(Predikan vid Juldagshögmässan i Hedvig Eleonora 1759, källa Rutström: "Predikningar och satser", 3 uppl., Stockholm 1875).
I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!
"Detta är ett fast ord och i all måtto väl värt, att man det anammar, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare." (1 Tim. 1:15)
Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, är kommen till att frälsa det som var förtappat; Gud är gången till att förlossa sig ett folk. Ett barn är oss fött, en Son är oss given, vilkens herradöme är på hans axlar och på friden ingen ända. "I dag är eder född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad." Uppgången av höjden haver oss besökt, ett stort ljus skiner över dem, som bo i gräseliga mörko lande. Det eviga ljus går nu härin och giver världen ett nytt sken. Kan hugneligare tidningar föras eler höras? Och det därtill, att det ordet är fast och sannfärdigt och således framför allt anammansvärt.
En så stor salighet är kommen i och med Jesus. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus. Huru är det möjligt, att syndare, som det angår, icke skulle anamma honom, som är så anammansvärd, älska honom, som är så älskvärd, prisa och tillbedja honom, som är så pris- och tillbedjansvärd? Skulle icke denna vår salighet för oss vara välkommen, hugnelig, stor och fröjdefull?
Visst borde det så vara, att de kristna skulle hava en rättskaffens andlig fröjd under denna kristenhetens stora högtid, då de fira åminnelsen av Guds nådiga uppenbarelse i köttet, varigenom så outgrundliga nådesrikedomar tillfallit jordens inbyggare. Men om det så är, det blir en helt annan fråga. Nog är det möjligt, att man i det lekamliga vid denna tid fägnar sig uti ett fåfängt leverne efter fädernas sätt, men det är icke att rätteligen fira Jul. Icke heller är det möjligt att hava i den nyfödde världens Frälsare en rättskaffens fröjd och salighet, innan det anammansvärda ordet om hans ankomst i världen att frälsa syndare är invärtes tillbörligen anammat.
Stackare den, som icke firar Jul mer än fyra dagar om året; som icke vördar och kommer ihåg att tillbedja Jesus, och som icke längre än dessa bestämda högtidsdagar av hjärtat fröjdar sig i och över honom! Ingen kan göra helg och salighet uti en människas hjärta, utom den helige Ande, vars ämbete det är att i nådens ordning förhärliga Jesus för syndares hjärtan.
En sabbat är en helig förebild till den sabbat eller rolighet, som står Guds folk tillbaka; jag menar själva evighetens helg. Ingen träder in i den eviga, som icke här i tiden haft och firat den andliga sabbaten, vilken icke är bunden till viss tid, utan tager sin början från trons anammande av Jesus och räcker tills vi ingå i vår Herres rolighet.
"Ack, hör mig, Herre Jesu Krist, gör dig en säng uti mitt bröst, uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro. Låt aldrig mig förgäta dig, ditt namn ske pris evinnerlig; ditt namn med fröjd jag lova vill, där giv du mig din nåde till. Ära ske Gud i sin högsta tron, som oss har skänkt sin ende Son; dess fröjde sig den änglakor och love Gud i höjden bor." Herre, upplåt våra läppar, att vår mun må förkunna ditt pris uti efterföljande Psalm 127 ("En jungfru födde ett barn i dag").
Fader vår.
EVANGELIUM Lukas 2
Betraktelse:
Det fasta och anammansvärda ordet, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare.
1) Att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare.
2) Detta fasta ordets verkliga anammande.
Bön:
O Jesu Krist, som mandom tog,
giv oss din nåd att komma ihåg
din födelse och fasta ord,
i dem vi äro saliggjord´.
Amen!
Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare är nu vår betraktelses
Förra del
1) Det var av Gud själva, som världen första gången hörde att Jesus skulle komma i världen. 1 Mos. 3:15. Kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud. Och sedermera till Abraham, 1 Mos. 22: I din säd skall alla släkter på jorden välsignade varda. Gal. 3:16: Han säger icke i säden, såsom uti många, utan såsom uti en, uti din säd, som är Kristus.
2) Detta var av flera profeter i gamla förbundet så tydligt omtalat, att var och en, som av Guds Ande lät sig regera och upplysa, han såg och trodde icke allenast denna sanning, som under förebilderna låg i det fördolda, såsom en himmelsk, ja, gudomlig grundsanning, utan alla heliga längtade innerligen, att himmelen måtte rämna och Herren ville fara levande hit ned, att hjälpen av Sion över Israel komma måtte, så skulle Jakob glad vara och Israel fröjda sig. Därför säger Malaki, den sista av gamla testamentets siare: Herren, den I söken och Förbundets Ängel, den I begären, skall rättnu komma, Mal. 3:1.
3) Detta begär efter Israels tröst kom av det profetiska ordet, som fäderna höllo för fast och gudomligt, såsom 5 Mos. 18:18, Psalt. 2:6-7, Jes. 9:6, Mik. 5:2, Dan. 9:24.
4) Så har det behagat den eviga visheten att låta världen under en tidslängd av 4000 år förbida Herren, och emellertid skådade de framåt till den tid, som av Fadern förelagd var, vilket var Israels enda tröst, Luk. 1. Den tiden, huru mörk och skuggrik var den icke? Och huru lång måste den icke hava förefallit fäderna? Abraham såg i andan nya testamentets dag och vart glad. Job förgäter allt sitt kval, när han får veta att hans förlossare lever.
5) Mot aftonen skulle det ljust varda. Då tiden var fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen (Gal. 4:4). Den helige Ande hade kommit över Maria, och hon hade utan mans tillhjälp blivit havande. Och så födde hon sin förstfödde son, varom dagens heliga evangelium talar (v. 7). "Det eviga ljus kom nu härin / och giver världen ett nytt sken... Kyrie eleison."
6) Sann Gud, född av Fadern i evighet, bliver sann människa, född av jungfru Maria. Gud är Han således av Faderns natur, född före all tid, och människa är Han av moderns natur, timligen född; fullkommen Gud och fullkommen människa, med förnuftig själ och mänsklig lekamen, vilken ändock han är Gud och människa, så är han likväl icke två, utan en Kristus; en är Han dock icke så, att gudomen är förvandlad i mandomen, utan gudomen haver till sig anammat mandomen. Ja, Han är alldeles en, dock icke så, att de tvenne naturer äro sammanblandade, utan Han är en enig person.Ty såsom kroppen och själen äro en människa, så är ock Gud och människa en Kristus. Utan tvivel är gudaktighetens hemlighet stor: Gud är uppenbar vorden i köttet.
7) Här måste det mänskliga förnuftet tagas tillfånga. Ett råd, som intet människobegrepp hade kunnat i evighet utleta, en hemlighet, vilken änglarna lyster se, att Gud är född ett barn, ett litet människobarn, som alla andra barn, dock utan synd, sedan Han, efter nio månaders dvala i det tysta, hade avbidat naturens ordning. Vilken hade i all evighet kunnat falla på detta förunderliga råd? Han må väl heta Underlig (Jes. 9).
8) Han föddes ärans Konung i mycken uselhet och fattigdom; Han lindades i fattigt linne; hans hemvist på jorden är ett stall. Han, som bor i höjden och helgedomen, Skaparen, är husvill! De andra hade fått kvarter, men för Honom var intet rum i härbärget, utan i ett stall. "Är det väl stort och präktigt bo / för salighetens A och O, / Begynnelse och Ände?"
9) Hela världen må ropa Honom: välkommen! Ty idag är oss född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad. Han låter sig efter Guds bestämda råd födas i en liten stad; men i ett ganska folkrikt land, som i sig självt icke var vidsträckt, och i en tid, då hela Israel var i rörelse till att låta sig beskattas, på det att ryktet om Hans ankomst i världen skulle för allt folk bliva utspritt. Detta Guds egendomsfolk och detta land var därför avsöndrat och genom mångahanda lagar helgat ifrån hedningarna, med vilka det såsom en medelpunkt var omgivet, emedan Messias skulle här varda född. Detta lilla land ägde likväl ett mäkta stort antal innebyggare, vilket vid Davids tid utgjorde omkring 10 millioner människor. Jesu ankomst hade således bort bliva strax bekant, helst änglarna av himmelen i flera vittnens närvaro bebådade denna salighet. Hela världen hade frid, så att denna fridens tidning hade bort sysselsätta alla jordens inbyggare med en vördnadsfull betraktelse, och var människa, sade jag, hade bort ropa: Välkommen!
10) Men icke allenast de, utan ock alla syndare intill världens ände; ty oss är ock född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad. Ja, Han är ock hedningarnas Kristus, så väl som Hebréernas Jesus. Han är för alla, likaså ock död för alla. Han är kommen till att frälsa syndare.
11) Han har därför blivit människa, på det Han skulle såsom människa kunna lida och dö, kunna gå i strid mot satan, emot vilken den förste Adam i paradiset förlorade det mänskliga släktets sak, att en människa nu skulle segra. Han borde vara människa till att undergå allt det kval, den dom och plikt, som syndare bort lida. Han borde vara människa till att dö och på tredje dagen uppstå igen. Han borde vara människa och människosläktets broder, ja, den förstfödde ibland bröderna, att göra oss till sina medarvingar samt att trygga det skrämda människosläktet vid Gud igen; till vilken ingen syndare hade annars i evighet vågat sig; ty Han är en förtärande eld. Så må väl var man vara glad / och prisa Gud i allan stad; / Han är i Kristus vår käre Fader. Vi skulle man icke prisa? Man kan nu, om man vill, bliva bärgad, bliva salig. Den som nu blir fördömd, han skylle sig själv, han ville icke bli hjälpt; ty Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare; men vore icke det barnet i världen fött, / så skulle var man evinnerligen dött; / nu äro vi frälsta alla.
Så är då saken riktigt gjord, / och vi ha ingen nöd; / vi lita på det fasta ord, / att Han blev född och död.
Andra delen.
Vad skall nu då till slut bliva vår yttran till denne vår nyfödde ärans Konung? Jo:
Välkommen, välkommen, vår salighets Gud,
välkommen i fattiga kojor.
Välkommen att föra en fängslader brud
ur mordiska fiendens bojor;
välkommen inunder vårt nedriga tak,
välkommen att själver utföra vår sak
och oss med din fader förlika;
välkommen, du eviga glädje och tröst,
välkommen med ljuvliga läppar och röst,
dem fattigom nåd att predika!
Välkommen att vara ett huvud och man
för oss som förtappade voro,
välkommen att salighetsväg lägga an
för dem som i villone foro.
Välkommen vår herde, inunder din stav
vi krypa och fatta med tröst i din glav
och i din barmhärtighets spira.
Välkommen vår konung med fridsfanan ned,
vi svärja med vördnad dig trohet och ed
och dig för vår frälsare fira.
Välkommen vår fader, så är ju ditt namn,
bland bröder den äldste och störste;
välkommen vår hjälte och salighetshamn,
du fridens allrådande förste.
Välkommen, du hyllade ärones prins,
i råd och i anslag din like ej finns,
du underlig är för oss alla.
Till födelsen nedrig, till ämbetet stor,
välkommen vår förstfödde goel och bror,
vi dig för vår broder nu kalla.
Välkommen i världen att lida och dö,
ja, för oss att såras och slaktas.
Du antog en kropp, som för bödlar och spö
skull´ blottas och smädefull aktas.
An krubba först bärgar din höga person,
och korset blir äntlig´ din kungliga tron;
så äst du av syndare lönter.
I stallet, där höll du ditt intåg, vår Gud!
från Golgata uttåg i blodiger skrud,
med smälek och lidande krönter.
Vi fira nu glada din födelsestund
och kasta för krubban oss neder.
Vi hylla dig billigt av innersta grund,
du syndares uppkomst och heder.
Vi vörda och kyssa dig, Frälsare blid,
vi falla till fota och tigga den frid,
som du med din födelse värvat,
som änglarna för oss predikat och sagt,
och vänskapen åter med himmelen bragt,
den Adam med synden fördärvat.
Välsigna oss nu med din födelsenåd,
låt oss denna salighet hända;
låt detta ditt dyra och heliga råd
stor fröjd i vårt hjärta upptända:
Låt oss ej förgäta, att du är vår bror,
vars kärlek till mänskor oändlig är stor,
och uppstäm vårt hjärta och tunga
att ständigt upphöja ditt herrliga lov,
till dess att vi få i ditt himmelska hov
med helgonen börja att sjunga.
Lov, ära ske Lammet, som för oss har dött;
vår Gud, som är slaktader vorden!
All världen sig fröjde, ty Ordet är kött,
och Herren är födder på jorden.
Lov, vishet och heder, pris, välde och makt
ske barnet, som varit i krubbona lagt!
Lov, salighet, ära och gamman
ske Sonen, som människoskapnad antog,
som föddes i stallet och sårader dog
på korset för syndare. Amen!