ANDREAS KARL RUTSTRÖM

Ur skriften "Framstående Kyrkans män härstammande från Väster och Norrbotten" (1889)

av dr Jakob Albert Englund (1823-1914), kh i Nederluleå.

Texten språkligt något bearbetad av Andreas Holmberg lagom till 200-årsjubileet av dr Englund.

En man, som i ojämförligt högre grad än någon av Benzelierna är känd av den svenska allmänheten och på folket utövat religiöst inflytande, är Andreas Karl Rutström. Det är en för vårt fädernesland mörk och sorglig tid, som bildar bakgrunden till denne märkvärdige prästmans liv. Även det tidsskifte då han först skådade dagen var inte ägnat att sprida glädje och tillfredsställelse. Visserligen vaknade då hos vårt folk förhoppningar om en bättre och lyckligare framtid, men nöd och elände tryckte det hårt hemsökta landet. Den förödmjukande freden i Nystad, som väckte djup sorg i alla fosterländska hjärtan, hade blivit undertecknad den 30 Augusti 1721. Det misshandlade svenska folket kunde åtminstone åter draga andan efter de förfärliga olyckor, som förvållats först genom Karl XII:s egensinne och sedan genom svagheten hos den närmast efterföljande styrelsen, som, för att begagna den snillrike Hans Järtas ord, spilkat upp hjältens klubba till svavelstickor, emedan den var för tung att lyfta. 

Men det långa krigets och de dystra hemsökelsernas oundvikliga följder fanns kvar och gjorde sig på många sätt kännbara. Denna tid bodde i nu varande Nederluleå församlings kyrkstad eller den s k Gamla staden (nuv Gammelstad) en av karolinerna, fältväbeln Nils Rutström, gift med Brita Steen eller Birgitta Sten, såsom hennes namn även tecknas. Dessa makar hade åtta barn, varav tre söner. Två av dessa dog i sin spädare ålder. Den äldste sonen föddes den 30 november1721 (Andreas-dagen) och erhöll den 2 december i dopet namnet Andreas Karl. Sannolikt gavs åt den nyfödde det senare namnet efter den vid Fredrikshall på dagen jämnt tre år förut stupade hjältekonungen, vilken väl var föremål för denne karolins beundran, såsom för alla hans kamraters. 

 Liksom det var en tid av olycka och förödmjukelse, på vilken Andreas Karl Rutström föddes, så var det ock en sorglig period av vårt fäderneslands historia, som hans mannaålder tillhörde. Olycka och förödmjukelse för honom själv utmärkte slutet av hans bana. Märkvärdigt nog är det helt och hållet obekant under vilka ekonomiska omständigheter Rutström erhöll den skolbildning, som var en förutsättning för det kall han blivit bestämd att bekläda. Visserligen är det känt, att fadern levde under sonens ungdomstid och att modern överlevde den senare; men man känner inte dessa makars förmögenhetsvillkor. Det är dock högst sannolikt, att karolinen på en av härens lägsta befälsgrader inte hade några synnerliga tillgångar på en tid, då välståndet var högst sällsynt och fattigdomen allmän. Säkerligen var det understöd knappt, som den svenske fältväbeln kunde lämna sin son under dennes studier. Antagligen måste den unge Rutström under desamma kämpa medellöshetens vanliga kamp och hindrades därigenom att vid universitetet förskaffa sig en grundligare bildning. 

År 1745 blev den sedermera så ryktbare predikanten prästvigd och anställd som komministersadjunkt i Stockholms storkyrkoförsamling. Tre år senare utnämndes han till fångpredikant. Redan innan han hunnit taga detta steg på befordringens bana, hade han börjat draga uppmärksamheton till sig för sitt prästerliga nit och sin i sitt slag stora predikoförmåga. Menniskoskaror utströmmade till de kyrkor, i vilka han uppträdde som predikant. Några betydande kunskaper ansågs han dock inte äga. Man har likväl anledning till den förmodan, att det betyg om svaga teologiska insikter, som gavs honom av Stockholms stads konsistorium, då han under de mot honom riktade förföljelserna inför denna myndighet examinerades, färgades av den ovilja emot hans person och lärosätt, som gav sig luft i dessa förföljelser. Var han inte en lärd man, så var han vad bättre är, en folkets man, som förstod vad större delen av de lärda männen i kyrkan inte förstod, att rycka sina åhörare med sig och att genom evangelium, om än något ensidigt förkunnat, framkalla kristligt liv i hjärtan, förut försänkta i andlig likgiltighet och världsträldom.   

Och liv. verkligt kristligt liv, var det som väcktes genom Rutströms predikningar, vad man än må säga om det sätt, varpå han förkunnade det eviga livets ord. Såsom känt är, hade han till en viss grad anslutit sig till den av greve Zinzendorf stiftade brödraförsamlingens lärouppfattning eller den s k herrnhutiska, enligt vilken Guds kärlek, bevisad genom Kristi lidande och död, så skjutes fram i förgrunden, att lagens vikt och betydelse icke tillräckligt klart och tydligt framställes. Till det predikosätt, för vilket denna lärouppfattning ligger till grund, hör att måla Kristi lidande med så sinnliga färger som möjligt, och ordandet om hans blod och sår, betecknande detta lidande, möter ständigt i det herrnhutiska partiets predikningar, liksom i dess sånger. Att den mer eldige än betänksamme Rutström i sina predikoföredrag vid framhållandet av människans frälsning genom Kristus var något ovarsam i sina uttryck. må medgivas, och att brödraförsamlingens uppfattning av kristendomen så av honom framhölls och betonades, att missförstånd kunde uppstå, kan inte bestridas. Ovisst är dock om han, som det påstås, i en predikan yttrat, att Gud kastat alla våra synder på Kristus, så att det var ingen synd och ingen syndare mera kvar, utan det var allenast en syndare på hela jorden, den som Gud gjorde till synd; det är: Gud tog hela syndaklimpen och alla våra synder och kastade alltsammans i helvetes eld och lät allt brinna; att det heter icke: synden skall förlåtas, utan synden är förlåten; att det är falskt att vilja ha ett återupprättat Guds beläte o s v. Sådana uttryck, om de verkligen blivit begagnade, kan lätt missförstås, ehuru de innebär ingenting annat än framhållandet av den bibliska läran om den allmänt gällande försoningen genom Kristus. Och de kan på intet sätt rättfärdiga den förföljelse, som Rutströms predikningar framkallat. Möjligt är för övrigt att denne i sina extemporerade föredrag inte alltid iakttog vad ämnets höghet och rummets helg fordrade. Men ändå var det behandlingssätt som han rönte från Stockholms stads konsistorium i själva verket ovärdigt en korporation av präster, i denna egenskap kallade att vara fridens män och icke den andliga grälaktighetens. 

Den unge prästen hade inte länge hunnit samla andäktiga åhörarskaror omkring predikstolen, förrän hans förmån i stadskonsistorium började kalla honom inför sitt domsbord. Man hade ett mycket i ögonen fallande misshag till Rutströms både person, lärosätt och lära. Detta misshag var det, som föranledde hans inkallande den ena gången efter den andra. Man gav luft åt detsamma på flera sätt. Till och med hans extemporerande av predikningar gav anledning till varning, såsom i Henrik Benzelii levnadstockning är nämnt. Man skrapade honom för likt och olikt, utan att dock kunna skrapa bort vare sis hans herrnbutism eller det icke så litet utmanande sätt, varpå den samma framträdde i hans predikningar. Man inskränkte sig ej till att giva honom en faderlig tillrättavisning för hans något hetsiga och självrådiga uppträdande, vilket sannolikt var på sin plats; man skulle nödvändigt göra honom till en irrlärare, vilket han icke var. Om han i ett mindre fint språk med förkärlek betonade en av kristendomens sanningar, följer ej därav att han förnekade de andra. Man kan med grova färger måla en sida av en byggnad, utan att därför förakta en sådan ståndpunkt, från vilken man kan överskåda byggnaden i dess helhet. 

Det var egentligen är 1750 som den svåra förföljelse utbröt, vilken förbittrade Rutströms liv. Dock hade han redan förut blivit förbjuden att predika, men detta förbud hade efter en kort tid blivit upphävt. Sedan han nämnda år i Storkyrkan hållit en predikan över "Gudaktighetens stora hemlighet, att Gud är uppenbar vorden i köttet", blev han ställd under tilltal inför Stockholms stads konsistorium, och detta ehuru denna predikan hade slagit an på flera av rikets råd. Försöket att få predikanten fälld strandade på de prästers utsagor, vilka konsistorium inkallade som vittnen, i det av fem endast en, den anklagades avsvurne fiende, magister Stenbeck, vittnade emot honom. (Ett hevis på R:s självrådighet var, att han som fångpredikant utbytte den gamla psalmboken emot Zions sånger. Att han föredrog de senare för den förra med dess någon gång framträdande lagiska kantigheter, är naturligt. Men åtgärden var dock lika obefogad som onyttig). Alla bemödanden att snärja Rutström misslyckades. Men det teologiska hatet liksom det politiska sover inte gärna. Tar det sig en blund, blir denna helt kort, helst om föremålet för detta hat är rörligt och närgånget. Rutström, vilken hade inte så litet av karolinens mod, vilket ban nu visade i värv som borde höra till de fredligaste i världen, fortfor att predika som förr, visserligen lika evangeliskt, men ock i en form, som hänvisade på, att han inte det minsta frågade efter vad de andliga fäderna i konsistorium tänkte om hans predikosätt. Om fientligheten mot herrnhutismen hade velat slumra in, så fick den inte vara i fred för den utmanande tonen hos denna läroforms svenske målsman på denna tid. 

Följden blev också, att denne knappt en månad efter förra förhöret, åter kallades inför konsistorium för att stå till svars för en på 18:e söndagen efter Trinitatis hållen predikan över »fienderna, som till Jesu fotapall lagde voro». Såsom man vid förhöret med anledning av den förra predikan begagnat prästmannen Odins hustru Eva Beata Törngren som redskap för Rutströms anklagande, så använde man henne även nu, men därjämte en annan kvinna, spannmålshandlaren Haggrens hustru Kristina Lundgren. Men även denna gång misslyckades försöket att störta den förmenta kättaren, enär icke mindre än nio manliga vittnen talade till hans fördel. Därav lät dock ej de andliga fädernas förbittring emot den ädle greve Zinzendorfs eldige lärjunge avväpna sig. Med anledning av Rutströms predikan påföljande söndag, den 19:e efter Trinitatis, förmådde man stadsfiskalen att begära stämning å den förhatlige prästen, som nu blev av konsistorium suspenderad, sedan han blivit förvägrad att enligt sin begäran avgiva skriftlig förklaring. Den olagliga domen överklagades hos Svea hovrätt, som återvisade målet till konsistorium. Vid ny handläggning av detsamma inför nämnda kyrkliga forum intygade förut anskaffade vittnen, att han begagnat föregripliga uttryck: men till sina vedersakares överraskning visade den anklagade att orden funnos i Luthers skrifter, varvid den vördsamma frågan framställdes om sådan "auktoritet vore god och nöjaktig". Suspensionen måste upphävas, men konsistorium ansåg sig dock befogat att låta i protokollet anteckna om Rutström, att han erhållit första varningen, en åtgärd som icke talar för rättvisan hos denna kyrkliga myndighet. 

Året därpå antastades åter den man, vilken hans förmän beslutit att störta. Men denna gång var det inte en predikan, utan en skrift, benämnd brevväxling emellan Nikodemus och Christophilos, som var det kastvapen, vilket man ansåg nog skarpt att fälla den djärve folktalaren från predikstolen. Ryktet förmälde att denne var författaren. Och nu ingrep efter vederbörlig anmälan själva justitiekanslern i saken. Man ställde Rutström under fiskalisk aktion inför kämnärsrätten, av vilken han, oaktat att icke full bevisning kunde åstadkommas, dömdes vara författare till ifrågavarande bok, som ansägs mycket kättersk och förgriplig. Den anklagade hade nämligen i densamma gjort några anmärkningar samt skrivit tvänne brev, vilka man ansåg tala för att han var författaren. Detta författarskap hade han förnekat inför sina förmän. Nu ansåg man, att, oaktat hans nekande, tillräcklig bevisning härför förefunnes. Att domen från ren juridisk synpunkt var rättvis, våga vi betvivla. Emellertid blev den sålunda dömde åter kallad inför konsistorium; men Rutström, som förmodligen tyckte sig ha fått nog av sina förmäns mera bistra än kärleksfulla förmaningar, infann sig ej, emedan han ansåg sig icke vara skyldig till denna inställelse, då han överklagat kämnärsrättens dom. Icke desto mindre blev han såsom författare till en kättersk bok suspenderad, varjämte målet såsom religionsmål överlämnades åt hovrätten. Ehuru denna överdomstol icke ansåg den anklagade kunna fällas, stadfästes dock suspensionen, förmodligen för Rutströms missfirmliga skrivsätt, för vilket han bötfälldes, och hans för övrigt stela hållning gent emot sina förmän. Hovrättens dom blev dock icke beståndande. Den dömde gick med klagomål till Kongl. maj:t, som upphävde domen, men likväl, besynnerligt nog, dömde Rutström till varning av konsistorium, vilken varning han måste ta emot, hur påkostande det än var. Som suspensionen blivit på högsta ort upphävd, måste den för de andliga fäderna så misshagliga prästen åter insättas i utövning av sin fångpredikantsyssla. Även blev han ånyo adjunkt i Storkyrko- församlingen, sedan konsistoriets försök att förmena honom tjänstgöringen där brutits emot Kongl. maj:ts vilja. Konsistorium erhöll ett bestämt tillkännagivande från konungen, att »Rutström skulle njuta dess höga utslag till godo och få tillträda de prästsysslor, som honom tillförene uppdragna voro». 

Även den kungliga domen blev sedermera, då han hunnit inlägga stora förtjänster såsom medlem av hattpartiet, upphävd av de maktägande ständerna, som strök ett brett streck över allt vad någon offentlig myndighet dömt till den förföljde prästens nackdel. Denne blev i alla avseenden frikänd, men av en partidomstol, en domstol på trissor, som av den politiska vindkastningen med stark fart fördes än åt ena sidan och än åt den andra. Nämnda domstol var denna tid den högsta i landet, sedan den verkställande och dömande maktens tyngdpunkt genom åtskilliga omständigheter från regeringen kommit så långt ner, att rättvisan vreds på sned och hela samhället fördes nedåt, således båda kom ur sin rätta bana. I nu ifrågavarande mål förfor dock denna partidomstol i ett avseende rätt. Den förkättrade var ingen kättare och hade ej bort behandlas såsom sådan. 

Rutström fick nu en fyraårig vilotid från vidare strider. Och möjligen hade han fått vara fri från alla anklagelser, om han inte blandat sig i politiken på ett sätt som för ingen del är efterföljansvärt. Därigenom fick han även andra fiender än dem som inte tålde hans sätt att uppträda som präst och predikant. Han blev nu föremål för ett dubbelt hat och förskaffade sig kanske ännu bittrare motståndare inom det politiska lägret än inom det kyrkliga. Det teologiska hatet är bittert, det må tala från katedern, från den kyrkliga ämbetsstolen eller från konventikeln. Det politiska hatet är icke bättre, men det har, åtminstone på senare tider, vanligtvis varit mycket mäktigare: När båda räckt varandra handen, har den, som de bäda vapenbröderna bekämpat, intagit en högst farlig ställning. Detta har Rutström fått erfara. Det var ett sorgligt läge vari vårt fädernesland befann sig, den tid på vilken han levde och verkade. De tvenne politiska partierna, Mössor och Hattar, kämpade om väldet och deras tävlan om besittningen av statens roder framkallade bitter tvedräkt inom nationen. De senare hade i Rutströms yngre år övervikten och därmed den politiska makten, även sedan de bragt fäderneslandet nära undergångens brant. De var naturligtvis rädda om sin makt, såsom ofta är fallet, att ju sämre man styr, desto bellre vill man styra. Varje försök att göra slut på deras maktställning, liksom i allmänhet på det olycksbringande mångväldet, var därför den största förbrytelse i hattpartiets ögon.

Ett försök år 1756 att minska de enrådande ständernas makt och utvidga konungens var genom drottningens föranstaltande bragt å bane. Rutström, vilken genom riksrådet Palmstjerna kommit i närmare beröring med hattpartiets ledande män, visade en synnerlig iver att upptäcka de komplottens trådar, som år 1755 började från konungahuset utspinnas över landet, i avsikt att påföljande år bringa den tillämnade statskuppen till stånd. Den prästerlige politikern säges, för att tjäna både sitt parti och statsskicket, ha tillåtit sig spioneri och ett försåtligt utlockande från oförsiktigt folk vad som angick statskuppsplanen. Hans politiska verksamhet ägde då helt och hållet rum utanför riksdagen. Visserligen blev han en gång vald till riksdagsman för Stockholms komministrar, men det var längre fram i tiden och sedan han blivit kyrkoherde. Valet blev för övrigt överklagat och han måste utgå ur prästeståndet, oaktat det medhåll han hade hos rådet, som tillhörde hattpartiet. Rutströms politiska förtjänster syns framförallt ha bestått i att vara en slug och verksam hantlangare åt några av partiets främsta män, såsom den bekante politikern Fersen oeh den store fästningsbyggaren general Ehrensvärd, till vilka han stod i nära förbållande. På dessa förtjänster satte han, sig till föga heder, så till sägandes kronan, då han, bliven bataljonspredikant vid artilleriet, vars chef Ehrensvärd var, efter den tillämnade statskuppens upptäckande höll ett passionerat tal, vari ordades om "tyranners våldförande regeringslusta", om "den rasande av träldomsanden upprörda roten Koras djärvhet att strida mot levande Gud (!) och anfalla den oomkullstötliga frihetsklippan, Sveriges fundamentallag." 

Rutström ansågs ha gjört sig så förtjänt om det härskande partiet, att han borde belönas, och belöningar uteblev inte. Om han fick ta emot 4,000 daler på sin del, då statens tillgångar tömdes för att belöna dem som inlagt likartade förtjänster, lämnas därhän. Men känt är att han blev teologie doktor i Greifswald, innan han ännu fått pastorat. För att förskaffa honom denna utmärkelse ska hans vänner ha tillåtit sig den listen att titulera honom pastor adjunktus, vilket kunde anses som t f kyrkoherde och pastor designatus Holmix eller utnämnd kyrkoherde i Stockholm, enär teologiska fakulteten i nämnda tyska universitetsstad aldrig skulle ha skänkt doktorshatten åt en man på Rutströms dåvarande låga ämbetsgrad. 

Därmed stannade inte det härskande partiets tacksamhetsbevisning. Rutström blev kyrkoherde i Ladugårdslands församling, och det, såsom man påstår, utan att han avlagt pastoralexamen. Han hade sökt Luleå pastorat, då ett av rikets största, och skulle sannolikt genom den mäktiga inflytelsen av hattpartiets chefer ha fått det, så litet han därtill var kompetent efter då gällande befordringslagar. Till sin stora olycka avstod han från sistnämnda gäll, vilket då gavs åt rektorn vid Klara trivialskola, regementspastor Lang. Rutström föredrog att bo i Stockholm i stället för i den stilla, från det oroliga politiska livets brännpunkt avlägsna hembygden. Det gäll han föredrog erhöll han inte utan protester. Han blev kyrkoherde i förutnämnda Stockholmsförsamling tvärtemot prästeståndets gensaga, och han blev det utan församlingens hörande, liksom emot den ordning lagen stadgade, av konsistorium ensam uppförd på förslaget utan den vanliga ansökningstiden av två månader. Vid fullmaktens utfärdande vägrade konungen sin underskrift och namnstämpeln begagnades, varigenom utnämningen bokstavligen stämplades till en partisak. 

Nu tycktes lyckan lysa på Rutströms väg, men det blev blott en solglimt, och han skulle pröva på livets vidrigheter ännu mera än förut. Först och främst fick han till komminister den stridslystne Murbeck, som förut haft samma trosuppfattning som han, men nu blivit en lika häftig som ohöjlig pietist. Under sin studenttid hade denne komminister gjort sig känd för sir ovanliga armstyrka, "men nu ådagalade han en kraft, som icke hade sitt säte i armarne. Brinnande av iver för människors omvändelse, men icke tå- lande, att den skedde genom någon annan slags predikan än hans, polemiserade han ordentligt emot Rutström, vilken han ofta, ehuru utan namngivande, anföll i sina aftonsångspredikningar. Sålunda hände det att församlingens pastor, som till slut icke kunde lida angreppen från komministern, gav sidohugg åt denne i högmässan med den påföljd att den senare så mycket hellre förnyade sina angrepp emot den förre i aftonsången. En gång hade Murbeck rent av målat Rutström som antikrist, då en gumma från en av bänkarna avbröt predikanten med de orden: »du är själv antikrist»". Den lika duglige som häftige komministern, vilken i teologisk grälaktighet - Wieselgren omtalar i Murbecks biografi såsom en allmän sägen, att denne, huvudet högre och även starkare än alla andra, var studenternas anförare vid alla både dåliga och oskyldiga upptåg; att han en gång, då ban på en krog anfölls av en skara hämdgiriga gesäller, som gjort en obehaglig bekantskap med hans armstyrka och för att övermanna honom släckte ljuset, tillgrep en "långsills", svängde den, som något glänste i mörkret, och hotade att gonomstinga den, som gjorde motstånd, varefter han med blotta handkraften utkastade den förskräckta skaran; att han en annan gång i spetsen för de över biskopen i Lund förgrymmado studentorna, som av honom fått ett för dem kränkande tillmäle, genom fönstret kastade ett levande svin, som inföll mitt för prokanslern just då, under en av honom hållen festmåltid, hans skål föreslogs — eu livslevande påminnelse om den ohövliga benämning biskopen givit studenterna, av vilka ingen blivit bjuden till gästabudot - vida överträftade sin närmaste förman, blev för fredens skull befordrad till kyrkoherde uti Fridlevstad i Blekinge, där han synnerligen utmärkte sig och lämnade varaktiga spår av sin trägna och trogna herdevård. 

Men Rutströms bana blev inte lugnare för det att han blev befriad från den stridslystne kaplanen, så stora prov den förre än ådagalade på sin duglighet såsom kyrkoherde. Den storm, som mötte honom vid hans snart sagt första steg på ämbetsbanan, vilade sig några år, men endast för att bryta ut så mycket våldsammare. Redan innan han utnämndes till kyrkoherde i Ladugårdslands församling, hade han blivit anklagad för en Palmsöndagen 1757 hållen predikan i riksrådet baron Palmstjernas hem under en dennes sjukdom. För denna predikan, vilken naturligtvis handlade om nattvarden, blev Rutström an- tastad av Stockholms konsistorium, för vilket han måste framlägga sitt memorialkoncept eller utkast. Man fann honom vid granskningen därav luta än till kalvinism, än till berrnhutism, än till den katolska villfarelsen. Kättare skulle han bliva, lika gott på vad sätt det skedde. Resultatet blev intet annat än vad konsistorium ville framför allt förekomma, det skedde nämligen att han blev en medlem av denna domstol, såsom kyrkoherde i sistnämnda församling. 

Nu ordnades ett ordentligt spionerisystem emot den förhatlige mannen. Man skaffade sig personer, vilka här och där i bänkarna upptecknade varje vågat uttryck, och hustrun till hans egen klockare, som var skicklig i snabbskrivning, skall hava »på listen kring kyrkdomen ovanför predikstolen" antecknat sådana ställen, som hon (!) fann irrläriga. Detta möjliggjordes genom läktarens läge. Denna är i Ladugårdslands, nu Östermalms kyrka högre belägen än predikstolen. Förhör följde på förhör. Men den förhörde var mera än vuxen sina mot honom fientliga embetsbröder. Man kunde icke få fast honom. Han hade på sin sida både sanningen och en ovanlig fyndighet. När alla försök att störta honom misslyckades genom hans överlägsna försvar, tog man till hjälp den teologiska fakulteten i Uppsala, vars pluralitet bestod av Mössor, således Rutströms politiska motståndare. Från fakulteten utgick ett förkättringsutslag, i form av betänkande, vari förordades den anklagades avsättning, då naturligtvis ett annat lika hedrande i form av resolution utgick från stadskonsistorium. Nu bestormade man hovrätten att med detta dubbla stöd av myndigheter, som väl skulle förstå sig på renlärigheten, om de än litet begrepo av den högre juridiken, näpsa den orolige Ladugårdslandspastorn. 

Åtgärden väckte mångas ogillande och gav Rutström, som med sin ovanligt mångsidiga begåvning var bättre jurist än sina kamrater, anledning att över denna olaglighet besvära sig hos justitiekanslern, som lät besvären ligga oavgjorda i tio månader. Nya anklagelser framkommo från personer inom Ladu- gårdslands församling, men möttes av hedrande intyg från kyrkorådet och icke mindre än sjuttio hederliga och till en del lärde min, tillhörande församlingen. Wieselgren omtalar i sin Svenska kyrkans litteraturhistoria, att den bekante professorn Samuel Ödman meddelat honom följande anekdot från denna tid: I en tidning inflöt en annons så lydande: »Då domkapitlet dömde doktor Rutström av med ämbetet, sov det under en tung nattmössa.» Boktryckaren ålades härav att uppgiva författaren. Han uppgav kyrkstöten (kyrkvaktaren) i Jakob. Denne var blind. Då han av domstolen tillfrågades, vem som hjälpt honom att skriva, uppgav han kyrkstöten i Maria församling, Men nu hade denne händerna bortfrusna. När man frågade honom, huru han kunde skriva, svarade han: »Jag höll pennan mod foten.» 

Det bleve för vidlyftigt att ommämna alla enskilda detaljer i den förföljelse, som under flera år fortgick emot den hatade mannen. Vi vilja blott nämna, att han var föremål för det mest orättfärdiga förfaringssätt från konsistorii sida och att hovrätten, vars advokatfiskal var en bundsförvant till konsistoriifullmäktig, emot Rutström icke tillfullo iakttog den oväld, som man haft rätt att vänta. Den förföljde var således nu nära att duka under, men tog i sin nöd sin tillflykt till regeringen, som oaktat konsistorii opåkallade underdåniga hemställan om Rutströms avsättning från ämbetet, till dess slut bleve i saken, fann för gott besluta, att undersökningen i hovrätten skulle avstanna. Några av regeringens ledamöter föreslogo till och med, att så väl konsistorium som hovrätten och aktor i målet skulle ställas under åtal. Denna gång stannade segern på den förföljdes sida. Men den storm, med vilken denne kyrkans tjänare hade att kämpa, skulle snart bliva så stark, att den sopade bort honom från hans plats både i kyrkan och inom fäderneslandet. 

Hittills hade vindstötarna varit mindre farliga än häftiga. Så blev icke förhållandet nu. Det uppstod ett oväderscentrum, som var längt mäktigare än det, som fanns i Stockholms konsistorii sessionsrum. Mösspartiet började komma till välde och i mån därav försämrades ställningen för denne hattpartiets hängivne vän, då hans fiender drogo hans sak inför riksdagen. Man vädjade från konungatronen till de 1760-—1761 församlade ständerna. Vid denna riksdag, en skamfläck för vårt fäderneslands parlamentariska historia, under hvilken samma rådsherrar först tadlades och avsattes, sedan prisades och återinsattes i sina ämbeten, hade Mössorna i början övervikten, och även mot slutet av densamma utövade de, understödda av hovet och med tillhjälp av åtskilliga omständigheter, ett mycket stort inflytande. Nästföljande riksdag, som sammanträdde år 1765, gav åt det under så mänga år från statsrodret undanträngda mösspartiet en alldeles oomtvistlig övervikt. 

Huru utsikterna för Rutström, denne Hattarnas verksamme anhängare, under sådana förhållanden skulle ställa sig, kan envar lätt tänka sig. Religionsprocessen började åter 1762 efter därom av ständerna fattat beslut, och slutdomen föll 1765. Den så länge och så ihärdigt angripne prästens sak var nu ohjälpligen förlorad. Utgångspunkten för anklagelserna var att han förmenades hava förkastat lagen, nekat bättringens nödvändighet och vänt upp och ned på hela salighetens ordning. 26 vittnen åberopades, vilkas anteckningar togos för goda, huru mycket de än voro behäftade med motsägelser och bristande sammanhang. Det hjälpte icke, att den anklagade framlade en predikan på söndagen Septuagesima om Guds godhet och stränghet, i vilken han framställt lagens förbållande till evangelium och trons till gärningarna m m. Det hjälpte icke, att den teologiska fakulteten i Köpenhamn, till vilken han vädjat, funnit denna predikan »ren, lärorik och uppbygglig». Lika litet förbättrades Rutströms sak därav, att han icke blott kunde stödja sig på 77 vittnen, av vilka 7 muntligen och 70 skriftligen intygade renlärig- heten av hans predikningar, vittnen, som konsistoriifullmäktig doktor Pettersson, till skam för sitt eljest aktade minne, jävade såsom villfarande i tron och icke vittnesgilla förr än de av konsistorium blivit examinerade. 

Icke heller hjälpte det, att icke mindre än femhundra medlemmar av Ladugårdslands församling ville enhälligt bevittna den älskade lärarens uppbyggliga lära och oförvitliga leverne. Rutström skulle störtas, och han blev störtad. Den gamla anklagelsen fick ett förment stöd av en ny, riktad emot en predikan på 3:dje söndagen efter Trettondedagen år 1759 om »Rättfärdiggörelsen genom trona». Den nye konsistoriifullmäktigen magister Stenbeck. som med anledning av denna anklagelse förordnades, vände sig även mot sådana uttryck i sistnämnda predikan, vilka voro hämtade från Luthers egna skrifter. Så ivrigt var bemödandet att få den anklagade fälld. Detta bemödande kröntes med den framgång, att Rutström dömdes av hovrätten till suspension, visserligen icke på sådana skäl, som »huvudakten och rannsakningshandlingarna gåvo vid handen», utan därför att han två gånger varit suspenderad och visat sidovördnad och olydnad mot konsistorium, tillåtit sig anstötliga utlåtelser och vårdslöshet i predikoämbetets förrättning, förseelser för vilka Rutström aldrig blivit anklagad. 

Icke ens med denna framgång voro hans fiender belåtna. Det teologiska och politiska hatet kunde icke tillfredsställas med så litet. Partiyrans dom måste bliva strängare. Hovrätten dömde slutligen föremålet för detta hat, den nitiske prästen, till avsättning från ämbetet. Denna dom stadfästades av regeringen, som därjämte straffade honom med landsflykt. Ett enda riksråd, baron Reuterholm, ställde sig helt på Rutströms sida och yrkade till och med, att Stockholms konsistorium och dess fullmäktige, allmänna åklagarne och själva hovrätten skulle ställas under tilltal, vilket de, såsom oss synes, mycket väl förtjänt, utan att man därför behöver fritaga Rutström från de fel, som härrörde från hans lynne och temperament. Detta baron Reuterholms yrkande förtjänar så mycket mera uppmärksamhet, som han tillhörde mösspartiet och således var en politisk motståndare till Rutström. Och det hedrar denne rådsherre icke minst därför, att han genom sitt försvar för den anklagade prästen blottställde sig för bittert hat hos den förföljdes motståndare. Också hade hans uppträdande i denna sak så när kostat honom hans plats i rådet, från vilket han höll på att bli utvoterad för sin djärvhet att försvara Rutström. 

Den så orättvist dömde mannen måste således gå i landsflykt. Var och en inser. att utan hans inblandning i den tidens politiska strider skulle icke domen hava blivit så svår, utan på sin höjd inskränkt sig till suspension från ämbetet. Med skäl kan man likväl fråga, varför landsflyktsstraffet skulle drabba just honom och icke andra medlemmar av hattpartiet. Skulle alla dessa av den hämndgiriga partipolitiken drivits utom landets gränser, så hade det blivit en större folkvandring än den, som vår tid har att uppvisa. Om endast de mera verksamma ibland ifrågavarande partimän delat Rutströms lott, skulle han ändå fått ett både talrikt och till en del mycket förnämt sällskap, av vilket många vida mer än han ingripit i händelsernas gång. Domen blir således, huru man än betraktar den, en skam för de dömande. 

Såsom landsflyktig nppehöll sig Rutström än i Danmark, än i Tyskland. I Hamburg vistades han minst två ärs tid, under vilken tid han var sysselsatt med studier och brevväxling med sina vänner i Sverige. I utlandet levde han i gott förstånd med några av sin tids bästa teologer och präster, vilka icke som Stockholms prästerskap regerades av blint nit för den lära, vars innersta kärna de tyckas icke hava fullständigt känt, och av en förkättringslust, vars okristlighet de icke lärt sig inse. Under detta tidskifte av Rutströms växlingsrika liv kunde han icke glömma sitt fädernesland. Fattigt och armt tog det emot honom, då han först skådade dagen i det ringa tjället högt uppe i norden. Sönderslitet av partistrider gav det honom många sår, vilka voro endels av honom oförvållade, om han också själv, såsom antytt är, ådragit sig en del av desamma. Tillåtande att rättvisan förkvävdes i partiyrans virvel hade fäderneslandet utkastat denne sin son över sina gränser. 

Och likväl, detta land var fortfarande föremål för den landsflyktiges kärlek. Denna kärlek fick ett rörande poetiskt uttryck i den nyårsönskan till Sveriges rike, som han 1767 nedskrev i Hamburg och som börjas med de orden: "Mitt kära fosterland, du drottning uppå jorden! / Till dig, min hulda mor, min matta tanke går. / Jag i ditt sköte låg, men är en främling vorden."  

Men icke ens sedan Rutström blivit driven över sitt fäderneslands gränser och måste äta landsflyktens bittra bröd, fick han vara i fred för sina fienders hat. Ondskefullt beskylldes han för att genom gift hava undanröjt en av sina vänner, vilken testamenterat honom sin betydliga förmögenhet. Naturligtvis blev ryktet snart vederlagt och den landsflyktige fick sin heder upprättad, såsom han hade rätt att fordra. Däremot erhöll han aldrig någon verklig upprättelse för den orättvisa han lidit, då han emot gällande lagar och författningar förlorade sitt ämbete. 

Väl återkallades han från landsflykten, då hattpartiet år 1769 ånyo kommit till väldet, men sin kyrkoherdebeställning återfick han aldrig. Då han sistnämnda år kom tillbaka till fäderneslandet, ville visserligen konungen återgiva honom haus förlorade plats, men Stockholms konsistorium och präster- skap, hos vilka hatet mot herrnhutismen och dess främste svenska målsman var oberoende av alla växlande och varandra korsande strömningar inom den politiska atmosfären, hade en annan åsikt än konungen. Och denne var nog svag att låta sin vika för deras, vilka ansågos bäst kunna förstå sig på behandlingen av religiösa orosstiftare. Också erhöll Rutströms prästerliga motståndare ett mäktigt stöd av riksdagsprästerna, sedan saken dragits inför ständernas forum. Det hjälpte icke, att Rutström den 9 Maj 1772 ingav en förklaring rörande den mot honom förda religionsprocessen m m. I denna förklaring yttrade den så orättvist behandlade mannen till slut: »Är då friheten ingenting? Är då ingen lag? Ack, vad säga Sveriges väktare härom? Ack, mitt fädernesland! Ack, min gamla fattiga mor, min hustru, mina barn! Ack, oväldiga allmänhet! Ack, riksens höglovliga ständer! Ack, du evige Gud, som allt vet.»

Dessa ord voro en suck ur ett sorgset och förorättat hjärta, som nog fått gensvar i många andras. Den rättvisan måste man dock göra den förföljde mannens motståndare, att de icke underkände hans intelligens lika mycket som hans prästerliga duglighet. I statens tjänst ansägo de prästerliga myndig- heterna Rutström vara användbar, men icke i kyrkans i anseende till den oro han åstadkommit. »Han haver», heter det i prästerskapets ingivna betänkande, »ett sådant huvud, att han till allt dogse är». Det var ju naturligt, att man vid sådant förhållande trodde sig kunna få honom förflyttad till ett område, där man fick vara i fred för hans predikningar och deras verkan på folket. Med anledning härav blev det emellan de maktägande överläggning om, vilken statstjänst åt Rutström skulle anförtros. Fråga var att han skulle utnämnas till uppsyningsman vid Tumba pappersbruk, varigenom han skulle hava kommit i ett väl avlägset förhållande till litteraturen, till vilken även han bidragit, och det på ett verksammare sätt än många andra med mera oomtvistat rykte. 

Under dessa överläggningar verkställdes Gustaf III:s revolution, då Rutström, såsom en farlig politisk motståndare genom sitt inflytande på folket, inmanades i häkte. Enligt uppgift av Wieselgren, vilken blivit följd av Bäckström, dog Rutström samma dag revolutionen börjades, men enligt nyare och säkrare uppgifter avled han ungefär 9 veckor senare eller den 20 oktober 1772 [rätt datum är den 27 oktober]. Den uppgivna dödsorsaken var vattusot. Hans frånfälle iuträffade dagen före den som blivit bestämd till hans frigivande. Härav kan man se, att denne ringe prästman genom sin makt över folket ansågs farligare än Gustaf III:s motståndare bland statens högst uppsatta män, riksråden. vilka en mycket kort tid höllos fängslade: 

Rutströms utseende var icke fördelaktigt, såsom ett porträtt av honom utvisar. om också hans yttre ej var så obehagligt som Fryxell framställer det i sin skuggteckning av hans person. Hans andliga begåvuing var däremot mycket framstående. Med tankereda och skarpsinne förenade han en fyndighet som aldrig svek honom och många gånger satte hans motståndare i förlägenhet. Med dessa gåvor var en handlingskraft förenad, som icke ryggade tillbaka för några svårigheter, Därjämte var han i besittning av en populär vältalighet, som för sin tid var stor nog, om den också icke håller provet inför var tids fordringar. Den andlige skalden var dock hos Rutström ojämförligt större än den andlige talaren. Väl är det sant, att han i en viss vekhetens sötma överträffade till och med sin förebild greve Zinzendorf och att hans formsinne icke motsvarade hans känsla. Medgivas måste också, att den herrnhutiska klangen mycket starkt ljuder genom hans sånger: men i känslans innerlighet och fantasiens rikedom, yilka i hans s. k. Zions nya sånger blivit ställda i Kristi tjänst, är han av få andliga skalder i värt land överträllad. Särskilt utmärker han sig för gåvan att tala till folket, i vilket avseende knappast någon religiös skald kan med honom jämföras. Också hava hans sånger utgått i minst 15 upplagor, och ännu för ett eller annat tiotal av år sedan sjöngos de i de stilla kretsar, som mera enskilt samlas omkring ett föreläst eller enkelt av präst eller lekman förkunnat bibelord. Nu äro dessa sånger på de flesta ställen undanträngda av Sankeys och Palmqvists. men ännu äro de gamla vännerna till ett evangeliskt förkunnat ord med förkärlek fästade vid ifrågavarande sånger, och även i våra dagar börjas mången andaktsstund med den sköna Rutströmska sången: »Kom huldaste förbarmare, som herde ibland fåren", en sång, som oaktat det nog starka bildspråket har något oändligt ljuvt tilltalande. 

Om denne märkvärdige kyrkans tjänare, såsom vi förut medgivit, hade sina fel, såsom en benägenhet för vrede, varigenom han förleddes till en hänsynslöshet som nedsatte hans person, såsom en herrskande lust till trots även där detta på intet sätt kunde hava sin grund i samvetets och pliktens bud, och såsom en orolighet i lynnet, vilken hindrade honom från att begränsa sin verksamhet inom den krets, på vilken han av själva sin naturliga själsdaning och de religiösa intryck han emottagit fått en ganska tydlig anvisning, så kan man icke rättvisligen förneka, att han var på det hela en mycket framstående man. Såsom sådan, ja till och med som en lärofader gäller han ännu för en icke ringa del av det svenska folket, under det att hans motståndare, med undantag av Tollstadius, och kanske Pettersson, äro för den stora allmänheten tämligen obekanta. 

Rutström var gift med Brita Stjernman, med vilken han hade två [överlevande, skr anm] barn, en son och en dotter. Den förre var medicinalrådet och ledamoten av svenska akademien doktor Karl Birger Rutström, en poet som icke just befattade sig med att skriva poem och en läkare som icke gärna skrev något recept. Han var en man av mångsidigt vetande, för vilket naturvetenskapen och litteraturen voro kära föremål. Ledamotskap i nämnda akademi vanns med tillhjälp av en prisbelönt för sin tid utmärkt översättning av ett stycke ur den romerska skalden Ovidii arbeten. För politiken hade den förföljde prästens son en fruktan, som naturligtvis icke var fäderneärvd, men som var ett arv från faderns missöden, vilka hörde till sonens sorgliga barndomsminnen, Rutströms fader synes hava omkommit i det finska kriget 1742, så fördärvligt för både högre och lägre befäl vid Westerbottens regemente. Modern dog av slag den 17 december 1775. Det var en kvinna som fått sin dryga del av livets sorger och vedermöda. Förlusten av hennes man efterföljdes av en annan, i det hennes måg organisten Karl Hernodius drunknade den 14 juli 1765; och slutligen upplevde hon de olycksöden som hemsökte hennes son, föremålet för det moderliga hjärtats stoltaste förhoppningar. Hon fick bevittna hurusom han med sin brinnande ande och sin överlägsna begåvning steg upp till ett stort eller åtminstone vidsträckt rykte. Men hon levde ock den tid, då han, liksom han varit en brottslig och skadlig person, förvisades från fäderneslandets jord. Och slutligen emottog hon på sin höga ålderdom, levande i armod hos sin dotter, nämnde Hernodii änka, det sorgliga budskapet att den älskade sonen dött i fängelse. Nog blev således den kvinna prövad, vars son var den ryktbare Andreas Karl Rutström.