måndag 23 juni 2025

Johannes Döparens dag - Herren Guds heliga testamente

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! Dessa viktiga ord äro ett stycke av prästen Zakarias´ lovsång, då han uti sin sons Johannes Döparens födelse såg, att gamla testamentets tid var nu snart till ända, och världens Frälsares ankomst nalkas, för vilken Johannes, såsom hans ägel, var kommen till att för Honom bereda väg; då lovar Zakarias Gud och uppräknar på flerahanda sätt den stora nåd, som Herren, Israels Gud, härigenom bevisade sitt folk; och ibland andra nådens skatter, fröjdar han sig ock däröver, att Herren fullbordade sitt löfte till Abraham, att i hans säd skulle alla släkter på jorden varda välsignade. Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! 

Älskliga vänner! Veta och förstå vi dessa orden rättsligen, vad Gud heliga testamente i Jesus vill säga? Om en människa ägde ett lekamligt testamente, som tilldelade henne några betydande förmåner, och hon antingen icke visste därav eller icke förstod dess rätta innehåll, vore hon icke lika när om dess förmåner, såsom den där intet testamente haver fått? Är detta olyckligt i lekamliga ting, då det rör timliga och förgängliga saker, huru olycksaligare äro icke människorna, när de icke veta av eller förstå det testamente, som angår deras själs eviga välfärd och salighet. Av vilken okunnighet då händer, att man icke med samma hjärta som Zakarias kan lova och säga: Lovad vare Herren, Herren, Israels Gud; ty han haver ihågkommit sitt heliga testamente! 

Herren, vår Gud, vare i dag när oss, och läre oss fatta och begripa samt fröjda oss över denna outsägliga salighet. Amen! Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 1:57-80

Betraktelse:

Herren Guds heliga testamente
1) Innehållet
2) Åtnjutandet av detta heliga testamente

Innan vi kunna förstå, vad Guds heliga testamente har att innebära, är nödigt, att vi förut något litet överväga de förbund, som Skriften säger att Gud har ingått med människor. Förbund är vanligen tvenne jämlika personers frivilliga och otvungna överenskommelse om det, som dem på ömse sidor länder till nytta; i kraft varav den ena parten är skyldig att fullborda sitt löfte, så länge den andra icke ryggar, vad han har försäkrat.

Nu ehuruväl människor så mycket mindre kunna vara Guds jämlikar, som de, såsom hans kreatur, äro skyldiga att lyda alla hans befallningar, ehuru icke heller den ringaste nytta kan tillflyta Gud av hans kreatur, än mindre att deras förhållande kan pålägga Honom något band eller skyldighet, så är det dock onekligt, att vad som i Skriften talas om Guds förbund, icke på alla ställen bör och kan förstås som en blott befallning. Utan såsom han i flera fall av oändlig barmhärtighet lämpat sig efter människorna och jämväl genom nådebelöningar velat uppmuntra dem till lydnad, så har Han ock vid åtskilliga tillfällen under någon art av överenskommelse och med vissa villkor gjort dem varjehanda försäkringar; varemot å deras sida förnämligast ankommit, att de emottaga sådana försäkringar, oaktat detta så väl som allt annat, vartill de kunnat utfästa sig, måste dessutom anses för en deras plikt och skyldighet.

Att Gud ingått ett förbund med Adam uti fullkomlighetens tillstånd, ses tydligen av profeten Hosea (6:7). Innehållet därav var å Guds sida löfte om nåd, välsignelse och allt gott, samt liv och evig salighet, så framt Adam använde de undfångna nådekrafterna till att enligt Guds lag bibehålla sig i sin medskapade fullkomlighet; men i annan händelse hotades han med straff och vrede eller med den timliga, andliga och eviga döden (1 Mos. 2:16-17). Att Adam trädde in i detta förbund både för sig och å alla sina efterkommandes vägnar, ses klart därav, att icke allenast han själv, utan ock hela människosläktet råkade i fördärv och elände, då han överträdde detta förbund (Rom.5 :12). Detta förbund heter med rätta ett lagförbund, emedan Guds därvid gjorda försäkran var lämnad under villkor av lagens fullbordan.

Som nu hela människosläktet genom Adams avfall ifrån förbundet med Gud både blev skyldigt till evigt straff och därhos oskickligt att leva efter Guds behag, så härrör dess återupprättelse endast och allenast av den grundgode Gudens kärlek och barmhärtighet, som i anledning därav, att Han i sin allvetenhet förutsåg människans beklagliga syndafall, redan av evig tid (Jes. 24:5, 1 Petr. 1:20) slutit ett i anseende till oss människor så kallat nådeförbund med sin egen enfödde Son, vilket i och för sig självt var samma lagförbund, som Gud med Adam ingått, men nu blivit överträtt och av den fallna människan icke kunde gottgöras. Sonen åtog sig, att uti en med sin gudomliga natur förenad mandom, såsom den andre Adam, företräda människornas ställe till deras försoning och att följaktligen för dem alla både uppfylla lagens fordringar och utstå det straff, vartill de genom lagens överträdelse gjort sig skyldiga, med ett ord, att varda lydig intill döden, ja, intill korsets död (Fil. 2:8). Varmot, som Paulus säger, löftet skedde till Honom (Gal. 3:16), det är, Han erhöll på människornas vägnar försäkran om all den salighet, som dem ifrån början var tillsagd, men de genom syndafallet hade förlorat; eller efter Davids ord: undfick gåvor för människorna (Psalt. 68:19, Ef. 4:8, Apg. 2:33), att såsom deras herre och konung utdela ibland dem, vilka därföre åt Honom skulle överlämnas såsom en egendom att uti och genom Honom behållas och förvaras till saligheten (Joh. 17:12, 24). Således kallas Han ock en medlare emellan Gud och människor (1 Tim. 2:5), en överstepräst till det tillkommande goda (Hebr. 9:11), en profet, som är kommen att predika de fångna förlossning (Jes. 61:1, Luk. 4:24), och vår salighetshövding (Hebr. 2:10), emedan Han för alla dem, som Honom lyda, är en orsak till evig salighet (Hebr. 5:9).

Vad således av evighet inom gudomens sköte blivit beslutat, och av ingen människa till alla dess förundransvärda omständigheter kan begripas, kallas i Skriften förbund, så vida därvid anses personerna, som det med varandra ingått. Men då man har avseende på de skatter och förmåner, som Sonen genom detta förbunds fullkomnande förvärvat, och dem Gud av nåd förklarat sig vilja genom och uti Sonen upplåta till människosläktet, nämligen det andliga livet, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, frid med Gud, förlossning från alla våra andliga fiender, barnaskapet, den Helige Andes inneboende kraft till helgelse o.s.v., samt huru dessa skatter genom Kristi död likasom med arvsrätt skulle utbekommas (Gal. 3:18, Hebr. 9:15, Rom. 8:17) skulle utbekommas, så igenfinna vi häruti det eviga testamente, som i Hebreerbrevet 13:24 omtalas, det testamente, som icke varder ogillat, emedan det av Gud själv uppå Kristus är fastgjort (Gal. 3:17), det testamente, som haft sin verkan både före och efter stiftarens död, vilken för dess visshets skull varit av Gud ansedd såsom redan skedd ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8, Hebr. 13:20).

Nu vilja vi i

Senare delen

av vår betraktelse tillse, huru man kommer till åtnjutande av detta Guds heliga testamente. Emedan detta Guds heliga testamente icke annat är, än de nådeskatter, som människorna genom Adams fall förlorade, men genom Kristus åter blivit dem förvärvade, vilka genom evangelium varda åt alla tillbjudna, men komma allenast dem till godo, vilka helt övertygade om sitt avfall och olyckliga tillstånd i tron taga sin tillflykt till medlaren, som äger att utdela samma salighets skatter; så är ock klart att ingen kan med tacksamhet emottaga och nyttja dem, vilken är okunnig därom och ännu lever fram i sin naturliga blindhet. Intet öga haver någonsin sett och intet öra hört och uti ingen människas hjärta är uppstiget, vad Gud haver i sitt nådeförbund i Jesus berett dem, som Honom älska. Den naturliga människan förnimmer intet av det Guds Ande tillhörer. Skola vi kunna veta, vad oss av Gud givet är, så måste Gud uppenbara oss det genom sin Ande (1 Kor. 2:9 ff).

Här fordras alltså mer än en naturlig tro; här måste vara en av Guds Ande verkad tro, emedan saken är så stor och viktig, att en människa av naturens krafter omöjligen kan föreställa sig den, än mindre i fullkomlig och otvivelaktig trons tillit vederbörligen anamma den. Bör ett mänskligt testamente göras kunnigt, så framt man skall veta både vilka arvtagarna äro, och huru de komma att använda det genom testamentet dem tillfallna arvet; fastmera är vid Guds heliga testamente en sådan kungörelse nödig, som både kan upplysa människornas hjärtan och förmå dem att med glädje emottaga och rätt nyttja de i Kristus dem av Gud skänkta salighetsskatter.

Kungörelsen av detta Guds testamente eller nådesförbund sker alltså genom Guds uppenbarade ord, dock icke genom lagen, som endast vet av det med Adam i oskyldighetens tillstånd slutna lagförbundet och dess påföljder; utan genom evangelium, vilket är ett sådant glatt och hugneligt budskap, som förehåller människorna Guds dyra nådelöften om de herrliga skatter och välgärningar, dem Kristus har förvärvat och i en viss ordning vill tilldela oss. Det heter alltså försoningens ord (1 Kor. 5:19), emedan det omtalar, huru det i Adam brutna lagförbundet genom Jesu görande och lidande lydnad blivit å människornas vägnar fullgjort; det kallas ock nådens och salighetens ord (Apg. 13:26; 14:3), alldenstund det bebådar för alla salighet, av idel nåd, utan avseende på någon laggärning eller förtjänst å människans sida.

Strax efter syndafallet blev detta evangelium eller försäkran om Guds heliga testamente, som genom Jesus skulle verkställas, för våra första föräldrar i paradiset förkunnat (1 Mos. 3:15), och sedan ännu tydligare upprepat för Abraham och de övriga fäderna, samt sedermera genom profeterna allt mer och mer kunnigt gjort för den israelitiska kyrkan. Varom Sakarias talar i vår text, då han säger, att Herren Israels Gud haver ihågkommit sitt heliga testamente och den ed, som Han svurit haver vår fader Abraham att giva oss; Han haver upprättat oss salighetens horn uti sin tjänare Davids hus, som han i förtiden talat haver genom sina heliga profeters mun.

Nödvändigheten av denna evangelii kungörelse, så framt människorna skola kunna tro och genom tron bliva saliga, visar Frälsaren själv i sin tillsägelse till sina apostlar, vilka fingo befallning att göra Guds testamente bekant i världen, då Han säger: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig (Mark. 16:15) Och Paulus, en av dessa Herrens härolder, frågar med mycket eftertryck: Huru skola de tro honom, som de hava icke hört av, och huru skola de predika, utan de varda sända att frid förkunna och gott förkunna (Rom. 10:14). 

Men som denna ljuvliga predikan antingen alldeles föraktas eller ock missbrukas av dem, vilka icke rätteligen kännas vid sitt genom fallet iråkade fördärv, så måste Gud låta lagen genom sina stränga fordringar och förbannelser så länge följa människan, till dess hon livligen blir varse både uti vad för stor syndaskuld hon står inför Gud, och huru oförmögen hon är att göra sig densamma kvitt, på det hon måtte bliva nödsakad att falla Medlaren till fota, då hon genom evangelium därtill blir kallad, lockad och dragen. Kommer hon därhän, att hon ger akt på evangelii kallelse och icke allenast anammar ordet med glädje (Luk. 8:13), utan ock med den helgie Andes fröjd (1 Tess. 1:6), så att ordet med tron varder förblandat (Hebr. 4:2), så kommer hon till åtnjutande av Guds heliga testamente, av de nådeskatter, som genom Kristus äro förvärvade och av Gud utlovade.

Detta Guds eviga testamente, varav man genom tron blir delaktig, bör icke förblandas med det så kallade gamla och nya testamentet, som också kallas det gamla och nya förbundet. Gamla testamentet var den synnerliga hushållning, som Herren företog med Israels folk, i det Han ingick ett förbund med dem, att de skulle i möjligaste måtto efterleva de lagar, stadgar och ordningar, som Han dem föreskrev vid utgången ur Egypti land, och om de det gjorde, försäkrade dem om en rolig besittning av Kanaans land och varjehanda lekamliga förmåner framför andra folk på jorden. En stor del av allt detta var förebilder av det eviga testamentets uträttande genom Kristus och var alltså en viss slags nådeskallelse till delaktighet av det eviga testamentet, varför ock Paulus säger, att det testamentet, som tillförne fast gjort var på Kristus, blev icke ogillat med lagen (Gal. 3:17); men som det innehöll skuggan och förebilden till Kristus, så blev det genom Honom avskaffat och ett nytt i dess ställe upprättat, som med hans eget blod beseglades (Hebr. 8:9).

Det nya testamentet är alltså den Guds hushållning, däruti Han på långt tydligare och kraftigare sätt, än i gamla testamentet, tillbjuder alla och verkligen meddelar dem, som tro, det eviga testamentets nådeskatter. Härav ser man då, att det eviga testamentet står fast och är enahanda både i det gamla och nya testamentet; ty, säger aposteln Petrus, genom Herrens Jesu Kristi nåd tro vi (i nya testamentet) att vi skola saliga varda, såsom ock de ( i gamla testamentet), Apg. 15:11.

Här torde någon fråga: Vartill skall då lagen tjäna, sedan det gamla testamentets hushållning, som innefattade dessa lagar och stadgar, numera blivit avskaffad? Varför behöver lagen nu predikas, då vi likväl veta, att Kristus har uppfyllt honom i vårt ställe, att de trogna få honom inskriven i sitt hjärta genom evangelium, och att den hos oomvända icke annat åstadkommer än antingen skrymteri eller träldomsfruktan eller ock förtvivlan?

Härtill svaras: Lagen bör predikas och föreställas 1) för oomvända människor, dels såsom en spegel, varav de få känna och se sina synder och således kunna bliva brottsliga för Gud (Rom. 3:19-20), dels såsom en tuktomästare, varav de drivas att emottaga den förlossning, som i evangelium varder tillbjuden (Gal. 3:24). 2) För omvända bör han tjäna, dels till en bom och tygel, varigenom det onda köttets retelser kunna tämjas och tillbakahållas (Gal. 5); därför säger Kristus, att Han icke var kommen till att upplossa lagen; att till dess himmel och jord förgås, varder icke förgången den minsta bokstav eller prick av lagen, och den som upplossar ett av de minsta buden och lärer så människorna, han skall kallas den minste i himmelriket; men att den, som det gör och lärer, han skall kallas stor i himmelriket (Matt. 5:17-19). I detta avseende utlåter sig ock aposteln Paulus ganska märkligen, då han säger: Göre vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprätta lagen (Rom. 3:31).

Låt vara att lagens predikan icke gjorde någon annan nytta hos oomvända människor, än att de därigenom förmåddes till att blott i utvärtes måtto uppföra sig fogligt, så är dock det tillsvidare ganska gott, emedan icke allenast andra därmedelst befrias från deras förargliga och ondskefulla framfarande, utan ock de själva hindras från ett ännu djupare fall i fördärv och säkerhet, som för framtiden skulle göra deras omvändelse långt svårare än eljest vore till förmodandes. Men så vet man ock, att framhållandet av lagens andlighet kan öppna ögonen på skrymtare och skenhelgon, kan förvara de trogna från återfall ur nåden in i köttslig säkerhet och giver dem den bästa anledning att fortsätta förnyelsen och fullborda helgelsen i Guds räddhåga. Ty all skrift av Gud utgiven, följaktligen även lagen, som därtill hörer, är nyttig till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet (2 Tim. 3:16).

Härav är då lätt att finna, huru man kommer till åtnjutandet av Guds heliga testamente; nämligen man varder av Gud därtill kallad genom evangelium (1 Kor. 1:9, 2 Tess. 2:14). Men som i människan av naturen ligger icke allenast en hemlig fiendskap till Gud, utan ock en omåttlig kärlek till sig själv och de ting i världen äro, så är Herren nödsakad att genom lagen upptäcka synden, det är, hennes oviga och ifrån Honom, som är all salighets källa, avvända hjärta med alla de förbannelser, olycksaligheter, straff och plågor, som åtfölja ett sådant tillstånd, på det hon må stanna i sitt lopp, besinna sig och giva akt på Guds kallande röst i evangelium.

Bliva då människorna förda i de trångmål, att de med de fordna avfälliga judar i Jeremiae tid instämma: Si, vi komma till dig, Herre; ty du är Herren vår Gud; sannerligen, det är icke annat än bedrägeri med de högar och med alla berg; sannerligen, Israel haver ingen hjälp, utan allena av Herren vår Gud (Jer. 3:22), så svarar dem Jesus i evangelium: Kommen till mig, jag vill vederkvicka eder (Matt. 11:28). Vänden eder till mig, så varden I saliga, ty jag är Gud och ingen mer (Jes. 45:22).

Det första av testamentet, som människan då blir ägare utav, är enligt vårt evangelium salighetens kunskap till sina synders förlåtelse; det andra är: förmågan att tjäna Gud utan träldomsfruktan i helighet och rättfärdighet för Honom i alla sina livsdagar; det tredje är: tillväxt och förstärkning i andan; det fjärde är: en andens frimodighet att med ord och gärning bekänna och uppenbara för andra människor den nåd en är vederfaren och den salighet, Gud i Kristus berett och verkligen meddelar alla dem, som av hans heliga testamente vilja varda delaktiga.

Men fridens Gud, som igenfört haver ifrån de döda den store Fåraherden genom dess eviga testamentes blod, vår Herre Jesus, Han göre oss skickliga uti allt gott verk till att göra sin vilja och skaffa uti oss, vad Honom täckeligt är genom Jesus Kristus, vilken vare ära av evighet i evighet, amen. (Hebr. 13:20-21).

fredag 11 april 2025

Passionspredikan över Fjärde akten av Kristi lidandes historia - Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd och människorna för hans skull fria,

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Vi behöva icke erinra, att medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus, är vårt antagna ämne till passionsbetraktelser i år. Vi hava hört det på flera dagar under åtskilliga omständigheter betraktas; och vi få ännu höra, huru tåligt vår dyre medlare fortgår i sitt dyra medlareämbete ända intill dess Han går in i det allraheligaste och finner en evig förlossning.

Men innan vi ingå i vår i dag tillämnade betraktelse, torde det bli en nödvändig sak att på en liten stund fråga efter, vad det lider med vårt hjärtas upplysning och omvändelse, huru det har varit för våra hjärtan allt vad vi hittills hava hört och varest vårt hjärtas tankar nu hålla till. Om dessa tankar på Jesus uppenbarat för oss Guds mildhet, som lockar syndare till bättring, om de fått upplysa vårt förstånds ögon, om vi blivit varse vår ovärdighet, vår stora fattigdom å vår sida, och Guds outgrundliga nåds rikedomar å Jesu sida, om vi kommit att vila med våra oroliga hjärtan på Hans dyra medlareämbete och äntligen fått frid i våra samveten, samt om vi äro vordna med Honom så inplantade till en lika död, att vi ock äro uppståndelsen lika? Det vill jag fråga var och en av eder på hans samvete. En fråga, som var och en noga höre och betrakte och sedan inom sig själv besvare inför Honom, som är en domare över hjärtans tankar och uppsåt.

I mån besinna, att en osalig människa, som står under både syndens dom och syndens träldom, är icke hjälpt därmed, att hon med hopen går dit i Guds hus, att hon hörer med öronen omtalas sin medlare, utan att förstå det med hjärtat; ty hon går lika död hem som hit. Allt detta länder till förhärdelse och förtappelse och icke till salighet. Men ändamålet med predikan om Jesus är, att vi må bliva rätteligen omvända, rätteligen uppväckta, rätteligen troende, rätteligen pånyttfödda, rätteligen förnyade och helgade i Jesus. Och om sådant skett och fått ske, därom döme var och en av eder inför Gud. "Pröven eder, om I ären i tron."

Detta är en anmärkning, som jag icke kan undgå att göra, innan passionstiden flutit förbi. Vår tid går bort såsom en ström; vi fara såsom en pil till vår dödlighets mål. Tiden är både ond och dyr. Människor skola göra räkning för sin tid, huru de i den hava levat. Ginge det så fort med vårt tilltagande i kristendomen, som med våra år, vore det väl. O, att vi skrede Jesus allt närmare och närmare, efter som vi nalkas närmare graven och evigheten!

Jag minner eder fördenskull på evangelium, som jag eder predikat haver, att vår kyrkogång icke må bliva ett utvärtes verk, och betraktelsen om Jesus räcka blott i passionstiden. Stackare den, som har passionstiden endast några veckor om året och som icke på annat sätt känner honom. Om en ängel av himmelen talade för en sådan människa, och hon icke ville låta den helige Ande hjälpa sig, så vore det med henne lika ogjort, om ock passionstiden räckte hela hennes livstid. Därför frågar jag ännu en gång, huru det står till med våra hjärtan i anseende till allt, som vi hava hört? Står det väl till, så är det väl. Men beklagligt vore det, om vi ock denna tid hava gått ur glömska i glömska, ur mörker i mörker, ur förhärdelse i förhärdelse, ur död i död, ur fåfänglighet i fåfänglighet, ur flärd, glömska och värld i detsamma; så att man nu inför Herren måste säga: "Och när du mig av nåd till bättring kallat har, / har jag föraktat all den nåd du till mig bar." Herren Jesus hjälpe den, som sålunda förnöter sin levnadstid och denna dyra nådetid. Den helige Ande besöke hans hjärta och give honom ett eftertryckligt styng till bättring.

Vi vilja nu gå till vår betraktelse; och få vi i dag se huru vår dyre medlare hudflänges och illa hanteras, huru han blir "slagen för våra synder och sargad för våra missgärningars skull, huru näpsten har legat på honom, och huru vi genom hans sår äro helade vordna." Vi ämna genom Jesu nåd korteligen framställa:

Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd, och människorna för hans skull fria.

1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd och
2) Människorna för hans skull fria

Jesus, lär mig rätt betänka
din tänkvärda, svåra död
och din bittra pinas nöd.
Hjälp att jag mig nu må sänka
ner i dina helga sår,
där jag liv och hälsa får.

1) Medlaren Jesus i människornas ställe hudflängd.

1) Älskade åhörare! I märken väl själva innehållet av vår betraktelse, som är, att medlaren Jesus står och lider i vårt ställe, och att vi därigenom varda fria och frälsta. Vi frälsas i Honom, och Han hudflänges för oss. Vad salighet, att den skyldige varder fri och den oskyldige varder straffad? "Tag denne utav vägen och giv oss Barabbas lös." Vilket är nu vår text.

2) Skulden, brottet eller synden, varför denna hudflängning sker, är icke Jesu egen, utan det mänskliga släktets. Saken var sålunda den, att "Gud hade att göra med människorna i Jesus Kristus, och Jesus Kristus hade att göra med Gud i människornas stad och ställe." Den skuld, som Han här måste betala, var således Adams och Evas fall. Deras och alla deras efterkommandes synder och överträdelser, vilka Herren hade kastat på honom (Jes. 53).

3) Efter Herrens heliga lag skulle hela världen dö; lagen straffade alla lika, ty han befann alla lika fallna; alla hade syndat och hade intet att berömma sig av inför Gud; alla människor äro efter naturen under lagens förbannelse. "Allt lagen säger, det talar den till dem som [det är alla] som under lagen äro, att var och en mun skall tillstoppas, och all världen skall för Gud brottslig varda." (Rom. 4). Nu var Jesus född av kvinna, gjord under lagen; Han var kommen att fullborda lagen. Och den, som är förbunden att fullborda lagen i syndares ställe, måste ock i syndares ställe bliva förbannad, straffad och hudflängd. Vilket aposteln Paulus ännu starkare beskriver i Gal. 3:13: "Kristus haver förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är var och en som hänger på trä." Och Esaias: "Han är slagen för våra synders skull och sargad för våra missgärningars skull." (Jes. 53. Om denna gruvliga bestraffning i syndares ställe talar Messias själv genom Jesajas mun: "Jag höll min rygg till dem, som mig slogo, och mina kindben dem, som mig ryckte; mitt ansikte vände jag icke bort för försmädelse och spott." (Jes. 50:6)

4) Vad vill allt detta säga? Är icke Gud själva kärleken? Kan kärleken fordra en så hård betalning, att hans egen Son, den evige Guden, skulle så hanterad varda? Och om Gud är kärleken och tillika oföränderlig, som icke kan tänka så den ena gången och helt annorlunda den andra, huru kunde då Gud, som är en oföränderlig kärlek, fordra en så sträng betalning av människorna, vilka Han älskat hade av evighet och förr, än denna jordens grundval var lagd? Svar: Gud är kärleken, det är sant; Gud är oföränderlig, det är ock sant; men Gud är ock helig, Han är ock rättfärdigheten och allas Herre. I kraft av sin eviga kärlek älskar Gud det mänskliga släktet; men i kraft av sin helighet straffar Han den, som syndat emot hans givna befallning eller förbud och sålunda överträtt hans uppenbarade lag. Om Gud skulle älska utan avseende på sina övriga fullkomligheter, så vore det flathet, vilken syndiga egenskap aldrig kan finnas i det allra fullkomligaste väsendet, som är Gud.
   Jag sade, att Gud är rättfärdigheten och allas Herre. Han är rättfärdig, det är, Han utövar den ena av sina fullkomligheter så, att alla de andra icke äro vilande, lidande eller kraftlösa. Till följe av Guds eviga nåd allena kunde Gud förbarma sig över det fallna människosläktet, men icke utan betalning för synderna och lagens uppfyllelse, som hans helighet och rättfärdighet fordrade. Allt vad Gud sålunda gjorde, det gjorde Han enligt sina gudomliga egenskaper, vilka för Honom äro  en helig och oföränderlig grundlag eller regeringsform. Han är sålunda oföränderligen nådig och barmhärtig, men Han är ock oföränderligen helig och rättfärdig. Såsom David säger: "Rättfärdighet och dom är din stols stadfästelse: nåd och sanning är för ditt ansikte", (Psalt. 89:15), vilka ord betyda något, nämligen en oombytlig rättfärdighet och en ostrafflig dom är din grundval; du är dock så rättfärdig och dina domar äro så rätta, att de icke utesluta barmhärtigheten emot de elända, icke heller din sanning att fullborda genom Jesus Kristus det, du lovat haver, utan både nåd och Jesu försoning komma emellan, så att du icke handlar med syndare efter din grymma vrede. Och sålunda följde härav, att Gud vår hjälpare hjälpte oss allena för sitt namns äras skull; Han frälste oss och förlåter oss våra synder för sitt namns skull. Ja, härav följde, att hans nåd var och är väldig över oss, och hans sanning varar i evighet, Halleluja! (Psalt. 79:9, 117:2).
   Att nåd och sanning är för Guds ansikte eller att nåden gavs människor för Jesu skull, det synes nogsamt att med Guds ansikte förstås Frälsaren Jesus Kristus; ty Gud kallar honom så i 2 Mos. 23:21, jfr 1 Kor. 10:4, och att nåden är given i Kristus Jesus för evig tid, vittnar aposteln Paulus, 2 Tim. 1:9 och Joh. 1:17. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus; härav är sålunda tydligt, att det fallna människosläktet är nåd given till följd av Guds eviga kärlek samt på grund av den försoning, betalning och lagens fullbordan, som i Jesus Kristus skulle ske.
   Ty om Gud så vore kärleken, att Han icke straffade det onda, vad hade Han då i alla världens åldrar behövt föra ett så heligt regemente över människobarnen? Vartill hade hans heliga lags uppenbarelse skolat tjäna? Vartill skulle alla lagens förbannelser och dess fördömande kraft vara? Vad hade Jesus behövt frösona och upprätta det fallna människosläktet ifrån syndens dom? Varför skulle Herren kasta allas våra synder uppå Honom? Varför skulle han bliva en förbannelse för oss? Varför skulle Gud vara i Kristus och försona världen med sig själv?

5) Men låtom oss gå litet närmare och bese denna hiskliga hudflängning. Abraham såg hans dag och vart glad; Abrahams barn kände honom icke och sågo icke, vem han var, med seende ögon. De bundo hans armar, som dem med stark hand och mäktig arm utur Egypti land fört hade. Han hudflängdes så grymt, att Pilatus trodde de skulle röras till medlidande av hans jämmerligen hanterade och blodiga gestalt:

En övergiven hop av hedniska soldater,
till skapnad människor, men vilddjurens kamrater
till egenskap och art. De hade fått uti 
ett slags med taggar främst besatta skarpa remmar,
med vilka de så grymt martera Jesu lemmar,
så mellan blod och kött man benen ock kan si.

Och sedan han var så marterader och slagen,

sen Jesus var med blod utvärtes överdragen,
invärtes kravd och stängd för Adams skull av Gud,
så hava de tillreds en purpurmantel sliten,
av damm och smudder tung, av malen sönderbiten,
för ärones monark till en bespottnings skrud.

Ur Sophia Elisabeth Brenner: Vår Herres och Frälsares Jesu Kristi allraheligaste pinas historia, rimvis betraktad (1726), skr anm

6) Ack, märk, vad det är för en hög och dyr person, som här hudflänges! Hade det varit en syndig människa, så hade dess försoning ingenting kunnat uträtta. Men det rena och obesmittade Lammet Jesus Kristus, försänkt i en så djup förnedring för vår skull, i vårt ställe, det har gjort att vi i vår betraktelses

Senare del

få besinna, att människorna för hans skull äro fria.

Texten säger: Tag denne, nämligen Jesus, av vägen och giv oss Barrabas lös.

Det gives en frigörelse som är 1) förvärvad, 2) tillämpad.

1) Vad den förvärvade frigörelsen angår, så är den skedd genom Jesu lidande, död och uppståndelse, men vi besinna, att alla de åtskilliga delar av Jesu lidande, såsom blodsvettning, hudflängning, törnekröning, korsfästelse m.m., äro, likasom när man talar isynnerhet om Jesu blod eller sår eller död m.m., till betraktandes ingalunda såsom en styckad Frälsare, utan såsom i sig själv innefattande en hel Jesus, som med sitt fullkomliga offer har friat och lösgivit det mänskliga släktet ifrån den dom och plikt som synden väl förtjänar.

2) Jesus hudflängdes inte för sin skull, utan för vår. Han är i vår stad och ställe slagen, på det vi skulle frid hava. Hans slag äro sålunda våra, hans sår våra, hans död vår. Därför sjunga vi i psalmboken:

"Dina lemmar måste svida,
då man dig med grymhet slog,
stötte, ryckte, svåra drog,
på det jag ej skulle lida
det som satan själv ä r hänt,
och min synd har väl förtjänt.

Du hudflängdes och avkläddes,
att min sjuka, nakna själ
måtte läkas, prydas väl."
Ur Haqvin Spegels psalm "Jesu, lär mig rätt betänka", skr anm

Si, så äro vi friade från syndens betalning; ty Jesus är slagen för oss. "Allt gott vi av dig hava, / du milde Jesu Krist." Av vilken vi all nåd både i andlig och lekamlig måtto förvänta.

3) Men tillämpningen av denna Jesu befrielse, vilken den Helige Ande vill av nåd verkställa i syndares hjärtan på det sättet, att han får visa dem, så att de se och känna sitt stora skuldregister, och lära dem att tro på Jesus, som är slagen för våra synders skull - denna tillämpning återstår ännu hos mången; och så länge detta icke har skett, så händer det, att du icke är fri utan bunden i skuld, och döden råder över dig.
   Man må då tänka vad man vill; man må inbilla sig att man genom fattigdom eller sjukdom eller annan vedermöda bliver späkt och därigenom får lida för sina synder här, så bliver det dock därvid:

Utan Jesus du fördärvas,
utan Jesu nådesken
är dig allt till ångst och men.

Där den Helige Ande icke får rätt på ditt hjärta och får hjälpa dig ifrån lagens förbannelse, så är du icke fri. Men låter du föra dig till Jesu delaktighet, får Jesus och Jesu Ande skänka dig, och du omfattar, din Medlares förvärvade frigörelse, si, då fullbordas det ordet som skrivet står: "Om Sonen gör eder fria, så ären I rätteligen fria." (Joh. 8:36).

Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesu, för din myckna nöd,
för din ångest, för din smärta,
för ditt kors och för din död,
ja, för allt det bittra, svåra,
som du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu, innerlig!

Amen.

tisdag 8 april 2025

Passionspredikan över Tredje akten i Kristi lidandes historia - Enheten i Medlareämbetet

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!

Det är en medlare emellan Gud och människor, nämligen människan Jesus Kristus. Enligt vår gjorda föresats hava vi detta ämnet, som ock är ibland de allradyraste i hela vår evangeliska religion, att även nu överväga. Vi ärna även för detta år därmed fortfara, som sagt är, under hela passionstiden. Jesus såsom medlaren mellan Gud och oss räcker ock till i går och i dag och han desslikes i evighet (Hebr. 13:8); ja, om passionstiden ock vore tusen år, vad ville det svara emot de orden i Psalmboken: "Om alla de trän och gräs på vår mark / fått stämma och talande tunga, / om djurens och fåglarnas, ljuvlig och stark, / med änglarnas röst kunde sjunga, / förmådde de aldrig tillfyllest Guds Son, / vår Frälsare Jesus lova." Vad längd och vad bredd, vad djup och vad höjd är icke i Kristi kärlek, som all kunskap övergår!

Det upplästa stycket av historien om vår dyre Frälsares lidande innefattar flera ämnen, dem den evige Guden har behagat låta uppteckna för att därigenom, nämligen med ett omständligt förklarande av de händelser som här tilldragit sig, lära oss, att ingenting nytt under solen sker, att lära oss, huru i världen tillgår, samt att vi må känna igen vår dyre Frälsares ord i Matteus 5: "De hava sammalunda gjort profeterna, som hava varit före eder."

Men för övrigt äro dessa i texten omförmälda omständigheter icke någon egentlig föda för vår fattiga själ; ty vad gagnar det nu oss att höra beskrivas, huru mörkrets makt ställer sig emot Guds rike, och huru dessa krafter sinsemellan äro stridande. En hednisk domare, som dömde att så ske skulle, som de begärde, och en skara av präster, som förena sig uti att förfölja och anklaga den oskyldige ibland människors barn; gudlösa anklagare, som icke visste vem de angåvo, och icke kände herrlighetens Herre, samvetslösa vittnen, som sade allt det de visste behagade Jesu fiender. Vad skulle det gagna oss att förnöta vår dyra passionstid med betraktelser över huru alla dessa åsidosätta Gud, religion, gudsfruktan, lag, evangelium, samvete, ära och dygd? Detta är ju en sak som icke kan vara annorlunda. Ljusets och mörkrets rike hava i alla tider varit sins emellan stridande. Läs 1 Mos. 5, Gal. 4:29. Och som allt detta är ett ämne, vilket icke uttrycker för oss vår salighetsgrund och icke heller förnöjer våra hungriga hjärtan, så låtom oss bliva vid vår föresatta betraktelse: "Medlaren emellan Gud och människor, den människan Jesus Kristus". Har jag Jesus i mitt hjärta, / se, så har jag glädjen all. Han är ju vår salighets grund, en annan kan icke läggas (1 Kor. 3:11).

Älskade åhörare, I lären nog finna huru dyr denna grundartikeln är, medlaren emellan Gud och människor. I lären erinra eder, vad vi kalla honom och med rätta kalla honom. "Min högsta skatt, o Jesu kär, / du källa av all nåde. / O du min högsta skatt och livets springekälla! / Jesus är mitt allt i alla. / Hjärtans Jesu, glädjekälla." Säll är den, som står i det saliga själstillstånd, att han i tron kan anse Jesus för sin högsta skatt, för källan och upprinnelsen till sitt liv och sin glädje, för sitt allt i alla. "O huru säll / är visst den själ / som detta rätt besinnar." Men Gud give, att vi icke behövde frukta, det många ännu icke hade lärt de första bokstäverna i Guds ord; ja, att läran om Jesus, vår dyre medlare, för många är såsom manna var för Israel i öknen (Vishetens bok 16:20). Ack, att de en gång ville besinna sig och känna den tid, i vilken de sökta äro! Ack, att det komme därhän med dem, att deras hjärtan måtte förstå vad det dyra ordet "medlaren emellan Gud och människor" har att innebära!

Det må man besinna, att den kallsinniga gudstjänst en obotfärdig människa övar, därmedelst att hon blott sjunger en psalm om Jesus eller läser en bön eller hörer, så att det går genom det ena örat in och genom det andra ut, att sådant icke gör en människas kristendom rättskaffens inför Gud. Var viss att djävulen kan väl tåla, att människor så vårdslöst hantera himmelska sanningar och sin kristendoms övning; men när en människa med allvar söker Herren och vill börja öva, vad som till tro och gudaktighet hörer, det kan satan icke fördraga; då reser sig mörkrets makt, då fäktar satan med dubbel iver emot en sådan verklig kristendomsövning, då heter det irrlära, då rede man sig till frestelse.

Hela vår kristendomsbyggnad är grundad på Jesus. Hela en människas omsorg bör vara att känna sann Gud och den han sänt haver: Jesus Kristus. Han är gudaktighetens hemlighet. Han är  oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning. Vad under då, att en på Jesus troende och vilande själ säger: "Upp, min själ, min mun och tunga, / upp, mitt hjärta och min röst, / till att prisa och lovsjunga / Jesus, som oss återlöst, / Jesus tacka och berömma, / Jesu godhet aldrig glömma."

Vi gå nu till vår upplästa text, och med anledning därav vilja vi i korthet enfaldigt betrakta:

Enheten i medlareämbetet, eller att det är en medlare emellan Gud och människor: Jesus Kristus.

1) Lärjungarna hade allesamman aftonen förut varit med Jesus både vid påskalammets ätande och vid nattvarden; de hade ock alla varit med honom i Getsemane, de voro ock alla tillstädes, när Jesus blev fängslad. Men Jesus hade sagt: "Söken I mig, så låten dessa gå." Det var efter Guds bestämda råd, att Jesus Kristus skulle vara den enda människan i nåden, att han skulle trampa vinpressen allena, och ingen av folket med honom. Att det skulle allena vara en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, därför giver Jesus dem alla lov att gå: "Låten dessa gå." Och lärjungarna övergåvo honom och flydde.

2) De gingo väl på avstånd för att se, huru denna gruvliga händelse skulle sluta. Men ingen av dem blev nu med Jesus tillfångatagen. Det är väl sant, att de av räddhåga ock flydde. Men så låg även däruti Guds milda försyn, att ingen av dem kom att ställas tillika med Jesus i förhör, ty medlaren var en.

3) Den modige Petrus tänkte väl gå med Jesus i döden, men det varade icke länge, innan ock hans frimodighet förlorade sin kraft. Med ett ord: det gick nu såsom i Getsemane, då Jesus svettades blod och där förrättade en så dyr del av sitt heliga medlareämbete - då sovo lärjungarna, och ingen av dem förmådde att vaka med honom. Petrus sov i Getsemane, och Petrus förnekar och går ifrån honom vid rannsakningen. Ty medlaren emellan Gud och människor var och är en, nämligen den människan Jesus Kristus.

4) Jag sade, att härunder låg ofelbart Guds nåds försyn. Ty ehuru det var synd, att alla lärjungarna flydde och icke inställde sig vid domstolen att intyga Jesu oskuld och renlärighet, så var det likväl i det avseendet en Herrens nåd, att ingen av dem fördes till döden tillika med Jesus, varav fienderna sedan torde hava tagit sig anledning att föregiva ovissheten om vilkendera skulle vara världens medlare.

5) Alla människor voro syndare, och allesammans äro vi syndare. Det var allena en, som var född utan synd. Vi bekänna om honom ifrån barnaåren i den lilla katekesen: "Med sin oskyldiga pina och död" och i psalmboken: "O rena Guds Lamm oskyldig". Och som alla människor voro skyldiga, var han den ende, som var oskyldig, så var han ock den ende, som, såsom medlare emellan Gud och människor, kunde lida och dö för alla. "Om en är död för alla, så äro de ock alla döda" (2 Kor. 5).

6) Översteprästen i gamla testamentet var en förebild till Jesus. Efter den av Gud inrättade ceremoniallagen var allenast en överstepräst förordnad. Ty han skulle förebilda, att medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, var en. Denne gamla testamentets överstepräst gick allena en gång om året in i det allraheligaste, och det uppå den stora försoningsdagen. Och så har ock medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, ensam en gång för alla offrat sig själv och sålunda "med ett offer evinnerligen fullkomnat dem, som saliga varda." (Hebr. 10). Sålunda stod ock Jesus ensam inför det andliga rådet och Pilatus, såsom ock ensam på avrättsplatsen. Det var ingen, som kunde igenlösa en broders själ. Alla måste låta det bestå evinnerligen.

7) Huru de, efter den högstes tillstädjelse, den ena på ett, en annan på ett annat sätt, bidrogo därtill, att Jesus skulle dömas och dödas - de översteprästerna nämligen anklaga honom, Petrus förnekar honom, lärjungarna fly, falska vittnen beljuga honom, och förtyda hans ord, samt Pilatus dömer honom - så var det ingen, som stod med honom; han var såsom ett lamm, det till slaktning ledes, och såsom ett får, som stilla tiger för sin klippare. Han var medlaren, den ende emellan Gud och människor.

8) Vi hava nu hittills talat om Jesu dyra och enda medlareämbete - en sak, som Jesu Ande lägge på våra hjärtan och läre oss känna och erfara den stora salighet och nåd, oss därigenom är tillfallen; en sak, som ingen syndare må förgäta och bortbyta för hela världen. Vi vilja nu ock betrakta, huru en fattig syndig människa njuter detta Jesu dyra och enda medlareämbete sig tillgodo. Apostlen Petrus är oss häruti ett tydligt exempel.

9) Här se vi en syndare i sitt syndatillstånd och huru Jesus försätter honom i ett rättskaffens bättringsarbete. Fråga nu först, huru man skall anse Petri bittra gråt, så är det tydligt, att han grät över den stora synd, vari han hade fallit, att han hade förnekat Jesus; att han grät med hjärtans erkänsla av denna stora synds styggelse, att densamma gjorde hans samvete ett djupt sår, att han beklagade sitt jämmerliga fall och att det gjorde honom av hjärtat ont, att så hade skett, ehuru Jesus så tydligt hade varnat honom.

10) Men vad var det, som hos Petrus sålunda verkade en sannfärdig bättring? Svar: det var ordet, som Jesus hade talat med honom. Vilket texten uttryckligen förklarar: "Och i detsamma han ännu talade, gol åter hanen. Och Herren vände sig om och såg på Petrus. Och då begynte Petrus tänka på Herrens ord, huru han honom sagt hade: förr än hanen haver galit två gånger skall du tre gånger förneka mig. Och Petrus gick ut och grät bitterligen." Härav se vi, att Petri åtanka på det tal Jesus med honom tillförne hållit nu bragte honom till erkänsla, vilket tal Jesus påminte honom just i det hanen gol, därmedelst att han vände sig om och såg på honom.

11) Det ordet, som Jesus hade talat med Petrus, innehöll två ting: det ena, att han sade honom förut, att hans styrka i andliga saker skulle så försvagas, att han skulle begå denna stora synd och förneka honom; det andra, att Jesus förklarade för Petrus, att fastän satan sålunda skulle sålla honom som vete, så hade Jesus, hans trofaste medlare, bedit för honom, att hans tro icke skulle varda om intet. Sålunda se vi, att uti Jesu ord både ligger en bestraffning över Petri synd, vilket är Guds heliga lag, såsom ock en nådesförklaring emot honom, vilket är Jesu heliga evangelium. Jesus visste nogsamt förut, att det icke skulle bliva tillfälle att under rannsakningen så uttryckligen förklara sin nådesvård om Petri själ, därför gör han honom denna föreställning förut, vilken, tillika med vad Petrus av Jesu mun tillförne hade lärt, nu gjorde i hans usla tillstånd en välsignad verkan.

12) Uti en syndares hjärta verkar den helige Ande genom lag och evangelium till dess omvändelse. Lagen lärer oss att känna vårt hjärtas djupa syndaelände och syndens ondska och styggelse. Evangelium upptäcker för oss den  nåd, som i Kristus Jesus är åt syndare förvärvad och tillbjudes. Hade Jesus icke på detta sätt handlat med Petrus, så hade hans tillstånd blivit antingen förhärdat eller ock tilläventyrs såsom Judas Iskariots, den förrädarens.

13) Det är sant, att Herrens heliga lag åstadkommer egentligen den förra delen i en syndares bättring och omvändelse: han straffar, han förbannar synden och gör sålunda en syndare nödställd, så att han måste ryta för sitt hjärtas oros skull; men med denna Guds heliga lag vill den helige Ande göra Jesus oumbärlig för syndare; varför ock läran om nåden för en fattig syndare från dess första kallelse bliver honom kungjord, varav händer, att Herrens heliga lag så med evangelii ljus bestrålas att den icke förer människan till förtvivlan om nåd, utan till förtvivlan om hennes egen rättfärdighet och förmåga. Sålunda är Guds ord ett tveeggat svärd (Hebr. 4:12), som sårar och giver liv. Sådant som ett svärd är, sådant är ock det sår, som det åstadkommer; är svärdet runt, så är såret runt o.s.v. Och som Guds ord är lag och evangelium, så gör det ock i en syndares omvändelse ånger och tro. Samma verkan gjorde Jesu ord hos Petrus. Han grät därför, och grät bitterligen; men hans tro vart icke om intet. Med den blick, som Jesus gav Petrus, påminte han honom, vad han tillförne hade sagt honom.

14) Vilken stor nådesvård ser man här icke i denna Jesu ömma omtanke om den fallne Petrus! Ack, att syndare ville besinna, huru Jesus således alltid handlar med dem; samt igenleta både hans bestraffande och benådande uppsåt i hans heliga ord! Ack, att man ville se hans bittra lidande an, både såsom en sträng lagens så väl som en ljuvlig nådens predikan för syndare till bättring och tro, så skulle vid dess allvarsamma betraktelse icke fela, att man ju skulle försättas uti Petri tillstånd. Man talar härom, man beder, man förmanar, men man kan icke säga så mycket som en botfärdig syndare får erfara, när hon låter sin omvändelse sättas i verkställighet.

15) "Men Jesus teg och svarade platt intet." Varför gjorde Jesus det? Han visste, att vad han än skulle svara, så förblevo dock dessa fiender i ett fientligt sinne emot honom. "Är du Guds Son?" frågade översteprästen honom. När Jesus svarade "Ja!", så togo de det för en hädelse emot Gud. Härav hämta vi den lärdomen, att när vi hava fiender till att tala med om andliga ting, och man i stillhet har givit skäl till det hopp, som i oss är,  så är det sedermera icke nyttigt att strida med dem om sanningen. Den som vill taga det, han tage det. Man kan genom ett stridlåtigt tvistande ofta försätta den man talar med i mera iver och förhärdelse. Därför, tig så gärna och tänk i dina böner uppå honom inför Gud, att Gud ville giva honom nåd till bättring.

Nu jag tackar dig av hjärtat,
Jesus, för din myckna nöd,
för din ångest, för din smärta,
för ditt kors och för din död,
ja, för allt det bittra, svåra
som du led för synder våra.
Pris och ära vare dig,
Herre Jesu, innerlig!

N.B. "innerlig", av hjärtans grund. Att så ske kunde, bedja vi dig alla av hjärtans grunde: "Pris och ära vare dig, / Herre Jesu, innerlig!"

Amen, ja, amen!

onsdag 19 mars 2025

Tredje söndagen i fastan - En förtappad och fördömd människa som tror att Jesus Kristus haver henne förlossat förvärvat och vunnit ifrån alla synder ifrån döden och djävulens våld

(Högmässopredikan hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759)

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Denna förklaring giver den vördade gudsmannen D:r Luther över den andra artikeln, som handlar om Guds Son och återlösningen. Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

I dessa välsignade ord ligger kärnan av Jesu Kristi herrliga evangelium, vilket var och en upplyst kristen lär tydligen förstå. Och de, som icke veta, må läsa dem med mera uppmärksamhet och däruti finna sitt eviga livs privilegium.

Denna församlings ungdom, som nu går uti förhör och ärnar nästkommande Långfredag, vill Gud, första gången begå Herrens heliga nattvard, varder troligen anvist uppå detta dyra stycket av deras kristendomskunskap. De må väl föra sig dem till sinnes och minnes såsom sin enda frisägelsedom ifrån alla deras synder, ifrån döden och djävulens våld. De må med en dragen linea under dem hava dem utmärkta såsom till sitt innehåll mera innebärande, än de i all sin levnadstid hinna utgrunda.

Men dessa ord angå oss alla: Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Tänk, vilka herrliga saker finnas i denna vår lilla katekes! Skada att människor så litet läsa och grunna på denna bokens innehåll. Man menar olyckligen, att det är alltsammans gjort därmed, att man i sin barndom läst denna lilla bok utantill; och om du rätt förstode henne, så kunde hon till fullo undervisa dig till saligheten, ehuru kort hon är, så att på några få blad står hela både salighetens grund, medel och ordning.

I de anförda orden står, att vi äro förtappade och fördömda människor, och att Jesus Kristus haver oss förlossat ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Det ena är en så klar sanning, som det andra är en välsignad visshet.

Att hela världen blev förtappad i Adams fall, det är sant; att döden kom över alla människor, det är ock sant; att lagens helighet och stränghet fördömde alla människors barn evinnerligen, det är ock sant; att vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av inför Gud, det är sant; men att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, det är ock sant, att han blev gjord till synd för oss, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom, det är ock sant; att Jesus haver sålunda frälsat allt det, som förtappat är, det är ock sant; att han haver nederslagit djävulens gärningar, det är sant; att vi nu sålunda alla i Jesus hava fått nåd för nåd, det är, ära vare Gud, visst och visserligen sant! Därför bekänna vi: Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

Herren Jesus sände sin helige Ande, som med detta ordet må rycka oss utur satans våld; emedan vi genom Jesus en gång äro därifrån förlossade! Vem vill vara satans träl när han kan slippa? Dagens heliga evangelium föreställer oss en olycklig människa i satans makt och våld. Är det icke ömkligt, att den, som är så fullkomligt förlossad ifrån satan, skall åter råka under hans herravälde? Herren Jesus bevare oss nådeligen därför! Amen.

Fader vår...

Evangelium, Lukas 11:14-28

Betraktelse: En förtappad och fördömd människa, som tror, att Jesus Kristus haver henne förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

1) Huru Jesus har förlossat den förtappade och fördömda människan ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

2) Huru hon tror detta.

Bön: "O, du herrlighetens sken, /  ljus, av Faderns ljus utgånget, / gör vår själ från mörkret ren, / som vårt hjärta håller fånget. / Styr vår tanke, håg och öra / till att rätt vår gudstjänst göra."

FÖRRA DELEN

1) Det är så stor skillnad emellan att vara under ens egendomsrätt och att vara under ens våld, som emellan natt och dag; ty det förra är med rätta och det senare ofta med orätta.

2) Evangelium förtäljer oss att Jesus utdrev...   ...förundrade sig. Huru har då djävulen fått sådan makt med denna arma människa, att han även till kroppen kunde besitta honom? Det var ju icke hans hus med rätta? Denna arma människa var av satan lekamligen antastad, och det så långt, att, som satan själv var en dumbe, hade han ock gjort den besatte såsom han var själv, nämligen stum. Ehuru man nu sällan hör att en människa av satan varder så till deras kropp angripna, står det dock fast, att djävulen verkar i otrons barn, och att han andligen förmörkar deras förstånd och förleder deras vilja, så att de äro av den fadern djävulen och efterfölja hans begär. Och detta är en sanning, som i sig själv är så beklagligen tydlig, att den icke behöver vidlyftigt bevis.

3) Men den frågan står dock kvar, huru djävulen, som numera icke äger någon rättighet till människor, mer än en ulv till ett får, likväl kan så få makt med dem? Jag säger, att djävulen äger ingen egendomsrätt till syndare. Han är deras förledare av begynnelsen, men kan icke anses såsom en stridande makt emot Gud, som äger rätt att behålla vad han enligt sin vilja fångat. Människorna syndade mot Herren och stannade således i skuld hos Gud och icke hos satan. Jesus köpte dem dymedelst, att han försonade världen med Gud och erlade sålunda i det heliga den evigt gällande betalningen för synderna. Han fullgjorde Herrens heliga lag, han lydde Guds vilja, han stillade Guds vrede; och helvetet, som allena var ett fängelse, "haver han brutit, / oss himmelens dörr uppslutit / och arma fångar frälst." Sålunda äger satan ingen rätt över syndare. Och "att satan oss med rätta mist, / det vet hsn själv, fast han med list / hos mången det förnekar." "Vi äro, Gud, din arvedels får, dyrt köpta med din´ blodiga sår."

4) Men att satan har makt med människor, det är en helt annan sak, makt nämligen att föra dem fångna efter sin vilja, att komma dem till förtvivlan och andra svåra synder och laster och, såsom en ulv gör med ett får, förleda dem, förskingra dem och bortrycka dem. Och således är det frågan, varför sådant kan hända , sedan de förtappade och fördöma människorna äro förlossade, förvärvade och vunna ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld?

5) Svar: det är en dubbel förlossning, som varit och är av nöden till syndares frälsning ifrån satans välde. Den ena är skedd och består i Jesu Kristi fullkomliga försoning för alla, varmed han ingått i det heliga och funnit en evig förlossning. Om denna frälsning säger Jesus själv: "Människans Son är kommen att frälsa det, som var borttappat." (Matt. 18:11). Och genom denna frälsning, som här ovanför och i den andra trosartikeln omtalas, äro alla frälsta. Denna frälsning eller förlossning, som skett i en tillfyllestgörelse inför Gud i allas stad och ställe, är nu redan fullkomligen skedd och skall icke mera ske. Jesus dör icke mer. Vi äro en gång helgade (Ebr. 10:10). Och på denna grund haver han ett oförgängligt prästerskap.

6) Men det är en förlossning, som icke har skett i Jesu försoning, ehuru grunden därtill är lagd i Jesus, vilken ännu återstående förlossning bör ske, om vi skola varda saliga. Om denna förlossning talar Gud genom Paulus (2 Tim. 4:18): "Herren skall förlossa mig av all ond gärning." Och i Jesu egen bön heter det: "Fräls oss ifrån ondo." Och "vi skola förlossas ifrån all orättfärdighet" (Tit. 2:14), och "dessa heta Herrens förlossade" (Jes. 62:12).

7) Denna förlossning, säger jag, är icke skedd i Jesu död, utan bör ske, och var den icke försiggår, innan en syndare går ur tiden in i evigheten, så är han evinnerligen förlorad, ehuru han uti Jesu allmänna förlossning och försoning var inbegripen. Det är sålunda ömkligt, att människorna ännu äro tillfreds under satans våld och måste i den meningen sjunga: "jag under djävulen fången låg, och kunde mig ej själver hjälpa"; vilken mening är rätt när därmed förstås det tillståndet, i vilket människorna hade varit om Jesus icke hade påtagit sig att förlossa dem, eller som världen i sig själv och fallen i synd är att anse; men när syndare nu dväljas under djävulens våld, sedan de kunna, om de vilja, varda befriade därifrån, så är detta en beklaglig sak mitt i kristenheten, där ingen borde eller behövde en enda timma vara slav under satan.

8) Bort fördenskull med den förföriska tanken, såsom kunde människor genom döden förlossas till Guds himmelska rike, som nu icke genom tron på Jesus i nådens tid, i bättringens ordning blivit förlossade och frigjorda ifrån satans makt till Gud och fått lott ibland dem, som helgade äro. Bevara oss, Gud, ifrån denna säkerhet och villfarelse; ty i döden är ingen förlossning, där icke före döden någon omvändelse skett.


ANDRA DELEN

Den förlossning, som sålunda nu i nådens tid bör ske, få vi tillfälle att omnämna i vår betraktelses senare del, då vi ärna genom Jesu nåd omtala, huru den förtappade människan tror den i Jesus skedda förlossningen.

1) Vi hava i det förra stycket bevisat, att människor i sitt oomvända tillstånd äro under djävulens våld och fördömelse; ty de hava icke anammat nåd till bättring och icke udnfått i tron den förlossning, som i Jesus Kristus är skedd. De äro sålunda under vreden (Joh. 3), de äro utan Jesu nåds delaktighet, de äro stadda i mörkret och sålunda mörkrets barn, de hava i sig ingen frid i sina ben för sina synders skull; ty det ordet står fast: den själ som syndar, hon skall dö. De äro nådens föraktare, syndens trälar, de där dräpa sina själar.

2) Deras handskrift är väl i Jesus betald; men de hava icke anammat densamma. De äro försonta, men de hava icke låtit försona sig med Gud. Satan hade ingen makt med dem, om de icke själva tillstadde det genom vårdslöshet och förhärdelse. Således, den som nu dör, han dödar sig själv, den som nu är utom Jesus och saligheten, han utestänger sig själv, den som nu bliver fördömd, han fördömer sig själv. Därför äro de själva orsaken till sitt fördärv.

3) Himmelriket är hart när, bättren eder och tron evangelium! Det ena så angeläget som det andra. I Jesu namn skall predikas bättring och syndernas förlåtelse för allt folk. Den bättring, som här omtalas, är att syndaren vaknar upp rätteligen, att han ser sitt osaliga tillstånd under djävulens våld, att han finner sin blindhet, sitt avfall, sitt högmod, sin girighet, sin vällust; att han av Guds heliga lag lär med förskräckelse erfara, att en sådan väg icke god är utan slutar i det eviga fördärvet; att han, förskräckt för denna sin osalighet, icke har någon ro varken natt eller dag; att det må ske med själ och läppar när han sjunger: "När jag med allvar tänker på / hur illa jag har levat, / då börjar hjärtat i mig slå, / i kval och ångst invevat. / Det varder tungt och svårt som sten / och lämnar uti mina ben / alls ingen frid och styrka." "Min synd är stor och mycket svår, / att hjärtat må förtvina". Detta är en känd andlig fattigdom; detta är det offer som behagar Gud; och detta är det steget som människan tar ifrån satans välde. Hon ser synden och satan lika förskräckliga. Hon kallar all synd orätt. Detta är den bättring som är inför Gud.

4) Nu om den tro som är till vår Herre Jesus Kristus. Denna tro verkas av den helige Ande och evangelii ord, som förkunnar, att Jesus Kristus haver förlossat, förvärvat och vunnit de förtappade och fördömda människorna från alla synder, från döden och djävulens våld, att Jesus i sin död och uppståndelse gjort dem fria, som annars under dödens räddhåga skulle vara trälar, att i Jesus är nåd, liv, syndernas förlåtelse och salighet för alla, som i tron nalkas honom

5) Detta har givit en fattig syndare anledning och dristighet att trösteligen framgå till nådastolen och finna nåd och få barmhärtighet på den tid, då honom hjälp behöves. Alltså har Jesus börjat och fortfar att helga honom i en rätt tro. Han beder: Herre, jag tror - hjälp min otro! Han släpper icke verket förr, än synderna, små och stora, bliva tagna ifrån honom. Han anser syndernas förlåtelse lika oumbärlig såväl för sina uppenbara missgärningar som sina hemliga brister, och han får nåd att tro i ende Sonens namn, att missgärningen är förlåten, synden borttagen och överträdelsen betäckt, samt den eviga rättfärdigheten framhavd. Jesu salighet är genom tron hans. Jesu hela förlossning tillägnar han nu sig såsom sin egen. Han säger i tron: det skedde för mig, dess tackar jag dig. På inga andra gärningar kan han räkna, vare sig gjorda förr än nåden omfattade honom, eller sedermera.

6) Detta friar honom ifrån lagens rättmätiga dom och förbannelse. Han blev ansedd inför Gud såsom den där icke hade syndat, och han får tro sig vara ren och hjälpt ifrån det straff och den dom, som synden väl förtjänar. Men det friar honom ock från satans våld. Han är härigenom försatt i Guds älsklige Sons rike och har ingen ro och frid i syndens slaveri. Han har en innerlig håg att undkomma icke allenast syndens utövning, utan ock den frihet, som därtill kunde giva köttet tillfälle. Jesus har intagit hans hjärtas hus och drivit satan därut. "Jesus bor uti hans själ / och i Jesus är honom väl."

7) I kraft därav går han i ständig övning och utövning av detta sitt nya, men fördolda liv med Kristus i Gud. Han iakttager lagens föreskrift till sina skyldigheters fullgörande mot Gud och var man; han sjunger och talar om seger i de rättfärdigas hyddor; han låter själ och mun dagligen tala och förkunna Herrens dygd, som honom kallat haver ifrån mörkret till Guds underliga ljus. De ogudaktiga må därom säga, vad de vilja. Det är för dem oförmodat och ovanligt. När djävulen var utdriven, talade dumben och folket förundrade sig. Han iakttager sin kristliga plikt i sitt ämbete och emot var man, ja, han är i hela sin levnad en rätt israelit, i vilken intet svek är.

8) Han beder Gud alltid: Fader vår, inled oss icke i frestelse. Han vet, vad osalighet det var under satans våld, han strider emot att komma därunder igen, ty den senare villan vore då värre än den förra. Han styres av Herren till hans kärlek och i Jesu Kristi tålamod. Han växer till i honom, som är huvudet, Kristus, samt i all andlig visdom och förstånd. Han går ur ljus i ljus, ur tro i tro, ur klarhet i klarhet, ur kraft i kraft, och så förnyas han till hans beläte, som haver skapat honom.

Dess vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?

Amen, ja amen.

onsdag 12 mars 2025

Fastlagssöndagen - Medlaren emellan Gud och människor

Högmässopredikan hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.

Det är en Gud och en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, vilken sig givit haver för alla till återlösning, att sådant skulle i sin tid predikat varda. Detta stora språk står i 1 Tim. 2:5-6.

Det är en Gud. Han är ensam Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande, emedan han haver skapat allting, och efter Hans vilja hava de varelse och äro skapade, emedan Han uppehåller alla kreatur och emedan han förbarmar sig över dem alla.

Och en medlare emellan Gud och människor. Såsom för ens synds skull är fördömelse kommen över alla människor, så kommer ock igenom ens rättfärdighet livets rättfärdning över alla människor.

Nämligen den människan Jesus Kristus. Han måste vara av samma natur, som de söndrade voro, emellan vilka han skulle medla, nämligen Gud och människa. Gud, född av Fadern i evighet, och desslikes människa, född av jungfrun Maria.

Vilken sig haver givit till återlösen för alla, vilken i hela världens stad och ställe utgivit sig själv till en försoning och är död för våra synder och uppstånden för vår rättfärdighets skull.

Att sådant skulle i sin tid predikat varda. Att sådant skulle förkunnas i sin herrlighet och uttrycklighet i alla tider och förnämligast i Nya testamentets tid, såsom ock den stunden, när syndare äro av nåden beredda att det rätteligen anamma, icke allenast i den tiden, som kallas passionstiden, då Jesu lidande och död förkunnas kristenheten, utan även bittida och sent, i tid och otid, på det att människan alltid och allestädes må bättra sig. Det är en Gud och en medlare emellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, vilken sig givit haver för alla till återlösning, att sådant skulle i sin tid predikat varda. 

Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 18:31-43

Betraktelse:
Medlaren emellan Gud och människor, Jesus Kristus, som går att fullborda sitt dyra medlareämbete.

1) Medlarens Jesu Kristi person
2) Hans medlareämbete
3) Huru han går att fullborda detsamma.

Bön: Öppna mig förståndets öga, / att jag må den kärlek se, / som du ville mig bete, / när du på det korset höga / som ett lamm uppoffrad var / och all världens synder bar.

Det är en Gud och en medlare mellan Gud och människor, nämligen den människan Jesus Kristus, som sades skulle bliva vår betraktelses

Första del.

1) I gamla testamentet, som hade skuggan av det tillkommande goda, men icke själva varelsen, voro åtskilliga förebilder till denne store medlaren mellan Gud och människor. Moses var en medlare mellan Gud och Israels folk; översteprästen avbildade Jesu medlareämbete genom sin ingång i det allraheligaste en gång om året, då han ingick till att försona folkets synder; förutom de flera förebildande offer, som skulle peka in på den tillkommande medlaren mellan Gud och människor.

2) Men dessa alla voro endast människor och syndare, som icke förmådde igenlösa sin broders själ; de måste låta det bestå evinnerligen. De voro överstepräster, som icke kunde varkunna sig över syndares svaghet (Hebr. 4).

3) Men Jesus Kristus, stor av nåd och rik av barmhärtighet, är till sin person både sann Gud och sann människa. En sann Gud, ty eljest hade han aldrig uthärdat med den dryga förrättningen att hjälpa hela världen tillrätta; en sann människa, som skulle kunna undergiva sig dödens våld och mottaga det lidande, som för syndens skull skulle drabba honom. Dagens heliga evangelium kallar honom människans Son, och av underverket på den blinde mannen se vi hans gudomliga allmakt. Ty när han sade: "hav din syn!", så voro hans ord av samma verkan, som när han i begynnelsen sade "varde ljus!" och det vart ljus.

4) Ack, att världen kände sin välsignade medlares person! Den, som tillika med Fadern och den helige Ande har skapat himmel och jord och allt vad däruti är. Han, som uppehåller allt vad liv och anda haver. Han i vilken i leva, röras och hava varelse. Han, som utförde sitt folk utur Egypti land med stark hand och mäktig arm. Han, som bor i höjden och i helgedomen och när dem som en förkrossad anda hava. Han, som är A och O, begynnelsen och änden, den förste och den siste. Han, som är helig, helig, helig Herren Gud Sebaot. Han, som är Gud över allt, välsignad i evighet. Han är medlare mellan Gud och syndare. Om honom tala vi. Han vill lydaktigt åtaga sig vår förlorade sak. Han vill bära våra synders myckenhet. Han vill bliva en förbannelse för oss, han vill dö för sina fiender, han vill oss så oändligen väl och "vill oss äntligt föra in / uti himlaglädjen sin." O vilken djuphet av den rikedom som är både uti Guds visdom och kunskap; huru obegripliga äro hans vägar och outrannsakliga hans domar! Jag böjer mina knän till vår Herres Jesu Kristi Fader, att I mån begripa med alla helgon, vad längden och bredden och djupet och höjden är och därmed känna Kristi kärlek, den all kunskap övergår.

5) Ingen annan hade kunnat hjälpa oss än han, som var helig och obesmittad och skild från synden. Ingen hade kunnat så lämna hela världens ära och rikedom. Han hade intet han kunde luta sitt huvud till, ehuru fåglarna hade nästen och rävarna hade kulor. Ingen hade uthärdat den häftiga känslan av dödens bitterhet för alla, ingen hade så djupt kunnat förnedra sig. Nej, av evighet är ingen utkorad, i världen är ingen människa boren, som kunde av nöden hjälpa oss. Han var den ende, som både ville och kunde. Och en sådan överstepräst hövdes oss (Hebr. 7:26).


Andra delen: Jesu Kristi medlareämbete

1) Det ordet medlare förklarar allrabäst naturen av Jesu Kristi medlareämbete, ty det betyder en som stiger i annans ställe, tager sig hans sak an och avgör saken till hans bästa å hans vägnar med den han har att handla.
Sådant är Jesu dyra medlareämbete hos Gud. Han har påtagit sig Adams och hans efterkommandes sak. Han har stigit fram i alla människors stad och ställe. Han har låtit tillräkna sig alla våra synder, och han har icke för sig, utan för oss, såsom en trogen överstepräst genom sin död ingått i det heliga och haver för oss funnit en evig förlossning.

2) Den första människan var av jorden jordisk, den andre är Herren av himmelen. Den första människan förlorade saken i paradiset, och alla människor förlorade uti henne. Den andra människan upprättade saken i tidens fullbordan, och alla människor upprättades uti henne. Den första människan blev skyldig till att döden dö i paradiset, och alla människor blevo skyldiga uti henne. Den andra människan förvärvade livet i sin död och uppståndelse och allas liv förvärvades uti henne. Detta är hans medlareämbete och vår salighets evangelium.

3) Jesu medlareämbete bestod för övrigt uti hans görande och lidande lydnad, varmed han fullbordade lagen och försonade synden. Så är då botad all den skada som oss Adam hade gjort. Herrliga ting varda i dig predikade, du Guds stad!

4) I evangelium beskriver Jesus själv sitt dyra medlareämbete: Han skulle antvardas åt hedningarna, begabbas, försmädas, bespottas, hudflängas och dödas, samt på tredje dagen uppstå igen. Si där vår prisvärdaste medlares ämbete fulleligen utfört! "O huru säll / är visst den själ / som detta rätt besinnar / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner!"

5) Det är visserligen en säll själ; ty många förstå icke detta dyra Jesu medlareämbete till sin salighet, utan förvandla det till sin förtappelse. "Är nu vårt evangelium fördolt, så är det fördolt för dem som varda förtappade." Det vore bättre, att en sådan människa aldrig hade varit född. Och det är nog bekant, huru man bygger på denna grunden med guld, silver, ädla stenar, trä, hö, strå, såsom ock huru jämmerligen detta Jesu medlareämbete föraktas och försummas att värdigt vördas och anammas.


Tredje delen: Huru Jesus går att fullborda detta sitt dyra medlareämbete

1) Tålig och mild, såsom ett lamm, som till slaktning ledes, och såsom ett får, som stilla ligger för sin klippare (Jes. 53). Han var lydig intill döden, ja, intill korsets död. David talade redan härom i sin tid: "Se, jag kommer, i boken står skrivet om mig. Din vilja, min Gud, gör jag gärna." "När han blev bannad, bannade han icke igen; när han led, hotade han icke."

2) Jesus talar detta förut, emedan han såsom Gud nog visste vad som skulle ske; alltså visste han jämväl, vad smärta, ångest, sveda och kval honom förestod. Icke desto mindre går han villigt därhän. "Se, vi gå upp till Jerusalem."

3) Så går den välsignade medlaren till sitt bittra lidande och död, om vilken vi uti denna tillstundande passionstid få tala mera. Låtom oss, mina älskliga vänner, flitigt infinna oss vid dessa viktiga ämnens betraktelser! Låt det icke falla oss svårt att vara så bittida uppe att höra vår salighet, huru hon är dyrt förvärvad.

Herre Jesus, låt det gå oss till hjärtat, att du så jämmerligen pint och slagen är. Låt din död tränga in på våra sinnen, att vi däruti inplantas och varda uppståndelsen lika! 

Dess vare pris i evighet 
och lov förutan ände 
Guds eviga barmhärtighet 
som oss den hjälpen sände 
och nederslog i Kristi död 
synd, helvete och dödens nöd. 
Ho kan oss nu fördärva? 

Amen, ja, amen!

måndag 24 februari 2025

Matsmässodagen - Den stora gudaktighetens hemlighet

Hållen i S:t Nicolai kyrka i Stockholm den 24 februari år 1750. Denna predikan är den allraförsta, för vilken D:r Rutström blivit ställd under konsistoriets tilltal och åtskilliga förhör, och över vilken man gjort de flesta anmärkningar.

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen!

Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet. Dessa ord stå i Pauli förra brev till Timoteus, 3 kap. 16 v., varuti, sedan aposteln hade förehållit honom huru han borde skicka sig vid den efesiska församlingens skötande, han lägger grunden till alltsammans medelst dessa ord: Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet - ord av den största vikt. Den Helige Ande trycke dem djupt in i allas våra hjärtan! Gud är uppenbar vorden i köttet, det är, Gud, som var och som är och som bliva skall, Gud över allt, välsignad i evighet, är vorden människa. Och det är hela innehållet, och det är en hemlighet, som är stor: stor i anseende till den store Guden, som är uppenbarad; stor i anseende därtill, att Han, Gud, är uppenbarad i köttet, eller i en så nedrig gestalt; stor i anseende till eviga obegripligheter; vilket förnuft kan fatta det, som änglarna lyster se? Ja, det äro stora ting av alla, att Gud är uppenbar vorden i köttet.

Denna stora hemligheten kallar aposteln här en gudaktighetens hemlighet, efter hon med vördnad och högaktning bör fattas och tros, såsom ock emedan denna gudaktighets hemlighet förer till gudaktighet. I Jesu blod renas våra samveten ifrån de döda gärningar till att tjäna levande Gud, så att, var denna hemlighet, att Gud är vorden uppenbar i köttet, rätteligen tros och anammas, så följer där jämväl gudaktighet i en oskiljaktig påföljd av denna hemlighet. Gud är grunden till en sann gudaktighet. Så säger här Paulus; detsamma säger evangelium i dag, och just detsamma ämna vi på en kort stund betrakta.

Herre Jesus, hela världens Frälsare, som oss till salighet är uppenbar vorden i köttet, låt oss nu erfara och känna din Helige Andes gudomliga närvaro och för våra hjärtan in i detta stora och viktiga ärendet. Gör denna stund välsignad och utgjut din nåds Ande över allt kött, som hör detta tal! Herre, detta är din egen sak, och ditt eget folk, som därom beder dig. Fader vår...

Evangelium, Matteus 11:25-30

Genom Jesu dyra nåd vilja vi som enfaldigast betrakta: den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Och sedan att denna stora hemlighet jämväl är en gudaktighets hemlighet.

O dyre, treenige Gud! Skicka allas våra hjärtan, tankar och ord efter ditt sinne; utför alltsammans till detta heliga ändamål och låt vart och ett ord i allas våra hjärtan bliva anda och liv. Amen.

Denna stora gudaktighets hemlighet är icke allenast utan förbliver ock i all evighet en stor och outgrundlig hemlighet, så att, när den oräkneliga skaran av alla hedningar och släkter och tungomål hava hunnit vara i himmelen i millioner tusen år, så bliver denna hemlighet för dem alltför stor att begrunda och utrannsaka i all evighet. Nödvändigt så väl som välsignat är dock likväl det, att, så långt vårt svaga begrepp hinner till, vi få veta om denna oundgängliga grunden, varpå hela kristendomsbyggnaden står tillhopafogad. Och således skicka vi oss till vår betraktelses förra del:

Om den stora hemligheten, att Gud är uppenbar vorden i köttet.

Evangelium säger: Jag prisar dig Fader, himmelens och jordens Herre, att du haver detta fördolt för de visa och förnumstiga och haver det uppenbarat för de fåkunniga. Det är alldeles klart och ovedersägligt, att Frälsaren handlar här om den stora hemligheten, att Gud är uppenbar i köttet; ty märka vi härvid:

1) Varför Gud är uppenbarad 2) Huru Gud är uppenbar vorden i köttet

Herren låte oss vid så stora tings avhandlingar vara helt enfaldiga och låte oss vördsamt erfara hans gudomliga verkan, att hans ära och vår salighet må bliva befrämjad!

Hör nu varför Gud är uppenbar vorden i köttet!

Att de första människor i sitt skapade eller fullkomliga tillstånd voro ganska goda, det är uppenbarat i 1 Mos. 1: "Allt var ganska gott". Kunde icke annorlunda vara, ty Skaparen var ganska god själv. Men att samma människor genom och efter syndafallet blevo och äro ganska onda, det är, benägna till allt ont och obenägna till allt gott, det är likaledes en beklaglig sanning, ja, fallna till dubbelt ont, så väl skyldiga till evigt straff, som i grunden fördärvade. Alltså bragtes saken därhän, att hela det avfallna människosläktet antingen skulle efter rättfärdigheten lagligen döden dö, eller ock efter nåden och barmhärtigheten lagligen återlösas; det senare fastställdes: den fallna människan skulle frälsas. "Dess vare pris i evighet och lov förutan ände Faderns stora barmhärtighet, som oss den nåden sände."

I följe av detta sig på Guds eviga kärlek och barmhärtighet grundade råd, skulle nu, som sades, människosläktet återlösas; men sättet blev obegripligt för alla kreatur, ty Herrens heliga lag, som har en oombytlig grund i hans eviga helighet och rättfärdighet, var ock så sträng, oändlig, andelig och oföränderlig, att intet ändligt, ännu mindre ett syndigt kreatur kunde eller kan fullborda honom. Människan förmådde ingenting; ty hon under djävulen fången låg, kunde sig ej själver hjälpa. Hon kunde väl fördömas, men likväl därmed icke försonas; det kostade för mycket, hon måste låta det bestå evinnerligen. Ingenting kunde heller de uti sanningen bestående änglarna; ty det ändliga kreaturet var icke i stånd att betala en oändlig skuld eller brott emot en oändlig Skapare eller Gud; och än mindre förmådde djävlarna, ty de häftade för sin egen skuld, den de med eviga plågor aldrig kunna betala.

Hjärtans vänner! vadan skulle då hjälpen kommit för de avfälliga människorna? Tänke var och en efter och föreställe sig hela människosläktet, du och jag ibland dem, utan hjälp, utan nåd, utan salighet, skyldiga till evig fördömelse. Ack, jämmer över all jämmer. Vadan skulle då hjälpen komma? Jo, "Gud av sin barmhärtighet sin ögon till mig vände, han kunde ej lida min uselhet, hjälp ville han mig sända. Ändock vi voro av synder full´, var han för oss en Fader huld och lät sig om oss vårda." Alltså måste själva Frälsaren frälsa sitt skapade verk.

Tänk vad för en oändlig stränghet är i lagen, och vad för en oräknelig skuld uti brottet, när det behövdes själva Gud, för att fullborda och betala detsamma. Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet; så se nu här både lag och evangelium: stanna nu här. Vem hade kunnat tänka det, att Gud skulle så förbarma sig? Det mänskliga begreppet kunde ju i evighet aldrig träffa denna uträkning, att Gud skulle så förnedra sig. Vad för en stor och evig hemlighet, att Gud går i borgen och betalar en skuld, som han själv hade att fordra? 2 Kor. 5: Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Ack, stora och eviga hemlighet, att Gud bliver död och uppå korset dräpen! Utan tvivel är gudaktighetens hemlighet stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

Nu, Herre Jesus! har du gjort så stort steg att frälsa de arma människobarnen, så förbarma dig ock över oss nu på stunden, att du måtte få se din lust med oss! Låt Herrens uppsåt uti din hand framgång hava, och att vi lika så godvilligt måtte bliva din arvedels får, som du godvilligt så dyrt köpt oss med dina blodiga sår!

Denna stora hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, hölls hemlig i hela fyratusen år, förrän detta eviga kärleksbeslutet gick för sig eller fick sin fullbordan; men såsom det var grunden, varpå så väl gamla som nya testamentets barn skulle rättfärdiggöras och varda saliga, så lät ock Herren genom förebilder och profetior uppenbara dem denna stora hemlighet jämväl i det gamla förbundet. Således blev dem sagt, att kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud. Det låg ock öppet för dem, att försoningen skulle ske genom blod, när de genom kreaturen ledsagades in på Messias´ heliga och dyra blod, varigenom Han skulle på korset tillfredsställa allt, vad i himmelen och på jorden är (Kol. 1). De sågo att en odödlighet, så väl som en dödlighet skulle frälsa, i det de uti de tvenne offerdjuren blevo varse Frälsarens gudomliga och mänskliga naturer, av vilka den förra avbildades genom fribocken, som släpptes i öknen, och den senare genom syndabocken, som skulle slaktas. Vilken hemlighet jämväl syntes klarligen, när Herren befaller Abraham att offra Isak och tillika taga honom till en liknelse (Hebr. 11). Genom fristäderna, de heliga djupa sår, där man liv och hälsa får, och om vilka syndare, som äro nödställda, sjunga: Så är ock min tillflykt fem din sår, Herre Jesu fromme. När synd och nöd tillfoga nöd, jag ro i dem bekomme. Uti det allraheligaste stod j ämväl en föremålning till den nådestol, som Gud haver satt genom tron i Jesu blod. Således fingo gamla testamentets folk uti förebilderna så mycket, som deras svaghet kunde vid handen giva; men ännu klarare är profetians ljus, undervisning och insikt i den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud skulle uppenbar varda i köttet, och i anledning varav alla de, som trodde den förväntade Guden i köttet blevo saliga. Därför säger David i Psalt. 51: Si, du haver lust till sanningen, som i det fördolda ligger. Det var under förebilder och offer. Du låter mig veta den hemliga visheten, bestående däruit: Skära mig med isop, att jag må ren varda; två mig väl, att jag må snövit varda.

Men nu skynda vi till det andra och sista: Huru Gud är uppenbar vorden i köttet.

Vi veta att, när tiden blev fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som under lagen voro. Så hörer du här, det är vår Guds egen evige och enfödde Son, som är uppenbarad; och som Luther säger: jag vet av ingen annan Gud i himmelen eller på jorden än Gud uppenbarad i köttet; Han antog vårt kött och blod, en sannfärdig mandom, i vilken Han införde all gudomens herrlighet (Kol. 1), varom vi ifrån de späda barnaåren bekomma undervisning: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern, och desslikes sann människa, född av jungfru Maria, är min Herre." Han meddelade och förenade den gudomliga naturen med alla sina eviga egenskaper åt och med den mänskliga naturen, så att de i all evighet varken skulle sammanblandas eller åtskiljas, vilka bägge naturer dock utgöra allena en enda person, en profet, som Gud befallde att höras, en överstepräst till att offras, ett oskyldig påskalamm, som således genom sitt blod och sin död skulle ingå i det allraheligaste och finna en evig förlossning, en konung till att regera över allt i hela naturen, nådens och herrlighetens rike i himmelen.

Således är nu grunden lagd till gudaktigheten i Kristus Jesus; gudaktighetens hemlighet är stor, Gud är uppenbar vorden i köttet. Se, den ögon haver, se bredden, se längden, se djupet, se höjden av Jesu Kristi kärlek, den all kunskap övergår. O vad för en evig barmhärtighet! O vilken hemlighet! Herre Jesu, lär jämväl nu att rätt dig till ära och oss till gagna tala om, huru denna stora hemlighet, att du är uppenbar vorden i köttet, tillika är en gudaktighets hemlighet, som är det senare stycket.

Hela världen erkänner för sin plikt att frukta Gud, eller att vara gudaktig. Hedningarna veta det; desamma göra det så gott de kunna. Finge världen vara gudaktig efter behag, eller på ett sätt, som kommer överens med människornas eget tycke, så vore väl ingen, som icke bjöde till att, på sitt sätt, vara gudaktig; men sedan Gud en gång hade fastställt den ordningen, uti och efter vilken alla människor böra bliva och vara gudaktiga, vilken ligger i den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, så kan, så bör och så får ingen själ söka gudaktigheten utan i Kristus Jesus, om densamma skall vara rättskaffens och för Herren behaglig. Frågan, om man bör vara gudaktig, är avgjord i alla människors samveten; men sättet och vägen, hur man skall komma därtill, är för många obekant. Herre, du vet att det är sanning; lägg detta på de obekymrade människornas hjärtan. Därför vilja vi i anledning av evangelium visa:

1) Vad som icke är och
2) Vad som är den sanna gudaktigheten.

Vi tala icke om de grova missgärningsmänniskor, ty de äro de, som synda så, att överheten måste lyfta svärdet över dem; det är då ingen konst att se, det en sådan är ogudaktig, samt att han är utan tro, salighet och helgelse, ja, ett otrons barn, i vilket djävulen verkar. Men icke är det allenast detta som bevisar ogudaktighet; det är icke heller allt gudaktighet, som ser så ut och som har ett sken därav; därför märk: 1) Vad som icke är den rätta gudaktigheten. Herre Jesu, styr nu vårt hjärta, tunga och öra till att härom rätteligen tänka, tala och höra!

Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att en människa haver sensum numinis, det är, att man vet, det en Gud är till; intet folk är eller kan vara så grymt och fåkunnigt, som icke vet om att en Gud är; men hurudan Han är och hurudan dyrkan Han bör hava, det är för alla människor efter naturen obekant. Visst säger dem samvetet, att ont bör straffas och gott belönas, samt att man i följe därav bör göra det senare och låta det förra; men ingalunda kan och bör likväl sådant komma under namn av någon rätt gudaktighet, såvida det felar kunskap om den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Det kunde frågas, om sådant folk finnas ibland oss, vilka icke gå vidare, än hålla före att Gud är till, som belönar det goda och straffar det onda, ehuru de varken frukta för straffet eller bevekas av nåden? Det är fruktan värt att många, som kallas kristna, icke gå längre i den saken, än de blinda hedningar.

Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att blott föra ett utvärtes borgerligt och ärbart leverne: man går och gläder sig med fariseen, att man icke är såsom andra människor; man tänker icke annat, när ingen kan säga annat, än att man lever heligt; man gör var och en rätt efter bästa förstånd, och så kan man ock efter bästa förstånd hålla den för gudaktig.

Nå, hör i Herrens Jesu namn, huru härmed hänger tillhopa! Det vill mer till, än blott en naturlig ärbarhet; ty lagen fordrar en fullkomlig helgelse, eller som våra lärare säga: det är över allting, till alla delar, i alla förfäder, ifrån första levnadspunkten och i all evighet att älska; så att, om ett enda ögonblick är i ditt hjärta den allraminsta vårdslöshet, hör, strax är du enligt Guds lag en förtappad och fördömd syndare.

Icke heller består den rätta gudaktigheten däruti, att veta mycket uti andliga saker; ty såvida upplysningen föregår nya födelsen, och den förra kan vara hos en människa utan den senare, så är det ock möjligt, att man kan vara vis och hava upplysningen om den i Ordet uppenbarade hemligheten i förståndet, men icke äga kraft därav i hjärtat; så att som detta å ena sidan står fast, att en stor teolog så väl som en olärd bonde kunna veta och tro all den sanning, som står och finnes i profeterna, och likväl icke veta huvudsaken i hjärtat, som är tron på Jesus och saligheten för hans skull, så kan ock å andra sidan hända, att en stor doktor eller någon annan kan vara efter evangelium idag fåkunnig, trogen och saliggjord. Och således kan en syndare, vare vilken det vara vill, stå med huvudet i ljuset att höra, men dock icke förstå med hjärtat.

Icke består den rätta gudaktigheten däruti, att man blott går flitigt i kyrkan och till nattvarden samt betjänar sig av flera kyrkans förmåner, när det sker, utan att i hjärtat genom tron högt värdera den i köttet uppenbarade Guden; ty på det sättet gör man ett blott opus operatum (verkan för verkets skull), varuti alltsammans stannar i ceremonier och självgjorda övningar, varpå man sedan hjärtligen litar och hjärtligen förtröstar, och därpå följer aldrig någon helgelse och förbättring i levernet, utan man syndar dagen efter samma synder som tillförne. Ja, det händer och händer visserligen, att då man i de unga åren går till nattvarden förspörjer man goda rörelser och mycket bekymmer i hjärtat. Men sedan man hållit på i 20, 30 eller flera år och ovärdigen gått därtill, så är man på slutet så van därvid och förhärdad, att man hör "predikas år från år, och Gud ingen bättring av oss får." Ack, att den säkra hopen härvid ville bättra sig och besinna, vad han gör. Men den, som öron haver till att höra, han höre ännu mer.

Icke heller är det den rätta gudaktigheten, att man sätter sig före att avhålla sig ifrån utvärtes grova utbrott i synder, vilket sker, när en osalig människa, som bliver av den helige Ande kallad till bättring, bliver ståndande vid uppväckelsen. Under det hon än med missnöje tänker synda, faller hon vanligen på de egna verksamhetstankarna, att nu underkuva begärelserna, ja, stänga sina syndalustar ifrån utbrott, vilket vore ganska väl, om det vore möjligt, att en syndare kunde vara helig, innan hon genom tron blivit rättfärdiggjord; men som det i anseende till ordningen, så väl som sakens natur, är en evig omöjlighet, i det de göra huvudsak av att strida och kämpa med passioner, innan de äro rätteligen genom tron levande gjorda. Säg till de dödas lik här i grifterna: skynden eder, skynden eder och arbeten! Det är ju en ogörlighet för dem; ty de äro döda och böra, om de skola uträtta något, först uppväckas eller få liv. Och såsom nu en död människa icke kan arbeta eller göra sig själv levande, så kunna icke heller vi av egna krafters verkan omvända oss till Kristus och tro på Honom, icke heller avlåta det onda och göra det goda före rättfärdiggörelsen, ehuru man väl verkar att evinnerligen fördömas, och äro även därtill efter lagen förbundna. Här händer det, att de människor, som häruti leka med det de utan tro och trons liv vilja arbeta och kämpa, komma i mångahanda oroligheter, som uppväcka all begärelse i dem. Budordet är dem till döds, fastän det var givet till liv, Rom. 7. De giva sig tillfreds, så länge de kunde vakta sig för utbrott, men i annan händelse äro de oroliga och rådslöa. Si, huru man lämpar tro och salighet efter sitt eget uppförande och sålunda hemligen tröstar på sig själv; med ett ord: så länge man icke kommit som en fattig och usel syndare till nådastolen Jesus Kristus, så länge får man arbeta, klaga och betungas under syndens välde och fördömelse, i det stället man efter ankomsten till Jesus anser helgelsen för en lustig och lätt börda.

Icke heller är det den rätta gudaktigheten, att genom ett ogrundat invärtes avdöende, rening och luttring samt den gamla människans avtynande och inre samvetskval lägga an en helgelses väg för Herren. Detta är mer än angeläget att betänka: ty en uppväckt själ är till hjärtat likaså fördärvad, som en ouppväckt, och är av naturen ganska fallen för egna och självtagna helighetsvägar, varav händer, att sådana människor hålla tusen andra reningsvägar för rimligare, än vägen rätt fram till nådestolen. Desa äro lika Israels barn, som i samfällda 40 år under Mose anförande gingo i öknen och äntligen efter en så långt tid och snart sagt efter en allmän undergång då först gingo den vägen in i Kanaan, vilken de hade kunnat gå första året, om det icke hade varit för otrons skull (Hebr. 3) Så är det jämväl i andliga saker. Man måste av nåd komma genom tron under Jesu men icke under Mose anförande in i det himmelska Kanaan. Det är oss således klart, att ett människohjärta aldrig på detta sättet bliver rätteligen böjt, omvänt eller gudaktigt. Ty hjärtat är väl ringa, dock står det ej att tvinga, om hela jordens tyngd och makt uppå det bleve lagt. Ej hjälper eldens låga, ell´ väderets förmåga, och ej kan vattnet dåga, att bringa det i annat skick, än det i Adam fick. Fast Moses med sin hammar det stundom slår och kramar, dock förr än han väl slutat har, så är det, som det var. Ett enda medel finnes, varav det övervinnes: av Jesu blod det smälter strax, liksom ett rykand´ vax.

Stackare fördenskull den arma själen, som går onödigtvis under en sådan träldom och idoghet, ja, stacker den, som under denna olyckliga belägenheten icke får någon annan tröst, än att härda ut.

Och sist är icke heller det den rätta gudaktigheten, att en människa efter begångna synder bliver stående vid en kväljande samvetsoro, vilket härrör av blotta lagens verkan; ty så länge en människa hörer allenast lagens predikan och ingenting om Kristus, så hänger täckelset för dess ögon och hjärta (2 Kor. 3), och hon kan aldrig rätteligen på det sättet känna sina synder utav lagen, utan bliver antingen skrymtare, såsom sagt är, eller ock förtvivlad uti sina synder såsom Judas. Och ehuru en sådan själ skulle än aldrig så mycket gruva och jämra sig, så måste hon dock på slutet tillstå: Ack si, min blod och all min gråt / kan ej min synd avplana. Således är det nu sagt, varuti den rätta gudaktigheten icke består. Låtom oss nu skrida närmare till vår senare del och bese, vad den rätta gudaktighetens hemlighet är, och därvid först akta: huru man är gudaktig.

Så är det nu vår föresats att visa, huru den stora hemligheten, att Gud är uppenbar vorden i köttet, är en gudaktighets hemlighet även i den meningen, att den förer till gudaktighet. Texten säger: Kommen till mig I alla, som arbeten och ären betungade, och jag vill vederkvicka eder. Tagen på er mitt ok; ty mitt ok är lustigt och min börda är lätt.

Uti dessa Jesu ord ligger allt, vad som till gudaktighet tjänar, hörer och förer; och att uti vår Frälsare Jesus Kristus ligger grunden till alla nådens verk uti en syndares hjärta, som höra till salighetens ordning, det intygar Paulus i 1 Kor. 1: Jesus Kristus är oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning. Vi vilja begynna med den första nådens hemlighet som är kallelsen: varom Jesus säger: "Kommen till mig, hör, ack hör evangelium, och detta sker utan anseende till personen, han vare sig en grov missgärningsman, som varit förhärdad och säker, eller uppväckt och om sitt syndaelände övertygad, eller ock en under självgjord helgelse arbetande och betungad själ; till alla säger Frälsaren: kommen, I syndare alla, under vad numror I vara må, kommen till mig. Men nu bliver frågan, om Jesus kallar en själ till att bliva arbetande och betungad, innan Han kallar henne till sig? Svaras: Menar man med arbetande och betungad en över sina synder sörjande och bekymrad själ, så är klart, att Jesus kallar till det betungandet, och det ändock genom evangelium, som då tages i sitt vidare begrepp, så att därunder tillika innefattas lagens fordran; men menar man med arbetande och betungad en i egen verksamhet arbetande och trälande själ, så vare långt borta ifrån oss att tänka, det Frälsaren kallar dit, utan alltid därifrån, och det jämväl genom samma evangelium, vilket långt mer förskräcker, i det det ogillar all egen helighet och fromhet. Men som ingen får läkedom utan en krank, så går det jämväl till i andliga saker; ingen vederkvickes utom den som är orolig, och ingen bliver orolig utan att han får se sitt elände, och ingen får se sitt elände utan av Guds ord.

Alltså följer på kallelsen i ordningen:

Upplysningen, det andra nådeverket av Herren, då man såväl bliver övertygad därom, att man är en usel, förtappad och fördömd syndare, då det heter, att vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av för Gud (Rom. 3), som ock, att man har i Jesus endast nåd och salighet, när det heter: gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbarad vorden i köttet; och: Gud försonade världen med sig själv. Men tag granneligen i akt, att kunskapen och ljuset om dessa saker kan vara i förståndet och är därför icke rätt beställt med hjärtat; det måste nu komma till känsla i själen, jag säger med flit känsla, såväl av eländet, känn dina missgärningar (Jer. 3), som av Jesu Kristi pina (Fil. 3), så att när den Helige Ande får lämpa detta på hjärtat, så bliver av det förra syndaånger och av det senare tro. Men märk återigen, huru detta tillgår. Icke vill Jesus, att det skall gå långt ut på tiden med omvändelsen, det såg man på David, publikanen, rövaren, Maria Magdalena, fångvaktaren i Filippi, drottning Candaces kamrerare, Lydia och de tretusen män som hörde Petri predikan; det bör ock noga besinnas, att om sorgen är efter Guds sinne, så har den alltid trons hunger med sig, så att ehuru sorgen är såsom ett helvete och tron som ett himmelrike, så måste de dock bägge och tillika vara tillsammans uti en syndares hjärta.

Men låtom oss höra vidare, huru härmed hänger tillsammans och tillgår. Vi påstå att lagen gör en människa bekymrad; vi hava ock sagt att Jesus brukar ock evangelium till människans omvändelse; alltså bliver frågan: vad är det som bekymrar en syndare och gör honom sorgsen? Lag eller evangelium? Visserligen är det lagen. Herren bevare oss från annat än att kalla det lag. Men hör! Lagen bestrålad av evangelium; ty otron, som är roten och huvudkraften till alla synder, måste jämväl kännas och bestraffas, varvid man bör granneligen akta, att lagen aldrig uppenbarar, men väl straffar otron emot Jesus. Göre fördenskull var och en skillnad emellan att uppenbara och att bestraffa. Det förra är endast evangelii, men det senare lagens egentliga verk. Grunden därtill ligger egentligen uti bägge sakernas natur; ty om man skulle påstå, att Herrens heliga, rättfärdiga och stränga lag skulle uppenbara otron emot Jesus, så skulle man ock säga, att antingen har lagen förändrat sin kraft efter fallet, till att tala om nåden i Kristus, ifrån det han var före fallet, då han talade endast om rättfärdighet och helighet, vilket vore orimligt och omöjligt, ty lagen är oföränderlig. Eller ock skulle man säga, att lagen visste av Frälsaren före fallet, samt har sin grund i Guds eviga råd, vilket ock är tvärtemot sanningen. Alltså står det fast, att evangelium uppenbarar otron emot Frälsaren Jesus, men icke lagen. Nej; men vad otrons bestraffande vidkommer, så hörer det egentligen lagen till, så vida allt, vad straffa är eller heter, kommer av lagen. Kommer nu då rättfärdigheten av lagen? Men det är ännu osagt, huru man skall bliva bekymrad av lagen. Här måste du först medgiva mig, att ditt hjärta är ganska hårt; så kan du icke heller neka, att du behöver till ditt hjärtas förkrossande den allra starkaste och förskräckligaste lag; men, käre, säg mig, varest finner du den strängaste och förskräckligaste lag uti sin högsta kraft och i sin klaraste spegel, antingen på Sinai eller på Golgata? Ack! jag menar på det senare stället, där synden syntes och är så stor, att själva Skaparen är för hennes skull i vånda, där icke försoningen kunde ske, utan ett gudomligt blods utgjutande, där den evige Guden, i köttet uppenbarad, måste säljas för våra missgärningars skull, där de avfälliga barnen icke kunde bringas tillrätta, utan att Gud skulle dö och uppå korset dräpas. Jag menar, att här var lagen i sin yttersta stränghet och förskräckelse; och den har visst en själ av sten, som vid åtanken härav icke varder häpen; ja, om detta icke förmår att böja ett människohjärta, så förbliver det väl hårt och orörligt i all evighet.

Men när den Helige Ande får förklara denna sak, så bliver en usel syndare varse, att själen har visst kostat Jesus högt uti hans nöd, varigenom verkas ett böjligt hjärta, fullt med jämmer, nöd, blygsel och sorg, ty alla levnadsögonblicken äro nu syndiga, alla falska stöd undanryckta, alla självsökta utvägar tillstängda, med ett ord: saken omöjliggjord att kunna frälsas utan Frälsaren Jesus Kristus. Då den Helige Ande tillika förklarar för en sådan bekymrad själ den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet, samt inlägger i hennes hjärta en böjelse till Jesus, en förmögenhet att åstunda den blodige Frälsaren till sin endaste salighet, varigenom den Helige Ande upptänder av sin barmhärtighet uti en sådan själs hjärta den rätta kristna tron, som då tillägnar sig och anammar Jesus, som är förnedrad, anklagad, hudflängd, bespottad, kindpustad, törnekrönt, till döden dömd, korsfäst, sårad, av Fadern övergiven, dödad, begraven, nederstigen till helvetet, på tredje dagen uppstånden ifrån de döda, uppfaren till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra hand, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Denne välsignade Frälsare bliver nu en syndares salighetsgrund, och det kallas nya födelsen. Gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

Härpå och tillika med denna nådens handling följer nu det stora nådens verk, som kallas en syndares rättfärdiggörelse inför Gud genom tron på Jesus, då en på sätt, som sagt är, usel och tillika troende själ får oförskyllt syndernas förlåtelse, och det i Jesu blodiga förtjänst, samt frid, nåd, salighet och förening med Gud. Jesus börjar här att leva i själen, och själen i sin Frälsare, varpå följer den rätta gudaktighetens hemlighet, hon är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet. Här bliver de rättfärdiggjorda syndares lösen: Vi varda behållna genom Jesus Kristus för vreden, efter vi äro rättfärdiggjorda genom hans blod (Rom. 5). "Han lät utgjuta sitt dyra blod, / sitt liv månde han ej spara, / det led han mig till syndabot, / dess må jag trygger vara; / Han är min herre och hövitsman, / uti hans död min synd försvann; / så är jag salig vorden."

Men under och tillika med detta stora och välsignade nådesverket får ock en människa av den Helige Ande ett omvänt hjärta eller krafter i tron till en ny hörsamhet och lydnad, lust till Guds lag efter den invärtes människan och bliver sålunda i Jesus ett nytt kreatur, och detta kalla teologerna renovatio passiva, då en människa skänkes underliga krafter till helgelse och en ny laglydnad; emedan hon då bliver fri, så slipper människan den arbetsamma kristendomen, varmed man tillförne i otron och under syndens övervälde trälade. Så har man icke mera träldomens ande till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader! Stanna nu här och besinna, vad detta är för en stor och obegrundlig nådens rikedom. Si! gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet, och sålunda har man nu beskrivti, huru en människa bliver gudaktig; men låt oss nu säga, huru man är och visar sin gudaktighet, vilket varder sista anmärkningen.

Av denna grund, som nu är lagd, flyta alla gudaktighetsövningar, och det beständigt, likasom ett barn, som blivit fött, det bör icke, det vill icke, det kan icke upphöra att leva en timme och åter begynna igen, utan det måste alltjämt både natt och dag leva; så är det med en i tron på Jesus fullgjord själ. Hon lever beständigt var minut, det tål intet mellanskov, eller att upphöra, utan Jesus är mig allt i alla tankar,, ord, gärningar, dagar, timmar; Jesus bliver boende i min själ, ja, man beder oupphörligen: "Herre Jesu, låt ingenting varda mig så kärt, som mig skall från dig draga, i alla mina dagar över allt det i världen är skall du mig allena behaga." Si, en herrlig verkan av den stora gudaktighetens hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet. Tag noga i akt härvid, att en människa även i detta tillstånd kommer att framför allt, såsom en fattig ovärdig syndare, hålla sig vid Frälsaren i tron, vilken stadiga tro då är källan och livet till alla andliga gärningar, ävensom livet är grunden till en lekamlig människas göromål, så att så länge själen i tron hänger vid Jesus, så länge syndar hon icke (1 Joh. 3).

Men låtom oss nu jämväl säga, av vad art trons helgelse är:

Herren svarar därpå i vår text: Tagen på eder mitt ok, lären av mig, ty jag är mild och ödmjuk av hjärtat, och I skolen finna ro till edra själar, ty mitt ok är lustigt och min börda är lätt. Herren Jesus före våra hjärtan in på denna stora sak och låte oss se, vad välsignade gudaktighetens frukter, som följa på rättfärdiggörelsen i Jesu blod. Herren bevare var och en själ från att tänka, än mindre påstå, att icke helgelse bör följa på nådens anammande. Ack, ingalunda förnekas lag och helgelse eller goda gärningar! Ja, i Jesu namn, helgelse: men hör! det oket är lustigt och den bördan är lätt; tillförne var det icke så, utan man trälade och släpade med egen bättring utan tro och krafter, samt låg mest under, och det var en så tungt och besvärligt att göra gott; det hette då bland annat: predikan var Gud, den som bara kunde göra därefter; men nu heter det: Jesu helgelses ok är lustigt och den bördan är lätt. Man älskar gärna och med nöje både Gud och människor; man är med nöje ödmjuk, saktmodig och mild. Man är av hjärtat både Gud och människor till viljes; ja, i allt en salig och rättfärdiggjord själ.  I fall hon skulle få behag till att synda, så är det strax efter lagen en synd, som genom en ny syndernas förlåtelse bör avhjälpas; alltså har man intet annat besvär att kunna leva heligt, än att man noga var minut har ögat på Jesus och på sig själv, förekommer de förra rörelserna, håller den gamla människan i sin död, i sin korsfästelse, i sitt fängelse därigenom, att man ögonblickligen är hängande uti tron vid Frälsaren. Si, gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

Tillväxten i nåden är icke mindre oavskiljelig från tillståndet i tron, men huru sker densamma? Icke på det sättet, att man i början efter rättfärdiggörelsen skulle synda litet och sedan ännu mindre och mindre; ty det är redan sagt, att vad syndaväldet vidkommer, så är man så väl strax i förnyelsen efter rättfärdiggörelsen därifrån befriad, som 20 eller 50 år därefter, utan tillväxten i nåden sker på det sättet, att man bliver fastare och fastare vid Frälsaren, att Jesus kommer till stadga i uti oss, och vi åter uti närmare förtroende och bekantskap med Honom och få mer och mer ljus i evangelii hemlighet samt lära både se och förekomma djävulens listiga anlopp, varvid väl en fullkommen man i Kristi fullbordiga ålders mått kan åstadkomma dråpligare ting och verk, än en nykristen, vilken Paulus icke ville sätta till lärare, icke därför, som skulle han synda mera, än en gammal, utan därför, att han inte ägde den insikten uti Jesu Kristi evangelium och hushållning, som en äldre; och på det sättet bliver det klart, att upplysningen är ett nådeverk, som tager till, så att tillväxten sker i nåden och vår Herres och Frälsares Jesu Kristi kunskap (2 Petr. 3); och således är Frälsaren oss ock gjord till helgelse, ja, det bliver i tiden, i döden och i evigheten visst och sant, att gudaktighetens hemlighet är stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.

Emedan det nu är passionstiden, så låtom oss sjunga till slut: I allan tid, o Jesu blid, vårt hjärta vi dig give. Märk här, att du måste giva, det är, icke förhärda ditt hjärta, så vill och kan väl Jesus taga detsamma; men kom ihåg, att du icke kan sjunga " i allan tid, o Jesu blid, mitt hjärta jag dig giver", utan att ha en gång i den nu beskrivna nya födelsen och rättfärdiggörelsen givit det helt och hållet åt Frälsaren; sedan kan du säga: "I allan tid, o Jesu blid, vårt hjärta vi dig giva / att du däri må bliva, och aldrig från oss vika; / ack, Jesus Krist, vår tröst förvisst, vi dig i trone bedje: / låt din bittra pina, död / och kors lända oss till glädje."