I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!
Vi veta väl, att lagen är god, då man henne rätteligen brukar, äro aposteln Pauli ord, efter den Helige Andes ingivelse, uti hans förra brev till sin rättsinnige son i tron Timotheus (Tim. 1:8). Vi veta, säger han, att lagen är god, då man henne rätteligen brukar.
Apostlen Paulus beskriver först lagens innehåll och säger (v. 5): Huvudsumman av budet är kärleken av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av en oskrymtad tro. Men därjämte giver han tillkänna, att det var människor, som icke drevo lagen i denna mening, vilket han kallar villfarelse: Ifrån vilka somliga hava farit vilse och äro omvända till onyttigt skvaller; det är: ifrån vilka stycken, nämligen tron och kärleken, de, som hade varit omvända till Jesus och trodde sig vara lärare, hava avvikit och felat om målet samt blivit inbegripna i skvaller, fabler och släkters uträkning, som allt var onyttigt.
Aposteln säger vidare om dessa, att de ville vara Mästare i Skriften. Det är, de inbillade sig och andra, att de voro klokare lagens lärare än de andra, ja, att ingen annan än de rätteligen uttrydde Herrens heliga lag. Om dessa självkloka laglärare säger aposteln vidare, att de icke förstå vad de säga, eller vad de hålla; det är: varken förstå de sina egna stadgar, icke heller de skäl, varmed de bjuda till att bekräfta dem. Därnäst följa de anförda orden:
Vi veta väl, att lagen är god, då man henne rätteligen brukar. Som ville aposteln säga: men vi trogna lärare veta av Guds ord och behöva icke nu först lära den av dem, som vilja heta mästare i lagen; ja, vi betyga det av den vördnad, som vi hava till lagen, emot dem, som föregiva, att lagen genom vår lära förklenas och beskylla oss att göra lagen om intet genom tron, då vi upprätta lagen.
Vi veta väl, vill aposteln säga, att lagen är god, såsom den av Gud själv är given (Matt. 19:17), och undervisar oss i det goda och skaffar gott, om hon varder hållen (Rom. 10:5), då man henne rätteligen brukar; ty lagen, såsom Guds levande och kraftiga ord och hans rättvisa viljas fullkomliga förklaring, är uti sig själv alltid god, jämväl då någon henne missbrukar; men om hon skall vara god och nyttig för oss, fordras dess rätta och av Gud avsedda bruk, såsom lagens egenskap och ämbete samt laggivarens uppsåt nu fordrar, nämligen icke till att upprätta oss en rättfärdighet av lagens gärningar emot Kristi förtjänst, såsom de andra göra, som ovanför beskrevos och beskrivas i Rom. 10:2-4, Gal. 2:21; utan att vi av lagen erkänna synderna, förtvivla om vår egen rättfärdighet, taga vår tillflykt till Kristus, låta oss av lagen styras till en ny hörsamhet, sann kärlek och goda gärningar, och icke lägga lagens ok, tvång och förbannelse på dem, som genom tron äro under nåden.
Detta är aposteln Pauli mening med de anförda orden: Vi veta väl, att lagen är god, då man henne rätteligen brukar.
Vi få vidare vidröra detta viktiga ämne i anledning av denna dagens heliga evangelium, däruti vår dyre Frälsare, som var lagens rätte uttolkare, lärer oss såväl vad lagens, som vad evangelii innehåll är.
De skriftlärda mente sig fälla Jesus med frågan om det yppersta budet i lagen; men de glömde att fråga honom efter världens Frälsare, vilket hade varit dem lika så nödigt. De mente, att han skulle förkasta lagen, och dessa voro av de fariséers parti. Men Jesus svarar dem på deras fråga om lagen såsom skrivet var i lagen och giver dem istället en fråga om evangelium. Och ingen kunde svara honom ett ord. Så blev det bevist, att han icke förnekade lagen; men de förnekade evangelium.
Vi skynda oss till vårt stora ämnes enfaldiga betraktelse. Herre, lär oss bedja: Fader vår...
EVANGELIUM Matt. 22:34-46
Betraktelse:
Läran om Guds heliga lag och dess rätta bruk.
1) Guds heliga lag
2) Dess rätta bruk.
Bön:
"Men alla ropa vi till dig, ej annat är till råde, ty ingen tar ditt ord till sig, om han ej får din nåde. O Helge Fader, tänk därpå, att djävulen vill blanda sitt ogräs i din säd, och så oss komma sig tillhanda. Ty sänd till oss din Anda."
Vi tala nu i dag om det ena innehållet av hela Guds uppenbarade ord. Ett ämne av största vikt. Den där öron haver till att höra, han höre: det är läran om Guds heliga lag, som är vår betraktelses
Första del.
1) Det lärer icke behövas, att vi påminna, det vi nu icke tala om den borgerliga lagen, som Gud gav Israels folk, varmedelst han stadgade, huru de skulle döma om varjehanda förekommande lekamliga ting, vilken lag ock var given till att avsöndra Israels folk ifrån hedningarna, emedan världens Frälsare av dem skulle födas.
2) Icke heller tala vi nu om ceremoniallagen, som Gud gav Moses, och varefter Israel hade att rätta sig med tabernaklet, templet, offren och gudstjänsten, vilken var att för dem under ett förebildande sätt avmåla den tillkommande världens Frälsare och den försoning, som i Jesus Kristus skulle ske.
3) Bägge dessa lagar röra nu varken oss eller någon människa på jorden, emedan de efter Guds instiftelse allena skulle gälla så länge Gamla Testamentets tid varade, och den israelitiska staten och kyrkan hade sitt bestånd, nämligen intill Kristus.
4) Utan vi tala om den moraliska lagen, sedelagen, som är ett Guds påbud, vilket på Sinai berg med änglarnas betjänande offentligen blev upprepat och överlämnat åt Moses, att det skulle vara ett fullkomligt och oupphörligt rättesnöre för allt folk, i vad de böra göra och låta. Vilket påbud förbinder alla människor till den allrafullkomligaste lydnad, på det, när de erkände sin oförmögenhet därtill, de skulle nödgas fly till Jesus deras Frälsare, som fullkomligen fullbordat lagen för dem, och sedan med all håg beflita sig därom att efter denna lags föreskrift inrätta och ställa sitt leverne.
5) Grunden till denna heliga lag är Gud själv, hans heliga och fullkomliga egenskaper, såsom han ock är dess stiftare, först då han inskrev honom genom skapelsen i våra första föräldrars hjärtan, och sedan, då han densamma för fäderna uppenbarade. "I skolen vara heliga, ty Herren är helig" (3 Mos. 19:2). "Jag är Herren, din Gud, som detta talar", sade Herren, när han gav lagen på Sinai berg. (2 Mos. 20:1-2)
6) Till att beteckna denna sin heliga lags helighet och herrlighet, skedde dess förkunnande på Sinai berg majestätiskt och herrligt, och det i hela Israels åsyn, och allt folket såg dundret och ljungelden och basunens ljud och berget Sinai rykande (2 Mos. 20:18)
7) Denna Guds heliga lag förklarar för alla människors barn av vad ålder, tillstånd och tungomål de vara må, vad de böra göra emot Gud, nästan och sig själva, samt vad de böra fly och låta. Lagen befaller och förbjuder.
Han förbinder till en fullkomlig och oupphörlig efterlevnad. Han förbinder i högsta grad; han förbinder till hela lagens och alla buds efterlevnad, så att den, som syndar på ett, han är saker till allt (Jak. 2:10). Han förbinder till att aldrig upphöra med dess efterlevnad, så att om den rättfärdige vänder åter med sin rättfärdighet, så skall hans förra rättfärdighet icke ihågkommas (Hes. 18:24). Han förbinder ock dem med evig pina, som ligga i helvetet.
8) Guds heliga lag är oföränderlig, oombytlig. Ty Gud är själv oföränderlig; därför säger Jesus: I skolen icke mena, att jag är kommen till att upplossa lagen eller profeterna; jag är icke kommen till att upplossa, utan till att fullborda; ty jag säger eder för sant: tilldess himmel och jord förgås, varder icke förgången den minsta bokstaven, icke heller en prick av lagen. (Matt. 5:17-18)
9) Det yppersta budet i lagen, säger Jesus i texten, är detta: Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din håg; detta är det yppersta och största budet. Det andra är detta likt: Du skall älska din nästa som dig själv. Den människa, som menar sig hålla lagen och har icke kärleken, han är en ljudande malm och en klingande bjällra (1 Kor. 13:1, Rom. 12:9 ff).
10) Guds heliga lag är andlig; men vi äro köttsliga, sålda under synden (Rom. 7:14). Därför haver ock Gud av sin barmhärtighet lagat så, att det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndelig kötts liknelse, och fördömde synden i köttet (Rom. 8:3).
11) Sådan är nu Guds heliga lag till sin grund, till sitt innehåll, till sin helighet, till sitt föremål, till sin oföränderlighet och till sin fullkomlighet. Sådana äro de tio budorden, de tvenne lagens tavlor, sådana äro alla moraliska bud och befallningar, som Gud haver givit i sitt ord, de må finnas på vilket blad de stå i hela den Heliga Skrift. Så vill den Helige i Israel hava det; det är Herren, som detta befaller och talar. Därför hören I himlar, och du jord, fatta det med öronen, ty Herren talar, och vad han bjuder, det gören; ty det är Herrens din Guds heliga lag.
Nu till senare delen:
Om Guds lags rätta bruk.
1) Alla människor på jorden äro stadda under ett av dessa tre följande själstillstånd:
Antingen äro de 1) oomvända, obekymrade, ouppväckta hedningar och ogudaktiga människor, vilka först icke kunna hålla lagen och sedan icke vilja, utan äro såsom hästar och mulor, de där intet förstånd hava, och vilka man måste lägga bet och betsel i munnen; eller ock 2) äro de människor, som hava av Guds förekommande nåd blivit kallade till bättring och såvida givit Guds kallelse gehör, att de ärna sig från satans makt till Gud och stå sålunda på vägen till omvändelse; eller ock äro de 3) människor, som hava kommit genom nåden och tron i Guds Sons delaktighet, hava fått syndernas förlåtelse och äro rättfärdiga och saliggjorda. Dessa äro stadda i nåden, varuti de hava att fortgå till att förnyas till hans beläte, som oss skapat haver.
2) I anseende till dessa tre anförda människors själstillstånd, så åstadkommer även Guds lag hos människorna i allmänhet ett treggehanda bruk eller en tredubbel verkan, som består först däruti, att han utsätter, vad straff och fördömelse de ogudaktiga hava, så att de icke må uti ett borgerligt samhälle förstöra allmänna säkerheten, utan en god ordning bibehållas; sedan, att han genom sin straffande, anklagande och förskräckande kraft nödgar syndare att söka sin förlorade salighet och kraft i Jesus; och sist att han undervisar de pånyttfödda om den nya hörsamhet och lydnad de böra bevisa, att de icke åter må tjäna synden.
3) Vad nu angår det första eller den borgerliga förmån, som människorna hava av Guds heliga lag, så skriver aposteln Paulus därom i sitt första brev till Timoteus, kap. 1:9-11: För den rättfärdige är ingen lag satt (nämligen till förbannelse och fördömelse) utan för de orättfärdiga och olydiga, ogudaktiga och syndare, oheliga och oandliga, fadermördare och modermördare, mandråpare, bolare, drängaskändare, människotjuvar, ljugare, menedare, och vad annat sådant är, som är stridande emot den hälsosamma lärdom eller den salige Guds herrliga evangelium, vilket mig betrott är. Detta är den borgerliga verkan, nyttan och bruket av Guds heliga lag. Om lag och rätt således icke skulle finnas i ett land, så skulle de hårdnackade syndare, som icke fråga efter Gud och salighet, likasom vilda djur förstöra mänskligheten. Därför har ock Gud satt lagens svärd i överhetens hand, de onda till straff och de goda till pris; därför hava alla ämbeten sina föreskrifter, varefter var och en sig har att skicka och rätta. Gör du det gott är, så har du pris, gör du det ont är, så må du rädas; ty överheten bär icke svärdet förgäves, utan han är en Guds tjänare, en hämnare honom till straff, som illa gör. Herren give vår överhet kraft och välsignelse till ett så för land och rike nyttigt Guds lags rätta bruk. Herren give visa och trogna ämbetsmän! När var och en sin syssla sköter, så går allt väl, evad oss möter; då kunna vi under vår överhet hava ett roligt och stilla leverne i all gudaktighet och ärlighet; då kan lögn och orätt bestraffas och förhindras, då kan religion och gudstjänst i sin renhet och kraft bibehållas, då kan frid och rättfärdighet kyssas.
4) Om det andra lagens bruk talar aposteln Paulus, Rom. 3:20: Av lagen känner man synden. Det är Guds heliga lag, som upptäcker för syndare deras oandlighet, köttslighet, orättfärdighet, deras fördärv, vanart och avvikenhet, deras arv- och verksynd, deras orätthet i tankar, ord och gärningar. Det är Guds helga lag, som anklagar och oroar samvetet, vilket heter hos Jeremias: att känna sina missgärningar, och vad det är att övergiva Herren. Det är Guds heliga lag, som krossar och förfärar en syndare för hans otaliga överträdelser. Det är Guds heliga lag, "som gör vårt samvet många sår, / och såsom tusen pilar står / i vårt beklämda hjärta." Och detta bruk av Herrens heliga lag är likafullt ett nådens verk, varmedelst Gud låter dessa känna deras andliga fattigdom, deras krankhet och deras elände, på det att den i kallelsen dem uppenbarade Frälsaren med sin nåd och tillfyllestgörelse, lydnad och död må bliva dem oumbärlig, till vilken de må på evangelii ord tröstligen framgå och få barmhärtighet och finna nåd på den tid och i det tillstånd, de nu hjälp behöva (Hebr. 4:16).
5) Det tredje Guds heliga lags rätta bruk består däruti, att de pånyttfödda kristna, vilka genom tron kommit till Jesu salighets delaktighet, må hava en salig föreskrift i lagen, som är allt Guds befallande och förbjudande ord, huru de skola fullborda sitt nya leverne, sina plikter emot Gud, nästan och sig själva till trons och nådens bevis och pris. Kraft till att fullgöra denna Guds heliga lag få de icke av lagen utan av nåden, av föreningen med Gud och av Jesu inneboende i dem. Genom denna lags efterlevnad, och nådens iakttagande och tillbörliga användande, upprätta de uti sig det förlorade gudsbelätet, göra sin kallelse och utkorelse fast, och om de det göra, så falla de icke någon tid.
Vi veta, att lagen är god, då man henne rätteligen brukar. Fördenskull, älskade åhörare, hören nu trenne frågor:
1) Huru böra vi tänka inför Gud i anseende till lagen?
Svar: "Om du Gud efter skulden / min sak nu dömer så, / ho varder då befunnen, / som för dig kan bestå? / Men dock är du barmhärtig, / till vreden mycket sen, / när man gör sig botfärdig / från synden var och en." (Svenska Psalmboken nr 100, v. 2).
2) Vart skall man då gå, vart skall man taga vägen?
Svar: "Jag är, o Gud! din nåd ej värd, / jag är därtill för svager. / Jag är av synd och ondska snärd, / däröver jag fast klagar. / Dock, tröstar det, o Jesu! mig, / att du förlåter nådelig / och gärna dig förbarmar." (Svenska Psalmboken nr 17, v. 5).
3) Vilket är det yppersta budet i lagen?
Svar: "Du skall älska Herren din Gud över allting och din nästa som dig själv. På dessa två buden hänger all lagen och profeterna."
Och så veta vi, att lagen är god, då man henne rätteligen brukar.
Amen, ja amen!