(högmässopredikan hållen uti Hedvig Eleonora kyrka år 1759)
I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. Vi talade om Jesus Kristus igår, ehuru tiden icke tillät oss att avhöra allt, vad man hade önskat. Vi tala nu om Jesus Kristus idag, ja, Han desslikes i evighet.
Dessa dyra ord stå vid slutet av aposteln Pauli brev till hebréerna, 13 kapitlet, i vilket aposteln hade så omständligen beskrivit gamla testamentets förebilder, som avmålade den försoning, som i tidens fullbordan skulle ske i Jesus, och varuti han jämväl förklarar för nya testamentets församling, att densamme i gamla förbundet avbildade Messias var tillika den enda och sanna grunden till nya testamentets salighet, vilket han nu utmärker med dessa orden: Jesus Kristus i går, d. ä. i gamla, och i dag, d.ä. i nya förbundet, och Han desslikes i evighet.
Att Jesus Kristus är hela världens salighet, därom komma vi såsom upplysta kristna överens. Vem kan neka en så allmänt känd och bekänd sanning och dagligen förklarad predikan? Men ho tror vår predikan? Vilken är den, som i själ och anda håller sålunda Jesus för sitt allt i alla, som har detta till sitt valspråk: Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.
En oomvänd människa kan leva många osaliga dagar och varken igår eller idag fråga efter den hennes själ kär haver. För en omvänd själ återigen, som lärt känna sitt hjärtas brist på allt gott, är Jesus med sin nåd och hjälp var timme och minut oumbärlig; detta är ock en ibland de dyra förmåner en benådad fattig syndig människa utbeder sig, nämligen att hennes hjärta må förbliva i ett så hungrande och blott på Jesu nåd vilande och beroende tillstånd, så att hon aldrig mer umbär Hans nåd och hjälp. Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet.
Det vore icke heller gott att vara utom och utan denne sin allsmäktige regerare; varest skulle hon då finna beskydd och hugsvalelse emot den stridande församlingens öden, sådana, som omtalas i denna dagens heliga evangelium, när mörkrets makt börjar storma. Vi sade igår: Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Jesus Kristus kommit i världen att frälsa syndare. Idag lägga vi detta till, att det varit fast nu snart 6000 år, och så fast, att helvetets portar icke varit det övermäktiga, icke heller bliva, utan gäller den nådens utsaga och dom, som Guds Ande här utsätter: Jesus Kristus igår och idag, och Han desslikes i evighet. Han är den som var och som är och som komma skall. Han är A och O, Begynnelsen och Änden, den Förste och den Siste.
Hans dyra försoning har gällt ifrån världens begynnelse (Upp. 13:8), och skall gälla evinnerligen (Hebr. 10:12). "O huru säll / är visst den själ, / som detta väl besinner, / och sig med en stadig tro / Kristi död påminner."
Härom ärna vi närmare yttra oss i anledning av dagens heliga evangelium.
Herre, du store Gud, Helige Herre Gud, Helige starke Gud, Helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud, var ibland oss kraftig, bete oss din salighet, var oss barmhärtig! Fader vår...
EVANGELIUM, Matteus 23:34-39
Betraktelse:
Ett verkligt anammande av det fasta ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen att frälsa syndare.
1) Detta ordets fasthet;
2) Dess verkliga anammande.
I Herren står vår hjälp och tröst,
som himmel och jord haver skapat o.s.v.
Första delen: Det ordets fasthet, att Jesus Kristus är kommen i världen.
a) Gud vare lov, att denna sanning, detta ord är icke någon nyhet eller en efter alla lärdomsväder sviktande och i sig förändrande sats. Utan det är det goda Guds ord, som först av Gud själv blev predikat i Paradiset för den då nyss förlorade världen och sedermera av de heliga Guds människor, som i anledning därav blevo de rättfärdighetens arvingar, som av tron äro (Hebr. 11), rikeligen blev förkunnat.
b) Det har väl först ifrån den rättfärdige Abels intill Zacharie Barachie sons blod, den judarna dräpte mellan templet och altaret, varit hårdeligen anfäktat, samt sedermera från nya testamentets början alltjämt varit ett ämne till krig, emot vilket satan fogat de gruvligaste anstalter, och varöver ingen kännare av evangelii hemlighet eller öde kan sig förundra, helst fiendskapen emellan kvinnans säd och ormens säd är i sig själv så naturlig och undviklig, vilket man även ser av Gal. 4:29, varest det står skrivet: Såsom den som då var född efter köttet (Ismael) förföljde honom, som var född efter Anden (det var Isak), vilka ord betyda något, ty dessa äro de tu testamenten, så går det ock nu.
c) Men det trofasta Guds hjärta, den allena helige och vise regeraren har icke allenast förrän jordens grund var lagd fastställt detta ord såsom en fast grundsten och ett orörligt hälleberg för sin församlings åbyggnad, utan har även under alla de bistra tidevarv, som inträffat ifrån den tiden då Guds och människors söner och döttrar bebodde jorden intill nu, så gudomligen försvarat det, och det ena vittnet om Jesus efter det andra har oaktat djävulens raseri under alla världens åldrar fått en öppen dörr, den ingen kunnat igenlåta (Upp. 3:8), så att den stridande församlingen nu med mycken frimodighet kan sjunga: "Jag vet att du din ord och loven aldrig ryggar, / det är min fasta borg, därpå jag säkert bygger. / Ja, om än himmelen och jorden går i grund, / förgås dock intet ord, som går utav din mun."
d) Detta välsignade ordets fasthet beskriver Guds Ande själv på många ställen i den Heliga Skrift, varav tiden icke tillåter oss att uppräkna många; men dock vilja vi nämna några, sedan vi likväl hava erinrat, att vad detta dyra ordets innehåll angår, så nämna vi idag allsintet därom, emedan vi förklarade den saken igår, och detta är allena den senare delen av den då föresatta betraktelsen.
e) Detta ordets fasthet står i Jes. 54:9-10 sålunda skrivet: Detta skall vara mig såsom Noaks flod, då jag svor, att Noaks flod icke mer skulle gå över jorden; alltså haver jag ock svurit, att jag icke skall vredgas över dig; ty bergen skola väl vika och högarna skola falla, men min nåd skall icke vika ifrån dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare, varuti trenne stora omständigheter förekomma att märka till bevis av detta ordets fasthet: 1) Först säger Herren att detta skall vara Honom såsom Noaks flod eller såsom när Han svor, att Han icke skulle fördärva världen mera på det sättet. Detta Herrens syndastraff var ännu i friskt minne uti den israelitiska kyrkans historia, och ehuru nu voro 1500 år förflutna sedan dess, så hade dock Herren hållit sitt löfte, så att jorden med vatten icke mer blev fördärvad; så ville då Herren säga, att detta ordets fasthet skulle vara likasom med samma heliga ed befästat, vilket Han ock nu i 2500 år ifrån profeten Jesajas tid gudomligen hållit. 2) Sedan säger Herren, vad detta ordet var, nämligen att Hans nåd skulle aldrig vika och Hans fridsförbund skulle icke förfalla. Detta var förbundet i Jesus till nåd och syndernas förlåtelse. 3) Och sist säger Herren, till att ännu fastare bekräfta denna oryggliga sanning: Säger Herren, din förbarmare. Han sätter sitt eviga gudomliga namn därunder.
f) Vad säger Herren mer hos profeten Jesaja 45:23: Jag svär vid mig själv, och ett rättfärdighetens ord går av min mun, där skall det bliva vid, nämligen: att mig skola alla knän böjas, och alla tungor svärja och säga: I Herren hava vi rättfärdighet och starkhet. Här vidrör Herren samma eviga sannings ord och svär vid sig själv: det skall bliva därvid. Han svär vid sig själv, det är, säger Herren: så sant som jag lever. Orsaken är den, att icke något folk varit så förblindat, att de icke vetat att en Gud, en levande Gud är till, vid vilken för dem nog veterliga sanning Han även velat fästa denna: att i Jesus är rättfärdighet och starkhet, eller att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, att således så oemotsäglig och klar sanning den ena är för alla, så fast bör ock den andra vara.
g) Även så herrligt talar Herren i Jesaja 59:20-21: Dem i Sion skall komma en förlossare, och dem, som sig omvända från synderna i Jakob, säger Herren. Och jag gör detta förbund med dem, säger Herren: Min Ande, som när dig är, och mitt ord, det jag uti din mun satt haver, skola icke vika från din mun, icke heller ifrån din säds och barnabarns mun, säger Herren, ifrån nu och till evighet. Jämför Apg. 10:43, 1 Kor. 3:11, Ef. 2:20, med det i början anförda Hebr. 13.8: Jesus Kristus i går och i dag, och Han desslikes i evighet. Så hava vi ock ett fast ord, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare. Den därpå bygger, han bygger som en vis man på ett berg, och när flod och stormväder kommer, bliver det i frid, som han haver byggt; ty det är byggt på fast grund, varom vi nu ärna tala i vår betraktelses
Senare del: Om detta ordets verkliga anammande.
Text: Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem... och I viljen icke. Här bevisar Jesus judarnas hårdnackenhet emot sin i alla tider de förklarade nådesvilja: Huru ofta haver jag velat församla eder, men I haven icke velat.
1) Det är värt, att vi med några ord bese detta arma judafolkets motsträvighet emot Jesu nåd, och hur litet de anammade det fasta och anammansvärda ordet om Jesus till sin salighet, oaktat alla Guds nådesanstalter. Herren hade genom profeterna, som sagt är, i det gamla Förbundet gjort denna sanning nog och tillräckligen kunnig. Han hade genom Johannes Döparen låtit säga dem, att Guds Lamm, som stod mitt ibland dem, skulle borttaga världens synder.
Vid Jesu födelse vittnade herdarna. De tre visa män av Österlanden gåvo dem nog tydlig anledning. Deras egna skriftlärda förklarade, att Jesus skulle födas i Betlehem. Zakarie, Simons och Hanne lovsång i templet sade dem detsamma; men allt detta ville de icke höra.
Profeterna stenade de. Johannes halshöggo de, herdarna föraktade de, och de läto alla de andra säga, vad de behagade, och lade det icke på hjärtat.
Jesus lärde i templet, när han var 12 år gammal. Han låter sig uppfostras hos dem i 30 år; Han döpes under den Helige Andes uppenbarelse och Faderns omedelbara intygande om denne sin evigt enfödde Son. Av Hans många allsmäktighets verk, varmed Han botade de kranka, utdrev djävlar, spisade de hungriga, uppreste de döda, hade de bort sluta att Han var Jesus som ville hjälpa dem; men de ville icke.
Hans underliga uppfyllelse av profetiorna i sitt lidande, att Han band sin fåle vid den ädla vinkvisten, att Han såldes för 30 silverpenningar, att Hans kjortel var såsom en vintrampares m.m. hade ock bort lära dem; men de ville icke.
Hans oföränderliga fasthet, hans heliga läras överensstämmelse med Guds ord, hans oförvitliga vandel hade bort bevisa dem alltsammans; men de ville icke.
Hans tålighet att såsom ett lamm gå till döden, Hans förbön, Hans mildhet på korset, alltsammans verkade icke något hos dem. Solen miste sitt sken, hela världen var insvept i mörker, förlåten som skylde nådastolen brast mitt itu, hällebergen rämnade, de dödas lekamen gingo ut av grifterna och uppenbarades för många; allt detta hjälpte icke, allt detta kunde icke övertyga dem, att Jesus var kommen i världen till att frälsa syndare. Ack, huru olyckligt ett människosinne är, som en gång har uppsåtligen rest sig upp emot Jesu evangelium! Hören ännu mer: Jesus stiger i hela den ditsatta vaktens närvaro upp från de döda. Vakten intygar det. Lärjungarna vittnade, det han var uppstånden; men de ville icke.
Mer än 500 bröder sågo Honom på en tid, det hjälpte icke. Den Helige Ande göts förunderligen ned över lärjungarna i Jerusalem i allt folks åsyn, och de förkunnade på varjehanda tungomål, fast de voro olärda män, Guds dråpliga verk, de omvände syndare tusentals; men Israel ville icke.
Apostlarna hudflängdes och voro nöjda. Aposteln Paulus, som hade varit med därom, bekände Jesus, men det var lika när: de Romare belade Jerusalem, så som Jesus hade sagt; det blev inte sten på sten, vilket Jesus med tårar förkunnade dem; men de ville icke.
Jag tycker man behöver nu icke anföra något mer till att bevisa, huru långt i fördömelsen en olycklig förutfattad mening emot Jesus kan föra en syndare.
Jerusalem, Jerusalem! Stockholm, Stockholm!
2) Huru sker då ett verkligt anammande av det fasta ordet?
a) Såsom de hört av denna stora salighet genom evangelii kallelse, så må de besinna vilka de äro, nämligen i och av sig själva syndens tjänare och dödens barn. Detta vill Gud skall innerligen varda känt och med smärta erfaret, såsom David säger: Jag ryter för mitt hjärtas oros skull (Psalt. 38:1-11). Jag är allt full med syndasår, låt din hand hela mig o.s.v. Herre, låt mig höra glädje och fröjd, att de ben som du har krossat må fröjda sig. (Psalt. 51). Förlåt mig, käre Herre, min synd och mitt överdåd o.s.v.
b) Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdighet i Jesus, ty de skola bliva mättade. Detta har Jesus själv lovat, och Hans löften äro ja och amen. Den Helige Ande är icke heller därifrån fjärran, som skänker en syndare nåd att tro, det Jesus frälst syndare, samt förvärvat dem syndernas förlåtelse och nåd. Därav fördristar sig en syndig människa till att trösteligen framgå till nådastolen att där få barmhärtighet. Hon njuter Jesu Kristi allmänna förlossning, förtjänst och salighet till godo av nåd; hon får Jesus i sitt hjärta, och "så har hon glädjen all". Hon ser icke på syndens fördömelse, ehuru dess gärningar äro onda; hon ser på Guds Lamm, som borttager alla världens synder, och räknar icke med Herren om salighet emot sina egna förtjänster, utan hon räknar på Jesu lydnad; och då hon ser, att Jesus har varit henne nådig och en lösepenning, innan hon trodde och innan hon bättrade sig, så anammar och omfattar hon Honom såsom sin egen; och det är hennes liv, och jämväl
c) hennes styrka emot värld, kött och satan, så att hon varder starkare och starkare i Honom, än dessa syndens och dödens krafter, och lever sålunda ett i Jesus Kristus förnyat liv till daglig förbättring, förnyelse och salighet, och således "har hon, som Gud behagar, / både jul och goda dagar."
I det har jag en hjärtans ro,
att min skatt är nu A och O,
Begynnelsen och Änden.
Amen.