbarmaren.

Sålunda får jag nu nämna ett ord till eder var och en i sitt stånd: I lärare här vid denna kristliga församling: Herren välsigne eder. I veten bättre, huru här står till, om Jesu tro intagit åhörarnas hjärtan, och om i hela hopen är ett hjärta och en själ, samt om ett rättskaffens väsende i Kristus Jesus är allas prydnad. Låten mig åtnjuta eder käelek och förtroende. Låtom oss med en anda och en mening bygga upp Sions murar. Låtom ingen tvedräkt vara emellan oss, ty vi äro bröder; låtom oss bära varandras börda, så fullborda vi Kristi lag.

I fäder och mödrar! I ären uti edert hus edert folks ledare. När I hushållen om eder och edert folk, så lindren I edra lärares bekymmer och lätten deras börda. Det är en stor konst att vara en fader i Kristus. Världen har många tuktomästare, men där äro icke många fäder, som giva sina barn förnuftets mjölk och sköta dem såsom de betarva det. Herren Jesus välsigne eder och edra barn mer och mer, att I mån vara och förbliva Herrens välsignade, vilken himmel och jord gjort haver.

I tjänare och tjänarinnor! Herren tänke uppå eder till det bästa och böje edert hjärta till sin kärlek och i Kristi Jesu tålamod. I tycken tilläventyrs, att eder värld är eder för tung, emedan I ären mer tvungna; men om Jesus får göra eder fria, så ären I rätteligen fria. Hans tålamod räknen för eder salighet och given eder med allt hjärta till honom, ty hans ok är lustigt och hans börda är lätt. Hos honom är intet anseende till personen, utan i allehanda folk, den som fruktar Gud, han är honom täck. Gömmen dessa orden uti edra hjärtan! Jesus välsigne eder!

Förövrigt alla samtliga, som här församlade äro och bliva. Herren låte sitt ord göra eder bistånd och salighet och samle eder uti en tro endräkteligen samt låte eder en gång i herrlighetens tempel stå med frimodighet på hans stora dag. Gud, vår Gud, välsigne eder! Gud välsigne eder och all världen frukte honom.

Sålunda gå vi nu i Jesu namn till dagens heliga evangelium, det stora ämnet för vår tillämnade betraktelse. Det är visst ett salighetens evangelium för alla syndare. Den Helige Ande vare när oss och läre oss det rätteligen besinna och nu förut i tron bedja: Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 14:16-24

Betraktelse.

Evangelium för alla kreatur, vilket somliga icke tro och varda fördömda, men somliga tro och varda saliga.

1) Evangelium för alla kreatur
2) De som icke tro det och varda fördömda
3) De som tro det och varda saliga

O du herrlighetens sken,
ljus, av Faderns ljus utgånget,
gör vår håg från mörkret ren,
som vårt hjärta håller fånget.
Styr vår tunga, håg och öra
till att rätt vår gudstjänst göra.

Vad är evangelium? Ett ljuvligt och glatt budskap, en tidning därom, att "Gud är oss nådelig, vilka voro döden värda; Han haver allom sagt det till, att Han barmhärtig vara vill, vad står nu oss till tränga?"

Nu om detta evangelium.

Första delen.

1) Söndagens högmässotext uppenbarar detta vårt herrliga evangelium: Kommen, ty allting är nu redo. Jesus förklarar den i Honom givna och förvärvade nåden under liknelse av en stor nattvard, till vilka många bjudas. Jesu tillredda salighet är tillräckligen tillbjuden för alla folk. Si, jag bådar eder stor glädje, vilken alla folk vederfaras skall; detta, säger jag, är sålunda evangelium för alla kreatur.

2) Men vad vill egentligen detta evangelium säga? Vad har det att innebära? Vad bådar och förkunnar det för alla kreatur? Svar:

Evangelium är det, att Gud haver utvalt oss i Kristus Jesus, förrän världen grund var lagd, att vi skola vara heliga och ostraffliga för Honom i kärleken, och haver tagit oss sig själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov, genom vilken Han haver oss täcka gjort uti Honom, som kärkommen är (Ef. 1).

Evangelium är det, att i kvinnans säd skulle alla släkter på jorden välsignade varda, vilket var Guds eget muntliga evangelium i paradiset för våra första föräldrar samt för Abraham, Isak och Jakob (1 Mos. 3:22).

Evangelium är det, att då tiden var fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, på det han skulle förlossa dem, som under lagen voro (Gal. 4).

Evangelium är det, att Jesus är kommen i världen till att frälsa syndare (1 Tim. 1), att Han tagit på sig vår värk och sveda, att Han är slagen för våra synder och sargad för våra missgärningars skull, att Herren kastade allas våra synder uppå Honom (Jes. 53)

Evangelium är det, att Han var lydig intill döden, ja, intill korsets död (Fil. 2), att då Han fullkommen vart, blev Han för alla dem, som Honom lyda, en orsak till evig salighet (Hebr. 5).

Evangelium är det, att Han är gjord till synd för oss, att vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom, att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv och förebrådde dem icke deras synder (2 Kor. 5), att Han i Guds ögon ansågs såsom den ende syndaren, då Han för sitt folks missgärning plågad var; ty Han bar deras synder (Jes. 53).

Evangelium är det, att som Jesus är död för alla, så äro de ock alla döda, att Guds Lamm borttager världens synder (Joh. 1), att han nedslagit djävulens gärningar (Joh. 3), att synden är borttagen, missgärningen betäckt, överträdelsen försonad och den eviga rättfärdigheten framhavd (Dan. 9), att Herren borttagit dess lands synder på en dag (Sak. 13), att Han är sålunda Herren vår rättfärdighet (Jer. 3:31), att Han är medlaren hos Gud för oss (1 Tim. 2), att Han beder och manar gott för oss alltid hos Gud (Hebr. 7), att Han är uppstånden till vårt liv och för vår rättfärdighets skull (Rom. 4), att livets rättfärdning är kommen över alla människor genom Jesus Kristus, som den ena människan är i nåden (Rom. 5), att nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus (Joh. 1), att Han har sänt oss den Helige Ande (Joh. 15), att han bjuder alla nåd, en nåd, som är, lik solen, var morgon ny (Psalt. 50), att Han vill det hans barn och händers verk hänvisas till Honom (Jes. 45), att vi "den trösten icke glömma, att vår broder skall oss döma."

Allt detta är evangelium för alla kreatur - som angår alla. Kommen, ty allting är nu redo; den detta icke tror, han skall varda fördömd.


Andra delen: De som icke tro det - och varda fördömda.

Texten: De begynte allesamman att ursäkta sig. När detta förstås om andliga ting, så må man högeligen undra, huru människorna kunna ursäkta sig att emottaga så stora saligheter, som nyss blevo nämnda. De måtte antingen icke begripa, vad Jesus menar, i vilket fall denna världens Gud haver förblindat de otrognas sinnen, att dem icke skall lysa evangelii ljus av Kristi klarhet, och är då evangelium förtäckt, så är det förtäckt för dem som förtappade varda; eller måtte det så hänga tillsammans, att de äro för mycket jordiska och akta mera, vad jorden tillhörer, och "akta så litet sin fattiga själ, / som synden får dyrt betala." Eller ock äro de fiender till Kristi kors och deras ändalykt är förtappelse.

Men till att lära känna en förhärdad syndare, som icke tror och icke anammar nåd till bättring, så

a) växer han ofta upp utan kännedom om Gud. Han far in i fåfängligheten med kropp och själ. Han frågar icke, var själen skall stanna. Andliga ting och tankar äro besvärliga, ja förtretliga ting; därför kan en säker människa mitt i kristenheten vara så okunnig om salighetens grund, medel och ordning, som en hedning. De föraktare i evangelium sätta varjehanda timliga saker framför det att lyda Herrens kallelse. Är det icke en högst beklaglig och bedrövlig sanning, att människorna använda den minsta tiden av hela sin levnad till sin själs räddning? Mig, som är en levande källa, säger Jesus, övergiva de och göra sig usla brunnar, som intet vatten kunna giva (Jer. 2:15). De förakta Guds tålsamhets och långmodighets rikedomar, icke... uppenbar (Rom. 2:4)

b) Varav händer, att dylika människor, som längre tid gå under förakt för Guds nåd, ju längre ju mer bliva hårda och obekymrade, bliva till sina sinnen avvanda från Gud och andliga saker, världsligt och syndigt sinnade, leva i vällust och den levande döda. Ett alltför ömkligt själstillstånd.

c) Man måste noga besinna, att nådens ordning till saligheten är en kedja av nådens verk, som, var det första, som är kallelsen, försummas och föraktas, så bliver det sedermera ingenting av med upplysning, bättring, tro, helgelse och salighet. Ingen av de män, som bjudna voro, skall smaka min nattvard.

d) Den där icke tror, han skall varda fördömd. Förskräckliga ord. Vad vore då angelägnare för människorna här på jorden, än att pröva sig granneligen, om de äro i tron? Av dessa ord får ingenting prutas på Herrens stora dag. Antingen vara funnen i Jesus och hava varit delaktig av hans nåd, eller ock vara evinnerligen förlorad.

Text: Då vart husbonden vred. Detta utmärker Guds oföränderliga rättfärdighet, varmed Han skall döma jordens krets. Där en syndare icke är under Jesu nåd, så är han under vreden. Det tredje tillståndet gives icke. Den där icke tror Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede bliver över honom. Dessa olyckliga människor leva sålunda fram sin usla tid, och det utan åtanka, vart själen skall lända; därför gå de ock förtvivlade och förlorade in i evigheten. Nåden har i tiden ropat honom och väntat uppå honom, men då skall Herren icke vara honom nådelig, utan då skall Herrens vrede och nit hämnas över den mannen, och uppå honom skall all den förbannelse lägga sig, som i boken skriven är, och Herren skall utskrapa hans namn under himmelen (5 Mos. 29:20).

Vi gå nu till vår betraktelses

Tredje del: Den som tror, skall varda salig.

1) Huru de tro.

a) Gå snarligen ut på gator och gränder... här in, säger texten. Här se vi, huru de se ut, som komma och anamma nåd. De äro fattiga. Icke så, att ju icke dessas naturliga tillstånd har varit som andra syndares i blindhet och hårdhet; men de hava av Herrens förberedande och beredande nåd lärt se sitt djupa syndafördärv. De äro blivna i sin anda, såsom bönen lyder: Jag fattig, syndig människa. Herrens helighet, vilken hans rättfärdighets lära uppenbarat för dem, är vorden dem uppenbar i deras hjärtan, och de hava fått erfara, huru de utan Jesus äro fördärvade, fattiga och elända; därför är nåden i Jesus Kristus dem så mycket dyrare.

b) Det vore ju det största raseri att föreställa sig, det en människa med stolt och obrutet hjärta kunde anamma nåd. De helbrägda behöva ju ingen läkare, utan de kranka. Kan evangelium skänka nåd åt dem, som icke behöva eller värdera nåd? Kan evangelium för det, att det är en lära om nåd, kalla synd annat än synd? Nej, för de fattiga varder evangelium predikat.

c) Därav tändes trons gnista i fattiga syndares hjärtan, när Jesus för dem målas, när de nådefulla orden höras och den Helige Ande får lägga dem i deras hjärtan, som hungra och törsta, dessa orden nämligen: Kommen, ty allting är redo. De se i sig själva allsintet och i Jesus allting. "I Jesus är all salighet, / omfattom hans rättfärdighet. Och: "Håll dig med tron till honom fast, / han hjälper dig av all din last." En fattig syndare hörer sålunda med glädje, att allting är i Jesus redo: synden förlåten, rättfärdigheten förvärvad, nåd och hyllest hos Gud återvunnen, och det blott allena för Jesu död och lydnad samt uppståndelses skull.

d) Ju mer den Helige Ande får förklara den på korset dödade Jesus för en sådan fattig syndare, ju starkare förtröstan får han därav i sitt hjärta, så att det bliver, som Dr Luther säger i företalet till episteln av de romare: Tron är en livaktig och stadig förtröstan till Guds nåd, så viss, att man tusende gånger dödde däröver. Dock är icke denna tron var mans. Tron kan ock i början vara en innerlig hunger och längtan efter åtnjutandet av den nåd, som i Jesus är given. Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola varda mättade; men med det förbehåll att i dess ande ingen falskhet är (Psalt. 32).

e) Denna tron lämnar icke hjärtat vid världen, utan omskapar och förändrar en människas hjärta, drager det från de skapade tingen till alla tings Skapare, och gör, att Han är hjärtats enda tröst och del (Psalt. 73). Den Helige Ande utgjuter Guds kärlek i deras hjärtan och giver dem nåd att älska alla människor med en uppriktig anda. Kort sagt: tron gör en syndare till en Guds och människors vän, samt kläder honom med ett rättsinnigt väsende i Kristus Jesus.

2) Och dessa varda saliga.

a) De varda saliga redan i tiden; det är: de få frid med Gud genom Jesus Kristus, sedan de rättfärdiga vordna äro av tron. Ty såsom de, som icke tro, redan äro dömda (Joh. 3), så äro ock de saliga, som tro (Matt. 5).

b) De äro även saliga i döden. De hava fått syndernas förlåtelse och lott ibland dem, som helgade äro. Vad de hava fått, har ock den Helige Ande uti dem bevarat intill förlossningens dag. De dö i Herranom, de fara hädan i frid till en bättre stad, vilkens Skapare och byggmästare är Gud.

Du store allsvåldige Gud, som i din Son haver berett en stor salighet för jordens inbyggare, låt din Helige Ande göra kraftiga nådesverkningar på våra hjärtan. Låt din Sons pina ej förlorad varda och ditt verk det fina ej förfara!

O store Herre Gud! du djuphet av all nåde,
en evig kärlek du båd är och blir och var.
Ett nådens nattvardsbord vi nu med undran skåde,
det du i Sonens död för alla tillrett har,
och dina sändebud förordnat här på jorden
att båda syndare till dukta nådeborden.

Gjut neder Anden din utöver man och kvinna,
utöver hög och låg samt barn och barnabarn,
utöver tjänare samt var en tjänarinna,
dem du till evigt liv har löst ur dödens garn.
De äro med din död till livet alla köpta,
de äro till din död, till livet alla döpta.

Låt, Jesu, dem med mig och mig med dem tillhopa
i trone smaka få din nattvards värdighet.
Lär mig på Sions berg därom så troget ropa,
att du därmed är nöjd, men satan har förtret.
Tag i din herdevård båd mig och dessa lammen
och lät oss dig, vår Gud, lovsjunga evigt. Amen.

Påskdagen - Den ifrån de döda uppståndne livets Herre i vilken vi hava rättfärdighet och starkhet

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I Jesu namn!

Vänden eder till mig, så varden I saliga alla världens ändar, ty jag är Gud och ingen mer. Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighets ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. Dessa heliga ord stå skrivna hos profeten Jesaja, kap. 45:22-23, och äro även av aposteln Paulus i Fil. 2:9-10 tillämpade på Jesus, all världens Frälsare.

Vänden eder till mig, så varden I saliga alla världens ändar. Han är hedningarnas ljus och Israels pris och således Guds salighet intill världens ände. Han har sagt: Visen mina barn och mina händers verk till mig (v. 11). Nu säger Han till all världen: Vänden eder till mig, så varden I saliga.

Ty jag är Gud och ingen mer. Gud är en. Tre äro de, som vittna i himmelen och på jorden, och de tre äro ett. Sålunda är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud och ingen mer.

Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighets ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. 

Herrens ord och löften äro ja och amen. Himmel och jord skola förgås, men hans ord skola icke förgås. Han svär vid sig själv: så sant som jag lever, säger Herren. Han försäkrar all världen vid sin varelses sannhet, vilken allt folk har måst vidgå; ty intet folk har varit så förblindat, att det icke vetat, att en Gud är till och en Skapare till himmelens och jordens synliga verk. Han kallar sitt ord ett rättfärdighetens ord, nämligen att honom skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: Uti Herren haver jag rättfärdighet och starkhet. Alla knän äro böjliga i himmelen och på jorden, och "helvetets krafter giva sig / där Jesus nämnd är vorden." Alla tungor, som smakat hans goda livsord och den tillkommande världens kraft, skola bekänna, att av Jesus är all salighet, all hälsa, all rättfärdighet, all helgelse, all kraft, all seger.

Älskade åhörare: Jesus Kristus är död för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighet (Rom. 4). Vi fira i dag åminnelsen av den stora seger, som Jesus vunnit i alla fallna syndares ställe, då Han genom sin uppståndelse från de döda förvärvade världen både rättfärdighet och starkhet. Hågkomsten och erkänslan av denna Jesu herrliga seger bör icke endast vara knuten till en viss dag eller högtid; men icke desto mindre vore det nu stor nåd för oss fattiga Adams barn, om vi på denna dag och denna stund finge en salig insikt och erfarenhet i denna vår dyrt förvärvade nåd och salighet.

Herre Jesus! vår eviga salighets Gud och livets furste, som av din herrliga uppståndelse bragt alla dem ett förvärvat liv tillhanda, som annars skulle döden dö; gör den stora nåd med dina återlösta, att de få se sin rättfärdighet och starkhet i dig allena! Låt din Helige Ande förklara för våra hjärtan denna din stora försonings hemlighet! Fräls ditt folk och välsigna din arvedel. Lär oss med mun och hjärta lovsjunga dig samt bedja: Fader vår...

EVANGELIUM Markus 16:1-8

Betraktelseämne:
Den ifrån de döda uppståndne livets Herre, i vilken vi hava rättfärdighet och starkhet.

1) Vår rättfärdighet och starkhet i den från de döda uppståndne livets Herre.
2) Vad var och en tunga efter sitt tillstånd säger om Honom.

Genom din heliga uppståndelse, hjälp oss milde Herre Gud.

Denna är den stora dagen / som oss Kristus haver gjort. / Mörkrets furste är nu slagen, / nederlagd är helvetets port. / Dödens mörker har försvunnit, / livets sol har nu upprunnit. 
Livets furste är uppstånden, oss liv och seger skänkt. I Honom hava vi rättfärdighet och starkhet. Vilket nu skall bliva vår betraktelses

Första del.
A) Livets furstes uppståndelse från de döda. B) Vår rättfärdighet och starkhet uti honom.

Nu A) Om livets furstes uppståndelse från de döda.

1) Den saken, vi nu sålunda hava att tala om, är icke uppenbarad i förnuftets kännedom eller kunskap, utan är en stor trosartikel, om vilken i vår lilla katekes står: "Jag tror, att Jesus Kristus är uppstånden ifrån de döda." Således är det icke att härutinnan vägleda sig med förnuftets ljus, utan genom Guds uppenbarade vishet och sanning, och sålunda taga det allena för sant, som Guds Ande där uppenbarar, både vad Hans uppståndelse och uppståndelsens kraft angår.

2) Evangelium berättar, att kvinnorna Maria Magdalena och Maria Jacobi kommo bittida till Jesu grav och sågo en ung man sittande på högra sidan, klädd uti ett sitt vitt kläde, som sade till dem: Varen icke förfärade; I söken Jesus av Nasaret, som var korsfäst; Han är uppstånden, Han är icke här, si rummet, där de hade lagt Honom. 
    Han var död. Han hade burit all världens synder, för vilka världen hade bort dö. Han hade givit sig i döden för alla. Guds eviga rättfärdighet hade uppå oss en evig fordran, en dom, som med evig död belade alla människors barn. Denne vår store löftesman och medlare hade påtagit sig all vår skuld och hade sålunda nu smakat döden för alla. Han hade offrat våra synder i sin lekamen på trä; Han hade med sin död fullkomnat det stora återlösningsverket; Han hade en gång genom sin död gått in i det heliga och funnit en evig förlossning. Men döden skulle och kunde icke behålla Honom evinnerligen; därför stiger Han genom sin egen gudomskraft upp ifrån de döda, sedan Han brutit dödens fängelse och visat sig vara en segerherre i helvetet över döden och djävulen. Vi se sålunda med förundran alla skrifter beseglade, som voro givna om Honom. Isak blev vid Abrahams offring tillbakatagen till en liknelse (Hebr. 11). Jesus är offrad och dödad efter köttet, men levande gjord efter Anden (1 Petr. 3:18). Han är den Jonas, som var kastad i havet och kommer upp. Han är den Simson, som nederslagit djävulens gärningar i sin död. "Det lejon har nu vunnit, / som är av Juda stam." Den smordes själ skulle icke bliva kvarhållen i helvetet, och hans kropp skulle icke se förgängelse.

3) Satan trodde, att när han hade vunnit så mycket, att herrlighetens Herre var korsfäst, skulle det mänskliga släktets återlösning vara förlorad och han hava åter vunnit sin sak. Men han förstod icke, att Kristi död skulle just nederlägga honom, som döden hade i våld. Han hade att göra med den rättfärdige Guden, vars död var en försoning; sålunda var förlossningen vunnen, när Jesus var död. Ingen kunde heller taga hans liv; Han lät det själv och kunde även taga det igen.

4) På sjunde dagen vilade Gud ifrån alla sina verk, som Han hade gjort och välsignade och helgade honom (1 Mos. 2:23). När Jesus hade åter upprättat det fallna människosläktet, så vilade Han på sjunde dagen och helgade sålunda sabbat för allt folk samt, genom sin uppståndelse från de döda, välsignade nya testamentets vilodag, på vilken de hade intill världens ände att ihågkomma den salighet och seger, som hade vederfarits hela världen på denna dag.

5) Vad salighet är icke detta: att Adams fall är botat, att såsom alla äro döda i Kristus, så äro och alla i Kristus levande gjorda. Vad herrlighet! Ack, om den arma och förblindade hopen kände denna sin salighet, så hade de något, när de sjunga: "Vi äta nu och leva väl / i dessa sötebrötsdagar." Tvärtom - vad glädje hava de, som måste sitta i mörkret, som icke se den uppgångna rättfärdighetens sol och den salighet, som är under hans vingar? Vad kraft skola de ock hava, så länge de icke med ett sannskyldigt hjärta hava anammat kraften till att bortlägga syndens och mörkrets gärningar och ikläda sig ljusets vapen? "På jorden, där rätt skulle ske, göra de det ont är, ty de se icke Herrens herrlighet."

Lovad vare du, Jesus Kristus, du önskade livets furste, som på denna dag segrat över alla våra fiender! Lovat vare ditt herrliga namn, att våra tungor få säga: I Honom, som är död och uppstånden, hava vi rättfärdighet och starkhet.

Som är det andra (B):

a) Rättfärdighet är en människas tillstånd inför Gud, då hennes synder icke tillräknas henne, utan hon, ehuru icke för sin egen utan för Jesu skull, varder fri och ansedd oskyldig. Starkhet är den förmögenhet, som människor av Guds nåd hava erhållit till att segra över satan, världen, synden och sitt eget fördärvade kött och blod.

b) Denna salighet har Jesus förvärvat oss, och icke allenast oss, utan ock alla Adams barn. Märk, vi tala nu om den förvärvade nåden och ärna tala om dess tillämpning i den senare delen av denna betraktelse.

c) Vad den oss i Jesu uppståndelse förvärvade rättfärdigheten angår, så bekänna vi i andra trosartikeln: "Han haver förlossat mig ifrån alla synder och ifrån döden." Det är, Han har genom sin lekamens offer ställt oss heliga, ostraffliga och obesmittade i Guds åsyn (Kol. 1). Han var gjord till synd för oss, på det vi skulle bliva Guds rättfärdighet genom Honom (2 Kor. 5). Lagens fordran och dess evigt fördömande kraft är borttagen, då Han hängde som en förbannelse på trä (Gal. 3). Den eviga rättfärdigheten är framhavd, då Jesus segrade över döden. Han segrade icke för sin skull, ty han var ett rent och obesmittat Lamm och hade icke gjort någon synd, och i hans mun var intet svek. Han fullgjorde en evig lydnad i de olydigas ställe och upphörde således icke att försona, förrän full försoning av Honom var erlagd, och så "rättfärdiggjordes Han i Anden", (2 Tim. 3). Och så fick hela världen fri och öppen tillgång till Gud. Förlåten blev sönderriven, som betecknade, att Jesus genom förlåten, som är hans kött, haver berett det avfallna människosläktet frihet att gå till Gud genom hans blod (Hebr. 10:19-20). SÅ hava vi vår renhet uti Honom. I Honom hava vi vår rättfärdighet.

d) Hela världen hade utan Jesus varit evinnerligen död och kraftlös; men nu säger Han: Jag lever, I skolen ock leva! Ingen människa lever av sig själv. Ingens dygd eller helgelse, ingen rättfärdighet eller tro, eller vad det vara må, kan vara grunden till dess liv och styrka, utan Jesu levandegörelse är detsamma: "Icke oss, Herre, icke oss, utan ditt namn giv äran." Guds Ande beskriver denna vår stora salighets nåd i Ef. 2:5: "Men Gud, som är rik i barmhärtighet för sin stora kärleks skull, därmed Han oss älskat haver, den tid vi ännu voro döda i synderna, haver Han oss samt med Kristus gjort levande. Genom nåden äro vi frälsta. Välsignad vare Gud och vår Herres Jesu Kristi Fader, som oss för sin stora barmhärtighets skull haver fött på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.

6) I Herren hava vi starkhet. Jesus haver nedslagit djävulens makt. Han har förlossat oss ifrån djävulens våld; Han har blivit vår helgelse, ty Han har förvärvat oss den Helige Ande samt kraft till att nederslå fästet; Han har tagit det mänskliga släktet ur dess oförmögenhet, att såsom Han är uppstånden ifrån de döda, skola och kunna vi vandra i ett nytt leverne. Han är vår starkhets Gud. Hjälten har för oss slagit sig igenom. Vi kunna gå ut och in och Herren främst. Låter allena en själ Jesus råda med sig, intager Han väl hennes hjärta så, att det bliver hängande vid Honom, som för oss är död och uppstånden. Herren Jesus inplante oss till en lika död, så varda vi uppståndelsen lika och lära oss känna Hans uppståndelses kraft. Så skola vi nog sjunga om seger över döden, djävulen och köttet i de levandes land. Vi kunna således fråga: "Var är din udd, o död?" "Var är din seger, avgrundsskara?" I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.

Vi gå nu till vår betraktelses

senare del 

och betrakta

Huru var och en tunga efter sitt tillstånd talar om denne vår uppståndne livets Furste.

1) Människors tillstånd är olika. Den ena sover i synden, är vårdslös om sin salighet och blind i andliga saker. Den andra är orolig i sitt samvete och stadd under Guds dragande nåd. En annan är betungad och arbetande, och de övriga äro antingen fiender till Kristi kors eller ock på Jesus troende själar. Dessa äro de olika tillstånd, vari människor befinna sig här på jorden. Om alla dessa må det heta såsom om det gamla Israel i öknen: Herre, du födde ditt folk med änglaspis och sände bröd av himmelen, utan arbete berett, vilket förmådda giva allehanda lust och var var och en efter hans smak. (Vishetens bok 16:20). Så är det även med människor av olika själstillstånd; eftersom Guds Ande har antingen fått eller icke fått råda med dem, så anse de Jesus.

2) Huru anse och tala då de ogudaktiga om Honom? De bekänna Jesus med läpparna, men deras hjärtan är långt därifrån. De neka väl icke alla Guds ord och de uppenbarade sanningar om Jesus, men de bliva dock själva oförändrade. De låta Jesus stå och ropa efter dem i den Heliga Skrift: "Vänden eder till mig, alla världens ändar", och de bliva stående i det tillstånd de stå, utan bekymmer, utan bättring, utan tro med mera, och leva så i vällust och äro levande döda. Är detta att vara en kristen, såsom du heter? Vi vill du så dö? Är det möjligt, att du kan vara så obarmhärtig emot dig själv? Du har din frihet. Den som vill, han får leva, och den som vill dö, "så dö då han, / hans vilja är hans bann."

3) Huru säga de bekymrade själar om Jesus? Dessa tänka: vad skall jag göra, att jag må bliva salig? De äro omtänkta om sin salighet, vilket är en verkan av Herrens nåd i deras osaliga hjärta, vilken skulle visserligen leda dem vidare, om de allena vore lydaktiga. Men enär de icke låta föra sig vidare i salighetens ordning till att känna sin naturliga oduglighet samt av Jesus hämta rättfärdighet och starkhet, så händer det, att de med sitt eget bemödande och allt sitt bekymmer bliva kvarstående i samma tillstånd, lika osaliga i sina samveten eller lika rådlösa för sina gärningar, och hava varken rättfärdighet eller starkhet. Man frågar: huru skall jag kunna leva heligt och hålla Guds bud? Min vän, det vore ingen nöd, om den fördärvade människan kunde hålla lagen. Vad hade då Jesus behövt bliva vår rättfärdighet och starkhet? Det gamla Israel gick i 40 år i öknen och ämnade sig till Kanaan; men de kommo icke därin för otrons skull (Hebr. 3:19).

4) Vad säga de betungande och arbetande själar om Jesus? Med dessa förstå vi de människor, som under Guds heliga lags fordran och fördömande kraft äro likasom förtyngda och med egna krafter länge nog sökt arbeta sig igenom; men med sin innerliga och allt mer och mer tilltagande själsoro fått röna, att de icke blivit förbättrade, utan den gamla människan är lika rådande som hon varit; med ett ord: de äro slavar under syndens dom och syndens träldom. De se lagens andlighet, de göra intet, vad de vilja, utan tvärtom, de inveckla sig mer och mer i fördärv och fördömelse. Den syndalust de haft ont av, den bliver i stället för avtagande mer rådande och rasande; de rå icke med sig själva, däröver kvälja de sig. De vilja bygga upp sin kristendom, och den faller dagligen omkull. De se med förskräckelse på sina gärningar såsom på förtorkade kvistar, som icke bära någon frukt. Allt vad man sålunda tager sig för, det slår fel, ty de äro icke Guds rättfärdighet undergivna, utan sin egen. Vad skall man säga om allt detta annat, än vad Jesus säger: Kommen till mig, alla I som ären arbetande och betungade, så vill jag vederkvicka eder. (Matt. 11) Du svarar: Månne jag törs? Jo, Jesus undfår syndare. Du säger: Alltid talas om Jesus. Ja, min vän. Ve mig om jag icke predikade evangelium. Undrar du därpå? Det är ju Påsk! Han är ju uppståndelsen och livet! Och i Honom hava vi rättfärdighet och starkhet.

5) Vad säga Jesu fiender om Honom? Somliga av dem veta icke, vad de göra, och somliga synda vetande. I vars och ens naturliga hjärta ligger en motvillighet emot Jesus, den Guds Ande vill, att var och en må känna. Vi predika den korsfäste Kristus, grekerna en galenskap och judarna en förargelse (1 Kor. 1). Dessa människor känna icke Honom. Hade judarna känt herrlighetens Herre, så hade de icke korsfäst Honom. Pilatus, en hedning, dömde Honom, men icke av någon uppsåtlig fiendskap emot Hans person, utan han dömde att så skulle ske, som de begärde. Si, hans hjärta var ställt icke med utan mot Jesus. Den icke med mig är, säger Jesus, han är emot mig. Vad skall man säga om sådana människor? Låt dem vara under Guds hand; rår Han icke med dem, ingenting uträtta vi. Låtom oss bedja, att Herren giver dem nåd till upplysning att besinna sig ifrån djävulens snara, i vilken de ligga fångna; genom motsägelser gör man ofta mer skada än nytta; kan ock hända, att Herren lägger dem en gång till sin fotapall; och då bekänna ock de: I Honom hava vi rättfärdighet och starkhet.

6) Vad säga nu de trogna om Jesus? Dessa hava sett sitt elände och sin djupa oförmögenhet till allt gott. De hava såsom fattiga syndare ansett den dödade och åter uppståndne livets Furste för sig såsom oumbärlig. De hava fått syndernas förlåtelse genom tron; de hava av Jesus fått kraft till ett nytt leverne. De fortgå i denna undfångna nåd; de hava intet utom Jesu rättfärdighet att berömma sig av; de suga kraft och starkhet till allt andligt gott av Honom. Deras hjärtans tankar äro dessa: I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.

Amen, ja amen!

Långfredagen

hållen uti Hedvig Eleonoras kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!

1) Medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, nalkas nu i vår betraktelse allt närmare till fullbordandet av det stora återlösningsverket. Han är nu kommen till avrättningsplatsen Golgata, dit Han ibland tvenne ogärningsman var beledsagad. Han har trampat vinpressen allena. Han har nu denna natten och denna dagen utstått mycket ont. Han har svettats blod i Getsemane. Han har vakat hela natten i översteprästens palats. Han har där blivit kindpustad, hädad och bespottad. Han hade sedermera blivit hudflängd, illa anklagad och äntligen dömd till döden; Han hade därefter måst bära sitt eget kors, ehuru Simon av Cyrene, Alexanders och Rufus´ fader, hade burit det efter Honom.

2) Vi uppehålla oss en liten stund och betrakta denna händelse, som tilldrog sig med Simon av Cyrene. Han kom in från marken eller landsbygden och hade utan tvivel blivit underrättad därom, att Jesus av Nasaret leddes ut till att korsfästas; han visste att hans båda söner voro av Jesus och hans lärjungar kända, han var angelägen, som man förmodar, att höra, om ock någon av Jesu lärjungar skulle korsfästas, därför hade han förmodligen kommit i samtal med dem, som ledde Jesus, och således blivit tagen och pålagd att efter Jesus bära korset, som torde hava varit tungt.
    Vi hämta härav genast den lärdomen, att en själ, som genom en sann bättring och tro är bliven Jesu lärjunge, måste ock vara hans efterföljare, och det icke allenast på det sättet, att hon har att gå i Jesu fotspår, vad levernets helighet och hjärtats renhet angår, så att en kristen visar sin tro med sina gärningar, visar, att han är sin store mästare lik, far efter att vara efter hans efterdöme inrättad, utan må han även bära Jesu kors, dock efter Honom.

3) Vad Jesu kors eller lidande angår, som Han för världens synder utstått, så är det ingen människa, som därunder satt sina skuldror. Han har ensam och allena burit den bördan; men vad förakt och fiendskap av det vanartiga släktet, jag menar världens barn, angår, så är det de kristnas lott. De måste därvid vara nöjda, att de hatas för hans namn, att de beljugas för hans skull, att de lida förföljelse för rättvisans sak (Matt. 5). Men så är det likväl en dyr tröst för en själ, som följer Jesus och måste bära Hans kors, att de genom Jesu nåd hava undfått ett lydaktigt hjärta därtill, att de nämligen genom tron njuta nåd till tålamod och genom hoppet vänta en salig förlossning.

4) Det är dem en glädjefull förmån, att de undkommit syndens herravälde. Så länge en människa ännu står i sitt osaliga tillstånd och under syndens träldom, så går hon icke i Jesu efterföljelse och korsets bärande. Hon bliver för evangelii bekännelses skull ingen martyr. Men de som korsfästa sitt kött med dess lustar och begärelser, de hava det ock korsfäst; de äro icke under syndens dom och träldom, och de fara efter att var dag korsfästa, hålla den gamla människan korsfäst och så av nådens medverkan underkuvad, att världen med allt sitt onda eller goda, satan med allt sitt lock eller pock, samt den fördärvade naturen med allt sitt elände icke förmår att leda dem ifrån den rena vägen, fast den ock är med törnen beströdd.

Ack, vare vår evige förbarmare evigt lov, som under alla sådana tunga och tröttsamma öden så underligen sörjer för de sina! Så att, om Han lägger eller låter lägga dem en börda uppå, så hjälper Han dem ock. Han drar försorg, att allt skall sluta väl. Han hugsvalar hjärtat mitt under korsets tyngsta tryckande och sålunda likasom bär den tyngsta ändan.

Vi skrida nu till vårt egentliga ämne, som är Jesu förbön: Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. Och i anledning därav kort och i enfaldighet betrakta

Medlarens Jesu förbön på korset för människorna.

1) Huru Jesus beder för människorna
2) Huru människorna kunna njuta Jesu förbön sig till godo.

Guds rena Lamm oskyldig,
på korset för oss slaktad,
alltid befunnen tålig,
ehur du var föraktad.
Vår synd du haver dragit
och dödens makt nedslagit.
Giv oss din frid, o Jesu!

1) Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. Denna bön bad väl vår dyre Frälsare för dem, som korsfäste Honom; vilket sålunda synes hava tilldragit sig. Detta ordet är det första, som Jesus talade på korset, och tyckes hava skett antingen under eller strax efter korsfästelsen. Korset var utan tvivel sådant, att det måste läggas ner på marken, då Jesus sedermera lades även ned därpå, vars välsignade lekamen utspändes och fastspikades. Han, som var full av nåd och barmhärtighet, tålamod och långmodighet, lät detta icke förrycka sitt fasta uppsåt att vara en medlare emellan Gud och människor, utan beder för dem och lägger här de orden till: ty de veta icke vad de göra. Hade de känt herrlighetens Herre, så hade de icke korsfäst Honom (1 Kor. 2:8)

2) Jesus var nu inbegripen i sitt översteprästerliga ämbete. Till detsamma hörde även det, att en överstepräst bad för folket. Alltså bad väl Jesus här egentligen för dem som korsfäste Honom; men därjämte är hans bön en översteprästerlig bön för hela världen. Sådant vittnar Jesaja (kap. 53:12): Han bad för överträdarna, och Paulus (Hebr. 5:6-7): Du är en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt. Och han haver på sin kötts dagar offrat bön och åkallan med rop och tårar till Honom, som Honom frälsa kunde ifrån döden, och vart bönhörd därför att Han höll Gud i vördnad.

3) Jesus, vår dyre medlare och överstepräst, beder för sina fiender. Vi äro förlikta med Gud genom hans Sons död den stund, vi ännu voro hans ovänner; därför beprisar Gud sin kärlek till oss. Han bad för de fallna människor, som Honom dels nu med egna händer, dels ock med sina synder korsfäste. Han bad för dem, icke så, att Han kallade deras synder annat, än vad de voro och äro, nämligen synd; men Han älskade världen och sålunda bad Han för henne.

4) Jesus beder för människorna om syndernas förlåtelse. Syndernas förlåtelse är antingen av och genom Jesus Kristus förvärvad eller ock genom den Helige Ande tillämpad; den förra är grunden till den senare. Den förra är förvärvad och skedd, den senare skall ske. Stackars den som detta icke vet och tror. Han går i mörkret och haver ingen glädje.

5) Vad den förvärvade syndernas förlåtelse angår, så talar Jesus om den uti instiftelseorden till den heliga nattvarden: Mitt blod utgjutes för eder och för många till syndernas förlåtelse; ty det utverkade syndernas förlåtelse hos Gud. Jesaja säger, att Jerusalems missgärning är förlåten, och de hava fått dubbelt av Herrens hand för alla sina synder (Jes. 40:2). Daniel säger: 70 veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, så skall överträdelsen bliva förtagen och synden betäckt och missgärningen försonad. (Dan. 9). Och Paulus skriver i epistlarna till de efeser och kolosser: I vilken vi hava förlossning genom hans blod, syndernas förlåtelse efter hans nåds rikedomar. Denna syndernas förlåtelse är redan förvärvad och skall nu icke förvärvas; hon är genom Jesus Kristus fullbordat och skall icke fullbordas. Det är fullkomnat och skall icke nu fullkomnas.

6) Vad den andra eller den tillämpade syndernas förlåtelse angår, så hörer den egentligen till vår betraktelses senare del, där vi ärna omröra den.

7) Evangelium är därför ett ljuvligt och glatt budskap, emedan det talar om en nåd, som är given i Kristus Jesus för evig tid, om en syndaskulds betalning, som har skett, om en syndernas förlåtelse, som är förvärvad, och om en evig rättfärdighet, som är framhavd. Om detta icke skulle vara skett utan skulle ske, då människorna omvända och bättra sig, vad tröst skulle en syndare därav kunna erhålla när försoningen inför Gud grundades på hans egna verk eller ock på vad i honom skulle ske, vilket alltid skulle förekomma honom ofullkomligt; och sålunda skulle hans syndaförlåtelse även bliva honom oviss.

8) Jesus, vår dyra medlare, beder överljutt, så att alla höra det. Han talade högt. Han ropade i sin dödsstund med starkt rop. Hans ord voro märkliga; därför talar Han dem så högt, att de hava kunnat upptecknas, emedan i dem ligger människornas liv och salighet.

9) Jesus hade haft all anledning och även kunnat, om Han velat, bedja ett gruvligt straff över dem, som korsfäste Honom; men Han beder för dem. Han visar däruti, att Han var helig och skild från syndare; Han ville genom sin görande och lidande lydnad vara en fullkomlig medlare emellan Gud och människor. Nu


Senare delen

Om huru människorna kunna njuta Jesu förbön sig till godo

1) De, vilka icke njuta, och 2) De, vilka njuta den.

1) a) Först njuter ingen hårdnackad, obotfärdig och ogudaktig människa den till godo. Syndernas förlåtelse är väl även för dessa förvärvad; men därmed är deras synd dem icke förlåten, utan de äro under förbannelse, så länge den Helige Ande icke fått göra dem av den förvärvade syndaförlåtelsen delaktiga.

b) Allt vad en människa i obotfärdighet och otro gör eller beder, kan icke heller göra henne till innehavare av syndernas förlåtelse. Mången beder utan att vilja omvända sig. Mången vill hava sitt skuldregister utstruket, när han skall dö, för att slippa fördömas, allena det kunde ske, utan att man behövde göra en allvarlig bättring. En sådan människa må bedja så ivrigt hon vill, hon tänke aldrig, att hon får något av Herren.

c) Ingen tänke heller, att emedan bättring och tro äro oundgängliga, innan en syndare kan njuta syndernas förlåtelse, dessa nådens verk kunna medföra någon förtjänst inför Gud. Ack nej: "Men si! mitt blod och all min gråt / kan ej min synd avplana."

2) Men beträffande nödvändigheten av dessa nådens verk, innan en syndare kan undfå syndernas förlåtelse, så är det en fast sanning, att varest den Helige Ande icke får försätta en syndare i en allvarlig och sannfärdig bättring och tro, den människan har icke syndernas förlåtelse, varken i tid eller evighet.

a) Syndernas förlåtelse gives blott dem som tro. Tron kan icke vara i det hjärta, som icke känner sitt syndaelände; syndaeländet känner ingen, utan den, som låtit Guds Ande straffa sig. Sålunda föraktar en sådan människa både lag och evangelium och står den Helige Ande emot. Huru kan hon då få förlåtelse?

b) Nej, annorlunda säger Guds Ande i Apostlagärningarna 3:19: Så bättren eder nu och vänden eder om, på det edra synder må avskrapade varda; att vederkvickelsens tid då kommer från Herrens ansikte, när Han sändande varder den eder nu tillförne predikad är, Jesus Kristus. Alltså åtnjuter den allena syndernas förlåtelse, vilken känner syndens djupa fördärv och som beder om förbarmande och nåd samt låter den Helige Ande genom evangelium verka tron på Jesus i sitt hjärta. Den som tror på Honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn. Varpå sedermera

c) följer syndernas avlåtande och ett ifrån syndens herravälde befriat tillstånd, då en rättfärdiggjord människa, vilken synden är förlåten och Jesu rättfärdighet är tillräknad, allt mer och mer gör sig ren ifrån andens och köttets besmittelse och fullbordar helgelsen i Guds räddhåga.

Herren låte så ske med oss alla! Herren göre i våra hjärtan en så salig förändring!

Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesu, för din myckna nöd,
för din sår och stora smärta,
för din svåra, bittra död,
för din ångst den mycket svåra,
den du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu innerlig! 

Palmsöndagen - Altarets sakrament

Högmässopredikan hållen hos hans excellens riksrådet Palmstjerna med dess behöriga citationer sådan, som den av D:r Rutström blev ingiven i Kungl. Justitierevisionen den 22 maj 1760.

I Jesu namn.

"Det ordet sakrament står väl icke i den heliga Skrift, men är likväl i nya testamentets församling antaget och brukat. Hos världsliga skribenter förekommer det ofta och plägar 1) betyda en ed, och isynnerhet i krigssaker. Sedan tages det ock för ett nedsatt och i förvar lämnat gods eller pant, vilken tvenne stridande parter pläga lämna i förvar, på det att den, som vinner, må däri äga sin säkerhet. Sedan brukas det ock om varje slags pant i allmänhet; därav har det hänta, att detta ordet sakrament är i allmänhet av de gamla brukat om heliga och fördolda saker, med vilka ord de gåvo tillkänna alla de saker, som i den heliga Skrift uppenbaras, men för förnuftet äro obekanta, varför ock det grekiska ordet mysterion, hemlighet, ofta med ordet sakrament plägar översättas; men isynnerhet är ordet sakrament brukat som ett kännetecken av heliga, gudomliga ting. Således brukades att kalla gamla testamentets offer och levitiska gudstjänsten sakramenter. Men i en ännu egentligare mening brukas det ordet i artikeln om nattvarden, och då betyder sakrament en handling, som är inrättad av Gud till att därigenom tillbjuda, tillämpa och besegla evangelii löften. Icke heller hindrar det att man ju i ett rätt och hälsosamt förstånd brukar detta ord, ehuru det icke finnes i den helige Skrift, men likväl icke heller strider däremot; varför ock D:r Luther fann för nödigt att behålla detsamma." (översatt från D.r Jacob Benzelii Rep. Theolog. Art. XVI, Qvest. I).

Men härvid får jag dock erinra, att vår dyre Frälsare kallar denna heliga nattvardsinrättning ett testamente uti instiftelseorden. Och man bör framför allt så laga, att alla de ord vi tala i så heliga saker, som detta ämnet är, få sin betydelse och rätta kraft enligt den heliga Skrifts utsago, att de därmed förenligt bliva förklarade och förstådda. Herren give oss sin nåd att på denna stund till hans ära och vår salighet vara tillsammans. Amen.

Fader vår...

EVANGELIUM (sic!) 1 Kor. 11:23-29

På det vi desto enfaldigare och tydligare må kunna med varandra överväga så höga och herrliga ting, som i läran om altarets sakrament förekomma, vilja vi göra det uppå ett kateketiskt sätt, det är, genom frågor och svar.

1) Vilka äro de huvudsakligaste orden i  vår Herres Jesu Kristi instiftelse? Jo, just dessa: "För eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse", eller att Jesus säger: "Min lekamen är utgiven för eder; mitt blod är utgjutet för eder till syndernas förlåtelse." Att dessa ord äro huvudstycket i detta sakrament, det intygar Luther i förklaringen över instiftelseorden, varuti han tre gånger i tre svar upptager samma ord, på det han därmed skall giva var och en tillkänna dessa ordens huvudinnehåll; och säger tillika tydligt, att de äro huvudstycken i detta sakrament, samt att genom dem syndernas förlåtelse, liv och salighet varda oss givna; varför ock dessa ord kräva av oss ett alldeles troget hjärta.

2) Varuti består de kristnas andliga ätande? Det består däruti, att en botfärdig själ genom en av den Helige Ande verkad tro tillägnar sig den nåd som i Kristus är given, anser Jesu död för sin, hans uppståndelse för sin, hans lidande och görande lydnad för sin, hans rättfärdighet för sin, och njuter således därigenom i sitt hjärta syndernas förlåtelse samt en sannfärdig förening med Gud.

3) Består det andliga ätandet i något annat i nattvarden än utom nattvarden? Nej, ty det sker allena av de rätta kristna, eller såsom de i vår katekes kallas värdiga gäster, vilka alltjämt både i och utom nattvarden äta Guds Sons kött och dricka hans blod: alltjämt nära sig av detta himlamanna och dricka av den andliga klippan Kristus (jfr 1 Kor. 11:4)

4) Bör en opånyttfödd och otrogen människa undfå den heliga nattvarden? Nej, ty Jesus har instiftat den till en särskild och hög tröst för sina lärjungar och alla kristna. Därför är det fördömligt att tänka, att sakramentet skulle göra oss rättfärdiga ex opere operato, allenast för det omaks skull, att man går till nattvarden, dock utan tron, vilket är att göra Herrens bord till en marknadsplats för döda själar, tvärtemot Jesu vilja, ty detta sakrament är ett Sacramentum conformationis och obsignationis. Alltså måste den människa visserligen vara levandegjord eller omvänd, som i tron härigenom än mera skall befästas. Ty ingen kan befästas i tron, som ingen tro har. Därför säger ock Luther: "Detta ordet för eder kräver alldeles ett troget hjärta."

5) Vad betyda de orden: bliva saker på Herrens lekamen och blod samt äta och dricka sig själv domen? Det betyder, att de själar, som ovärdigt anammade nattvarden, såsom den korintiska församlingen gjorde, de blevo fördenskull av Gud straffade både till liv och lekamen, eller att de blevo lekamligen straffade med sjukdom, som det står i 1 Kor. 11:30, varest i de följande verserna göres en klar skillnad mellan dom, vilken kallas näpst, och emellan fördömelse; ty dessa ovärdiga gäster, som icke hade gjort skillnad på nattvarden och den lekamliga måltiden, utan i oskicklighet och fylleri eller överflöd togo nattvarden, de blevo av Guds rättvisa hand straffade. De blevo "agade och näpsta, på det de med världen icke skulle fördömda varda." Varvid är klart, att såframt denna näpst fick lända dem till bättring, sluppo de helvetets förbannelse, men i motsatt händelse heter det: "Den som icke tror, han skall varda fördömd." "Den själ som syndar, han skall dö" - då deras kval såsom testamentets blods föraktare bliver dem så mycket odrägligare.

6) På vad sätt undfår man Jesu Kristi sanna och väsentliga lekamen och blod? Det sättet är väl för våra naturliga sinnen obegripligt; men är dock oförnekligt, när vi besinna 1 Kor. 10:16-21. Så tror icke heller en trogen själ på en idealisk eller inbillad eller målad Frälsare; utan på en sann Gud, född av Fadern i evighet, och en sann människa, född av jungfrun Maria, vilken är död och uppstånden. Hit vänder sig en i tron hungrande och törstande själ, här mättas hon med vällust såsom en ström (Psalt. 36:9), här svalkas hon med Jesu heliga blod, som här med henne sannfärdeligen förenar sig. Med ett ord: Jesu heliga och sanna lekamen och blod helgar och bevarar deras kropp och själ till evinnerligt liv. Och som David säger: "Han haver gjort en åminnelse till sina under, den nåderike och barmhärtige Herren; han giver mat åt dem som frukta honom (Psalt. 14:45).

7) I vad tillstånd bör den människa vara, som är en skicklig nattvardsgäst? Såsom tillförne är sagt, bör en människa, som vill anamma detta Jesu bord, vara omvänd; men så är icke heller den oomvänd, som tänker: "Ack, jag känner, att jag icke är beredd eller väl skickad", vilket även kan vara de gudfruktigas anfäktning, som härrör därav, att man förutom och innan man ser in i nådens ljus tänkt att man icke borde hava något fel, om man skulle vara värdig till denna heliga måltid. När man finner och ser denna sin orenlighet, förnekar man att komma till nattvarden och uppskjuter därmed så länge, tilldess man skall bliva värdig och väl skickad, och emellertid går dag efter dag och månad efter månad sin kos, och på det sättet händer det, att de näppeligen någonsin komma till nattvarden.
   De vilda, gensträviga och obotfärdiga, de böra avhålla sig ifrån nattvarden, efter de icke äro bekväma och skickliga att undfå syndernas förlåtelse och icke hava någon längtan att bliva bättre. Men de som äro svaga och bräckliga, men åstunda sin andliga hälsa, de böra komma härtill. Och den som suckar däröver, att han icke nog känner detta sitt syndaelände, om honom säger Luther alltför herrligen: ju mer du känner dina synder och brister, ju större orsak har du att begå detta sakrament, där hjälp och läkedom är att söka (Dr Luthers stora katekes).

8) Av vad beskaffenhet är absolution, som går före nattvarden i den kristna kyrkan? Svar: "Det gives en förvärvad syndaförlåtelse, vilken å Guds sida är fullkomlig för Jesu skull och tillräcklig för alla människors barn, om de ville densamma anamma (Jes. 40:2, Dan. 9:24, Matt. 26:28, Ef. 1:7). Det gives ock en anammad förlåtelse, det är, att själen i en sann omvändelses ordning genom tron undfår i sitt hjärta den i Kristus skedda förlossningen och syndaförlåtelsen (Apg. 10:43). Det gives ock en daglig syndaförlåtelse: 'Fader, förlåte oss våra skulder.' Det gives ock en syndaförlåtelse, som lärare å Guds och församlingens vägnar tillsäga botfärdiga syndare. (Joh. 20:22-23). När nu en människa vill gå till nattvarden, vilken icke låtit Guds Ande hjälpa och omvända sig, får hon ingen syndaförlåtelse, om ock en ängel av himmelen absolverade henne (Gal. 1:8).

9) Varvid kan en rätt kristen fästa sina tankar just under själva communionen, att han må hava salighet och nytta därav? Jo, just vid dessa orden: "Detta är min lekamen, som för eder utgiven varder, gören det till min åminnelse. Detta är det nya testamentet i mitt blod, som för eder och många utgjutet varder, gören det, så ofta I dricken, till min åminnelse." Man bör inför Jesu nådesbord förnämligast fästa sitt hjärta vid de orden "för eder", och att det måtte ske till Jesu döds åminnelse så långfredagsaktigt, som stode man och såge därpå, huru Jesus dog för oss.

10) Vad nytta eller salighet njuter en trogen själ av nattvardens rätta bruk? "Såsom löftet är onyttigt, så framt det icke med tron anammas, alltså är ock ceremonien eller det utvärtes tecknet onyttigt, så framt icke tron kommer därtill, vilken visserligen tror, att syndernas förlåtelse varder här tillbjuden och given. Nya testamentets löfte är om syndernas förlåtelse, såsom Jesus säger: 'Detta är min lekamen... ...till syndernas förlåtelse.' Ordet tillbjuder fördenskull syndernas förlåtelse, och ceremonien eller det utvärtes tecknet är likasom ordets målning eller insegel, som visar oss på löftet." (se Apologia Aug. Conf. Vers. Svecana p. 274) "Men de själar som tro, de upprättas till sina förkrossade hjärtan. Genom denna dyra måltid uppväckes hjärtat att tro och stärkes däruti; ty genom ordet och sakramenten verkar den helige Ande. Så undfår en själ syndernas lösen och således syndernas betalning och förlåtelse. Hon undfår hela Jesus, dödad för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighet, och således Jesu evigt gällande rättfärdighet. Den gamla människan fördrager icke denne Jesus. Han är helvetet ett förgift, och därför dödar han den gamle Adam och föder en ny människa, den i rättfärdighet och renhet evinnerligen leva skall." (ibid p. 375). Denna Jesu delaktighet skall och vara grunden till de trognas uppståndelse till livet, efter de äro genom nattvarden med Jesus förenade. "Den som äter mitt kött", säger Jesus, "han skall leva, om än han död bleve." (Joh. 6:15).

11) Huru förstås Joh. 6:63? Jo att Guds Ande genom evangelii ord må göra en själ levande. Hon kan icke bliva det genom det utvärtes bruket av nattvarden, utan bör i Jesu namn besinna, att den som tror, han har vad orden innehålla och lyda; men den som tvivlar, han haver allsintet, därför att han låter sig detsamma fåfängt tillbjudas och icke åstundar att nyttja och bruka ett sådant hälsosamt ting. Nog är skatten framburen och tillbjuden, framsatt på bordet att njutas; men man bör tillägna sig den, det är, tro som orden lyda. Denna skatt tillbjudes oss i Ordet; alltså kan den icke på annat sätt emottagas, än med hjärtat; men icke kan en sådan gåva och evigt varande skatt med händerna omfattas och anammas. Fasta och böner äro väl en utvärtes beredelse; men det som härutinnan och härigenom gives oss kan kroppen på intet sätt emottaga, utan det gör hjärtats tro, som känner och åstundar en sådan skatt. (Allt detta ur D.r Luthers Stora katekes, sv. övers. s. 194-195).

12) Bör man taga nattvarden hemma eller tillika med hela församlingen? Svar: 1 Kor. 10:17: "Det är ett bröd, och många troende själar äro i Kristus en lekamen, efter de alla av det ena bröder äro delaktiga." Alltså är det ganska vackert och kristligt, att en Jesu församlings ledamot även i den utvärtes församlingen och under denna dyra bröllopsmåltid är tillstädes; emedan Jesus här vill fägna sina barn (Hebr. 10:25). Men så är det ock klart, vad Jesus talar i Matt. 18:20 samt Upp. 3:20.

13) Huru ofta bör en kristen gå till nattvarden? Den som icke går till nattvarden ordentligen, han måtte antingen vara sjuk eller död. De sjuka och döda äta intet och dricka intet. Jesus har med flit sagt "så ofta", och dessa orden betyda något. Herrens Ande läre oss förstå dem.

Amen.

Passionspredikan över Fjärde akten i Kristi lidandes historia

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Vi behöva icke erinra, att medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, är vårt antagna ämne till passionsbetraktelser i år. Vi hava hört det på flera dagar under åtskilliga omständigheter betraktas; och vi få ännu höra, huru tåligt vår dyre medlare fortgår i sitt dyra medlareämbete ända intill dess Han går in i det allraheligaste och finner en evig förlossning.

Men innan vi ingå i vår i dag tillämnade betraktelse, torde det bli en nödvändig sak att på en liten stund fråga efter, vad det lider med vårt hjärtas upplysning och omvändelse, huru det har varit för våra hjärtan allt vad vi hittills hava hört och varest vårt hjärtas tankar nu hålla till. Om dessa tankar på Jesus uppenbarat för oss Guds mildhet, som lockar syndare till bättring, om de fått upplysa vårt förstånds ögon, om vi blivit varse vår ovärdighet, vår stora fattigdom å vår sida, och Guds outgrundliga nåds rikedomar å Jesu sida, om vi kommit att vila med våra oroliga hjärtan på Hans dyra medlareämbete och äntligen fått frid i våra samveten, samt om vi äro vordna med Honom så inplantade till en lika död, att vi ock äro uppståndelsen lika? Det vill jag fråga var och en av eder på hans samvete. En fråga, som var och en noga höre och betrakte och sedan inom sig själv besvare inför Honom, som är en domare över hjärtans tankar och uppsåt.

I mån besinna, att en osalig människa, som står under både syndens dom och syndens träldom, är icke hjälpt därmed, att hon med hopen går dit i Guds hus, att hon hörer med öronen omtalas sin medlare, utan att förstå det med hjärtat; ty hon går lika död hem som hit. Allt detta länder till förhärdelse och förtappelse och icke till salighet. Men ändamålet med predikan om Jesus är, att vi må bliva rätteligen omvända, rätteligen uppväckta, rätteligen troende, rätteligen pånyttfödda, rätteligen förnyade och helgade i Jesus. Och om sådant skett och fått ske, därom döme var och en av eder inför Gud. "Pröven eder, om I ären i tron."

Detta är en anmärkning, som jag icke kan undgå att göra, innan passionstiden flutit förbi. Vår tid går bort såsom en ström; vi fara såsom en pil till vår dödlighets mål. Tiden är både ond och dyr. Människor skola göra räkning för sin tid, huru de i den hava levat. Ginge det så fort med vårt tilltagande i kristendomen, som med våra år, vore det väl. O, att vi skrede Jesus allt närmare och närmare, efter som vi nalkas närmare graven och evigheten!

Jag minner eder fördenskull på evangelium, som jag eder predikat haver, att vår kyrkogång icke må bliva ett utvärtes verk, och betraktelsen om Jesus räcka blott i passionstiden. Stackare den, som har passionstiden endast några veckor om året och som icke på annat sätt känner honom. Om en ängel av himmelen talade för en sådan människa, och hon icke ville låta den helige Ande hjälpa sig, så vore det med henne lika ogjort, om ock passionstiden räckte hela hennes livstid. Därför frågar jag ännu en gång, huru det står till med våra hjärtan i anseende till allt, som vi hava hört? Står det väl till, så är det väl. Men beklagligt vore det, om vi ock denna tid hava gått ur glömska i glömska, ur mörker i mörker, ur förhärdelse i förhärdelse, ur död i död, ur fåfänglighet i fåfänglighet, ur flärd, glömska och värld i detsamma; så att man nu inför Herren måste säga: "Och när du mig av nåd till bättring kallat har, / har jag föraktat all den nåd du till mig bar." Herren Jesus hjälpe den, som sålunda förnöter sin levnadstid och denna dyra nådetid. Den helige Ande besöke hans hjärta och give honom ett eftertryckligt styng till bättring.

Vi vilja nu gå till vår betraktelse; och få vi i dag se huru vår dyre medlare hudflänges och illa hanteras, huru han blir "slagen för våra synder och sargad för våra missgärningars skull, huru näpsten har legat på honom, och huru vi genom hans sår äro helade vordna." Vi ämna genom Jesu nåd korteligen framställa:

Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd, och människorna för hans skull fria.

1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd och
2) Människorna för hans skull fria

Jesus, lär mig rätt betänka
din tänkvärda, svåra död
och din bittra pinas nöd.
Hjälp att jag mig nu må sänka
ner i dina helga sår,
där jag liv och hälsa får.

1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd.

1) Älskade åhörare! I märken väl själva innehållet av vår betraktelse, som är, att medlaren Jesus står och lider i vårt ställe, och att vi därigenom varda fria och frälsta. Vi frälsas i Honom, och Han hudflänges för oss. Vad salighet, att den skyldige varder fri och den oskyldige varder straffad? "Tag denne utav vägen och giv oss Barabbas lös." Vilket är nu vår text.

2) Skulden, brottet eller synden, varför denna hudflängning sker, är icke Jesu egen, utan det mänskliga släktets. Saken var sålunda den, att "Gud hade att göra med människorna i Jesus Kristus, och Jesus Kristus hade att göra med Gud i människornas stad och ställe." Den skuld, som Han här måste betala, var således Adams och Evas fall. Deras och alla deras efterkommandes synder och överträdelser, vilka Herren hade kastat på honom (Jes. 53).

3) Efter Herrens heliga lag skulle hela världen dö; lagen straffade alla lika, ty han befann alla lika fallna; alla hade syndat och hade intet att berömma sig av inför Gud; alla människor äro efter naturen under lagens förbannelse. "Allt lagen säger, det talar den till dem som [det är alla] som under lagen äro, att var och en mun skall tillstoppas, och all världen skall för Gud brottslig varda." (Rom. 4). Nu var Jesus född av kvinna, gjord under lagen; Han var kommen att fullborda lagen. Och den, som är förbunden att fullborda lagen i syndares ställe, måste ock i syndares ställe bliva förbannad, straffad och hudflängd. Vilket aposteln Paulus ännu starkare beskriver i Gal. 3:13: "Kristus haver förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är var och en som hänger på trä." Och Esaias: "Han är slagen för våra synders skull och sargad för våra missgärningars skull." (Jes. 53. Om denna gruvliga bestraffning i syndares ställe talar Messias själv genom Jesajas mun: "Jag höll min rygg till dem, som mig slogo, och mina kindben dem, som mig ryckte; mitt ansikte vände jag icke bort för försmädelse och spott." (Jes. 50:6)

4) Vad vill allt detta säga? Är icke Gud själva kärleken? Kan kärleken fordra en så hård betalning, att hans egen Son, den evige Guden, skulle så hanterad varda? Och om Gud är kärleken och tillika oföränderlig, som icke kan tänka så den ena gången och helt annorlunda den andra, huru kunde då Gud, som är en oföränderlig kärlek, fordra en så sträng betalning av människorna, vilka Han älskat hade av evighet och förr, än denna jordens grundval var lagd? Svar: Gud är kärleken, det är sant; Gud är oföränderlig, det är ock sant; men Gud är ock helig, Han är ock rättfärdigheten och allas Herre. I kraft av sin eviga kärlek älskar Gud det mänskliga släktet; men i kraft av sin helighet straffar Han den, som syndat emot hans givna befallning eller förbud och sålunda överträtt hans uppenbarade lag. Om Gud skulle älska utan avseende på sina övriga fullkomligheter, så vore det flathet, vilken syndiga egenskap aldrig kan finnas i det allra fullkomligaste väsendet, som är Gud.
   Jag sade, att Gud är rättfärdigheten och allas Herre. Han är rättfärdig, det är, Han utövar den ena av sina fullkomligheter så, att alla de andra icke äro vilande, lidande eller kraftlösa. Till följe av Guds eviga nåd allena kunde Gud förbarma sig över det fallna människosläktet, men icke utan betalning för synderna och lagens uppfyllelse, som hans helighet och rättfärdighet fordrade. Allt vad Gud sålunda gjorde, det gjorde Han enligt sina gudomliga egenskaper, vilka för Honom äro  en helig och oföränderlig grundlag eller regeringsform. Han är sålunda oföränderligen nådig och barmhärtig, men Han är ock oföränderligen helig och rättfärdig. Såsom David säger: "Rättfärdighet och dom är din stols stadfästelse: nåd och sanning är för ditt ansikte", (Psalt. 89:15), vilka ord betyda något, nämligen en oombytlig rättfärdighet och en ostrafflig dom är din grundval; du är dock så rättfärdig och dina domar äro så rätta, att de icke utesluta barmhärtigheten emot de elända, icke heller din sanning att fullborda genom Jesus Kristus det, du lovat haver, utan både nåd och Jesu försoning komma emellan, så att du icke handlar med syndare efter din grymma vrede. Och sålunda följde härav, att Gud vår hjälpare hjälpte oss allena för sitt namns äras skull; Han frälste oss och förlåter oss våra synder för sitt namns skull. Ja, härav följde, att hans nåd var och är väldig över oss, och hans sanning varar i evighet, Halleluja! (Psalt. 79:9, 117:2).
   Att nåd och sanning är för Guds ansikte eller att nåden gavs människor för Jesu skull, det synes nogsamt att med Guds ansikte förstås Frälsaren Jesus Kristus; ty Gud kallar honom så i 2 Mos. 23:21, jfr 1 Kor. 10:4, och att nåden är given i Kristus Jesus för evig tid, vittnar aposteln Paulus, 2 Tim. 1:9 och Joh. 1:17. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus; härav är sålunda tydligt, att det fallna människosläktet är nåd given till följd av Guds eviga kärlek samt på grund av den försoning, betalning och lagens fullbordan, som i Jesus Kristus skulle ske.
   Ty om Gud så vore kärleken, att Han icke straffade det onda, vad hade Han då i alla världens åldrar behövt föra ett så heligt regemente över människobarnen? Vartill hade hans heliga lags uppenbarelse skolat tjäna? Vartill skulle alla lagens förbannelser och dess fördömande kraft vara? Vad hade Jesus behövt frösona och upprätta det fallna människosläktet ifrån syndens dom? Varför skulle Herren kasta allas våra synder uppå Honom? Varför skulle han bliva en förbannelse för oss? Varför skulle Gud vara i Kristus och försona världen med sig själv?

5) Men låtom oss gå litet närmare och bese denna hiskliga hudflängning. Abraham såg hans dag och vart glad; Abrahams barn kände honom icke och sågo icke, vem han var, med seende ögon. De bundo hans armar, som dem med stark hand och mäktig arm utur Egypti land fört hade. Han hudflängdes så grymt, att Pilatus trodde de skulle röras till medlidande av hans jämmerligen hanterade och blodiga gestalt:

En övergiven hop av hedniska soldater,
till skapnad människor, men vilddjurens kamrater
till egenskap och art. De hade fått uti 
ett slags med taggar främst besatta skarpa remmar,
med vilka de så grymt martera Jesu lemmar,
så mellan blod och kött man benen ock kan si.

Och sedan han var så marterader och slagen,
sen Jesus var med blod utvärtes överdragen,
invärtes kravd och stängd för Adams skull av Gud,
så hava de tillreds en purpurmantel sliten,
av damm och smudder tung, av malen sönderbiten,
för ärones monark till en bespottnings skrud.

Ur Sophia Elisabeth Brenner: Vår Herres och Frälsares Jesu Kristi allraheligaste pinas historia, rimvis betraktad (1726), skr anm

6) Ack, märk, vad det är för en hög och dyr person, som här hudflänges! Hade det varit en syndig människa, så hade dess försoning ingenting kunnat uträtta. Men det rena och obesmittade Lammet Jesus Kristus, försänkt i en så djup förnedring för vår skull, i vårt ställe, det har gjort att vi i vår betraktelses

Senare del

få besinna, att människorna för hans skull äro fria.

Texten säger: Tag denne, nämligen Jesus, av vägen och giv oss Barrabas lös.

Det gives en frigörelse som är 1) förvärvad, 2) tillämpad.

1) Vad den förvärvade frigörelsen angår, så är den skedd genom Jesu lidande, död och uppståndelse, men vi besinna, att alla de åtskilliga delar av Jesu lidande, såsom blodsvettning, hudflängning, törnekröning, korsfästelse m.m., äro, likasom när man talar isynnerhet om Jesu blod eller sår eller död m.m., till betraktandes ingalunda såsom en styckad Frälsare, utan såsom i sig själv innefattande en hel Jesus, som med sitt fullkomliga offer har friat och lösgivit det mänskliga släktet ifrån den dom och plikt som synden väl förtjänar.

2) Jesus hudflängdes inte för sin skull, utan för vår. Han är i vår stad och ställe slagen, på det vi skulle frid hava. Hans slag äro sålunda våra, hans sår våra, hans död vår. Därför sjunga vi i psalmboken:

"Dina lemmar måste svida,
då man dig med grymhet slog,
stötte, ryckte, svåra drog,
på det jag ej skulle lida
det som satan själv ä r hänt,
och min synd har väl förtjänt.

Du hudflängdes och avkläddes,
att min sjuka, nakna själ
måtte läkas, prydas väl."

Ur Haqvin Spegels psalm "Jesu, lär mig rätt betänka", skr anm

Si, så äro vi friade från syndens betalning; ty Jesus är slagen för oss. "Allt gott vi av dig hava, / du milde Jesu Krist." Av vilken vi all nåd både i andlig och lekamlig måtto förvänta.

3) Men tillämpningen av denna Jesu befrielse, vilken den Helige Ande vill av nåd verkställa i syndares hjärtan på det sättet, att han får visa dem, så att de se och känna sitt stora skuldregister, och lära dem att tro på Jesus, som är slagen för våra synders skull - denna tillämpning återstår ännu hos mången; och så länge detta icke har skett, så händer det, att du icke är fri utan bunden i skuld, och döden råder över dig.
   Man må då tänka vad man vill; man må inbilla sig att man genom fattigdom eller sjukdom eller annan vedermöda bliver späkt och därigenom får lida för sina synder här, så bliver det dock därvid:

Utan Jesus du fördärvas,
utan Jesu nådesken
är dig allt till ångst och men.

Där den Helige Ande icke får rätt på ditt hjärta och får hjälpa dig ifrån lagens förbannelse, så är du icke fri. Men låter du föra dig till Jesu delaktighet, får Jesus och Jesu Ande skänka dig, och du omfattar, din Medlares förvärvade frigörelse, si, då fullbordas det ordet som skrivet står: "Om Sonen gör eder fria, så ären I rätteligen fria." (Joh. 8:36).

Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesu, för din myckna nöd,
för din ångest, för din smärta,
för ditt kors och för din död,
ja, för allt det bittra, svåra,
som du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu, innerlig!

Amen.

Passionspredikan över Tredje akten i Kristi lidandes historia - Enheten i medlareämbetet

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!

Det är en medlare emellan Gud och människor, nämligen människan Jesus Kristus. Enligt vår gjorda föresats hava vi detta ämnet, som ock är ibland de allradyraste i hela vår evangeliska religion, att även nu överväga. Vi ärna även för detta år därmed fortfara, som sagt är, under hela passionstiden. Jesus såsom medlaren mellan Gud och oss räcker ock till i går och i dag och han desslikes i evighet (Hebr. 13:8); ja, om passionstiden ock vore tusen år, vad ville det svara emot de orden i Psalmboken: "Om alla de trän och gräs på vår mark / fått stämma och talande tunga, / om djurens och fåglarnas, ljuvlig och stark, / med änglarnas röst kunde sjunga, / förmådde de aldrig tillfyllest Guds Son, / vår Frälsare Jesus lova." Vad längd och vad bredd, vad djup och vad höjd är icke i Kristi kärlek, som all kunskap övergår!

Det upplästa stycket av historien om vår dyre Frälsares lidande innefattar flera ämnen, dem den evige Guden har behagat låta uppteckna för att därigenom, nämligen med ett omständligt förklarande av de händelser som här tilldragit sig, lära oss, att ingenting nytt under solen sker, att lära oss, huru i världen tillgår, samt att vi må känna igen vår dyre Frälsares ord i Matteus 5: "De hava sammalunda gjort profeterna, som hava varit före eder."

Men för övrigt äro dessa i texten omförmälda omständigheter icke någon egentlig föda för vår fattiga själ; ty vad gagnar det nu oss att höra beskrivas, huru mörkrets makt ställer sig emot Guds rike, och huru dessa krafter sinsemellan äro stridande. En hednisk domare, som dömde att så ske skulle, som de begärde, och en skara av präster, som förena sig uti att förfölja och anklaga den oskyldige ibland människors barn; gudlösa anklagare, som icke visste vem de angåvo, och icke kände herrlighetens Herre, samvetslösa vittnen, som sade allt det de visste behagade Jesu fiender. Vad skulle det gagna oss att förnöta vår dyra passionstid med betraktelser över huru alla dessa åsidosätta Gud, religion, gudsfruktan, lag, evangelium, samvete, ära och dygd? Detta är ju en sak som icke kan vara annorlunda. Ljusets och mörkrets rike hava i alla tider varit sins emellan stridande. Läs 1 Mos. 5, Gal. 4:29. Och som allt detta är ett ämne, vilket icke uttrycker för oss vår salighetsgrund och icke heller förnöjer våra hungriga hjärtan, så låtom oss bliva vid vår föresatta betraktelse: "Medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus". Har jag Jesus i mitt hjärta, / se, så har jag glädjen all. Han är ju vår salighets grund, en annan kan icke läggas (1 Kor. 3:11).

Älskade åhörare, I lären nog finna huru dyr denna grundartikeln är, medlaren emellan Gud och människor. I lären erinra eder, vad vi kalla honom och med rätta kalla honom. "Min högsta skatt, o Jesu kär, / du källa av all nåde. / O du min högsta skatt och livets springekälla! / Jesus är mitt allt i alla. / Hjärtans Jesu, glädjekälla." Säll är den, som står i det saliga själstillstånd, att han i tron kan anse Jesus för sin högsta skatt, för källan och upprinnelsen till sitt liv och sin glädje, för sitt allt i alla. "O huru säll / är visst den själ / som detta rätt besinnar." Men Gud give, att vi icke behövde frukta, det många ännu icke hade lärt de första bokstäverna i Guds ord; ja, att läran om Jesus, vår dyre medlare, för många är såsom manna var för Israel i öknen (Vishetens bok 16:20). Ack, att de en gång ville besinna sig och känna den tid, i vilken de sökta äro! Ack, att det komme därhän med dem, att deras hjärtan måtte förstå vad det dyra ordet "medlaren emellan Gud och människor" har att innebära!

Det må man besinna, att den kallsinniga gudstjänst en obotfärdig människa övar, därmedelst att hon blott sjunger en psalm om Jesus eller läser en bön eller hörer, så att det går genom det ena örat in och genom det andra ut, att sådant icke gör en människas kristendom rättskaffens inför Gud. Var viss att djävulen kan väl tåla, att människor så vårdslöst hantera himmelska sanningar och sin kristendoms övning; men när en människa med allvar söker Herren och vill börja öva, vad som till tro och gudaktighet hörer, det kan satan icke fördraga; då reser sig mörkrets makt, då fäktar satan med dubbel iver emot en sådan verklig kristendomsövning, då heter det irrlära, då rede man sig till frestelse.

Hela vår kristendomsbyggnad är grundad på Jesus. Hela en människas omsorg bör vara att känna sann Gud och den han sänt haver: Jesus Kristus. Han är gudaktighetens hemlighet. Han är  oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning. Vad under då, att en på Jesus troende och vilande själ säger: "Upp, min själ, min mun och tunga, / upp, mitt hjärta och min röst, / till att prisa och lovsjunga / Jesus, som oss återlöst, / Jesus tacka och berömma, / Jesu godhet aldrig glömma."

Vi gå nu till vår upplästa text, och med anledning därav vilja vi i korthet enfaldigt betrakta:

Enheten i medlareämbetet, eller att det är en medlare emellan Gud och människor: Jesus Kristus.

1) Lärjungarna hade allesamman aftonen förut varit med Jesus både vid påskalammets ätande och vid nattvarden; de hade ock alla varit med honom i Getsemane, de voro ock alla tillstädes, när Jesus blev fängslad. Men Jesus hade sagt: "Söken I mig, så låten dessa gå." Det var efter Guds bestämda råd, att Jesus Kristus skulle vara den enda människan i nåden, att han skulle trampa vinpressen allena, och ingen av folket med honom. Att det skulle allena vara en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, därför giver Jesus dem alla lov att gå: "Låten dessa gå." Och lärjungarna övergåvo honom och flydde.

2) De gingo väl på avstånd för att se, huru denna gruvliga händelse skulle sluta. Men ingen av dem blev nu med Jesus tillfångatagen. Det är väl sant, att de av räddhåga ock flydde. Men så låg även däruti Guds milda försyn, att ingen av dem kom att ställas tillika med Jesus i förhör, ty medlaren var en.

3) Den modige Petrus tänkte väl gå med Jesus i döden, men det varade icke länge, innan ock hans frimodighet förlorade sin kraft. Med ett ord: det gick nu såsom i Getsemane, då Jesus svettades blod och där förrättade en så dyr del av sitt heliga medlareämbete - då sovo lärjungarna, och ingen av dem förmådde att vaka med honom. Petrus sov i Getsemane, och Petrus förnekar och går ifrån honom vid rannsakningen. Ty medlaren emellan Gud och människor var och är en, nämligen den människan Jesus Kristus.

4) Jag sade, att härunder låg ofelbart Guds nåds försyn. Ty ehuru det var synd, att alla lärjungarna flydde och icke inställde sig vid domstolen att intyga Jesu oskuld och renlärighet, så var det likväl i det avseendet en Herrens nåd, att ingen av dem fördes till döden tillika med Jesus, varav fienderna sedan torde hava tagit sig anledning att föregiva ovissheten om vilkendera skulle vara världens medlare.

5) Alla människor voro syndare, och allesammans äro vi syndare. Det var allena en, som var född utan synd. Vi bekänna om honom ifrån barnaåren i den lilla katekesen: "Med sin oskyldiga pina och död" och i psalmboken: "O rena Guds Lamm oskyldig". Och som alla människor voro skyldiga, var han den ende, som var oskyldig, så var han ock den ende, som, såsom medlare emellan Gud och människor, kunde lida och dö för alla. "Om en är död för alla, så äro de ock alla döda" (2 Kor. 5).

6) Översteprästen i gamla testamentet var en förebild till Jesus. Efter den av Gud inrättade ceremoniallagen var allenast en överstepräst förordnad. Ty han skulle förebilda, att medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, var en. Denne gamla testamentets överstepräst gick allena en gång om året in i det allraheligaste, och det uppå den stora försoningsdagen. Och så har ock medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, ensam en gång för alla offrat sig själv och sålunda "med ett offer evinnerligen fullkomnat dem, som saliga varda." (Hebr. 10). Sålunda stod ock Jesus ensam inför det andliga rådet och Pilatus, såsom ock ensam på avrättsplatsen. Det var ingen, som kunde igenlösa en broders själ. Alla måste låta det bestå evinnerligen.

7) Huru de, efter den högstes tillstädjelse, den ena på ett, en annan på ett annat sätt, bidrogo därtill, att Jesus skulle dömas och dödas - de översteprästerna nämligen anklaga honom, Petrus förnekar honom, lärjungarna fly, falska vittnen beljuga honom, och förtyda hans ord, samt Pilatus dömer honom - så var det ingen, som stod med honom; han var såsom ett lamm, det till slaktning ledes, och såsom ett får, som stilla tiger för sin klippare. Han var medlaren, den ende emellan Gud och människor.

8) Vi hava nu hittills talat om Jesu dyra och enda medlareämbete - en sak, som Jesu Ande lägge på våra hjärtan och läre oss känna och erfara den stora salighet och nåd, oss därigenom är tillfallen; en sak, som ingen syndare må förgäta och bortbyta för hela världen. Vi vilja nu ock betrakta, huru en fattig syndig människa njuter detta Jesu dyra och enda medlareämbete sig tillgodo. Apostlen Petrus är oss häruti ett tydligt exempel.

9) Här se vi en syndare i sitt syndatillstånd och huru Jesus försätter honom i ett rättskaffens bättringsarbete. Fråga nu först, huru man skall anse Petri bittra gråt, så är det tydligt, att han grät över den stora synd, vari han hade fallit, att han hade förnekat Jesus; att han grät med hjärtans erkänsla av denna stora synds styggelse, att densamma gjorde hans samvete ett djupt sår, att han beklagade sitt jämmerliga fall och att det gjorde honom av hjärtat ont, att så hade skett, ehuru Jesus så tydligt hade varnat honom.

10) Men vad var det, som hos Petrus sålunda verkade en sannfärdig bättring? Svar: det var ordet, som Jesus hade talat med honom. Vilket texten uttryckligen förklarar: "Och i detsamma han ännu talade, gol åter hanen. Och Herren vände sig om och såg på Petrus. Och då begynte Petrus tänka på Herrens ord, huru han honom sagt hade: förr än hanen haver galit två gånger skall du tre gånger förneka mig. Och Petrus gick ut och grät bitterligen." Härav se vi, att Petri åtanka på det tal Jesus med honom tillförne hållit nu bragte honom till erkänsla, vilket tal Jesus påminte honom just i det hanen gol, därmedelst att han vände sig om och såg på honom.

11) Det ordet, som Jesus hade talat med Petrus, innehöll två ting: det ena, att han sade honom förut, att hans styrka i andliga saker skulle så försvagas, att han skulle begå denna stora synd och förneka honom; det andra, att Jesus förklarade för Petrus, att fastän satan sålunda skulle sålla honom som vete, så hade Jesus, hans trofaste medlare, bedit för honom, att hans tro icke skulle varda om intet. Sålunda se vi, att uti Jesu ord både ligger en bestraffning över Petri synd, vilket är Guds heliga lag, såsom ock en nådesförklaring emot honom, vilket är Jesu heliga evangelium. Jesus visste nogsamt förut, att det icke skulle bliva tillfälle att under rannsakningen så uttryckligen förklara sin nådesvård om Petri själ, därför gör han honom denna föreställning förut, vilken, tillika med vad Petrus av Jesu mun tillförne hade lärt, nu gjorde i hans usla tillstånd en välsignad verkan.

12) Uti en syndares hjärta verkar den helige Ande genom lag och evangelium till dess omvändelse. Lagen lärer oss att känna vårt hjärtas djupa syndaelände och syndens ondska och styggelse. Evangelium upptäcker för oss den  nåd, som i Kristus Jesus är åt syndare förvärvad och tillbjudes. Hade Jesus icke på detta sätt handlat med Petrus, så hade hans tillstånd blivit antingen förhärdat eller ock tilläventyrs såsom Judas Iskariots, den förrädarens.

13) Det är sant, att Herrens heliga lag åstadkommer egentligen den förra delen i en syndares bättring och omvändelse: han straffar, han förbannar synden och gör sålunda en syndare nödställd, så att han måste ryta för sitt hjärtas oros skull; men med denna Guds heliga lag vill den helige Ande göra Jesus oumbärlig för syndare; varför ock läran om nåden för en fattig syndare från dess första kallelse bliver honom kungjord, varav händer, att Herrens heliga lag så med evangelii ljus bestrålas att den icke förer människan till förtvivlan om nåd, utan till förtvivlan om hennes egen rättfärdighet och förmåga. Sålunda är Guds ord ett tveeggat svärd (Hebr. 4:12), som sårar och giver liv. Sådant som ett svärd är, sådant är ock det sår, som det åstadkommer; är svärdet runt, så är såret runt o.s.v. Och som Guds ord är lag och evangelium, så gör det ock i en syndares omvändelse ånger och tro. Samma verkan gjorde Jesu ord hos Petrus. Han grät därför, och grät bitterligen; men hans tro vart icke om intet. Med den blick, som Jesus gav Petrus, påminte han honom, vad han tillförne hade sagt honom.

14) Vilken stor nådesvård ser man här icke i denna Jesu ömma omtanke om den fallne Petrus! Ack, att syndare ville besinna, huru Jesus således alltid handlar med dem; samt igenleta både hans bestraffande och benådande uppsåt i hans heliga ord! Ack, att man ville se hans bittra lidande an, både såsom en sträng lagens så väl som en ljuvlig nådens predikan för syndare till bättring och tro, så skulle vid dess allvarsamma betraktelse icke fela, att man ju skulle försättas uti Petri tillstånd. Man talar härom, man beder, man förmanar, men man kan icke säga så mycket som en botfärdig syndare får erfara, när hon låter sin omvändelse sättas i verkställighet.

15) "Men Jesus teg och svarade platt intet." Varför gjorde Jesus det? Han visste, att vad han än skulle svara, så förblevo dock dessa fiender i ett fientligt sinne emot honom. "Är du Guds Son?" frågade översteprästen honom. När Jesus svarade "Ja!", så togo de det för en hädelse emot Gud. Härav hämta vi den lärdomen, att när vi hava fiender till att tala med om andliga ting, och man i stillhet har givit skäl till det hopp, som i oss är,  så är det sedermera icke nyttigt att strida med dem om sanningen. Den som vill taga det, han tage det. Man kan genom ett stridlåtigt tvistande ofta försätta den man talar med i mera iver och förhärdelse. Därför, tig så gärna och tänk i dina böner uppå honom inför Gud, att Gud ville giva honom nåd till bättring.

Nu jag tackar dig av hjärtat,

Jesus, för din myckna nöd,

för din ångest, för din smärta,

för ditt kors och för din död,

ja, för allt det bittra, svåra

som du led för synder våra.

Pris och ära vare dig,

Herre Jesu, innerlig!

N.B. "innerlig", av hjärtans grund. Att så ske kunde, bedja vi dig alla av hjärtans grunde: "Pris och ära vare dig, / Herre Jesu, innerlig!"

Amen, ja, amen!

Tredje söndagen i fastan - En förtappad och fördömd människa som tror att Jesus Kristus haver henne förlossat förvärvat och vunnit ifrån alla synder ifrån döden och djävulens våld,

(Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759)

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Denna förklaring giver den vördade gudsmannen D:r Luther över den andra artikeln, som handlar om Guds Son och återlösningen. Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

I dessa välsignade ord ligger kärnan av Jesu Kristi herrliga evangelium, vilket var och en upplyst kristen lär tydligen förstå. Och de, som icke veta, må läsa dem med mera uppmärksamhet och däruti finna sitt eviga livs privilegium.

Denna församlings ungdom, som nu går uti förhör och ärnar nästkommande Långfredag, vill Gud, första gången begå Herrens heliga nattvard, varder troligen anvist uppå detta dyra stycket av deras kristendomskunskap. De må väl föra sig dem till sinnes och minnes såsom sin enda frisägelsedom ifrån alla deras synder, ifrån döden och djävulens våld. De må med en dragen linea under dem hava dem utmärkta såsom till sitt innehåll mera innebärande, än de i all sin levnadstid hinna utgrunda.

Men dessa ord angå oss alla: Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Tänk, vilka herrliga saker finnas i denna vår lilla katekes! Skada att människor så litet läsa och grunna på denna bokens innehåll. Man menar olyckligen, att det är alltsammans gjort därmed, att man i sin barndom läst denna lilla bok utantill; och om du rätt förstode henne, så kunde hon till fullo undervisa dig till saligheten, ehuru kort hon är, så att på några få blad står hela både salighetens grund, medel och ordning.

I de anförda orden står, att vi äro förtappade och fördömda människor, och att Jesus Kristus haver oss förlossat ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Det ena är en så klar sanning, som det andra är en välsignad visshet.

Att hela världen blev förtappad i Adams fall, det är sant; att döden kom över alla människor, det är ock sant; att lagens helighet och stränghet fördömde alla människors barn evinnerligen, det är ock sant; att vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av inför Gud, det är sant; men att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, det är ock sant, att han blev gjord till synd för oss, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom, det är ock sant; att Jesus haver sålunda frälsat allt det, som förtappat är, det är ock sant; att han haver nederslagit djävulens gärningar, det är sant; att vi nu sålunda alla i Jesus hava fått nåd för nåd, det är, ära vare Gud, visst och visserligen sant! Därför bekänna vi: Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

Herren Jesus sände sin helige Ande, som med detta ordet må rycka oss utur satans våld; emedan vi genom Jesus en gång äro därifrån förlossade! Vem vill vara satans träl när han kan slippa? Dagens heliga evangelium föreställer oss en olycklig människa i satans makt och våld. Är det icke ömkligt, att den, som är så fullkomligt förlossad ifrån satan, skall åter råka under hans herravälde? Herren Jesus bevare oss nådeligen därför! Amen.

Fader vår...

Evangelium, Lukas 11:14-28

Betraktelse: En förtappad och fördömd människa, som tror, att Jesus Kristus haver henne förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

1) Huru Jesus har förlossat den förtappade och fördömda människan ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

2) Huru hon tror detta.

Bön: "O, du herrlighetens sken, /  ljus, av Faderns ljus utgånget, / gör vår själ från mörkret ren, / som vårt hjärta håller fånget. / Styr vår tanke, håg och öra / till att rätt vår gudstjänst göra."

FÖRRA DELEN

1) Det är så stor skillnad emellan att vara under ens egendomsrätt och att vara under ens våld, som emellan natt och dag; ty det förra är med rätta och det senare ofta med orätta.

2) Evangelium förtäljer oss att Jesus utdrev...   ...förundrade sig. Huru har då djävulen fått sådan makt med denna arma människa, att han även till kroppen kunde besitta honom? Det var ju icke hans hus med rätta? Denna arma människa var av satan lekamligen antastad, och det så långt, att, som satan själv var en dumbe, hade han ock gjort den besatte såsom han var själv, nämligen stum. Ehuru man nu sällan hör att en människa av satan varder så till deras kropp angripna, står det dock fast, att djävulen verkar i otrons barn, och att han andligen förmörkar deras förstånd och förleder deras vilja, så att de äro av den fadern djävulen och efterfölja hans begär. Och detta är en sanning, som i sig själv är så beklagligen tydlig, att den icke behöver vidlyftigt bevis.

3) Men den frågan står dock kvar, huru djävulen, som numera icke äger någon rättighet till människor, mer än en ulv till ett får, likväl kan så få makt med dem? Jag säger, att djävulen äger ingen egendomsrätt till syndare. Han är deras förledare av begynnelsen, men kan icke anses såsom en stridande makt emot Gud, som äger rätt att behålla vad han enligt sin vilja fångat. Människorna syndade mot Herren och stannade således i skuld hos Gud och icke hos satan. Jesus köpte dem dymedelst, att han försonade världen med Gud och erlade sålunda i det heliga den evigt gällande betalningen för synderna. Han fullgjorde Herrens heliga lag, han lydde Guds vilja, han stillade Guds vrede; och helvetet, som allena var ett fängelse, "haver han brutit, / oss himmelens dörr uppslutit / och arma fångar frälst." Sålunda äger satan ingen rätt över syndare. Och "att satan oss med rätta mist, / det vet hsn själv, fast han med list / hos mången det förnekar." "Vi äro, Gud, din arvedels får, dyrt köpta med din´ blodiga sår."

4) Men att satan har makt med människor, det är en helt annan sak, makt nämligen att föra dem fångna efter sin vilja, att komma dem till förtvivlan och andra svåra synder och laster och, såsom en ulv gör med ett får, förleda dem, förskingra dem och bortrycka dem. Och således är det frågan, varför sådant kan hända , sedan de förtappade och fördöma människorna äro förlossade, förvärvade och vunna ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld?

5) Svar: det är en dubbel förlossning, som varit och är av nöden till syndares frälsning ifrån satans välde. Den ena är skedd och består i Jesu Kristi fullkomliga försoning för alla, varmed han ingått i det heliga och funnit en evig förlossning. Om denna frälsning säger Jesus själv: "Människans Son är kommen att frälsa det, som var borttappat." (Matt. 18:11). Och genom denna frälsning, som här ovanför och i den andra trosartikeln omtalas, äro alla frälsta. Denna frälsning eller förlossning, som skett i en tillfyllestgörelse inför Gud i allas stad och ställe, är nu redan fullkomligen skedd och skall icke mera ske. Jesus dör icke mer. Vi äro en gång helgade (Ebr. 10:10). Och på denna grund haver han ett oförgängligt prästerskap.

6) Men det är en förlossning, som icke har skett i Jesu försoning, ehuru grunden därtill är lagd i Jesus, vilken ännu återstående förlossning bör ske, om vi skola varda saliga. Om denna förlossning talar Gud genom Paulus (2 Tim. 4:18): "Herren skall förlossa mig av all ond gärning." Och i Jesu egen bön heter det: "Fräls oss ifrån ondo." Och "vi skola förlossas ifrån all orättfärdighet" (Tit. 2:14), och "dessa heta Herrens förlossade" (Jes. 62:12).

7) Denna förlossning, säger jag, är icke skedd i Jesu död, utan bör ske, och var den icke försiggår, innan en syndare går ur tiden in i evigheten, så är han evinnerligen förlorad, ehuru han uti Jesu allmänna förlossning och försoning var inbegripen. Det är sålunda ömkligt, att människorna ännu äro tillfreds under satans våld och måste i den meningen sjunga: "jag under djävulen fången låg, och kunde mig ej själver hjälpa"; vilken mening är rätt när därmed förstås det tillståndet, i vilket människorna hade varit om Jesus icke hade påtagit sig att förlossa dem, eller som världen i sig själv och fallen i synd är att anse; men när syndare nu dväljas under djävulens våld, sedan de kunna, om de vilja, varda befriade därifrån, så är detta en beklaglig sak mitt i kristenheten, där ingen borde eller behövde en enda timma vara slav under satan.

8) Bort fördenskull med den förföriska tanken, såsom kunde människor genom döden förlossas till Guds himmelska rike, som nu icke genom tron på Jesus i nådens tid, i bättringens ordning blivit förlossade och frigjorda ifrån satans makt till Gud och fått lott ibland dem, som helgade äro. Bevara oss, Gud, ifrån denna säkerhet och villfarelse; ty i döden är ingen förlossning, där icke före döden någon omvändelse skett.


ANDRA DELEN

Den förlossning, som sålunda nu i nådens tid bör ske, få vi tillfälle att omnämna i vår betraktelses senare del, då vi ärna genom Jesu nåd omtala, huru den förtappade människan tror den i Jesus skedda förlossningen.

1) Vi hava i det förra stycket bevisat, att människor i sitt oomvända tillstånd äro under djävulens våld och fördömelse; ty de hava icke anammat nåd till bättring och icke udnfått i tron den förlossning, som i Jesus Kristus är skedd. De äro sålunda under vreden (Joh. 3), de äro utan Jesu nåds delaktighet, de äro stadda i mörkret och sålunda mörkrets barn, de hava i sig ingen frid i sina ben för sina synders skull; ty det ordet står fast: den själ som syndar, hon skall dö. De äro nådens föraktare, syndens trälar, de där dräpa sina själar.

2) Deras handskrift är väl i Jesus betald; men de hava icke anammat densamma. De äro försonta, men de hava icke låtit försona sig med Gud. Satan hade ingen makt med dem, om de icke själva tillstadde det genom vårdslöshet och förhärdelse. Således, den som nu dör, han dödar sig själv, den som nu är utom Jesus och saligheten, han utestänger sig själv, den som nu bliver fördömd, han fördömer sig själv. Därför äro de själva orsaken till sitt fördärv.

3) Himmelriket är hart när, bättren eder och tron evangelium! Det ena så angeläget som det andra. I Jesu namn skall predikas bättring och syndernas förlåtelse för allt folk. Den bättring, som här omtalas, är att syndaren vaknar upp rätteligen, att han ser sitt osaliga tillstånd under djävulens våld, att han finner sin blindhet, sitt avfall, sitt högmod, sin girighet, sin vällust; att han av Guds heliga lag lär med förskräckelse erfara, att en sådan väg icke god är utan slutar i det eviga fördärvet; att han, förskräckt för denna sin osalighet, icke har någon ro varken natt eller dag; att det må ske med själ och läppar när han sjunger: "När jag med allvar tänker på / hur illa jag har levat, / då börjar hjärtat i mig slå, / i kval och ångst invevat. / Det varder tungt och svårt som sten / och lämnar uti mina ben / alls ingen frid och styrka." "Min synd är stor och mycket svår, / att hjärtat må förtvina". Detta är en känd andlig fattigdom; detta är det offer som behagar Gud; och detta är det steget som människan tar ifrån satans välde. Hon ser synden och satan lika förskräckliga. Hon kallar all synd orätt. Detta är den bättring som är inför Gud.

4) Nu om den tro som är till vår Herre Jesus Kristus. Denna tro verkas av den helige Ande och evangelii ord, som förkunnar, att Jesus Kristus haver förlossat, förvärvat och vunnit de förtappade och fördömda människorna från alla synder, från döden och djävulens våld, att Jesus i sin död och uppståndelse gjort dem fria, som annars under dödens räddhåga skulle vara trälar, att i Jesus är nåd, liv, syndernas förlåtelse och salighet för alla, som i tron nalkas honom

5) Detta har givit en fattig syndare anledning och dristighet att trösteligen framgå till nådastolen och finna nåd och få barmhärtighet på den tid, då honom hjälp behöves. Alltså har Jesus börjat och fortfar att helga honom i en rätt tro. Han beder: Herre, jag tror - hjälp min otro! Han släpper icke verket förr, än synderna, små och stora, bliva tagna ifrån honom. Han anser syndernas förlåtelse lika oumbärlig såväl för sina uppenbara missgärningar som sina hemliga brister, och han får nåd att tro i ende Sonens namn, att missgärningen är förlåten, synden borttagen och överträdelsen betäckt, samt den eviga rättfärdigheten framhavd. Jesu salighet är genom tron hans. Jesu hela förlossning tillägnar han nu sig såsom sin egen. Han säger i tron: det skedde för mig, dess tackar jag dig. På inga andra gärningar kan han räkna, vare sig gjorda förr än nåden omfattade honom, eller sedermera.

6) Detta friar honom ifrån lagens rättmätiga dom och förbannelse. Han blev ansedd inför Gud såsom den där icke hade syndat, och han får tro sig vara ren och hjälpt ifrån det straff och den dom, som synden väl förtjänar. Men det friar honom ock från satans våld. Han är härigenom försatt i Guds älsklige Sons rike och har ingen ro och frid i syndens slaveri. Han har en innerlig håg att undkomma icke allenast syndens utövning, utan ock den frihet, som därtill kunde giva köttet tillfälle. Jesus har intagit hans hjärtas hus och drivit satan därut. "Jesus bor uti hans själ / och i Jesus är honom väl."

7) I kraft därav går han i ständig övning och utövning av detta sitt nya, men fördolda liv med Kristus i Gud. Han iakttager lagens föreskrift till sina skyldigheters fullgörande mot Gud och var man; han sjunger och talar om seger i de rättfärdigas hyddor; han låter själ och mun dagligen tala och förkunna Herrens dygd, som honom kallat haver ifrån mörkret till Guds underliga ljus. De ogudaktiga må därom säga, vad de vilja. Det är för dem oförmodat och ovanligt. När djävulen var utdriven, talade dumben och folket förundrade sig. Han iakttager sin kristliga plikt i sitt ämbete och emot var man, ja, han är i hela sin levnad en rätt israelit, i vilken intet svek är.

8) Han beder Gud alltid: Fader vår, inled oss icke i frestelse. Han vet, vad osalighet det var under satans våld, han strider emot att komma därunder igen, ty den senare villan vore då värre än den förra. Han styres av Herren till hans kärlek och i Jesu Kristi tålamod. Han växer till i honom, som är huvudet, Kristus, samt i all andlig visdom och förstånd. Han går ur ljus i ljus, ur tro i tro, ur klarhet i klarhet, ur kraft i kraft, och så förnyas han till hans beläte, som haver skapat honom.

Dess vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?

Amen, ja amen.