Kyndelsmässodagen - Förbundets Ängel kommer till sitt tempel

Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären. (Mal. 3:1).

Så klar och tydlig både denna profetia om Jesus var och flera andra voro, och så mycket rabbinerna eller judarnas lärda läste sig både grå och gamla i gamla testamentets heliga skrifter, så visste de dock icke nu, huru nära Jesus var, både när han bars upp i templet och skulle efter ceremonialiska lagen kallas helig Herranom, såsom ock när han i 33 och ett halvt år vistades hos dem i synlig måtto.

Många profeter och konungar hade åstundat se det de sågo och fingo det icke se, och höra det de hörde och fingo det icke höra. Abraham såg Kristi dag och vart glad. Vad hade då icke de levande israeliter bort fägna sig åt Jesu ankomst, om de hade känt honom, varom Malaki säger: Med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären.

Detta måste Jesus föreställa dem, då han i Joh. 5:39 säger, att de mente sig hava evinnerligt liv i skrifterna, dem de rannsakade; men till honom ville de icke komma.

Det är många andliga övningar, som människorna både utom och i templet företaga sig, vilka dock icke göra dem någon fördel, så länge de icke lärt känna sann Gud och den han sänt haver, Jesus Kristus. Ett hjärtats tempel utan Jesus är visst ingen helgedom, man må hava vad övning man vill. Ingen kallelse är rättskaffens utan Jesus, ingen upplysning, ingen bättring, ingen tro, ingen rättfärdighet, ingen förnyelse, ingen helgelse och ingen förlossning utan Jesus.

Därför är det nödvändigt att bedja: "O Jesu Krist, kom till mig in, upplys min själ, upptänd mitt sinn´, att jag i dig må bliva." Amen. Fader vår...

EVANGELIUM Luk. 2:22-32

Betraktelse: Förbundets Ängel ankommen till sitt tempel och anammad av dem som begärt honom.

1) Den ankomne förbundets ängel
2) Huru de anamma honom, som begära honom

Vi hava nyligen hört omtalas Jesu ankomst i köttet, sålunda är detta icke nödigt att för denna gång vidröra, utan vi tala nu om förbundets Ängel, hans ankomst till sitt tempel, i vår betraktelses

Första del.

1) Uti Guds lagbok, 2 Mos. 13:2, 22:29, 34:19, 4 Mos. 3:13, 8:17, var det anbefallt att allt mankön som var förstfött skulle vara Guds förstling; förty Gud slog allt det förstfött var uti Egypti land. Dessa förstfödingar skulle lösas, efter 3 Mos. 12,  med ett årsgammalt lamm och en duva, eller och för de fattiga med tvenne duvor.

2) För Maria behövdes väl icke denna ceremonialiska rening, emedan den helige Ande hade kommit över henne och den Högstes kraft hade överskyggat henne, varför ock det heliga, som av henne föddes, kallades Guds Son. Och vartill skulle offer vara av nöden för honom, som själv var ett rent och obesmittat lamm, och sålunda själv det stora och fullkomliga försoningsoffret för synderna? Varför skulle han offra efter Mose lag, i vilken "bodde all gudomens fullhet lekamligen"? Aposteln Paulus giver svar på denna fråga i Gal. 4:4-5. Sålunda var det högeligen av nöden, att Jesu moder uppbar honom i templet; ty lagens stiftare var kommen till att fullborda och icke till att upplossa lagen. Förbundets Ängel är kommen till sitt tempel, Herren den I söken

3) Med förbundets Ängels ankomst till sitt tempel förstå vi sålunda, att Jesus Kristus är kommen med ljus och nåd i världen och gjort kristendomen till sitt tempel, där han nu erbjudet liv, nåd och salighet åt alla fattiga syndare till deras eviga välfärd och räddning.

4) Han är förbundets Ängel. Gud hade gjort ett förbund med alla människors barn i Adam, vilken grundade sig på den medskapade härlighet, som Adam undfick av sin Skapare, nämligen att han skulle tillbörligen nyttja de av Gud honom förlänta stora egenskaper, i kraft varav han ägde förmögenhet att fullkomligen hålla lagen. Förbundet med Abraham angick egentligen hans säds utkorlse, och av honom skulle världens Frälsare födas; ävensom förbundet med Moses angick den israelitiska kyrkans inrättning, som skulle vara intill Kristus (Jer. 31 och Gal. 4).

5) Men sedan Adam i paradiset hade förlorat sin medskapade herrlighet, så att han icke mer kunde uppfylla det förbund om rättfärdighet och fullkomlighet, som Gud med honom hade gjort; så gör Herren i Jesus Kristus, som den andra människan var i nåden och den andre Adam, med allt folk ett nytt förbund i nåd och barmhärtighet, såsom det mänskliga släktets borgen, utkräva det mänskliga släktets skuld; att lydnaden, som lagen fordrade i allas stad och ställe, skulle av honom bevisas; att han skulle dö, emedan syndarena voro dömda till att döden dö, och att hela världen sålunda skulle hava en i Kristus Jesus försonad Gud.

6) Detta förbund omtalar aposteln Paulus i Hebr. 10:14: "Med ett offer haver han evinnerligen fullkomnat dem, som heliga varda." Det betygar oss den helige Ande, då han tillförne hade sagt: "Det är det testamente, som jag dem göra vill efter de dagar, säger Herren: Jag vill giva min lag i deras hjärtan, och i deras sinne vill jag skriva den, och deras synder och orättfärdighet vill jag icke mer ihågkomma." Där nu en sådan förlåtelse är, där är icke mer offer för synder.

7) Det förra kallades egentligen förbund, nämligen det som med Adam var gjort, emedan det förband människan att av egna krafter fullborda detsamma. Men det senare kallas testamente, emedan det handlade med människorna i nåd och barmhärtighet. Enligt det förra skulle människorna av egna krafter fullgöra det Herren hade dem befallt, och då var saligheten av gärningarna. Men efter det senare, eller förbundet i Jesus, gives nåden utan gärningarnas villkor, ty "nåd och sanning är kommen genom Jesus."

8) Med denna salighet är förbundets Ängel kommen till sitt tempel. Härom har Jesus underrättat hela världen, men kristenheten i synnerhet. Han är kommen med ljus och kunskap, han har gjort det av evighet fastställda Guds råd kunnigt ibland människors barn; han har såsom en profet lärt oss vägen till Gud. På sistone talar Gud till oss genom Sonen, Hebr. 1:2. Alltså är världen upplyst om denna sin stora salighet. "Han är det ljus, som upplyser alla människor." "Det eviga ljus kom nu härin / och giver världen ett nytt sken. / Det lyser oss i denna mörka natt, / att bliva Guds barn giver det oss makt. / Kyrie eleison."

9) Han är kommen till sitt tempel med nåd och salighet; den förvärvade nåden och saligheten är given, den skall icke förvärvas, den är förvärvad. "Han lät utgjuta sitt dyra blod; sitt liv månde han ej spara, det led han mig till syndabot; ty må jag trygger vara. Han är min herre och hövitsman, uti hans död min synd försvann; så är jag salig vorden." Sålunda är nåden allmännelig. Förbundets Ängel står i sitt tempel och tillbjuder alla nåd och salighet. Han har därför så dyrt betalt densamma, att det skulle i sin tid predikat varda, att det skulle höras i alla kristenhetens kyrkor. Han är kommen till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den I begären.

10) Vem som nu vill veta om det förlorade Guds belätes upprättelse, han gånge till förbundets Ängel. Om du vill igensöka det i dig eller på annan grund, än den i Jesus är lagd, så bedrager du dig själv. Vem som vill veta, var nåd och syndernas förlåtelse finns, han gånge till Jesus, som borttagit synden och framhaft den eviga rättfärdigheten (Dan. 9:24).

Vi skrida nu till vår betraktelses

Andra del: Huru syndare, som begära honom, anamma honom.

Guds Ande säger i vår heliga text: Och si, i Jerusalem var en man benämnd Simeon, och den mannen var rättfärdig och gudfruktig och väntade efter Israels tröst; och den helige Ande... ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris (v. 25-32).

Lycklig och lycksalig, ja, säll och salig den gamle Simeon för en så dyr ålderdoms tröst!

1) Han hade begärt honom. Texten säger väl icke, att han hade begärt att få leva, tills han skulle få se Jesus, men texten säger, att han hade fått svar av den helige Ande. Hade han fått svar av den helige Ande, så synes därav klart, att han, enligt Malakis ord, hade begärt honom, vilket alla heliga i gamla testamentet gjorde.

2) Gamla testamentets skrifter voro Simeon icke fördolda; han hade av Moses lärt, att Herren skulle uppväcka dem en profet av deras bröder (5 Mos. 18). Han hade av David hört, att sanningen låg i det fördolda. Han hade av profeternas skrifter förstått, att en skulle komma av Betlehem Efrata, som över hans folk Israel en Herre vara skulle. Och Malaki: Med hast kommande till sitt tempel Herren, den I söken, och förbundets Ängel, den i begären. Detta tillika med Andens egen omedelbara uppenbarelse hade väckt hos Simeon en innerlig åtrå att få se den tillkommande världens Frälsare.

3) En fattig, syndig människa kan hava av Guds ord hört många hugneliga tidningar om Jesus, dem hon hjärtligen älskar och åstundade en gång få erfara, innan hon varder gående all världens väg; hon har under sitt mörka tillstånd och sin själsoro ofta ropat: Ack, att hjälpen komma måtte och att rättfärdighetens sol för mig vore uppgången med salighet under dess vingar! Ack, att mitt hjärta finge rätteligen se och omfamna honom!

4) Gud hörer bön, därför kommer allt kött till honom. Han har själv bjudit alla världens ändar vända sig till honom, så skulle de varda saliga. Han låter sig ock se och finna av dem som söka honom. "De offer, som Gud behaga, är en bedrövad ande; ett bedrövat och förkrossat hjärta varder Gud icke föraktande." "Guds Ande styre vårt begär / att alltid hålla Jesus kär": låter så Jesus sig omfamna. "Är han vår förnöjelse och vi efter honom längta, nog lindrar han vårt kval och ve."

5) Vad för en salig stund är det icke, att sålunda få se Jesus, få se ljus och salighet i Jesu nåd och förbarmande, få emottaga all hans förtjänst! "Om mina fel de vore ganska store, om syndens tal som sand i havet vore, så tog din Son dem alla uppå sig, och hans förtjänst tillägnar jag nu mig!" En sådan människa anammar Jesus så glad, så hon önskar den stunden vore henne den sista: "Nu låter du din tjänare fara i frid efter som du sagt haver. Ty mina ögon hava sett din salighet, vilken du berett haver för allt folk, ett ljus till hedningarnas upplysning och ditt folk Israel till pris."

6) Den som sålunda är i Jesus och Jesus i honom, den som sålunda fallit i Jesu famn och även fått Jesus i famnen, han far likafullt efter att i all sin tid ju längre ju mer "fatta Jesus, såsom han är fattad, till att känna hans uppståndelses kraft och hans pinas delaktighet, lik vorden hans död" (Fil. 3).

Säll den som haver Jesus kär
och honom i sitt hjärta bär;
ty ingen större hugnad är
än hava Jesus hos sig när!
Amen, ja, amen!

Annandag Jul - Ett verkligt anammande av det fasta ordet att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare

(högmässopredikan hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759)

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.

Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. Vi talade om Jesus Kristus igår, ehuru tiden icke tillät oss att avhöra allt, vad man hade önskat. Vi tala nu om Jesus Kristus idag, ja, Han desslikes i evighet.

Dessa dyra ord stå vid slutet av aposteln Pauli brev till hebréerna, 13 kapitlet, i vilket aposteln hade så omständligen beskrivit gamla testamentets förebilder, som avmålade den försoning, som i tidens fullbordan skulle ske i Jesus, och varuti han jämväl förklarar för nya testamentets församling, att densamme i gamla förbundet avbildade Messias var tillika den enda och sanna grunden till nya testamentets salighet, vilket han nu utmärker med dessa orden: Jesus Kristus i går, d. ä. i gamla, och i dag, d.ä. i nya förbundet, och Han desslikes i evighet.

Att Jesus Kristus är hela världens salighet, därom komma vi såsom upplysta kristna överens. Vem kan neka en så allmänt känd och bekänd sanning och dagligen förklarad predikan? Men ho tror vår predikan? Vilken är den, som i själ och anda håller sålunda Jesus för sitt allt i alla, som har detta till sitt valspråk: Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.

En oomvänd människa kan leva många osaliga dagar och varken igår eller idag fråga efter den hennes själ kär haver. För en omvänd själ återigen, som lärt känna sitt hjärtas brist på allt gott, är Jesus med sin nåd och hjälp var timme och minut oumbärlig; detta är ock en ibland de dyra förmåner en benådad fattig syndig människa utbeder sig, nämligen att hennes hjärta må förbliva i ett så hungrande och blott på Jesu nåd vilande och beroende tillstånd, så att hon aldrig mer umbär Hans nåd och hjälp. Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.

Det vore icke heller gott att vara utom och utan denne sin allsmäktige regerare; varest skulle hon då finna beskydd och hugsvalelse emot den stridande församlingens öden, sådana, som omtalas i denna dagens heliga evangelium, när mörkrets makt börjar storma. Vi sade igår: Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Jesus Kristus kommit i världen att frälsa syndare. Idag lägga vi detta till, att det varit fast nu snart 6000 år, och så fast, att helvetets portar icke varit det övermäktiga, icke heller bliva, utan gäller den nådens utsaga och dom, som Guds Ande här utsätter: Jesus Kristus igår och idag, och Han desslikes i evighet. Han är den som var och som är och som komma skall. Han är A och O, Begynnelsen och Änden, den Förste och den Siste.

Hans dyra försoning har gällt ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8), och skall gälla evinnerligen (Hebr. 10:12). "O huru säll / är visst den själ, / som detta väl besinner, / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner."

Härom ärna vi närmare yttra oss i anledning av dagens heliga evangelium.

Herre, du store Gud, Helige Herre Gud, Helige starke Gud, Helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud, var ibland oss kraftig, bete oss din salighet, var oss barmhärtig! Fader vår...

EVANGELIUM, Matteus 23:34-39

Betraktelse:
Ett verkligt anammande av det fasta ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare.

1) Detta ordets fasthet;

2) Dess verkliga anammande.

I Herren står vår hjälp och tröst,
som himmel och jord haver skapat o.s.v.

Första delen: Det ordets fasthet, att Jesus Kristus är kommen i världen.

a) Gud vare lov, att denna sanning, detta ord är icke någon nyhet eller en efter alla lärdomsväder sviktande och i sig förändrande sats. Utan det är det goda Guds ord, som först av Gud själv blev predikat i Paradiset för den då nyss förlorade världen och sedermera av de heliga Guds människor, som i anledning därav blevo de rättfärdighetens arvingar, som av tron äro (Hebr. 11), rikeligen blev förkunnat.

b) Det har väl först ifrån den rättfärdige Abels intill Zacharie Barachie sons blod, den judarna dräpte mellan templet och altaret, varit hårdeligen anfäktat, samt sedermera från nya testamentets början alltjämt varit ett ämne till krig, emot vilket satan fogat de gruvligaste anstalter, och varöver ingen kännare av evangelii hemlighet eller öde kan sig förundra, helst fiendskapen emellan kvinnans säd och ormens säd är i sig själv så naturlig och undviklig, vilket man även ser av Gal. 4:29, varest det står skrivet: Såsom den som då var född efter köttet (Ismael) förföljde honom, som var född efter Anden (det var Isak), vilka ord betyda något, ty dessa äro de tu testamenten, så går det ock nu.

c) Men det trofasta Guds hjärta, den allena helige och vise regeraren har icke allenast förrän jordens grund var lagd fastställt detta ord såsom en fast grundsten och ett orörligt hälleberg för sin församlings åbyggnad, utan har även under alla de bistra tidevarv, som inträffat ifrån den tiden då Guds och människors söner och döttrar bebodde jorden intill nu, så gudomligen försvarat det, och det ena vittnet om Jesus efter det andra har oaktat djävulens raseri under alla världens åldrar fått en öppen dörr, den ingen kunnat igenlåta (Upp. 3:8), så att den stridande församlingen nu med mycken frimodighet kan sjunga: "Jag vet att du din ord och loven aldrig ryggar, / det är min fasta borg, därpå jag säkert bygger. / Ja, om än himmelen och jorden går i grund, / förgås dock intet ord, som går utav din mun."

d) Detta välsignade ordets fasthet beskriver Guds Ande själv på många ställen i den Heliga Skrift, varav tiden icke tillåter oss att uppräkna många; men dock vilja vi nämna några, sedan vi likväl hava erinrat, att vad detta dyra ordets innehåll angår, så nämna vi idag allsintet därom, emedan vi förklarade den saken igår, och detta är allena den senare delen av den då föresatta betraktelsen.

e) Detta ordets fasthet står i Jes. 54:9-10 sålunda skrivet: Detta skall vara mig såsom Noaks flod, då jag svor, att Noaks flod icke mer skulle gå över jorden; alltså haver jag ock svurit, att jag icke skall vredgas över dig; ty bergen skola väl vika och högarna skola falla, men min nåd skall icke vika ifrån dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare, varuti trenne stora omständigheter förekomma att märka till bevis av detta ordets fasthet: 1) Först säger Herren att detta skall vara Honom såsom Noaks flod eller såsom när Han svor, att Han icke skulle fördärva världen mera på det sättet. Detta Herrens syndastraff var ännu i friskt minne uti den israelitiska kyrkans historia, och ehuru nu voro 1500 år förflutna sedan dess, så hade dock Herren hållit sitt löfte, så att jorden med vatten icke mer blev fördärvad; så ville då Herren säga, att detta ordets fasthet skulle vara likasom med samma heliga ed befästat, vilket Han ock nu i 2500 år ifrån profeten Jesajas tid gudomligen hållit. 2) Sedan säger Herren, vad detta ordet var, nämligen att Hans nåd skulle aldrig vika och Hans fridsförbund skulle icke förfalla. Detta var förbundet i Jesus till nåd och syndernas förlåtelse.  3) Och sist säger Herren, till att ännu fastare bekräfta denna oryggliga sanning: Säger Herren, din förbarmare. Han sätter sitt eviga gudomliga namn därunder.

f) Vad säger Herren mer hos profeten Jesaja 45:23: Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighetens ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen: att mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet.  Här vidrör Herren samma eviga sannings ord och svär vid sig själv: det skall bliva därvid. Han svär vid sig själv, det är, säger Herren: så sant som jag lever. Orsaken är den, att icke något folk varit så förblindat, att de icke vetat att en Gud, en levande Gud är till, vid vilken för dem nog veterliga sanning Han även velat fästa denna: att i Jesus är rättfärdighet och starkhet, eller att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, att således så oemotsäglig och klar sanning den ena är för alla, så fast bör ock den andra vara.

g) Även så herrligt talar Herren i Jesaja 59:20-21: Dem i Sion skall komma en förlossare, och dem, som sig omvända från synderna i Jakob, säger Herren. Och jag gör detta förbund med dem, säger Herren: Min Ande, som när dig är, och mitt ord, det jag uti din mun satt haver, skola icke vika från din mun, icke heller ifrån din säds och barnabarns mun, säger Herren, ifrån nu och till evighet. Jämför Apg. 10:43, 1 Kor. 3:11, Ef. 2:20, med det i början anförda Hebr. 13.8: Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. Så hava vi ock ett fast ord, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare. Den därpå bygger, han bygger som en vis man på ett berg, och när flod och stormväder kommer, bliver det i frid, som han haver byggt; ty det är byggt på fast grund, varom vi nu ärna tala i vår betraktelses

Senare del: Om detta ordets verkliga anammande.

Text: Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem... och I viljen icke. Här bevisar Jesus judarnas hårdnackenhet emot sin i alla tider de förklarade nådesvilja: Huru ofta haver jag velat församla eder, men I haven icke velat.

1) Det är värt, att vi med några ord bese detta arma judafolkets motsträvighet emot Jesu nåd, och hur litet de anammade det fasta och anammansvärda ordet om Jesus till sin salighet, oaktat alla Guds nådesanstalter. Herren hade genom profeterna, som sagt är, i det gamla Förbundet gjort denna sanning nog och tillräckligen kunnig. Han hade genom Johannes Döparen låtit säga dem, att Guds Lamm, som stod mitt ibland dem, skulle borttaga världens synder.

Vid Jesu födelse vittnade herdarna. De tre visa män av Österlanden gåvo dem nog tydlig anledning. Deras egna skriftlärda förklarade, att Jesus skulle födas i Betlehem. Zakarie, Simons och Hanne lovsång i templet sade dem detsamma; men allt detta ville de icke höra.

Profeterna stenade de. Johannes halshöggo de, herdarna föraktade de, och de läto alla de andra säga, vad de behagade, och lade det icke på hjärtat.

Jesus lärde i templet, när han var 12 år gammal. Han låter sig uppfostras hos dem i 30 år; Han döpes under den Helige Andes uppenbarelse och Faderns omedelbara intygande om denne sin evigt enfödde Son. Av Hans många allsmäktighets verk, varmed Han botade de kranka, utdrev djävlar, spisade de hungriga, uppreste de döda, hade de bort sluta att Han var Jesus som ville hjälpa dem; men de ville icke.

Hans underliga uppfyllelse av profetiorna i sitt lidande, att Han band sin fåle vid den ädla vinkvisten, att Han såldes för 30 silverpenningar, att Hans kjortel var såsom en vintrampares m.m. hade ock bort lära dem; men de ville icke.

Hans oföränderliga fasthet, hans heliga läras överensstämmelse med Guds ord, hans oförvitliga vandel hade bort bevisa dem alltsammans; men de ville icke.

Hans tålighet att såsom ett lamm gå till döden, Hans förbön, Hans mildhet på korset, alltsammans verkade icke något hos dem. Solen miste sitt sken, hela världen var insvept i mörker, förlåten som skylde nådastolen brast mitt itu, hällebergen rämnade, de dödas lekamen gingo ut av grifterna och uppenbarades för många; allt detta hjälpte icke, allt detta kunde icke övertyga dem, att Jesus var kommen i världen till att frälsa syndare. Ack, huru olyckligt ett människosinne är, som en gång har uppsåtligen rest sig upp emot Jesu evangelium! Hören ännu mer: Jesus stiger i hela den ditsatta vaktens närvaro upp från de döda. Vakten intygar det. Lärjungarna vittnade, det han var uppstånden; men de ville icke.

Mer än 500 bröder sågo Honom på en tid, det hjälpte icke. Den Helige Ande göts förunderligen ned över lärjungarna i Jerusalem i allt folks åsyn, och de förkunnade på varjehanda tungomål, fast de voro olärda män, Guds dråpliga verk, de omvände syndare tusentals; men Israel ville icke.

Apostlarna hudflängdes och voro nöjda. Aposteln Paulus, som hade varit med därom, bekände Jesus, men det var lika när: de Romare belade Jerusalem, så som Jesus hade sagt; det blev inte sten på sten, vilket Jesus med tårar förkunnade dem; men de ville icke.

Jag tycker man behöver nu icke anföra något mer till att bevisa, huru långt i fördömelsen en olycklig förutfattad mening emot Jesus kan föra en syndare.

Jerusalem, Jerusalem! Stockholm, Stockholm!


2) Huru sker då ett verkligt anammande av det fasta ordet?

a) Såsom de hört av denna stora salighet genom evangelii kallelse, så må de besinna vilka de äro, nämligen i och av sig själva syndens tjänare och dödens barn. Detta vill Gud skall innerligen varda känt och med smärta erfaret, såsom David säger: Jag ryter för mitt hjärtas oros skull (Psalt. 38:1-11). Jag är allt full med syndasår, låt din hand hela mig o.s.v.  Herre, låt mig höra glädje och fröjd, att de ben som du har krossat må fröjda sig. (Psalt. 51). Förlåt mig, käre Herre, min synd och mitt överdåd o.s.v.

b) Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdighet i Jesus, ty de skola bliva mättade. Detta har Jesus själv lovat, och Hans löften äro ja och amen. Den Helige Ande är icke heller därifrån fjärran, som skänker en syndare nåd att tro, det Jesus frälst syndare, samt förvärvat dem syndernas förlåtelse och nåd. Därav fördristar sig en syndig människa till att trösteligen framgå till nådastolen att där få barmhärtighet. Hon njuter Jesu Kristi allmänna förlossning, förtjänst och salighet till godo av nåd; hon får Jesus i sitt hjärta, och "så har hon glädjen all". Hon ser icke på syndens fördömelse, ehuru dess gärningar äro onda; hon ser på Guds Lamm, som borttager alla världens synder, och räknar icke med Herren om salighet emot sina egna förtjänster, utan hon räknar på Jesu lydnad; och då hon ser, att Jesus har varit henne nådig och en lösepenning, innan hon trodde och innan hon bättrade sig, så anammar och omfattar hon Honom såsom sin egen; och det är hennes liv, och jämväl

c) hennes styrka emot värld, kött och satan, så att hon varder starkare och starkare i Honom, än dessa syndens och dödens krafter, och lever sålunda ett i Jesus Kristus förnyat liv till daglig förbättring, förnyelse och salighet, och således "har hon, som Gud behagar, / både jul och goda dagar."

I det har jag en hjärtans ro,
att min skatt är nu A och O,
Begynnelsen och Änden.

Amen.